måndag 25 juli 2011

Trasig paj och trasig självkänsla

Yasmine E.L 2009

- Fan mamma.
- Vad är det?
Jag stirrar ned på min tallrik, delade pajbitar ligger lite varstans och självförakt ligger lite varstans också.
- Jag är så elak, jag har förstört pajen. Jag åt den inte fint, och nu hatar den mig.
Mamma skrattar medlidsamt och försöker få fram att pajen är en död maträtt på en tallrik, pajer blir inte ledsna. Jag vill tro henne, men självföraktet är för starkt.

En paj. Vem fan känner sig elak för en liten jävla paj? Det gör mig ännu mer värdelös. Och så spinner det på...

Vi gick på promenad, det var några dagar sedan nu. Vi hade precis träffat mammas fina vän, och gick hem då vi följt henne en bit. Jag frågade mamma om jag varit otrevlig. Hon sade nej. Är du säker? Ja. Helt? Ja! Jag pratade inte så mycket på vägen... Det gör ingenting, det är inget konstigt, man behöver inte hela tiden prata. Du sade det inte så säkert. Nej, men hur ska jag säga då? (Och så blir det som när du var liten, då du städat ditt rum, och ville göra om hela "visa - mamma och pappa - proceduren", då vi inte säkert sade att det var fint. Minns du?) Ja, jag minns. Nu byter självföraktet riktning. Jag har förstått att man inte behöver prata hela tiden för att inte verka otrevlig. Nu förbannar Mr självförakt mig för att jag snärjt mig in på ett spår utan återvändo, är - du - helt - jävla säker, - ju - mer - jag - frågar - desto - mer - trasslar - jag - in - mig. Nu är det det jag är värdelös för. För att jag trasslar in mig. Aldrig kan göra saker enkelt. Röster från det förflutna talar; "Yasmine är så jobbig, får jag vara med er istället?". Jobbig. Fan, vad jag är jobbig. "Jag är så JÄVLA värdelös" morrar jag och vänder blicken bort. Hemma gråter jag. Ännu mer patetiskt. Fan vad du är patetisk.

Och så längtar man in i smärtans lugnande vrår, kan jag inte få skada mig, bara lite? Snälla, jag städar upp?
Inte det, nej. Tänk om det inte fanns några konsekvenser... Men nu finns det det, och vet ni?
Jag gjorde det inte. 1 - 0 till mig.

Idag är jag inte fullt lika värdelös. Och jag äter hur fan jag vill.

söndag 24 juli 2011

Journalanteckningar

---=,,(,,(--- # ¤ /([---])\ ¤ # ---),,),,=---

Fick mina journaler idag. Visste inte om jag skulle gråta då jag läste, så jag väntade flera dagar på att hämta ut dem på ICA. Jag grät inte. Jag höjde ögonbrynet och skrattade, trots att det var jobbigt att läsa.

1 mars 2011 åkte vi in akut med ambulans för vad som betecknades vara ett allvarligt suicidförsök genom tablettintox. "Du hade en jävla tur" fick jag höra. Då jag läser min huvudläkares anteckningar från en vecka innan står det att min bedömning mäter en måttlig suicidrisk. Då jag bläddrar fram några sidor står det om hela suicidförsöket, från att ambulansen kommer tills jag lämnar AVA (akutvårdsavdelning). Det står mest om fysiska komplikationer med pupiller som reagerad adekvat, ingen nystagmus, ryckningar och behov av syrgas (vad nu allt detta betyder).

Senare, då jag varit ett dygn med observation på AVA träffar jag en överläkare på psyk som engagerat frågar hur jag mår. Där står det att jag verbaliserar dödsönskan, ville dö och är besviken att försöket misslyckats (där är det än inget konstigt, så kände jag där och då). Jag flyttas till POA. Får där prata med en läkare innan jag kommer in. En vecka tidigare var min suicidstatus "måttlig" och då jag läser vidare är statusen FORTAFARANDE, EFTER försöket måttlig. Jag läser vidare.

Hela tiden hoppas det mellan olika diagnoser, ena stunden har jag konstaterad schizoaffektivt syndrom, andra stunden är det misstänkt och så kläms en personlighetsstörning in som enligt mig är irrelevant i sammanhanget. Sidan efter står det att jag INTE är suicidbenägen EFTER det "allvarliga suicidförsöket", och att statusen är LÅG, måttlig om jag får gå hem. Ändå får jag obs, 4 gånger i timmen, steget innan extravak. Läser någonstans därinne att jag misstänks ha en AUTISMSPEKTRUKSTÖRNING, vilket i mina öron låter fullkomligt absurt, då de flesta inom vård och anhöriga antytt det motsatta, att en sån störning är det minsta jag har. (Vad fick det det ifrån?)

Samma läkare skriver att suicidförsöket EJ är allvarligt, utan bara ett rop på hjälp (detta ändras dock genom alla sidor, hela tiden). Ingenting i min berättelse hade förändrats, kanske drog jag in lite suicidplaner (men det kanske inte är så konstigt då man faktiskt är SUICIDBENÄGEN att inte berätta så man KAN försöka igen). Helt plötsligt är allt ett utfall, samtidigt står det igen att jag är personlighetsstörd. Från andras historier vet jag att många med borderline-drag tas för uppmärksamhetssökande och utför suicidförsök som utfall snarare än verklig dödslängtan. Då inte borderline-dragen står är suicidrisken högre och det går mellan suicidförsök till självskadeförsök, suicidrisk till självskaderisk hela tiden.

Då jag läser mer exakt om varför mitt suicidförsök bedöms som icke allvarligt (helt plötsligt), har det inget alls att göra med hur allvarlig intoxen var (då jag faktiskt blev magsköljd med kol), utan hur jag berättar om mina tankar om försöket just då. Även där känns det som att personalen borde veta vid det laget att man ínte alltid är så förbannat öppen om sina tankar, då man är suicidbenägen. Minns själv att jag mildrade ned den antingen för att kunna göra det igen, och ibland för att jag inte fick för rösterna.

Tillslut står det att jag INTE är autistisk (nähäääää...) utan har psykos-/tvångsproblematik främst. Står att jag haft lite av allt möjligt. I slutet av inläggningstiden står ingenting konstigt. Det står däremot samma nivå av impulser som innan, trots att de gick från SVÅRA till INGA, under tiden.

Nästa gång jag var inlagd med enbart suicidtankar och ökade röster/tvång är suicidrisken definitivt befintlig. Det blir väldigt motsägelsefullt då jag där än inte skadat mig. Står vidare om psykotiska symptom i form av imperativa röster, vanföreställningar och implanterade tankar. Står om olika diagnoser hela tiden, och det känns mer relevant hur jag ser ut på samtalen och vad jag säger där och då, än hur helhetsbilden med min problematik och allvarlighetsgraden av den att göra. (För ler du lite på mötet, ja då kan du ju inte vara sjuk! Men blir du tyst några sekunder, ja då är du tamejfan hel-sjuk!)

... Ja, så var det med det. Nu ska diagnosjeppen skriva något mindre irriterande, något roligt, ja för skriver jag något roligt och ler! Ja då är ju allt som det ska vara! Tjohooooo...

lördag 23 juli 2011

Rosa hello Kitty prinsessa

Grattis Maja, 3 år!

Till hyllning av min fina lill-kusin Maja, använder jag rosa färg på texten.
Upp klockan 12 idag, frukost, dusch och tillfixande och jag och mamma åkte till S och firandet av min kusin Maja. Vi åt rosa tårta, sjöng, skrattade, fotade och lekte med henne. Vi fick även en seightsingtur runt om i huset av födelsedagsprinsessan själv.

Fylla på med bubbelvatten i glaset, hälla ut vattnet som var där innan i blomrabatten.
"Men Yasmine!" ropade Maja "så där får man inte göra, pappa kommer bli arg på dig, näääe!" och hötte med fingret i vädret. Barn kan verkligen bidra med glädje. Frihet. Och lycka.

Tack för det.

tisdag 19 juli 2011

Dagar i glädjen och lyckostormandets tecken, trots rädsla

Foto: S. Ejner + Y. Ejner Lind (bilden föreställer Y. Ejner Lind)
Lördag och söndag. Glädjedag och lyckodag.

