De känner inte igen mig.
Jag känner inte igen mig.
Vem är jag utan?
Är det jag som
Skrattar?
Tänker?
Gråter?
Talar?
Går?
Behöver jag dem?
Kan jag leva utan dem?
Finns jag ens längre kvar?
Eller är den enda jag som finns fångad i en pillerdimma?
Jag talar om mediciner. De första två åren inom psyk hade jag två mediciner, och kompletterade med terapi.
Jag blev bara sämre. Vi höjde. Det kom fler. Det lades till. Sen dess, alltså de senaste två åren; har jag burit på rena droger i min utslitna kropp. Lagliga, men ändå. Jag har mediciner för att vakna, mediciner för att somna, mediciner för att äta, mediciner för att gå ut, mediciner för att kunna föra ett normalt liv, men att gå på 9 olika mediciner på en dag ÄR inte normalt, det är inte så det så kallade "normala" ser ut. Utan att nämna specifika namn (de säger inte mycket och är ganska irrelevanta i sammanhanget) har jag tagit allt ifrån antihistaminer (milt lugnande), tunga sömnpiller och benzo (tunga lugnande), till milda antidepp, tunga antidepp och antipsykotiska, till ångestdämpande epelepsimediciner och hjärtmedicin för biverkningar (hjärtmedicin för en 19 åring, då står saker inte rätt till).
Jag väntade länge med att skriva detta inlägg, har svårt att hitta ett bra sätt att berätta om mediciner utan att ge fel signaler. Men idag var jag för den tjugofemte gången tvungen att avbryta ett samtal med mamma pga att jag inte kan forma vettiga sammanhängande fraser, och mamma sade förtvivlat att "Yasmine, du är SÖNDERMEDICINERAD, du är NEDKNARKAD, det GÅR INTE att höra vad du säger", och jag börjar någonstans förstå att det inte är att leka med. Människor som sett mig då jag haft som mest mediciner har inte känt igen mig. Det har inte varit Yasmine.
Igår höjde vi en medicin som heter anafranil, ett av de tyngsta preparaten inom psykofarmaka, används mot depression och tvång i väldigt svåra fall, något man ALDRIG börjar med att ge. Vanlig dos är 100, 150 är maxdos, och nu ligger jag på 200. Den har extremt mycket biverkningar, och att ta ETT PILLER mer än högsta möjliga dos, med eller utan alkohol, gör att ditt hjärta stannar på direkten. Har du "tur" överlever du, men livet blir sig aldrig mer likt. Du blir ett vårdpaket.
Under dagen igår, runt 7 på kvällen, föll jag ihop, svimmade nästan av. Hjärtat rusade. Världen snurrade. Blicken svartnade. Pulsen steg. De undersökte mig och det första de kunde se var att jag hade 120 i puls (man ska ha 70-80 ungefär), det gjorde ont, jag krampade och kunde inte resa mig upp knappt. Vi var nära att åka in akut, men läkaren (gissa vilken?) sade att vi avaktar och undersöker mig genom hela natten. Det berodde antagligen på medicinen, och biverkningen som blev fick mig att vilja skriva ett avskedsbrev av rädsla att inte hunna ta farväl om hjärtat skulle stanna.
Hade jag bara fått rätt hjälp i tid, den hjälp jag får idag, hade jag kunnat dividera mina mediciner. Idag skulle jag behöva avgiftas om jag skulle sluta. Jag vet inte längre när det är jag som talar, eller det fjärde neuroleptikat i listan. Hade jag fått den här hjälpen då, hade jag vetat det. Nu är det inte så. Och jag skulle bli fysiskt sjuk om jag slutade. De flesta medicinerna jag tar har jag tagit snäppet under maxdos, maxdos eller mer.
Nu är det tänkt att jag ska ta bort några mediciner och göra dem färre, fast med ännu högre doser. Det kan vara ett sätt att särskilja. Det som är tänkt är clozapine istället för de två andra neuroleptikerna, ett mycket effektivt neuroleptika men återigen ett tungt med mycket biverkningar. Du måste ta blodprov en gång i veckan för att förhindra en ganska säker död eller diverse fysiska komplikationerna. Jag hoppas att det kan fungera, trots att jag har svårt att tro att något anti-psykotiskt skulle fungera, då jag inte ser att det jag upplever har med signalsubstanser att göra. Men jag kan prova.
INNAN ni börjar ge er in i medicindjungeln, hitta ANDRA sätt. Terapi är inte att underskatta, medicin är bara en parallell väg med terapi om det skulle hjälpa. Mer eller mindre alla mediciner har mer eller mindre biverkningar, läs och begrunda ordentligt, väger det positiva över det negativa? Fråga alltid läkaren om ett nytt preparat, hellre för mycket än för lite. Fundera. Tänk efter. Ångest kan täckas över med mediciner, för stunden. Men det kan bli vanebildande. Och du kan fastna. Har du konstant ångest är det något som måste hanteras på andra sätt. Är du svårt skadebenägen är det kanske bättre att ta ett piller än att skada dig. Men vissa mediciner kan inte vara för alltid.
Har du en benägenhet till psykisk sjukdom eller har en svårighet som kommer bestå trots ett värdigt liv - givetvis ska du ta något/ett par preparat så du kan orka med livet. Men tro mig, att inte kunna gå normalt, föra ett normalt samtal, äta normalt, sova normalt, hantera problem normalt - är inget liv!
Att kolla efter biverkningar kan också vara en bra idé innan du äter en medicin.
Jag vill inte skrämma slag på den som behöver medicin, givetvis ska du lita på din läkare i de flesta fall, men jag tänkte ändå upplysa er genom att beskriva biverkningar jag haft. Here we go:
Trötthet
Yrsel
Illamående
Torra slemhinnor
Bröstmjölk/utebliven mens (prolaktin)
Viktuppgång
Viktnedgång
Ätstörningar
Hjärtklappningar
Frossa
Feber
Ökad puls
Blackouter
Tunnelseende
Självmordstankar
Ökad depressivitet
Eufori
Glädje
Oförklariga sömnanfall
Rastlöshet
Förvirring
Kramper
Utvidgade pupiller
Huvudvärk
Hallucinationer/vanföreställningar
Svullenhet i ansikte och kropp
Tinnitus, oförklarliga tjut
Etc.
Jag fick en gång en medicin efter att jag blivit fri från min anorexi.
Ingen sade något om annan biverkning än rastlöshet.
Jag föll tillbaka, rasade i vikt.
Läste i bipacksedeln; biverkning: anorexi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar