Nu sitter jag med internetuppkoppling på landet, har precis varit i Östhammar en sväng för att handla och försöka leta efter en öppen butik (vilket inte gick så bra...). Vi kom hit igår vid sex, har hunnit fika, äta, vara på loppis (fick med mig lite smyckes-tillbehör) och skriva.
I onsdags träffade jag N i Uppsala, vi hade jättetrevligt. Dock var resan dit inte särskilt kul...
Hade på mig min iPod med musik. Lyssnade på Dido, då helt plötsligt ljudet försvann i de resterande ljuden som uppkom. Det var min röst. Ungefär som att iPoden spelat in den. Jag skrek, väste, viskade, samtalade - och jag "på riktigt" satt nu på sätet, skruvade på mig och var rent vettskrämd. Alla kollade på mig. Jag var säker. Ögonen borrade sig in i varje skrymsle av mig, det skrattades, och det var åt mig. Jag skakade. Och så såg jag henne var jag än kollade... Hon väntade på bussen, hon klev på bussen, hon fanns i bakspegeln, hon cirkulerade överallt. Hon, orsaken till min PTSD. Jag mindes I's ord, som faktiskt hjälpt. "Säg åt dina röster att komma tillbaka klockan fem!". Det hjälpte en gång. Det fick gärna hjälpa igen. Så jag upprepade tyst för mig själv "inte nu, nu får ni inte prata, kom tillbaka klockan fem!". Jag fortsatte upprepa likt ett mantra. Tyst två sekunder. Sedan radion i bakhuvudet, väsandet, kommenterandet, styrandet, manipulerandet, skrämmandet, "gör-du-inte-som-vi-säger-är-du-döds-dömd". Suck. Vad fan. Jaja. Snart framme. Vad är klockan?
Snabb snegling på mobilen. Klockan är fem. Oh damn.
/Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar