Falla. och stanna där?

Skriven tisdagen 4/10 2011

Idag brast allt.

Någonstans alla drömmar, fantasier om att leva, inte låta mörkret styra, föll isär.
Bara mitt på gatan, mitt i ingenting, lät jag garden börja spricka.
Men jag höll ihop, tätt isär, ville inte brista mitt på gatan, mitt i ingenting.

Tankarna snurrade. Rösterna tjattrade. Dök det upp en tanke lät jag den springa fram, fäktade och slog ned den, lät den rinna iväg. Tankar som rösterna upprepade, tillslut var de inte längre tankar utan konkreta varelser som lade sig som svarta moln över hjässan. Jag upprepade "ta dig samman, fall inte nu, du kan falla sen" och gjorde precis det. Tills tanken inte gick att upprepa då de svarta molnen tog över och upprepade tanken själva, gjorde oljud, skratt som seglade förbi.

In på ett café, frenetiskt dricka juice, låtsas vara precis som alla andra. Vaga flimmer av tankar berörde det jag såg; tjejer som skrattande drack sina latte, läppstiftsklädda munnar och glittrande ögon. Det gjorde ont. Var de precis som jag? Satt den blonda tjejen med tofsen mitt på huvudet och leendet gnistrande på sin plats, och dolde sina inre tankar så väl, spökande funderingar över när det skulle brista, när hoppet skulle sluta flacka och släckas helt, självförakt som tärde och bad om timslånga ritualer för att överspegla det mest hatiska? Eller var jag inte alls som dem, var jag inte ens i närheten av dem, är jag någon som aldrig ens kommer bli?

Väntade, klockan tickade, mobilen ringde, snabbt gick jag i något slags töcken mot bilen, slog mig ned, var tyst, tyst från stan, tyst förbi husen, tyst in på IKEA, tyst in, tyst då mamma oroat undrade hur det var, har det hänt något? Tyst fram till vikväggarna, tyst då mamma frågade om den här var fin, kunde jag tänka mig den i mitt rum? Tyst tills jag inte alls lät garden spricka, nej den föll platt isär på marken och väl i bilen lät jag tårarna anfalla kinderna.

Jag vill inte dit igen.
Jag vill inte stänga av skärmen till livet och låta att jag byggt upp falla isär.
Ibland måste man falla, plocka ihop sig och gå vidare.
Men jag är inte på väg att falla, upp och vidare.
Jag är på väg att falla till ingentinget, och jag vet inte om jag orkar resa mig direkt.
Normalt liv, precis som jag ville ha det. Jag låtsades, och borde få en plats i dramaten.
Men bakom den positiva energiska tjejen är jag djupt sårad, av livet själv.
Den här gången kanske jag stannar på marken en tag. Tills jag har kraft.

Och Mr OCD är tillbaka, full karusell, hej och hå.
Jag orkar inte bli mentalt rullstolsbunden igen.
Men jag orkar heller inte säga ifrån.

Värme, kärlek och tårar, Yasmine