Av en händelse slank jag in på länken ovan och fick följa Linda Lampenius kamp ifrån sina ätstörningar.
Jag var nära att gråta, flera gånger, har sällan blivit så berörd.
I 23 år gick hon från anorexi till ortorexi (tränings-/nyttigthets-mani) till bulimi. Idag är hon frisk.
Ätstörningar, anorexi, är den sjukdom med högst dödlighetsprocent. En obehandlad anorexia nervosa leder till döden. Du måste få hjälp. Jag får ibland flashbacks ifrån min värsta ätstörningsperiod. Inte förrän nu förstår jag hur sjuk jag var. Hur nära döden jag var. Att jag fick hjälp så snabbt berodde mycket på att jag redan hade kontakt med psykiatrin och kom snabbt till ätstörningsenheten i Uppsala. Det var tänkt att jag skulle börja på dagvård. Men att läggas in på en somatisk avdelning blev nära. Jag minns hur jag satt i rummet på äs-enheten, vid ett runt bord, jag, mamma och Marianne.
- Du måste äta! sade Marianne.
- Du dör annars! fortsatte mamma.
Jag hade hört det varje dag - ständigt - i flera veckors tid.
Jaja, tänkte jag, jag äter när jag blivit smal. Jag ska bara nå mitt mål.
Det du måste förstå då du är fast i anorexians grepp är att - det finns inget mål. Målet flyttas hela tiden längre bort. Du flyttas närmare slutet - men inte närmare målet. Målet finns inte. Du kommer aldrig nå ditt mål.
Lögner. Du ljuger ständigt. För din mamma "jag åt hos min vän", för din kompis "jag mår inte så bra, jag äter hemma", för din behandlare "ja visst måste jag äta, men det gör jag, jag äter". Men den du ljuger för främst är dig själv.
- Jag ska bara bli gå ned några kilo till.
- Jag kommer inte dö, jag är ju inte ens smal!
- Jag springer lite senare, att jag ramlade ihop berodde nog bara på trötthet.
Du ljuger dig till döds.
Min älskade vän och kusin var en av personerna som fick mig att inse dessa saker.
- Hur känner du dig då du står på vågen och har gått ned några kilo?
- Glad, tillfreds, euforisk.
- Fortsätter du känna dig så, eller vad händer då du går ned från vågen?
- Längtan. Besvikelse. Att jag inte gick ned mer.
Då är euforisk. I två sekunder. Är det värt att dö för dessa sekunder? Är det värt att må dåligt 24 timmar om dagen (minus dessa sekunder) för att få känna den euforin?
Jag visste inte längre. Nej, var ett självklart svar. Nej, det är inte värt det. Sedan kom lögnerna, igen.
Det sägs att du inte kan prata med en allt för sjuk anorektiker, då svältandet gör sinnet svagare och hjärnan tar inte in det som sägs. Till en viss del stämmer det. Men så fort jag hade en "bra" period med mindre svält, då letade sig alla dessa ord in. Även om det bara är för en liten, liten stund, kan dessa ord förändra någons liv. Går du åt rätt håll i en dag, kan flera ord ta sig in, och du skapar ringar på vattnet.
Sluta ALDRIG att förklara dessa saker för din vän, dotter, patient eller elev. Orden väntar på personen, så fort den är mottaglig.
Jag tog mig ur det. Trots mindre bulimiska återfall har jag tagit mig ur det värsta. Jag var gravt underviktig. Idag väger jag lite mindre än 30 kilo mer (och jag är inte överviktig). Och jag är mer nöjd över min kropp idag än den jag bar för tre år sedan. Jag känner mig till och med smalare. I andras ögon är jag "normal" och HIMMEL vad skönt det är, idag, att se normal ut! Jag har gått upp några kilo för mycket på grund av en antipsykotisk medicin och behöver tappa några kilo, men nu är det upp till mig att ALDRIG mer låta lögnerna och kontrollen ta över mitt liv. Du förlorar kontrollen - över kontrollen - och är som mest ur kontroll då du svälter. Du förlorar allt.
Sök hjälp. Känner du igen - minsta lilla - av det jag beskrivit här. Sök hjälp - i tid! Hamna inte dit jag hamnade. Välj målet frisk. Det målet går att nå. Det målet finns.
Styrkekramar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar