Kommer du ihåg mig?
Nej, inte den falska bild du skapade av mig.
Minns du mig?
Det är läskigt då känslorna blir så många att det inte rör sig, ingenting kommer ut, och då känns det tommare än någonting annat. Orden borde brunnit som eld i ögonen, men jag behöll ett konstant lugn. Sedan kom ett ytterligare slag mot pansarett som bara klingade till. Jag borde gråtit, känt hur hela traumadelen av mig skrek, men jag gjorde det inte. Jag skrattade åt tragiken och något som borde vara så lätt att förstå. Men du förstår inte. Jag tänker inte vädja och be om förlåtelse, för ingenting var mitt fel. Jag tänker inte hata, du är inte värd min ilska. Jag tänker inte svara, jag tänker inte ens ignorera, jag tänker inte göra något som ger dig en betydelse. Där är en smutsfläck på golvet, en bänk i parken och där är du, inga känslor, end of story.
Frågan du ställde har ett enkelt svar, men det får du klura på själv först.
Kanske förtjänar du ens inget svar?
Ironiskt.
7 år har du tagit ifrån mig. Sju år. Jag tänker låta dig behålla dessa sju år, jag vill inte längre ha dem. Jag tänker - och är på väg att - bygga ihop mitt liv igen, och tyvärr, du får stå där medan jag lämnar dig på mitten. Nu är det inte min tur att säga förlåt. Du får vädja och be, men så fort jag ser dig kommer jag hälsa och gå förbi, som om det vore en gammal bekant. Mer än så vill jag inte minnas dig.
Kommer du ihåg mig?
Nej.
Du kände mig aldrig.
Och jag tänker inte låta dig göra det heller.
Vänliga hälsningar, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar