Ibland kryper det inpå en, den där tårögda känslan av hisnande sorg. När man minst anar det sitter man där framför skärmen, lyssnar på en sorglig låt och kollar på bilder i en undangömd fil på datorn. Får inte fram tårar, det ligger liksom på lut. Och så känner man en ledsamhet likt den man känner så något slitits ifrån en, något dyrbart men ohållbart. Och ibland är det precis så det är.
(Det har hänt en del i mitt liv. Kände därför att jag behövde en restart i form av en ny blogg.)
I början av våren/slutet av vintern rasade allt samman. Igen. Söndertrasade armar och en näve piller ledde till ambulansfärd, kol, syrgas, sladdar, övernattning på intensiven och två veckor på psyket. Men jag reste mig. Igen. Som alltid. Som en trasa som finner sina bitar, lägger ihop pusslet, men utan lim. Det rasar samman lika lätt. Och så kom dagen. Dagen där jag stirrade sjukdomen i vitögat. Eller snarare konsekvenserna av den. Älskande själar med ringar prydda runt fingrar som gick raka vägen mot slutet. Själar som inte alls slutade älska. De älskade i det omöjliga, och då sjukdomen hamnar i vägen rasar allt isär. Det gör ont. Väldigt, väldigt ont. Jag är arg. Besviken. Jävla sjukdom.
Paralellt med sorgen och besvikelsen kom Diktatorn tillbaks, ännu starkare. Mummel, viskningar, diskussioner, SKRIK. Neutralisera genom tvångshandlingar. Och så kryper hela världen med alla dessa tankar intill mig, trycker ned mig, till en försvarslös trasselboll på golvet. Konkret, tankarna kryper verkligen intill mig. Tills jag inte ser. Och ALLT jag gör är fel. Enligt alla pekande fingrar tillhörande Diktatorn, minnen från det förflutna och faktiskt även mig. Det är som att jag måste plocka upp efter mig, efter varje misslyckande, tappad penna, felstavat ord, ochsåvidare. Det gör jag också. Och viskar "förlåt". Jag hatar det ordet. Har behövt använda det hela min uppväxt. Förlåt för min existens.
Nu sitter jag här. Lyssnar på sorgliga låter, ser på bilder i en undangömd fil på datorn och saknar. Saknar det som var.
Men utan ett ord, utan en längtan. Tror jag att vi, kunde inte se, kunde inte ta oss tillbaks till ruta ett. När tiderna förändras, så står man plötsligt där. Och letar efter nån som man kan hålla kär. Tillbaks till ruta ett...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar