torsdag 31 januari 2013

Inspiration

Snart börjar spänning på femman (ja, är ni nyfikna får ni väl kolla själva, det är privata angelägenheter, humor etc) så jag hinner bara skriva ytterst kort.

Idag har varit en blandad dag med måendet, dagen började av vissa anledningar på botten (mer om det lämnar jag åt sidan) så jag använde flyktvägar och försvann ett tag, men återhämtade mig ändå relativt snabbt. Då jag väl stod på benen, var i nuet och hade ätit och duschat, kändes det bättre trots omkringfarande tankar - och då var det dags att fara till Uppsala för (h)järnkoll-träff!

Ett mycket givande och inspirerande möte med många nya (och gamla) ansikten! Vi diskuterade vårt arbete och lade upp lite planer, tankar och idéer för den kommande tiden. Fick mycket ny energi som jag använde till att tänka mig gladare, fick skjuts hem av Y som ändå var i Uppsala så vi pratade lite på vägen. Trevligt! När mamma hämtade upp mig på halva vägen, sprutade orden ur min mun, mundiarré deluxe, som vi brukar kalla det. Berättade om alla nya tankar och idéer och om mitt hopp inför framtiden. Jag tror verkligen alla erfarenheter jag haft kommer ta mig långt, på många olika sätt.

Väl hemma har jag ätit, haft ett väldigt intressant (=galet, knäppt, intelligensbefriat, men ack så roligt) samtal med F och fixat lite nytta. Nu ska jag som sagt se på TV och sedan sova.

Imorgon är det sång (YAAAAAY) och sleepover med A (ännu mer YAAAAAAAY) och det kommer lätta upp humöret rejält. Tack för mig, vegetarisk pastej!

/ Ysme

Ps. kika gärna in Uppsalas brukarnätverk: www.brukarnatverket.se, under "talarförmedling" och "PTSD" hittar ni mig!


onsdag 30 januari 2013

Tankar och funderingar kring fallet "Nora"/behandling av självskadebeteende

Till att börja med vill jag höja långfingret åt SVTplay som är totalt OMÖJLIG, klipp-fan går ju inte ATT SE PÅ AAAAAAGRRRRRRR... Men långfingret får hållas uppe ett tag för senare användning också. :)

Det har handlat mycket om fallet "Nora" i senare nyheter, en dokumentär som sändes i två delar på P1, länkar kommer senare i inlägget. För att kortfatta det hela är "Nora" en ung tjej som levt med en misshandlande pappa under barndomen, vilket härleder till att hon hamnar i ett självskadebeteende och får kontakt med SOC och psykiatrin. Efter att ha blivit våldtagen av en man, vad jag förstår välkänd inom ämnet jämställdhetsfrågor, hamnar hon i kontakt med psykiatriker Ola Gefvert som utsätter henne för vad jag kan kalla, enorma kränkningar, bland annat genom att neka henne en kvinnlig terapeut.

Av dokumentären har jag bara lyssnat på del 1, och skulle kunna lägga ned många A4-skrifter på bara hennes bakgrundshistoria. Även i den första delen utmärker sig bristerna inom psykiatrin, då hon efter våldtäkten inte blir betrodd och redan där stämplas som "manipulativ", utan någon som tar henne på allvar. Det jag fick höra berörde och upprörde mig starkt, då jag vet hur fruktansvärt det är att inte få det som är relevant, taget på allvar. Själva våldtäkten kunde förhindrats genom att hon fått den hjälp och uppsyn hon behövt på behandlingshemmet där hon bodde, ett behandlingshem jag inte tycker att hon överhuvudtaget skulle hamnat på. Enligt en utredning och bedömning som gjordes innan, behövde hon behandling för sin PTSD, och definitivt inte bo på ett ställe med andra unga tjejer som skadar sig och triggar varandra. Att hon får LPT och tvingas låsas in, är något som för mig är obegripligt, då jag inte tror en enda traumatiserad människa blir bättre på ett sådant ställe. "Nora" behövde enligt mig få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, hemma, utefter hennes omständigheter och samtidigt få en adekvat terapi.

Det som dokumentärens efterföljande nyheter handlat om, är något jag inte förrän nu begrundat mig i, av personliga skäl. Har hittills inte hört del 2, men vet genom andra klipp och nyheter vad det handlar om. "Nora" kommer till psykiatrin och efterfrågar fullkomligt naturliga och inte alls komplicerade åtgärder, men nekas på ett fruktansvärt kränkande och onödigt sätt. För att hon skadar sig själv och har diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Ola tycker att bearbetning är onödigt, det som varit har varit och är ingenting att älta. Att få en kvinnlig terapeut måste hon "förtjäna" genom att hålla sig fri från självskador i sex månader, och förövrigt "har ingenting ens hänt, hon är bara manipulativ". Och han säger snabbt att "jag tänker inte lyssna på dig".

Det spelar för det första ingen som helst roll WHAT-SO-EVER, vilken diagnos eller problematik personen i fråga har, INGEN, ska behöva få det bemötandet.  Även om hon nu vore "manipulativ" och "lögnaktig". Att få höra att man inte är värd att lyssnas på måste vara det mest kränkande man kan få höra. Hur ska hon kunna få rätt hjälp om hon inte får chansen att tala?

Innan jag spinner vidare, vill jag berätta att jag nu även sett DEBATT-avsnittet på SVT-jaghatarerjävlatrögaspelare-play. Där debatterade en kvinna som varit anhörig till en person inom psykiatrin, en person som själv varit drabbad, en kvinnlig psykiatriker, en manlig huvudläkare (?) och någon jag tror mig minnas var en psykiatriker. DEBATT väckte många tankar hos mig, och jag blev förbryllad, fascinerad och upprörd samtidigt. Det är ett väldigt svårt och komplext ämne, och frågan är om någon vet vad som är rätt och fel, då det gäller behandling av självskadande patienter. Överläkaren i DEBATT säger att dessa patienter är de svåraste - men frågan är om de verkligen är så svåra, om du verkligen lyssnar och tar deras ord till dig. Jag tror vissa delar av psykiatrin gör det svårt. Den enda vettiga åsikten jag tyckte han hade att komma med, vad det faktum att självskadande patienter sällan eller aldrig ska läggas in, vilket jag håller med om. Det är ett faktum att psykiatrin gör dessa patienter sämre, och jag tänkte vädra mina åsikter kring varför.

"Det ska inte daltas med personer som lider av borderline eller självskadebeteende". Ja och nej samtidigt. För det första är ALLA självskadande personer HELT olika individer, detta är något få inom psykiatrin förstår. Det finns inget svart eller vitt där, det är oerhört mycket nyanser emellan. Därför är det också viktigt att se till varje individs tankar och tycken. Det finns patienter som manipulerar och tycks söka efter uppmärksamhet, kanske har många av dessa diagnosen borderline; men innebär det att diagnosen borderline står för det? Eller innebär det att de som tycks manipulera får just den diagnosen? Jag tror egentligen inte att det finns direkta diagnoser. Jag tror inte att man "har" en diagnos, att man "föds" med en diagnos, utan det är en benämning på en grupp problem. Dagens psykiatri gör diagnoser så definitiva, att jag tror en diagnos kan leda till förvärrade symptom. Rent erfarenhetsmässigt har jag upplevt att 9/10 av de personer som har diagnosen borderline, blir värre av sin diagnos. Jag tror det beror på de fördomar det namnet på symptom, har. På samma sätt som jag utvecklade svårare psykotiska symptom av diagnosen schizofreni, finns en stor risk att man medvetet eller omedvetet "skapar" symptom utefter en diagnos. Man får en benämning på den man är, psykiatrin trycker på att "det här är du", och givetvis kan det då vara lätt att försöka uppfylla de symptom du tror att "du" består av. Av lättnad att ha hittat dig själv. Därför är det oerhört viktigt att psykiatrin trycker på med att du inte "är" din diagnos. Att det helt enkelt är ett namn där dina symptom passar bäst in, och att hjälpen finns lika mycket vilka kriterier du än uppfyller. Det är inte konstigt att du försöker fylla upp kriterier på en diagnos, då du inte får hjälp annars. Det handlar inte alltid om "manipulation", i den benämningen. Tankens kraft kan göra mycket, och intalar du dig tillräckligt mycket att du mår på ett visst sätt, ändras ditt mående därefter. Du mår fortfarande lika dåligt - men hade inte behövt må så, om du från början fick rätt attityd från psykiatrin.

Jag talar ofta om begreppet "att ta eget ansvar", och det kanske är detta jag syftar på då det gäller att "inte dalta". Att bli omhändertagen kan bli ett beroende, en mänsklig instinkt, därför är det viktigt att rätt sidor av dig blir omhändertagna - samtidigt som du lär dig att ta hand om dig själv. Ett hemskt öde som en inläggning inom slutenvården kan innebära, kan det bli en trygghet och en identitet, som gör att du fasthåller vid dina problem. På samma sätt en person i ett misshandelsförhållande, kan finna trygghet i det. Det måste därför finnas en balans, mellan att lära sig att ta eget ansvar, och få hjälp att hantera sina problem. Att ignorera och "inte dalta" på sättet psykiatrin ofta menar på, gör snarare att du skriker högre för att du inte alls får ett stöd. Det går att finna en balans, en koppling, mellan att ha ett stöd som tar dina känslor på allvar, och att du samtidigt får lära dig på ett ödmjukt sätt att ta ansvar och arbeta själv. Bestraffningen ignorans och vissa tvångsmetoder innebär, blir lätt också en del i vem du är, då du inte upplevs som någon annan. Du slutar inte skada dig för att du blir bestraffad, snarare tror jag de flesta fortsätter för att uppehålla den de tror att de är. Där skapas tävlingen. Psykiatrin orsakar det de försöker förhindra. Alla behöver ett lyssnande öra. De som börjar söka efter uppmärksamhet lär sig att det är det enda sättet att synas, om de blir bemötta så. Och de som inte alls är ute efter uppmärksamhet känner sig felbedömda och drar sig tillbaka, vilket skapar ännu mer ignorans från personal.

Jag står fast vid att det måste finnas en balans. Det måste finnas en ödmjukhet och icke-prestigefylld orsak till att psykiatrin inte "daltar". Det ska inte göras av förakt, utan av kärlek. Hur ska dessa personer "växa upp" om de blir behandlade som barn som inte kan tänka? Med växa upp menar jag, lära sig bli självständiga och självomhändertagande individer. Som vet att de är mer än en störning. Order "... personlighetsstörning" får mig att vilja skrika. Vem säger att det är en "störning"? Gör ordet "störning" att en person mår bättre? Kanske skulle man bara uttrycka det "känslosam personlighetstyp" för att bedöma en personlighet som kan vara till ens nackdel i vissa sammanhang, och behandla den på rätt sätt. Jag tror inte på att behandla en person som sjuk, jag tror själva sjukdomskänslan gör en person sjukare. Snarare som en lidande person i en smärtsam livssituation, som behöver rätt "nycklar" att själva kunna påverka sin situation.

Något som också störde mig enormt med Olas ord är det faktum att han tyckte att "bearbetning var onödigt". Om det tyckte jag en person i programmet som varken var drabbad, anhörig, en psykiatripersonal hade klokast åsikt. Hon tyckte rent medmänskligt att "för att komma framåt i livet behöver man göra upp med det ouppklarade i ens förflutna", minns inte riktigt hur hon uttryckte det. Ungefär som att man behöver tömma sopkorgen ibland för att det inte ska svämma över. Är det så konstigt? Behöver man ens vara insatt i psykologi/psykiatri för att förstå det? Jag som själv lider av en typ av PTSD skulle blivit förtvivlad av en sådan kommentar. "Det som har hänt har hänt", ja om det vore så väl, kanske i fall där framtiden inte har ett förflutet, men ett sådant liv existerar inte. Det är som att säga att ett ben inte behöver gipsas om det är brutet för att "att du föll har hänt, det går ändå inte att göra ogjort". Förstår ni liknelsen?

Kommentera gärna om vad ni tycker och tänker kring mitt inlägg, tar gärna emot feedback!

Värme och kärlek, Yasmine

Länkar:


tisdag 29 januari 2013

Hoppet kommer alltid finnas

Nu har jag en liten lugn och ledig stund att skriva, i alla fall lite grann.

I helgen träffade jag M3, vilket kändes bra till trots. Behöver verkligen hitta på saker, och prata förbi alla tankar. Hann ta det lugnt hemma under dagen, har för mig att jag gjorde lite nytta men mest försökte jag vila ut. Var hemma hos pappa för middag med resten av familjen, och då jävlar flyger garvande munnar genom rummet, jajemän. Man kan säga att det blev lite smått galet (i positiv mening) som vanligt, och jäklar vad härligt det är att ha en familj med humor. Min humor alltså. Hehe. Maten var stark, men god. Vid halv åtta gick jag och mötte M3 vid bussen, och vi gick hem till mig och pratade bort många timmar. Är så skönt att jag fortfarande kan använda humor och positivt prat till att slå till alla små djävular överallt. Vid tolv gick vi och lade oss, och under natten drömde jag skumma saker. Som vanligt. Ja, alltså mina drömmar... Återkommer till dem, när jag berättat om söndagen.

I söndags steg vi upp och åt, och då blev det mer med prat om allt möjligt. Vi kom in på de mindre jobbiga aspekterna av det som är jobbigt, längre ville jag inte gå. Dock förhindrade det inte att det brast igen, och denna gång blev det lite energilöshet och yrsel. Jag har verkligen mina hjälpmedel i stunderna då det negativa tar överhanden, och denna gång var sången det som hjälpte mig. Sjöng för M3 och inom någon timme var jag mindre borta. Tack finaste M3 för stödet, och helgen!

Och så vart det middag, sen brast det igen (var bra att passa på då jag väl hade vanan inne, så att säga *blink*) och tre timmars gråtkalas väntade. Det är som att att något inuti öppnar sig mellan varven, och då finns det inget stopp. Allt rinner ut.  Som mamma sa "det är ett tecken på framsteg", bättre är det att gråta och någonstans tillåta att känna, än att förtränga. Nu är det något inom mig som skäms över dessa ord jag satt på pränt den senaste veckan, jag vill inte vara negativ men jag tror samtidigt att det största framsteget är att jag tillåter mig att känna negativa känslor. Annars använder jag mig av masken över ansiktet som i alla dessa år, och i vissa stunder är acceptans så viktigt. "Det är inte lätt, men det löser sig."

Igår fick jag komma iväg på musikgrupp, vilket var väldigt nödvändigt. Det var inte många där, men det blev ändå en del skratt trots att jag inte kunde ta in all inspiration och musikglädje. Jag hade bestämt mig redan innan att gå, att inte sluta gå dit, att fortsätta som vanligt med lite mer anpassning. Jag tänker banne mig inte förlora mitt liv igen, nu är det som det är och det gäller bara att inte ge mig hän åt smärtan helt. Det får finnas, men inte styra. På kvällen pratade jag med A i flera timmar, jäklar vad vi kan skratta. Jag tror att det är A och O när man mår dåligt, att tillåta sig att glädjas åt småsaker. Ett enkelt skratt (eller 100...) kan rädda en hel dag. Det gäller att tillåta sig, där också.

Idag har jag varit hemma och tagit det lugnt. Fick ett väldigt givande telefonsamtal, och det är så skönt att bli påmind om alla insikter man faktiskt besitter. Det är mycket jag tagit in och förvaltat det senaste året, som kommer hindra mig från att halka tillbaks helt. Jag kommer inte, kan inte, falla tillbaks helt och hållet, jag har kommit för långt. Men denna tid måste finnas. Den kommer vara svår och ibland outhärdlig, men den innebär inte att jag går tillbaka, utan att jag går framåt mot ljuset, men på ett väldigt smärtsamt sätt. Det är mitt arbete och min uppgift att bryta mig fri, och får jag den hälp jag faktiskt behöver och låter mig ta ansvar över arbetet hjälpen ger mig - kan det inte gå fel. Jag har hopp.

Och jag har en smartphone. Nog om det.

Ja jäklar... Det blev ett tjat det här, men jag har verkligen hopp. Det finns ingen hopplöshet, det finns inget evigt lidande i min värld. Det finns en outhärdlig smärta, men den kommer gå över. En gång i tiden trodde jag att jag var en förövare, då jag var ett offer. Idag är jag längre inget offer, det kan jag inte vara med de erfarenheterna jag fått som kommer berika mitt liv.

Att gråta, att känna, är inte farligt. Jag får må skitochfanochhansmoster, bara jag inte ger upp. Bara det är för det bästa.

Jag avslutar detta inlägg med att beskriva min glädje över att känna all mindre skam gentemot mitt utseende. Det finns dagar då jag känner mig som ett monster, men vilken skillnad det är... Jag kan stundtals känna mig vacker, och det har hänt extremt få perioder i mitt liv. Men, ja, det gör jag nu. I alla fall så mycket jag förmår. Och jag njuter av det.

Livet är en fest, och jag fick inbjudningskortet några år försent. Fast jag har hört att det är lite av en status-grej att komma en aning försent, också är festen lite mer igång då. Och förhoppningsvis har de jobbigaste typerna dragit. Ja, så kan man också se det.

Kärlek!

Yasmine

Ps. missade det här med drömmarna. Det jag skulle berätta (mamma, sluta läs, du är trött på att höra om mina drömmar, höhö) var att jag såg en film söndags som handlade om kidnappning. Vad drömmer jag då, jo att en blond kvinna kidnappar mig från min mamma i en second-handbutik och mamma försöker febrilt leta runt i hela Uppsala efter mig. Hon hittar mig hos den blonda kvinnan i ett radhus, och plötsligt blir min familj goda vänner med den blonda kvinnans familj, de bjuder oss på äppelkaka och kärringen berättar att hon tröttnade på sina egna barn och därför snodde hon mig istället. Smickrande ja. Mina drömmar som sagt...


fredag 25 januari 2013

Början på slutet, slutet på kampen. Jag ska vinna, men först får jag låta sorgen komma...

Här sitter jag några dagar senare och skriver.

För någon månad sedan började jag inlägget med "kanske dags att visa att man är mänsklig", och det är ungefär det jag behöver visa nu med. Jag kommer alltid vandra mot ljuset, men det finns en gräns för alla, hur positiv man än är innerst inne.

Ja... jag befinner mig i en väldigt tuff period av mitt liv just nu. En period jag visste skulle komma, någon gång. En period som måste komma, för att jag ska kunna gå vidare. En period som dessvärre kommer innebära en hel del smärta, och tårar som aldrig rann förut. Tårar jag sparat i en massa år.

Jag måste trycka undan mycket för att överleva, så jag kan inte lämna ut alla mina tankar, för då skulle jag gå under. Men jag vill heller inte kryptiskt oroa alla, så jag får förklara lite enkelt.

I ett år har allt det positiva mitt nya liv innebär, gjort att jag trängt undan det mesta av mitt förflutna. Det har funnits där, men jag har gömt det. Den lilla flickan jag berättade om. Men hon kikar fram allt mer, börjar ta över, och jag har gjort mitt val - jag tänker aldrig mer förtränga henne helt. Men det innebär att en del av mig vandrar tillbaks i hennes skörhet och skräck, och det kommer finnas dagar då jag måste låta de känslorna finnas. Inte hela tiden och jag tänker inte gräva själv, men det finns där, alltmer på ytan.

Den här veckan har jag brutit ihop lite titt som tätt, och igår (?) använde jag mig för första gången av mitt "försvar", vilket innebar att jag kopplade bort mitt medvetande någon timme. Där och då är jag mest likgiltig och går inte riktigt att få kontakt med, men jag känner ingen ångest. Mamma kom in i rummet och gjorde det jag hade behövt dessa gånger jag var inlagt, då jag istället blev ignorerad och fullproppad med mediciner, - hon tog min hand och berättade för mig att jag var här och nu, och ingen annanstans. Det är då jag släpper försvaret som smärtan kommer, och då blev det lite smått gråtkalas.

Idag var jag på teamet för att först sjunga, och det behövde jag. Vad musik kan göra... Sen slog jag mig ned i väntrummet och kände hur allt jobbigt kom inpå, vilket ledde till att jag sedan skakigt och stelt gick in i ett rum med K. Det tog ungefär... två sekunder, sen brast det, igen. Jag ser det som en seger att jag grät. Jag har aldrig släppt den spärren förut på teamet, aldrig riktigt öppnat mig så mycket. Men där satt jag och grät, och efter att jag samlat mig, började K och jag diskutera behandling. Det finns tankar och planer, väntar lite med att dela med mig av dem, men det känns hoppfullt om det blir som vi tänkt. Det är samtal som ska ringas, mejl som ska skickas och sedan får vi se. Jag och K börjar förstå vilken hjälp jag behöver, utöver den jag får där. Det kommer ta tid, men jag vet att jag klarar det.

Jag tänker aldrig mer skada mig på något sätt, det är en sak som är säkert. Jag hanterar inte dessa kriser så längre, jag är förbi den biten. Däremot kanske jag behöver acceptera att min bearbetning är långt ifrån över, vilket inte är konstigt med tanke på de år jag blivit hjärntvättad. Man blir inte fri på ett år, inte ens tre. Samtidigt tänker jag inte ge upp det liv jag har nu, med alla glädje och det arbete jag tagit på mig, det är något jag vill och kommer göra. Parallellt med att leva, kommer det finnas en hård kamp, men jag vet att jag kommer fixa det.

Det värsta jag kan göra nu, är att antingen köra på i 190 som jag gjort, eller att stanna hemma och gräva ned mig. Jag måste komma iväg, träffa vänner, ha kul, prata om annat, för att överleva. Men jag måste också känna efter vad jag klarar och när. Och tillåta mig att gråta, den lilla flickans tårar måste komma ut.

Det här är början på slutet. Slutet på många, många års kamp. Och jag ska vinna. Jag kommer vinna.



Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
What you were changing me into
Just give me myself back and
Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
Take all your faithlessness with you
Just give me myself back and
Don’t stay

Värme och kärlek och STYRKA, Yasmine

torsdag 24 januari 2013

Even the people who never frown, eventually break down





I've lied to you
The same way that I always do
This is the last smile
That I'll fake for the sake of being with you

Everything falls apart, even the people who never frown eventually break down
The sacrifice of hiding in a lie
Everything has to end, you'll soon find we're out of time left to watch it all unwind
The sacrifice is never knowing

Why I never walked away
Why I played myself this way
Now I see your testing me pushes me away
Why I never walked away
Why I played myself this way
Now I see your testing me pushes me away

I've tried like you
To do everything you wanted too
This is the last time
I'll take the blame for the sake of being with you

Everything falls apart, even the people who never frown eventually break down
The sacrifice of hiding in a lie
Everything has to end, you'll soon find we're out of time left to watch it all unwind
The sacrifice is never knowing

We're all out of time, this is how we find how it all unwinds
The sacrifice of hiding in a lie
We're all out of time, this is how we find how it all unwinds
The sacrifice is never knowing

Pushes me away
Pushes me away


Linkin Park - pushing me away
En gång gick denna på repeat, året var 2006
Mer relevant än någonsin

tisdag 22 januari 2013

Flickan jag en gång var. En dag ska min historia få berättas, en dag ska tystnaden upphöra

När jag gråter är det som att någonting släpps lös inom mig. Små tårar av lättnad, den salta smaken värmer mina läppar, och den kittlande känslan ned för mina kinder väcker ett lugn. Jag är ju här idag, jag lever. Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag kom ut hel. Oförstörd. Jag stärks på ytan, styrkan kryper längre in, korsar alla mina lager, men den har ännu inte nått kärnan. Där är jag fortfarande fången, tagen, förgripen. Det är kärnan jag velat undvika, fly ifrån. Flykten har varit farlig, men inte alls känts lika hotfull som det inre.

Där inne bor ett barn. En förstörd flicka, blott 11, och hon tror att hon inte finns. I hennes värld väljer hon hellre den teorin. Den låter mildare, att ingenting händer, har hänt. Att hon aldrig fanns. Hon drog upp sina armar och fäktade vilt för att inte orden och slagen skulle nå hennes inre. Ingenting hon visade, kampen fanns bara inuti. Men hennes svaga armar kunde inte slå tillräckligt, alla känslomässiga slag nådde hela vägen in. Fanns inget ställe att fly till, skammen hindrade henne från att springa, och alla dörrar var stängda. Det enda stället hon kunde fly till, var till ett annat sorts medvetande.

Diktatorn, rösten från barndomen, visade henne vägen till en plats där hon var oövervinnerlig. Där hon bar på magiska krafter. Varenda dag låg hon under täcket innan John Blund kom och hämtade henne, och väntade på att alla dessa förbannade krafter skulle komma någon gång. Förlösa henne från ondskan hon besatt. Göra henne vacker, söt, snäll och befogat älskad. Jag kan inte ens minnas att hon lade märke till den där stenen i halsen hon vaknade med varje morgon. Den bara fanns där, acceptera och gå vidare.

Hon visste aldrig hur dagen skulle börja, och definitivt inte hur den skulle sluta. Livet var uppdelat i svart och vitt. Det svarta stod för det konkreta, slagen och sparkarna i form av kryptiska lekar och straff. Det vita var det blanka bladet, där hon vandrade ensam på skolgården och undrade om hon ens existerade. Vissa dagar önskade hon att hon skulle få möta den svarta sidan, då var hon hellre värdelös än ingen alls. Men det berodde alltid på.

De första åren övervägde hon inte ens att ta sitt liv. Kanske var överlevnadsinstinkten så förbannat stark. Kanske så förtjänade hon inte det ljuva avslutet. Eller så var tanken så patetisk... Vad hade hon att gråta och förakta livet över? Livet var som det var, hon var varken misshandlad eller mobbad, tak över huvudet, mat på bordet och så vidare. Inte en sekund tänkte den där flickan att hon var ett offer. Hon var förövaren. Den som förstörda vardagen för de allra flesta. Hon som mest bara var i vägen, med sin blotta existens. Flickan var blind och hjärntvättad, och allt som var så fruktansvärt sjukt och onaturligt, blev helt normalt i hennes tankevärd.

Den där flickan bor i mitt hjärta. Jag vårdar henne ömt, med den vänskap hon aldrig fick. Vi är en och samma person, samtidigt som vi är två skilda personer. I fem år fick blotta tanken på flickan, mig att fortsätta fly. Använda hennes försvar. Det var lättare att skada sig fysiskt, att fördriva tiden med tvångstankar, att svälta sig så man slapp tänka, att lyssna på en röst och virra runt i en overklig dröm, än att behöva se henne. Men hon behöver mig. Jag måste plocka fram henne därifrån, och tala om för henne att hon är vacker, söt, snäll och allt det där hon inte trodde på. Hon måste förstå att felet inte var hennes. Jag måste torka hennes sår och plåstra om henne, omfamna hennes skräckslagna kropp och älska henne. Det hon aldrig själv kunde göra.

