Efter 2 veckor och fyra dagar är jag äntligen utskriven sedan 3 dagar.
Då, visste jag inte skillnaden på en tanke eller en röst eller en röst utifrån eller kanske smärta i stortån.
Ingenting gick att särskilja från det andra, gick att beskriva, gick att förstå.
Idag, en månad senare, hör jag inte mycket röster. Känner ingen sån rädsla. Ingen sån förvirring.
Men nog allt är jag förvirrad. Gårdagen speglades av en känsla som jag känt 5 gånger ungefär under de senaste 5 åren. Den första gången var -06 då vi åkte till Kreta. En känsla som går ut på att den är främmande. Ungefär som när man möblerar om ett rum ni vet, "något" är annorlunda, "något" är inte som det ska..? Den känslan utan att veta var i helvete i livet man möblerat om. Efter första gången det hände sjönk jag ned i en svart grop och ingenting blev som det någonsin varit. Sen dess har alltid något hänt efter den känslan. Och ja, jag är rädd. Rent vettskrämd, utan att veta för vad.
Allt drog ned mig i ett hål av deppighet, lite kan då allt förklaras av en smärre förkylning, resten hoppas jag är ett minne blott så snart som möjligt. Jag mår ju mycket bättre. Egentligen. Ibland kommer det dagar då man anklagar sig själv för världens alla problem och hela begreppet "jag är inte värdelös, jag är helt okej" raseras och lämnar kvar en total "feeeeeeeeeeel, VÄRDELÖS"-känsla som blandas ihop till en kladdig röra med allt annat i huvudet. Därav förvirringen.
Idag står 1 000 000 000... saker på min planeringslista, och det är bara att sätta igång. Hann faktiskt med ett och annat igår till trots, men enligt listan kommer det bli händelserika veckor. Nu gäller det bara att göra det svåraste; att följa planeringen....
I förrgår var vi på storseans med L. Williams, mer om det i nästa inlägg!
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar