måndag 31 december 2012

Gott nytt år! < : * ~ ¤ ; -

För precis ett år sedan firade jag nyår på stranden i mitt meditationsrum, medan min kropp befann sig på en pall i mitt rum. Jag fick höra att allt skulle förändras. Änglamorbror sade att jag skulle möta ljuset nästa år, bara jag släppte taget om min smärta. Vi hade under två månader innan lagt all tid på att förändra mitt tankesätt, att jag skulle ta ansvar, inte ge upp. Dagen efter nyår kändes mycket som vanligt, men jag vaknade med en ny insikt. Jag bara visste att detta år var början på något nytt. Efter två veckor hörde jag inte längre röster. Allt innerligt mörker försvann, och jag har inte skadat mig mer. Detta år har sannerligen blivit början på något nytt, och jag har blivit en ny person. Den jag är innerst inne. Jag har utvecklats och utvecklats tills jag nästan måste stoppa och hämta andan. Det har jag i vinter låtit mig göra.

Ett år senare är jag fortfarande lika lycklig och tillfreds. Och nästa år kommer vara en fortsättning på dessa känslor, jag kommer även hjälpa mina närmaste till samma insikter. Det har blivit min, vår tur, att leva. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Så jag säger nu...

...att 2013 kommer bli ännu bättre!

Välj inte bara nyårslöften, välj en innerlig önskan att fokusera på den sista dagen på detta år. Bara du attraherar din önskning tillräckligt mycket, och låter den hända, händer det. Jag tror på er!

Och jag tror på mig. 



GOTT NYTT ÅR KÄRA BLOGGISAR!

Värme och kärlek och färgsprrrrrakande fyrverkerier, Yasmine

Ps. nu är jag nästan färdig för nyårsmiddag hos P och A, SKÅL! Ds.

söndag 30 december 2012

Kanske att jag fått ett svar, en betydande insikt - detta handlar om begreppet "komplex traumatisering"



I perioder har det funnits där, tankarna, funderingarna över hur saker blivit. Detta år har jag mer och mer sett hur pusseldelarna passar ihop, jag har förstått min livshistoria. Jag har sett mönster. Av en slump hamnade jag för ett par dagar sen på en internetsida, efter att ha googlat runt på internet. Det väcktes något inom mig. Och plötslig insåg jag ännu mer.

Jag hamnade här. Jag brukar irritera mig på allt för mycket prat och fokus på diagnoser, och gillar inte att vara "stämplad" med en diagnos, men när jag började läsa den här sidan väcktes ett ljus och jag tänkte "aha!".

Sidan är en wikipedia-skrift om "posttraumatisk psykos". Min syn på det mesta jag upplevt har varit inriktad på andlighet, men det förklarar inte allt. Det finns upplevelser och känslor jag haft under de senaste åren, jag inte vet var de kommer ifrån. Jag har löst läst och hört om dissociationer och att PTSD kan skapa röster, men då jag läste om posttraumatisk psykos (som även kan kallas "hysterisk" eller "dissociativ" psykos) var det som att läsa om mig själv.

(Det som är skrivet i kursiv text är tagit ifrån wikipedia)

Posttraumatisk psykos

En hysterisk psykos kännetecknas framför allt av att den är reaktiv: den uppkommer i direkt respons på extrem stress eller ett trauma hos personer som redan lider av ett dissociativt sätt att hantera livsproblem, det vill säga genom att olika delar av personligheten, upplevelser eller medvetandet inte kan integreras. Detta kan yttra sig i amnesitranstillståndderealisation, [...] depersonalisation och andra förändrade upplevelser av identiteten.  

För er som inte vet vad dissociation innebär kan läsa mer här, kort förklaring lyder "dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetandeminneperception och motorik". Under korta och ibland längre perioder (15 minuter - ibland 4-5 timmar) har jag tidigare helt kunnat förlora mitt medvetande och har då varit okontaktbar, stirrig och fått minnesluckor. Idag förstår jag att det varit ett mänskligt försvar som löpt amok, på grund av traumatiseringen. Jag har även haft perioder då jag haft en icke-sammanhängande och overklig bild av omgivningen (derealisation) eller mig själv (depersonalisation), vilket jag tidigare inte haft ett namn på. Det startade i samma veva som jag började förtränga traumat, vid 13 års ålder.

Vid hysterisk psykos förekommer hallucinationer. Till skillnad från schizofrena hallucinationer, är de dissociativa hallucinationerna klart präglade av tidigare trauman; genom hallucinationerna återupplever personen sina trauman. Hörselhallucinationer överväger, men också synhallucinationer förekommer (vilket sällan förekommer vid schizofreni).
En person med hysterisk psykos är social på ett sätt som schizofrena personer sällan är; den känslomässiga  avtrubbningen och bortfallet av känslomässig respons saknas, och personen är som regel känslomässigt kontaktbar stundvis, och kan i viss mån kommunicera om sina trauman. Det förekommer att personen senare glömmer de förtroenden som givits under psykosen. Vid transtillstånd brukar personen ha en stirrande blick, men när transen hävs är personen kapabel till mental närvaro.

Jag har länge undrat varför jag hört vissa röster under perioder, och förklaringen till det var schizofreni. Samtidigt kunde inte den diagnosen förklara sättet jag hörde röster på, och jag ser nu att många märkliga syner och röster är direktkopplade till traumat.

Hysteriska psykoser är kortvariga, sällan varar de längre tid än tre veckor. Dock kan psykoserna återkomma med korta intervall om livssituationen eller terapeutiska samtal framkallar dem.

Det är alltid samtal om/känslor associerade till traumat, som orsakat de värsta perioderna.

En hysterisk psykos behandlas med psykoterapi, inte med neuroleptika (vilket kan förvärra tillståndet).

I 6 år har jag tagit neuroleptika, i 3 år utan bearbetning. Har alltid undrat varför det inte bara inte hjälper utan till och med blir värre. Kanske har jag förklaringen?

------------------------------------------

Då jag läst om detta, sökte jag vidare. Som det ser ut nu har jag diagnosen PTSD/posttraumatisk stress, då det är den enda lämpliga diagnosen som finns i svensk diagnosmanual (så jag läst det). Till viss del har jag kunnat känna igen mig i den problematiken, men det har funnits känslor och upplevelser utöver detta, som jag inte kunnat placera. Och så hittade jag information om komplex PTSD. En diagnos som fångar in alla dessa obehagliga upplevelser bättre. En diagnos som ännu inte finns som diagnos i Sverige, enligt diagnoskoderna, men det diskuteras och övervägs.

Komplex traumatisering / C-PTSD

Läs wikipedia-artikel om detta här. Utdrag:

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.
Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. (Forskare) definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.
Kliniker och forskare har funnit att den nuvarande PTSD diagnosen i DSM-IV inte omfattar de mycket allvarliga psykiska symtom som uppstår när en människa utsätts för kroniska trauman. Judith Herman, professor vid Harvard, har därför föreslagit att komplex PTSD införs som diagnos i DSM. Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster anses känneteckna komplex PTSD. 

Symptom

Medvetande: dissociation, depersonalisation
Självuppfattning: skam, hjälplöshet
Uppfattningar om förövaren: kan ta form av rädsla eller sorg, men personen kan även identifiera sig med och försvara förövaren.
Relationer med andra: undvikande, personen kan isolera sig, försöka bli räddad eller återupprepa trauman genom att söka sig till nya förövare, reviktimisering
System of meaning: hopplöshet

Behandling (utdrag)

Många menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.
Läkning av komplex PTSD innebär att människan utvecklar sin förmåga att reglera känslor och trösta sig själv, att hon klarar att vara närvarande istället för att dissociera, att hon förvärvar en trygg anknytning och upplever att hon är värd att älskas och förmår att älska/skapa goda relationer. Många behöver även hjälp för att integreras, att hitta eller återerövra en plats i samhället. Både terapeut och klient behöver förbereda sig för ett maraton snarare än ett kortdistanslopp. Prognosen är emellertid god om arbetet får " ta så lång tid som det tar". Det är med andra ord viktigt att människor som lever i svåra tillstånd pga komplex traumatisering får en längre sammanhållen behandling.
Aktuella utbildningar som ges av APA lyfter fram att Komplex PTSD är ett komplext tillstånd som kräver komplex behandling. 

Jag tycker detta är väldigt, väldigt intressant, och ger mig mycket svar. Jag hamnade på en blogg med en tjej som lider av C-PTSD, som uttrycker många av mina tankar kring psykisk sjukdom. Är inte detta snarare en naturlig reaktion på en onaturlig livssituation, att utveckla dessa sorts problem? Bör det inte snarare kallas "psykisk skada"? Jag läste även att många som egentligen lider av detta, får andra diagnoser, som bland annat personlighetsstörningar och schizofreni (likt mitt fall). Jag fann ett oerhört givande forskningsprojekt angående psykos, dissociation och trauma då jag fortsatte min sökning på google, och detta vill jag också gärna dela med mig av. Dock delar jag upp dessa insikter lite, och fortsätter på del 2 så fort jag får tid. Ska även diskutera med min psykolog kring detta.

Jag börjar förstå helt och hållet hur jag fått alla diagnoser och sjukdomar hit och dit. Det är egentligen bara symptom på ett sätt att hantera en ohanterlig kris inom mig. Ett sår, jag inte fått bearbeta. Jag tänker att det inte hade blivit en sådan dans mellan liv och död, om psykiatrin förstått i tid. Men jag tänker inte älta, utan går nu vidare. Men jag vill veta vad som egentligen har varit, och det tror jag att jag börjar närma mig nu, den insikten. Snart kan jag lämna det gamla bakom mig helt, och fortsätta på min resa. Min resa mot ett liv helt utan kedjor.

Värme och kärlek, Yasmine

(Edit: inte till förvåning, läste jag att självskadebeteende även är vanligt vid denna sorts problematik, och kan ofta leda till en felaktig borderline-diagnos)


fredag 28 december 2012

När känslorna väller över

Jag är så fruktansvärt full av känslor just nu. De liksom rinner över, och jag skulle verkligen kunna skriva hur mycket som helst. Jag får börja med det lilla.

Först fylldes jag av lite ilska. Som jag tidigare tagit upp tror jag mycket av den psykisk ohälsa det finns idag, beror på sättet unga hanterar den. Det är ett ämne som pågår ganska hett här på bloggen ibland, men jag upprörs verkligen av den identifiering/romantisering som finns på internet idag. Internet är ett medel i princip alla i Sverige har tillgång till - och här visar det att det inte bara bådar gott. Utan att nämna specifika namn har jag sett bland annat tumblr-sidor där det fylls med bilder på triggande citat och bilder. Unga tjejer från olika delar av VÄRLDEN är anhängare, och beskriver sitt starta sug efter destruktivitet som sedan även den sprids som en löpeld. Skulle jag få välja, vore inte detta ens lagligt. Det är OERHÖRT många människors liv som drivs nedåt, på grund av deras sätt att trigga sig själva och varandra på. Ofta tar jag i med en diplomatisk ton på de flesta ställen, och bara de som vet hur jag tänker, läser sarkasmen mellan mina rader. Egentligen är detta något jag föraktar något så fruktansvärt, jag tycker det är... ja, patetiskt, rent utsagt. Det var svårt att skriva och inget jag brukar kunna få ur mig, men nu var jag tvungen.

Lite senare fylldes jag med ännu mer känslor, både ilska och en fullständig förtvivlan. Detta leder även in på ämnet internet, bland annat. Det finns något jag brinner för att motverka, mer än något annat i världen. Något jag om någon vet precis hur det är att uppleva, och tanken på hur mycket detta pågår i hela världen, gör mig illamående och gråtfärdig. Det handlar om mobbing. Jag såg nyss ett klipp på 15 åriga Amanda Todd från Kanada, som nyligen tagit sitt liv på grund av nätmobbing. Efter halva klippet ville jag stortjuta, så jag stängde dörren och gjorde just det. Utan att säga för mycket hände en mycket positiv sak idag, som kan bli en start på min egen kamp, mot mobbing. Kan jag göra något, är det mycket värt, för jag ser det som en livsuppgift att sprida mitt hopp. Sanningen är att många dör varje år, på grund av mobbing. Jag var inte en av dem. Jag överlevde. Därför har jag också möjligheten att ställa mig i försvar mot mobbing.

Nu måste jag sova, ska upp lite tidigare imorgon för att träffa finaste A. Men dessa två ämnen, specifikt mobbing, kommer jag ta upp mer under helgen.

Kärlek och värme, ni är inte ensamma

Yasmine

torsdag 27 december 2012

Jul hos Lind - där är saker på sitt egna lilla vis

Nu får det bli en liten kort resumé av de senaste dagarna!

I lördags var det mini-julafton hos mormor och morfar. Det var roligt att få träffa lite släkt och andra som var där, som man inte träffat på länge. Vi åt julmat, delade ut några julklappar och pratade i några timmar, sen fastnade typ häften framför teven. Senare på kvällen kilade vi de fem minuterna det tar med bilen hem, och tog det mest lugnt

I söndags lades av fokus på julklappar mer eller mindre, hann få klart allt till den övriga släkten som tur var. Mediterade på kvällen, vilket alltid ger ett väldigt lugn, som jag behövde mitt i julstressen.

I måndags var det ju som bekant julafton, som alltid spenderas ungefär likadant och lika galet! Pysslade klart allt som skulle med, julkort till diverse, och försökte hinna med lite annat som kändes viktigt. Så fort bilen rullar iväg till Bålsta och huset Lind startar årets julafton...

15:05 - Jag, mamma, pappa och Alex anländer i sista stund till farmor och farfar. Vi börjar oftast vår hälsning med någon check slogan, eller typ "glad påsk", sen tar lugnet slut i huset Lind. Kalle Anka är på TV, tomtarnas verkstad har redan börjat. I vanlig ordning är det killarna + jag med tankarna på annat håll, som kollar igenom heeeeela programmet, mest för att det "ska göras". I annan vanlig ordning kan jag precis alla repliker och mumlar automatiskt med.

16:00 - En timme efter börjar Johanna kan inte vissla eller vad den nu heter (vem ser seriöst på den!?) och vi sätter teven på ljudlöst och börjar äta den trevliga julmiddagen. Egons jul slår vi på som varje år (man väljer mellan slår på och sätter på där, båda känns lika fel. Ignorera om du inte förstod) och detta år frågade jag min farbror; "hur länge har vi lyssnat på den här?" och jag fick veta att jag egentligen inte vet hur en jul utan Egon ser ut, för den har alltid varit på, kommer alltid vara. Den enda julmusiken jag klarar av i princip, av ren traditionell mys-myskänsla och för att man lär sig att stänga av till sist. Nåväl, vid matbordet släpper alla ut sina inre barn och vi går tillbaks till något slags hysteriskt roligt dagis-stadium.

Tre nyckelord för årets skämt:
Årgången på kakan (internt)
Tartex (internt)
Yasmine och rakblad (internt)

Ja vi har lite udda humor, jag tycker att när man väl varit lite halvknasig under lång tid kan man lika gärna skämta om det, och det gör vi så gärna i min familj, särskilt jag. Livet skall tas med en nypa salt, man har inte roligare än man gör sig, etc. Ska inte gå in på detaljer ifall nu mina bloggläsare inte skulle förstå min humor och utbrista "men gud så hemskt!!!!" vilket de flesta gör om de inte hajar att det helt enkelt var ett - skämt - .

18:00 - Efter maten väntar vi på att pappa ska ha ätit upp (internt) och börjar plocka undan. Jag går på toaletten och gör 5 ritualer av tvångsmässig art, sedan är det dags för julklappsutdelning. I vanlig ordning få alla vänta på mig, då jag inte gjort klart alla julkort än (fortfarande är ett ofärdigt, men det behöver vi inte gå in på), sedan anländer jag till soffan. Vi har väldigt många traditioner i vår släkt som ska hållas, ungefär som i Svensson Svensson (VARFÖR MISSADE JAG DET JÄKLA PROGRAMMET DAGEN INNAN, DET SKAAAAA GÖRAS VARJE ÅR MEN NU HAR DE BYTT DAG, WHYYYYYY, SAD FACE, osv) förutom att i vår familj är inte traditionerna så normativa. Med risk för att göra bort mig som jag gjorde på lågstadiet när jag berättade om våra traditioner (som jag trodde aaaaalla gjorde...) håller jag dem för mig själv i år. Nu är det dags för julklappsöppning. Oftast öppnar en i taget och alla utbrister "WOOOWOWOOHOO!" när vi ser vad det innehåller, i år skrek vi bara en gång, vi är ju trots allt vuxna. Eller något.

Jag fick följande julklappisar...

- 3 böcker, två andliga och en deckare.
- Rökelser, chakrarökelser.
- 2 stenar (vilket ledde till ett internt skämt som bara häften fattade, asgarv i två minuter)
- ...

... nu undrade ni kanske varför i självaste fan jag får stenar i julklapp, men då ska jag förklara det för er;
Det var magiska new-age stenar, den ni!

- En kalender för 2013.
- Underkläder (oh-oh)
- Strumpor.
- 2 skivor.
- Strumpbyxor.
- Nattlinne.
- Parfym.
- Pengar.

För pengarna ska jag köpa en ny mobil, denna gång gärna från denna epok, och ej stenåldern.

(Edit: tomten kom inte i år, tydligen tycker inte släkten det behövs då vi slutat tro på tomten, därav gråt och besvikelse, men vi har återhämtat oss.)

19:15 Efter det var det fika och gåtor. Därav dagens andra stund av hysteriskt skratt. Ni skulle inte förstå vad vi skrattade åt om jag berättade, för det är väldigt komplicerat, men vi fick ont i magen och blev trötta = gott tecken. Efter fikat blev pappskallen (internt namn) sjuk, så vi tog det mest lugnt. Jag skickade ett ex antal sms till alla jag inte redan sagt god jul till, sen drog vi hem!

Igår och idag har jag mest försökt återhämta mig (alltså inte från julafton, mer från all stress som varit), pratat lite i telefon, packat upp julklapparna, suttit vid datorn och pysslat. Fanns några saker jag planerat in, några har jag hunnit, andra får jag ta imorgon. Man kan väl säga att jag mått rätt bra under dessa dagar, inga dippar mer än vanlig vardags-oro. Men för det mesta har jag känt mig jäkligt tillfreds med allt.

Imorgon måååste jag satsa på föreläsningen... Kanske bäst jag sussar så jag blir utvilad till imorgon.

God jul återigen, megakram! <3

Från min facebook till er mina kära tomtenissar!

























måndag 24 december 2012

God jul kära bloggvänner!


GOD JUL!

Precis hemkommen från julfirandet med Sveriges mest normala släkt, det har blivit mycket vego-mat, skratt och en jäkla massa julklappar åt höger och vänster.

Hoppas ni har haft en underbar dag, varma julkramar från polkagris-Yasmine!

Redogörelse över helgen och dagen väntar imorgon...

Kärlek & ljus! <3


fredag 21 december 2012

"Blogg söker manlig slav"...

... inte jag alltså, men tydligen har någon sökt på det för att komma in på min blogg. Ja ibland kan man ju undra vad den här bloggen handlar om egentligen......................

Sitter vid datorn (jahaaaaaaa!?) och kikar på svenska hjältar. Jag är en svensk hjälte. Jag har inte dödat alla harkrankar i världen. Bara de jag har mött. Det är en dygd, ska ni veta. Om vi ska vara lite seriösa, är det rätt fint att se alla människors mod. Nyss grät jag. Nästan.

Kilade ju iväg till självaste M3 i onsdags! Mötte upp henne på centralen och så åkte vi till hennes lägenhet i Salem. När vi snackat och lyssnat på musik (berätta för Lina, OM DU TÖRS!!!!! och så sjöng dom om en luden falukorv också. Ja, på riktigt, nostalgi från bandit-tiden) i några timmar kom J och då vart M3 trött och somnade nästan stående (blink), därmed gick hon och sussa. J och jag satt uppe till två-halv tre någon gång och pratade, sen somnade även vi.

Dagen därpå var det vi andra som var trötta, medan M3 glatt hälsade "GOD MORGON! :D *big smile*" och vi muttrade något tillbaka (typ). Det blev mycket snack, lite matlagning och flera skratt innan jag och J var tvungna att sticka. Då blev det en låååååång resa hem. Tåget gick en kvart försent, i den kvarten fick jag stå ut med en dreglande gubbe som på otydligt språk försökte få fram "du är en studerande ungdom, bra bra, måste tjäna pengar" för att jag läste mina föreläsningspapper, och "din kappa är varm" ungefär 5 gånger. Jag gav ungefär lika många svar, medan jag försökte koncentrera mig, sen (puh) drog gubben till ett annat tåg och jag fick åka. För att en kvart senare behöva kliva ur vid Jakan av okänd anledning, och komma hem med ytterligare ett tåg i Bro. När jag kom hem med mor min, hann jag snabbt prata med F och äta, sen var det haaaaaaaaaardcore pluggande i flera tim... eller vänta, jag gick och lade mig kom jag på, plugg blir effektivare efter sömn konstaterade vi.

Idag har det då istället blivit att träna på föreläsningen hela morgonen, och åka iväg till Uppsala för att redovisa inför PK. Det gick bra utifrån mina förutsättningar, diverse väldigt lite tränande, men jag fick mycket idéer från PK på vad jag kan utveckla. Hon verkade tycka att jag utvecklats och i helhet känns det som att jag är på väg. Jag blir mer och mer säker på "scen", blir mer naturlig och kommer lättare ihåg det jag vill få fram. Nu fattas det bara att finslipa lite till, skriva mer på föreläsningen och träna. Annars börjar jag tro ordentligt på mig själv, när det gäller det här arbetet. Det är oerhört skönt.

Sen jag kom hem har jag satsat mycket på julklappar, och allt till mini-julafton med mormor och morfar imorgon, är i alla fall klart. Själv har jag mått rätt bra, önskar att de sista pusselbitarna skulle falla på plats för mig och mina närmaste bara. Det är så mycket som blivit bättre, jag skulle vilja sprida mitt hopp till alla som står mig nära. Skulle lyckan sprida sig från mig till hela min omgivning och livet ville ge med sig lite, vore det mesta fulländat. Men även i de stunder mycket känns svårt och det finns smärta med i bilden, förlorar jag inte hoppet. Tror faktiskt aldrig mer jag kommer förlora hoppet. Ingenting är omöjligt.

Nu ska jag strax kika på film och dricka te eller något. Kärlek och ljus till er!

Ps. Nej, jorden har inte och kommer inte gå under. Däremot tror jag att en ny era, en ny medvetenhet har sin början idag. Världen kommer förändras. Det tror jag skarpt. Sen har människan en förmåga att tolka tecken lite halvkasst..........

----------------------------

Igår var det fyra år sedan. Fyra år sedan änglarna hämtade dig, änglamorbror. Kommer för alltid älska och sakna dig, trots att du är alldeles nära. Det är en gåva att få ha dig kvar. Men ibland hade jag önskat att det vore på ett annat sätt... <3

onsdag 19 december 2012

En timme innan jag åker...

Tjoo!

Om ungefär en timme ska jag bege mig till Stockholm för att träffa M3 och J, myskväll med film och prat. Ska bli super! Har lite lätt oro i kroppen, men nu ska jag fo-ku-se-ra på att slappna av och ha kul. Tankarna får jag ta sen. Ser fram emot att spendera morgondagen med M3 också, och så måste jag träna på föreläsningsarbetet till på fredag. Då ska jag nämligen träffa PK och redovisa halva föreläsningen. Liiite stressigt, men tränar jag mycket idag och imorgon ska det nog gå bra.

Igår var jag en sväng på teamet för att prata med K, sen spenderade jag kvällen med F. Jag lärde henne äta sushi, vilket gick skitbra (inte, haha) men jag var i alla fall mätt och belåten. Blink. Det blev julkortsutdelning under middagen, F fick ett ytterst normalt och vanligt kort i Svensson-anda. Jadå, tur att inte kortet glömdes kvar, då hade det kunnat gå illa. Jajemän. Efteråt kikade vi runt i lite affärer på stan och en bit ifrån, handlade in lite pyssel-prylar till julklappar, sen blev det stressigt. Vi pratade hela vägen till Vassunda där finaste mamma hämtade mig, sen bleva de lit' "kika dator" innan sängen åt upp mig. Sov gjorde jag rätt länge, men jäääääklar vilka drömmar jag drömde! Av cencur-skäl tänker jag inte berätta exakt vad, men obehagligt var det i alla fall. Resultat = ännu tröttare än kvällen innan. Men nu är jag relativt pigg och färdig för tjejkväll!

Bör träna lite innan jag åker, så jag får avsluta här. Återkommer imorgon!

Värme och kärlek, Ysmin

måndag 17 december 2012

I DID IT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111

Ja, herrejisses. Till att börja med kan jag försöka ursäkta mig för mina missade utlovade inlägg. Tanken var att skriva direkt medan jag hade drivkraften, men det har varit fullt upp med annat, så jag får helt enkelt skjuta på det lite. Snart så!

Jag tänkte börja berätta lite om helgen tills jag kommer till *domdomdom*.... dagen. I fredags tog jag mig till teamet för sång och besök hos K. Sången var väldigt rolig, vi övade upp rösten väldigt länge och kikade mitt röstspektrum. Min vidd inom sången helt enkelt. Det var oerhört intressant att se var jag hamnade. Att jag var åt sopranhållet visste jag redan, men fick nu även veta att jag kan sjunga väldigt höga toner och de mörka sträcker sig till två steg längre än sopraner vanligtvis brukar kunna. Jag måste ju helt klart träna för att de mer svårsjungna tonerna ska låta bra, men är på bra bit. Samtalet med K var väldigt givande, tråkigt nog minns jag inte så här flera dagar efter vad det handlade om, men jag minns att jag tyckte det var värt mycket. Handlade en del om min oerhört stärkta självkänsla, om jag minns rätt.

Efteråt tog jag mig till stan och mötte upp A, vi tog en lunch på stan och begav oss sedan hem till hennes mamma som kompade oss på piano medan vi fick öva på konsert-låtarna. Det gick väldigt bra! Oerhört roligt att få träffa de andra också. Det fick bli sleepover, en supermysig kväll med matlagning, sång och massor av prat. Vi har så mycket att prata om, och det är alltid lika roligt. Visade lite föreläsningsmaterial också, och vi gick inte och lade oss förrän vid två. Dagen därpå spenderade vi tillsammans med att äta frukost och lunch och prata massor, sen var det dags för mig att kila hem. Bussresan gick förengångsskull bra trots vädret, och väl hemma fick det bli en kväll framför TV'n med mamma. Och lite telefonsamtal + datorerande.

På söndagen var jag NERVÖS med stora bokstäver, inför dagens konsert. Halvdog några gånger och försökte göra nytta, hann i alla fall med lite (h)järnkoll. Det där lät ju kul. Hehe... he. Humor. Mediterade för att bli lugn, och jääävvvvvlar i min lilla låda - det hjälpte! Som vanligt. Blev verkligen hur lugn som helst, och somnade gott. Och så idag var dagen D här... Tränade på morgonen och hann sjunga upp lite efter duschen, förberedd, u' knoooow it. Halvdog lite till på vägen in, och ännu mer där inne. MEN! Det gick så

J-"#¤%!@-A

bra! Vi övade upp innan i någon timme, fikade och pratade, övade lite till och pratade lite till. Sen var det dags för mig, A, S, M och musikD att börja köra. Fem låtar blev det, och varje gick som på räls. Tyckte dock att jag borde sett väldigt osäker ut, men skenet kan bedra för vi fick både höra att det lät jättebra och att vi alla såg väldigt säkra ut på scen. Bra betyg, tummen upp, och jag och min luriga självbild sög åt sig allt av alla komplimanger, resultat = jag är sjukt nöjd. Det blev mat och prat efteråt ganska länge, vilket var superkul. Hela dagen blev väldigt lyckad, många skratt as usual. Nu är jag hemma, glad och klar för sängen. Har pysslat med lite julklappar och kikat på TV.

Idag mår jag så jääääkla bra ska ni veta - och jag låter stora delar av min glädje pysa ut genom era datorer med hopp om att ni ska få ta del av min eufori! Vissa dagar är bättre än andra, har dessutom fått mycket gjort och har insett att man faktiskt har tillgång till lycka om man slutar fokusera på alla nackdelar.

Nya Yasmine - ser lösningar i problem, med upptäckten om att det mesta går bättre då!

Nu skall det sovas och "hånglas med kuddarna" som en viss person brukar skriva. Tjohoo! <3

torsdag 13 december 2012

Tiden rann iväg...

Nu var det ju dags för SUPERDUPER-debatt-inlägg utan dess like, men jag måste erkänna... jag har inte hunnit! Mycket har jag hunnit idag, sova ut, äta frukost, prova kläder (jag kan ha en korsett som var 4 cm för liten, för bara några månader sen!!!) och bli glad, pyssla med (h), prata i telefon, se på TV, men... sen rann tiden ut.

Har mått väldigt bra idag och skrattat mycket, imorgon blev musiken (fan) inställd på dagen, men jag ska ändå sjunga på morgonen och träffa A för sleep-over. Alltså är jag inte hemma förrän på lördag, och då kan jag skriva.

Längtar till heldag med finisen imorgon, och på söndag blir det M3-time, wohoo. Nu är det bäst jag förbereder mig för sömn, Zzee U' <3

Ps. efter en veckas "FAN, JAG KAN JU INGENTING, VÄRDELÖS, BUHU" kan jag idag säga att jag känner mig jäkligt bra och inte ett dugg ful. Ska försööööööka fortsätta med det. Ds.

onsdag 12 december 2012

De senaste dagarna / snart blir det debatt! Andlighet kontra sekularismen

Så! Nu har det gått... 3, nästan 4 dagar av total ovisshet. För er. Med mitt liv. Tråkigt, men sant.
Det enda ni vet är att jag är bi, och har rensat garderoben. Typ.

Men!

Så här är det, i söndags tog jag det lugnt, pluggade (H)järnkoll och utförde en healing. Minns faktiskt inte så mycket mer. Eller jo, efter diverse tjafs fick jag en dipp i självkänslan, så jag stängde av lite halvt. På måndagen fanns det mycket tankar i mitt arma huvud, men efter en prat- och gråtstund med mamma i bilen på väg hem från träningen fanns det lite mer klarhet. Släpp, inse att jag duger ändå, gå vidare. Var skönt att få gå på musikgruppen på eftermiddagen. Vi sjöng först för julkonserten (rep) och sen vanliga gruppen. Fanns mycket glädje där trots allt. Jag har insett att min styrka inte ligger i hur jag mår - för jag kanske mår sämre än många innerst inne - men jag hanterar det bättre, och låter det inte påverka lika mycket. Därmed = mår jag bättre. Det gäller att finna sin inre styrka. Inte leta fel, utan rätt. Ljus i livet, och så vidare.

Efteråt bar det hemåt, och fortsatte med arbetet en hel del. Har hunnit med ganska mycket under hela veckan, även gårdagen. Det har lett till en oerhörd lättnadskänsla. Lite lustigt med känslor. För det växlar knappt, utan det är både och - samtidigt. En känsla av hopplöshet som fylls av lättnad och hopp. Jag njuter av att även hoppet finns där. Det gör inte den sura känslan lika stark. Någonstans vet jag att jag funnit mig själv (och mitt inre bi, ursäkta, bad joke). Har haft några överintelligenta samtal med F idag, och så har jag tränat, städat huset och tagit det lugnt.

Fastnade lite för vissa sidor på internet idag. Kommer hitta en dag att skriva lite angående dessa ämnen i något slags debattliknande sammanhang. Det handlar om andlighet kontra ateism. Anledningen till att jag brinner för ämnet, är för att andlighet står mig nära och att förtryck stör mig både från ett religiöst och sekulärt perspektiv. I framtiden kommer andligheten bli även en del av min vardag yrkesmässigt, och det är något som kommer uppröra och skrämma många. Ska jag på något sätt "komma ut" med min tro i samband med författandet - kommer min tro att ifrågasättas, kritiseras och provoceras. Som sagt, kommer hatas och älskas, ETCETERA. En annan anledning till att jag brinner för ämnet, är för att jag behöver förberedas. Jag är förjääääääkla rädd och nervös, och det har ibland fått mig att tvivla. Inte på min tro, men på att offentliggöra den.

Kikade på "Betnér direkt" eller vad det nu hette, kan länka imorgon, ett program på kanal5play. Betnér är som han kallar sig "hardcore-ateist" och hade bjudit in tre stycken troende, varav en var muslim och två kristna. För att ta det kort - den manliga prästen (?) fick mig att bli tokig. Däremot hade den kvinnliga prästen mycket (enligt mig) vettiga åsikter. Precis som jag tror hon att grunden i de flesta religioner är god, kärleksfull och densamme - det är människor som tolkat den snett, då det kommer till våld och förtryck i världen. Jag tror att religion liksom ateism är sunda inställningar för det mesta, beroende på vad du själv känner är din sanning. Däremot finns det både ateister och troende som beter sig märkligt och vad jag kanske skulle kunna kalla "fel", för alla är vi människor, individer. Jag blev faktiskt mer fascinerad än irriterad av att se programmet. Det vinklades väldigt mycket åt ateismen, men det gör det nästan alltid, åt det ena eller andra hållet. Däremot kan jag bli VÄLDIGT irriterad på den sarkastiska tonen och känslan av att göra "narr". (Man kan inte få allt).

MEN! Då jag efteråt läste kommentarerna till en debattartikel i Aftonbladet, skriven av Terry Evans (medium) då satt jag och rågarvade smått enerverat åt vartannat inlägg. Jag har så OERHÖRT mycket att uttrycka beträffande mina åsikter här, men jag tänkte samla det mesta till ett inlägg imorgon. Det är så mycket tankar att jag blir matt. Kontentan av de flesta kommentarer är;

"Det är väl SJÄLVKLART att det inte går att prata med spöken, som det "påstådda" mediet påstår, han sysslar ju SJÄLVLART med cold-reeeeeeeeading!"

För det första skrattar jag varje gång jag ser ordet "påstått" medium, ska nog börja säga den "påstådda" prästen också. Skämt åsido, tror man inte medialitet existerar kan jag förstå att man inte vill uttrycka det så. Men jag skrattar irriterat likförbannat. För det andra - ordet SJÄLVKLART tycker jag borde tas bort ur det svenska ordlexikonet för såna här sammanhang. Enligt mig är det inte ens självklart att ingenting är självklart. Självklart, säger vem?

Ungefär 5% av kommentarerna är (enligt mig) vettiga, en av dem fick mig att trycka på "gilla"!

Nu började jag spinna på, sparar mig till imorgon då det kommer ett dunderinlägg med (provocerande) åsikter, jajemän!

Nu ska jag fortsätta med (h)-arbetet och kika lite på TV.

Värme och kärlek, Yasmine

tisdag 11 december 2012

Nu kliver jag ur garderoben! Tredje gången gillt.

Här kommer mitt stora erkännande, avslöjande. Må kanske komma som en chock, samtidigt inte.

2007... alltså när jag var 14, hade jag nog egentligen hela livet vetat att jag kunde förälska mig i en tjej, men hade inte riktigt vågat erkänna det för mig själv. Men så berättade en ny men nära vän om att hon var bi. "Det är jag med!" flög det ur min mun, och de orden har jag aldrig ångrat.

2010... när jag var 17, hade jag helt släppt tanken på killar. Jag fick min första "riktiga" flört över internet som rann ut i sanden, men efter det bestämde jag mig för att prata med min mamma om mina funderingar. Jag behöver inte gå närmare in på hur jag uttryckte mig, men jag diskuterade med henne fram och tillbaks, kunde jag ens bli kär i en kille? Just då konstaterade jag att svaret var nej, trots att jag lämnade dörren öppen. Jag kom ut som gay och skaffade min första flickvän. Trots att jag inte stängde killar ute helt någonstans där i bakhuvudet, fanns det knappt i min värld att jag skulle kunna ha en kille. Men så kom...

... 2012 in i bilden... och jag är 20. 3 år har gått av fullkomlig gayness. Antagligen hade jag på ren vana bara tänkt på tjejer på det sättet, och kände inget behov i att lämna kill-dörren öppen. Men öppen var den ändå. Först som ren nyfikenhet. Kanske kan man prova att dejta en kille ändå? Men det skulle ske diskret, annars skulle ju omvärlden få en chock! Efter ett misslyckat försök (med en... eh, ganska oärlig kille - läskig händelse, går inte mer in på den) struntade jag fullständigt i vad omvärlden sade och började prata med killar på en dejt-mässig nivå. Och HÖR OCH HÄPNA - jag har insett att jag inte alls är gay till 100%. Inte ens i närheten. Killdörren står vidöppen, och tanken på en pojkvän känns faktiskt inte främmande alls längre. Tro nu inte att jag döljer en partner bakom ryggen, så långt har jag inte kommit, men insikten är en bra bit på väg!

Så, nu vet ni det. Slutsats: JAG ÄR BISEXUELL.

JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA, JAG FICK DET SAGT! OJ, STOR text, ja men så är läget.

Litet jävligt kul tillägg till denna garderobstömning; jag ogillar ju starkt att diskutera mediciner, men nu är jag tvungen. Jag har dragit bort en jäkla massa mediciner, och särskilt efter en kom den här insikten ordentligt. Nu tänker jag skriva till läkemedelsverket och lägga till en biverkning i bipacksedeln: homosexualitet.

Biverkning. Bi-verkning. Hehe.

Värme och kärlek till ALLA KÖN, Yasmine

söndag 9 december 2012

Här kommer jag igen med lite trevlig fakta! Det mest intressanta är skrivet med stora bokstäver... tralala

Nu är jag lite tillbaka i alla fall, tänkte skriva ett litet inlägg innan jag sover. Veckan har varit sjukt jäkla stressig, och jag har behövt ta en paus för att inte vandra in i väggen. När skrev jag sist..? Förra torsdagen, såg jag nu. Har hänt lite sen dess. På fredagen var jag på sången på morgonen, gick bra vad jag minns även om jag missade tio minuter. Efteråt åkte jag ned på stan och träffade finaste A i några timmar på Cofféehouse By George. Vi pratade och skrattade och hade det allmänt fantastiskt innan jag åkte hem, och bussresan blev lite tok. Bussen från stationen gick sent, så jag missade bussen till Skokloster, och då blev det att vänta i vårskor i en halvtimme på nästa. Men jag kom hem! På kvällen, eller snarare natten, kilade jag till papps och sov där. Blev ett par timmars konstant skrattande för mig och pappa först.

På lördagen träffade jag farmor och farfar på dagen, fikade och pratade i flera timmar. När vi kommit till pappa igen var tanken att jag skulle plugga... men med chips-ätande i bakgrunden, lite spel-ljud från lillebrors spelmaskin, TV-ljus och hög jävla musik för att dölja, gick det inte att koncentrera sig. Bestämde mig för att plugga på söndagen och måndagen, men dagen efter gjorde stressen att jag knappt kunde sitta still. Fick magkatarr, mådde illa, var tvungen att sova. Måndagen var likadan, men det blev ett break för musikgrupp. Lika underbart som alltid! Mycket musik och många skratt. Två och en halvtimmes roligheter, som lättade upp betydligt. Efter att måndagen och tisdagen gått och jag känt att jag inte KAN få ned ord på papper, bestämde jag mig för att ta hand om min kropp, och lägga prestationerna åt sidan. Det var ett väldigt, väldigt bra val.

Jag kan inte köra på i 180 och räkna med att stå på benen (problemlösningsförmåååågan går framåt, yeah) - så jag bestämde mig för att vila på onsdagen och ställa in samtalet med K och PK. Föreläsningen kan vänta, och ramlar jag ihop av stress går det ju inte så mycket bättre... Snökaos var ordet dessutom, så man kanske inte hade kommit så långt ändå. Vilken kyla! Det blev strömavbrott 5 gånger, varav en gång jag stod i duschen (...) och en var jag på nagel-fixar-huset och vittnade min manikyrist panik då vi inte fått på någon gelé (...) men naglarna blev klara, turen har visst vänt för mig också, hallelujah. Torsdagen spenderade jag heldäckad i sängen, och på kvällen mediterade jag och healade mig själv. Vilka krafter man släpper lös! Fick veta vad alla konstigheter kom ifrån, och vet att det kommer gå över inom ett par veckor. Utsättningen av vissa preparat gör min själ levande igen, men min kropp får en chock. Jag ska stå ut, det är bara så, för om ett par månader kan jag dricka sprit igen! Bara därför jag gör det, ska ni veta. Sprit, sprit, sprit. Nejdå, men det är en bonus.

Dagen efter, alltså igår (förrgår, klockan är visst 00:06), fredag, ja ni fattar, då mådde jag mycket bättre. Ingen särskild trötthet, och jag kunde äta för första gången på mer än en vecka utan att det tog emot. Väldigt rolig dag igår. Begav mig till teamet vid 10, hade sånglektion med musikD. Vi hann faktiskt med rätt mycket! Efteråt träffade jag K, och tog mig ned på stan när vi pratat färdigt. Mötte upp A på stationen, vi kilade ned till vego-restaurangen och pratade bort tid i ett par timmar. Plötsligt insåg vi att vi var tvungna att dra för att hinna till musikgruppen. Sen blev det lite pinsamt och tjohej, men det kan vi ta privat du och jag (känna sig kopplad till läsarna sådär, hehe) - asgarv så här i efterhand! Vi tog bussen till teamet, mötte upp S på vägen och kilade in i värmen. Sen var det musikgrupp i en timme, fint som alltid. A, M, S och jag tog bussen till stan tillsammans, sen väntade min tre-timmars-resa hem.

Buss nummer ett - ställde sig vid A4 (DEN SKA STÅ VID F*CKING A3!!!1) bakom två andra bussjävlar, tror du då inte fan den åker förbi de andra bussarna sen då, bort från mig??? KUL!
Buss nummer två - kom inte, too bad.
Buss nummer tre - kom inte heller, mina tår fryser ihjäl, ack så gör ock mitt hjieeerta.
Buss nummer ("#@!¤&*) fyra - aaaaaaaaaah, så fiiiin, den kom minsann, men ojdå, den gick visst inte hela vägen...

Så mamma fick köra i snökaos och hämta upp mig, MEN GLADA ÄR VI FÖR DET!!

()

Så, nästa fakta - bilfärd hem, wroom-wroom. Äta, kika på X-faktor (ALLTSÅ. Awa, visst, jättesöt tjej och allt men.... näääää, vet ni vad, ISAK är riktiga grejor det), Gustavsson 3trappor gånger TVÅ (*glad tjej*), modern family, blablabla soffpotatis, sova, Zznark.

Idag har jag promenerad med mamma, pratat med F, skrattat åt ett ex antal saker med mor min, skrivit på arbetet - och kikat på TV! Nu har det precis blivit mörkt (^^) och jag ska sovelisova. Kände precis av ett moment av total tillfredställelse (Jaja, F, det gick att skriva. Internt skämt) - nu känns allt så jäkla bra. Saker går fel, känslor av hopplöshet dyker upp - men jag står kvar! Ingenting kan slå ned mig längre. Kvar finns bara en känsla av lugn, lättnad och lycka. Jag vill uppnå så mycket - och kommer uppnå så mycket! Jag har bara inte insett det förrän nu.

Imorgon släpper jag en bomb. En stor bomb. Ett avslöjande - jag kommer berätta något om mig själv som enbart få personer vet om... Nu blev ni nyfikna va! Jamen, följ mig imorgon, så får ni veta mer. *domdom*

söndag 2 december 2012

En stressad galning måste vila

Det har inte blivit mycket skrivet alls här nu på ett tag. Anledningen varför är att jag har hur mycket som helst på G med föreläsningsarbete och en del annat - och måste nog ta ett avbrott från bloggen några dagar. Mår bra för övrigt, men min mage krampar av stress, så jag borde nog prioritera lite. Uppdatering kommer...

Ljus och kärlek, Yasmine