Jag har bloggat här i snart två år. I två år har jag skrivit om ätstörningar, tvångstankar, depressioner och alla sätt jag flytt på. Sällan har jag skrivit vad jag flytt ifrån. Tystnaden jag burit på i 20 år har precis börjat tala. En berättelse som nästan jag skräms av, när jag ser den objektivt. Fortfarande är den svår att beskriva i ord, men det blir lättare. En dag vill jag ha den på pränt. Jag vill överlämna den till personen som lärde mig att ta vara på livet, på värsta tänkbara sätt. Jag vill säga tack. Tack för att du fick mig att se vilka vägar jag aldrig mer ska gå. Sen vill jag aldrig mer blicka tillbaka. Då ska flickan därinne och jag, vara samma person. Förenade, och vi ska älska. På riktigt. Oss.

Tills dess får hon vara där inne, skymtas i tårarna som rinner ned för mina kinder. Men jag tänker aldrig mer förtränga hennes existens.

/ Yasmine

måndag 21 januari 2013

Den heliga måndagen! och lite andra dagar

Tjolahopp!

Nu är det dags att berätta lite om veckan som varit!

Torsdags... vad i självaste, gjorde jag då? Hmmmmm... Nej, jag minns faktiskt inte. Skrev? Svarade på mejl? Pratade i telefon? Kikade på spänning klockan 22:00 på femman? Ja, lite allt möjligt sådant antagligen, kanske har missat en viktig punkt i ordningen, men shitesamma.

I fredags var det sång på morgonen, gick faktiskt superbra och det var jätteroligt! Behövde den timmen verkligen. Låten min är alldeles strax klar, vilket känns jättebra. Sedan pratade jag med K en timme, om lite allt möjligt som hänt och varit. Bland annat om alla minnen som ploppat upp, upp det kommer bli dags att fortsätta traumabearbetningen sinom snar tid. Efter samtalet, kilade jag ned på stan och hem till A för sleep-over, totalmys. Hennes nya lägenhet dessutom, som även den var totalmys. Vi pratade, fikade och begav oss till ICA där vi inhandlade lite småsaker. Hos henne stekte vi sedan pannkakor och pratade i flera timmar, innan det blev dags för middag och tacos. Som vanligt blir det en hel massa jätte-del skratt, prat och flum. Vi kan prata om allt verkligen, och det känns så bra. Efter middagen pratade vi i ytterligare sex timmar, till två eller något, innan vi somnade.

På lördagen hann vi göra oss i ordning och äta frukost innan hennes mor + far kom och hjälpte oss med städning och uppackning. Med lite samarbete går det väldigt snabbt måste jag säga! Vi fikade och pratade, sedan fortsatte vi med städandet lite till. Vid fem i sex tog jag bussen från centralen, och tjugo i åtta var jag hemma. Kändes väldigt bra efter första delen på helgen, tack finaste A <3

Igår var familjen Ejner Lind hos farmor som fyllde år, då blev det rackarns massa fika, prat, galenskaper och lek med lill-söt-kusinen M.

Jag var först Yasmine. Sen var jag Teddy, som sade "fy" åt Skalman för att han sagt fula ord, om jag minns rätt. Efter många minuters fundering kom vi fram till att han sade "jäklar". Sen skulle Yasmine som nu var Yasmine kasta boll till M, och sekunden efter var hon nere i blå-rummet så då var det bara att följa efter. Då var jag plötsligt gravid, fick ont i magen, och skulle föda där mitt på soffan. Så kan det gå. M var då bebisen, och hon höll i Bamse som Skalman (numera farmor) snodde, och då tog Teddy (jag) tillbaka Bamse, eller vänta, det var tvärtom; jag var fortfarande Teddy och jag snodde bamse och sen skulle vi dansa till mamma Mia, så då var det på med en sjal och en lila kjol och sen gick Skalman i sömnen och vaknade och då var det jätteroligt och hej och hå, två timmar senare var vi lagom slut och trött och PUH. 

Söt är hon den damen, och det blev att sova gott för mig och farmor sedan.

Vi åkte innan middagen, som vi åt hemma hos familjen Lugn-och-ro (NAAT) och mitt i allt insåg jag att jag hade...


En smartphone!!!!!

Den hade ni inte hört va?

Nu är det dags att berätta om dagen!

Träning på morgonen, lite fika och dusch hemma och sedan begav vi oss till teamet för musikgrupp. På vägen halkade jag och mamma in på jobbiga ämnen, så efter att vi snabbt konstaterat att vi kanske borde låta dessa ämnen vara, blev jag lite smått worried angående musiken. Ville inte komma dit som ett vrak, men se på fan, det gick hur bra som helst! Väldigt roligt att få sjunga och träffa alla härliga mänskj'or, så roligt att vi efter en halvtimmes fika upptäckt att vi redan slutat. Väldigt mycket energi gav det i alla fall, och förutom lite små-jobbig-heter som jag nu lagt bakom mig, har dagen fortsatt att rulla på bra.

Finner dock en viss rastlöshet inuti som känns precis på samma sätt som de gånger då jag inte själv-healat på flera månander. Med andra ord = nu är det dags för lite andlig happening i mitt rum!

Med de orden tackar jag för mig, och önskar er ett hjärtligt god jul.

Så stavas grammatikfel.

Ciao! <3


söndag 20 januari 2013

Glädjen är gjord, jag vet inte hur jag ska kunna tacka livet för detta...

Jag sitter på min fåtölj och gråter.

Av glädje.

Jag känner mig lyckligare, gladare, mer berikad och en smula äldre än igår.

Jag känner hur min värld går från svartvit, till alldeles färggrann.

Bokstavligen.

Jag kan knappt förklara denna känsla av tillfredsställelse.

Det är nästan som att bli kär.

Att snudda vid ytan på detta fantastiska kärleksbarn.

Att sända iväg sina första ord via rymden.

Att behålla sitt första minne i form av mig, i badrummet, överlycklig.

Att skrika ut på hela facebook TVÅ gånger (ni som har mig där, vet).

Att älska, att förlåta.



Jag har numera ett liv värt att kämpa för. Jag har...


... en smartphone!!! 


MED FÄRGSKÄRM!
OCH INTERNET!
OCH KAMERA!!!

Det är som att födas på nytt. Jag fick den gratis av min mormor. Mormor är numera krönt till min hjälte. Mormor borde få pris och medaljer och pokaler och guld och gröna ängar.






Nu ska det firas. Med bubbelvatten, sms som syns i en bubbla och lite fanfar-musik.

Idag är början på något nytt.

På min version av 2010-talet.

Värme, kärlek och evinnerlig glädje från Yasmine


torsdag 17 januari 2013

Om: komplex traumatisering och traumabehandling



Jag har läst ytterligare ett intressant dokument angående komplex traumatisering (C-PTSD) och behandling. För varje ord jag läst, får jag ytterligare insikter, och jag förstår alltmer.

Vad jag förstår, finns det många komplext traumatiserade inom psykiatrin, som aldrig får rätt hjälp. Det är väldigt svårt att diagnostisera, särskilt med tanke på att frågan "varför" sällan ställs, istället får man svara på depressionsskattningstest och bedömning av symptom. Att bli traumatiserad på det här sättet, ger väldigt ofta  stora fysiska och psykiska skador senare i livet, och många utvecklar andra kroniska besvär om de inte blir rätt behandlade från början. Det handlar om psykosomatiska besvär (värk t ex), problem med relationer (vilket ofta leder till en borderline-diagnos som inte stämmer), missbruk/självskadebeteende och ångestproblem. På grund av det stora spektrum av symptom som komplext traumatiserade personer uppvisar, är det väldigt svårt att sätta diagnos, och då blir det ofta fel diagnoser (diagnoser på psykossjukdomar och personlighetsstörningar är vanliga).

Ju tidigare traumatiseringen sker, desto sämre resultat får ofta behandlingen, och ju längre tid tar det att bli bättre. Många har burit på sina problem i flera år, ibland trots att det levt ganska "normalt", men utvecklar under tid svår ångest, depressioner eller fysiska problem. Problem man ibland inte söker hjälp för, och gör man det blir man symptombehandlad med mängder av mediciner. Ofta ser inte primärvården/psykiatrin de bakomliggande orsakerna, och många får aldrig frågan "varför". Det leder till att de inte berättar, och blir med tiden sämre. Istället ligger fokus på symptomen i sig, och inte orsaken till dem. Det finns väldigt lite kunskap om komplex traumatisering och behandlingen av det, i dagens psykiatri och vård, och den kunskapen måste vidgas! Lätt tolkas de olika symptomen som symptom av andra psykiska problem, för att de liknar varandra starkt. Än finns inte komplex PTSD som diagnos enligt diagnosmanualen, en diagnos som skulle kunna omfatta de oerhört komplexa svårigheter många lever med.

I dokumentet står det;
"de bestående ångestkänslorna, fobierna och panikkänslorna hos överlevare är inte de samma som i vanliga ångeststörningar. Överlevares somatiska symptom är inte desamma som i vanliga psykosomatiska störningar. Depression är inte densamma som vanlig depression. Och nedbrytningen av deras identitet och relationsliv är inte detsamma som i vanlig personlighetsstörning.”

