2 dåliga nyheter och lyckliga stunder som ändå består

De senaste dagarna har gått åt till att rensa, städa, flytta, förpacka och rengöra.
Vi ska flytta.
Det är bestämt sedan länge, och har sina skäl, men vi behöver komma bort.
Vi har kollat på 3 hus, haft många besök av mäklare och har röjt undan i hopp om att få en omstart.

Men!

Banken ringde igår om beskedet att mamma inte fick lån, så nu har vi inga pengar till en bostad.
Ekonomin rasar sönder.
Men om jag kommer in på distanskurserna jag planerat, söker aktivitetsersättning, då kanske..?

Igår ringde även skolan och sade att de hade fullt.
Plan B - gymnasieskolan i Småland. <-- Fullt.
Plan C - Biskobsarnö folkhögskola <-- Väntar fortfarande på samtal.
Går inte det överstryker vi plan C och sista utvägen är... gymnasieskolan här i Bålsta.
Av diverse själ med en länk långt tillbaks i min historia, bakom sjukdom och mental kolapps, kan jag inte gå där.

Hur ska det gå ihop? Ingen aning. Men mitt i alla kriser, ekonomiska förfall och framtidsmässiga omändringar står jag inte handfallen och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är orolig alls, men trots det kan ja suga åt mig av de små lyckliga stunder som faktiskt finns. Det påminner mig om en stor känslomässig utveckling hos mig. - jag faller inte längre av det som en gång för mig och för många andra fick mig att gräva min egen grav -. Kallas även normaliseringsprocessen, jag kan skratta åt olyckan, för jag är så van. Det kan vara något ytterst negativt då jag förväntar mig fall, alltid väntar på fallet, låter bli att lösa det som fallerat. Men även något positivt. Ligger mackhelvetet på marken med pålägget ned hjälper det inte att skrika och gorma och slänga hela smörpacketet på golvet. Som jag gjorde då. Som jag förbannade mig själv för, gång på gång.

Idag böjer jag mig ned, tar upp mackan (nåväl, då inte bacillskräcken eller rösterna hindrar, men i princip) och fortsätter äta. Inte det som låg på marken alltså, jag kanske gör en ny macka. Nu är inte det här en mathistoria, så jag vänder på metaforen och får fram det jag vill säga: det hjälper inte att falla sönder för det som går att lösa. För då löser det sig inte alls. Det har jag lärt mig. Jag kan tillåta mig falla, men bara för en stund. Sedan reser jag mig, skrattar åt fallet och rycker åt mig livet igen. Inte alltid. Men jag försöker.