Behöver inte vara för evigt

... ändå känns det så ohållbart medan det varar.

19:33, midsommarafton, lite duggregnigt utanför fönsterrutan, jordgubbarna är uppätna, jag är ensam.
Har ingen annan än mig själv att skylla, har inte haft några planer, har inte tagit initiativ själv.
Ändå smyger sorgen sig på.
Midsommar. Jag minns just den dagen i min barndom, varje år, med ett leende. Jag och mina kusiner sprang ned för framfarten vid vår stuga på vårt landställe. Plockade blommor i alla dess färger att göra en krans av. Vi knåpade ihop små kransar för våra små huvuden då vi kommit upp tills stugan igen, sen väntade mat, efterätt, dans kring stången och lekar för de vuxna.

13 år senare sitter jag här, lite duggregnit utanför fönsterrutan (tack gud, hade det varit strålande solsken hade nedstämdheten inte blivit bättre), jordgubbarna är uppätna, jag är ensam.
Jag hade kunnat dra ihop något, försökt ringa någon, släppt in mig själv i normen - problemet är inte det.
Problemet är att jag inte orkar. Orkar inte vara en del av den normala högtidsfiranden där man ska sitta med en krans på huvudet vid ett fullspäckat bord med mat och cider och nära och kära att diskutera sommaren med. Sommaren är inte likadan för mig. En sommar där man måste skymma vissa delar av kroppen som är täckt av ärrvävnad och sår. En sommar där psykakuten ligger närmare till hands än stranden. En sommar där solen skiner. En sommar där solen inte riktigt når mig.

Det kommer inte vara för evigt, denna deppighet. Imorgon är den en ny dag, en annan dag.
Något jag lärt mig.
Något jag inte alltid förmår mig att tänka på, då jag bara inte vill leva.
Jag vill ju leva.
Men jag kan inte alltid tänka så.

Nu tänkte jag fota lite och se om det kanske ligger en liten överbliven jordgubba kvar.
Kanske drömma om en vackrare verklighet.

Värme och kärlek, Yasmine