Då ensamheter kryper sig närmare, förför mig, viskar vilsna ord i mina öron. Det är då allmanackans blad vänds av ensamhetens gestallt, och jag hamnar där igen. I det förflutna.
8 år tillbaka
Kylan omringar mig, jag sväljer nervöst
Jag vill helst av allt gråta, men förmår mig bara att blunda
Ser jag ingen, ser ingen mig
Beröringen sticker som knivar mot huden
Lekarna suger ur all min kraft att bekämpa dina ord
Jag är där
6 år tillbaka
Jag rättar försiktigt till en tavla, stirrar på den länge
Som för att inte visa
Vad som händer, varje dag, bakom skrattet
Bakom ljuset
Bakom narrens färgglada kläder
Jag går genom kala korridorer, förbi tavlorna, förbi färgerna
Visar ingenting
Innan jag stänger dörren om mig
Jag är där
4 år tillbaka
Alla färger försvinner sakta
Till och med känslan av illasinnad beröring
Nu sitter jag där, på den blåa snurrstolen
Stirrar ut genom smutsigt glas
Lever inte
Gömmer inga tårar, inga tårar finns
Bara tomhet
Jag önskar bara jag lät mig gråta, medan tårar fanns...
Melankoli är mitt namn
Narren is gone
And she won't be back...
2 år tillbaka
Skrämt hajar jag till
Jag möter min spegelbild
De svarta klotformade ögonen
Ådrorna som skriker blått
Paralyserad stirrar jag
Rösterna ekar i huvudet, skriker
"se din ondska, du är värdelös!"
Inte ens där minns jag det
Varför jag blev värdelös
Jag blev det i dina ögon
Jag är där
Ett halvår tillbaka
Ambulansmännen rusar in, skakar på mig
Jag domnar bort mer och mer
En filt viras om mig, skyddar mig från vinterkylan
På britsen kör ambulansen in mig
Det som väntar är syrgas, kanyler och magsköljning
Då jag vaknar upp ser jag färgerna igen
Jag ser det jag kunde förlorat
Men jag ser även dig
Och minnena av illasinnad beröring kommer upp till ytan
Jag är där
Jag är tillbaka 11 år
Jag ser dig i minnena
Önskar att jag sprungit för livet
Minnen är ingenting man kommer möta konkret
Ingenting som är
Men det som har varit
Är ibland verkligare än verkligheten själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar