I torsdags blev det akutsamtal hos min psykolog. Direkt efter åkte vi till akuten, och K ringde till poa (psykiatrisk observationsavdelning, akutpsyk) för att förbereda plats. Vi kom in, jag berättade läget för läkaren där, skötare hit och skötare dit genomskannade mig och min viska, tog blodtryck, puls, lyssnade på hjärtat, och sedan tog de in mig på poa.
Under de senaste dygnet minns jag inget annat än total kaos. Någon dag (vilken dag?) var startskottet på en helvetisk kväll. Då tryckte rösterna ned mig mot stolen och jag klampade in i den andra verkligheten totalt. C kom in och höll min hand, hon berättade sedan att hon tröstat mig, men jag gav inget gensvar. Diktatorn underströk gång på gång på gång att jag inte fick röra mig. Känslan, katastrofkänslan, var för stark för att ignorera, det var inte JAG TROR MED KÄNSLAN att något kommer hända. Det var NÅGOT KOMMER ATT HÄNDA, logiskt och rationellt med. Så jag satt där i ett par timmar innan jag vågade kolla upp. En sköterska försökte få liv i mig, bad mig prata om vardagligheter, men hennes ögon blev klotformade och i min skräck gav jag blanke fan i vad jag brukar göra på fritiden eller vilken musik jag lyssnade på. Där försvann jag.
Sen kom nästa minnesfragment.
Någon var där framme, i hallen vid hörnet, en ljusfigur vinkade mig dit. Jag förstod att det var Diktatorn och ingen ljuv varelse, då jag följsamt men vettskrämd lockades dit och började gå till andra ändan av avdelningen. Jag satte mig ned (ja, hör och häpna, jag satte mig ned på golvet - vilket förut var fullt förbjudet av bacillskräcken).Allt som skedde i allas verklighet, det försvann, helt. Jag vet inte vilka som pratade med mig, vad de sade eller hur de såg ut. Jag vet bara att jag stirrade rakt in i flimmerbilder som spelades upp framför mig, bilder av mitt eget självmord. Ett ljus uppenbarades framför mig, och helvete, nu dör jag nog, jag dör, helvete, tänkte jag mig förskräckt då ljuset lös kring mig. Rösterna var allt som fanns. Rösterna och rädslan. Sen försvann jag.
Inne på toan, minns lite vagt att ranglade dit. Någon knackade på dörren. Någon ropade på mig. Någon öppnade dörren. Någon lyfte upp mig bort till min dator jag beodrades stänga av. "Jag dör ju för i helvete i natt, rösterna kommer få mig att hänga mig!" tänkte jag, "hjälp mig, skit i min jävla dator!". Men jag stängde av. Sen vaknade jag till liv. Rösterna höll mig vaken några timmar till, sen upptäckte jag i min förtjusning att jag lyckats smuggla in något vasst. Poff, där försvann jag.
Några sekunder, minuter, halvtimmar (?) senare stod jag inne på toaletten och förstod att de styrt mig till det jag bara INTE fick göra. Så jag tryckte snabbt som attan på den röda knappen och föll ihop på golvet. Minns lite vagt hur de tejpade och diskuterade stygn, sedan fick jag ännu mer medicin, borstade tänderna och gick och lade mig.
Sedan har det kommit och gått. Ibland i det stuket, ibland tankeritualer tills jag kvävs av ångest och skakar i takt, ibland en rädsla utom all beskrivning som får ilningar att krypa, kväljningar stötas upp i strupen och världen att snurra. Ibland kommer en minut av lättnad. Jag tänker inte låta en enda som stund gå till spillo, jag ska göra allt för att överleva och jag FÅR inte låta rösterna ta mitt liv.
Jag ska vinna. Men nu är jag jävligt skör, jävligt rädd och jävligt dimmig. Pillrena är många och ångesten är konstant. Men det är också då jag ser min egen styrka. Att höra någon ständigt hota om att ta livet av dem man älskar, om så i huvudet, ger en rädsla som knappt går att förklara. Men fortfarande tar jag åt mig av de ljusa stunderna, fortfarande orkar jag älska och skratta, och kan jag - kan ni!
Värme och kärlek, en positiv men livrädd Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar