Rädd, räddare, räddast

Rädslan har nått sin högsta topp.
Eller så är det inte så.
Jag är rädd att det kan öka mer.
Jag är rädd att det aldrig ska sluta.
Jag är rädd för rädslan.

De är här.

De är där.

De är överallt.

Adrenalinet rusar.
Pulsen bankar, det gör ont.
Hjärtat är mer markant än någonsin, det svider.
Ögonen är fästa överallt. I taket, i golvet, rakt fram, byter fokus, kan inte fokusera, ögonen måste hinna se minsta lilla fara, och allt är farligt.

- radera -

jag skrev fel.

Fel är farligt.

Fel ord är en fjärilsvinge som flaxar i ett rum.

Orsakar en dödlig fara i något annat.

Tankarna är farliga.

Känslorna är farliga

Jag är farlig

Jag kan inte sluta tänka,

sluta känna,

sluta vara

Jag kan bara sitta här på min stol med lite mediciner och

tänka

känna

och vara

Det som skrämmer mig mest

Nu skrev jag fel

Hela mitt tankecenter skriker att jag skrev fel

Hur i helskotta skriver man rätt när allt bara skriker fel "... och skriver du inte rätt skapar det ödesdigra konsekvenser"?

Tar jag bort allt är det också fel

Jag kan inte värja mig ifrån rädslan

För den genomsyrar hela min existens just nu

Att se sig själv från taket med brutal likgiltighet

Foto: J. Ejner, taget på Y. Ejner Lind -08

Just nu är hela min världsuppfattning delat med Diktatorn. Jag försöker intala mig att rädsla är farligt, rädsla matar rösterna med kraft, men jag ljuger för mig själv då jag tänker att "jag är inte rädd, något irriterat bara men brutalt likgiltig" som ett mantra. Jag håller krampaktigt tag vid min egen verklighet men glider mer och mer in i den andra, rösternas. Jag är handfallen, kan inte göra något som triggar rösterna. Ser jag blod är de genast där och "skulle det inte vara skönt att skada sig? Jodå, det skulle göra dig mycket mindre värdelös", och det värsta är att ju mer min egen verklighet rämnar och konturerna blir otydliga, dess mer tror jag dem.

Det går knappt att förklara känslan av att vara brutalt styrd av en annan värld, andra väsen. Det kan beskrivas som en osynlig person som skriker i ens öra, men det beskriver det ändå inte helt. Vid varje självskada/suicidförsök är de hack i häll. I februari triggade en liten händelse igång mina planeringar att avsluta mitt liv. Jag tog med piller och vasst föremål intill badrummet, sedan försvann det mesta i ett töcken. Det enda jag minns är att jag dissociativt flydde upp i taket och stirrade vettskrämt ned på en mekanisk flicka med kontrollen i någon annans händer. Det var inte jag. Jag var ju i taket, medan hon skar sig blodig och hällde i sig ihopsamlade piller. Det var en kamp mellan mörkret och ljuset, och hade inte min älskade bortgångne morbror visat sin skepnad, hade inte jag fäktat omkring så Diktatorn tappade kontrollen, hade jag inte varit vid liv idag.

Jag har alldrig upplevt den typen av rädsla. Ångest är en känsla jag känner till så väl. Det är GAD-ångest, BDD-ångest, tvångs-ångest, depressiv ångest, självföraktsångest, PTSD/trauma-ångest, ätstörningsångest, existentiell ångest, ångest i alla former och sorter som jag lärt mig alltid sjunker, ångest håller inte i sig förevigt. Trots att ångesten ibland är svår och outhärdlig vet jag var jag har den. Men något annat har tagit över. Något jag kopplar bort all logik ifrån. Jag tänker "det är inte på riktigt, det är sjukt, håhåjaja" bara för att kanske, minska, rädslan, lite, snälla? Men nej. Jag kan inte övertyga mig själv tillräckligt. Jag tror inte på mina ord. Jag skulle aldrig kunna riskera någons liv genom att tänka en felaktig tanke med den katastrofkänslan. Det är inte värt det. Jag skulle känna skuld för livet. Så när människor ber mig att ignorera, Diktatorn kan inte göra dig illa om du inte låter honom, låtsas jag tro på det, ta in orden. Men så ser inte min verklighet ut. I min verklighet - under Diktatorns händer - kan något hemskt hända om jag inte lyder. Tänk om jag tänker att det inte är på riktigt, och så händer faktiskt det jag vet ska hända...

Men jag är inte rädd. Nej, nej. Jag är irriterad fast brutalt likgiltig.

Och lögnen ekar långt borta i tunneln som leder in till min verklighet. Jag är på väg in i deras. Men rädd är jag inte. Jag är vettskrämd.

Nu tänkte jag fel, tänk om nu Diktatorn förstår att jag är rädd, och blir ännu starkare, får inte göra fel, säga fel, tänka fel, men jag vet knappt längre hur man tänker rätt då allt jag gör är FEL enligt dem. Jag måste säga att jag inte rädd det sista jag säger nu så Diktatorn uppfattar just det. Jag är inte rädd. Puh.

Bye bye BDD

För ungefär fem år sedan, och 1½-två år frammåt, fanns det under en period kanske... 5 bilder av mig. I alla fall tagna med min vetskap. Varför? Var min kamera trasig? Nej, enligt mig var hela min framtoning trasig. Jag var inte bara ful. Jag var vanställd. Jag förstod inte först varför jag under hela min uppväxt sett mig som ett monster. Varför jag ständigt fick höra "vad fåfäng du är, tycker du att du är snygg eller?!" då jag aldrig slet mig ifrån spegeln, när jag i själva verket grät när ingen såg på. Och hatade mig själv till den punkten att jag inte trodde livet var värt att leva, om jag skulle se ut på detta sätt. Idag vet jag varför. Jag har under hela min uppväxt lidit av dysmorfofobi/BDD/body dysmorphic disorder - en svår men i vissa grader relativt vanlig sjukdom som väldigt få känner till. Den går ut på att du hakar upp dig på defekter i ditt utseende, ibland på hela ditt utseende, och i spegeln främträds långsamt ett monster som du med alla knep vill få bort. För att skriva av mig om en väldigt svår tid i mitt liv, eller snarare mitt liv framtills för ungefär ett år sedan, tänkte jag göra en serie om BDD.

Idag är jag frisk. Idag står äntligen diagnosen på papper, fast i facket "tidigare diagnoser".

Här är min kamp mot min egen bild av spegelns reflektion.

I want to be beautiful
Make you stand in awe
Look inside my heart,
and be amazed
I want to hear you say
Who I am is quite enough
Just want to be worthy of love
And beautiful

Bethany Dillon - beautiful

2 dåliga nyheter och lyckliga stunder som ändå består

De senaste dagarna har gått åt till att rensa, städa, flytta, förpacka och rengöra.
Vi ska flytta.
Det är bestämt sedan länge, och har sina skäl, men vi behöver komma bort.
Vi har kollat på 3 hus, haft många besök av mäklare och har röjt undan i hopp om att få en omstart.

Men!

Banken ringde igår om beskedet att mamma inte fick lån, så nu har vi inga pengar till en bostad.
Ekonomin rasar sönder.
Men om jag kommer in på distanskurserna jag planerat, söker aktivitetsersättning, då kanske..?

Igår ringde även skolan och sade att de hade fullt.
Plan B - gymnasieskolan i Småland. <-- Fullt.
Plan C - Biskobsarnö folkhögskola <-- Väntar fortfarande på samtal.
Går inte det överstryker vi plan C och sista utvägen är... gymnasieskolan här i Bålsta.
Av diverse själ med en länk långt tillbaks i min historia, bakom sjukdom och mental kolapps, kan jag inte gå där.

Hur ska det gå ihop? Ingen aning. Men mitt i alla kriser, ekonomiska förfall och framtidsmässiga omändringar står jag inte handfallen och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är orolig alls, men trots det kan ja suga åt mig av de små lyckliga stunder som faktiskt finns. Det påminner mig om en stor känslomässig utveckling hos mig. - jag faller inte längre av det som en gång för mig och för många andra fick mig att gräva min egen grav -. Kallas även normaliseringsprocessen, jag kan skratta åt olyckan, för jag är så van. Det kan vara något ytterst negativt då jag förväntar mig fall, alltid väntar på fallet, låter bli att lösa det som fallerat. Men även något positivt. Ligger mackhelvetet på marken med pålägget ned hjälper det inte att skrika och gorma och slänga hela smörpacketet på golvet. Som jag gjorde då. Som jag förbannade mig själv för, gång på gång.

Idag böjer jag mig ned, tar upp mackan (nåväl, då inte bacillskräcken eller rösterna hindrar, men i princip) och fortsätter äta. Inte det som låg på marken alltså, jag kanske gör en ny macka. Nu är inte det här en mathistoria, så jag vänder på metaforen och får fram det jag vill säga: det hjälper inte att falla sönder för det som går att lösa. För då löser det sig inte alls. Det har jag lärt mig. Jag kan tillåta mig falla, men bara för en stund. Sedan reser jag mig, skrattar åt fallet och rycker åt mig livet igen. Inte alltid. Men jag försöker.

Tacksamhet och lycka

När jag satt där på tåget med tre av mina vänner efter en underbar helg 2 timmar bort från där jag bor, med tvångstankar som malde, en trötthet som begränsade, röster som dividerade - men med en lycka som brusade - då höjdes mungiporna lite i taget tills jag log med hela själen.

Jag mår inte bra.

Men jag är lycklig.

Jag är svårt handikappad av min sjukdom. Jag kan inte leva ett fullt fungerande liv. Vad jag än gör letar sig rösterna fram, tvångstankarna hittar sin väg tillbaka till stunden här och nu. Jag kan ibland inte föra ett normalt samtal. Jag kan kräkas av ångest. Det går inte en dag utan svår ångest eller styrande röster. Och. Så. Vidare.

Men allt det här kan jag lägga i en kartonglåda, dra igen med en tejpbit och skriva "inget viktigt innehåll, jag är lycklig" på. För ja, jag är verkligen lycklig. Jag har många, underbara vänner. En stöttande familj och släkt. Jag har gått klart två kurser med högsta betyg. Jag har skrivandet, och jag kan skriva (jisses vad det tog emot att skriva det där, jag kan väl inget... osv). Jag är kreativ. Får höra att jag faktiskt är värdefull. Jag har en fantastisk behandlingsmottagning, personal som lyssnar och patientvänner som stöttar. Jag kan älska, och jag är älskar tillbaka.

Allt det här är lycka för mig. Mitt i alla frätande tvångstankar ler jag och lyckan bubblar upp inuti.

Det har inte alltid varit så. För fyra år sedan, för att ta ett exempel var mina tvångstankar myyyyycket lindrigare. För att inte tala om rösterna. Men jag såg livet som en stor fet klump av gyttja som jag sjönk allt djupare ned i. Jag var inte lycklig.

Det är jag idag. Och jag är tacksam. Ja, på tåget hem satt jag faktiskt och tackade livet för allt jag faktiskt har. Jag tackade mina vänner, men jag tackade även livet för att det givit mig denna lycka.

Tack. 

Ångest. Illamående ut i fingerspetsarna.

Y. Ejner Lind, 2011

Huvudvärk. Illamående. Och en dunkande ångest. Alvedon. Vila. Vid-behovs-medicin.

Ändå resterar de alla tre.

Inga trauma-minnen.
Inga särskilt störande tvång för tillfället.
Rösterna är lugna.
Jag mår inte dåligt för mitt utseende.
Inga skuldkänslor eller självföraktande ångest, heller mer än vanligt.

Ändå värker det i hjärttrakten, jag vill helst av allt ligga och gråta och skrika, men huvudvärken stoppar.
Ibland är sådan här ångest värst. Luddig, molande, allt-i-allo ångest.
Jag har lärt mig att skilja ångest åt, i alla fall då jag inte faller in i den andra verkligheten...
Detta är bara ångest. Ren och skär förbannad jävla ångest.

Kan man inte bara sluta hetsäta?
Kan man inte strunta i rösterna?
Kan man inte ignorera tvångstankarna och låta bli tvångshandlingarna?
Kan man inte sluta minnas?
Kan man inte sluta hata sig själv?
Kan man inte..?

Det är inte så lätt. Man kan inte ignorera något som står bredvid en och skriker tills man bli invärtes döv.
Det går inte att strunta i något som skrämmer en till kanten i livet. Det går inte att sluta göra något som är den enda utvägen man vet.

Det går inte att sluta känna. Det går inte att sluta vara.

Slut på ett inte allt för glädje-spridande inlägg, men sådana behövs också.

<3

Förbättringar

Foto: Y. Ejner Lind, 2011

Mitt i alla svackor och djupa dalar finns det alltid ljusglimtar i form av förbättringar...

Då

Sitter på soffan. Andas på ytan. Zick-zack-zick-zack.

Jag lyfter armen, ska till att klia mig på kinden, det har kliat i fem minuter och inte förrän nu har jag mod att röra mig. Jag kommer åt bordskanten. Helvete och fan på samma gång. Jag granskar fingrarna som rörde, under varje nagel, viker undan alla veck för att se exakt varje vrå av min hand. Och så ska jag granska bordet. Jag granskar först kanten som jag rörde, kikar från flera vinklar så inte ljusskenet lurar. Inget smuts där. Böjer mig ned. Kollar under bordet. Men nu rörde jag bordet med håret. Paniken ökar. Kollar håret, måste se det i spegeln, men kan inte röra mig, det fattar du väl, rör du något blir du smutsig och då kan du inte dölja din värdelöshet. Och så var det kinden som kliade. Efter tjugo minuter har jag kollat klart bordet, fingret och kliat på den förbannade kinden.

Nu

Sätter mig i maskinen på gymmet, fattar handtagen med mina händer och lutar mig tillbaka. Drar ned, pressar upp, drar ned, pressar upp. Jobbigt är det, men att jag rört halva gymmet känns inte så farligt, däremot så rinner svetten och adrenalinet pumpar. Så, klar i den maskinen, nästa..!

Då

Sitter i soffan med armarna tätt spända. Andas knappt. Vågar inte röra mig, då förlorar jag kontrollen. Rör handen sakta över bordet, tar tag i glaset, för glaset sakta till munnen, dricker långsamt, sväljer, fan jag svalde för snabbt... Panik. Jag måste neutralisera genom att spänna mig ännu mer. Jag spänner mig, mer och mer och mer, tills handen viks ihop och börjar krampa. Men jag slutar inte för det. Förrän det gör riktigt jäkla ont, då försöker jag släppa kontrollen lite. Smärtan visar jag inte, säger inte aj, låter mig inte känna smärta. Smärta är en känsla, och känslor är förbjudna, förbjudet för att jag tappar kontrollen. Får. Inte. Tappa. Kontrollen.

Nu

Jag dimper ned med en duns på fåtöljen hos min psykolog. Lägger armarna på armstöden, sträcker sedan på dem och gäspar. Lutar mig tillbaka. Tappar kontrollen gör jag, men jag bekämpar känslan. Mentalt är alla tankar åtstramade och kontrollerade, men kroppen låter jag förlora kontrollen. Och är inte en okontrollerad kropp mitt i allt annat kontrollbegär, ett framsteg? Jag sträcker på mig igen, drar ned några klunkar vatten, och ler åt min psykolog.

Det var mina framsteg, nedskrivna för idag. Berätta om era framsteg!

Kom tillbaks klockan fem

(Skrivet 6/8 2011)

Nu sitter jag med internetuppkoppling på landet, har precis varit i Östhammar en sväng för att handla och försöka leta efter en öppen butik (vilket inte gick så bra...). Vi kom hit igår vid sex, har hunnit fika, äta, vara på loppis (fick med mig lite smyckes-tillbehör) och skriva.

I  onsdags träffade jag N i Uppsala, vi hade jättetrevligt. Dock var resan dit inte särskilt kul...

Hade på mig min iPod med musik. Lyssnade på Dido, då helt plötsligt ljudet försvann i de resterande ljuden som uppkom. Det var min röst. Ungefär som att iPoden spelat in den. Jag skrek, väste, viskade, samtalade - och jag "på riktigt" satt nu på sätet, skruvade på mig och var rent vettskrämd. Alla kollade på mig. Jag var säker. Ögonen borrade sig in i varje skrymsle av mig, det skrattades, och det var åt mig. Jag skakade. Och så såg jag henne var jag än kollade... Hon väntade på bussen, hon klev på bussen, hon fanns i bakspegeln, hon cirkulerade överallt. Hon, orsaken till min PTSD. Jag mindes I's ord, som faktiskt hjälpt. "Säg åt dina röster att komma tillbaka klockan fem!". Det hjälpte en gång. Det fick gärna hjälpa igen. Så jag upprepade tyst för mig själv "inte nu, nu får ni inte prata, kom tillbaka klockan fem!". Jag fortsatte upprepa likt ett mantra. Tyst två sekunder. Sedan radion i bakhuvudet, väsandet, kommenterandet, styrandet, manipulerandet, skrämmandet, "gör-du-inte-som-vi-säger-är-du-döds-dömd". Suck. Vad fan. Jaja. Snart framme. Vad är klockan?

Snabb snegling på mobilen. Klockan är fem. Oh damn.

/Yasmine

Minnen i nattens mörker

Då ensamheter kryper sig närmare, förför mig, viskar vilsna ord i mina öron. Det är då allmanackans blad vänds av ensamhetens gestallt, och jag hamnar där igen. I det förflutna.

8 år tillbaka

Kylan omringar mig, jag sväljer nervöst

Jag vill helst av allt gråta, men förmår mig bara att blunda

Ser jag ingen, ser ingen mig

Beröringen sticker som knivar mot huden

Lekarna suger ur all min kraft att bekämpa dina ord

Jag är där

6 år tillbaka

Jag rättar försiktigt till en tavla, stirrar på den länge

Som för att inte visa

Vad som händer, varje dag, bakom skrattet

Bakom ljuset

Bakom narrens färgglada kläder

Jag går genom kala korridorer, förbi tavlorna, förbi färgerna

Visar ingenting

Innan jag stänger dörren om mig

Jag är där

4 år tillbaka

Alla färger försvinner sakta

Till och med känslan av illasinnad beröring

Nu sitter jag där, på den blåa snurrstolen

Stirrar ut genom smutsigt glas

Lever inte

Gömmer inga tårar, inga tårar finns

Bara tomhet

Jag önskar bara jag lät mig gråta, medan tårar fanns...

Melankoli är mitt namn

Narren is gone

And she won't be back...

2 år tillbaka

Skrämt hajar jag till

Jag möter min spegelbild

De svarta klotformade ögonen

Ådrorna som skriker blått

Paralyserad stirrar jag

Rösterna ekar i huvudet, skriker

"se din ondska, du är värdelös!"

Inte ens där minns jag det

Varför jag blev värdelös

Jag blev det i dina ögon

Jag är där

Ett halvår tillbaka

Ambulansmännen rusar in, skakar på mig

Jag domnar bort mer och mer

En filt viras om mig, skyddar mig från vinterkylan

På britsen kör ambulansen in mig

Det som väntar är syrgas, kanyler och magsköljning

Då jag vaknar upp ser jag färgerna igen

Jag ser det jag kunde förlorat

Men jag ser även dig

Och minnena av illasinnad beröring kommer upp till ytan

Jag är där

Jag är tillbaka 11 år

Jag ser dig i minnena

Önskar att jag sprungit för livet

Minnen är ingenting man kommer möta konkret

Ingenting som är

Men det som har varit

Är ibland verkligare än verkligheten själv...