Måndagen var alldeles okej. Fick besök av finaste S och finaste K som gjorde en del av dagen mycket lättare, och jag fick skratta och känna den här riktiga gemenskapen jag inte alltid haft på alla plan. Tack flickor för ert besök, det gör mer än ni kan ana! Kärlek till er.
På tisdagen kom först... nej, vänta lite... Vad i helskotta, dagarna flyter bara ihop, känns som en lucka i tiden där saker bara var. Sammanhanget lämnas öppet. Jag vet att K kom en dag och vi tog en promenad, det var skönt att få komma ut första gången på fem-sex dagar. En dag kom mamma. Idag psykologen S. Det var skönt att få prata av sig, men nu när vissa saker dyker upp som skymmer, blir det också väldigt jobbigt...
Utan att säga för mycket finns det en patient här som ger mig ett väldigt obehag. Han rör vid mig på ett obehagligt, integritetsinkräktande sätt. Ställer för närgångna frågor, och rent bokstavligt följer efter mig. Jag försöker verka avisande, men det blev bara värre, så då fick jag rådet att säga till personalen. Jag har gjort det och de ska hålla koll, men hur långt som helst kan de ju inte gå utan att säga det direkt till honom. Tillslut blev det panikartat. PTSD satte igång ordentligt. Hyperventilerade, skakade som bara den, kände illamåendet välla över. Ville gråta. Började få flashbacks. Hela karusellen. Jag började tvätta mig noggrant då jag vidrört någon av X eller X saker. Nu vågar jag knappt vara utanför rummet.
Hela gårdagen + dagen innan det, var fylld med röster. Från det förlutna, minnena blev konkreta.
Jag var inte på en psykiatisk sluten avdelning, 2011.
Jag var heller inte i den andra verkligheten, 2011.
Jag var någon annanstans. 2002, där jag helst av allt inte ville vara.
Där jag helst ville dö, där och då.
Där någon del av mig faktiskt dog... Eller levde jag ens innan?
Berättar mer om en till väldigt obehaglig (men inte traumamässig) upplevelse senare...
Nu skriver jag i väntan på S. Ta hand om er...
Kärlek och värme, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar