Jag ska börja blogga igen!

En vecka har gått sedan konserten.

Det var underbart, den bästa dagen på länge, den mäktigaste på år, ögonblicket Sharon sjöng meningen "this world may have failed you, it doesn't give you a reason why - you could have chosen a different path in life" ur "angels" var jag nära att gråta, då hon mötte min blick, jag vill i alla fall intala mig att det var min hon mötte, då kändes mitt liv så fullständigt. Märklig vilken påverkan musiken har på en människa. Särskilt musik som lyser som ett ljus i mörkret (no light in the darkness, is too small to see, there's always a sparkle of hope, if you just believe - WT, deceiver of fools). Jag fick dessutom spendera kvällen med fyra änglar. En dag att leva på länge, med andra ord.

I måndags åkte jag in till stan för att träffa en ny vän, vi åt, fikade och letade oss genom halva stan efter en spelning (Charlotte Nordins band, ohmygod, M hade fått inbjudan till deras realese för den nya singeln) och vi hittade Underbara Bar tillslut! Vi blev mingelfotade, pratade med Charlotte ur bandet och pratade vid ett bort innan de började spela. Med lite bussar och tåg att hinna med hann vi lyssna klart. Lite jobbigt i början med allt det svåra som påverkade, men vi hade även väldigt trevligt och jag är så glad att jag träffat henne, vi har mycket genemsamt och ser väldigt lika på saker och ting. Berättar mer sen.

Jag sitter i huset på Granitvägen 18, ett hus jag växt upp i, ett hus som fanns med då mörkret knackade på min dörr. Det är som att stiga in i sjunde gradens helvete då man stiger in. Om en vecka (ungefär) är huset historia, i alla fall för oss, för mig. Vi ska strax lämna och åka hem. Ja, åka hem. Detta är inte vårt hem längre. Samtidigt som en del av mig tycker att det är sorgligt är det en lättnad utan dess like. Nu ska vi åka hem. Hem där änglarna dansar, istället för lava fyllt till bredden, ungefär.

Jag ska börja blogga igen!

Det har blivit av och till med det, men nu har jag allt bestämt mig.

Nu kör vi.

Kärlek och värme, Yasmine