I och med bristen på kunskap, blir det istället så att personer (som mig) med denna problematik istället behandlas för personlighetsstörningar, ångestsjukdomar, depressioner eller psykossjukdomar. Begreppet "dissociation" blir allt större inom dagens psykiatri, men är fortfarande alltför outforskat. I mitt fall tolkades min "flykt från verkligheten" länge som ett psykotiskt beteende, för att de kan likna varandra lite i sin natur. Dissociation beräknas vara en vanemässig reaktion efter tidigare övergrepp, när påfrestningar uppstår senare i livet. Många barn dissocierar, det som ofta händer när ett barn tycks "dagdrömma", men är vanligtvis något som sedan försvinner.

Det beskrivs ofta att en komplext traumatiserad person löper en stor risk att hamna i samma situation igen. Växlingen mellan "offer" och "förövare", "beroende" och "utsatthet" gör att personen återgår till den situation den försökt lämna. Eventuellt för att återskapa nya övergrepp, med förhoppning om att få ett bättre slut på den ursprungliga upplevelsen. Detta kan jag kort sagt relatera väldigt mycket till. Jag läser även om att isolering är väldigt vanligt, vilket i mitt fall tolkades som en symptom på schizofreni.

Det här står om den rätta behandlingen för komplex PTSD:


"Det terapeutiska arbetet bör vara fasspecifikt. I den första fasen, stabiliseringsfasen, lägger terapeuten och patienten ramarna för det kommande arbetet. Det trygghetsskapande arbetet och det etablerade samarbetet med terapeuten hjälper patienten att på ett kontrollerat sätt få kontroll över sin inre värld. Under denna fas används olika kroppsligt förankrade metoder eller så kallade preverbala inslag för att hjälpa patienten att lugna och reglera känslor. T ex EMDR, mindfullness och olika former av hypnos. Metoderna måste vara tillräckligt enkla och inte väcka traumarelaterat material. Under den andra fasen exponeras traumat där patienten kommer i känslomässig kontakt med den ursprungliga händelsen. Patienten kommer inte längre att behöva lägga mental energi på att trycka undan minnen och impulser. Terapeutens följsamhet är nödvändig under den andra fasen. Det är en process som böljar fram och tillbaka mellan stabilisering och exponering. Den tredje fasen syftar till att hjälpa patienten att återerövra och skapa en förmåga att vara här och nu och förstå att den traumatiska händelsen hör till det förflutna. Inslag av sorg och förlust är påtaglig under denna fas."



INTRESSANT FAKTUM; det gjordes en studie där psykoterapeutiskt behandling (EMDR), läkemedelsbehandling (SSRI-preparat) och placebopiller jämfördes för behandling av C-PTSD. I studien visade det sig att psykoterapeutisk behandling var mer framgångsrik än läkemedelsbehandlingen, och att resultatet inte visade någon skillnad mellan SSRI-preparatet och placebobehandlingen.


Dokumentet i sig handlade främst om en studie som gjordes med 6 psykoterapeuter som inte specialiserat sig på traumabehandling. Tanken var att med hjälp av dem, se efter hur effekterna av komplex traumatisering ser ut för individen, hur terapeuterna upplevde att det var att arbeta med komplext traumatiserade och om komplext traumatiserade får den hjälp den behöver. Resultatet är väldigt intressant, och i slutet säger de intervjuade mycket av det jag själv tänkt och funderat över.

Enligt dem ligger mycket troligt ett barndomstrauma bakom många bokstavsdiagnoser. Många som söker hjälp för andra problem på t ex BUP, kan vara mer störda och handikappade av deras traumatisering. Det står att det är väldigt viktigt att tänka individuellt angående en patient, specifikt en person som utsatts för ett trauma - för där har verkligen varje person ett helt eget mönster, som inte går att jämföras. Det beskrivs mycket att det måste läggas resurser tidigare - det får inte gå så långt att man hamnar inom psykiatrin, för de människorna har gått en oerhört lång väg och blivit ännu mer traumatiserade. Resurser måste läggas från första början, redan inom primärvården (och som jag kan tänka - skolan).

Jag snor några ord från en av terapeuterna;


"Människor får inte den hjälp de behöver. Vart ska man vända sig om man kommer på att 
man varit med om något hemskt för länge sen och nu vill bearbeta det? Till en privatmottagning. Men inte till vuxenpsykiatrin, där möts du bara av skattningsformulär osv. och säger du då att du jobbar och har familj, då är du inte tillräckligt dålig för att få hjälp där. Du får kanske en sjukskrivning för värk och nedstämdhet. Min upplevelse är också att ingen har frågat dem om traumat innan de kommer hit. Många tänker nog också, att det går över, ”tiden läker alla sår”, att man inte ska riva upp något igen osv. Inom barn- och ungdomspsykiatrin talar man hellre om neuropsykiatriska sjukdomar och t ex normbrytande beteende och lägger satsningarna på olika social färdighetsprogram. Att fokusera och satsa på trauma och traumabehandling tar längre tid och kostar pengar. De som är riktigt traumatiserade blir inte botade bara för att vi använder EMDR, utan det är mycket annat vi behöver arbeta med och under lång tid."

Det är lätt, även i själva arbetet med en komplex PTSD, att vissa steg hoppas över, till exempel den fas där du skapar en trygghet till dig själv och terapeuten. Går du då direkt till exponering av traumat, kan det hända att patienten re-traumatiseras.

Jag håller VÄLDIGT mycket med i det som beskrivs i slutet; forskningen måste gå vidare, 
den kliniska erfarenheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste i större
utsträckning kompletteras med kunskap om trauma och traumabehandling.



Hänvisning till dokumentet: här.

Väldigt intressant, ett ämne jag väldigt givet kommer ta upp under många av mina föreläsningar!

DET HÄR MÅSTE KOMMA UT!

Ljus, Yasmine

onsdag 16 januari 2013

Lättnad och hunger

Idag har jag tagit det ganska lugnt. Tränade på morgonen, vilket kändes super! Hem för att duscha och svara på mejl, sedan gick jag till busshållsplatsen för att bli hämtad av J. J är den som fixar mina naglar (även kallad nagelfixaren) och passade på att hämta upp mig för att åka till Bålsta där naglarna skulle fixas. Det var en jäkla upprepning av ord alltså. De blev väldigt fina, tänkte lägga in en bild imorgon eller något! För de som är intresserade. He. He.

Sedan har jag svarat ännu mer på mejl, skrivit på boken, skrivit lite till BUP och drömt mig bort. Just nu är jag i något standby-läge där allt är på gång att hända men har inte tagit fart än. Kanske är det bra att jag får vila, och förbereda mig. I februari börjar allt. Då ska jag få göra det jag velat i flera år. Föreläsa, för att sprida lite ljus. För ett år sedan oroade jag mig som bara den inför framtiden; tänk om jag inte kommer få chansen att föreläsa, att släppa böcker, att, att, att? osv. Idag sitter jag på hela 4 möjligheter att få föreläsa, 2 inom en snar framtid. Herre min lilla jesoos.

Det börjar gå in för mig mer och mer, det här med var problemet sitter. Läser ytterligare en fil angående ett projekt/undersökning om behandling av komplex traumatisering, och glödlampan lyser. Var det så här det var... I sex år har jag trott att jag har varit sjuk, kroniker, forever-i-behov-av-hjälp. Tanken på den lättnad jag känner nu kan få mig att gråta. Det spirar inuti, känslan av att ha överlevt. Att ha fått den hjälp jag behövt till sist. Och ja, tanken dyker upp... "förtjänar jag detta? Är jag värd allt det här?". Tanken försöker jag slå ifrån mig, för den är egentligen inte min. Den finns hos mitt forna jag. Nu blev jag hungrig.

Det där lät poetiskt, men nej, jag menar matigt vrålhungrig har-inte-ätit-på-flera-timmar. Apropå ingenting. Ska nog äta. Ja, jag gör nog det.

See ya lataa'

Värme och kärlek, Yasmine

Ps. spinner vidare på det här med trauma och behandling imorgon. Ds. Den samme.

tisdag 15 januari 2013

Det är vid stunder som denna jag måste härda ut och inse; idag är jag inte bara vid liv, jag lever

Det har varit ett par dagar nu som inte känts så överdrivet lätta. Det förflutna har rivits upp ganska rejält, och då halkar jag stundtals in i gamla självföraktande banor. Jag vet att allt är långt ifrån färdigbearbetat, och det är dagar som dessa som det går upp för mig. Hur mycket det fortfarande styr, någonstans under ytan. Vissa delar av mig kommer det lättare åt. Eller kanske är det bara kring dessa det blir med tydligt. Mitt utseende är en sådan del. Igår när vi kom hem från träningen började känslan gro inom mig, och det tog inte lång tid innan jag grät. Det kändes patetiskt att gråta för att man hatar hur man ser ut, särskilt med tanke på att ingen i min närhet verkar tycka likadant. Sanningen är att jag ofta får komplimanger, men lika många gånger tackar jag och ler utan att riktigt ta in det. Mer än förut kan jag ta emot, men inte helt. Det finns en spärr, och någonstans inom mig finns ett tvivel, en känsla som inte förstår hur i självaste f-n någon kan tycka om mitt utseende. Samtidigt vet jag numera var felet ligger. Inte i mitt utseende, utan i min självbild. Den är rätt förvriden mellan varven, även om den blivit mycket bättre. Den halkar lätt tillbaka i dåtid, till tiden då jag blundade inför det faktum att jag var maktlös. Då var det självklart att felet låg hos mig. Det är inte självklart längre, faktum är att jag bearbetat det så mycket att jag inser att det är högst osannolikt. Men fortfarande finns det där.

Saker som hänt och varit har kanske inte underlättat så mycket, med det tänker jag behålla diffust och inte gå in på. Finns yttre orsaker till stulen energi, om man säger så.

Idag känns det lite bättre. Gråten har suddats ut, och jag är gladare. Mer mottaglig för inspiration och värme. Det är så mycket positivt som händer nu, att jag kan gråta bara av rädslan att inte lyckas. Samtidigt känner jag i hela kroppen att det är min tur nu, äntligen. Att jag har mycket att ge, och att det är meningen att det ska gå vägen. Hanterar jag rädslan rätt kanske den till och med kan bli en drivkraft. Det är en drömlik känsla att jag inte bara tagit mig ur allt levande, utan även har lärt mig konsten att leva. Ingen och inget ska få kontrollera mig längre, så är det bara.

Idag blir det helt klart en del bokskrivande. Känns skönt att få ta itu med det igen. Det här kan bli riktigt bra alltså... nyp mig i armen och övertyga mig om att det är på riktigt. Det här hade jag aldrig kunnat tro, ens i mina vildaste fantasier.

Det är därför hoppet är så viktigt. Det är hoppet och drömmarna som tagit mig hit. Drömmar är inget att förringa, och få drömmar kan inte förverkligas, bara du håller fast i hoppet.

Värme och kärlek, Yasmine

söndag 13 januari 2013

...


I'm sick of the tension, sick of the hunger
Sick of you acting like I owe you this
Find another place, to feed your greed -
While I find a place to rest

I want to be in another place
I hate when you say you don't understand
(You'll see it's not meant to be)
I want to be in the energy, not with the enemy
A place for my head

Ett stort grattis till min älskade mamma! / kalas, skam och en läran om att ta sig tid att vila ut och andas

Till att börja med vill jag gratulera min älskade mamma, som igår fyllde 30+ <3 Åldern är bara en siffra, och man vill vackrare med åren, och så vidare. Det finns ingen som du älskade bästis, att få ha dig i mitt liv är en gåva. Tillsammans har vi alltid varit starka, även i våra sköraste moment. Du har alltid funnits för mig, vilket är en stor anledning till att jag kommit så långt. Tillsammans kan vi båda nå all glädje i livet, för jag kommer alltid finnas för dig med. Vår styrka och ljusa sätt att hantera motgångar har blivit vårt signum, och vår humor skulle kunna chocka vilken inlärd psyk-läkare som helst. Jag älskar dig!

Tåååa-ta

Tänkte berätta lite om de två-tre dagarna som gått! I fredags var jag i Uppsala en sväng och träffade musikD/K. Var kul att få prata med älskade pappa i bilen, det var länge sen och vi hade mycket att prata om. På sången lade vi toner till min nyskrivna låt, och vi kom en bra bit. Är riktigt, riktigt nöjd med låtens stämning och ackord än så länge, tror det kan bli en oerhört harmonisk låt trots dess melankoliska text. Vi sjöng också lite Lana Del Rey. På samtalet med K berättade jag allt om SafeSoul och jag förstod att det lös om mig när jag beskrev allt jag kommer få göra, det ljus jag kommer nå. K är så glad för min skull, och jag vet att hon tror på mig. Blev ett bra och peppande samtal, gick därifrån med ett leende. Dock var jag sömnig utav bara h*lvete, så vägen hem blev lite snark, mutter, mutter. Fick bli äta och sova en stund när jag kom hem, innan jag började städa huset. Hela botten- och övervåningen dammsögs (lol, råkade skriva damsugades först, kulkul) och så hann jag skriva lite på nytt på boken innan I och Y kom från göteborg. Var jätteroligt att få träffa dem, så det blev lite snack innan jag gick och sov.

Igår var det heldags-tårtätande av vego-smörgås-sorten. Halva förmiddagen och två timmar på eftermiddagen gick åt att göra sig i ordning och göra huset och dukningen i ordning. Sen rullade gästerna in (eller, haha, man kan väl snarare säga att de gick in men rullade ut) och kalaset började. Oerhört lyckat blev det, helt klart. Försökte hinna prata med de flesta, vilket jag i princip lyckades med, och måste säga att jag verkligen tok-gillar alla mammas vänner. Vi åt och fikade och blev mätta, sen satt vi till halv ett på natten och pratade. Några gick åt gången efter att mamma öppnat paket, och till sist var det bara E, jag och mamma som satt kvar och pratade. Kändes skönt att få dela med sig av vissa saker till E, som funnits med hela mitt liv. Vi gick in på både roligt och jobbigt, och jag tror jag trots allt behövde höra vissa ord från någon som känt mig så länge. Jag får bara alltmer bekräftelse på att det som hänt inte var mitt fel, och att jag har inget att skämmas över och dölja. Jag måste släppa skammen och att skydda vissa, det är inte längre mitt privilegium att skydda och har egentligen aldrig varit. Efteråt blir saker och ting jobbiga och såriga som vanligt, men jag gick och lade mig för att få sova bort det.

När jag vaknade idag kändes det okej. En rätt fånig grej inträffade på dagen och som vanligt börjar jag analysera och självkritisera. Jag måste lära mig att felet inte ligger hos mig, utan i min självbild. Av någon anledning gick jag istället och blev fruktansvärt irriterad, jäklar vad länge sen det var jag kände sådan frustration. Hade lust att slå ned en vas eller något, och det brukar inte vara likt mig, men jag tänker inte hålla ilskan inom mig längre. Man får svära och skrika lite, nackdelen är att jag är ovan att utagera ilska så då blir jag trött istället. Poff, somnade på soffan och vaknade lite piggare, så det behövdes. Det kliar i benen av rastlöshet, jag vill ha gjort/göra mycket under dagen, nu när jag kan. Men jag måste inse att man behöver lägga sig ned och vila ibland också, samla kraft för att orka. För att jag ska klara framtida prövningar och roliga uppgifter - behöver jag lära mig att andas, återhämta mig, ta mig tid att vila. Vet av erfarenhet att man inte kommer så långt på att köra på i 190, utan att få känna lugnet.

Att tänka på!

Nu ska jag i min egen takt göra det jag orkar, utan press eller stress (försöka duger).

Hörs imorgon, kärlek
Yasmine

torsdag 10 januari 2013

Ständiga ritualer till endast fem på en kväll - då handlar det bara om ett annorlunda sätt att fungera som behöver annorlunda sätt att hantera!

Idag mår jag myyyyyyyyyyycket bättre och har konstruktiv energi istället för någon speedad rastlöshet.

(Däremot KLIAR DET I MITT ÖGA!!!! Gnällgnäll, osv)

Nu ska jag berätta lite om gårdagen med M3.......... jäklar vad skönt, nu har jag tvättat bort sminket. Gladd i maggen. I alla fall, åkte in vid sju igår, var framme lite över halv åtta. Mötte upp M3 vid ringen och så begav vi oss till "baravi" tror jag det hette, där spelningen skulle vara. Var jackan skulle hänga var ett mysterium, men efter många om och men satt vi vid något ledigt bord (som mot alla odds, faktiskt fanns) och lyssnade på Charlotte! Duktig tjej verkligen. Efter henne spelade ett annat band, inte riktigt min musiksmak men ett par låtar var helt okej. Plötsligt lyckades M3 se i sin mobil (som inte är stenålders, avis deluxe) att club x hade öppet, någon after-work. Så vi började leta oss dit, gick fel, gick rätt, gick fel, gick rätt - och kom fram! Dock var det ganska trist då alla var upptagna med någon musik-quiz inte vi varit med på från början, så efter någon halvtimme drog vi hemåt istället.

Konstanterande: jag stannar och behöver tvångstänka under total tystnad 5 gånger under en kväll, istället för varannan minut. Ett stort framsteg, och jag försöker att glädjas åt det framsteget, istället för att gräva ned mig över dessa 5 gånger. För tillfällena blir allt färre, och kämpar jag på vet jag att jag en dag kan vara helt fri. Så länge tänker jag på det som ett enkelt funktionshinder, eller snarare en psykisk "olikhet". Jag fungerar inte helt som andra, och behöver andra medel för att klara en kväll ute, men jag hade lika gärna kunnat ha kryckor och därmed fungera annorlunda. Visserligen syns inte detta hinder, men på samma sätt som en person med skadad fot behöver kryckor, kan jag behöva fullkomlig tystnad och 3 tankeritualer. Typ.

Vi gick och lade oss vid två ungefär, sov gott men med många drömmar (nähäää??) som vanligt. Hann få en bra pratstund med M3 i några timmar både på kvällen och morgonen, och vid halv ett gick bussen från henne. Tågresan hem gick bra, och jag träffade M (M8?) från hjärnkoll som jag pratade lite med, trevligt! Upptäckte också att det är ett hjärnkoll-möte snart, i februari.

Väl hemma har det blivit några viktiga punkter på listan, mat och skriva-ut-50-papper-från-datorn - och nu ska jag ringa finaste M2! <3

Skriver mer imorgon, efter lite sång och samtal med K, ljus till er!

