Jag är så fruktansvärt full av känslor just nu. De liksom rinner över, och jag skulle verkligen kunna skriva hur mycket som helst. Jag får börja med det lilla.
Först fylldes jag av lite ilska. Som jag tidigare tagit upp tror jag mycket av den psykisk ohälsa det finns idag, beror på sättet unga hanterar den. Det är ett ämne som pågår ganska hett här på bloggen ibland, men jag upprörs verkligen av den identifiering/romantisering som finns på internet idag. Internet är ett medel i princip alla i Sverige har tillgång till - och här visar det att det inte bara bådar gott. Utan att nämna specifika namn har jag sett bland annat tumblr-sidor där det fylls med bilder på triggande citat och bilder. Unga tjejer från olika delar av VÄRLDEN är anhängare, och beskriver sitt starta sug efter destruktivitet som sedan även den sprids som en löpeld. Skulle jag få välja, vore inte detta ens lagligt. Det är OERHÖRT många människors liv som drivs nedåt, på grund av deras sätt att trigga sig själva och varandra på. Ofta tar jag i med en diplomatisk ton på de flesta ställen, och bara de som vet hur jag tänker, läser sarkasmen mellan mina rader. Egentligen är detta något jag föraktar något så fruktansvärt, jag tycker det är... ja, patetiskt, rent utsagt. Det var svårt att skriva och inget jag brukar kunna få ur mig, men nu var jag tvungen.
Lite senare fylldes jag med ännu mer känslor, både ilska och en fullständig förtvivlan. Detta leder även in på ämnet internet, bland annat. Det finns något jag brinner för att motverka, mer än något annat i världen. Något jag om någon vet precis hur det är att uppleva, och tanken på hur mycket detta pågår i hela världen, gör mig illamående och gråtfärdig. Det handlar om mobbing. Jag såg nyss ett klipp på 15 åriga Amanda Todd från Kanada, som nyligen tagit sitt liv på grund av nätmobbing. Efter halva klippet ville jag stortjuta, så jag stängde dörren och gjorde just det. Utan att säga för mycket hände en mycket positiv sak idag, som kan bli en start på min egen kamp, mot mobbing. Kan jag göra något, är det mycket värt, för jag ser det som en livsuppgift att sprida mitt hopp. Sanningen är att många dör varje år, på grund av mobbing. Jag var inte en av dem. Jag överlevde. Därför har jag också möjligheten att ställa mig i försvar mot mobbing.
Nu måste jag sova, ska upp lite tidigare imorgon för att träffa finaste A. Men dessa två ämnen, specifikt mobbing, kommer jag ta upp mer under helgen.
Kärlek och värme, ni är inte ensamma
Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar