onsdag 29 februari 2012

Jag släpper taget nu

Jag försöker skriva på mitt självbiografiska bokprojekt men det är totalt [...] tomt i mitt huvud. Får inte ihop orden rätt över huvudtaget. Det är väl en sådan här typisk mindre bra dag idag. En dag där självföraktet kikar fram och allt jag gör känns dömt att misslyckas. Men det kommer finnas såna dagar. Och jag ska klara mig igenom dem. Självklart. Har man mött helvetet går en liten flaga lava i himlen att ta sig förbi. Det gör ingenting. Ingen har ett rakt igenom perfekt liv.

Jag tror kanske jag ska promenera. Ta kort. Visualisera. Inspireras av naturen. Meditera kanske. Inhämta lite inspiration från andra sidan. Prata med änglamorbror. Försöka känna lyckan. Det går allt lättare.

I lördags kom ett jätteduktigt filmteam för att spela in ett par minuter om mina erfarenheter av vården. Vi pratade i flera timmar, och det är inte bara de som lyssnar som lär sig något om mig och mina tankar... Jag lär mig också. Det är då som det går att se livet som mest objektivt och jag märker en oerhörd skillnad. Mig - då. Och mig - nu. Det är inte samma person. Jag är inte samma person. Jag är inte längre den som länge manipulerades till att vara någon annan. Jag är ingen annan. Jag är jag, Yasmine. Kanske börjar jag förstå att det inte är helt tokigt att vara den Yasmine. Även om rösterna prompt skulle skrika ett sarkastiskt "gyyyyyyyd, vad du skryter nu Yasmine, har du inte fattat att du är värdelös?" om de funnits kvar, bryr jag mig inte, för de finns inte kvar. Det är jag nu. Mitt liv. Ett liv ingen annan ska få styra längre.

Det är dags att släppa taget. Helt. Låta mitt gamla liv, mitt gamla "icke-jagiska" jag flyta bort, upplösas i silverglitter. Jag har bestämt mig. Ingen sjukdom ska få styra mig mer. Det har aldrig funnits en sjukdom. Det har snarare varit något som saknats efter alla svåra år, och jag börjar gripa tag om det.

I have to try
To break free
From the thoughts in my mind
Use the time that I have
I can say 
goodbye
Have to make it right
Have to fight
'Cause I know in the end it's worthwhile
That the pain that I feel slowly fades away
It will be all right


fredag 24 februari 2012

Nyförälskad i livet *positiv megaboost*

Totalbra dag. Jag mår inte alltid bra. Men jag är lycklig. Det är dags att ta ytterligare ett steg ut i livet, ytterligare ett steg ifrån sjukdomen. Sjukdom. Njäe. Bara en total jävla naturlig reaktion på allt som hänt. Det vore väl konstigt om ingen smärta alls hade grott ut?

Träffade S och J idag; vi pratade, såg på film, lagade mat och gick på en promenad. Fina vänner. Imorgon är en viktig dag. Men jag tror jag väntar lite med att berätta det än... vill bara säga att det är början. Början på att vända allt mörkt till något ljust.

För det är ju verkligen i mörkret små ljus börjar lysa som klarast. Hellre ned i en stor svart grop, och upp till skyarna efteråt - än bara gråzoner.

Jag är nog nyförälskad i livet.

/ Yasmine

torsdag 23 februari 2012

- Bloggserie - Bye bye BDD

DEL 8 - då spegeln monstret slutade visa



You make me beautiful
You make me stand in awe
You step inside my heart, and I am amazed
I love to hear You say
Who I am is quite enough
You make me worthy of love and beautiful

Det var sommaren 2010 jag blev av med större delen av min BDD. Det kom krypandes då jag för första gången på riktigt började knyta kontakter med andra människor. I alla fall på mycket länge. Jag började prata med en tjej över internet, och jag förstod ganska snart att jag hade mer att hämta hos en tjej än hos en kille. Bisexuell hade jag sagt tidigare, och det här med att kategorisera och stoppa i fack tyckte jag var ganska onödigt, men jag tog ändå beslutet att komma ut som gay. Ett halvår senare träffade jag min första kärlek. Från den dagen jag insåg att det fanns en människa som skulle tycka jag var vackrast i världen även om jag precis klivit upp på morgonen eller inte gjort en enda tvångsritual - var det som att BDD-monstret fick sig en redig spark rakt över nyllet.

Trots att förhållandet tog slut nio månader senare höll sig BDDn borta. Jag har ritualer kring utseendet och kommer aldrig kunna nöja mig med mitt utseende precis som det är - men till skillnad från då styr det inte mitt liv. Jag har säkert lagt upp en 20-25 bilder på mig själv på olika sajter - men detta har bara gjort gott. Jag får många komplimanger. Och har insett att det finns dem som tycker jag är vacker. Den insikten har gjort väldigt mycket för mig. Jag kämpar fortfarande, har haft dagar jag gråtit då jag mött mig själv i spegeln. Men diagnosen BDD är avskriven. Jag fick den tillslut efter många års insikt, men den ligger bland "tidigare sjukdomar". Jag vill aldrig gå tillbaks, tänker aldrig gå tillbaks.

"Glöm aldrig att du är vacker Yasmine, du duger precis som du är. Du är inte perfekt. Men imperfekt betyder inte dålig. Imperfekt betyder mänsklig" - änglamorbror 2012

Jag, BDD-fri 2012

onsdag 22 februari 2012

Livets diktbok

Jag med vingar -2011

Y. Ejner Lind -2010

Jag har skrivit dikter så länge jag kan minnas, tror säkert jag skrev min första i och med att jag lärde mig skriva. De har varit uppbyggda på en mängd olika sätt, allt ifrån korta och direkta, till långa och målande. I och med att jag börjat sjunga har jag en tanke om att kanske börja skriva någon form av låttext, att leka med orden har alltid frälst mig. Min första bok som börjar bli färdig innehåller många dikter, dessa får vara lite hemliga än så länge, men annars tänkte jag att jag kan slänga in en dikt lite då och då.

Det börjar bli bra det här livet. Vilsna ord och fraser som börjar bygga meningar. En bok jag kommer skriva klart, helt säkert. Livet.

måndag 20 februari 2012

En vecka har gått

Foto: mitt altare
Måndag, ny vecka.

I onsdags förra veckan åkte jag till stan och träffade E. Det gick faktiskt jättebra! Vi begav oss till ananke (ocd-förbundet) och träffade en kvinna därifrån. Då vi berättat att vårt mål är att hjälpa andra genom upplysning och hopp, bytte vi kontaktuppgifter så det känns som att något kan hända där. Ananke har under en lång tid funnits till för att sprida information, ge stöd och föreläsa - och att kunna vara med att hjälpa till för dem skulle betyda mycket. Det känns verkligen som det är mitt kall det här med att hjälpa andra. Det är det jag vill.

På fredagen åkte jag till ungdomsteamet för sångcoachning/musikterapi med Daniel. Tänka sig. Mitt i all denna nedvärdering av kroppens alla funktioner och attribut upptäckte vi båda att det gömde sig en röst där bakom, som inte lät allt för tokigt (men kom igen Yasmine, man behöver inte linda in meningen "jag kan visst sjunga" med slingrande ord). Så jag har börjat sjunga. Vore så roligt att få samarbeta med musikgruppen, skriva låttexter och så vidare.

Efteråt träffade jag S och J, vi åt fruktsallad, såg på en film och tog en promenad. Äntligen börjar våren kika in. Längtar som bara den. Jag vaknar alltid till liv på våren, och denna vår är det något alldeles extra. Nästa fredag ska mina små vänner få hälsa på igen, ser fram emot det.

Lördag och söndag spenderades med M, hon kom hit från Stockholm för att stanna en natt. Vi såg på film och pratade jättemycket. Jag har så fina vänner. Jag har mycket att se fram emot nu. Efter artikeln i aftonbladet har jag fått mycket bra respons, bland annat ett samtal från en skola som vill ha ett inslag med mig i sin föreläsning. De kommer på lördag. Och på fredag ska det sjungas igen. Någon gång i veckan ska vi hälsa  på A och F, i vår tänkte vi försöka åka på läger på Englagård (andlig kurs). Jag vill verkligen utveckla min andliga sida.

Föresten, nu samarbetar jag och min blogg med (h)järnkoll! Kika gärna in sidan och bli en hjärnkollsupporter du med!



Värme och kärlek, Yasmine

måndag 13 februari 2012

Turkos och lite halvkrångliga jättetvång

Livet känns mycket lättare nu. Men med det inte sagt att allting är bra. Fortfarande kan saker kännas tunga.

Igår hamnade jag i den lilla kniviga situationen kantad av röster, jag sannerligen känner till. Då alla tankar känns främmande och börjar tala till mig istället för från mig. Men jag har ett knep. Istället för att gå bakomvägen jag förut gjorde; då jag öppnade upp samtal med rösterna, lade märke till rösterna, hävde ur mig all min rädsla och ångest gentemot rösterna - ger jag dem nu ingen näring, ingen uppmärksamhet. Jag har fått höra det länge av människor omkring mig, att ge - dem - ingen - uppmärksamhet! Jag har bara inte riktigt vågat tro på det. Men i samma stund som jag förträngde deras existens, måste jag ha lurat bort dem. Allt som är hotfullt närs av att uppmärksammas.


Då jag faller, även om det bara är bitvis och inte alls på samma sätt, börjar jag se världen ur andra vinklar. Längre ned ser allt större ut. I tuffare stunder ser jag problem i lösningar istället för lösningar i problem. Och det känns som jag sviker mig själv och världen runtomkring genom att skriva det. Men hur positiv man än bör vara kanske man måste få låta sig känna sorg och rädsla, bara det inte får ta över. Därför ägnar jag dagen åt att få fundera över fall också.

När vi lämnade huset idag flera timmar senare, och jag för den sista gången lyckades lämna lägenheten efter alla ritualer, sade mamma att det är något jag måste jobba på. Och det vet jag att jag måste. Det är den biten som påverkar andra mest. Och även mig själv. Ritualerna jag gör är väl komplexa på sitt sätt, men ändå mer konkreta än många andra jag har, och jag tror det är en bra bit att arbeta med.

Karta över en slags "nu-ska-jag-lämna-huset-ritual":

(Sju grenar)

Hus - alla rum - golvet, väggarna, möblerna, föremålen - kolla så: jag inte behöver göra något med rummet, vad någon annan behöver göra med rummet, vad jag ska ta med mig från rummet, vad jag ska göra sen med rummet - gör ritualen i speglarna - gå ut - tänk igenom allt igen snabbt - gör avslutningsritual.
Allt jag skrivit ovan är grenar och mindre grenar/kvistar i mitt tvångs-träd (lätt att förklara det så). Jag ska tänka igenom allt ovanstående i detalj och samtidigt upprepa för mig själv vad jag granskar, t ex "soptunnan ser bra ut, inuti locket, utanför locket, inuti, runt om...". Blir det fel, att jag t ex snubblar på ett ord eller upprepar fler gånger måste hela grenen "hus" göras om. Denna tar numera 10 minuter-25 minuter.

Jag - (hela denna ritual, fast lite annorlunda, står här. Den jag gjorde under BDD tiden är mycket mer utvecklad, numera tar det inte två timmar, utan kanske en kvart-halvtimme).

Andra människor - vilka jag ska höra av mig till - vad jag ska säga till dem - hur jag ska bete mig gentemot dem... - 
... Innan jag går hemifrån

Äta - vad jag ska äta... -
... Innan jag går hemifrån


Ytterkläder - vad jag ska ha på mig...
... När jag går hemifrån

Ha allting med mig - vad jag ska ha med mig...
... När jag går hemifrån.

Ordning - 
Nu kommer ordning, innan jag gör denna ska allting gås igenom inför framtiden, vad jag ska göra med mig/utseendet längre fram på dagen, vad jag ska äta längre fram på dagen, vad jag ska ha med mig längre fram på dagen osv.

