Kreativitet: smycken/stjärnfall

Här kommer lite sprudlande kreativitet jag ägnat några timmar åt varje dag.

En liten beskrivning var jag fått med.

Verktyg som behövs:

• Knipstång
• Rundtång
• Plattång (eller vad det nu heter)

Resultat: *stjärnfall*, som jag kallar kollektionen (fint det låter, haha).



Raslöshet

Tagen av Y. Ejner Lind + S. Ejner - 2011 28/6

De senaste dagarna har jag varit så fruktansvärt rastlös. Beror det på medicinbyte, ångest eller att jag fått mer energi? Ingen blekaste. Det kan vara väldigt jobbigt och ibland önskar jag att jag var drogad på avdelningen istället, där slipper man tristessen. Pest eller kolera...

Var på en promenad och fotade lite, vilket gjorde saken lite bättre. Resultatet ser du där ^

Nu tänkte jag göra lite smycken, uppdaterar med bilder på dem sen!

Värme och kärlek, Yasmine <3

Dagen har varit ganska så skaplig. Vi skulle iväg till curves (gym) klockan 11, men den tiden vaknade jag inte i tid till. Så jag skrev på min fiktiva/verklighetsbaserade roman till klockan fyra, då vi begav oss till gymmet. En timmes styrketräning och jag gick rödblossig och nöjd därifrån. Jag måste verkligen komma i form. Från att vara svårt sjuk anorektiker har jag gått upp till normal-pågränsentill-överviktig. Mitt mål är INTE att falla så djupt att jag får anorexia igen, jag vill bara finna en styrka i kroppen, tappa lite i vikt och tona min kropp. I TRE DAGAR har jag inte hetsätit! Det känns superbra. Jag har följt mitt matschema. Till ätstörningens djupaste botten ska jag inte igen, det är tid jag lämnat bakom mig, så jag MÅSTE vara försiktig...

^ Som ni ser där uppe har jag lagt chokladen åt sidan och istället gjort en SUPERGOD smoothie.
- Mjölk
- Vaniljyoghurt
- Apelsinjuice (lite)
- Banan (en halv)
- Jordgubbar

- Mixa!
- Häll i en passionsfrukt
- lägg i diverse frukt (melon, vindruvor),
                                                                             klart!

Jag minns för bara några månader sedan. Innan det gick från vinter till sommar. Snö, kyla, mörker. Ändå var det då våren närmade sig som jag föll på riktigt och vistades i psyk... Märkligt. Annars är det alltid hösten som varit mörkast för mig.
- 06 - blev deprimerad den första omgången på riktigt
- 07 - var svårt deprimerad och anorexian blev som starkast
- 08 - I oktober föll jag och lades in på intensiven
- 09 - deppigheten var inte som värst, men rösterna härjade ordentligt
- 10 - den hösten klättrade jag uppåt! Med ett liv jag inte trodde fanns.

Och så blev våren det akuta istället. Hur årstiderna spelar roll är märkligt. Ofta placerar sig vissa sjukdomsparter på samma ställe om året...

I fredags fick jag manikyr på relax! -- >













Lite smått och gott, uppdaterar snart igen!

Värme och kärlek, Yasmine

Behöver inte vara för evigt

... ändå känns det så ohållbart medan det varar.

19:33, midsommarafton, lite duggregnigt utanför fönsterrutan, jordgubbarna är uppätna, jag är ensam.
Har ingen annan än mig själv att skylla, har inte haft några planer, har inte tagit initiativ själv.
Ändå smyger sorgen sig på.
Midsommar. Jag minns just den dagen i min barndom, varje år, med ett leende. Jag och mina kusiner sprang ned för framfarten vid vår stuga på vårt landställe. Plockade blommor i alla dess färger att göra en krans av. Vi knåpade ihop små kransar för våra små huvuden då vi kommit upp tills stugan igen, sen väntade mat, efterätt, dans kring stången och lekar för de vuxna.

