Bye bye BDD

För ungefär fem år sedan, och 1½-två år frammåt, fanns det under en period kanske... 5 bilder av mig. I alla fall tagna med min vetskap. Varför? Var min kamera trasig? Nej, enligt mig var hela min framtoning trasig. Jag var inte bara ful. Jag var vanställd. Jag förstod inte först varför jag under hela min uppväxt sett mig som ett monster. Varför jag ständigt fick höra "vad fåfäng du är, tycker du att du är snygg eller?!" då jag aldrig slet mig ifrån spegeln, när jag i själva verket grät när ingen såg på. Och hatade mig själv till den punkten att jag inte trodde livet var värt att leva, om jag skulle se ut på detta sätt. Idag vet jag varför. Jag har under hela min uppväxt lidit av dysmorfofobi/BDD/body dysmorphic disorder - en svår men i vissa grader relativt vanlig sjukdom som väldigt få känner till. Den går ut på att du hakar upp dig på defekter i ditt utseende, ibland på hela ditt utseende, och i spegeln främträds långsamt ett monster som du med alla knep vill få bort. För att skriva av mig om en väldigt svår tid i mitt liv, eller snarare mitt liv framtills för ungefär ett år sedan, tänkte jag göra en serie om BDD.

Idag är jag frisk. Idag står äntligen diagnosen på papper, fast i facket "tidigare diagnoser".

Här är min kamp mot min egen bild av spegelns reflektion.

I want to be beautiful
Make you stand in awe
Look inside my heart,
and be amazed
I want to hear you say
Who I am is quite enough
Just want to be worthy of love
And beautiful

Bethany Dillon - beautiful