Att se sig själv från taket med brutal likgiltighet

Foto: J. Ejner, taget på Y. Ejner Lind -08

Just nu är hela min världsuppfattning delat med Diktatorn. Jag försöker intala mig att rädsla är farligt, rädsla matar rösterna med kraft, men jag ljuger för mig själv då jag tänker att "jag är inte rädd, något irriterat bara men brutalt likgiltig" som ett mantra. Jag håller krampaktigt tag vid min egen verklighet men glider mer och mer in i den andra, rösternas. Jag är handfallen, kan inte göra något som triggar rösterna. Ser jag blod är de genast där och "skulle det inte vara skönt att skada sig? Jodå, det skulle göra dig mycket mindre värdelös", och det värsta är att ju mer min egen verklighet rämnar och konturerna blir otydliga, dess mer tror jag dem.

Det går knappt att förklara känslan av att vara brutalt styrd av en annan värld, andra väsen. Det kan beskrivas som en osynlig person som skriker i ens öra, men det beskriver det ändå inte helt. Vid varje självskada/suicidförsök är de hack i häll. I februari triggade en liten händelse igång mina planeringar att avsluta mitt liv. Jag tog med piller och vasst föremål intill badrummet, sedan försvann det mesta i ett töcken. Det enda jag minns är att jag dissociativt flydde upp i taket och stirrade vettskrämt ned på en mekanisk flicka med kontrollen i någon annans händer. Det var inte jag. Jag var ju i taket, medan hon skar sig blodig och hällde i sig ihopsamlade piller. Det var en kamp mellan mörkret och ljuset, och hade inte min älskade bortgångne morbror visat sin skepnad, hade inte jag fäktat omkring så Diktatorn tappade kontrollen, hade jag inte varit vid liv idag.

Jag har alldrig upplevt den typen av rädsla. Ångest är en känsla jag känner till så väl. Det är GAD-ångest, BDD-ångest, tvångs-ångest, depressiv ångest, självföraktsångest, PTSD/trauma-ångest, ätstörningsångest, existentiell ångest, ångest i alla former och sorter som jag lärt mig alltid sjunker, ångest håller inte i sig förevigt. Trots att ångesten ibland är svår och outhärdlig vet jag var jag har den. Men något annat har tagit över. Något jag kopplar bort all logik ifrån. Jag tänker "det är inte på riktigt, det är sjukt, håhåjaja" bara för att kanske, minska, rädslan, lite, snälla? Men nej. Jag kan inte övertyga mig själv tillräckligt. Jag tror inte på mina ord. Jag skulle aldrig kunna riskera någons liv genom att tänka en felaktig tanke med den katastrofkänslan. Det är inte värt det. Jag skulle känna skuld för livet. Så när människor ber mig att ignorera, Diktatorn kan inte göra dig illa om du inte låter honom, låtsas jag tro på det, ta in orden. Men så ser inte min verklighet ut. I min verklighet - under Diktatorns händer - kan något hemskt hända om jag inte lyder. Tänk om jag tänker att det inte är på riktigt, och så händer faktiskt det jag vet ska hända...

Men jag är inte rädd. Nej, nej. Jag är irriterad fast brutalt likgiltig.

Och lögnen ekar långt borta i tunneln som leder in till min verklighet. Jag är på väg in i deras. Men rädd är jag inte. Jag är vettskrämd.

Nu tänkte jag fel, tänk om nu Diktatorn förstår att jag är rädd, och blir ännu starkare, får inte göra fel, säga fel, tänka fel, men jag vet knappt längre hur man tänker rätt då allt jag gör är FEL enligt dem. Jag måste säga att jag inte rädd det sista jag säger nu så Diktatorn uppfattar just det. Jag är inte rädd. Puh.