Flickan jag en gång var. En dag ska min historia få berättas, en dag ska tystnaden upphöra

När jag gråter är det som att någonting släpps lös inom mig. Små tårar av lättnad, den salta smaken värmer mina läppar, och den kittlande känslan ned för mina kinder väcker ett lugn. Jag är ju här idag, jag lever. Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag kom ut hel. Oförstörd. Jag stärks på ytan, styrkan kryper längre in, korsar alla mina lager, men den har ännu inte nått kärnan. Där är jag fortfarande fången, tagen, förgripen. Det är kärnan jag velat undvika, fly ifrån. Flykten har varit farlig, men inte alls känts lika hotfull som det inre.

Där inne bor ett barn. En förstörd flicka, blott 11, och hon tror att hon inte finns. I hennes värld väljer hon hellre den teorin. Den låter mildare, att ingenting händer, har hänt. Att hon aldrig fanns. Hon drog upp sina armar och fäktade vilt för att inte orden och slagen skulle nå hennes inre. Ingenting hon visade, kampen fanns bara inuti. Men hennes svaga armar kunde inte slå tillräckligt, alla känslomässiga slag nådde hela vägen in. Fanns inget ställe att fly till, skammen hindrade henne från att springa, och alla dörrar var stängda. Det enda stället hon kunde fly till, var till ett annat sorts medvetande.

Diktatorn, rösten från barndomen, visade henne vägen till en plats där hon var oövervinnerlig. Där hon bar på magiska krafter. Varenda dag låg hon under täcket innan John Blund kom och hämtade henne, och väntade på att alla dessa förbannade krafter skulle komma någon gång. Förlösa henne från ondskan hon besatt. Göra henne vacker, söt, snäll och befogat älskad. Jag kan inte ens minnas att hon lade märke till den där stenen i halsen hon vaknade med varje morgon. Den bara fanns där, acceptera och gå vidare.

Hon visste aldrig hur dagen skulle börja, och definitivt inte hur den skulle sluta. Livet var uppdelat i svart och vitt. Det svarta stod för det konkreta, slagen och sparkarna i form av kryptiska lekar och straff. Det vita var det blanka bladet, där hon vandrade ensam på skolgården och undrade om hon ens existerade. Vissa dagar önskade hon att hon skulle få möta den svarta sidan, då var hon hellre värdelös än ingen alls. Men det berodde alltid på.

De första åren övervägde hon inte ens att ta sitt liv. Kanske var överlevnadsinstinkten så förbannat stark. Kanske så förtjänade hon inte det ljuva avslutet. Eller så var tanken så patetisk... Vad hade hon att gråta och förakta livet över? Livet var som det var, hon var varken misshandlad eller mobbad, tak över huvudet, mat på bordet och så vidare. Inte en sekund tänkte den där flickan att hon var ett offer. Hon var förövaren. Den som förstörda vardagen för de allra flesta. Hon som mest bara var i vägen, med sin blotta existens. Flickan var blind och hjärntvättad, och allt som var så fruktansvärt sjukt och onaturligt, blev helt normalt i hennes tankevärd.

Den där flickan bor i mitt hjärta. Jag vårdar henne ömt, med den vänskap hon aldrig fick. Vi är en och samma person, samtidigt som vi är två skilda personer. I fem år fick blotta tanken på flickan, mig att fortsätta fly. Använda hennes försvar. Det var lättare att skada sig fysiskt, att fördriva tiden med tvångstankar, att svälta sig så man slapp tänka, att lyssna på en röst och virra runt i en overklig dröm, än att behöva se henne. Men hon behöver mig. Jag måste plocka fram henne därifrån, och tala om för henne att hon är vacker, söt, snäll och allt det där hon inte trodde på. Hon måste förstå att felet inte var hennes. Jag måste torka hennes sår och plåstra om henne, omfamna hennes skräckslagna kropp och älska henne. Det hon aldrig själv kunde göra.

Jag har bloggat här i snart två år. I två år har jag skrivit om ätstörningar, tvångstankar, depressioner och alla sätt jag flytt på. Sällan har jag skrivit vad jag flytt ifrån. Tystnaden jag burit på i 20 år har precis börjat tala. En berättelse som nästan jag skräms av, när jag ser den objektivt. Fortfarande är den svår att beskriva i ord, men det blir lättare. En dag vill jag ha den på pränt. Jag vill överlämna den till personen som lärde mig att ta vara på livet, på värsta tänkbara sätt. Jag vill säga tack. Tack för att du fick mig att se vilka vägar jag aldrig mer ska gå. Sen vill jag aldrig mer blicka tillbaka. Då ska flickan därinne och jag, vara samma person. Förenade, och vi ska älska. På riktigt. Oss.

Tills dess får hon vara där inne, skymtas i tårarna som rinner ned för mina kinder. Men jag tänker aldrig mer förtränga hennes existens.

/ Yasmine