Avslutningsritual - 


Här sade jag tidigare "peppar, peppar, ta i trä" (se här), nu har jag ändrat det till "turkos" (änglamorbror sade under en meditation att det finns andlig KBT - byta ut ett långt tvång mot ett enkelt positivt nyckelord, jag valde "turkos". Nu säger jag alltså "turkos, nu gör jag 'det' och 'det' (vad jag nu ska göra härnäst), är med i det jag gör och är mig själv främst - runtom det får jag göra vad jag vill, nu tänker jag inte säga mer, så"


... ööh, ja, det var helt... enkelt, min lilla ritual, och nu är min plan att förminska den. T. ex. förkorta ritualen "hus" med att inte kolla golvet eller att radera en vägg av rummet. Det kommer ta tid men det ska fan i mig gå!

Och nu ska jag fan i mig ta ett bad!


"Turkos, nu går jag in till badrummet och tar ett bad, och så är jag med och mig själv främst, runtom det får jag göra vad jag vill, nu säger jag inge mer, så".

söndag 12 februari 2012

SHEDO + "sjukt jobbigt"

Snart har jag arbetat för den ideella föreningen SHEDO (self harm and eating disorders) i ett år, genom deras  blogg . Det har varit ett inspirerande och givande arbete och jag har kommit i kontakt med många fina människor. I denna vecka skrev jag om drömmen att hjälpa andra:


Tema: drömmen om att hjälpa andra, 1

Sofia Åkerman, zebraflickan som hjälpte till att leda sin flock mot ljuset, 2.

Lär dig se med infraröd syn, 3.

Sprid gärna länken till SHEDO, det är en förening att verkligen uppmärksamma och ta del av.

Jag känner som jag skrev i dagens inlägg - mitt kall är att föra hjälpen vidare.  Jag ser verkligen att mitt liv har blivit räddat genom min nuvarande behandling och de människor som sett mig som mer än bara "ett svårt fall". Och nu är det jag som tagit mig an uppdraget att föra hjälpen vidare. Pay it forward.

Jag är numera en människa i andras och i mina ögon. Jag ser mig inte längre som sjuk. Jag tror faktiskt inte att jag har ett särskilt stört psyke som fått mig att ha mått dåligt under all denna tid - mitt mående är en given och naturligt reaktion på allt som hänt, i grund och botten är jag frisk. Och det syns ju mer man skalar av de sjuka lagrena. Det som döljer sig där bakom är en trasig själ - och att den blivit det är inget konstigt! Orden "frisk" och "sjuk" är tämligen intressanta ord, det är inte bara mig detta gäller. Vad avgör vad som är sjukt, och vad som är friskt? Kanske är det din attityd gentemot det. Är jag sjuk eller har jag en sjukdom?

Till en viss del kan du påverka detta själv. Mota bort allt sjuka ut i kanterna tills det friska tar över! På så sätt tror jag du kan dra en skillnad mellan "sjukt" och "friskt". Men det är bara en tanke.

----------------------------------------------------------------------------

Stefan Mattsson
Jag tänkte skicka en länk du även kan hitta i SHEDO bloggen. Jag blev uppringd av en reporter här om veckan, efter att jag skickat in en text om mina erfarenheter av psykiatrin (flera månader tidigare). Vi bestämde en tid för en intervju, och här publicerades den.



Jag avrundar här, men skriver mer imorgon!

Värme och kärlek, Yasmine

onsdag 8 februari 2012

Peppar, peppar - struntsamma-

Jag har nog haft det tvånget i alla fall ett år. "Peppar-peppar"-tvånget. Ja ni vet det vanliga, det man fasar för att inträffa har inte hänt och man säger "peppar-peppar" för att det heller inte ska hända. (Vilket jag tagit till nästa nivå och) har känt ett tvång av att säga "peppar-peppar-ta-i-trä" efter egentligen... allt. Hoppas det inte ringer på nu, när jag står i duschen *peppar-peppar* Pennan har inte ramlat från bordet än *peppar-peppar* Jag *peppar* mår *peppar* inte så dåligt än *ta-i-trääääää*

Foto: Yasmine december, förra ået


... ungefär så. I perioder har jag sagt det någon gång i halvtimman, när det är som värst ungefär 15 gånger per femte minut eller mer. Ett tag då jag sade det skulle jag även röra något av trä. Men jag försökte med att inte ta i trä just, utan ta i vad som helst och säga "peppar-peppar-ta-i-trä-pennan-är-i-trä" till exempel. Sen räckte det med att säga peppar peppar. Varje gång jag säger det (en gång i halvtimman-15 gånger per minut) upprepar jag det allt ifrån 3-15 gånger. Ett jädra massa pepprande. Nån gång har det väl slunkit ur mig också i icke-ljudlös form. I början var det ett vanligt tvång, sen gick det över i något annat... Då jag inte längre bara hade en vag katastrofkänsla kring det, utan en helt och hållet realistisk syn på att något faktiskt kommer hända om jag inte säger det, och säg nu inte att det jag känner är fel för jag bara vet.

Det jag försöker säga med allt detta är att man kan ändra hela sitt tankesätt. Jag som varit så säker och nästan skällt ut mamma och mormor i tårar då de sagt att "Yasmine, INGENTING kommer hända om du slutar med det där, du måste ta ko-man-DO!" har börjat förstå att peppar, peppar är två jävla ord som inte betyder mer än "krydda, krydda", ungefär. Det som händer om jag slutar hade hänt ändå, har ingenting med åtta konsonanter och fyra vokaler sammansatt till två ord som betyder "något-att-ha-i-maten", att göra. Saker händer hela tiden. Negativa som positiva. Men det har inte med mina ABSURDA tvångstankar att göra. Kan faktiskt inte förstå att jag säger det (skriver). Ha! De är absurda. Orealistiska.

Röster och tankar får inte styra. Rösterna betyder inget. Tankar betyder inget. Värdet av tanken däremot, i vilken grad positiv energi det bär med sig - kan ändra mycket. Tänker jag positivt skickar jag ut positiv energi som åter kommer positivt. Och peppar-peppar är i det fallet inte positivt, eftersom det bär med sig rädsla och ångest.

Jag måste ta ko-man-DO!

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 4 februari 2012

- Bloggserie - Bye bye BDD

DEL 7 - den värsta tiden


Under en period kunde jag ta bilder på mig själv för att granska mitt utseende från en annan vinkel. Jag var den enda som fick göra det på den tiden, och det finns väldigt få bildtillfällen med bilder.

Vintern -09 tog de utseendemässiga tvångstankarna över, totalt. Jag tänkte berätta om den värsta tiden.


Vid den här tiden var jag sjukskriven, successivt sedan s-försöket i oktober tappade jag alltmer kontakt med omvärlden, och efter änglamorbrors begravning var det som att det brast. Det gick faktiskt från en dag till en annan. I början var det BDD som var i fokus helt, den jobbigaste perioden i mitt liv vad beträffar det, började då.

Jag slutade gå utanför dörren. Gick ut 1-2 gånger i veckan, och då handlade det om en halvtimmes promenad eller besök hos BUP. På morgonen då jag gick upp visade jag mig inte för varken familjen eller andra, förrän den första ritualen var gjord. Kom mamma in i rummet gömde jag mig under täcket. Första ritualen var en scanning av kroppen som tog ungefär en halvtimma, den gjorde jag för att jag skulle korsa hallen på väg in i badrummet. Annars var jag rädd att jag förstörde någons dag genom att visa mig.

Väl inne i badrummet tog jag med mig kläder, i alla fall den tiden jag klädde mig själv, tog av mig alla sovkläder och borstade håret. Att sätta upp håret i en tofs tog en kvart-tjugo minuter, sedan kom tvättningen. Jag tvättade en del i taget, t ex hakan, ena kinden, andra kinden, partiet mellan näsa och mun etc, och efter varje del tvättade jag händerna. På så sätt skulle ansiktet tvättas, sköljas, torkas och smörjas in. Sedan samma sak med armarna, axlarna, bröstet och magen. Det tog ungefär en och en halv timme, ibland mer, ibland mindre. Kläderna på noggrant, och så sminkningen. Allt skulle ske i en viss ordning, och någon gång då jag sminkade mig fel, skulle allt tvättas bort och tvättningen började om från början. Annars tog sminkningen minst en och en halv timme. Nu gjorde jag en lätt ritual på en halvtimme för att äta frukost.

Efter varje måltid kom en timmes ritual, på morgonen först matritualen och efter frukosten den stora dagsritualen. Den kunde ta 1½-2 timmar. I den skulle precis allt granskas. Om vi tar ansiktet som ett exempel; skulle varje parti som ögonlock, kinder, panna, haka, partiet mellan ögonen, tinningarna och så vidare, granskas samtidigt som jag upprepade fraser på hur det såg ut. ”Ena ögonbrynet är tvättat med tvål…” (och så visualiserade jag hur det såg ut då jag tvättade det med tvål), ”… det är sköljt, torkat, insmörj, sminkat, det ser bra ut framifrån, i vänsterprofil, i högerprofil…” osv. Ansiktet i helhet skulle se bra ut också (eller ”inte jättefult”), det skulle passa ihop med alla attribut och tillsist fick det inte lukta illa. Detsamma med hela kroppen. Blev en fras fel, att jag t ex snubblade på ett ord, fick hela den kroppsdelen och ”trädet” av fraser göras om. Ibland gjorde jag om en del 4-5 gånger. Ingen fick prata med mig under ritualen.

Mellan morgonritualena och kvällsritualen var det några timmar, ibland två, ibland fyra, beroende på hur illa det var. De timmarna spenderade jag på BUP, på promenad eller så skrev jag lite. Hade en blogg jag skrev på då med, ibland. Kvällsritualen gick på sex timmar ungefär, där ingick dusch med samma noggranna scanning, grundsminkning på nytt inför natten, och slutligen en tvåtimmarsritual. Utöver det spenderades resten av tiden med tvångstankar som inte rörde utseendet.

Jag fick inte fotas av andra vissa perioder. Fick panik om kameran åkte fram. De dagar jag kom ut. Jag jagade spegeln en tid, rörde jag mitt ögonbryn var jag rädd att det skulle bli fel = någon kunde se mig = jag kunde bli lämnad kvar, lika värdelös. Så jag gjorde en femminutersritual för att undvika panikångest. Utförde jag inte alla dessa ritualer var min fasa hela tiden att vara lika värdelös som jag inbillade mig vara hela min grundskoletid, och ångesten var oerhörd. Den svåraste perioden av tvång var ett och ett halvt år, en fjärdedel av det var BDDn som svårast. Men jag bröt mig loss.



Det slutade i och med att jag träffade min första kärlek. Jag klarade det. Hur gjorde jag det? Det beskriver jag i del 8.

fredag 3 februari 2012

Se utmaningar istället för hinder

Ska snart fortsätta med min BDD-serie!

Första delen på både gårdagen och idag spenderades i Uppsala. Igår träffade jag min psykolog; vi båda håller med om att förbättringen är väldigt tydlig. Jag försöker understryka allt positivt, låta det friska och ljusa få gro och bli ännu större. Jag känner att det är dags nu. Jag har aldrig förut känt så starkt att sjukdom och elände är ett avslutat kapitel, och som en symbolisk handling försöker jag skapa ett löfte med mig själv.

Inga fler lek med döden. Livet väntar. Döden också, men innan dess ska jag leva ett långt, händelserikt liv där jag tänker vända allt negativt som hänt till det ljusaste av allt. Ett ljus i mörkret för andra.

Jag kommer ta steg bakåt ibland, det vet jag och förstår när änglamorbror förvarnar mig om att det inte kommer bli lätt hela vägen. Men vad är egentligen lätt i livet? Allt har sin prövning, och nu ser jag inga hinder - snarare utmaningar. Lärdomar. Hur svårt det än kommer bli är jag färdig med detta. Jag är inte rädd för att bli frisk längre.

------------------------------------

Idag var det besök hos musikläraren på behandlingsteamet. Vi startade upp med att nynna på ett par-tre låtar som jag fick med mig hem. Att sjunga är väl ingen jättestor del i mitt liv och jag är inte jätteduktig på något sätt (nu är det inte självföraktet som talar, lovar) men det är roligt, befriande och inte helt omöjligt. Dock var det svårt att hänga med i låtarna som jag inte kunde, och jag tror inte en ton jag sjöng hördes, men det kommer väl. Vill absolut fortsätta.

Skokloster i februari

(Tillägg: Idealbyn dit vi nu flyttat visade sig kallas "new age byn", jag tror starkt på att allt har en mening.)