fredag 9 december 2011

- Bloggserie - Bye bye BDD, min historia

DEL 6 - begynnelsen

Som fyraåring började jag höra röster, främst Diktatorn (som egentligen har ett annat namn). Han styrde i perioder en stor del av mitt liv, allt ifrån smått till stort. Allt skulle ske på ett visst sätt, enligt hans önskan, vilket var allt ifrån hur många steg jag fick ta i ett visst rum - till hur jag skulle utföra en ritual när jag kollade på klockan. Jag lämnar det lite åt sidan.

Jag var inte äldre än 6-7 då spegeln och besattheten kring den blev en del av min vardag. Det startade successivt. Jag stod ofta länge framför spegeln och granskade mitt ansikte, upptäckte allt mer fel, och började att försöka rätta till felen genom att slita och dra i huden. Ganska snabbt kom en viss del av mig att bli min värsta farhåga att behöva bemöta i spegeln. Mitt hår. Jag fick ofta höra från stora och små hur vackert hår jag hade, vilket gör mitt förakt ganska märkligt. Jag tyckte i alla fall det då. Det kröp in i mig, den här besattheten. Väldigt försiktigt. Hur jag egentligen kom att avsky mitt utseende, i detta fall håret, det minns jag inte. Jag vet bara att jag inte var mer än nio år, innan det började kunna ta timmar om dagen att ordna och rätta till de blonda stråna. I skolan borstade jag håret innan varje rast, efter varje rast, till och med på lektionerna. Jag tänkte nog att alla gjorde så här. Att alla greps av panikartad ångest, en känsla man kanske inte ens ska veta vad den innebär så tidigt, då det började framträda ett monster i spegeln. För det var det det gjorde. Ju mer jag blev fixerad, dess värre blev hatet... Jag var nog bara 9-10 år då jag helt ärligt kunde säga att jag faktiskt hatade mig själv. Men kände inte alla så?

Jag började tidigt tvätta mitt ansikte grundligt med ansiktstvål och peeling från mamma, och efteråt smörja in det. Inte heller det såg jag som något konstigt. Kanske var det då människor i min omgivning började sucka åt mitt lätt besatta beteende, och väsa fram "du tror du är så jäääkla snygg som du håller på" som jag började inse att jag var ganska ensam om det. Jag började klassificera mig som utseendefixerad. Fast det kändes väldigt underligt att knappt våga visa mig om jag inte var helt färdig med ritualerna som kom, och känna detta hat, om det nu var så att jag "trodde att jag var så snygg". Det höll inte. Men vad var jag då? Jag började såsmåningom krypa upp i tonåren. Beteendet lade sig inte. Det frodades. I spegeln börjades det skapas ritualer kring utseendet. Då jag duschade började jag att granska en del i taget. Håret skulle shamponeras in och tvättas med balsam, efteråt tänkte jag tankemässigt igenom hur proceduren såg ut. Jag delade upp kroppen i parter som; ögonbrynen, öronen, ögonen, näsan, munnen och så vidare, och allt skulle fixas. Ögonbrynen skulle plockas varje morgon och tånaglarna skulle filas. Jag stod i duschen med en ångest som brann, en klocka som tickade, och en skola som väntade. Kom för sent varje morgon, vilket vissa lärare inte var så snåla med att påpeka. Det byggde på min redan nedbrutna självkänsla.

Och dina kommentarer brann lika vilt inuti, och tårarna trängdes. 

Detta var på mellanstadiet. Då jag kom upp i högstadiet skulle även sminket införas. Sminkritualen var också lång, på den tiden tog det upp 1 ½ - 2 timmar varje dag, men det utvecklades. Allt skulle ske på ett visst sätt. Och ritualen därefter, där jag gick igenom hela kroppen tankemässigt, den var på den tiden endast en halvtimma, 3-4 gånger om dagen. Det ökade, utvecklades till 5-6 gånger, det blev mer än en halvtimma... Då allt som hänt under hela min uppväxt, alla sylvassa ord och alla mentala slag, lade sig tillrätta sommaren -06 drog jag på mig en depression och tvångstankar som handlade om mer än utseendet. Utseendet var dock en väldigt, väldigt stor del i det hela. Jag minns på landet då jag fick en skvätt sand på mig intill vattnet, och där brast allt pansar jag byggt upp under alla år och jag grät. Grät åt monstret i spegeln. Från och med den dagen kom besattheten att bli en sjukdom. Men vad det var eller ens vad det hette, det visste jag inte än.


Hälften av all vaken tid gick åt till att göra ritualer kring, och ordna med min yta. Ritual varje morgon, 3 timmar, på kvällen, 3 timmar, mitt på dagen, 3 timmar. Den lilla tid som fanns kvar bar jag alltid med mig en spegel att granska om matrester satt kvar på munnen eller om håret lagt sig fel. Jag trodde att människor som gick förbi mig skulle bli rädda för mig om de såg hur monstruös jag var. Ritualerna kring maten blev värre. På Kreta resan, hösten -06 gick jag mot en plats utan återvändo, kan liknas vid en lång jävla hall med speglar, ni vet en sån som finns på tivolin? Var jag än gick mötte jag hatet. Och jag kunde inte gå tillbaka. -07 sökte vi hjälp och hamnade tillslut på BUP.


Jag fick diagnosen OCD och påbörjade KBT. Det gick delvis framåt, men då jag blev svårt sjuk i anorexi som ett resultat av alla dessa mat-tvång och föll i en djup depression kom vi inte vidare. Våren -08 tog jag mig ur depressionen och sjukdomen utan namn gick att arbeta med igen. Jag mådde bättre genom hela sommaren. På hösten blev jag inlagd, och hela vintern var ett evigt väntade på att änglarna skulle hämta hem min morbror, en vinter vars sorg inte går att beskriva i ord.

Någonstans där efter begravningen insjuknade jag ordentligt. Det berättar jag mer om i DEL 7.


tisdag 29 november 2011

- Bloggserie - Tema: Bye bye BDD

Innan jag börjar serien hänvisar jag till det här inlägget, där jag kort beskrev vad serien skulle handla om.

DEL 1: kort info

Dysmorfofobi, BDD (Body Dysmorphic Disorder) innebär inbillad fulhet.
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering. Vanligtvis föranleder syndromet att "ritualer" formas. Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer och mer, för denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. Läs mer på wikipedia här.

DEL 2: video-inslag

Här länkar jag till en video till outsiders om BDD. Det handlar om Yvette, 23, som lider av sjukdomen.
(Förövrigt om ett par andra personer som lider till det yttersta av två andra slags fobier, dinosauriefobi och emetofobi, kräkfobi.)

Här länkar jag till en Dr Phil serie, handlar om en ung kvinna som lider av sjukdomen så svårt att hon inte lämnat huset på två år:

DEL 1
DEL 2
DEL 3
DEL 4
DEL 5

DEL 3: länkar

http://levamedbdd.dinstudio.se/
Två mammor med erfarenheter av BDD har skapat denna sida om BDD där du kan hämta kunskap, berätta din historia och få kontakt med fler drabbade.
http://www.bdd-sverige.net/
Forum om BDD, dysmorfofobi.
http://www.ocdforbundet.se/
Ananke, OCD förbundet om bland annat OCD, trichotillomani (hårryckande) och BDD.

Har du tips på fler länkar, exempelvis hemsidor, forum, bloggar - angående BDD? Landoffairys@live.se

DEL 4: fördomar

"Det handlar alltså om att hon/han är ful"

Sjukdomen BDD handlar egentligen inte om det egentliga utseendet, hur personen ser ut. Sjukdomen handlar inte om att andra ser personen som ful och oattraktiv. Sjukdomen handlar om den egna attityden mot/synen på personens utseende. Många gånger kan den drabbade tänka "om jag bara såg ut som henne/honom...". Om nu personen skulle få sitt "drömutseende" följer ändå sjukdomen, attityden med, och synen blir likadan fast på ett annat utseende. Många opererar om sig och går igenom svåra plastikoperationer för att få det utseende denne vill ha - vilket bara förvärrar, då man hittar fler och fler fel.

"Jaså, hon är fåfäng"

Fåfäng från en ordbok = egenkär, självfixerad, självupptagen, utseendefixerad, ytlig.
Utåt sätt kan en person som är väldigt utseendefixerad ses som just fåfäng, men utseendefixerad är det enda ordet i den rangen som kan kopplas till BDD. "Du tror säkert bara att du är snygg" kan en person med BDD få höra - men "att jag är snygg" är motsatsen till det som något med BDD tänker om sig själv. En person med BDD vantrivs och föraktar det egna utseendet, vilket en fåfäng person inte gör. BDD är ingen narcissistisk sjukdom där du höjer dig själv och på så sätt är fixerad vid det egna utseendet, BDD är en tvångsmässig sjukdom - och någon som är tvångsmässig på det sättet njuter inte av sin tvångsmässighet.

"BDD är ett lyxproblem, en fånig anledning att må dåligt över"

Har faktiskt läst ett par personer som står bakom liknande ord, och jag tycker det är så hemskt. För att sopa bort den myten hänvisar jag till tre SHEDO-inlägg som handlar just om fördomar gentemot psykiskt sjuka. (1, 2, 3)

Så, nu var det avklarat!

Kommer du på några fler fördomar? landoffairys@live.se

DEL 5: kända personer med BDD


Heidi Montag


Amerikans fotomodell och dokusåpakändis (Laguna Beach, The Hills) som blev mest känd för sina skönhetsoperationer (opererade sig 10 gånger inom loppet av ett dygn). Sägs vara sjukligt fixerad kring sitt utseende.

Michael Jackson



Michael Jackson ("The King of Pop") sade att han led av en hudsjukdom som gjorde att hans hy bleknande. Rykten gick om att han blev sin hud själv. Då Michael gick ned i vikt spekulerades det om att han led av Anorexia Nervosa, senare sades det (av bl. a. en medicinisk expertis) att Michael var ett solklart fall av BDD/dysmorfofobi. Vad som var sant får vi kanske aldrig veta, men mycket tyder på att han hade en sjuklig fixering kring sitt utseende...

Skicka gärna in er historia om BDD!

Värme och kärlek, Yasmine 

fredag 25 november 2011

Hjälp Camilla!

http://rattspsyk.wordpress.com/2011/11/19/hur-hjalper-man-camilla/

Camilla är en artonårig flicka vars blogg jag följt under flera års tid. Hon hamnade tidigt vad jag förstått på en barnpsykiatrisk avdelning (BUP) där hon med en svår bipolär depression vårdats under tvångsvård (LPT). För ett år sedan flyttades hon över till en rättpsykiatrisk avdelning där hon "vårdas" bland grovt kriminella för att hon är svårt suicidal. Hur kan det gå så snett inom den psykiatriska vården att UNGA kvinnor delar byggnad med farliga brottslingar, att självdestruktiva tjejer vars enda brott är att skada sig själva (mer om det berättar jag vidare om sedan) eller i detta fall; lider av en svår depression, vanvårdas utan mycket kontakt med omvärlden - när det är RESPEKT och OMTANKE denne behöver för att ha en bas till att bli frisk?

Hur hjälper man Camilla? Sänd denna länk vidare. Nu börjar kampen.

torsdag 24 november 2011

Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 3



Den tredje och sista lägesrapporten får bli om mina tvångstankar, eller främst tvångshandlingar, som blir allt värre. Det blir allt mer omöjligt att prata till mig nu, innan man är säker på att jag inte är mitt i en ritual, för om någon så när som säger mitt namn då jag hör - är det bara att bara att börja om, även om det kräver tjugo minuter extra. Återigen ska allt jag gör göras enligt en viss mall. Det ska sägas rätt ord från början till slut, tänker jag "nu tvättar jag under naglarna" i den ritualen då jag ska tänka "nu tvättar jag mellan fingrarna" börjar jag om. Jag har som förut ännu fler "grenar" från "tvångsträdet", och är en "gren" klar och jag börjar på nästa, kan jag som tur är börja om från bara den grenen och inte hela trädet. Men grenarna kan vara allt ifrån en minut till tio minuter, och i grenarna är det ännu fler mindre grenar, ända in på den sista tvångshandlingen. Trädet pågår hela tiden. Jag lever på det där jävla förbaskade trädet, hur mycket jag än åkallar yxan (här var vi poetiska, tjohej).

Exempel: jag tog ett bad. Det tog en och en halv timme. Sen duschade jag av mig, utförde alla renlighetsritualer (peela rätt, tvätta rätt, skrubba rätt, torka rätt, ta ansiktsvatten rätt, smörja in rätt, osv) på (i detta exempel) ansiktet. Alla renlighetsritualer skulle göras, det sista tar 45 minuter. Precis då jag torkat mig och smörjt in mig hör jag någon ropa, ska precis klä på mig. Tankarna driver mig ned i badet igen, sätta mig ned och "bada" för att börja om från början, efter fem minuter gör jag om 45 minuters ritualen med peeling, tvätta, skrubba, torka, ansiktsvatten, lotion och likaså på alla kroppsdelar + tankeritualen om mitt utseende på tjugo minuter.

Tankeritualer detsamma, kvarstår två ord i ritualen på en halvtimme och  något avbryts gör jag om. Och sen förbannar jag mig själv för min värdelöshet. Vägen mellan "gjort fel" till "värdelös" är kort. Jag vill inte hata mig själv igen, inte som förut. Jag vill behålla självförtroendet jag byggt upp. Men straffar jag mig inte mentalt eller fysiskt då jag gjort något fel väller känslorna över.

Värme och kärlek, Yasmine

Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 2


Det hette först psykos UNS (utan närmare specifikation), sedan schizofreni, och nu schizoaffektivt syndrom. Men jag ska vara ärlig. Hur mycket jag än anstränger mig och känner att det vore enklare om jag var sjuk på det sättet, kan jag inte se det så. Jag har svårt att överhuvudtagen kunna tänka mig att det existerar så mycket "sjuk i huvudet", utan snarare "sjuk i själen". Visst kan signalsubstanser fungera fel, men med hjärtat tror jag inte det är så i mitt fall. Jag säger att jag lider av en psykossjukdom - men då menar jag att "symptomen" eller "problemet" ser så ut. Däremot skiljer sig min bas från de som är sjuka på det sättet. Men å andra sidan; vem vet vad det innebär att vara psykotisk? Är det att du har signalsubstanser fel i huvudet, eller att du blivit sjuk med de problemen? Jag skulle - aldrig för mitt liv - kasta min andliga tro i någons ansikte, jag tycker inte det är rätt att försöka överbevisa till den grad att det blir tvångsmässigt. Jag lägger bara öppet fram mina teorier för andra att tolka precis som de vill.

Jag är gravt påverkad av negativa energier (idag tänker jag inte gå närmare inpå vilka) till den grad att jag blivit så pass illa därann att jag lider av en sjukdom. Men grunden är inte sjuk, grunden är frisk, men den är utifrån påverkad av energier som finns i världen. Dessa energier kan vi kalla "onda andar" (jag väljer ofta inte det ordvalet då det kan ge en "flummig" syn på det hela). Dessa har en mening; och det är att förstöra, likt ett maktmissbruk. Det kan handla om mänskliga energier, alltså saliga andar som inte gått över och handlat i ondska i livet (då med övergången till "andra sidan" försvinner alla onda egenskaper) eller annat, som livnär sig på i detta fall min rädsla. Jag har burit med mig "Diktatorn" hela livet, han är manipulativ och har hjärntvättat mig. För en person som plockat på sig en mänsklig energi då den inte är medial mer än normen, kan det vara enkelt att bli sig av med energin genom rening. I mitt fall föddes jag "svårt" (som man kan säga i detta fall) öppen (medial) och var en magnet för energier, dåliga som bra. Jag skapade mig en relation till energin (Diktatorn), och han blev en del av mig. Jag har kunnat kommunicera och uppfatta Diktatorn mer än bara som negativa tankar (som annars kan vara det som märks).

Att uppfatta ljud och syner ingen annan upplever, är väldigt tabu. Om det då även handlar om syner och ljud som existerar - ja då jäklar! Man är sjuk om man ser sådant, end of story, men sen när är det tvunget att bli så? Kan det inte finnas fenomen vi inte kan mäta? Var jorden platt innan man förstod att den var rund? och så vidare. (Bara en teori). Jag lever idag mellan två verkligheter, precis som en psykotisk människa. Skillnaden kanske är att min andra verklighet existerar... Ja, jag har hallucinationer. Skapade av dessa eneriger, menade att skrämmas. Diktatorn har under de senaste åren styrt allt jag gjort, sagt och tänkt. Det är en skrämmande känsla, obehagligt. Flera gånger varje vecka ramlar jag ihop på golvet och kan vara okontaktbar och som ett vrak i flera timmar, i värsta fall resten av den dagen/kvällen. Idag vet jag inte om Diktatorn finns kvar, då vi renat mig från honom. Att nämna: jag har ätit antipsykosmediciner, 4-5 stycken, under fyra och ett halvt års tid. Rösterna har varit kvar. Efter två besök hos ett medium försvann Diktatorn i ett halvår. Det har i perioder blivit bättre då jag dragit ned på medicinerna. Diktatorn livnär sig på medicinernas gifter. Det har fått mig att faktiskt tro på det medierna sagt till mig. Yasmine - du är medial, och sjuk, men i själen!

Det som nu finns, är andra röster, som gör mig sjuk. Sist jag ramlade ihop såg jag plötsligt hur jag låg på en matta av svarta elektriska trådar, som ett nät runt mig. Det kliade över hela kroppen. Jag förstod att det var rösternas verk. Om jag verkligen befann mig där - det vet jag inte - men jag tror rösterna gav mig den synen för att skrämmas. Och på sätt och vis befann jag mig där, i alla fall i deras värld. Enligt mig; en psykotisk person som tror sig vara jesus kan ganska omöjligt vara jesus. Du kan kanske inte flyga, för att du tror på det. Men om en person säger åt dig att det är på ett visst sätt ett antal gånger, och du tror på det; är det inte detsamma med en röst som säger åt dig saker? Då jag är i momentet - jag ligger på en mörk matta mitt i ingenstans - då kan jag inte tro något annat. Kanske kan det benämnas sjukt? Jag kan idag säga att det verkar lite märkligt, det kunde jag inte då. Men att det inte stämmer det jag trodde där - innebär inte att anledningen varför är sjuk - utan att rösterna utifrån vill skrämma mig. Som sagt, det är mina tankar.

Idag behöver jag hjälp mot min sjukdom, för en sjukdom har jag, det bortförklarar jag inte. Men jag behöver även hjälp med det som orsakar min sjukdom, vilket inte i detta fall bara är med mediciner och terapi, utan även medial hjälp.
Sjuk i själen är en ganska bra mening.

Värme och kärlek, Yasmine

Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 1

Jag vill bara placera ett stort jävla märke rakt över skallen där det står "frisk". Jag är trött på allt var sjukdom heter, och jag längtar till den dag jag kan tala sanning med mitt lilla skall-märke. Men var jag än går möter jag det. För andra människor måste det förklaras så inte krissituation uppstår, vilket det kan tyckas göra varje dag. Varför blir hon plötsligt tyst, stannar upp i sina rörelser och stirrar ned i marken? Varför faller hon ihop på stolen och blir okontaktbar? Varför stoppar hon i sig piller? Varförvarförvarför? Jo, för att hon är sjuk, simple as that. Men då man inte längre vill passa inom ramarna för sjuk, men allt talar emot det, hur gör man? Jag kan välja att inte berätta. Men då jag plötsligt blir tyst och tvångstänker så att det syns (fast jag tvångstänker 24/7 och lite till) då är det svårt att enkelt sopa upp efter sig. "Men gud, lilla vännen, hur är det? Mår du dåligt?", jag vill kolla på den fina människan som frågat och säga "inget mer än det som alltid är" men det blir att jag bortförklarar mig "jo, jag hakade upp mig" som om det händer ytterst sällan.

Ibland har jag lust att byta identitet. En gång i tiden, innan jag växte i mig själv på något mirakulöst sätt, identifierade jag mig helt med det sjuka. Det gav konsekvenser. Idag är jag Yasmine, du vet, hon som är sjuk och ingen förvånas längre då jag berättar att jag varit inlagd, lagt till en nionde medicin eller har en svacka. Sådant händer väl varje dag för den som är sjuk. Jag vill ha en deal med mig själv att aldrig mer läggas in, aldrig mer kliva in i den "sjuka världen". Jag vill sluta tvärt med alla mina mediciner, jag ORKAR INTE ENS SE PÅ SKITEN LÄNGRE. Jag fylls med HAT och ILSKA varje gång på dagen mamma kommer fram med små jäkla kluttar fyllda med kemikalier som egentligen bara gör mig sämre. Men då man väl börjat, lägger man hellre till en medicin mot biverkningar - än att ta bort medicinen som orsakat det. Är inte det sjukt om något? Då jag, om jag (vadå om? DÅ jag...) släpper min bok med min historia vill inte jag vara ytterligare en sjuk författare som berättar om sitt liv som psykiskt sjuk och blir sedd som ett psykfall av de som läser, fast tanken inte är så från början. Jag vill vara en solskens historia. "Hon som var sjuk", "hon som blev frisk". Det gör ont att inse att min sjukdom alltid kommer finnas med på ett hörn. Kroniker kallades det väl. (Vill inte, snälla, skjut min sjukdom och lämna kvar mig..?)

Jag lider av en väldigt svår sjukdom, har gjort i flera, flera år. Men jag tänker inte längre kalla mig sjuk. Jag är en i grunden frisk människa som råkade ut för saker en människa inte ska behöva beröra och därmed drog på sig en sjukdom. Jag har en sjukdom. Som någon skrev någonstans, och det min behandlingsmottagning har som standardfras: "det här är ingen schizofren person, det är en person med schizofreni". Klokt och vist på alla sätt. Jag kommer glömma bort mig, mumla fram "sjuk" av ren automatik, jag kommer inte radera allt jag någonsin skrivit här där jag benämner mig som sjuk, men; jag ska göra allt för att hålla fast vid "har en sjukdom".

Mycket är svårt. Men ingenting är omöjligt.

tisdag 22 november 2011

Hänger på en skör tråd

Ibland bara vet man inte hur det känns. Allt känns, men hur, var och varför?
Jag är trött, det vet jag.
Anledning = har sovit lite.
Enkelt och simpelt.
Lösning = sova.
Klart!

Men hur gör man åt en ångest som aldrig slutar krampa inuti?
Mot röster som inte längre är någonstans, de är överallt?
Mot tankar som bara surrar i huvudet, går inte att räta ut, går knappt att läsa?

Önskar allt kunde bli bättre med lite sömn.
Försöker fortfarande intala mig själv att, ta det lugnt nu Yasmine, det har varit värre.
Enligt det där jäkla testet jag fick fylla i är symptomen allvarliga, men inte längre mycket allvarliga, inte extrema. Jag kommer upp på morgonen, lägger mig på kvällen, äter på dagen, motionerar, utför aktiviteter, et-ce-te-ra. Men hur mycket värre det än har varit, hur många dagar jag än stängt in mig i mitt rum, hur många veckor jag inte ätit, hur många gånger jag än försökt ta mitt liv eller skadat mig själv, hur många jävla veckor jag knappt rört på mig och krampat av stillheten ÄR allvarligt INTE okej. Men något säger mig att det inte blir bättre av att jag blåstirrar det dåliga in i ögonen och blir hysterisk. Samtidigt måste jag vara ärlig mot mig själv, så jag kan hjälpa. Balans måste vara ordet.

Inom loppet av några dagar föll jag ihop, gång på gång, mitt på golvet, mitt i ingenting som orsakade någonting, bara rätt ned och helt i rösternas makt.

Ville få ur mig lite idag för att visa att jag mitt i allt lever, men imorgon slår jag mig ned här och berättar hela läget, för att få en rätsida på allting. Nu gäller det. Behandlingen måste fortsätta, jag hänger på en skör tråd.


Sen spelar det kanske egentligen ingen roll att "det har varit värre". Allt kan ha varit värre.

Värme och kärlek, Yasmine


Why was I one of the chosen ones?
Until the fight I could not see
The magic and the strength of my power
It was beyond my wildest dreams

Dark wings they are descending
See shadows gathering around
One by one they are falling
Every time they try to strike us down

Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe
Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe




lördag 12 november 2011

Förvirrad, ibland är tankarna bara för många

En tanke här

Och en här

Nästa här

Hit och dit, stora och små.

Går inte att särskilja från varandra, och den ena dyker upp i samma stund som nästa håller på att ta slut.

Det vill säga... mycket förvirrad.


Tankarna är tyvärr min värsta fiende. Det är lite i tankarna som sjukdomen sitter. Den klänger sig fast i en den ena en den andra tanken, och är inte direkt ivrig att ge sig iväg... Har lust att strypa mina tankar ibland för att vara helt ärlig och lite halvt mordisk. Det är en frustrerande och jäkligt obehaglig känsla då man upptäcker att fienden finns inom en själv, och är något som inte går att fly. Du kan inte sluta tänka. Du kan inte fly dig själv. Mina tankar kan smyga sig fram i ultrarapid eller spurta sig fram så jag inte hinner med, innan nästa tanke intar sin position. Vad var det jag skrev?

Eh...

Eh...

Eh...

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om mina tankar och hur det går då man inte längre kan kontrollera...

Jag vet inte hur jag ska få ur mig mer.

Får fortsätta imorgon.

Nu ska jag vila mina tankar.

Eller

Eh...

Så kan det gå.

Mina tankar får gå beteendeterapi under natten så de lär sig veta hut!

Borde nog inte skriva mer.

Godnatt.

torsdag 10 november 2011

Positivt tänkande och kampen är min

Träning - check!
Bättre måltider - check!
Mer rutiner - check!

Jag börjar kunna det här med att överleva, och nu gör jag det även med stil.
Eller något.
Under veckan som var/varit har jag umgåtts med vänner jag inte sett på länge, skrivit, målat, julpysslat, promenerat, umgåtts med släkt/familj, fikat, läst (...) städat, tränat... och så jäkligt mycket vidare.
Ibland hinner verkligheten ifatt och jag sätter mig ned och vältrar i allt som är för ett par minuter. Vältrar mig i allt jag missat, allt jag missar och allt jag kommer missa. Vältrar mig i sorg, rädsla, ångest och tomhet. Under en viss period av ens liv får man faktiskt göra det. Man får älta, upprepa, sörja, beklaga. Men jag gör idag ett aktivt val varje gång jag tänker en negativ tanke som lika gärna kunnit vara positiv. För det mesta väljer jag att sopa bitterheten under mattan, bitterheten som är farlig, giftig, och ser en mening i det mörka, hur få ljus som än bländar. Ser jag en mening i ett ljus, tänds flera nya. Det gör att jag överlever. Det är mitt recept på överlevnad. Att inte trycka ned det som redan är djupt nere. Har man ett val; händelsen, minnet är detsamma - men du kan se det antingen med ögon som upprepar det negativa och fyller ut det - eller med ögon som är genuina men ljusglimtande. Aldrig behöver man ljuga, du bara väljer att se det ur en annan synvinkel. Vita lögner är inte alltid fel, inte ens för dig själv.

Exempel:

Min mobil försvann. Spårlöst borta, poff och så låg den inte där längre. Helvetes jävla (...) och så vidare.

Min tanke först: allt är försvunnet. Allt. Hela mitt liv ligger i någon ödslig gränd och utger signaler som ingen hör. Jag måste hem. Jag borde nog ta mitt liv. Jag kan inte leva utan detta. Och alla nummer... Nu måste jag höra av mig till personer jag knappt längre pratar med, kommunen, psyk, ALLA och tala om att mitt nummer är borta här och hej har du mitt nya. (...)

..
..
..

- Jag tänker ett ex antal svordomar och negativa tankar, innan ett frö börjar gro i samma stund som mamma säger -

- Yasmine, tänk efter, fanns det inte en mening med detta också?
Jag tycker först att hon är dum i huvudet (ta det inte så bokstavligt mamma som läser, det var ett exempel Helge) och HÄR ÄR FAKTISKT MIN ALLRA KÄRASTE ÄGODEL BORTA!!! osv.

Men vänta..?

Alla sms som låg kvar sen ett år tillbaka, 1200 stycken, svåra att läsa och oerhört påfrestande att kasta iväg, jag hade länge funderar hur jag skulle göra. Bråk med en vän, skenet bedrog, och jag var inte längre nåbar, behövde inte oroa mig. Kanske var detta livets sätt att säga: Yasmine, du måste lägga det bakom dig?

Just det gjorde jag. Jag påbörjade att lägga en del av mitt liv bakom mig.

Hela mitt liv ligger i en ödslig gränd och suckar sina sista toner innan den dör ifrån mig och blir mitt gamla liv.

Jag tänker inte längre en tanke som enbart är negativt, inte för länge, inte för tillitsfullt. Att tänka positivt är svårt - oerhört svårt - och det krävs träning. Jag ville inte tänka positivt. Det hade blivit en trygghet att alltid tänka negativt - att aldrig bli besviken - men det drev mig också nedåt. Jag har släppt bitterheten. Jag är inte bitter över ett liv jag förlorad. Jag är arg, det är jag, konstruktivt arg - och tacksam. Tacksam att jag fått uppleva saker som sätter mig tio år framåt i tiden inom dessa erfarenheter. Jag har verktygen när livet faller för mig i framtiden. Det kommer ge mig men för livet. Men också kunskap för livet, som senare kommer vara till min vinst. Jag är inte glad att jag blev sjuk. Men jag ser större kontraster - och kommer vara desto mer full av liv - då jag blir frisk.

(Har du läst SHEDO-bloggen? Jag är en av redaktörerna och skrev en vecka i våras om tankegångar om förbättringar, detta handlade lite om detta)

Det är inte fel att sörja. Det är A och O. Och jag kan vara jävligt ledsen och besviken. Inget fel i det.
Men jag tänker aldrig mer låta det bli en del av mitt liv. Mitt nya liv.

 * ---- * ---- *

Rösterna måste bort. Det finns inte ett handling, ingen tanke som sker i mitt huvud utan att de ska styra och kommentera, och göra det upp för mig att rätta till. Jag är beredd. Fit for fight. De får inte ta mitt liv på riktigt denna gång.

Värme och kärlek, Yasmine

torsdag 3 november 2011

Nu går det att kommentera!

Tack vare en läsare förstod jag att jag omedvetet tagit bort funktionen "samtliga kan kommentera" vilket förklarar varför ingen kunnat kommentera. Men nu går det alltså! Ett enkelt tryck och så var det fixat...

Jag ska börja blogga igen!


En vecka har gått sedan konserten.
Det var underbart, den bästa dagen på länge, den mäktigaste på år, ögonblicket Sharon sjöng meningen "this world may have failed you, it doesn't give you a reason why - you could have chosen a different path in life" ur "angels" var jag nära att gråta, då hon mötte min blick, jag vill i alla fall intala mig att det var min hon mötte, då kändes mitt liv så fullständigt. Märklig vilken påverkan musiken har på en människa. Särskilt musik som lyser som ett ljus i mörkret (no light in the darkness, is too small to see, there's always a sparkle of hope, if you just believe - WT, deceiver of fools). Jag fick dessutom spendera kvällen med fyra änglar. En dag att leva på länge, med andra ord.

I måndags åkte jag in till stan för att träffa en ny vän, vi åt, fikade och letade oss genom halva stan efter en spelning (Charlotte Nordins band, ohmygod, M hade fått inbjudan till deras realese för den nya singeln) och vi hittade Underbara Bar tillslut! Vi blev mingelfotade, pratade med Charlotte ur bandet och pratade vid ett bort innan de började spela. Med lite bussar och tåg att hinna med hann vi lyssna klart. Lite jobbigt i början med allt det svåra som påverkade, men vi hade även väldigt trevligt och jag är så glad att jag träffat henne, vi har mycket genemsamt och ser väldigt lika på saker och ting. Berättar mer sen.

Jag sitter i huset på Granitvägen 18, ett hus jag växt upp i, ett hus som fanns med då mörkret knackade på min dörr. Det är som att stiga in i sjunde gradens helvete då man stiger in. Om en vecka (ungefär) är huset historia, i alla fall för oss, för mig. Vi ska strax lämna och åka hem. Ja, åka hem. Detta är inte vårt hem längre. Samtidigt som en del av mig tycker att det är sorgligt är det en lättnad utan dess like. Nu ska vi åka hem. Hem där änglarna dansar, istället för lava fyllt till bredden, ungefär.

Jag ska börja blogga igen!
Det har blivit av och till med det, men nu har jag allt bestämt mig.


Nu kör vi.

Kärlek och värme, Yasmine

torsdag 27 oktober 2011

Flytt, segrar och Within Temptation

Jag ska iväg om 40 minuter - men en liten uppdatering ska ske!

Vi har flyttat från Bålsta och bor numera 20 minuter därifrån. Sista dagarna ville jag bara bort från väggarna som andas så mycket mörker, och i lördags sov vi för första gången i vår två-vånings-radhusliknande lägenhet. Den är superfin, och vi är jättenöjda. Mitt rum är större, och det är så terapeutiskt att fixa i ordning allting, ångesten putsas av med all porslin och rädslan kastar vi i papperskorgen. Det är dessutom underbart fint, och jag - är nöjd över vad jag åstadkommit hittills. Nöjd. Jag som brukar hata mig själv.

Jag har börjat läka efter flytten. Tvång och röster kan vara förjävliga - men jag kan hantera dem på ett helt annat sätt. Jag har energi. Allt nattsvart har suddats ut, och jag möter en gryning.

Om 3 och en halv timme står jag, mamma och tre vänner i fryshuset framför mitt favoritband. WT ska spela i Stockholm och jag är pirrig och det känns overkligt. Lovar att berätta sen!

Nu - äta, packa det sista och dra. Resten är klart. Särskilt förväntningarna och känslan av hopp.

Nu ska jag få njuta. Jag tror att jag förtjänar det.

Kärlek och värme, Yasmine

söndag 16 oktober 2011

Help, I've done it again.

Idag är det söndag. Hela veckan har inneburit flytt, flytt, flytt. Vi ska flytta. Äntligen.
Till en lägenhet i Skokloster. Jag märker hur väggarna inte andas samma ångest. Nya väggar. Äntligen.
Små stunder har jag kunnat andas lugn och välmående. Men stunderna är mestadels korta. Och resten av tiden präglas av mörka tankar.

I tisdags föll det. Jag förlorade spelet, vita flaggan upp ungefär. Innan dess hade jag inte skadat mig svårt på flera veckor. I've have been here many times before, hurt myself again today. And, the worst part is there is no one else to blame. (Sia - breathe me)

Jag faller i tusen bitar, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla bitarna samlade. Rösterna är non stop talking, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla rädslan och förvirringen i schack. Tvångstankarna och självskadeimpulserna lockar, och där brast det. Mitt i allt går jag sönder. Lyckas jag ändå inte rätt bra med att överleva?

Orkar inte skriva mer.

Kärlek och värme, Yasmine

måndag 10 oktober 2011

Falla. och stanna där?

Skriven tisdagen 4/10 2011


Idag brast allt.

Någonstans alla drömmar, fantasier om att leva, inte låta mörkret styra, föll isär.
Bara mitt på gatan, mitt i ingenting, lät jag garden börja spricka.
Men jag höll ihop, tätt isär, ville inte brista mitt på gatan, mitt i ingenting.

Tankarna snurrade. Rösterna tjattrade. Dök det upp en tanke lät jag den springa fram, fäktade och slog ned den, lät den rinna iväg. Tankar som rösterna upprepade, tillslut var de inte längre tankar utan konkreta varelser som lade sig som svarta moln över hjässan. Jag upprepade "ta dig samman, fall inte nu, du kan falla sen" och gjorde precis det. Tills tanken inte gick att upprepa då de svarta molnen tog över och upprepade tanken själva, gjorde oljud, skratt som seglade förbi.

In på ett café, frenetiskt dricka juice, låtsas vara precis som alla andra. Vaga flimmer av tankar berörde det jag såg; tjejer som skrattande drack sina latte, läppstiftsklädda munnar och glittrande ögon. Det gjorde ont. Var de precis som jag? Satt den blonda tjejen med tofsen mitt på huvudet och leendet gnistrande på sin plats, och dolde sina inre tankar så väl, spökande funderingar över när det skulle brista, när hoppet skulle sluta flacka och släckas helt, självförakt som tärde och bad om timslånga ritualer för att överspegla det mest hatiska? Eller var jag inte alls som dem, var jag inte ens i närheten av dem, är jag någon som aldrig ens kommer bli?

Väntade, klockan tickade, mobilen ringde, snabbt gick jag i något slags töcken mot bilen, slog mig ned, var tyst, tyst från stan, tyst förbi husen, tyst in på IKEA, tyst in, tyst då mamma oroat undrade hur det var, har det hänt något? Tyst fram till vikväggarna, tyst då mamma frågade om den här var fin, kunde jag tänka mig den i mitt rum? Tyst tills jag inte alls lät garden spricka, nej den föll platt isär på marken och väl i bilen lät jag tårarna anfalla kinderna.

Jag vill inte dit igen.
Jag vill inte stänga av skärmen till livet och låta att jag byggt upp falla isär.
Ibland måste man falla, plocka ihop sig och gå vidare.
Men jag är inte på väg att falla, upp och vidare.
Jag är på väg att falla till ingentinget, och jag vet inte om jag orkar resa mig direkt.
Normalt liv, precis som jag ville ha det. Jag låtsades, och borde få en plats i dramaten.
Men bakom den positiva energiska tjejen är jag djupt sårad, av livet själv.
Den här gången kanske jag stannar på marken en tag. Tills jag har kraft.

Och Mr OCD är tillbaka, full karusell, hej och hå.
Jag orkar inte bli mentalt rullstolsbunden igen.
Men jag orkar heller inte säga ifrån.

Värme, kärlek och tårar, Yasmine

tisdag 27 september 2011

Storseans med L. Williams - och berättelsen om min gåva/förmåga


Tisdag 20/9 (för en vecka sedan) spenderades med mormor, mamma, Å + Y i Stockholm. Vi åkte dit vid fyra, hämtade ut biljetter och plockade upp alla som skulle med. Åt middag, och klockan 7 satt vi på våra platser (efter en del plats-strul) för att se en storseans med Lisa Williams (känt engelskt medium). Hon var väldigt, väldigt duktig, rolig, kärleksfull och intressant. Har ju sett hennes show på TV i två (?) säsonger och tyckt väldigt bra om henne. Satt faktiskt med en tår i ögat efter första halvan av seansen.

Något jag skrivit lite (det vill säga - ingenting alls) om i bloggen är min andliga sida. Jag tänkte våga öppna upp mig lite smått om det nu.

Jag är sedan födseln väldigt medial. Röster och upplevelser från min första tid och följden har inte bara med sjukdom att göra, förvirringen är stor; vad är skillnaden mellan andlighet och sjukdom, egentligen? Vad är friskt och vad är sjukt och vad bara - är -?

-07 var vi för första gången hos ett medium. Jag minns delar av det så väl. Jag fick veta att jag var medial - att mina upplevelser hade en förklaring - och gick därifrån med ett leende. -08 dog min morbror. Då utvecklade jag min gåva (förbannelse, har jag även kunnat se det som, but still...) mer och mer. Förbannelsen har med medialitetens mörka sida att göra. Röster, skrämmande upplevelser. Men jag lärde mig att det fanns en annan sida.

Kort efter att J, min morbror, gick bort i cancer (eller snarare samma dag, vems andetag kände jag tydligt i nacken på sjukhuset?) - började jag meditera och prata med honom. Han öppnade upp mig för min andlige vägledare P, och min skyddsängel M, kort efter att jag börjat se namnen på dessa för min näthinna. De syntes tydligt som ljusfigurer, talade till mig (ungefär som Diktatatorn, rent "hur-de-pratade"-mässigt) och berättade saker för mig jag inte kunnat bilda i min fantasi.

Jörgen började skicka hälsningar genom mig till människor intill mig. Saker och ting visade sig stämma. "Hon kommer träffa en mörk man, muskulös, med en grå tröja och svarta jeans, hon kommer träffa honom genom en blond kvinna" (och så visade han mig bilder på dessa). Personen i fråga träffade den mörke muskulöse mannen med svarta jeans och grå tröja på dansgolvet, då hon gick ut med sin blonda väninna - idag är de gifta.

Fler bevis kom. Personer som skulle komma in i våra liv, tydliga dofter, visioner (hur kom det sig att min kusin föddes en bra bit för tidigt; samma morgon då jag drömt att hon skulle födas?), allt mer framträdande upplevelser av skuggor och kalla fläckar - var allt en slump? Jag började förstå att det inte var så.

Jag började läsa av föremål. Fick upp skarpa bilder, och kunde beskriva det jag såg i detalj - och allt visade sig vara precis som jag sett det. Mamma ville vid ett tillfälle vara helt säker och testa mig, så hon greppade tag om en tröja från en avliden släkting jag träffat endast ett enstaka gånger. Hon höll den en bit över mina händer och jag blundade. Jag rynkade på näsan och sade först "äh... jag vet inte... får inte upp något... eller vänta! Karin, får jag upp". Mamma stelnade till då jag kollade upp. "Skojar du med mig?" frågade hon och berättade att den tillhört en Karin. Jag stelnade nog också till.

Jag började även läsa av kort. Mamma lade flera kort i ett kuvär så jag inte såg bilderna. Jag började beskriva vad som fanns på bilderna. T. ex: "jag ser... gult... mycket gult", "är det någon mer färg?", "jaa... lite rött. Mitt i bilden". Bilden föreställde pappa bakom en stor gul postlåda med ett rött postmärke.

Efter det har det hänt massor av saker. Jag kallar det tro - ingen kan vara säker - och vissa skulle säkert se det som ett önsketänkande. Men då - ingen kan veta säkert - känner jag att jag är väldigt tillfreds med min tro då det är vad mitt liv visat. Jag är medial. Det ska ske mycket för att jag ska stryka den benämningen på mig själv.

En dag kommer jag finna väldigt mycket ljus i detta, det är jag säker på. När jag lärt mig att hantera detta. De senaste två åren har jag fått uppleva den ljusa sidan - och mer därtill i den mörka sidan. Jag känner ständigt av andras - alltså, levande människors - energier. Jag vet före mamma om hon kommer få ont i huvudet. Jag har kunnat läsa av djur på bild, brutna ben och sjukdomar. Är någon berusad på en fest behöver inte jag ha druckit en droppe - jag blir full ändå. Och känner av andras bakfylla dagen efter, lika starkt. Detta gör att jag haft svårt att vistas i folkmängder. Då jag har ofta ont i magen, ångest, känner sorg från någons - vem det nu kan vara - bortgång och har säkerligen ett antal krämpor från människor kring mig.

Ingen behöver tro, jag dömer ingen. En dag önskar jag att ingen dömmer mig. Idag ÄR det tabu att höra röster utan att just det kommer från en sjukdom. Jag hoppas och tror att det är upplysningens tidevarv. Jag vill vara en del i det.

Blessed be, Yasmine     

       

Utskriven och obehagskänslor

Efter 2 veckor och fyra dagar är jag äntligen utskriven sedan 3 dagar.
, visste jag inte skillnaden på en tanke eller en röst eller en röst utifrån eller kanske smärta i stortån.
Ingenting gick att särskilja från det andra, gick att beskriva, gick att förstå.
Idag, en månad senare, hör jag inte mycket röster. Känner ingen sån rädsla. Ingen sån förvirring.

Men nog allt är jag förvirrad. Gårdagen speglades av en känsla som jag känt 5 gånger ungefär under de senaste 5 åren. Den första gången var -06 då vi åkte till Kreta. En känsla som går ut på att den är främmande. Ungefär som när man möblerar om ett rum ni vet, "något" är annorlunda, "något" är inte som det ska..? Den känslan utan att veta var i helvete i livet man möblerat om. Efter första gången det hände sjönk jag ned i en svart grop och ingenting blev som det någonsin varit. Sen dess har alltid något hänt efter den känslan. Och ja, jag är rädd. Rent vettskrämd, utan att veta för vad.

Allt drog ned mig i ett hål av deppighet, lite kan då allt förklaras av en smärre förkylning, resten hoppas jag är ett minne blott så snart som möjligt. Jag mår ju mycket bättre. Egentligen. Ibland kommer det dagar då man anklagar sig själv för världens alla problem och hela begreppet "jag är inte värdelös, jag är helt okej" raseras och lämnar kvar en total "feeeeeeeeeeel, VÄRDELÖS"-känsla som blandas ihop till en kladdig röra med allt annat i huvudet. Därav förvirringen.

Idag står 1 000 000 000... saker på min planeringslista, och det är bara att sätta igång. Hann faktiskt med ett och annat igår till trots, men enligt listan kommer det bli händelserika veckor. Nu gäller det bara att göra det svåraste; att följa planeringen....

I förrgår var vi på storseans med L. Williams, mer om det i nästa inlägg!

Värme och kärlek, Yasmine

onsdag 21 september 2011

Inlagd // jag vet att du minns, men minns du samma del av myntet?

Kommer du ihåg mig?
Nej, inte den falska bild du skapade av mig.
Minns du mig?

Det är läskigt då känslorna blir så många att det inte rör sig, ingenting kommer ut, och då känns det tommare än någonting annat. Orden borde brunnit som eld i ögonen, men jag behöll ett konstant lugn. Sedan kom ett ytterligare slag mot pansarett som bara klingade till. Jag borde gråtit, känt hur hela traumadelen av mig skrek, men jag gjorde det inte. Jag skrattade åt tragiken och något som borde vara så lätt att förstå. Men du förstår inte. Jag tänker inte vädja och be om förlåtelse, för ingenting var mitt fel. Jag tänker inte hata, du är inte värd min ilska. Jag tänker inte svara, jag tänker inte ens ignorera, jag tänker inte göra något som ger dig en betydelse. Där är en smutsfläck på golvet, en bänk i parken och där är du, inga känslor, end of story.

Frågan du ställde har ett enkelt svar, men det får du klura på själv först.
Kanske förtjänar du ens inget svar?
Ironiskt.

7 år har du tagit ifrån mig. Sju år. Jag tänker låta dig behålla dessa sju år, jag vill inte längre ha dem. Jag tänker - och är på väg att - bygga ihop mitt liv igen, och tyvärr, du får stå där medan jag lämnar dig på mitten. Nu är det inte min tur att säga förlåt. Du får vädja och be, men så fort jag ser dig kommer jag hälsa och gå förbi, som om det vore en gammal bekant. Mer än så vill jag inte minnas dig.

Kommer du ihåg mig?
Nej.
Du kände mig aldrig.
Och jag tänker inte låta dig göra det heller.

Vänliga hälsningar, Yasmine

måndag 12 september 2011

Inlagd // förbättringar

Foto: S. Ejner av Y. Ejner Lind

Nu har jag varit inlagd i en och en halv vecka. Det har varit tungt och ibland outhärdlig på grund av anledningen till slutenvårdsperioden. Men jag andas in djupt, harklar mig och får ut orden;

Det är bättre!

Då jag kom till POA var jag ett vrak. Jag hörde inget annat än röster, var delvis ej kontaktbar och minns det mesta som en vanvettig dimma. Gång på gång föll jag ihop, gjorde allt rösterna bad om, vaknade upp blodig eller vettskrämd. Jag hade inga suicidiala tankar, allt mörker var rösternas dom. Hopplöshet och rädsla, dödsångest och förvirring. 

Första fem dagarna var värst. Då var jag inte i vår verklighet. Allt jag gjorde var någon annan som styrde, ingen tanke var min och ingen känsla gick att lita på. Det är svårt att ens förklara hur obehagligt det är att inte ha kontroll över sina egna sinnen. Jag vet inte vad bara jag ser eller vad andra ser eller om det är verkligt eller om det är sjukt eller om det ens finns en annan verklighet, trots att mitt innersta vet att det mesta är verkligt, inte alla kan uppfatta det bara.

Sedan släppte rösterna lite, och jag föll ner i ett kaos av minnen och flashbacks. Två dagar cirkulerade bara kring detta och jag undvek, tvångade bort minnena och någonstans väckte jag tvångstankarna till liv. Sedan dess har det vandrat mellan röster, tvångstankar, ångest och rädsla inför kroppen som haft sina komplikationer. Men impulserna, den mest nattsvarta och hisnande rädslan, den har lämnat mig för den här gången.

I lördags fick jag åka hem, kom tillbaka igår och sen dess har det känts så oerhört mycket bättre.
Men så kommer tankarna.
Är jag beredd att bli bättre, fallet blir högre då?
Förtjänar jag verkligen att må bra?
Lurar känslorna mig?
Kommer rösterna göra att något händer om det vänder helt?
Är jag något värd då, då sjukdomen är allt jag har?

Jag försöker sparka tankarna i huvudet, de kommer alltid, och jag har lärt mig svaret på dem, det är bara att göra sig påmind. Faller jag så faller jag, stämmer det verkligen att dalarna blir djupare? Eller bär jag med mig ljus från förbättringen? Och sjukdomen är faktiskt inte jag. Den lever parallellt med mig. Min linje löper på lika fint utan sjukdomens linje nedanför. Jag är inte värdelös. Hur verkliga såna känslor än känns ibland.

Jag är inte sjuk, jag är inte frisk, jag är jag med en sjukdom, jag är Yasmine!

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 10 september 2011

Inlagd // piller och tragik

De känner inte igen mig.
Jag känner inte igen mig.
Vem är jag utan?
Är det jag som
Skrattar?
Tänker?
Gråter?
Talar?
Går?
Behöver jag dem?
Kan jag leva utan dem?
Finns jag ens längre kvar?
Eller är den enda jag som finns fångad i en pillerdimma?

Jag talar om mediciner. De första två åren inom psyk hade jag två mediciner, och kompletterade med terapi.
Jag blev bara sämre. Vi höjde. Det kom fler. Det lades till. Sen dess, alltså de senaste två åren; har jag burit på rena droger i min utslitna kropp. Lagliga, men ändå. Jag har mediciner för att vakna, mediciner för att somna, mediciner för att äta, mediciner för att gå ut, mediciner för att kunna föra ett normalt liv, men att gå på 9 olika mediciner på en dag ÄR inte normalt, det är inte så det så kallade "normala" ser ut. Utan att nämna specifika namn (de säger inte mycket och är ganska irrelevanta i sammanhanget) har jag tagit allt ifrån antihistaminer (milt lugnande), tunga sömnpiller och benzo (tunga lugnande), till milda antidepp, tunga antidepp och antipsykotiska, till ångestdämpande epelepsimediciner och hjärtmedicin för biverkningar (hjärtmedicin för en 19 åring, då står saker inte rätt till).

Jag väntade länge med att skriva detta inlägg, har svårt att hitta ett bra sätt att berätta om mediciner utan att ge fel signaler. Men idag var jag för den tjugofemte gången tvungen att avbryta ett samtal med mamma pga att jag inte kan forma vettiga sammanhängande fraser, och mamma sade förtvivlat att "Yasmine, du är SÖNDERMEDICINERAD, du är NEDKNARKAD, det GÅR INTE att höra vad du säger", och jag börjar någonstans förstå att det inte är att leka med. Människor som sett mig då jag haft som mest mediciner har inte känt igen mig. Det har inte varit Yasmine.

Igår höjde vi en medicin som heter anafranil, ett av de tyngsta preparaten inom psykofarmaka, används mot depression och tvång i väldigt svåra fall, något man ALDRIG börjar med att ge. Vanlig dos är 100, 150 är maxdos, och nu ligger jag på 200. Den har extremt mycket biverkningar, och att ta ETT PILLER mer än högsta möjliga dos, med eller utan alkohol, gör att ditt hjärta stannar på direkten. Har du "tur" överlever du, men livet blir sig aldrig mer likt. Du blir ett vårdpaket.

Under dagen igår, runt 7 på kvällen, föll jag ihop, svimmade nästan av. Hjärtat rusade. Världen snurrade. Blicken svartnade. Pulsen steg. De undersökte mig och det första de kunde se var att jag hade 120 i puls (man ska ha 70-80 ungefär), det gjorde ont, jag krampade och kunde inte resa mig upp knappt. Vi var nära att åka in akut, men läkaren (gissa vilken?) sade att vi avaktar och undersöker mig genom hela natten. Det berodde antagligen på medicinen, och biverkningen som blev fick mig att vilja skriva ett avskedsbrev av rädsla att inte hunna ta farväl om hjärtat skulle stanna.

Hade jag bara fått rätt hjälp i tid, den hjälp jag får idag, hade jag kunnat dividera mina mediciner. Idag skulle jag behöva avgiftas om jag skulle sluta. Jag vet inte längre när det är jag som talar, eller det fjärde neuroleptikat i listan. Hade jag fått den här hjälpen då, hade jag vetat det. Nu är det inte så. Och jag skulle bli fysiskt sjuk om jag slutade. De flesta medicinerna jag tar har jag tagit snäppet under maxdos, maxdos eller mer.

Nu är det tänkt att jag ska ta bort några mediciner och göra dem färre, fast med ännu högre doser. Det kan vara ett sätt att särskilja. Det som är tänkt är clozapine istället för de två andra neuroleptikerna, ett mycket effektivt neuroleptika men återigen ett tungt med mycket biverkningar. Du måste ta blodprov en gång i veckan för att förhindra en ganska säker död eller diverse fysiska komplikationerna. Jag hoppas att det kan fungera, trots att jag har svårt att tro att något anti-psykotiskt skulle fungera, då jag inte ser att det jag upplever har med signalsubstanser att göra. Men jag kan prova.

INNAN ni börjar ge er in i medicindjungeln, hitta ANDRA sätt. Terapi är inte att underskatta, medicin är bara en parallell väg med terapi om det skulle hjälpa. Mer eller mindre alla mediciner har mer eller mindre biverkningar, läs och begrunda ordentligt, väger det positiva över det negativa? Fråga alltid läkaren om ett nytt preparat, hellre för mycket än för lite. Fundera. Tänk efter. Ångest kan täckas över med mediciner, för stunden. Men det kan bli vanebildande. Och du kan fastna. Har du konstant ångest är det något som måste hanteras på andra sätt. Är du svårt skadebenägen är det kanske bättre att ta ett piller än att skada dig. Men vissa mediciner kan inte vara för alltid.

Har du en benägenhet till psykisk sjukdom eller har en svårighet som kommer bestå trots ett värdigt liv - givetvis ska du ta något/ett par preparat så du kan orka med livet. Men tro mig, att inte kunna gå normalt, föra ett normalt samtal, äta normalt, sova normalt, hantera problem normalt - är inget liv!

Att kolla efter biverkningar kan också vara en bra idé innan du äter en medicin.
Jag vill inte skrämma slag på den som behöver medicin, givetvis ska du lita på din läkare i de flesta fall, men jag tänkte ändå upplysa er genom att beskriva biverkningar jag haft. Here we go:

Trötthet
Yrsel
Illamående
Torra slemhinnor
Bröstmjölk/utebliven mens (prolaktin)
Viktuppgång
Viktnedgång
Ätstörningar
Hjärtklappningar
Frossa
Feber
Ökad puls
Blackouter
Tunnelseende
Självmordstankar
Ökad depressivitet
Eufori
Glädje
Oförklariga sömnanfall
Rastlöshet
Förvirring
Kramper
Utvidgade pupiller
Huvudvärk
Hallucinationer/vanföreställningar
Svullenhet i ansikte och kropp
Tinnitus, oförklarliga tjut

Etc.

Jag fick en gång en medicin efter att jag blivit fri från min anorexi.
Ingen sade något om annan biverkning än rastlöshet.
Jag föll tillbaka, rasade i vikt.
Läste i bipacksedeln; biverkning: anorexi

fredag 9 september 2011

Inlagd // PTSD är i farten...

Måndagen var alldeles okej. Fick besök av finaste S och finaste K som gjorde en del av dagen mycket lättare, och jag fick skratta och känna den här riktiga gemenskapen jag inte alltid haft på alla plan. Tack flickor för ert besök, det gör mer än ni kan ana! Kärlek till er.

På tisdagen kom först... nej, vänta lite... Vad i helskotta, dagarna flyter bara ihop, känns som en lucka i tiden där saker bara var. Sammanhanget lämnas öppet. Jag vet att K kom en dag och vi tog en promenad, det var skönt att få komma ut första gången på fem-sex dagar. En dag kom mamma. Idag psykologen S. Det var skönt att få prata av sig, men nu när vissa saker dyker upp som skymmer, blir det också väldigt jobbigt...

Utan att säga för mycket finns det en patient här som ger mig ett väldigt obehag. Han rör vid mig på ett obehagligt, integritetsinkräktande sätt. Ställer för närgångna frågor, och rent bokstavligt följer efter mig. Jag försöker verka avisande, men det blev bara värre, så då fick jag rådet att säga till personalen. Jag har gjort det och de ska hålla koll, men hur långt som helst kan de ju inte gå utan att säga det direkt till honom. Tillslut blev det panikartat. PTSD satte igång ordentligt. Hyperventilerade, skakade som bara den, kände illamåendet välla över. Ville gråta. Började få flashbacks. Hela karusellen. Jag började tvätta mig noggrant då jag vidrört någon av X eller X saker. Nu vågar jag knappt vara utanför rummet.

Hela gårdagen + dagen innan det, var fylld med röster. Från det förlutna, minnena blev konkreta.
Jag var inte på en psykiatisk sluten avdelning, 2011.
Jag var heller inte i den andra verkligheten, 2011.
Jag var någon annanstans. 2002, där jag helst av allt inte ville vara.
Där jag helst ville dö, där och då.
Där någon del av mig faktiskt dog... Eller levde jag ens innan?

Berättar mer om en till väldigt obehaglig (men inte traumamässig) upplevelse senare...
Nu skriver jag i väntan på S. Ta hand om er...

Kärlek och värme, Yasmine

måndag 5 september 2011

Inlagd // ja, doktorer har ju alltid rätt

Möte hos doktor Jag Kan Allt:

- Hej Yasmine.
- Hej! *skakar hand*
- Vad gör du här? (öööh?)
- Jag mår dåligt, hör mycket röster.
- Jag ser att du har diagnosen schizoaffektiv sjukdom.
- ... ja.
- Vad får du för hjälp?
- Jag har jättebra hjälp nu *lyser upp* har en jättebra behandlingsenhet.
- Vad gör de där?
- Nu arbetar vi mycket med min PTSD.
- PTSD?
(...)
- Posttraumatisk stressyndrom?
(Läkaren ser på mig oförstående)
- Vad har du gjort på armen?
- Eh... skadat mig.
- Gör du det ofta?
- Inte så mycket på senaste *lyser upp*
- Hur gör du då?
- *svarar lite kortfattat*
- Inget allvarligt?
- *svarar mer utförligt utan att underdriva*
- Då hjälper ju inte din behandling?
- Jo...
- Ja men, i fyra år har du fått hjälp utan resultat (jag blickar upp på honom med höjda ögonbryn). Jag ser många som skadar sig, och de blir friska. Du kommer aldrig kunna sluta skada dig, det är kroniskt, du kommer alltid vara sjuk.
(...)

Där någonstans gick jag bara chockad ut efter att ha skakat hand och gick och tänkte på hur hopplös jag var och vilket kroniskt psykfall jag är. Väldigt effektiv förhöjning av ens välmående, och boost för ens självkänsla. Jag trodde jag var fånig. Men efter att ha pratat med 5-6 personer om det förstår jag hur OERHÖRT fel det var.

Vad tycker ni man bör göra?
Man behandlar inte någon så.

Slutsumma: ja, vissa doktorer har ju alltid rätt. När de inte har fel. Men har det fel gäller fortfarande det föregående påståendet. Och jag, jag är ju bara patient. Ett kroniskt psykfall. Vad har jag att säga till om?

Våga säga emot! Du är inte "bara" patient, du är den viktigaste personen på varje läkarsamtal. Att vara sin egen doktor är ur många aspekter fel. Men den krassa verkligheten är att doktorer har faktiskt inte alltid rätt...

Se dig i spegeln och möt den som bär sanningen.

Kärlek och värme, Yasmine

söndag 4 september 2011

Inlagd // dissociation

I torsdags blev det akutsamtal hos min psykolog. Direkt efter åkte vi till akuten, och K ringde till poa (psykiatrisk observationsavdelning, akutpsyk) för att förbereda plats. Vi kom in, jag berättade läget för läkaren där, skötare hit och skötare dit genomskannade mig och min viska, tog blodtryck, puls, lyssnade på hjärtat, och sedan tog de in mig på poa.

Under de senaste dygnet minns jag inget annat än total kaos. Någon dag (vilken dag?) var startskottet på en helvetisk kväll. Då tryckte rösterna ned mig mot stolen och jag klampade in i den andra verkligheten totalt. C kom in och höll min hand, hon berättade sedan att hon tröstat mig, men jag gav inget gensvar. Diktatorn underströk gång på gång på gång att jag inte fick röra mig. Känslan, katastrofkänslan, var för stark för att ignorera, det var inte JAG TROR MED KÄNSLAN att något kommer hända. Det var NÅGOT KOMMER ATT HÄNDA, logiskt och rationellt med. Så jag satt där i ett par timmar innan jag vågade kolla upp. En sköterska försökte få liv i mig, bad mig prata om vardagligheter, men hennes ögon blev klotformade och i min skräck gav jag blanke fan i vad jag brukar göra på fritiden eller vilken musik jag lyssnade på. Där försvann jag.

Sen kom nästa minnesfragment.

Någon var där framme, i hallen vid hörnet, en ljusfigur vinkade mig dit. Jag förstod att det var Diktatorn och ingen ljuv varelse, då jag följsamt men vettskrämd lockades dit och började gå till andra ändan av avdelningen. Jag satte mig ned (ja, hör och häpna, jag satte mig ned på golvet - vilket förut var fullt förbjudet av bacillskräcken).Allt som skedde i allas verklighet, det försvann, helt. Jag vet inte vilka som pratade med mig, vad de sade eller hur de såg ut. Jag vet bara att jag stirrade rakt in i flimmerbilder som spelades upp framför mig, bilder av mitt eget självmord. Ett ljus uppenbarades framför mig, och helvete, nu dör jag nog, jag dör, helvete, tänkte jag mig förskräckt då ljuset lös kring mig. Rösterna var allt som fanns. Rösterna och rädslan. Sen försvann jag.

Inne på toan, minns lite vagt att ranglade dit. Någon knackade på dörren. Någon ropade på mig. Någon öppnade dörren. Någon lyfte upp mig bort till min dator jag beodrades stänga av. "Jag dör ju för i helvete i natt, rösterna kommer få mig att hänga mig!" tänkte jag, "hjälp mig, skit i min jävla dator!". Men jag stängde av. Sen vaknade jag till liv. Rösterna höll mig vaken några timmar till, sen upptäckte jag i min förtjusning att jag lyckats smuggla in något vasst. Poff, där försvann jag.

Några sekunder, minuter, halvtimmar (?) senare stod jag inne på toaletten och förstod att de styrt mig till det jag bara INTE fick göra. Så jag tryckte snabbt som attan på den röda knappen och föll ihop på golvet. Minns lite vagt hur de tejpade och diskuterade stygn, sedan fick jag ännu mer medicin, borstade tänderna och gick och lade mig.

Sedan har det kommit och gått. Ibland i det stuket, ibland tankeritualer tills jag kvävs av ångest och skakar i takt, ibland en rädsla utom all beskrivning som får ilningar att krypa, kväljningar stötas upp i strupen och världen att snurra. Ibland kommer en minut av lättnad. Jag tänker inte låta en enda som stund gå till spillo, jag ska göra allt för att överleva och jag FÅR inte låta rösterna ta mitt liv.

Jag ska vinna. Men nu är jag jävligt skör, jävligt rädd och jävligt dimmig. Pillrena är många och ångesten är konstant. Men det är också då jag ser min egen styrka. Att höra någon ständigt hota om att ta livet av dem man älskar, om så i huvudet, ger en rädsla som knappt går att förklara. Men fortfarande tar jag åt mig av de ljusa stunderna, fortfarande orkar jag älska och skratta, och kan jag - kan ni!

Värme och kärlek, en positiv men livrädd Yasmine

onsdag 31 augusti 2011

Rädd, räddare, räddast

Rädslan har nått sin högsta topp.
Eller så är det inte så.
Jag är rädd att det kan öka mer.
Jag är rädd att det aldrig ska sluta.
Jag är rädd för rädslan.

De är här.
De är där.
De är överallt.

Adrenalinet rusar.
Pulsen bankar, det gör ont.
Hjärtat är mer markant än någonsin, det svider.
Ögonen är fästa överallt. I taket, i golvet, rakt fram, byter fokus, kan inte fokusera, ögonen måste hinna se minsta lilla fara, och allt är farligt.

- radera -
jag skrev fel.

Fel är farligt.
Fel ord är en fjärilsvinge som flaxar i ett rum.
Orsakar en dödlig fara i något annat.

Tankarna är farliga.
Känslorna är farliga
Jag är farlig
Jag kan inte sluta tänka,
sluta känna,
sluta vara

Jag kan bara sitta här på min stol med lite mediciner och
tänka
känna
och vara

Det som skrämmer mig mest

Nu skrev jag fel
Hela mitt tankecenter skriker att jag skrev fel
Hur i helskotta skriver man rätt när allt bara skriker fel "... och skriver du inte rätt skapar det ödesdigra konsekvenser"?

Tar jag bort allt är det också fel
Jag kan inte värja mig ifrån rädslan
För den genomsyrar hela min existens just nu


fredag 26 augusti 2011

Att se sig själv från taket med brutal likgiltighet

Foto: J. Ejner, taget på Y. Ejner Lind -08
Just nu är hela min världsuppfattning delat med Diktatorn. Jag försöker intala mig att rädsla är farligt, rädsla matar rösterna med kraft, men jag ljuger för mig själv då jag tänker att "jag är inte rädd, något irriterat bara men brutalt likgiltig" som ett mantra. Jag håller krampaktigt tag vid min egen verklighet men glider mer och mer in i den andra, rösternas. Jag är handfallen, kan inte göra något som triggar rösterna. Ser jag blod är de genast där och "skulle det inte vara skönt att skada sig? Jodå, det skulle göra dig mycket mindre värdelös", och det värsta är att ju mer min egen verklighet rämnar och konturerna blir otydliga, dess mer tror jag dem.

Det går knappt att förklara känslan av att vara brutalt styrd av en annan värld, andra väsen. Det kan beskrivas som en osynlig person som skriker i ens öra, men det beskriver det ändå inte helt. Vid varje självskada/suicidförsök är de hack i häll. I februari triggade en liten händelse igång mina planeringar att avsluta mitt liv. Jag tog med piller och vasst föremål intill badrummet, sedan försvann det mesta i ett töcken. Det enda jag minns är att jag dissociativt flydde upp i taket och stirrade vettskrämt ned på en mekanisk flicka med kontrollen i någon annans händer. Det var inte jag. Jag var ju i taket, medan hon skar sig blodig och hällde i sig ihopsamlade piller. Det var en kamp mellan mörkret och ljuset, och hade inte min älskade bortgångne morbror visat sin skepnad, hade inte jag fäktat omkring så Diktatorn tappade kontrollen, hade jag inte varit vid liv idag.

Jag har alldrig upplevt den typen av rädsla. Ångest är en känsla jag känner till så väl. Det är GAD-ångest, BDD-ångest, tvångs-ångest, depressiv ångest, självföraktsångest, PTSD/trauma-ångest, ätstörningsångest, existentiell ångest, ångest i alla former och sorter som jag lärt mig alltid sjunker, ångest håller inte i sig förevigt. Trots att ångesten ibland är svår och outhärdlig vet jag var jag har den. Men något annat har tagit över. Något jag kopplar bort all logik ifrån. Jag tänker "det är inte på riktigt, det är sjukt, håhåjaja" bara för att kanske, minska, rädslan, lite, snälla? Men nej. Jag kan inte övertyga mig själv tillräckligt. Jag tror inte på mina ord. Jag skulle aldrig kunna riskera någons liv genom att tänka en felaktig tanke med den katastrofkänslan. Det är inte värt det. Jag skulle känna skuld för livet. Så när människor ber mig att ignorera, Diktatorn kan inte göra dig illa om du inte låter honom, låtsas jag tro på det, ta in orden. Men så ser inte min verklighet ut. I min verklighet - under Diktatorns händer - kan något hemskt hända om jag inte lyder. Tänk om jag tänker att det inte är på riktigt, och så händer faktiskt det jag vet ska hända...

Men jag är inte rädd. Nej, nej. Jag är irriterad fast brutalt likgiltig.

Och lögnen ekar långt borta i tunneln som leder in till min verklighet. Jag är på väg in i deras. Men rädd är jag inte. Jag är vettskrämd.

Nu tänkte jag fel, tänk om nu Diktatorn förstår att jag är rädd, och blir ännu starkare, får inte göra fel, säga fel, tänka fel, men jag vet knappt längre hur man tänker rätt då allt jag gör är FEL enligt dem. Jag måste säga att jag inte rädd det sista jag säger nu så Diktatorn uppfattar just det. Jag är inte rädd. Puh.

tisdag 23 augusti 2011

Bye bye BDD



För ungefär fem år sedan, och 1½-två år frammåt, fanns det under en period kanske... 5 bilder av mig. I alla fall tagna med min vetskap. Varför? Var min kamera trasig? Nej, enligt mig var hela min framtoning trasig. Jag var inte bara ful. Jag var vanställd. Jag förstod inte först varför jag under hela min uppväxt sett mig som ett monster. Varför jag ständigt fick höra "vad fåfäng du är, tycker du att du är snygg eller?!" då jag aldrig slet mig ifrån spegeln, när jag i själva verket grät när ingen såg på. Och hatade mig själv till den punkten att jag inte trodde livet var värt att leva, om jag skulle se ut på detta sätt. Idag vet jag varför. Jag har under hela min uppväxt lidit av dysmorfofobi/BDD/body dysmorphic disorder - en svår men i vissa grader relativt vanlig sjukdom som väldigt få känner till. Den går ut på att du hakar upp dig på defekter i ditt utseende, ibland på hela ditt utseende, och i spegeln främträds långsamt ett monster som du med alla knep vill få bort. För att skriva av mig om en väldigt svår tid i mitt liv, eller snarare mitt liv framtills för ungefär ett år sedan, tänkte jag göra en serie om BDD.

Idag är jag frisk. Idag står äntligen diagnosen på papper, fast i facket "tidigare diagnoser".
Här är min kamp mot min egen bild av spegelns reflektion.

I want to be beautiful
Make you stand in awe
Look inside my heart,
and be amazed
I want to hear you say
Who I am is quite enough
Just want to be worthy of love
And beautiful


Bethany Dillon - beautiful

lördag 20 augusti 2011

2 dåliga nyheter och lyckliga stunder som ändå består

De senaste dagarna har gått åt till att rensa, städa, flytta, förpacka och rengöra.
Vi ska flytta.
Det är bestämt sedan länge, och har sina skäl, men vi behöver komma bort.
Vi har kollat på 3 hus, haft många besök av mäklare och har röjt undan i hopp om att få en omstart.

Men!

Banken ringde igår om beskedet att mamma inte fick lån, så nu har vi inga pengar till en bostad.
Ekonomin rasar sönder.
Men om jag kommer in på distanskurserna jag planerat, söker aktivitetsersättning, då kanske..?

Igår ringde även skolan och sade att de hade fullt.
Plan B - gymnasieskolan i Småland. <-- Fullt.
Plan C - Biskobsarnö folkhögskola <-- Väntar fortfarande på samtal.
Går inte det överstryker vi plan C och sista utvägen är... gymnasieskolan här i Bålsta.
Av diverse själ med en länk långt tillbaks i min historia, bakom sjukdom och mental kolapps, kan jag inte gå där.

Hur ska det gå ihop? Ingen aning. Men mitt i alla kriser, ekonomiska förfall och framtidsmässiga omändringar står jag inte handfallen och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är orolig alls, men trots det kan ja suga åt mig av de små lyckliga stunder som faktiskt finns. Det påminner mig om en stor känslomässig utveckling hos mig. - jag faller inte längre av det som en gång för mig och för många andra fick mig att gräva min egen grav -. Kallas även normaliseringsprocessen, jag kan skratta åt olyckan, för jag är så van. Det kan vara något ytterst negativt då jag förväntar mig fall, alltid väntar på fallet, låter bli att lösa det som fallerat. Men även något positivt. Ligger mackhelvetet på marken med pålägget ned hjälper det inte att skrika och gorma och slänga hela smörpacketet på golvet. Som jag gjorde då. Som jag förbannade mig själv för, gång på gång.

Idag böjer jag mig ned, tar upp mackan (nåväl, då inte bacillskräcken eller rösterna hindrar, men i princip) och fortsätter äta. Inte det som låg på marken alltså, jag kanske gör en ny macka. Nu är inte det här en mathistoria, så jag vänder på metaforen och får fram det jag vill säga: det hjälper inte att falla sönder för det som går att lösa. För då löser det sig inte alls. Det har jag lärt mig. Jag kan tillåta mig falla, men bara för en stund. Sedan reser jag mig, skrattar åt fallet och rycker åt mig livet igen. Inte alltid. Men jag försöker.

måndag 15 augusti 2011

Tacksamhet och lycka


När jag satt där på tåget med tre av mina vänner efter en underbar helg 2 timmar bort från där jag bor, med tvångstankar som malde, en trötthet som begränsade, röster som dividerade - men med en lycka som brusade - då höjdes mungiporna lite i taget tills jag log med hela själen.

Jag mår inte bra.
Men jag är lycklig.

Jag är svårt handikappad av min sjukdom. Jag kan inte leva ett fullt fungerande liv. Vad jag än gör letar sig rösterna fram, tvångstankarna hittar sin väg tillbaka till stunden här och nu. Jag kan ibland inte föra ett normalt samtal. Jag kan kräkas av ångest. Det går inte en dag utan svår ångest eller styrande röster. Och. Så. Vidare.
Men allt det här kan jag lägga i en kartonglåda, dra igen med en tejpbit och skriva "inget viktigt innehåll, jag är lycklig" på. För ja, jag är verkligen lycklig. Jag har många, underbara vänner. En stöttande familj och släkt. Jag har gått klart två kurser med högsta betyg. Jag har skrivandet, och jag kan skriva (jisses vad det tog emot att skriva det där, jag kan väl inget... osv). Jag är kreativ. Får höra att jag faktiskt är värdefull. Jag har en fantastisk behandlingsmottagning, personal som lyssnar och patientvänner som stöttar. Jag kan älska, och jag är älskar tillbaka.

Allt det här är lycka för mig. Mitt i alla frätande tvångstankar ler jag och lyckan bubblar upp inuti.
Det har inte alltid varit så. För fyra år sedan, för att ta ett exempel var mina tvångstankar myyyyycket lindrigare. För att inte tala om rösterna. Men jag såg livet som en stor fet klump av gyttja som jag sjönk allt djupare ned i. Jag var inte lycklig.

Det är jag idag. Och jag är tacksam. Ja, på tåget hem satt jag faktiskt och tackade livet för allt jag faktiskt har. Jag tackade mina vänner, men jag tackade även livet för att det givit mig denna lycka.

Tack. 

fredag 12 augusti 2011

Ångest. Illamående ut i fingerspetsarna.

Y. Ejner Lind, 2011
Huvudvärk. Illamående. Och en dunkande ångest. Alvedon. Vila. Vid-behovs-medicin.

Ändå resterar de alla tre.

Inga trauma-minnen.
Inga särskilt störande tvång för tillfället.
Rösterna är lugna.
Jag mår inte dåligt för mitt utseende.
Inga skuldkänslor eller självföraktande ångest, heller mer än vanligt.

Ändå värker det i hjärttrakten, jag vill helst av allt ligga och gråta och skrika, men huvudvärken stoppar.
Ibland är sådan här ångest värst. Luddig, molande, allt-i-allo ångest.
Jag har lärt mig att skilja ångest åt, i alla fall då jag inte faller in i den andra verkligheten...
Detta är bara ångest. Ren och skär förbannad jävla ångest.

Kan man inte bara sluta hetsäta?
Kan man inte strunta i rösterna?
Kan man inte ignorera tvångstankarna och låta bli tvångshandlingarna?
Kan man inte sluta minnas?
Kan man inte sluta hata sig själv?
Kan man inte..?

Det är inte så lätt. Man kan inte ignorera något som står bredvid en och skriker tills man bli invärtes döv.
Det går inte att strunta i något som skrämmer en till kanten i livet. Det går inte att sluta göra något som är den enda utvägen man vet.

Det går inte att sluta känna. Det går inte att sluta vara.

Slut på ett inte allt för glädje-spridande inlägg, men sådana behövs också.

<3