Innan jag går och lägger mig för natten, ville jag bara skriva ett kort inlägg om ett ämne jag tagit upp och troligtvis kommer ta upp mer.
Idag är det suicidpreventiva dagen, och självmord är ett ämne jag berörs av.
För att jag själv haft tankarna, planerna och varit nära att mista mitt liv genom självmord.
För att jag haft människor nära med de tankarna.
För att jag nyligen mist en nära person genom självmord.
För att jag lider starkt med de som blivit kvar, efter att någon nära tagit sitt liv.
Mina tankar går till dig, älskade L.
Mina tankar går till alla er människor därute som någon gång önskat att ni inte fanns.
Till er som fortfarande går med de tankarna, ge inte upp, det finns hopp för er med, ingen människa saknar potential att överleva, leva, bli fri.
Till er som inte längre finns på jorden, för att ni inte orkade leva mer.
Till er som sörjer någon eller några som inte finns på jorden, för att dessa inte orkade leva mer.
Och till mitt liv, som inte tog slut. Något jag är evigt tacksam över.
Självmordstankar är ett övergående tillstånd. När stormen lagt sig, kommer tacksamheten.
Det går att rädda liv.
Det går att rädda ditt liv.
Du är inte ensam.
Du är inte hopplös.
Glöm aldrig det.
Kärlek, Yasmine
Visar inlägg med etikett Tips/idéer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tips/idéer. Visa alla inlägg
tisdag 10 september 2013
onsdag 19 juni 2013
Att man aldrig nöjer sig (särskilt när man har facebook)
Moment 22 kan både bli roligt och ångestladdat.
Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.
Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!
Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.
Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!
------------------------------
Bortsett från det har jag hunnit en del (eheh), jag har påbörjat boken på nytt (så skönt! nu är jag igång), klurat ut ett namn till min hemsida, promenerat, pratat i telefon och lagat nya vego-rätter. Och faktiskt hunnit njuta. Imorgon ska jag till Uppsala för sång och psykologsamtal, sedan ska jag eventuellt till Stockholm och träffa M3, J och P för picknick på söder och pubhäng. Om inte strejken blir av, vill säga. Hoppas på det bästa. Nu ska jag försöka starta min hemsida!
Ta hand om er, och kom ihåg - vad som är äkta framgång är det bara du som avgör, låt inte pressen få förstöra din förmåga att njuta av det lilla i vardagen!
Ljus,
Yasmine
fredag 7 juni 2013
Att tänka sig stark
Med tankar kan vi skapa. Det vi skapar kan vara, eller bli. Det går att skapa sig själv, genom tankar. Att vara "positiv" eller "negativ" handlar om tankar, och inte om livssituation. Vissa har kanske lättare att välja tacksamhet, andra bitterhet, ändå är det ofta ett val. Med allt jag gått igenom hade jag kunnat ge upp livet och bli bitter. Någonstans i min skadade själ hann jag tänka; "vad gagnar det mig?". Jag fick höra att jag hade ett val. Och fanns ett val, var min uppgift att välja rätt. Och jag valde att applicera min positiva grundinställning till hela mitt tankemönster, min identitet. Påstår någon att jag är negativ, tar jag det som en pik. Benämner någon den jag är idag som ett offer, tar jag det som ett hån. Jag hör hellre "vad stark du är som tagit dig igenom allt" än "vad synd det är om dig som varit där nere". Hellre hjälte än offer. Och när jag ändrade om de tankar som tänkte "offer", var jag inte längre ett offer. De tankarna använde jag till att göra mig stark, genom att tänka att jag är stark. De två senaste dagarna har inte varit roliga, jag har stirrat rakt in i mitt förflutna, minnen jag gömt undan. Även när det inte är tydligt, gror det undermedvetet och gör mig stressad, orolig, och beredd på flykt. Förut hade jag känt att det var bekvämt att lägga mig ned, ge upp, låta mitt liv gå neråt igen. Jag tycker inte det är bekvämt idag. Jag tycker det är "jobbigt" att må dåligt, och bekvämt att resa mig och gå vidare. Kanske måste det finnas en balans, jag måste få gråta, släppa ut känslor, falla mot marken - för att sedan resa mig när jag renat mig från negativitet. Min positiva identitet hindrar mig från att ge upp, för annars skulle jag förlora mig själv. Det är min räddning. Samtidigt som ett fall inte gör mig negativ, för negativiteten sitter i hur jag hanterar det.
Idag har jag tänkt mig stark. Jag har med hela kroppen bemästrat min svaghet, genom att höja hakan och sträcka på mig när jag känner hur allt faller. Jag har påmint mig om hur långt jag kommit, att det är min styrka som tagit mig hit. Och styrka är inte att förneka problem, utan att acceptera att man ibland mår dåligt, men hanterar det rätt, konstruktivt. Mitt inre barn är ett offer för någon annans ondska, men hon växte upp till en hjälte, som räddade det viktigaste hon har - sig själv. I och med det började hon, eller jag, vi, locka till oss det positiva. Genom att visa respekt för oss själva. Genom att visa att vi förtjänar att vinna. Det går långsamt det här med att bli hel, jag gör inget aktivt arbete med en professionell behandlare. Men jag skapar mig ständigt en plats i världen, jag har börjat trösta mitt inre barn, något minst lika viktigt. Jag har en inre kritiker inom mig ständigt, men jag har skapat mig en tröstande medhjälpare också. Någon som påminner mig om min styrka, mitt värde, min plats i livet. Att vinna handlar inte om att aldrig falla, det handlar om att alltid bemöta fallen med respekt, med tröst, med kärlek, och resa sig. Ingen står alltid kvar då stormen kommer, det gäller bara att inte låta den förgöra dig. Mina tankar var min fiende i många år, nu är tankarna min räddare. Förstå att det finns ett val. Du kanske inte alltid kan välja att stå kvar. Men du kan välja sitt sätt att tänka kring det.
Idag har jag tänkt mig stark. Jag har med hela kroppen bemästrat min svaghet, genom att höja hakan och sträcka på mig när jag känner hur allt faller. Jag har påmint mig om hur långt jag kommit, att det är min styrka som tagit mig hit. Och styrka är inte att förneka problem, utan att acceptera att man ibland mår dåligt, men hanterar det rätt, konstruktivt. Mitt inre barn är ett offer för någon annans ondska, men hon växte upp till en hjälte, som räddade det viktigaste hon har - sig själv. I och med det började hon, eller jag, vi, locka till oss det positiva. Genom att visa respekt för oss själva. Genom att visa att vi förtjänar att vinna. Det går långsamt det här med att bli hel, jag gör inget aktivt arbete med en professionell behandlare. Men jag skapar mig ständigt en plats i världen, jag har börjat trösta mitt inre barn, något minst lika viktigt. Jag har en inre kritiker inom mig ständigt, men jag har skapat mig en tröstande medhjälpare också. Någon som påminner mig om min styrka, mitt värde, min plats i livet. Att vinna handlar inte om att aldrig falla, det handlar om att alltid bemöta fallen med respekt, med tröst, med kärlek, och resa sig. Ingen står alltid kvar då stormen kommer, det gäller bara att inte låta den förgöra dig. Mina tankar var min fiende i många år, nu är tankarna min räddare. Förstå att det finns ett val. Du kanske inte alltid kan välja att stå kvar. Men du kan välja sitt sätt att tänka kring det.
-------------------------------
Som sagt, två tuffa dagar. Har i alla fall hunnit promenera, sjunga hos musikD, kika på TV och fika på IKEA. Det gäller att fylla huvudet med annat. Imorgon ska jag träffa A för sleepover, DET BEHÖVER JAG! Och på söndag blir det att träffa älsklingskillen innan jag åker hem, två favoriter på samma helg. Även om jag nu har en tröst inifrån, kan man behöva positiv energi från andra, och dessa andra har jag! Tacksamhet deluxe.
Nu ska jag läsa lite, smsa och äta någon kvällsmat.
Ta hand om er! Love,
Yasmine
fredag 10 maj 2013
Utsatthet och vården, del 2 - tankar och funderingar
Jag kan stå ut med att det finns en del
inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som
inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick
det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som
blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.
Det var så jag avslutade gårdagens inlägg, med min historia om "utsatthet och vården". Nu tänkte jag belysa ämnet, ur en mer allmän synvinkel. Med mina erfarenheter i åtanke, bör en vårdpersonal alltid gräva i en persons förflutna?
Jag har hört och läst, specifikt angående en händelse i USA (om jag minns rätt?) att det funnits terapeuter som utfört hypnos lite väl vind för våg. Just den specifika händelsen gick ut på att en kvinna som länge mått dåligt, börjat drömma mardrömmar om sin pappa, och att terapeuten då bestämt sig för att "gräva" i hennes förflutna genom hypnos. Efter hypnosen drar hon slutsatsen att kvinnan utsatts för sexuella övergrepp av sin far under barndomen, och att hon därför är traumatiserad. Det blir rättegång, pappan blir utpekad som en förövare. Senare kommer det fram att hypnosen antagligen gjorts på felaktig grund, och att pappan är oskyldig, men han kommer alltid ha samma stämpel och kunde efter rättegången och mediaattacker inte leva ett normalt liv. Terapeuten anmäldes, men skadan var redan skedd.
Jag tror att ett stort andel av unga (och äldre) med psykisk ohälsa, har ett trauma i bakgrunden. Ett stort mörkertal kan lida av en komplex traumatisering. Efter mycket research och egna funderingar, börjar jag ana att en del som får diagnoser som ADHD och ADD, i själva verket kan vara utsatta. Det är viktigt att upptäcka ett trauma, kanske ännu viktigare att upptäcka pågående övergrepp. Men hur långt ska man gå för att ta reda på sanningen, med risken att sanningen är felaktig, att det inte existerar en utsatthet? Jag tror främst det handlar om personkännedom. Att använda magkänsla och sunt förnuft. Att redan i skolor lägga mer resurser på psykologer och kuratorer, som frågar. Frågar, och lämnar frågan öppen, tills eleven känner att den kan svara. Att skapa mänskliga kontakter, och tillit.
När du kommer till vården, även primärvården, kartläggs dina symptom. Även bland personer som söker för fysiska besvär, kan symptomen vara psykosomatiska och bero på stress. Stress från ett övergrepp eller misshandel, t ex. Fråga nummer ett, anser jag bör vara; hur ser din nuvarande livssituation ut? Vem lever du med? Hur ser ditt sociala liv ut? Hur ser din bakgrund ut, hur var din barndom, skoltid? Bara genom dessa frågor kan många sanningar komma fram. Även inom psykiatrin, kanske särskilt inom psykiatrin, borde dessa frågor vara mer regel än undantag. Problemet är kanske, att en traumatiserad människa inte alltid vet om det. Om minnena är förträngda, hur ska sanningen komma fram? Det är en väldigt svår fråga. Var lyhörd, lyssna, se tecken. Mer kunskap om trauma bör finnas inom psykiatrin, mer lärdomar om varningssignaler och tecken på utsatthet. Och tålmodighet.
När en patient uttrycker en tidigare utsatthet i ord, bör det inte längre vara svårt. Kommer en traumatiserad människa till och med till den punkten att hon berättar, måste orden tas på allvar. Insatser måste göras fort. Ingenting försvinner bara för att man bläddrar blad och försöker gå vidare, när det gäller ett komplext trauma. Det går inte att bara "lämna bakom sig, sluta älta". En komplex traumatisering har blivit inbyggd i personens medvetenhet. Personen kanske inte ens längre känner sig själv. Hen kanske aldrig haft sig själv, överhuvudtaget. Personen behöver byggas upp, formas.
En traumatiserad människa utan trygghet, behöver trygghet i vården. Otrygghet i vården skapar en re-traumatisering. Det var det som hände mig. En splittrad människa splittras upp på nytt. När en människa traumatiseras tidigt sker ofta eller alltid en splittring. Det kan se ut på olika sätt, om man talar om ämnet dissociation, finns det något som kallas "primär", "sekundär" och "tertiär" dissociation. Utan att gå in på begreppen för mycket, kan man säga att "primär" handlar om vanlig PTSD, "nutid" och "dåtid" splittras, människans "normala" person är inte sammankopplad, integrerad, till den "känslomässiga" personen, där traumat finns. Vid "sekundär" dissociation, som vid komplex traumatisering/C-PTSD finns det flera "känslomässiga" delar av personen. Man är splittrad så att olika delar av människan får ta hand om olika känslor, därav dissociationen. Vid "tertiär" dissociation delas även den "normala" personen av den traumatiserade upp, så att flera personligheter bildas. Detta kallas dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallat "personlighetsklyvning". Vid varje form av splittring, behöver den traumatiserade "integreras", delarna behöver alltså "föras samman" till ett. (det var den enkla förklaringen, den längre kräver beskrivningar av begreppen "ANP" och "EP", men det får jag ta någon annan gång).
För att integrera en person krävs specialisthjälp, och ofta många olika former av terapier. Den allmänna psykiatrin har inte mycket kunskap om detta, och tolkar ofta traumatiseringen och dissociationen som en psykossjukdom eller personlighetsstörning. En traumatiserad person ska inte lägga all fokus, 24/7, på att integreras genom hypnos, samtalsterapi eller ständig bearbetning av minnen, utan måste också bygga upp ett liv vid sidan av. Personen behöver hjälp att bygga upp en ny självkänsla, ett liv och en plats i samhället. En plats personen kanske saknat tidigare. Därför är det också viktigt för personen att inte ständigt bli påmind om traumat, psykiatrin bör inte ta itu med en komplex traumatisering genom att varje dag be personen prata om det och tänka på det. Då skulle dissociationen ta över helt. Det gäller att skapa en balans, och framförallt en tillit (!) mellan personen och terapeuten. Hade inte min psykolog varit den hon är, hade det kanske inte fungerat. Det handlar nästan alltid om kemi och hur man kommunicerar.
När en behandling är igång, måste det finnas tålmodighet och en trygghet hos den traumatiserade, att terapeuten finns kvar. Terapeuten måste gå in i arbetet för att stanna. Kvinnan som kom fram efter föreläsningen nämnde en viktig detalj; "många gånger är det för känslomässigt påfrestande för oss inom vården, att ställa frågan, att lyssna på den tunga historia patienten bär", och det stämmer! Vem som helst är inte ämnad för arbetet. Det är FÅ tror jag, som klarar av att ta emot en sådan fruktansvärd historia, och fortsätta sitt vanliga liv vid sidan av. De som vet att de inte klarar av det, ska heller inte ta sig an arbetet, men då måste den traumatiserade kunna få hjälp från någon annan, som kan hantera den biten.