I lördags åkte jag in till Stockholm för att träffa tre underbara vänner jag aldrig träffat in-real-life förut. Vi fikade, shoppade (klänningen + strumpbyxorna i bilden ovan) och pratade. Att efter ett traumatiserat liv få uppleva verklig omtanke från människor man nyss mött, blickar som möter mina med glädje och inte utfrysning, fina komplimanger och känslan av att vara betydelsefull. Allt dansade runt mig som ett regn av älvor och jag njöt trots fall ned mot marken av styrande tankar och kommenterande röster. De hjälpte mig upp. Jag hjälpte dem upp. Och ännu en gång kände jag mig behövd.

På söndagen träffade jag S + K + J i Uppsala, vi åt sushi, pratade, hyrde film, åt oss mätta på fruktsallad och naturgodis och ytterligare kärlek fick jag. Och jag kände mig förtjänad den. För jag gav kärlek tillbaks. Och den togs emot utan äcklade blickar och hånande miner. Båda dagarna slogs jag av en rädsla. Inte kan väl jag känna lycka. Inte kan väl jag få ha det så här bra. Diktatorn skrek åt mig "nu ska jag minsann förstöra dig, du förtjänar inte detta!". Jag trodde, fullkomligt uppriktigt, att jag skulle dö. Jag skulle inte klara mig hem. Åka ned på spåret, bli knivstucken, kanske bli överkörd. Inget kan vara så här bra. Rädslan tog över. Men ingen bil kom, ingen kniv stack mig, inget spår svalde mig. Jag överlevde hem, och hade dessutom en jäkligt snygg klänning med mig.

Jag kan! Kan jag, lilla, äckliga, fula, inte längre värdelösa, kanske fina, uppskattade jag - då kan du med!

Alla förtjänar lycka! Och inte fan ska man behöva betala med livet för det...

(Men Diktatorn får gärna dö!)

lördag 16 juli 2011

Chokladsmoothie + "tvångsmässig sms-förbättring"


Min sjukgymnast lärde mig ett knep som kan hjälpa dig att få i dig choklad utan att köpa hem stora kakor och frossa. Perfekt sukt-sänkare!

Du behöver:

- en banan
- två teskedar kakao
- Ett halvt glas mjölk

Mixa, häll upp, klart! Smakar som en blandning mellan oboy och chokladpudding, och går snabbt att göra.

         ---------------------------------.---,--¤--*--¤--,---.---------------------------------

Jag fick ett sms. Jag tog upp mobilen. Jag läste. Jag skrev några rader. Jag skickade. Punkt.

Två minuter gick.

Idag.

Jag fick ett sms. Jag tog upp mobilen. Jag läste. Jag skrev en rad. Jag analyserade raden. Jag skrev en rad till. Jag analyserade den andra raden. Jag skrev färdigt. Jag gick igenom det jag skrivit genom 12 olika grenar (t. ex. "lät det för mycket", "lät det för litet", "lät jag intresserad", "var det helt sant" osv) för att inte missa ett felskrivet ord som skulle leda till - personen blir ledsen - personen hatar mig - personen lämnar mig - jag är värdelös. Jag skickade. Jag hade ångest resten av dagen.

Två timmar gick.

För två år sedan.

Mycket har hänt. Det är var en utav förbärringarna, sms-förbättringen!

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 11 juli 2011

Bristande logik och en heldag på stan

Det är svårt att ens få fram orden. Det som brukar vara så dansande lätt försvåras drastiskt då tvångstankarna griper tag om mig och håller mig tillbaka. Spenderade hela gårdagen i Stockholm för att träffa E för första gången, vi hade det jättetrevligt och vårat möte gick felfritt till, men sen är ju inte kommunal trafik och folkmassor det man ber om då man ibland knappt är ute alls...

Vi satt på ett supertrevligt café i tre hela timmar och pratade. Sedan gick vi ut till den stora gråa folkmassan där blicken måste krampaktigt riktas framåt på en punkt i horisonten för att kroppen inte ska fly i panik. Vi gick längs drottninggatan, in på Åhlens och bam, panik. "Hon tycker du är elak" är det första Diktatorn (nej, jag TÄNKER inte skriva honom, det, med versaler, så... diktatorn) säger. Jaså. Han upprepar, analyserar varför jag skulle vara elak ("ja, du bryr ju inte om vad hon säger egentligen. Inte alls. Nu kommenterade du ju inte ens vad hon sade. Du ser, så gör bara en ond människa" - men vad FAN, nej jag kommenterade inte för att du SKREK i mitt öra, vad tror du?) bilden av mig själv mörknar, allt jag säger kommer ut sarkastiskt såsom det uppfattas hos mig, varje blick på mig är på just mig för att jag är så oerhört ond och elak, röster från det förflutna talar; "elak, elak, svikare, elak", gråten ligger på lut, och skräcken får mig att darra. Han lyckas diktatorn, med att få mig rädd. Intelligent som få, han kan varje känslig punkt hos mig, varje akilleshäl. Då skräcken greppar mig och jag är inne i hela processen från snäll, bryr mig, helt okej - sarkastisk, egoistisk (ja, jag måste ju vara egoistisk som säger två meningar i rad om mig själv) - dålig, dum - elak - ond. Nu, i skrivande stund, ser jag hur banalt och absurt det låter. Jag gjorde - ingenting - som var så markant dåligt och egoistiskt att "ond" skulle beskriva mitt inre. Men där - och då - är det "ond" som cirkulerar.

Jag och E gick och satte oss någonstans borta från folkmassan. Tillslut vågade jag berätta varför jag fått svårt att andas. Och hon förstod, och hon visste precis hur hon skulle få mig lugn. Jag intalade mig själv att VORE jag OND skulle inte hon suttit där och då och fortsatt prata med mig. Skulle jag vara något så starkt som OND skulle hon gått för länge sen. Hon såg att jag fiskade efter en försäkring, var jag inte lite ond ändå? Men utan att försäkra för mycket - det gör det hela värre - fick hon mig lugn genom att få mig att likställa mig med begreppet OND. "Säg att du är ond". "Jag är ond" sade jag. "Säg att 'jag var ond mot E'". "Jag var ond mot E" sade jag och hela hjärttrakten skrek. Men sen smalnade känslan lite. Precis som jag och K, min psykolog, pratat om. Rösterna var kvar. Men inte över hela mitt hörselfält. Efter en sobril kunde jag andas igen. Men jag visste att jag gått emot diktatorn och rösterna. Det skulle få betalas senare...

Så nu sitter jag här. Nöjd över gårdagen, med tvångstankar till bredden och ett rum som kryper sig närmare. Allt kan analyseras, allt ska analyseras, allt MÅSTE analyseras ("annars kanske du missar något du gjort fel, och kan inte neutralisera det. Då kvarstår du OND"). Jag ska ta en sobril och skriva lite på boken. Kanske dricka kaffe, om inte det är höjden av ondska förstås. Det är det nog. Kanske skulle skita i kaffet. Neutralisera sönder kaffekoppen. Jag tappar uppfattningen om logiken, helt. Tar nog lite kaffe ändå.

Värme och kärlek, Yasmine

fredag 1 juli 2011

Från frihet till fångenskap


Rastlöshet. Tristess. Ut och andas frihet.
Frihet. Frihet på bild. Där ingenting stör. Skratt. Värme.

En vändning. En snabb vändning. Och jag är under Diktatorns grepp igen.
"Vilken fin bild", jag tittar på mammas foton.
"Nej du tycker den är ful. Och nu hör hon sarkasmen i din röst. Hon vet att du vill illa"
"Inte alls!" svarar jag Diktatorn.
"Jo, du vill alltid människor illa."
Jag börjar tro honom
"Du mår dåligt nu, inte på grund att det inte är sant, utan för att det är ett känsligt ämne. Du vill henne illa, din elaka patetiska jävla...", "NEJ!" ryter jag åt. "Håll käften!" (som alltid fungerat förut). Nu skrattar Diktatorn bara, härmar "håll käften" med alla olika former av läten. Rädslan kommer. Jag stelnar till. Fryser. Men jag får inte känna rädsla, det när Diktatorn. Men jag är rädd. Nej, det är jag inte. Jag är irriterad och annars fullt jäkla likgiltig. Försöker jag intala mig själv. Jag måste ignorera. Men det är svårt då de/han skriker i mitt öra, tar upp hela mitt synfält och alltid ska gräva i de känsliga ämnena som "elak" hört från det förflutna. Nu är nu. Idag är idag. Och nej, jag är inte elak. Hör du det díktatorn? Tänker inte ens stava dig med stor bokstav. Ha ha. Hoppas det fungerar.

En dag ska jag bli fri. Fri från fångenskap i min egen aura. Jag ska vända det mörka och det som styrt hela mitt liv, till att rädda andra. Och i slutändan även mig själv.