Inlagd // förbättringar

Foto: S. Ejner av Y. Ejner Lind

Nu har jag varit inlagd i en och en halv vecka. Det har varit tungt och ibland outhärdlig på grund av anledningen till slutenvårdsperioden. Men jag andas in djupt, harklar mig och får ut orden;

Det är bättre!

Då jag kom till POA var jag ett vrak. Jag hörde inget annat än röster, var delvis ej kontaktbar och minns det mesta som en vanvettig dimma. Gång på gång föll jag ihop, gjorde allt rösterna bad om, vaknade upp blodig eller vettskrämd. Jag hade inga suicidiala tankar, allt mörker var rösternas dom. Hopplöshet och rädsla, dödsångest och förvirring. 

Första fem dagarna var värst. Då var jag inte i vår verklighet. Allt jag gjorde var någon annan som styrde, ingen tanke var min och ingen känsla gick att lita på. Det är svårt att ens förklara hur obehagligt det är att inte ha kontroll över sina egna sinnen. Jag vet inte vad bara jag ser eller vad andra ser eller om det är verkligt eller om det är sjukt eller om det ens finns en annan verklighet, trots att mitt innersta vet att det mesta är verkligt, inte alla kan uppfatta det bara.

Sedan släppte rösterna lite, och jag föll ner i ett kaos av minnen och flashbacks. Två dagar cirkulerade bara kring detta och jag undvek, tvångade bort minnena och någonstans väckte jag tvångstankarna till liv. Sedan dess har det vandrat mellan röster, tvångstankar, ångest och rädsla inför kroppen som haft sina komplikationer. Men impulserna, den mest nattsvarta och hisnande rädslan, den har lämnat mig för den här gången.

I lördags fick jag åka hem, kom tillbaka igår och sen dess har det känts så oerhört mycket bättre.

Men så kommer tankarna.

Är jag beredd att bli bättre, fallet blir högre då?

Förtjänar jag verkligen att må bra?

Lurar känslorna mig?

Kommer rösterna göra att något händer om det vänder helt?

Är jag något värd då, då sjukdomen är allt jag har?

Jag försöker sparka tankarna i huvudet, de kommer alltid, och jag har lärt mig svaret på dem, det är bara att göra sig påmind. Faller jag så faller jag, stämmer det verkligen att dalarna blir djupare? Eller bär jag med mig ljus från förbättringen? Och sjukdomen är faktiskt inte jag. Den lever parallellt med mig. Min linje löper på lika fint utan sjukdomens linje nedanför. Jag är inte värdelös. Hur verkliga såna känslor än känns ibland.

Jag är inte sjuk, jag är inte frisk, jag är jag med en sjukdom, jag är Yasmine!

Värme och kärlek, Yasmine