Framförallt måste vården lära sig att lyssna, och inte blunda. Våga öppna ögonen och se att det faktiskt händer fruktansvärda saker därute. Många människor befinner sig i en inre kris, på grund av ett trasigt förflutet, men det finns hopp för var och en av de människorna. Bara du vågar lyssna. Bara du vågar finnas. Det vinner ni båda på. Skulle mer pengar läggas på rätt vård, skulle färre människor behöva slösa på resurser som bara förvärrar.
Varför inte prioritera, och prioritera rätt?
Det var mina tankegångar för idag, det kommer säkert bubbla upp fler tankar och idéer, och ämnet kommer säkert återkomma, vinklade på olika sätt.
Och till dig som är drabbad - ge inte upp. Det finns hopp för dig. När du väl hittat rätt och är beredd på den tid det kan ta, kommer vägen planas för dig och målet kommer närma sig. Vi kan alla bli hela, bara vi låter oss finna kärlek i oss själva och i livet. Bara vi vågar tro på vår inre styrka.
Värme och kärlek, Yasmine
måndag 25 februari 2013
Här går det snabbt!
Litet mini-inlägg innan musikgruppen!
Igår var jag iväg till en inspirationsträff med hjärnkoll, "att nå ut i media" var temat jag valde. En väldigt intressant träff, med väldigt inspirerande människor. Vi var inte många, men då var det också lättare att alla fick komma till tals. Var faktiskt lättare att ta sig dit än jag trodde, var bara att följa vägbeskrivningen lite lätt och så var man där. Kursen höll till på Tollare folkhögskola, där jag varit förut på ananke-läger.
Vi började med lunch och prat, sen rullade dagen på av sig själv. Kändes inte tråkigt en sekund. Lärde mig en hel del, både om media, de andra och mitt eget arbete, och vet lite mer hur jag ska gå tillväga. När jag varit med i media förut har jag inte riktigt haft kunskap om hur det fungerar, och det har varit svårt att få ihop rätt budskap inom tidsramen. Samtidigt ångrar jag inte det jag gjort, det har varit lärorikt det med. Men nu har jag ännu mer skinn på nesan, eller vad det nu heter.
På vägen hem spann tankarna på, och jag blir lite smått "#¤!*&%-galen på mina tankemönster. Saken är den, att jag inte analyserar något jobbigt eller känslomässigt krävande, utan jag analyserar ungefär allt. Typ "där står en stol, står stolen där? Hur många stolar har jag hemma? Är stolen vit? Hur stavas vit? Varför finns stolar? VARFÖR FINNS JAG???", snacka om att vara lite överdrivet analytisk och tänkande -.- Försöker konstatera att stoljäveln står där, varför eller hur spelar ingen roll, men tankarna rullar på av sig själva. Måste bryta i tid, för det känns både pinsamt och irriterande att stå och reflektera över hur jag klev in genom dörren och varför, när jag står och pratar med någon, frågan är i vilken ände man ska börja. Mina tankar har alltid varit lite märkliga, men någon måtta får det vara.
Förövrigt - bra helg, mycket skratt och roliga människor. I veckan är det en del inplanerat, och en del som ska planeras lite mer. Gäller att få någon lucka att andas, samtidigt som jag tycker om när allt rullar på och sker snabbt. Först ska jag bege mig till Uppsala för att träffa A och CO! Här skall det sjungas, tjohoo.
Ps. nostalgi:
Kära Bert, du är en äkta man. Utan dig hade jag egentligen inte haft någon barndom. <3
Ps 2. Skrev jag nyss mini-inlägg..?
Igår var jag iväg till en inspirationsträff med hjärnkoll, "att nå ut i media" var temat jag valde. En väldigt intressant träff, med väldigt inspirerande människor. Vi var inte många, men då var det också lättare att alla fick komma till tals. Var faktiskt lättare att ta sig dit än jag trodde, var bara att följa vägbeskrivningen lite lätt och så var man där. Kursen höll till på Tollare folkhögskola, där jag varit förut på ananke-läger.
Vi började med lunch och prat, sen rullade dagen på av sig själv. Kändes inte tråkigt en sekund. Lärde mig en hel del, både om media, de andra och mitt eget arbete, och vet lite mer hur jag ska gå tillväga. När jag varit med i media förut har jag inte riktigt haft kunskap om hur det fungerar, och det har varit svårt att få ihop rätt budskap inom tidsramen. Samtidigt ångrar jag inte det jag gjort, det har varit lärorikt det med. Men nu har jag ännu mer skinn på nesan, eller vad det nu heter.
På vägen hem spann tankarna på, och jag blir lite smått "#¤!*&%-galen på mina tankemönster. Saken är den, att jag inte analyserar något jobbigt eller känslomässigt krävande, utan jag analyserar ungefär allt. Typ "där står en stol, står stolen där? Hur många stolar har jag hemma? Är stolen vit? Hur stavas vit? Varför finns stolar? VARFÖR FINNS JAG???", snacka om att vara lite överdrivet analytisk och tänkande -.- Försöker konstatera att stoljäveln står där, varför eller hur spelar ingen roll, men tankarna rullar på av sig själva. Måste bryta i tid, för det känns både pinsamt och irriterande att stå och reflektera över hur jag klev in genom dörren och varför, när jag står och pratar med någon, frågan är i vilken ände man ska börja. Mina tankar har alltid varit lite märkliga, men någon måtta får det vara.
Förövrigt - bra helg, mycket skratt och roliga människor. I veckan är det en del inplanerat, och en del som ska planeras lite mer. Gäller att få någon lucka att andas, samtidigt som jag tycker om när allt rullar på och sker snabbt. Först ska jag bege mig till Uppsala för att träffa A och CO! Här skall det sjungas, tjohoo.
Ps. nostalgi:
Kära Bert, du är en äkta man. Utan dig hade jag egentligen inte haft någon barndom. <3
Ps 2. Skrev jag nyss mini-inlägg..?
tisdag 12 februari 2013
Här behövs lite skratt
Halloj!
Nu sitter jag på min fåtölj, min standardplats i mitt rum. Läget är under kontroll, skrev ett väääääldigt jobbigt mejl till behandlingsstället jag pratade om, så jag försöker göra helt andra saker så jag kommer bort från det där. Med andra ord - inga mer ord om det.
Igår begav jag mig till Uppsala för en trevlig fikastund, och efteråt ett hjärnkoll möte. Hela dagen gick bra, så bra att jag glömde bort att äta (...) och höll på att halvt dö av hunger och kramp och andningsproblem och hjärtrubbningar (har jag berättat att jag var en riktig drama-queen som barn? Då jag dog av hunger, DOG jag av hunger, eller smärta, eller trötthet eller vad det nu än kunde vara. Hähä). På mötet var det filmning av oss "brukare", och det kändes kul att få träffa alla igen. Många bra idéer, och intressanta konversationer. Träffade även en gammal vän från innebandyn på bussen, vilket var jätteroligt.
Förutom det, blev det slut-på-pengar-smsande och en film på kvällen. Såg "vi måste prata om Kevin" vilket är en film jag tycker porträtterar ren ondska. Handlar om en mamma som föder en son, och upptäcker från början att något med sonen inte är som det ska. När han är tonåring begår han en fruktansvärd handling, och efter år av ren psykopati, funderar mamman på om man kan älska sin son till alla odds.
En bra, men väldigt fruktansvärd film som på sätt och vis väckte jobbiga känslor. "Nej barn kan inte vara psykopater, alla barn är goda från början etc" men där kan jag tyvärr säga att jag inte håller med. Det är tabu, det pratas inte om, men jag tror (och har upplevt) att barn kan födas... ja, onda. Psykopati är intressant, och det tänker jag inte gå in på så mycket mer, för ja... Det väcker en del känslor. Men i alla fall.
Idag har jag hunnit promenera med mamma, skriva mejlet, läsa lite och skriva ett par mess. Har lite planer i veckan, så får vi se hur det blir.
Nu ska jag försöka göra/se/läsa något riktigt jäkla roligt, det behövs!
Ljus, Yasmine
Nu sitter jag på min fåtölj, min standardplats i mitt rum. Läget är under kontroll, skrev ett väääääldigt jobbigt mejl till behandlingsstället jag pratade om, så jag försöker göra helt andra saker så jag kommer bort från det där. Med andra ord - inga mer ord om det.
Igår begav jag mig till Uppsala för en trevlig fikastund, och efteråt ett hjärnkoll möte. Hela dagen gick bra, så bra att jag glömde bort att äta (...) och höll på att halvt dö av hunger och kramp och andningsproblem och hjärtrubbningar (har jag berättat att jag var en riktig drama-queen som barn? Då jag dog av hunger, DOG jag av hunger, eller smärta, eller trötthet eller vad det nu än kunde vara. Hähä). På mötet var det filmning av oss "brukare", och det kändes kul att få träffa alla igen. Många bra idéer, och intressanta konversationer. Träffade även en gammal vän från innebandyn på bussen, vilket var jätteroligt.
Förutom det, blev det slut-på-pengar-smsande och en film på kvällen. Såg "vi måste prata om Kevin" vilket är en film jag tycker porträtterar ren ondska. Handlar om en mamma som föder en son, och upptäcker från början att något med sonen inte är som det ska. När han är tonåring begår han en fruktansvärd handling, och efter år av ren psykopati, funderar mamman på om man kan älska sin son till alla odds.
