När jag satt där på tåget med tre av mina vänner efter en underbar helg 2 timmar bort från där jag bor, med tvångstankar som malde, en trötthet som begränsade, röster som dividerade - men med en lycka som brusade - då höjdes mungiporna lite i taget tills jag log med hela själen.
Jag mår inte bra.
Men jag är lycklig.
Jag är svårt handikappad av min sjukdom. Jag kan inte leva ett fullt fungerande liv. Vad jag än gör letar sig rösterna fram, tvångstankarna hittar sin väg tillbaka till stunden här och nu. Jag kan ibland inte föra ett normalt samtal. Jag kan kräkas av ångest. Det går inte en dag utan svår ångest eller styrande röster. Och. Så. Vidare.
Men allt det här kan jag lägga i en kartonglåda, dra igen med en tejpbit och skriva "inget viktigt innehåll, jag är lycklig" på. För ja, jag är verkligen lycklig. Jag har många, underbara vänner. En stöttande familj och släkt. Jag har gått klart två kurser med högsta betyg. Jag har skrivandet, och jag kan skriva (jisses vad det tog emot att skriva det där, jag kan väl inget... osv). Jag är kreativ. Får höra att jag faktiskt är värdefull. Jag har en fantastisk behandlingsmottagning, personal som lyssnar och patientvänner som stöttar. Jag kan älska, och jag är älskar tillbaka.
Allt det här är lycka för mig. Mitt i alla frätande tvångstankar ler jag och lyckan bubblar upp inuti.
Det har inte alltid varit så. För fyra år sedan, för att ta ett exempel var mina tvångstankar myyyyycket lindrigare. För att inte tala om rösterna. Men jag såg livet som en stor fet klump av gyttja som jag sjönk allt djupare ned i. Jag var inte lycklig.
Det är jag idag. Och jag är tacksam. Ja, på tåget hem satt jag faktiskt och tackade livet för allt jag faktiskt har. Jag tackade mina vänner, men jag tackade även livet för att det givit mig denna lycka.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar