 |
| Y. Ejner Lind, 2011 |
Ändå resterar de alla tre.
Inga trauma-minnen.
Inga särskilt störande tvång för tillfället.
Rösterna är lugna.
Jag mår inte dåligt för mitt utseende.
Inga skuldkänslor eller självföraktande ångest, heller mer än vanligt.
Ändå värker det i hjärttrakten, jag vill helst av allt ligga och gråta och skrika, men huvudvärken stoppar.
Ibland är sådan här ångest värst. Luddig, molande, allt-i-allo ångest.
Jag har lärt mig att skilja ångest åt, i alla fall då jag inte faller in i den andra verkligheten...
Detta är bara ångest. Ren och skär förbannad jävla ångest.
Kan man inte bara sluta hetsäta?
Kan man inte strunta i rösterna?
Kan man inte ignorera tvångstankarna och låta bli tvångshandlingarna?
Kan man inte sluta minnas?
Kan man inte sluta hata sig själv?
Kan man inte..?
Det är inte så lätt. Man kan inte ignorera något som står bredvid en och skriker tills man bli invärtes döv.
Det går inte att strunta i något som skrämmer en till kanten i livet. Det går inte att sluta göra något som är den enda utvägen man vet.
Det går inte att sluta känna. Det går inte att sluta vara.
Slut på ett inte allt för glädje-spridande inlägg, men sådana behövs också.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar