Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 1

Jag vill bara placera ett stort jävla märke rakt över skallen där det står "frisk". Jag är trött på allt var sjukdom heter, och jag längtar till den dag jag kan tala sanning med mitt lilla skall-märke. Men var jag än går möter jag det. För andra människor måste det förklaras så inte krissituation uppstår, vilket det kan tyckas göra varje dag. Varför blir hon plötsligt tyst, stannar upp i sina rörelser och stirrar ned i marken? Varför faller hon ihop på stolen och blir okontaktbar? Varför stoppar hon i sig piller? Varförvarförvarför? Jo, för att hon är sjuk, simple as that. Men då man inte längre vill passa inom ramarna för sjuk, men allt talar emot det, hur gör man? Jag kan välja att inte berätta. Men då jag plötsligt blir tyst och tvångstänker så att det syns (fast jag tvångstänker 24/7 och lite till) då är det svårt att enkelt sopa upp efter sig. "Men gud, lilla vännen, hur är det? Mår du dåligt?", jag vill kolla på den fina människan som frågat och säga "inget mer än det som alltid är" men det blir att jag bortförklarar mig "jo, jag hakade upp mig" som om det händer ytterst sällan.

Ibland har jag lust att byta identitet. En gång i tiden, innan jag växte i mig själv på något mirakulöst sätt, identifierade jag mig helt med det sjuka. Det gav konsekvenser. Idag är jag Yasmine, du vet, hon som är sjuk och ingen förvånas längre då jag berättar att jag varit inlagd, lagt till en nionde medicin eller har en svacka. Sådant händer väl varje dag för den som är sjuk. Jag vill ha en deal med mig själv att aldrig mer läggas in, aldrig mer kliva in i den "sjuka världen". Jag vill sluta tvärt med alla mina mediciner, jag ORKAR INTE ENS SE PÅ SKITEN LÄNGRE. Jag fylls med HAT och ILSKA varje gång på dagen mamma kommer fram med små jäkla kluttar fyllda med kemikalier som egentligen bara gör mig sämre. Men då man väl börjat, lägger man hellre till en medicin mot biverkningar - än att ta bort medicinen som orsakat det. Är inte det sjukt om något? Då jag, om jag (vadå om? DÅ jag...) släpper min bok med min historia vill inte jag vara ytterligare en sjuk författare som berättar om sitt liv som psykiskt sjuk och blir sedd som ett psykfall av de som läser, fast tanken inte är så från början. Jag vill vara en solskens historia. "Hon som var sjuk", "hon som blev frisk". Det gör ont att inse att min sjukdom alltid kommer finnas med på ett hörn. Kroniker kallades det väl. (Vill inte, snälla, skjut min sjukdom och lämna kvar mig..?)

Jag lider av en väldigt svår sjukdom, har gjort i flera, flera år. Men jag tänker inte längre kalla mig sjuk. Jag är en i grunden frisk människa som råkade ut för saker en människa inte ska behöva beröra och därmed drog på sig en sjukdom. Jag har en sjukdom. Som någon skrev någonstans, och det min behandlingsmottagning har som standardfras: "det här är ingen schizofren person, det är en person med schizofreni". Klokt och vist på alla sätt. Jag kommer glömma bort mig, mumla fram "sjuk" av ren automatik, jag kommer inte radera allt jag någonsin skrivit här där jag benämner mig som sjuk, men; jag ska göra allt för att hålla fast vid "har en sjukdom".

Mycket är svårt. Men ingenting är omöjligt.