OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö, del 1 - min historia

Efter mer än ett halvår tänkte jag nu lägga in min fortsättning på serien "OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö", alltså del 1 efter inledningen. Jag länkar här till inledningen jag lade upp i somras för er som vill läsa: http://inthelandoffairys.blogspot.se/2013/07/ocd-funktionshinder-och-mobbning-bland.html

---------------------------------------

Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.

I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.

När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.

Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.

Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.

Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.

I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.

Fortsättning följer. Ta hand om er.

Yasmine

Bloggserie: dikter. Del 2 - "hoppas att någon finns där för mig"

Sökte igenom mina word-dokument sedan några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter. Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna mellan 2008 och 2012.

-------------------------------------------------------------------------------

Från mina första stapplande steg har jag haft ett leende

Omkring sorgen

Varit den som alltid tagit hand om alla

Låtit tårarna torka mot mina axlar

Som en klippa

Samtidigt som jag själv varit nära att falla

Från mina första stapplande steg har jag gråtit

Bakom leendet

Velat försvinna varje evig sekund utan att visa

Velat skrika och vädja om min egen existens

Bli sedd

Ändå har det varit samma visa

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon kan se bakom mitt leende

Som alltid kommer

Åter

Från mina första stapplande steg har jag hatat

Den jag varit

Som aldrig kommer kunna nå sina mål

Att lyfta upp alla andra att nå ljuset

Medan jag fått vara på botten

Är kanske mer än jag tål

Från mina första stapplande steg har jag älskat

Älskat livet

Alltid sett det fina

Det ingen vet är att det är en lögn

Att tårar rinner

Så säg mig, kan du torka mina?

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon kan se bakom mitt leende

Som alltid kommer

Åter

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon tål då fasaden rämnar

Och trots det

Mig förlåter

--------------------------------------------------

Kommentar:

Ja, dikterna var väl för det mesta långt ifrån positiva. Kanske just för att uttrycka det jag aldrig annars kände jag kunde uttrycka, det jag trodde människor skulle lämna mig för om jag uttryckte (som jag beskriver), nämligen sorg. Sorg var förbjudet i mina ögon, jag hade ingenting att sörja, att gråta för. Hade blivit förbjuden att gråta under lång tid, och tillslut var tårar skamfyllda. I den här dikten märker jag tydligt min syn på mig själv sedan tidiga år, att jag var den som behövde hålla en fasad uppe och alltid kände att jag behövdes till att trösta. Skämdes över att själv känna ett behov att tröstas, slets mellan tanken på att det även var min rätt att få tröst, att bli sedd, samtidigt som andra tankar tyckte jag var patetisk som kunde tänka så. Leendet, skrattet och konsten att skämta bort allt var mitt försvar under många år, det var lätt att skratta till när någon gav en pik, gjorde situationen mindre pinsam. Innerst inne önskade jag nog att någon kunde upptäcka att det fanns tårar bakom det där leendet. Och jag hoppades bli förlåten för det.

Bloggserie: dikter. Del 1 - "tiden då jag inte fanns"

Sökte igenom mina word-dokument sedan några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter. Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna mellan 2008 och 2012.

-------------------------------------------------------------------------------

Det var tiden då jag inte hade någon färg

Jag var genomskinlig så ingen kunde se

Nätterna gick ut på tårar och inre skrik

På dagarna log jag, ingen kunde se mig le

Jag minns skolans trygga varma miljö

Jag måste villigt erkänna att jag aldrig kände

Då jag blivit tryckt till grunden, jag var osynlig

Det var som att mitt liv faktiskt aldrig hände

Ni pratade, men gick ifrån mig för att slippa

Det var något ni aldrig behövde göra

Hur mycket jag än skrek, gjorde öron döva

Var min röst något ni inte kunde höra

Det var tiden jag gick längs kala korridorer

Ni fanns där längre fram någon annanstans

Det var tiden där jag vandrade likt en skugga

Det var tiden då jag inte fanns.

--------------------------------------------------

Kommentar:

Uppenbart ämne, en dikt som speglat många jobbiga känslor under hela min grundskoletid. Ämnet mobbing är det ett av de känsligaste ämnena för mig. Ätstörningar, tvång och självskadebeteende kan jag berätta och skriva om kors och tvärs utan att beröra mig riktigt när det handlar om min historia, det är inte lika skört. Men ämnet mobbing har påverkat mig mer än något annat.

Delen av mitt liv jag allra minst vill göra om.

OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö - inledning

Ett ämne jag brunnit för, brinner för och förmodligen alltid kommer brinna för - är utsatta barn i skolmiljö. Som jag tidigare i bloggen nämnt ett flertal gånger, är ämnet "mobbning" något jag starkt berörs av även nu, när det gått många år sedan jag själv blev mobbad. Det finns få saker som kan få mitt inre att rivas upp och mina ögon att tåras så mycket, som när jag läser en artikel om ett mobbat barn. För mig är det ingenting empatiskt som känns på ytan, utan det letar sig in så djupt att jag ibland avstår för att jag inte förmår mig att ta in det just då. I framtiden, alltså långt in i framtiden (när jag bearbetat det svåraste bitarna klart) kommer jag förmodligen ha lagt biten om psykisk ohälsa, konsekvenser av trauma såsom PTSD, självskadebeteende och ätstörningar, bakom mig. Då är min del i det arbetet klart. Då kommer mitt fokus ligga på det barn jag en gång var, kanske kommer min sista bit i att bli hel och integrerad med mitt inre barn, vara att hjälpa andra utsatta barn. Både de som utsatts för mobbning, utfrysning och de allra svåraste delarna jag gick igenom i min uppväxt. Och vägleda skolan i hur man kan hjälpa ett barn som är utsatt.

I detta tema tänker jag lägga fokus på flera punkter. Tanken väcktes inte genom att läsa om just mobbning, utan att läsa ananke (ocd-förbundets) tidning som kommer några gånger om året. Där handlade det om att i skolmiljö lida av funktionshinder (de fokuserade på, och jag kommer fokusera på OCD, eftersom det är där jag kan hämta mina erfarenheter) och hur ett barn med funktionshinder behandlas, och bör behandlas. Mycket (för att inte säga allt, eller i alla fall det mesta...) av det jag läste, hur ett barn med OCD fungerar och hur det lätt kan bli bemött, stämde på pricken med min historia. Kände ett riv av konstruktiv upprördhet, och en känsla av upprättelse när jag läste. I mitt fall hade det antagligen inte behövt gå lika långt, om skolan gripit in. Jag använder artikeln jag läste som en eventuell inspirationskälla i kommande text, men främst tänkte jag berätta om mina tankar på mitt egna sätt.

Hoppas det kan väcka en och annan tanke!

Kärlek, Yasmine

Några dagar sen sist

Nu har det gått några dagar sen sist, det har varit ett rejält kämpande med tvången, på ett bra sätt alltså. De har inte varit värre, men jag har fightat mer emot dem. Och faktiskt lyckats lite. Försökt tänka enkelt, livet kan vara enkelt om man gör det så. Inte sagt att det är enkelt att göra det enkelt, eller att livet bör vara för simpelt, men i mitt fall gör jag mina tankegångar mer komplicerade än vad de behöver vara. Jag har nu försökt göra istället för att tänka, blir det fel, går jorden under, då får det ske. Då är det meningen. Troligtvis inte. Troligtvis kommer allt vara detsamma, förutom att saker alltid händer, positiva som negativa. Skillnaden - mitt huvud får vila. Tänker när jag behöver fatta ett beslut, då kanske det krävs en analys, för det mesta en snabb sådan. Annars får tankar komma och gå, jag kommer försöka att inte gripa tag om dem, vända och vrida på dem in absurdum, veta exakt vad jag känner, göra det perfekta så jag duger. Behöver inte vara perfekt (vad är perfekt?) Sluta kontrollera. Bara vara. En fruktansvärt svår uppgift, jag är totalt ovan att bara leva utan att ha kontroll över vad jag tänker, säger och gör, men jag måste tänka; vad är det värsta som kan hända? Då får det hända. Standardordet: skitsamma! Slutar nu denna lilla textbit innan jag börjar analysera om det blev exakt rätt och riktigt. Skiter sig bloggen för att ett litet inlägg inte blev PRECIS som jag velat ha det om jag analyserat i detalj i en kvart - må så vara. Släpp nu.

(Ångesten ökar och jag känner mig totalt kaputt i huvudet när jag inte får kontroll, nu gäller det att uthärda. Jag klarar det. Det kommer att bli bättre).

I onsdags var mor, far och bror på bio, och jag följde med till Uppsala för att passa på att träffa F några timmar. Vi satt ute på en parkbänk och pratade, härligt väder var det, och så hade vi saft med oss. Berättade lite om tvången, skönt att få det ur sig. Försökte att inte analysera vad jag sagt, ville inte låta tvångstankarna störa vår dag för mycket. Och så är det bra att komma igång med kampen när man har någon bredvid sig som det är värt att kämpa för. Lyckades. Vi hann göra i ordning middag och prata ännu mer, innan det blev hemgång för mig. Torsdagen gick förbi med ännu mer träning. Så svårt. Känner mig splittrad utan kontroll. Men jag är ovan. Jag måste vänja mig med mindre kontroll, med sund kontroll. Vet mitt värde mer än jag någonsin gjort, sen kan det alltid bli bättre. Grunden är stabilare, men de automatiska dömande tankarna kommer ändå. Slutar jag analysera, får jag lita på att de tillslut kommer försvinna. Tänk mindfullness - låt de finnas där, utan att påverka. Igår träffade jag M1, var otroligt länge sen. Klarade faktiskt av att släppa kontrollen innan, lät bli att analysera varför jag inte sminkat mig eller om allt såg perfekt ut i huset. Skitsamma. Kunde faktiskt ändå fokusera, och ångesten som faktiskt inte var så stor från början, försvann helt, i alla fall beträffande det. Vi pratade, drack kaffe, satt vid datorn och såg på en hel-larvig film om häxor. Saken är den att jag ser häxor som något helt annat än det media gör av dem. På TV blir i princip all andlighet, naturreligion etc antingen överdriven och orealistisk skräckfilm, eller så blir det typ "Sabrina tonårshäxan"-varianter. Suck. Önskar de kunde göra en äkta andlig film som speglar new age eller wicca kulturen på ett bra sätt, utan fåniga repliker eller flygande exorcisten-monster. Filmen "eat, pray, love" är faktiskt den andligaste filmen jag sett, och den innehåller inte ens fenomenet "livet efter döden" om jag inte minns helt fel.

När hon åkt dök en viss jobbig känsla upp, men den tänker jag inta ta här. Lyckades tänka helt annorlunda i alla fall, efter ett prat med mamma och lite messande med F. Är så oerhört tacksam att jag har människor i min närhet som på ett konstruktivt sätt kan få mig att må bättre. Såg på en film på kvällen, sen satt jag vid datorn och läste lite intressanta artiklar bland annat, tills klockan blev sent och jag somnade bums.

Har faktiskt ett tema på gång, som jag i alla fall tänkte påbörja idag, på bloggen. Fick inspiration efter att jag läst en artikel i ananke, ocd-förbundets tidning som kommer ut med jämna mellanrum under året, för de som är medlemmar. Kommer fokusera på barn och unga i skolmiljö, när de lider av OCD eller annat funktionshinder. Ett ämne som berör mig starkt, allt kring barn i skolmiljö är ett ämne jag brinner för, med tanke på vilket helvete jag gick igenom under min skoltid. Så - snart dyker det upp lite viktigheter på bloggen!

Ta hand om er så länge!
Love,
Yasmine

En underbar helg med den finaste jag vet, och lite reflektioner över en trasslig självbild

Hej hej hallå!

Nu har jag ju fem dagar att berätta om, sen kommer jag yttra lite åsikter här i bloggen den kommande tiden, har faktiskt mer inspiration än nånsin!

I lördags skulle ju min älskade pojkvän hälsa på, och det gjorde han! Det blev krångel med bussarna, så vi hämtade upp honom i Bålsta vid två, och sköt upp slotts-besöket tills på söndagen. Blev ett djupt och intressant samtal på vägen till Skokloster, sen kilade vi in i lägenheten/huset. Visade runt, och så åt vi lite mackor på altanen. Jiiiises vad varmt det har varit! Och jäklar vilka samtal och skämt det blev, kul hade vi. Kändes nytt och spännande och sitta hos mig och visa honom mitt hem. Vi tog en promenad innan middagen för att visa Skokloster, sen åt vi tillsammans med min familj, i alla fall tre fjärdedelar av den. Pappa hälsade på, så blev det pasta och jäkla massa galenskaper. Ja, vi är rätt galna i min familj, det blev nästan ett litet test det här, för klarar man en middag med Ejner Lind klarar man allt! Och F överlevde, wohoo! Tror till och med alla var överens om att det var väldigt trevligt, om än lite urspårat. På kvällen myste vi i soffan framför melodifestivalen, och jag kände mig plötsligt väldigt ytlig, för det flög massa kommentarer om allas utseenden ur min mun. (Internt skämt - "usschhhhh, vad plastig hon såg ut", "VADFAN, måste han flina så mycket???"). Hade några garv-utbrott också, hallelujah. När Sverige förlorat och Danmark vunnit, och jag lidit mig igenom 3 timmar av dålig musik, vart det sov-time för oss. Mys!

På söndagen vaknade vi nio, gick upp halv tio och åt och fixade oss. Sen jag haft förkylningen och hostan har jag mått lite smått illa på morgonen igen, så jag vräkte ur mig "shiiiit, jag spyr!!!" stup i kvarten, sexigt värre. Vid kvart över elva hade vi tagit bilen till Skoklosterslott och hittat ingången, så då var vi på guidad tur i slottet. Var faktiskt spännande och intressant, många fascinerade och vackra rum, och ett utomordentligt vackert par, flin. Vi tog massor av bilder efteråt, som jag hade kunnat visa i detta inlägg om inte min mobil legat på laddning, men jag får köra bildupplägget imorgon istället eller något. Vi tog även lite bilder utanför slottet, hur kul som helst att ha lite bilder på oss, som dessutom vart facebook-nästa. Vi hann fika på slottskaféet också, och när vi börjat garva och fåna oss gick alla ut, inklusive personalen. Vi misstänker i alla fall att det berodde på oss, ehum. Vi hann prata och gosa lite hemma innan F tog bussen hem, och har haft många otroligt intressanta samtal. En klart lyckad helg, tack finaste killen min för ditt sällskap, du är klart bäst <3 Våra stunder är oslagbara!

Gjorde inte så mycket mer på kvällen, minns inte när jag somnade. På måndagen var jag i alla fall till Uppsala för musikgrupp (riktigt skoj! både att få sjunga och socialisera, internt skämt - "she was great in högklackat", höhöhö... ja ni förstår det inte ens, så internt var det) och samtal med K. Ett bra samtal tycker jag, så skönt att få prata av sig om både positivt och negativt, mest positivt! Sedan kilade jag till centrum för att möta upp F, för en liten mjukglass i skuggan. Mycket skratt och gos vart det! Klart perfekt avslut på Uppsala-resan. När jag kom hem blev det smsande och lite dator-sittande. Somnade sent.

Igår var jag hemma, tog det lugnt, spelade piano, bröt ihop, kom igen och pratade massor i telefon. Både med M3 i någon timme, (länge sen!) och A i tre och en halv timme. Jag har väldigt sociala och verbala vänner kan jag säga. Det behövdes, mådde väldigt bra efteråt. Hade en liten dipp på eftermiddagen, satt vid pianot och fick plötsligt för mig att jag var kass på att sjunga. Har i mig att jag inte ska "be" om bekräftelse, har ett stort bekräftelsebehov som jag aldrig visar, för att jag inte vill vara "jobbig". Tillslut tog jag steget och drog upp med mamma att jag behövde lite bekräftelse, för jag tror minsann inte att jag kan sjunga, men när jag väl börjat så spelar det ingen roll vad någon säger, jag tror ändå inte på det. Grät, bröt ihop lite, och insåg återigen att problemet inte har att göra med min sångkapacitet, utan min självbild och min attityd gentemot mig själv. Jag måste verkligen ändra mina tankar, lära mig att jag duger som jag är. Att jag inte är värdelös bara för att jag inte kan allt. Att, även om jag vore väldigt kass på att sjunga, eller måla, eller vad det nu skulle vara, så vore jag inte sämre för det i mig själv. Läste ett sms med massor av fina ord från F, och tog mig tillslut upp, behövde nog gråta lite. Mitt förflutna finns kvar som en tagg inom mig, och ibland känns det mer än annars. Då gäller det att inte släppa tron på att jag duger, att det inte handlar om mitt värde utan att jag blev intalad i en jäkla massa år att jag var värdelös, oälskad och misslyckad.

Idag har jag promenerat, gjort lite nytta, svarat på ett mejl och ätit. Ska strax kolla på ett program på TV3play, sen ska jag fortsätta göra nytta. Har som sagt en del ämnen att skriva om i bloggen, så snart kommer jag sätta igång med det.

Ha det bäst ni vackra människor!

Ljus och löööve, Yasmine

Hur konstigt det än kan verka, kan det allra tyngsta väcka tacksamhet

Nu ska jag för en gång skull berätta om allt mörker... *domdomdom* Nääe, vi hoppar det! Mår bättre och bättre för varje dag, känner jag. Det som inte är bra, går att hantera och jobba med. Sitter ibland när jag åker buss och kikar ut genom fönstret, solen skiner upp och jag tänker hur bra allt egentligen blev. Fast jag en gång aldrig trodde att det ens kunde snudda vid detta. Trots att du lade mitt liv i lågor och såg på när det successivt blev till aska, skulle jag vilja tacka dig. Du lärde mig någonstans ändå vilka vägar jag inte ska gå. En dag ska jag likgiltigt kunna gå förbi dig, som om du vore en främling. Det gäller att släppa bitterheten och finna den tacksamma vinkeln, för utan alla års kämpande hade jag inte varit så stark som jag är idag. Tåls att tänka på.

Nu har två dagar till gått. Tisdagen spenderades på ett ställe i Bålsta (här var vi kryptiska, ja!), sen blev det övning på föreläsningen, promenad och... där dog mitt minne. Gjorde nog mest nytta.

Onsdagen spenderades i Uppsala! Först träffades några i hjärnkoll för att filma, vad får ni kanske se här sen. Letade mig till Valegården/verkstan, där det skulle hålla hus och satt och pratade med några andra där tills alla hjärnkoll-are hade kommit. I lite mer än två timmar var vi där, pratade och hade faktiskt kul ovanpå nyttan. Efteråt tog jag mig till en buss när jag sagt hejdå till gänget, och åkte till F. Lika underbart och mysigt som vanligt, stannade där till halv sju. Vart att springa till bussen sen, som betett sig lite udda på sistone med tider. Tack finaste F för dagen! <3 Kom hem vid åtta, pratade med mamma, åt lite och pratade med A i säkert mer än en timme. Lika härligt som vanligt, en underbar vän. När vi väl pratat klart var jag lagom död och trött, haltade in i badrummet för att borsta tänderna, mer eller mindre. Tjugo minuter senare sov jag, jäkligt gott.

Det är bara en vecka kvar till min första föreläsning, iiiih! Nervös men spänd. Har nu tränat, städat och duschat, och när mor min kommer hem tänkte jag öva för henne för den 20 gången. Hon lär vara ganska trött på min historia vid det här laget, blink.

Får tre nya plagg från bon prix idag, tjohoo! Får köra mode-blogg-style och lägga upp dem sen kanske, hähä.

Nu ska jag fila på en grej för SafeSouls!

Ljus,
Yasmine

Tillsvidare...

Istället för att skriva så mycket på bloggen idag, tänkte jag försöka lägga tid på fiktivt men verklighetsbaserat skrivande. Min bok väntar jag med ett litet tag till av personliga skäl, men min mamma gav mig en väldigt bra idé jag tänkte fullfölja. Blir jag nöjd kommer jag absolut lägga upp texten på bloggen snart.

Kortfattning: gårdagen och idag har spenderats hemma, har hunnit med lite småsaker men framförallt har jag hunnit vila. Gårdagen blev väldigt knepig, men jag orkar inte gå in för mycket på det. Behövde nog gråta och skrika lite, och jag lyckades till en viss gräns i alla fall. Måste träna på det där. Pratade länge med mamma om vissa saker, och det behövde nog komma ut. Mer kanske ni förstår i texten som kommer.

Så länge önskar jag er en superbra vecka!

Värme och kärlek, Yasmine

Här behövs lite skratt

Halloj!

Nu sitter jag på min fåtölj, min standardplats i mitt rum. Läget är under kontroll, skrev ett väääääldigt jobbigt mejl till behandlingsstället jag pratade om, så jag försöker göra helt andra saker så jag kommer bort från det där. Med andra ord - inga mer ord om det.

Igår begav jag mig till Uppsala för en trevlig fikastund, och efteråt ett hjärnkoll möte. Hela dagen gick bra, så bra att jag glömde bort att äta (...) och höll på att halvt dö av hunger och kramp och andningsproblem och hjärtrubbningar (har jag berättat att jag var en riktig drama-queen som barn? Då jag dog av hunger, DOG jag av hunger, eller smärta, eller trötthet eller vad det nu än kunde vara. Hähä). På mötet var det filmning av oss "brukare", och det kändes kul att få träffa alla igen. Många bra idéer, och intressanta konversationer. Träffade även en gammal vän från innebandyn på bussen, vilket var jätteroligt.

Förutom det, blev det slut-på-pengar-smsande och en film på kvällen. Såg "vi måste prata om Kevin" vilket är en film jag tycker porträtterar ren ondska. Handlar om en mamma som föder en son, och upptäcker från början att något med sonen inte är som det ska. När han är tonåring begår han en fruktansvärd handling, och efter år av ren psykopati, funderar mamman på om man kan älska sin son till alla odds.

En bra, men väldigt fruktansvärd film som på sätt och vis väckte jobbiga känslor. "Nej barn kan inte vara psykopater, alla barn är goda från början etc" men där kan jag tyvärr säga att jag inte håller med. Det är tabu, det pratas inte om, men jag tror (och har upplevt) att barn kan födas... ja, onda. Psykopati är intressant, och det tänker jag inte gå in på så mycket mer, för ja... Det väcker en del känslor. Men i alla fall.