13 år senare sitter jag här, lite duggregnit utanför fönsterrutan (tack gud, hade det varit strålande solsken hade nedstämdheten inte blivit bättre), jordgubbarna är uppätna, jag är ensam.
Jag hade kunnat dra ihop något, försökt ringa någon, släppt in mig själv i normen - problemet är inte det.
Problemet är att jag inte orkar. Orkar inte vara en del av den normala högtidsfiranden där man ska sitta med en krans på huvudet vid ett fullspäckat bord med mat och cider och nära och kära att diskutera sommaren med. Sommaren är inte likadan för mig. En sommar där man måste skymma vissa delar av kroppen som är täckt av ärrvävnad och sår. En sommar där psykakuten ligger närmare till hands än stranden. En sommar där solen skiner. En sommar där solen inte riktigt når mig.

Det kommer inte vara för evigt, denna deppighet. Imorgon är den en ny dag, en annan dag.
Något jag lärt mig.
Något jag inte alltid förmår mig att tänka på, då jag bara inte vill leva.
Jag vill ju leva.
Men jag kan inte alltid tänka så.

Nu tänkte jag fota lite och se om det kanske ligger en liten överbliven jordgubba kvar.
Kanske drömma om en vackrare verklighet.

Värme och kärlek, Yasmine

Linda Lampenius/Anorexia Nervosa

http://www.tv3play.se/play/244596/

Av en händelse slank jag in på länken ovan och fick följa Linda Lampenius kamp ifrån sina ätstörningar.
Jag var nära att gråta, flera gånger, har sällan blivit så berörd.
I 23 år gick hon från anorexi till ortorexi (tränings-/nyttigthets-mani) till bulimi. Idag är hon frisk.

Ätstörningar, anorexi, är den sjukdom med högst dödlighetsprocent. En obehandlad anorexia nervosa leder till döden. Du måste få hjälp. Jag får ibland flashbacks ifrån min värsta ätstörningsperiod. Inte förrän nu förstår jag hur sjuk jag var. Hur nära döden jag var. Att jag fick hjälp så snabbt berodde mycket på att jag redan hade kontakt med psykiatrin och kom snabbt till ätstörningsenheten i Uppsala. Det var tänkt att jag skulle börja på dagvård. Men att läggas in på en somatisk avdelning blev nära. Jag minns hur jag satt i rummet på äs-enheten, vid ett runt bord, jag, mamma och Marianne.
- Du måste äta! sade Marianne.
- Du dör annars! fortsatte mamma.
Jag hade hört det varje dag - ständigt - i flera veckors tid.
Jaja, tänkte jag, jag äter när jag blivit smal. Jag ska bara nå mitt mål.
Det du måste förstå då du är fast i anorexians grepp är att - det finns inget mål. Målet flyttas hela tiden längre bort. Du flyttas närmare slutet - men inte närmare målet. Målet finns inte. Du kommer aldrig nå ditt mål.

Lögner. Du ljuger ständigt. För din mamma "jag åt hos min vän", för din kompis "jag mår inte så bra, jag äter hemma", för din behandlare "ja visst måste jag äta, men det gör jag, jag äter". Men den du ljuger för främst är dig själv.
- Jag ska bara bli gå ned några kilo till.
- Jag kommer inte dö, jag är ju inte ens smal!
- Jag springer lite senare, att jag ramlade ihop berodde nog bara på trötthet.
Du ljuger dig till döds.

Min älskade vän och kusin var en av personerna som fick mig att inse dessa saker.
- Hur känner du dig då du står på vågen och har gått ned några kilo?
- Glad, tillfreds, euforisk.
- Fortsätter du känna dig så, eller vad händer då du går ned från vågen?
- Längtan. Besvikelse. Att jag inte gick ned mer.
Då är euforisk. I två sekunder. Är det värt att dö för dessa sekunder? Är det värt att må dåligt 24 timmar om dagen (minus dessa sekunder) för att få känna den euforin?
Jag visste inte längre. Nej, var ett självklart svar. Nej, det är inte värt det. Sedan kom lögnerna, igen.
Det sägs att du inte kan prata med en allt för sjuk anorektiker, då svältandet gör sinnet svagare och hjärnan tar inte in det som sägs. Till en viss del stämmer det. Men så fort jag hade en "bra" period med mindre svält, då letade sig alla dessa ord in. Även om det bara är för en liten, liten stund, kan dessa ord förändra någons liv. Går du åt rätt håll i en dag, kan flera ord ta sig in, och du skapar ringar på vattnet.
Sluta ALDRIG att förklara dessa saker för din vän, dotter, patient eller elev. Orden väntar på personen, så fort den är mottaglig.

Jag tog mig ur det. Trots mindre bulimiska återfall har jag tagit mig ur det värsta. Jag var gravt underviktig. Idag väger jag lite mindre än 30 kilo mer (och jag är inte överviktig). Och jag är mer nöjd över min kropp idag än den jag bar för tre år sedan. Jag känner mig till och med smalare. I andras ögon är jag "normal" och HIMMEL vad skönt det är, idag, att se normal ut! Jag har gått upp några kilo för mycket på grund av en antipsykotisk medicin och behöver tappa några kilo, men nu är det upp till mig att ALDRIG mer låta lögnerna och kontrollen ta över mitt liv. Du förlorar kontrollen - över kontrollen - och är som mest ur kontroll då du svälter. Du förlorar allt.

Sök hjälp. Känner du igen - minsta lilla - av det jag beskrivit här. Sök hjälp - i tid! Hamna inte dit jag hamnade. Välj målet frisk. Det målet går att nå. Det målet finns.

Styrkekramar!

Tillbaks på ruta ett.

Ibland kryper det inpå en, den där tårögda känslan av hisnande sorg. När man minst anar det sitter man där framför skärmen, lyssnar på en sorglig låt och kollar på bilder i en undangömd fil på datorn. Får inte fram tårar, det ligger liksom på lut. Och så känner man en ledsamhet likt den man känner så något slitits ifrån en, något dyrbart men ohållbart. Och ibland är det precis så det är.

(Det har hänt en del i mitt liv. Kände därför att jag behövde en restart i form av en ny blogg.)

I början av våren/slutet av vintern rasade allt samman. Igen. Söndertrasade armar och en näve piller ledde till ambulansfärd, kol, syrgas, sladdar, övernattning på intensiven och två veckor på psyket. Men jag reste mig. Igen. Som alltid. Som en trasa som finner sina bitar, lägger ihop pusslet, men utan lim. Det rasar samman lika lätt. Och så kom dagen. Dagen där jag stirrade sjukdomen i vitögat. Eller snarare konsekvenserna av den. Älskande själar med ringar prydda runt fingrar som gick raka vägen mot slutet. Själar som inte alls slutade älska. De älskade i det omöjliga, och då sjukdomen hamnar i vägen rasar allt isär. Det gör ont. Väldigt, väldigt ont. Jag är arg. Besviken. Jävla sjukdom.

Paralellt med sorgen och besvikelsen kom Diktatorn tillbaks, ännu starkare. Mummel, viskningar, diskussioner, SKRIK. Neutralisera genom tvångshandlingar. Och så kryper hela världen med alla dessa tankar intill mig, trycker ned mig, till en försvarslös trasselboll på golvet. Konkret, tankarna kryper verkligen intill mig. Tills jag inte ser. Och ALLT jag gör är fel. Enligt alla pekande fingrar tillhörande Diktatorn, minnen från det förflutna och faktiskt även mig. Det är som att jag måste plocka upp efter mig, efter varje misslyckande, tappad penna, felstavat ord, ochsåvidare. Det gör jag också. Och viskar "förlåt". Jag hatar det ordet. Har behövt använda det hela min uppväxt. Förlåt för min existens.

Nu sitter jag här. Lyssnar på sorgliga låter, ser på bilder i en undangömd fil på datorn och saknar. Saknar det som var.

Men utan ett ord, utan en längtan. Tror jag att vi, kunde inte se, kunde inte ta oss tillbaks till ruta ett. När tiderna förändras, så står man plötsligt där. Och letar efter nån som man kan hålla kär. Tillbaks till ruta ett...