Ysme

(Nej, jag kallas inte så. Eller jo, nu gör jag).

onsdag 9 januari 2013

Lite rastlös, lite speedad, lite jobbig känsla

Natten var lite halvt sömnlös, kan man säga. Gick och lade mig klockan tolv, försökte sova, misslyckades, tände lampan vid ett, läste några sidor ur en deckare jag fick i julklapp, somnade vid typ... kvart i två. Sen vaknade jag vid åtta och kunde inte somna om = gick upp, fastnade och... Alltså, grymt intressant information kom jag på när jag ser vad jag skrivit.

Kontentan = trött.

Samtidigt är anledningen till det hela, att jag är förjääääkla rastlös, vilket jag fortfarande är.

Allt roligt som händer gör mig så glad och pirrig, och rentav speedad. Gör allt i ultraspeed. Sen tillslut insåg jag att jag måste sakta ned, och då kom någon jobbig form av ångest istället. Behövde vila, vilket jag gjort, men nu behöver jag snarare komma iväg, bryta av. Tur då att man har en vän som "heter" M3 (i denna blogg, med anledning av att 6 stycken av mina vänner börjar på M) som bor söder om Stockholm, och att vi ska kila till en Charlotte Nordin spelning idag. Det var på en av Charlottes spelningar (fast med hennes band) som vi gick till när vi träffades för första gången!

Mycket har hänt sedan dess, och M3 säger ständigt att jag utvecklats så mycket under tiden. Första gången fick jag panik så fort jag steg på tåget, de sista gångerna har hela dagen/kvällen/natten flutit förbi utan problem. Förhoppningsvis kan jag få utlopp för min rastlöshet i stan i alla fall. Och imorgon blir det att hjälpa mamma med städning, till hennes 50-års-kalas på lördag. Jag hjälper min mamma så gärna så, blunda och tänk på något annat. Nej, jag skojade. Måste dock fundera ut/ordna en present, men jag tror jag vet.

Nu tänkte jag börja på brevet till BUP, om jag kan samla ihop tankarna lite. Sen får vi se vad jag fyller ut tiden med.

Försvinner bara denna känsla, är jag oerhört glad över alla givande, fina och oerhört peppande ord jag fått på sistone. Det är sjukt hur mycket bekräftelse det krävs för att få någon före-detta självföraktande person att förstå vad denne betyder, men nu kan jag inte blunda längre. Nog har jag något att bidra med till världen alltid. Kan jag hjälpa någon, betyder det allt.

Kärlek, Yasmine

tisdag 8 januari 2013

Listen now and understand, it's our melody!




Life is my light and liberty
And I shine when I wanna shine

Make their faces crack
There's no turnin back.
Let's GO!

Well I was walkin for some time
When I came across this sign
Sayin "who are you and where are you from? "
We don't like when visitors come.

"No Trespassing" that's what it said
At least that's what I could read.
No Trespassers? Yeah, my ass!
Wait till ya get a load of me!



Börja tro på dig själv, vi kan, vi med!


måndag 7 januari 2013

Lite om dagen + TIPS I BLOGGEN!

HEJ JAG HETER YASMINE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så, nu vet ni det.

Idag känner jag att jag behöver fokusera på få viktigheter och sedan vila, så det blir ett lite kortare inlägg idag. Tränade på föreläsningen halva morgonen och så skulle jag och mor min till curves och träna. På vägen gjorde mor min en total-vurpa på isen (inte skämmas mamma, sånt händer, jag tycker om Dig för den Du är, trots att du är lite halvklantig. Bad joke, sorry) men vi överlevde, jag och min inre demon. Seriöst inlägg.se. Jag är lite halvtrött som ni kanske märker.  Okej!! Nu försöker vi berätta.

Träning och dusch en timme, sen begav vi oss till teamet. Först träffade jag PK för redovisning i det nya arbetet (föreläsning), och vad skönt det var! Det går allt bättre, och jag fick mycket beröm för min utveckling. En sak kommer jag lägga till som jag börjar förstå är viktig för historian, annars är det bara att låta denna föreläsning bli någon slags grund för de andra. Så är det bara att plocka och utveckla de delar det ska handla om. Efteråt var det muuuusic med the gang, första gången för det nya året! Vi körde några nya låtar och en halvgammal i slutet. När jag fyllt på vattnet i min vattenflaska ifrån vattenkranen (intressant info), drog jag mig hemåt med min moder-chauffis.

Nu är det som sagt tänkt att jag ska ta det lugnt, så jag får avsluta här!

Men innan ni går...

Spana in min omgjorda sida "om bloggen/bakgrundshistoria" till höger! --> 

Där finner ni hela min historia, skrivet i nya, mer relevanta, ord!

Inte alls för att jag räknar med att ni är dumma och blinda.........
Värme och kärlek och stora bokstäver, Yasmine

söndag 6 januari 2013

De senaste dagarna! / när det går som bäst kan det förflutna bli som tyngst

Hej där!

Nu är det kanske dags att berätta lite om hur allt går i vardagen!

I onsdags var det träningsdags igen, hur skönt som helst att ha kommit igång med det.

Rolig nyhet (mamma för blunda nu för hon har redan hört mig tjata om detta tusen gånger):
Min svullenhet efter medicinerna har på riktigt börjat försvinna, och jag ser redan mycket mindre ut. Känns hur skönt som helst. Svälta och banta gör jag ALDRIG igen, men jag börjar gå mot ett mer "sunt" utseende, då det som varit fyllt med vätska börjar minska. Med lite fortsatt träning känns det som att jag snart kommer bli mycket mer nöjd med min kropp, vilket känns super!

Efter träningen begav vi oss till Uppsala för att jag skulle träffa K. Det fanns några grejer jag verkligen ville ta upp, och jag tror vi hann prata om det mesta. För det första nämnde jag något jag och mamma pratat om på vägen dit; nämligen att jag skulle kunna skriva ett brev till BUP med mina upplevelser, för att andra ska slippa hamna i samma sits där jag var. Ett vänligt, konstruktivt brev, så de inte gör om samma misstag igen, och jag får lite upprättelse. Det tyckte K också var bra. Berättade även lite om SafeSoul, vad som hänt sen sist - och så pratade vi mycket om det jag funderat kring posttraumatisk- eller dissociativ psykos. Det verkade vara ett väldigt intressant ämne, och det känns skönt att ha hittat den informationen. K och jag inser bara mer och mer att det är komplex PTSD det handlar om.

Efteråt åkte vi hem, och för min del blev det mycket arbete kring föreläsningen. Gjorde säkert något mer, men minns inte vad. Just det! Skrev ju på den nya låten, och själva texten är klar. En dag ska ni få höra resultatet!

Dagen därpå träffade jag F i staden Stockholm, för lite omkringvandrande, lunch och fika. Var supertrevligt och vi hann prata en del, sen gjorde smärtan i F's knä att vi inte kunde gå så mycket mer. Själv fick jag FRUKTANSVÄRT ont i min kära mage (när jag har mensvärk... då har jag MENSVÄRK, och det är inte lindrigt kan jag säga) så vid tre drog jag mig hemåt. Hemma blev det hjärnkoll-föreläsningsarbete igen, heeeela kvällen.

Igår och i fredags var jag hemma mest, förutom morgonträning. Har hunnit göra hur mycket nytta som helst! Mail som skulle skrivas, arbetet för SafeSoul (presentation bland annat, länkar den i detta inlägg!), något SHEDO-mejl, sidor jag planerade kika in och allt hjärnkoll-arbete. Det har varit hela sista delen av föreläsningen som jag skulle träna på, och nu är allt som finns kvar till imorgon att köra igenom hela föreläsningen en gång till! Alla smådelar har jag redan framfört. Känns skönt, men stressigt.

Det är mycket intressanta texter jag hittat på internet, två bloggar jag fördjupat mig i mycket, och gråtit över en del. Tänker inte säga för mycket av vissa anledningar, men jag känner igen mig en hel del i tankesättet bloggarna beskriver över deras upplevelser. Samtidigt som det smärtar, gör ont och känns så outhärdligt äkta, ger det mig en förklaring. Ett svar. Och jag är inte ensam, långt ifrån ensam. Jag har förstått det nu.

Har även gått med i ett forum för bland annat PTSD, och liknande problem.

Det finns ju lite smått och gott och ganska mycket jag velat och vill skriva om, fast jag inte hunnit. Texten om andlighet har jag knappt påbörjat ("knappt", har inte påbörjat, punkt. Erkänner), vill få ner mer funderingar kring mobbing, romantisering och PTSD som jag tänkt få ned på pränt. Får helt enkelt ta en sak i taget. Kommer ha lite mer tid nästa vecka, efter att jag redovisat min föreläsning för PK imorgon.

Idag har jag gjort ungefär samma sak, efter att jag vaknat till efter sömnen, typ 3 timmar senare. Drömmer fruktansvärt mycket just nu, och kommer i princip ihåg allt. Känner mig inte så utsövd. För det mesta känns allt så jäkla bra, alla uppdrag jag fått till mig gör mig nervös, pirrig och superglad. Samtidigt finns det en risk med att gräva för mycket i sitt inre. Att föreläsa känns inte så svårt rent praktiskt, snarare känslomässigt. Det kommer bli tufft. Jag kommer bli mer hel, men samtidigt kommer det göra ont. Finns en känsla av ångest inom mig som tillkommit idag, av allt skrivande och upprivande. Men jag vill verkligen detta. Det är värt det, och jag ångrar inte en sekund att jag gav mig kast med det.