Idag har jag hunnit promenera med mamma, skriva mejlet, läsa lite och skriva ett par mess. Har lite planer i veckan, så får vi se hur det blir.

Nu ska jag försöka göra/se/läsa något riktigt jäkla roligt, det behövs!

Ljus, Yasmine

-------------------------

Början på slutet, slutet på kampen. Jag ska vinna, men först får jag låta sorgen komma...

Här sitter jag några dagar senare och skriver.

För någon månad sedan började jag inlägget med "kanske dags att visa att man är mänsklig", och det är ungefär det jag behöver visa nu med. Jag kommer alltid vandra mot ljuset, men det finns en gräns för alla, hur positiv man än är innerst inne.

Ja... jag befinner mig i en väldigt tuff period av mitt liv just nu. En period jag visste skulle komma, någon gång. En period som måste komma, för att jag ska kunna gå vidare. En period som dessvärre kommer innebära en hel del smärta, och tårar som aldrig rann förut. Tårar jag sparat i en massa år.

Jag måste trycka undan mycket för att överleva, så jag kan inte lämna ut alla mina tankar, för då skulle jag gå under. Men jag vill heller inte kryptiskt oroa alla, så jag får förklara lite enkelt.

I ett år har allt det positiva mitt nya liv innebär, gjort att jag trängt undan det mesta av mitt förflutna. Det har funnits där, men jag har gömt det. Den lilla flickan jag berättade om. Men hon kikar fram allt mer, börjar ta över, och jag har gjort mitt val - jag tänker aldrig mer förtränga henne helt. Men det innebär att en del av mig vandrar tillbaks i hennes skörhet och skräck, och det kommer finnas dagar då jag måste låta de känslorna finnas. Inte hela tiden och jag tänker inte gräva själv, men det finns där, alltmer på ytan.

Den här veckan har jag brutit ihop lite titt som tätt, och igår (?) använde jag mig för första gången av mitt "försvar", vilket innebar att jag kopplade bort mitt medvetande någon timme. Där och då är jag mest likgiltig och går inte riktigt att få kontakt med, men jag känner ingen ångest. Mamma kom in i rummet och gjorde det jag hade behövt dessa gånger jag var inlagt, då jag istället blev ignorerad och fullproppad med mediciner, - hon tog min hand och berättade för mig att jag var här och nu, och ingen annanstans. Det är då jag släpper försvaret som smärtan kommer, och då blev det lite smått gråtkalas.

Idag var jag på teamet för att först sjunga, och det behövde jag. Vad musik kan göra... Sen slog jag mig ned i väntrummet och kände hur allt jobbigt kom inpå, vilket ledde till att jag sedan skakigt och stelt gick in i ett rum med K. Det tog ungefär... två sekunder, sen brast det, igen. Jag ser det som en seger att jag grät. Jag har aldrig släppt den spärren förut på teamet, aldrig riktigt öppnat mig så mycket. Men där satt jag och grät, och efter att jag samlat mig, började K och jag diskutera behandling. Det finns tankar och planer, väntar lite med att dela med mig av dem, men det känns hoppfullt om det blir som vi tänkt. Det är samtal som ska ringas, mejl som ska skickas och sedan får vi se. Jag och K börjar förstå vilken hjälp jag behöver, utöver den jag får där. Det kommer ta tid, men jag vet att jag klarar det.

Jag tänker aldrig mer skada mig på något sätt, det är en sak som är säkert. Jag hanterar inte dessa kriser så längre, jag är förbi den biten. Däremot kanske jag behöver acceptera att min bearbetning är långt ifrån över, vilket inte är konstigt med tanke på de år jag blivit hjärntvättad. Man blir inte fri på ett år, inte ens tre. Samtidigt tänker jag inte ge upp det liv jag har nu, med alla glädje och det arbete jag tagit på mig, det är något jag vill och kommer göra. Parallellt med att leva, kommer det finnas en hård kamp, men jag vet att jag kommer fixa det.

Det värsta jag kan göra nu, är att antingen köra på i 190 som jag gjort, eller att stanna hemma och gräva ned mig. Jag måste komma iväg, träffa vänner, ha kul, prata om annat, för att överleva. Men jag måste också känna efter vad jag klarar och när. Och tillåta mig att gråta, den lilla flickans tårar måste komma ut.

Det här är början på slutet. Slutet på många, många års kamp. Och jag ska vinna. Jag kommer vinna.

Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
What you were changing me into
Just give me myself back and
Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
Take all your faithlessness with you
Just give me myself back and
Don’t stay

Värme och kärlek och STYRKA, Yasmine

Even the people who never frown, eventually break down

I've lied to you
The same way that I always do

This is the last smile

That I'll fake for the sake of being with you

Everything falls apart, even the people who never frown eventually break down

The sacrifice of hiding in a lie

Everything has to end, you'll soon find we're out of time left to watch it all unwind

The sacrifice is never knowing

Why I never walked away

Why I played myself this way

Now I see your testing me pushes me away

Why I never walked away

Why I played myself this way

Now I see your testing me pushes me away

I've tried like you

To do everything you wanted too

This is the last time

I'll take the blame for the sake of being with you

Everything falls apart, even the people who never frown eventually break down

The sacrifice of hiding in a lie

Everything has to end, you'll soon find we're out of time left to watch it all unwind

The sacrifice is never knowing

We're all out of time, this is how we find how it all unwinds

The sacrifice of hiding in a lie

We're all out of time, this is how we find how it all unwinds

The sacrifice is never knowing

Pushes me away

Pushes me away

Linkin Park - pushing me away

En gång gick denna på repeat, året var 2006

Mer relevant än någonsin

Flickan jag en gång var. En dag ska min historia få berättas, en dag ska tystnaden upphöra

När jag gråter är det som att någonting släpps lös inom mig. Små tårar av lättnad, den salta smaken värmer mina läppar, och den kittlande känslan ned för mina kinder väcker ett lugn. Jag är ju här idag, jag lever. Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag kom ut hel. Oförstörd. Jag stärks på ytan, styrkan kryper längre in, korsar alla mina lager, men den har ännu inte nått kärnan. Där är jag fortfarande fången, tagen, förgripen. Det är kärnan jag velat undvika, fly ifrån. Flykten har varit farlig, men inte alls känts lika hotfull som det inre.

Där inne bor ett barn. En förstörd flicka, blott 11, och hon tror att hon inte finns. I hennes värld väljer hon hellre den teorin. Den låter mildare, att ingenting händer, har hänt. Att hon aldrig fanns. Hon drog upp sina armar och fäktade vilt för att inte orden och slagen skulle nå hennes inre. Ingenting hon visade, kampen fanns bara inuti. Men hennes svaga armar kunde inte slå tillräckligt, alla känslomässiga slag nådde hela vägen in. Fanns inget ställe att fly till, skammen hindrade henne från att springa, och alla dörrar var stängda. Det enda stället hon kunde fly till, var till ett annat sorts medvetande.

Diktatorn, rösten från barndomen, visade henne vägen till en plats där hon var oövervinnerlig. Där hon bar på magiska krafter. Varenda dag låg hon under täcket innan John Blund kom och hämtade henne, och väntade på att alla dessa förbannade krafter skulle komma någon gång. Förlösa henne från ondskan hon besatt. Göra henne vacker, söt, snäll och befogat älskad. Jag kan inte ens minnas att hon lade märke till den där stenen i halsen hon vaknade med varje morgon. Den bara fanns där, acceptera och gå vidare.

Hon visste aldrig hur dagen skulle börja, och definitivt inte hur den skulle sluta. Livet var uppdelat i svart och vitt. Det svarta stod för det konkreta, slagen och sparkarna i form av kryptiska lekar och straff. Det vita var det blanka bladet, där hon vandrade ensam på skolgården och undrade om hon ens existerade. Vissa dagar önskade hon att hon skulle få möta den svarta sidan, då var hon hellre värdelös än ingen alls. Men det berodde alltid på.

De första åren övervägde hon inte ens att ta sitt liv. Kanske var överlevnadsinstinkten så förbannat stark. Kanske så förtjänade hon inte det ljuva avslutet. Eller så var tanken så patetisk... Vad hade hon att gråta och förakta livet över? Livet var som det var, hon var varken misshandlad eller mobbad, tak över huvudet, mat på bordet och så vidare. Inte en sekund tänkte den där flickan att hon var ett offer. Hon var förövaren. Den som förstörda vardagen för de allra flesta. Hon som mest bara var i vägen, med sin blotta existens. Flickan var blind och hjärntvättad, och allt som var så fruktansvärt sjukt och onaturligt, blev helt normalt i hennes tankevärd.

Den där flickan bor i mitt hjärta. Jag vårdar henne ömt, med den vänskap hon aldrig fick. Vi är en och samma person, samtidigt som vi är två skilda personer. I fem år fick blotta tanken på flickan, mig att fortsätta fly. Använda hennes försvar. Det var lättare att skada sig fysiskt, att fördriva tiden med tvångstankar, att svälta sig så man slapp tänka, att lyssna på en röst och virra runt i en overklig dröm, än att behöva se henne. Men hon behöver mig. Jag måste plocka fram henne därifrån, och tala om för henne att hon är vacker, söt, snäll och allt det där hon inte trodde på. Hon måste förstå att felet inte var hennes. Jag måste torka hennes sår och plåstra om henne, omfamna hennes skräckslagna kropp och älska henne. Det hon aldrig själv kunde göra.

Jag har bloggat här i snart två år. I två år har jag skrivit om ätstörningar, tvångstankar, depressioner och alla sätt jag flytt på. Sällan har jag skrivit vad jag flytt ifrån. Tystnaden jag burit på i 20 år har precis börjat tala. En berättelse som nästan jag skräms av, när jag ser den objektivt. Fortfarande är den svår att beskriva i ord, men det blir lättare. En dag vill jag ha den på pränt. Jag vill överlämna den till personen som lärde mig att ta vara på livet, på värsta tänkbara sätt. Jag vill säga tack. Tack för att du fick mig att se vilka vägar jag aldrig mer ska gå. Sen vill jag aldrig mer blicka tillbaka. Då ska flickan därinne och jag, vara samma person. Förenade, och vi ska älska. På riktigt. Oss.

Tills dess får hon vara där inne, skymtas i tårarna som rinner ned för mina kinder. Men jag tänker aldrig mer förtränga hennes existens.

/ Yasmine

Den heliga måndagen! och lite andra dagar

Tjolahopp!

Nu är det dags att berätta lite om veckan som varit!

Torsdags... vad i självaste, gjorde jag då? Hmmmmm... Nej, jag minns faktiskt inte. Skrev? Svarade på mejl? Pratade i telefon? Kikade på spänning klockan 22:00 på femman? Ja, lite allt möjligt sådant antagligen, kanske har missat en viktig punkt i ordningen, men shitesamma.

I fredags var det sång på morgonen, gick faktiskt superbra och det var jätteroligt! Behövde den timmen verkligen. Låten min är alldeles strax klar, vilket känns jättebra. Sedan pratade jag med K en timme, om lite allt möjligt som hänt och varit. Bland annat om alla minnen som ploppat upp, upp det kommer bli dags att fortsätta traumabearbetningen sinom snar tid. Efter samtalet, kilade jag ned på stan och hem till A för sleep-over, totalmys. Hennes nya lägenhet dessutom, som även den var totalmys. Vi pratade, fikade och begav oss till ICA där vi inhandlade lite småsaker. Hos henne stekte vi sedan pannkakor och pratade i flera timmar, innan det blev dags för middag och tacos. Som vanligt blir det en hel massa jätte-del skratt, prat och flum. Vi kan prata om allt verkligen, och det känns så bra. Efter middagen pratade vi i ytterligare sex timmar, till två eller något, innan vi somnade.

På lördagen hann vi göra oss i ordning och äta frukost innan hennes mor + far kom och hjälpte oss med städning och uppackning. Med lite samarbete går det väldigt snabbt måste jag säga! Vi fikade och pratade, sedan fortsatte vi med städandet lite till. Vid fem i sex tog jag bussen från centralen, och tjugo i åtta var jag hemma. Kändes väldigt bra efter första delen på helgen, tack finaste A <3

Igår var familjen Ejner Lind hos farmor som fyllde år, då blev det rackarns massa fika, prat, galenskaper och lek med lill-söt-kusinen M.

Jag var först Yasmine. Sen var jag Teddy, som sade "fy" åt Skalman för att han sagt fula ord, om jag minns rätt. Efter många minuters fundering kom vi fram till att han sade "jäklar". Sen skulle Yasmine som nu var Yasmine kasta boll till M, och sekunden efter var hon nere i blå-rummet så då var det bara att följa efter. Då var jag plötsligt gravid, fick ont i magen, och skulle föda där mitt på soffan. Så kan det gå. M var då bebisen, och hon höll i Bamse som Skalman (numera farmor) snodde, och då tog Teddy (jag) tillbaka Bamse, eller vänta, det var tvärtom; jag var fortfarande Teddy och jag snodde bamse och sen skulle vi dansa till mamma Mia, så då var det på med en sjal och en lila kjol och sen gick Skalman i sömnen och vaknade och då var det jätteroligt och hej och hå, två timmar senare var vi lagom slut och trött och PUH. 

Söt är hon den damen, och det blev att sova gott för mig och farmor sedan.

Vi åkte innan middagen, som vi åt hemma hos familjen Lugn-och-ro (NAAT) och mitt i allt insåg jag att jag hade...


En smartphone!!!!!

Den hade ni inte hört va?

Nu är det dags att berätta om dagen!

Träning på morgonen, lite fika och dusch hemma och sedan begav vi oss till teamet för musikgrupp. På vägen halkade jag och mamma in på jobbiga ämnen, så efter att vi snabbt konstaterat att vi kanske borde låta dessa ämnen vara, blev jag lite smått worried angående musiken. Ville inte komma dit som ett vrak, men se på fan, det gick hur bra som helst! Väldigt roligt att få sjunga och träffa alla härliga mänskj'or, så roligt att vi efter en halvtimmes fika upptäckt att vi redan slutat. Väldigt mycket energi gav det i alla fall, och förutom lite små-jobbig-heter som jag nu lagt bakom mig, har dagen fortsatt att rulla på bra.

Finner dock en viss rastlöshet inuti som känns precis på samma sätt som de gånger då jag inte själv-healat på flera månander. Med andra ord = nu är det dags för lite andlig happening i mitt rum!

Med de orden tackar jag för mig, och önskar er ett hjärtligt god jul.

Så stavas grammatikfel.

Ciao! <3

Det är vid stunder som denna jag måste härda ut och inse; idag är jag inte bara vid liv, jag lever

Det har varit ett par dagar nu som inte känts så överdrivet lätta. Det förflutna har rivits upp ganska rejält, och då halkar jag stundtals in i gamla självföraktande banor. Jag vet att allt är långt ifrån färdigbearbetat, och det är dagar som dessa som det går upp för mig. Hur mycket det fortfarande styr, någonstans under ytan. Vissa delar av mig kommer det lättare åt. Eller kanske är det bara kring dessa det blir med tydligt. Mitt utseende är en sådan del. Igår när vi kom hem från träningen började känslan gro inom mig, och det tog inte lång tid innan jag grät. Det kändes patetiskt att gråta för att man hatar hur man ser ut, särskilt med tanke på att ingen i min närhet verkar tycka likadant. Sanningen är att jag ofta får komplimanger, men lika många gånger tackar jag och ler utan att riktigt ta in det. Mer än förut kan jag ta emot, men inte helt. Det finns en spärr, och någonstans inom mig finns ett tvivel, en känsla som inte förstår hur i självaste f-n någon kan tycka om mitt utseende. Samtidigt vet jag numera var felet ligger. Inte i mitt utseende, utan i min självbild. Den är rätt förvriden mellan varven, även om den blivit mycket bättre. Den halkar lätt tillbaka i dåtid, till tiden då jag blundade inför det faktum att jag var maktlös. Då var det självklart att felet låg hos mig. Det är inte självklart längre, faktum är att jag bearbetat det så mycket att jag inser att det är högst osannolikt. Men fortfarande finns det där.

Saker som hänt och varit har kanske inte underlättat så mycket, med det tänker jag behålla diffust och inte gå in på. Finns yttre orsaker till stulen energi, om man säger så.

Idag känns det lite bättre. Gråten har suddats ut, och jag är gladare. Mer mottaglig för inspiration och värme. Det är så mycket positivt som händer nu, att jag kan gråta bara av rädslan att inte lyckas. Samtidigt känner jag i hela kroppen att det är min tur nu, äntligen. Att jag har mycket att ge, och att det är meningen att det ska gå vägen. Hanterar jag rädslan rätt kanske den till och med kan bli en drivkraft. Det är en drömlik känsla att jag inte bara tagit mig ur allt levande, utan även har lärt mig konsten att leva. Ingen och inget ska få kontrollera mig längre, så är det bara.

Idag blir det helt klart en del bokskrivande. Känns skönt att få ta itu med det igen. Det här kan bli riktigt bra alltså... nyp mig i armen och övertyga mig om att det är på riktigt. Det här hade jag aldrig kunnat tro, ens i mina vildaste fantasier.

Det är därför hoppet är så viktigt. Det är hoppet och drömmarna som tagit mig hit. Drömmar är inget att förringa, och få drömmar kan inte förverkligas, bara du håller fast i hoppet.

Värme och kärlek, Yasmine

Ett stort grattis till min älskade mamma! / kalas, skam och en läran om att ta sig tid att vila ut och andas

Till att börja med vill jag gratulera min älskade mamma, som igår fyllde 30+ <3 Åldern är bara en siffra, och man vill vackrare med åren, och så vidare. Det finns ingen som du älskade bästis, att få ha dig i mitt liv är en gåva. Tillsammans har vi alltid varit starka, även i våra sköraste moment. Du har alltid funnits för mig, vilket är en stor anledning till att jag kommit så långt. Tillsammans kan vi båda nå all glädje i livet, för jag kommer alltid finnas för dig med. Vår styrka och ljusa sätt att hantera motgångar har blivit vårt signum, och vår humor skulle kunna chocka vilken inlärd psyk-läkare som helst. Jag älskar dig!

Tåååa-ta

Tänkte berätta lite om de två-tre dagarna som gått! I fredags var jag i Uppsala en sväng och träffade musikD/K. Var kul att få prata med älskade pappa i bilen, det var länge sen och vi hade mycket att prata om. På sången lade vi toner till min nyskrivna låt, och vi kom en bra bit. Är riktigt, riktigt nöjd med låtens stämning och ackord än så länge, tror det kan bli en oerhört harmonisk låt trots dess melankoliska text. Vi sjöng också lite Lana Del Rey. På samtalet med K berättade jag allt om SafeSoul och jag förstod att det lös om mig när jag beskrev allt jag kommer få göra, det ljus jag kommer nå. K är så glad för min skull, och jag vet att hon tror på mig. Blev ett bra och peppande samtal, gick därifrån med ett leende. Dock var jag sömnig utav bara h*lvete, så vägen hem blev lite snark, mutter, mutter. Fick bli äta och sova en stund när jag kom hem, innan jag började städa huset. Hela botten- och övervåningen dammsögs (lol, råkade skriva damsugades först, kulkul) och så hann jag skriva lite på nytt på boken innan I och Y kom från göteborg. Var jätteroligt att få träffa dem, så det blev lite snack innan jag gick och sov.

Igår var det heldags-tårtätande av vego-smörgås-sorten. Halva förmiddagen och två timmar på eftermiddagen gick åt att göra sig i ordning och göra huset och dukningen i ordning. Sen rullade gästerna in (eller, haha, man kan väl snarare säga att de gick in men rullade ut) och kalaset började. Oerhört lyckat blev det, helt klart. Försökte hinna prata med de flesta, vilket jag i princip lyckades med, och måste säga att jag verkligen tok-gillar alla mammas vänner. Vi åt och fikade och blev mätta, sen satt vi till halv ett på natten och pratade. Några gick åt gången efter att mamma öppnat paket, och till sist var det bara E, jag och mamma som satt kvar och pratade. Kändes skönt att få dela med sig av vissa saker till E, som funnits med hela mitt liv. Vi gick in på både roligt och jobbigt, och jag tror jag trots allt behövde höra vissa ord från någon som känt mig så länge. Jag får bara alltmer bekräftelse på att det som hänt inte var mitt fel, och att jag har inget att skämmas över och dölja. Jag måste släppa skammen och att skydda vissa, det är inte längre mitt privilegium att skydda och har egentligen aldrig varit. Efteråt blir saker och ting jobbiga och såriga som vanligt, men jag gick och lade mig för att få sova bort det.

När jag vaknade idag kändes det okej. En rätt fånig grej inträffade på dagen och som vanligt börjar jag analysera och självkritisera. Jag måste lära mig att felet inte ligger hos mig, utan i min självbild. Av någon anledning gick jag istället och blev fruktansvärt irriterad, jäklar vad länge sen det var jag kände sådan frustration. Hade lust att slå ned en vas eller något, och det brukar inte vara likt mig, men jag tänker inte hålla ilskan inom mig längre. Man får svära och skrika lite, nackdelen är att jag är ovan att utagera ilska så då blir jag trött istället. Poff, somnade på soffan och vaknade lite piggare, så det behövdes. Det kliar i benen av rastlöshet, jag vill ha gjort/göra mycket under dagen, nu när jag kan. Men jag måste inse att man behöver lägga sig ned och vila ibland också, samla kraft för att orka. För att jag ska klara framtida prövningar och roliga uppgifter - behöver jag lära mig att andas, återhämta mig, ta mig tid att vila. Vet av erfarenhet att man inte kommer så långt på att köra på i 190, utan att få känna lugnet.

Att tänka på!

Nu ska jag i min egen takt göra det jag orkar, utan press eller stress (försöka duger).

Hörs imorgon, kärlek
Yasmine

De senaste dagarna! / när det går som bäst kan det förflutna bli som tyngst

Hej där!

Nu är det kanske dags att berätta lite om hur allt går i vardagen!

I onsdags var det träningsdags igen, hur skönt som helst att ha kommit igång med det.

Rolig nyhet (mamma för blunda nu för hon har redan hört mig tjata om detta tusen gånger):
Min svullenhet efter medicinerna har på riktigt börjat försvinna, och jag ser redan mycket mindre ut. Känns hur skönt som helst. Svälta och banta gör jag ALDRIG igen, men jag börjar gå mot ett mer "sunt" utseende, då det som varit fyllt med vätska börjar minska. Med lite fortsatt träning känns det som att jag snart kommer bli mycket mer nöjd med min kropp, vilket känns super!

Efter träningen begav vi oss till Uppsala för att jag skulle träffa K. Det fanns några grejer jag verkligen ville ta upp, och jag tror vi hann prata om det mesta. För det första nämnde jag något jag och mamma pratat om på vägen dit; nämligen att jag skulle kunna skriva ett brev till BUP med mina upplevelser, för att andra ska slippa hamna i samma sits där jag var. Ett vänligt, konstruktivt brev, så de inte gör om samma misstag igen, och jag får lite upprättelse. Det tyckte K också var bra. Berättade även lite om SafeSoul, vad som hänt sen sist - och så pratade vi mycket om det jag funderat kring posttraumatisk- eller dissociativ psykos. Det verkade vara ett väldigt intressant ämne, och det känns skönt att ha hittat den informationen. K och jag inser bara mer och mer att det är komplex PTSD det handlar om.

Efteråt åkte vi hem, och för min del blev det mycket arbete kring föreläsningen. Gjorde säkert något mer, men minns inte vad. Just det! Skrev ju på den nya låten, och själva texten är klar. En dag ska ni få höra resultatet!

Dagen därpå träffade jag F i staden Stockholm, för lite omkringvandrande, lunch och fika. Var supertrevligt och vi hann prata en del, sen gjorde smärtan i F's knä att vi inte kunde gå så mycket mer. Själv fick jag FRUKTANSVÄRT ont i min kära mage (när jag har mensvärk... då har jag MENSVÄRK, och det är inte lindrigt kan jag säga) så vid tre drog jag mig hemåt. Hemma blev det hjärnkoll-föreläsningsarbete igen, heeeela kvällen.

Igår och i fredags var jag hemma mest, förutom morgonträning. Har hunnit göra hur mycket nytta som helst! Mail som skulle skrivas, arbetet för SafeSoul (presentation bland annat, länkar den i detta inlägg!), något SHEDO-mejl, sidor jag planerade kika in och allt hjärnkoll-arbete. Det har varit hela sista delen av föreläsningen som jag skulle träna på, och nu är allt som finns kvar till imorgon att köra igenom hela föreläsningen en gång till! Alla smådelar har jag redan framfört. Känns skönt, men stressigt.

Det är mycket intressanta texter jag hittat på internet, två bloggar jag fördjupat mig i mycket, och gråtit över en del. Tänker inte säga för mycket av vissa anledningar, men jag känner igen mig en hel del i tankesättet bloggarna beskriver över deras upplevelser. Samtidigt som det smärtar, gör ont och känns så outhärdligt äkta, ger det mig en förklaring. Ett svar. Och jag är inte ensam, långt ifrån ensam. Jag har förstått det nu.

Har även gått med i ett forum för bland annat PTSD, och liknande problem.

Det finns ju lite smått och gott och ganska mycket jag velat och vill skriva om, fast jag inte hunnit. Texten om andlighet har jag knappt påbörjat ("knappt", har inte påbörjat, punkt. Erkänner), vill få ner mer funderingar kring mobbing, romantisering och PTSD som jag tänkt få ned på pränt. Får helt enkelt ta en sak i taget. Kommer ha lite mer tid nästa vecka, efter att jag redovisat min föreläsning för PK imorgon.

Idag har jag gjort ungefär samma sak, efter att jag vaknat till efter sömnen, typ 3 timmar senare. Drömmer fruktansvärt mycket just nu, och kommer i princip ihåg allt. Känner mig inte så utsövd. För det mesta känns allt så jäkla bra, alla uppdrag jag fått till mig gör mig nervös, pirrig och superglad. Samtidigt finns det en risk med att gräva för mycket i sitt inre. Att föreläsa känns inte så svårt rent praktiskt, snarare känslomässigt. Det kommer bli tufft. Jag kommer bli mer hel, men samtidigt kommer det göra ont. Finns en känsla av ångest inom mig som tillkommit idag, av allt skrivande och upprivande. Men jag vill verkligen detta. Det är värt det, och jag ångrar inte en sekund att jag gav mig kast med det.

Här kommer presentationen!

(Tror du kan klicka för större bild!)

Här är länken till SafeSoul's föreläsare.

Nu ska jag fortsätta med arbetet!

Värme och kärlek, Yasmine

SafeSoul

För några dagar sedan fick jag ett mejl, vilket jag skrev något halvdiffust om på bloggen. Nu ska jag berätta vad mejlet handlade om.

SafeSoul är en organisation som arbetar med att förebygga bland annat mobbing, utanförskap och psykisk ohälsa. I mejlet blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa dem, genom att bli en av deras föreläsare och berätta min historia. Jag hade hela dagen haft en stark känsla i kroppen, av att jag ville vara med att stödja andra unga som är/varit utsatta - och på kvällen såg jag att jag hade ett mejl i inkorgen. Genast fattade jag intresse och har nu växlat många ord med en person från organisationen, och tackade väldigt naturligt ja. Inom kort kommer jag synas på deras hemsida; http://safesoul.se/, och vara en utan flera föreläsare, i kampen om ungas frid i samhället. Det känns som en fantastisk möjlighet. 

Jag tänkte berätta lite om organisationen. Så här beskriver de själva sitt arbete;

"Safesoul är en unik mötesplats, där människor anonymt kan bli hörda och sedda oavsett bakgrund, ålder eller kön. Vi vill ge ungdomar och människor rätt information och verktyg för att kunna göra bra livsval och bidra till ett bättre samhälle, samt känna livsglädje och hopp. På SafeSoul kan man bidra med egna livserfarenheter, idéer samt stödja varandra i den mån man kan och vill."

SafeSoul har som målsättning att alla ska behandlas lika oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning, att öka förståelse och öppenhet, att bidra till gemenskap och likvärdighet i samhället. Vi vill sprida vårt budskap genom föreläsningar, workshops med mera för att öka unga människors livkvalitét.

Mer om deras arbete kan du läsa här.

Vill du och ditt företag stödja SafeSoul? Läs mer här.
Vill du besöka deras forum? Här går du in, sedan här det bara att registrera dig!
Här kan du även kontakta SafeSoul.

Uppdaterar så fort jag dyker upp som föreläsare på deras hemsida!

Värme och kärlek och TRYGGHET, Yasmine

Kanske att jag fått ett svar, en betydande insikt - detta handlar om begreppet "komplex traumatisering"

I perioder har det funnits där, tankarna, funderingarna över hur saker blivit. Detta år har jag mer och mer sett hur pusseldelarna passar ihop, jag har förstått min livshistoria. Jag har sett mönster. Av en slump hamnade jag för ett par dagar sen på en internetsida, efter att ha googlat runt på internet. Det väcktes något inom mig. Och plötslig insåg jag ännu mer.

Jag hamnade här. Jag brukar irritera mig på allt för mycket prat och fokus på diagnoser, och gillar inte att vara "stämplad" med en diagnos, men när jag började läsa den här sidan väcktes ett ljus och jag tänkte "aha!".

Sidan är en wikipedia-skrift om "posttraumatisk psykos". Min syn på det mesta jag upplevt har varit inriktad på andlighet, men det förklarar inte allt. Det finns upplevelser och känslor jag haft under de senaste åren, jag inte vet var de kommer ifrån. Jag har löst läst och hört om dissociationer och att PTSD kan skapa röster, men då jag läste om posttraumatisk psykos (som även kan kallas "hysterisk" eller "dissociativ" psykos) var det som att läsa om mig själv.

(Det som är skrivet i kursiv text är tagit ifrån wikipedia)

Posttraumatisk psykos

En hysterisk psykos kännetecknas framför allt av att den är reaktiv: den uppkommer i direkt respons på extrem stress eller ett trauma hos personer som redan lider av ett dissociativt sätt att hantera livsproblem, det vill säga genom att olika delar av personligheten, upplevelser eller medvetandet inte kan integreras. Detta kan yttra sig i amnesi, transtillstånd, derealisation, [...] depersonalisation och andra förändrade upplevelser av identiteten.  

För er som inte vet vad dissociation innebär kan läsa mer här, kort förklaring lyder "dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik". Under korta och ibland längre perioder (15 minuter - ibland 4-5 timmar) har jag tidigare helt kunnat förlora mitt medvetande och har då varit okontaktbar, stirrig och fått minnesluckor. Idag förstår jag att det varit ett mänskligt försvar som löpt amok, på grund av traumatiseringen. Jag har även haft perioder då jag haft en icke-sammanhängande och overklig bild av omgivningen (derealisation) eller mig själv (depersonalisation), vilket jag tidigare inte haft ett namn på. Det startade i samma veva som jag började förtränga traumat, vid 13 års ålder.

Vid hysterisk psykos förekommer hallucinationer. Till skillnad från schizofrena hallucinationer, är de dissociativa hallucinationerna klart präglade av tidigare trauman; genom hallucinationerna återupplever personen sina trauman. Hörselhallucinationer överväger, men också synhallucinationer förekommer (vilket sällan förekommer vid schizofreni).

En person med hysterisk psykos är social på ett sätt som schizofrena personer sällan är; den känslomässiga  avtrubbningen och bortfallet av känslomässig respons saknas, och personen är som regel känslomässigt kontaktbar stundvis, och kan i viss mån kommunicera om sina trauman. Det förekommer att personen senare glömmer de förtroenden som givits under psykosen. Vid transtillstånd brukar personen ha en stirrande blick, men när transen hävs är personen kapabel till mental närvaro.

Jag har länge undrat varför jag hört vissa röster under perioder, och förklaringen till det var schizofreni. Samtidigt kunde inte den diagnosen förklara sättet jag hörde röster på, och jag ser nu att många märkliga syner och röster är direktkopplade till traumat.

Hysteriska psykoser är kortvariga, sällan varar de längre tid än tre veckor. Dock kan psykoserna återkomma med korta intervall om livssituationen eller terapeutiska samtal framkallar dem.

Det är alltid samtal om/känslor associerade till traumat, som orsakat de värsta perioderna.

En hysterisk psykos behandlas med psykoterapi, inte med neuroleptika (vilket kan förvärra tillståndet).

I 6 år har jag tagit neuroleptika, i 3 år utan bearbetning. Har alltid undrat varför det inte bara inte hjälper utan till och med blir värre. Kanske har jag förklaringen?

------------------------------------------

Då jag läst om detta, sökte jag vidare. Som det ser ut nu har jag diagnosen PTSD/posttraumatisk stress, då det är den enda lämpliga diagnosen som finns i svensk diagnosmanual (så jag läst det). Till viss del har jag kunnat känna igen mig i den problematiken, men det har funnits känslor och upplevelser utöver detta, som jag inte kunnat placera. Och så hittade jag information om komplex PTSD. En diagnos som fångar in alla dessa obehagliga upplevelser bättre. En diagnos som ännu inte finns som diagnos i Sverige, enligt diagnoskoderna, men det diskuteras och övervägs.

Komplex traumatisering / C-PTSD

Läs wikipedia-artikel om detta här. Utdrag:

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. (Forskare) definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.

Kliniker och forskare har funnit att den nuvarande PTSD diagnosen i DSM-IV inte omfattar de mycket allvarliga psykiska symtom som uppstår när en människa utsätts för kroniska trauman. Judith Herman, professor vid Harvard, har därför föreslagit att komplex PTSD införs som diagnos i DSM. Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster anses känneteckna komplex PTSD. 

Symptom

Medvetande: dissociation, depersonalisation

Självuppfattning: skam, hjälplöshet

Uppfattningar om förövaren: kan ta form av rädsla eller sorg, men personen kan även identifiera sig med och försvara förövaren.

Relationer med andra: undvikande, personen kan isolera sig, försöka bli räddad eller återupprepa trauman genom att söka sig till nya förövare, reviktimisering

System of meaning: hopplöshet

Behandling (utdrag)

Många menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.

Läkning av komplex PTSD innebär att människan utvecklar sin förmåga att reglera känslor och trösta sig själv, att hon klarar att vara närvarande istället för att dissociera, att hon förvärvar en trygg anknytning och upplever att hon är värd att älskas och förmår att älska/skapa goda relationer. Många behöver även hjälp för att integreras, att hitta eller återerövra en plats i samhället. Både terapeut och klient behöver förbereda sig för ett maraton snarare än ett kortdistanslopp. Prognosen är emellertid god om arbetet får " ta så lång tid som det tar". Det är med andra ord viktigt att människor som lever i svåra tillstånd pga komplex traumatisering får en längre sammanhållen behandling.

Aktuella utbildningar som ges av APA lyfter fram att Komplex PTSD är ett komplext tillstånd som kräver komplex behandling. 

Jag tycker detta är väldigt, väldigt intressant, och ger mig mycket svar. Jag hamnade på en blogg med en tjej som lider av C-PTSD, som uttrycker många av mina tankar kring psykisk sjukdom. Är inte detta snarare en naturlig reaktion på en onaturlig livssituation, att utveckla dessa sorts problem? Bör det inte snarare kallas "psykisk skada"? Jag läste även att många som egentligen lider av detta, får andra diagnoser, som bland annat personlighetsstörningar och schizofreni (likt mitt fall). Jag fann ett oerhört givande forskningsprojekt angående psykos, dissociation och trauma då jag fortsatte min sökning på google, och detta vill jag också gärna dela med mig av. Dock delar jag upp dessa insikter lite, och fortsätter på del 2 så fort jag får tid. Ska även diskutera med min psykolog kring detta.

Jag börjar förstå helt och hållet hur jag fått alla diagnoser och sjukdomar hit och dit. Det är egentligen bara symptom på ett sätt att hantera en ohanterlig kris inom mig. Ett sår, jag inte fått bearbeta. Jag tänker att det inte hade blivit en sådan dans mellan liv och död, om psykiatrin förstått i tid. Men jag tänker inte älta, utan går nu vidare. Men jag vill veta vad som egentligen har varit, och det tror jag att jag börjar närma mig nu, den insikten. Snart kan jag lämna det gamla bakom mig helt, och fortsätta på min resa. Min resa mot ett liv helt utan kedjor.

Värme och kärlek, Yasmine

(Edit: inte till förvåning, läste jag att självskadebeteende även är vanligt vid denna sorts problematik, och kan ofta leda till en felaktig borderline-diagnos)