Visualisering, ett enkelt knep mot tvångsmässiga tankar

Nu har jag inte hunnit skriva på ett par dagar. Igår träffade jag G på stan, efter att ha åkt buss till Uppsala. Vi fikade, pratade och hade trevligt. Tack för dagen! Kom hem vid sju, då jag åt sushi hos pappa och sov där. Idag hade jag ungefär en halvtimme på mig att äta och göra mig i ordning, innan jag skulle hämta S vid bussen - men se på fan, det gick! Minns tiden där såna handlingar skulle tagit halva dagen, men bättre har det blivit. Pratade med farmor om det (hej farmor!) och konstaterade att jag kommit en bra bit iväg från det där, det går inte att jämföra. Umgicks med S hela dagen, vi åt sushi, sjöng karaoke, promenerade och åt grillat hos paps. Supertrevligt, tack för dagen vännen! <3

Inte förrän efteråt kom den riktiga ångesten, då jag blev lite smånojig på vägen tillbaka till huset. Ibland väcks en känsla till liv, av att något är i görningen. Kan få för mig att tankar är röster, och blir nästan säker på att det blir så, men har äntligen lärt mig att bryta det. Har nog skrivit följande förut, men ändå; tidigare när jag hörde svaga röster uppmärksammade jag det väldigt mycket. Pratade med mamma, skrev om det, berättade det för någon vän för tips, för familjen för avlastning, ringde eventuellt K, helt enkelt - bekräftade det! Detta ledde sällan till att jag slutade höra röster, det som istället hände var att jag gav rösterna näring genom att bekräfta deras existens. De flesta gångerna slutade det med att jag hörde tydligare röster. Idag har jag insett mitt snedsteg, och det ska gå längre innan jag uppmärksammar dem. När jag nu vandrar på den leriga stigen, snirklar mig mellan blommor och träd uppför vår backe till huset, byter jag ämne i mitt huvud. Jag tänker "det är inte röster, det är bara tankar, tankar som inte stämmer, tvångstankar" som ett mantra tills jag faktiskt tror på dem. Eller kanske inte ens tror på dem, utan bara lyckas undvika motsatsen. De flesta gånger glömmer jag bort rösterna. Ibland kunde jag tidigare bekräfta dem bara av ren ovana, för att det är så jag "borde" göra och så vidare, men varför göra det om det inte hjälper...

En eller två felsteg jag gjorde idag enligt mitt tvångsmässiga huvud, satt kvar länge. Men något jag tycker hjälper mer och mer är "visualisering". Alltså att skapa en handling i mitt huvud, för att lätta på jobbiga tankar. Jag pratar ofta med P och änglamorbror, änglar på andra sidan, och de ältar oftast detta. Visualisering är ett effektivt knep. "Yasmine, när du får en tanke" säger änglamorbror, "grip den med dina fingrar, håll kvar den mindre än en sekund och kasta iväg den!". Det tog många, många gånger innan jag tog det till mig, många ovärderliga försök. Men tillslut! Jag grep en tanke, och kastade iväg den. Och den försvann. Ja, en gång tamejfan försvann den! Jag trodde jag drömde. Jag försökte en gång till, med nästa tanke. Samma där, den försvann! JAG SLÄPPTE! Tillslut dök en riktigt svår tanke upp, som kunde skapa en stor tankekedja och då blev det svårare. Jag grep tanken, hann tänka "ajdå" och velade fram och tillbaka. "Yasmine" sade änglamorbror då, "analysera den inte ens. Det spelar ingen roll VAD för tanke det är, du bara släpper den!". Jag provade, lyckades, och slapp en hel panikattack.

Idag när blåsen far förbi, lät jag vinden ta med sig tankarna iväg till fjärran. Jag lät armarna falla åt sidan, såg upp i skyn och såg på när otäcka, konstiga, obehagliga tankar bara flög iväg. En märklig, men häftig känsla.

Visualisering, säger jag bara.

/ Yasmine