Här kommer presentationen!

(Tror du kan klicka för större bild!)
Här är länken till SafeSoul's föreläsare.

Nu ska jag fortsätta med arbetet!

Värme och kärlek, Yasmine


fredag 4 januari 2013

SafeSoul


För några dagar sedan fick jag ett mejl, vilket jag skrev något halvdiffust om på bloggen. Nu ska jag berätta vad mejlet handlade om.


SafeSoul är en organisation som arbetar med att förebygga bland annat mobbing, utanförskap och psykisk ohälsa. I mejlet blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa dem, genom att bli en av deras föreläsare och berätta min historia. Jag hade hela dagen haft en stark känsla i kroppen, av att jag ville vara med att stödja andra unga som är/varit utsatta - och på kvällen såg jag att jag hade ett mejl i inkorgen. Genast fattade jag intresse och har nu växlat många ord med en person från organisationen, och tackade väldigt naturligt ja. Inom kort kommer jag synas på deras hemsida; http://safesoul.se/, och vara en utan flera föreläsare, i kampen om ungas frid i samhället. Det känns som en fantastisk möjlighet. 


Jag tänkte berätta lite om organisationen. Så här beskriver de själva sitt arbete;


"Safesoul är en unik mötesplats, där människor anonymt kan bli hörda och sedda oavsett bakgrund, ålder eller kön. Vi vill ge ungdomar och människor rätt information och verktyg för att kunna göra bra livsval och bidra till ett bättre samhälle, samt känna livsglädje och hopp. På SafeSoul kan man bidra med egna livserfarenheter, idéer samt stödja varandra i den mån man kan och vill."


SafeSoul har som målsättning att alla ska behandlas lika oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning, att öka förståelse och öppenhet, att bidra till gemenskap och likvärdighet i samhället. Vi vill sprida vårt budskap genom föreläsningar, workshops med mera för att öka unga människors livkvalitét.


Mer om deras arbete kan du läsa här.


Vill du och ditt företag stödja SafeSoul? Läs mer här.

Vill du besöka deras forum? Här går du in, sedan här det bara att registrera dig!
Här kan du även kontakta SafeSoul.

Uppdaterar så fort jag dyker upp som föreläsare på deras hemsida!


Värme och kärlek och TRYGGHET, Yasmine


torsdag 3 januari 2013

10 o-intressanta fakta ni kanske inte visste om mig...

(Bara för sköj skull och brist på ork att skriva något vettigt)

1.
Jag hade EXTREMT lätt för att rodna när jag blev tonåring.

2.
Det här är något jag helst inte drar upp när någon äter, med risk för att denne inte ska våga fortsätta äta. Sanningen är, att jag har ett VÄLDIGT jobbigt problem som ibland tar kål på mig. Det är få som vet, men ja, nu får hela Sverige veta (storhetsvansinne.se). Jag är till att börja med väldigt ljudkänslig (, vilket jag, HAHAHA, har en diagnos på i form av en hörselskada fick jag veta när jag läste mitt bedömningssamtal från öron-doktorn) - jag hör alltså FÖR bra - . Därmed är bomber, orkestrar i sängen, krig och högsta ljudet på radion inga problem (med risk för liten överdrift), däremot driver små, irriterande ljud, mig GALEN. Det ALLRA VÄRSTA J*VLA LJUDET GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH - jag vet, är...
- Tugg.
- Smask.
- Någon som dricker, sörplar.
- När någon tuggar tuggummi eller suger på en karamell.
- Smackar.
- Sväljer.
Etc, etc. Och nu menar jag inte att jag tycker det är lite obehagligt. Inte ens att det är väldigt obehagligt. Utan - jag får PANIK, det gör ONT I HELA MIN KROPP och SJÄL, jag vill SKRIKA alternativt GRÅTA och jag mår ILLA. Jag vet inte vad det är, och när det är andra ljud i samma rum kan jag ibland dölja det för de jag inte vågar visa det för. Men sitter jag i köket och någon äter (om det så är så tyst så att ingen annan hör, JAG HÖR, säger jag bara), gör jag 1000 konstiga, obekväma miner, skriker högt och springer i panik. Ring min mamma om du inte tror mig, jag överdriver INTE. Det har gått så långt att jag knappt kan höra när någon sväljer saliv, SMÄÄÄÄÄRTA. När någon jag inte känner äter väldigt högt vågar jag inte säga till utan behöver oftast "gå på toaletten" typ 10 gånger, alternativt går till hallen och håller för öronen.

Tack, nu har jag lättat mitt hjärta.

3.
Det här erkände jag även på nyårsafton, och är halvt tabu, helt ärligt. Man "ska" tycka om sånt här, men nu säger jag det: JAG TYCKER INTE OM TECKNAD ELLER ANIMERAD FILM, i allmänhet! Kanske någon, någongång, men oftast tycker jag det är skittråkigt. Ice age, kom igen, jag förstår inte grejen? :S Självklart accepterar jag Dig fullt och helt, även om Du tycker om sån film, men INTE JAG!!

4.
Jag förstår heller inte hysterin kring Michael Jacksson.

(Nu fortsätter vi på nummer 5 och blir lite positiva och jakande...)

5.
Jag tycker det är JÄTTEGULLIGT då två killar pussas, jag smälter. Varför vet jag inte, men jag har alltid gjort det. Homosexuella killar... ja, love'yall.

6.
Jag har ätit sniglar. Alltså tillagade. Jag var 5 år. När jag berättar att jag är halv-vegeterian brukar jag för skojs skull säga "men jag äter fisk, skaldjur och sniglar". Fast jag äter inte sniglar längre. Men ändå.

7.
Jag har haft/använt 5... eller 6, Naomi Campell-parfymer.

8.
Jag har haft en fisk som åkte upp och ned, alltså på rygg. Den hade något fel på urinblåsan. Jag kände empati för den fisken. Det kan inte vara kul att leva på rygg när man är fisk. Dessutom dog fiskens kompis. Det måste blivit en ensam fisk. Blir nästan lite sentimental här... vilket leder till nummer 9:

9.
Jag gråter jämt. För allt. Alltså inte att jag är ledsen jämt. Utan jag är blödig och en riktig känslomänniska, visa mig ett klipp på mobbing och du får ett garanterat gråtkalas.

10.
Min mobil har färgskärm. Tror jag. Det var typ allt. Man kan ringa också, och smsa. Vill du skicka ett mms? Tyvärr, går inte! Jag ska nog köpa en ny mobil. På en gång gärna. En app, vad är det? liksom. Stenåldern, here we come.

Det var min lilla lista på saker jag kanske inte berättat. "Jag är inte stolt, men jag skäms inte heller. Det är liksom en del av miiiiig".

Värme och kärlek, Yasmine

tisdag 1 januari 2013

Den första dagen på det nya året!

God morgo... jäääklar, klockan är redan halv sex, panik, jag vaknade ju nyss!!!!!! osv.

/ : ,, ¤ ^ ~~ ; - * `

Trevlig dag igår, superdupermysig! Hann faktiskt med lite föreläsningsarbete först, sedan begav jag mig till Uppsala vid halv fem. Bussen från statshuset till P gick en gång i timmen, så det blev att vänta en halvtimme, och så stod jag på fel plats dessutom, men jag hann med lite spring! Mötte upp A vid busshållsplatsen och så gick vi in till de andra. Verkligen en hellyckad kväll trots att vi var så få. Fem rätters HURGODSOMHELST-middag med bål och vin och cider och vatten och (etc), och så lyssnade vi på musik medan vi pratade. Tiden bara rann iväg, och jag och A blev ju som vanligt lite halvt flummiga (men så får det vara!). Vid tolv gick vi ut och firade in det nya året, tomtebloss och champagne blev det, och jag kände hur det bläddrades in ett nytt kapitel i mitt lilla liv. Ja, nu är det 2013!

Stannade någon halvtimme till, sen skulle det bege sig hem. Men tack hörni för mat och sällskap, en perfekt nyårsafton!

Resan hem var lång och seg. Åkte buss till centralen och fick vänta en halvtimme på Enköpings-bussen med alla fulla ungdomar, roligt, roligt, när man inte själv är knappt hälften så full. Och jag hann några gånger himla med mina inre ögon och tänka "alltså, PRATAR man så??", man beter sig ju antagligen lite halvt småtöntigt då man är full måste jag säga. Dagens ungdomar, moralkärring, skojskoj, osv. Men bussresan gick bra i alla fall, lyssnade på musik och var faktiskt inte så jäkla trött. När jag kom hem pratade jag lite med mamma, och pappa som också var där, sen blev det dator, gilla-allt-på-fb och godnatt.

Har hunnit med en hel del idag också, börjar bli klar med det första föreläsningsmaterialet, och det känns så jäääkla bra!! Nu ska jag fila på en låttext och skriva ut lite papper till samtalet med K imorgon.

Skriver kanske mer senare, ciao! <3