Kommer förmodligen ta en liten paus i bloggandet.

Hej alla fina!

Nu är det så att mitt liv är rätt stressigt i nuläget, och har varit ett tag. Saker som hänt + många viljor och planer jag har, har tärt lite på krafterna, och jag inser att jag måste sakta ned för att inte fysiskt bryta ihop. Min kropp är lite halvt ur funktion på många plan, förmodligen stressrelaterat men jag ska försöka uppsöka läkare och kika efter. För ett par veckor sedan råkade jag ut för en enorm stressreaktion då jag fick förhöjd temperatur i kroppen, huvudvärk, frossa, mycket ångest och bara grät helgen igenom mer eller mindre. Insåg att jag inte kan köra på i samma tempo, och var tvungen att välja ut fem saker som jag kommer prioritera följande veckor. Där ingår inte bloggandet. Jag kommer fokusera på de viktigaste människorna i mitt liv, föreläsningen om två veckor, och ett par, tre andra saker. Resten får pausas.

Har hänt mycket roligt och utvecklade också. Bland annat ett jobb-uppdrag jag fick av hjärnkoll måndag-tisdag förra veckan, som gick ut på att stå vid ett bokbord på UKK i Uppsala och prata om hjärnkoll. Har också blivit intervjuad och fotad av UNT (Upsala nya tidning) för en artikel. Nya möjligheter som dyker upp oväntat, alltid ovant men väldigt spännande.

Artikeln kommer ut i UNT (pappersupplagan) nu på söndag, 27/10. Lägger upp en länk till UNT:s hemsida när artikeln läggs upp där.

Imorgon ska jag iväg på kryssning med älsklingen för att fira vår halvårsdag. Kommer bli så sjukt underbart och jag längtar massor. Tänk, ett halvår. Tiden har gått fort, men innehållit så mycket positivt och så mycket kärlek att det annars borde tagit år för allt att hända. Älskade F, du betyder så otroligt mycket att det knappt går att beskriva i ord <3

Kanske uppdaterar någon gång ibland, men skriver nog inte "på riktigt" på ett tag, bara så ni vet.

Men jag önskar er allt gott så länge!

Ljus och kärlek, Yasmine

Litet inlägg i väntan på min fina vän A!

Hallå där allihop!

Tänkte fortsätta med diktserien senare. Sitter i min fåtölj och följer min planering tills A dyker upp, ska bli väldigt roligt. Blir nog promenad, middag och tjej-babbel för fulla muggar!

I helgen var älsklings-F här, från rätt tidigt på lördagen till rätt sent på söndagen. Vi hade det superfint! Mys, middag och filmkväll (American psycho, oh yes!) på lördagen, och sovmorgon, prat, skratt och gos på söndagen. Helgen avslutades med middag pappa lagat i ordning. Tack bästa F för en superfin helg <3

I måndags tog jag mig till Uppsala för musikgrupp, väldigt roligt hade vi med mycket sång! Skrattanfall med A och M big-time efteråt, i lunchrummet. Efteråt åkte jag hem och hade tänkt göra lite nytta som var i behov av ELEKTRICITET, då strömmen gick i hela Idealis (där jag bor). Väldigt roligt, mörkt som satan vart det (ey, använde till och med en sammanhängande metafor!), och frågan uppstod; VAD I HELVETE GJORDE MÄNNISKOR FÖRR I TIDEN? Fanns ju inte ett skit att göra. Så... jag gick och lade mig. Efter några timmars messande med F.

I tisdags klockan sex på morgonen kom strömmen tillbaka (då jag sov) och när jag steg upp (och var vaken) försvann strömmen igen, ironi deluxe. Hade ingen täckning till mobilen, hemtelefonen funkade inte, internet funkade inte, panik, panik, gick ju inte att ha någon som helst kontakt med omvärlden. Visst att jag värderar ensamtid, men man vill ju åtminstone kunna veta att det GÅR att ringa någon. Så jag gick över till mormor och morfar som också saknade el och läste i en bok. När jag kom hem var strömmen tillbaka och då gick det att skicka lite mejl och diverse nytta, skönt! Men då A ringde och det fortfarande inte fanns någon täckning, misstänkte jag att något var galet. Ringde telia, de såg inget fel. Stängde av mobilen, slog på den 10 minuter senare, ingenting hände. Efter några undersökningar visade det sig att... min mobil hade gått sönder. Ni kan inte räkna mina svordomar och gnäll på en hand, inte ens två. Det lugnade sig lite, min panikfrossa, när mamma lånat ut sin HTC, simkortet var i, och jag förstod att jag åtminstone kan använda min gamla mobil till att ta kort, läsa gamla sms osv. Hann med det viktigaste igår i alla fall, trots den tid som gick åt till att vara sur, tvär och ha en trasig mobil. Ack, dagens i-landsproblem.

Men nu väntas A och min mor som anländer tillsammans om lite mer än en halvtimme, härligt! Ska förbereda lite annat, så skriver jag mer på fredag. Imorgon ska jag åka till finaste F och spendera torsdagen med honom, åker hem efter sånglektionen på fredag.

Ha det bäst! <3

Ysmis

Bloggserie: dikter. Del 2 - "hoppas att någon finns där för mig"

Sökte igenom mina word-dokument sedan några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter. Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna mellan 2008 och 2012.

-------------------------------------------------------------------------------

Från mina första stapplande steg har jag haft ett leende

Omkring sorgen

Varit den som alltid tagit hand om alla

Låtit tårarna torka mot mina axlar

Som en klippa

Samtidigt som jag själv varit nära att falla

Från mina första stapplande steg har jag gråtit

Bakom leendet

Velat försvinna varje evig sekund utan att visa

Velat skrika och vädja om min egen existens

Bli sedd

Ändå har det varit samma visa

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon kan se bakom mitt leende

Som alltid kommer

Åter

Från mina första stapplande steg har jag hatat

Den jag varit

Som aldrig kommer kunna nå sina mål

Att lyfta upp alla andra att nå ljuset

Medan jag fått vara på botten

Är kanske mer än jag tål

Från mina första stapplande steg har jag älskat

Älskat livet

Alltid sett det fina

Det ingen vet är att det är en lögn

Att tårar rinner

Så säg mig, kan du torka mina?

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon kan se bakom mitt leende

Som alltid kommer

Åter

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon tål då fasaden rämnar

Och trots det

Mig förlåter

--------------------------------------------------

Kommentar:

Ja, dikterna var väl för det mesta långt ifrån positiva. Kanske just för att uttrycka det jag aldrig annars kände jag kunde uttrycka, det jag trodde människor skulle lämna mig för om jag uttryckte (som jag beskriver), nämligen sorg. Sorg var förbjudet i mina ögon, jag hade ingenting att sörja, att gråta för. Hade blivit förbjuden att gråta under lång tid, och tillslut var tårar skamfyllda. I den här dikten märker jag tydligt min syn på mig själv sedan tidiga år, att jag var den som behövde hålla en fasad uppe och alltid kände att jag behövdes till att trösta. Skämdes över att själv känna ett behov att tröstas, slets mellan tanken på att det även var min rätt att få tröst, att bli sedd, samtidigt som andra tankar tyckte jag var patetisk som kunde tänka så. Leendet, skrattet och konsten att skämta bort allt var mitt försvar under många år, det var lätt att skratta till när någon gav en pik, gjorde situationen mindre pinsam. Innerst inne önskade jag nog att någon kunde upptäcka att det fanns tårar bakom det där leendet. Och jag hoppades bli förlåten för det.

Bloggserie: dikter. Del 1 - "tiden då jag inte fanns"

Sökte igenom mina word-dokument sedan några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter. Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna mellan 2008 och 2012.

-------------------------------------------------------------------------------

Det var tiden då jag inte hade någon färg

Jag var genomskinlig så ingen kunde se

Nätterna gick ut på tårar och inre skrik

På dagarna log jag, ingen kunde se mig le

Jag minns skolans trygga varma miljö

Jag måste villigt erkänna att jag aldrig kände

Då jag blivit tryckt till grunden, jag var osynlig

Det var som att mitt liv faktiskt aldrig hände

Ni pratade, men gick ifrån mig för att slippa

Det var något ni aldrig behövde göra

Hur mycket jag än skrek, gjorde öron döva

Var min röst något ni inte kunde höra

Det var tiden jag gick längs kala korridorer

Ni fanns där längre fram någon annanstans

Det var tiden där jag vandrade likt en skugga

Det var tiden då jag inte fanns.

--------------------------------------------------

Kommentar:

Uppenbart ämne, en dikt som speglat många jobbiga känslor under hela min grundskoletid. Ämnet mobbing är det ett av de känsligaste ämnena för mig. Ätstörningar, tvång och självskadebeteende kan jag berätta och skriva om kors och tvärs utan att beröra mig riktigt när det handlar om min historia, det är inte lika skört. Men ämnet mobbing har påverkat mig mer än något annat.

Delen av mitt liv jag allra minst vill göra om.

En vecka med mycket roligheter!

En vecka har gått sedan jag skrev sist, en mestadels väldigt bra vecka! Gör en liten kort resumé först:

Lördagen spenderades på OT (Oliver Twist, ölpub) med älsklings-F, min vän F, hennes pojkvän R och en vän till honom. Väldigt roligt att få träffa dem, tyckte vi hade riktigt trevligt och mycket skratt och prat blev det! vi satt där från kvart över sju till närmare tolv, innan vi skulle hem med ett SJ-tåg. Dock funkade inte automaterna (!) så vi fick ta ett tåg kvart över ett och byta i Upplands Väsby. Mysig kväll!

Vi sov ut länge på söndagen, myste, åt frukost och sov lite till. Åkte hem på kvällen för att umgås med min älskade lillebror, och det blev filmmys och mycket babbel. En superfin helg!

I måndags var det musikgrupp, och det gick väääldigt bra, särskilt med en låt som lät väldigt stämningsfull när vi tre tjejer sjöng. Var väldigt roligt, och fick prata och skratta lite med A efteråt.

I tisdags försökte jag göra lite nytta, och i onsdags fyllde mormor år. Då blev det kalas och många släktingar kom som man inte sett på väldigt länge, vilket var roligt! Det pratades på, och vi åkte i tre omgångar för att hälsa på alla, då det var öppet hus. Tre omgångar smörgåstårta blev det också + en bit till kvällsmat, man är lite smått trött på smörgåstårta nu (...).

Igår blev det foto-dag med M3! Vi gick ut på promenad kring skogar och ned till sjön för att fota, och det blev ett gäng fina kort, kanske kan lägga upp någon bild sen. Tre timmar senare var vi tillbaka, och åt (smörgåstårta...) och pratade mer. Healade henne och drack te, innan vi gick och lade oss vid 11. Ändå skulle vi upp klockan halv sju, så man var lite död på morgonen.

Idag har jag varit på sånglektion och ordnat med projektet *spännande* är så glad att det händer. Sprang snabbt till bussen när vi var färdiga och åkte hem för att dricka kaffe och bli piggare. Har hunnit fixa mer med projektet under dagen + klippt mig hos mormor och fått mamma att färga mitt hår. Så nu är jag klar-rödhårig igen! Tacokväll med familjen inklusive pappsen och idol har varit avslutningen på dagen. Imorgon kommer äntligen favorit-F igen för massor av mys!

Känns som så mycket roliga saker händer nu. Tre kurser totalt i höst, sedan funderar jag på att så småningom starta eget när det fungerar. Boken håller på att renskrivas, en föreläsning i november, och en hel del annat produktivt. Finns vissa delar som känns jobbiga och smärtsamma, men jag försöker hantera det. Det kommer bli bättre.

Ta hand om er! <3

Yasmine

Ps. finns ett annat ämne jag tänkte ta upp sinom tid, ett som är i tiden. Ni får vänta, nyfikna lite och se!