Jag är trött, det vet jag.
Anledning = har sovit lite.
Enkelt och simpelt.
Lösning = sova.
Klart!
Men hur gör man åt en ångest som aldrig slutar krampa inuti?
Mot röster som inte längre är någonstans, de är överallt?
Mot tankar som bara surrar i huvudet, går inte att räta ut, går knappt att läsa?
Önskar allt kunde bli bättre med lite sömn.
Försöker fortfarande intala mig själv att, ta det lugnt nu Yasmine, det har varit värre.
Enligt det där jäkla testet jag fick fylla i är symptomen allvarliga, men inte längre mycket allvarliga, inte extrema. Jag kommer upp på morgonen, lägger mig på kvällen, äter på dagen, motionerar, utför aktiviteter, et-ce-te-ra. Men hur mycket värre det än har varit, hur många dagar jag än stängt in mig i mitt rum, hur många veckor jag inte ätit, hur många gånger jag än försökt ta mitt liv eller skadat mig själv, hur många jävla veckor jag knappt rört på mig och krampat av stillheten ÄR allvarligt INTE okej. Men något säger mig att det inte blir bättre av att jag blåstirrar det dåliga in i ögonen och blir hysterisk. Samtidigt måste jag vara ärlig mot mig själv, så jag kan hjälpa. Balans måste vara ordet.
Inom loppet av några dagar föll jag ihop, gång på gång, mitt på golvet, mitt i ingenting som orsakade någonting, bara rätt ned och helt i rösternas makt.
Ville få ur mig lite idag för att visa att jag mitt i allt lever, men imorgon slår jag mig ned här och berättar hela läget, för att få en rätsida på allting. Nu gäller det. Behandlingen måste fortsätta, jag hänger på en skör tråd.
Värme och kärlek, Yasmine
Why was I one of the chosen ones?
Until the fight I could not see
The magic and the strength of my power
It was beyond my wildest dreams
Dark wings they are descending
See shadows gathering around
One by one they are falling
Every time they try to strike us down
Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe
Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar