Förbättringar

Foto: Y. Ejner Lind, 2011

Mitt i alla svackor och djupa dalar finns det alltid ljusglimtar i form av förbättringar...

Då

Sitter på soffan. Andas på ytan. Zick-zack-zick-zack.

Jag lyfter armen, ska till att klia mig på kinden, det har kliat i fem minuter och inte förrän nu har jag mod att röra mig. Jag kommer åt bordskanten. Helvete och fan på samma gång. Jag granskar fingrarna som rörde, under varje nagel, viker undan alla veck för att se exakt varje vrå av min hand. Och så ska jag granska bordet. Jag granskar först kanten som jag rörde, kikar från flera vinklar så inte ljusskenet lurar. Inget smuts där. Böjer mig ned. Kollar under bordet. Men nu rörde jag bordet med håret. Paniken ökar. Kollar håret, måste se det i spegeln, men kan inte röra mig, det fattar du väl, rör du något blir du smutsig och då kan du inte dölja din värdelöshet. Och så var det kinden som kliade. Efter tjugo minuter har jag kollat klart bordet, fingret och kliat på den förbannade kinden.

Nu

Sätter mig i maskinen på gymmet, fattar handtagen med mina händer och lutar mig tillbaka. Drar ned, pressar upp, drar ned, pressar upp. Jobbigt är det, men att jag rört halva gymmet känns inte så farligt, däremot så rinner svetten och adrenalinet pumpar. Så, klar i den maskinen, nästa..!

Då

Sitter i soffan med armarna tätt spända. Andas knappt. Vågar inte röra mig, då förlorar jag kontrollen. Rör handen sakta över bordet, tar tag i glaset, för glaset sakta till munnen, dricker långsamt, sväljer, fan jag svalde för snabbt... Panik. Jag måste neutralisera genom att spänna mig ännu mer. Jag spänner mig, mer och mer och mer, tills handen viks ihop och börjar krampa. Men jag slutar inte för det. Förrän det gör riktigt jäkla ont, då försöker jag släppa kontrollen lite. Smärtan visar jag inte, säger inte aj, låter mig inte känna smärta. Smärta är en känsla, och känslor är förbjudna, förbjudet för att jag tappar kontrollen. Får. Inte. Tappa. Kontrollen.

Nu

Jag dimper ned med en duns på fåtöljen hos min psykolog. Lägger armarna på armstöden, sträcker sedan på dem och gäspar. Lutar mig tillbaka. Tappar kontrollen gör jag, men jag bekämpar känslan. Mentalt är alla tankar åtstramade och kontrollerade, men kroppen låter jag förlora kontrollen. Och är inte en okontrollerad kropp mitt i allt annat kontrollbegär, ett framsteg? Jag sträcker på mig igen, drar ned några klunkar vatten, och ler åt min psykolog.

Det var mina framsteg, nedskrivna för idag. Berätta om era framsteg!