En bra, men väldigt fruktansvärd film som på sätt och vis väckte jobbiga känslor. "Nej barn kan inte vara psykopater, alla barn är goda från början etc" men där kan jag tyvärr säga att jag inte håller med. Det är tabu, det pratas inte om, men jag tror (och har upplevt) att barn kan födas... ja, onda. Psykopati är intressant, och det tänker jag inte gå in på så mycket mer, för ja... Det väcker en del känslor. Men i alla fall.
Idag har jag hunnit promenera med mamma, skriva mejlet, läsa lite och skriva ett par mess. Har lite planer i veckan, så får vi se hur det blir.
Nu ska jag försöka göra/se/läsa något riktigt jäkla roligt, det behövs!
Ljus, Yasmine
-------------------------
söndag 10 februari 2013
Resumé och reklam!
Måste erkänna att jag har lite bristande fantasi då det kommer till vad jag ska skriva här just nu, men idag får det bli lite resumé och reklam!
Igår vaknade jag vid tio, gick upp och åt frukost, och slog mig ned här. Efter några timmar tänkte jag meditera och slog på någon meditations-cd, och lyssnade till en skånsk mansröst som låååångsamt förklarade att "bluuunda, andas genom näääääsan, och detta är till för att ni ska mediteeera och inte sooooova...", ungefär så mycket hörde jag innan det blev Zzzznark. Sov bort tre timmar och som vanligt hamnade jag i den omtalade sömnparalysen, dvs lillebror kom in och försökte prata, men jag kunde inte svara för jag var paralyserad trots att jag var medveten om varje ord. Alltid lika creepy, men jag har varit med om det i perioder dagligen, sedan jag gick i åttan. Drömde (*damdamdam*) konstiga drömmar också, den ni!
Resten av dagen/kvällen/början på natten, satt jag vid datorn och pratade med cyber-vänner, åt ett äpple och gick i säng vid tre. Mormor var här, då mamma var borta på någon stå-upp grej med en vän. Melodifestivalen har jag hittills knappt sett, det mest irriterande programmet i världshistorien, näst efter "på spåret" och "så ska det låta". Vet inte vad det är, men jag tål det inte. Den första killen var söt hann jag se, och så vann Seanis bananis, mer hann jag inte se. Pratade i telefon med fina J och M1 också + mediterade för lite spök-kontakt.
Idag har jag sovit (höhö), sett på en film (miffo som gick på teven) och kilat över med mamma till morfar, som fyller år imorgon. Fika, mat, skratt och trevligheter. Nu ska jag strax titta på film och sedan sova, för imorgon bär det av till Uppsala! Bland annat för ett hjärnkoll-möte.
I sjieeelen mår jag okej, men min kropp beter sig hell-udda. Rycker till i spasmer på grund av att jag är spänd och mår allmänt illa. Måste verkligen lära mig att slappna av, har nästan börjat gå på rutin och krypa ihop med musklerna. Funderar på att försöka gå på massage eller något.
Uppdaterar imorgon!
Ljus, Yasmine
Nu tänkte jag göra lite mer reklam för mina kära vänner på SafeSoul!
På sidan kan du läsa mer om vårt arbete vi gör för att förbättra livskvaliteten för unga drabbade, där finns även vi föreläsare med och information om oss.
Forumet är en gratis mötesplats där du kan få kontakt och stöd med andra i samma sits, där finns även vi föreläsare med för stöd och kunskap.
Ni är alltid fria att kontakta oss!
Igår vaknade jag vid tio, gick upp och åt frukost, och slog mig ned här. Efter några timmar tänkte jag meditera och slog på någon meditations-cd, och lyssnade till en skånsk mansröst som låååångsamt förklarade att "bluuunda, andas genom näääääsan, och detta är till för att ni ska mediteeera och inte sooooova...", ungefär så mycket hörde jag innan det blev Zzzznark. Sov bort tre timmar och som vanligt hamnade jag i den omtalade sömnparalysen, dvs lillebror kom in och försökte prata, men jag kunde inte svara för jag var paralyserad trots att jag var medveten om varje ord. Alltid lika creepy, men jag har varit med om det i perioder dagligen, sedan jag gick i åttan. Drömde (*damdamdam*) konstiga drömmar också, den ni!
Resten av dagen/kvällen/början på natten, satt jag vid datorn och pratade med cyber-vänner, åt ett äpple och gick i säng vid tre. Mormor var här, då mamma var borta på någon stå-upp grej med en vän. Melodifestivalen har jag hittills knappt sett, det mest irriterande programmet i världshistorien, näst efter "på spåret" och "så ska det låta". Vet inte vad det är, men jag tål det inte. Den första killen var söt hann jag se, och så vann Seanis bananis, mer hann jag inte se. Pratade i telefon med fina J och M1 också + mediterade för lite spök-kontakt.
Idag har jag sovit (höhö), sett på en film (miffo som gick på teven) och kilat över med mamma till morfar, som fyller år imorgon. Fika, mat, skratt och trevligheter. Nu ska jag strax titta på film och sedan sova, för imorgon bär det av till Uppsala! Bland annat för ett hjärnkoll-möte.
I sjieeelen mår jag okej, men min kropp beter sig hell-udda. Rycker till i spasmer på grund av att jag är spänd och mår allmänt illa. Måste verkligen lära mig att slappna av, har nästan börjat gå på rutin och krypa ihop med musklerna. Funderar på att försöka gå på massage eller något.
Uppdaterar imorgon!
Ljus, Yasmine
-----------------------------------------------
På sidan kan du läsa mer om vårt arbete vi gör för att förbättra livskvaliteten för unga drabbade, där finns även vi föreläsare med och information om oss.
Forumet är en gratis mötesplats där du kan få kontakt och stöd med andra i samma sits, där finns även vi föreläsare med för stöd och kunskap.
Ni är alltid fria att kontakta oss!
tisdag 5 februari 2013
Lite smärta och lite ljus
Woop woop!
Ja, nu var det några dagar sedan, fick äntligen ett utrymme att skriva.
Vi börjar med det negativa för att få det avklarat.
Läget växlar, och är periodvis rätt illa. Från fredagen till igår var jag helt utanför min egen person, eller kanske snarare inifrån, och kikade ut. Ingen kontakt med varken mig själv eller världen, har fungerat per automatik. Varje dag har jag vaknat genomsvettig, helspänd och redigt borta, någon dag slutade det i tyst gråt. Drömmarna gör mig galen. Märker att någon slags inre stress strålar ut genom kroppen, vilket leder till kliande hud, värk i lungor, muskler och leder, yrsel och andningsproblem. Har inte riktigt kunnat särskilja det ena från det andra, men har en viss aning om vilka grunder måendet står på. För det första är jag mer eller mindre medicinfri vilket är ack så skönt och behövligt, och någon tung tjotahejsan vägrar jag gå tillbaks till. Däremot är barriären mellan mig och mina känslor borta, och allt jag dolt kommer fram. Trots att jag anser att jag inte bör ha mediciner i det omfånget och att det finns (mycket!) bättre sätt att hantera svårigheter, saknar min kropp något den haft i sex år, och då är det inte konstigt att kroppen ballar ur. Först vill jag vänta två veckor och se om det kan bli bättre, då min kropp vant sig.
Jag är väl medveten om att medicin inte har varit en lösning för att jag ska bli fri, utan bara för att jag ska slippa problemen en bit till. Någon gång måste jag ta itu med det, jag VÄGRAR ta mediciner hela mitt liv, det domnar bara bort, grunden finns kvar. Då kan jag lika gärna göra det nu, när jag någonstans ändå är mer mogen än jag var förut. Och nu när barriären är borta är allt mitt framför mig, och jag splittras upp och vet inte om jag ska blunda eller inte. Jag vet inte vad som är bäst. Jag satsar på en balans, titta utan att gräva, försöka leva, fungera i vardagen, framtill jag befinner mig i det stadiet där jag är redo. Jag förlitar mig på mig själv och kommer aldrig lägga ett ansvar hos någon annan, jag kan få nycklarna men måste använda dem själv. Problemet nu är att jag har 100 nycklar och vet inte vilken eller vilka jag ska välja. Det finns en tanke, en idé, ett hopp, och blir det som jag och många i min närhet vill, kan jag snart ha tillgång till dessa nycklar. Mejl ska skrivas, eventuella samtal ska ringas, frågor ska få svar. Vill inte dela med mig för mycket än, hinten jag kan ge är att jag hittat ett ställe som behandlar min typ av svårigheter. Det måste bara fungera rent praktiskt. Givetvis kommer jag fortfarande besöka teamet, och jag kommer inte ge upp och bli omhändertagen på det sättet, bara få hitta en plats som kan bearbeta det tunga jag bär på, på bästa sätt.
Jag ser egentligen inte den jag är i diagnoser och symptom, däremot är det en lättnad att förstå varför jag upplevt alla dessa former av känslor. När jag var 14 och ständigt befann mig i ett dröm-tillstånd där jag inte hade någon som helst kontakt med mig själv och omvärlden, förstod jag inte varför. Jag trodde jag var ensam, galen. Vetskapen om att många andra har upplevt detsamma, och liksom jag vandrat genom psykiatrin år efter år utan att bli sedd som annat än sjuk, gör att jag inte längre känner mig ensam och oförstådd. Det gör att jag kan förstå mig själv, hur jag fungerat. Jag har aldrig kunnat känna igen mig i alla dessa former av benämningar, det har funnits så mycket utanför dessa beskrivningar som inte haft ett namn. Nu har det, det. Och jag vet att jag kommer bli fri. Jag känner allt annat än hopplöshet. Det är bara nu, och under tiden, som allt känns förjävligt rent utsagt. Men jag försöker släppa taget om skammen och skulden över att inte kunna hantera alla problem just nu, inser att jag får "gnälla" och släppa masken, till och med vråla, skrika, gråta och självömka - bara jag inte fastnar. Har man inte haft förmågan att skrika ut sin förtvivlan i alla dessa år, är det fullkomligt legitimt att låta lite när man gråter, och inte hålla handen för munnen. Jag behöver inte bli våldsam och dramatisk, men det är okej att vråla och skrika att man är less. Det är inte farligt. Jag försöker att inse det.
Idag, just nu och många timmar tillbaka, är jag lugnare än på väldigt länge. Jag har pratat på och skrattat, lyckats äta utan kväljningar, varit produktiv och närvarande. För att berätta lite om dagarna som varit; var det sång i fredags vilket var....
ALLTSÅ HELVETE VAD DET KLIAR PÅ MIN FOT! DÖ FOTJÄVEL, DÖ DÖDEN DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.......!!!!!
Ehum, sorry.
... roligt och uppfriskande. Efter sången begav vi (me and moooom) oss ned till IKEA för att fika och köpa skor. Skor blev det, ett par hyfsat snygga stövlar! På IKEA (stammisplace foshoo') var det kul. Så kul att man fick ont. I magen. Halva bordet vände sig om. Kul för oss.
På kvällen kom finaste A för sleepover. Då blev det (A-citat) "70% skratt och 30% babbel", du får ursäkta mig min fagra mö om jag sabbade ditt citat med något påhitt. Det var så skönt mitt i allt, att få umgås med någon där vi verkligen förstår, både varandras tårar och skratt (aw, så vackert). Vi babblade och skrattade sönder oss (läs: jag skrattade sönder mig, A skrattade mycket men mer normalt. När jag skrattar nu för tiden, är det som att kräkas fram ljud tills det gör ont. Typ). Sedan sov vi.
I lördags åt vi frukost och pratade lite till, och när A gått var det gråtkalas och bortkoppling, men den biten hoppar vi. Över till måndagen.
Musikgrupp, wohoo. Igår hade vi en ny elev i klassen, det var jätteroligt att få mixtra mer med våra röster! Musiken vägrar jag sluta med, även om så mamma får dra mig dit. Fick även ett superhärligt besked från hjärnkoll - och har nu min första föreläsning bokad! Resten av dagen/kvällen/början på natten satt jag å surfa på näääätet. Då försvinner tiden kan jag säga.
Idag var det sång på morgonen och då fick jag höra väldigt lovande ord om mitt låtskrivande. Sådant är verkligen upplyftande, och jag kan faktiskt ta det till mig! Fick en tid med K efter och fick prata ut om allt som varit, och det kändes som något lättade inom mig. Sedan dess har allt känts okej, vissa stunder väldigt hoppfulla. Förutom lite ryggont känner jag en större harmoni inom mig, än de senaste tre veckorna. Nu ska jag strax sova!
Avslutning: jag såg en film i söndags, jag skojar inte, det var den vackraste filmen jag sett. Tre sekunder senare blev det "gilla" på facebook och lång eftertanke kring min nya favorit <3 Hjärta och smärta, eller något. Den hette "weekend" och handlade om två homosexuella killar som under en helg kom att påverka varandra för all framtid, jag höll på att smälta. För det första är jag ju (som ni kanske redan läst) VÄLDIGT förtjust i gay-killar, och jag har nog aldrig sett en vackrare film. Sådant som förgyller vardagen, helt enkelt.
Nej nu måste jag sova, önskar er en underbar natt och morgondag!
Kärlek, Yasmine
Ja, nu var det några dagar sedan, fick äntligen ett utrymme att skriva.
Vi börjar med det negativa för att få det avklarat.
Läget växlar, och är periodvis rätt illa. Från fredagen till igår var jag helt utanför min egen person, eller kanske snarare inifrån, och kikade ut. Ingen kontakt med varken mig själv eller världen, har fungerat per automatik. Varje dag har jag vaknat genomsvettig, helspänd och redigt borta, någon dag slutade det i tyst gråt. Drömmarna gör mig galen. Märker att någon slags inre stress strålar ut genom kroppen, vilket leder till kliande hud, värk i lungor, muskler och leder, yrsel och andningsproblem. Har inte riktigt kunnat särskilja det ena från det andra, men har en viss aning om vilka grunder måendet står på. För det första är jag mer eller mindre medicinfri vilket är ack så skönt och behövligt, och någon tung tjotahejsan vägrar jag gå tillbaks till. Däremot är barriären mellan mig och mina känslor borta, och allt jag dolt kommer fram. Trots att jag anser att jag inte bör ha mediciner i det omfånget och att det finns (mycket!) bättre sätt att hantera svårigheter, saknar min kropp något den haft i sex år, och då är det inte konstigt att kroppen ballar ur. Först vill jag vänta två veckor och se om det kan bli bättre, då min kropp vant sig.
Jag är väl medveten om att medicin inte har varit en lösning för att jag ska bli fri, utan bara för att jag ska slippa problemen en bit till. Någon gång måste jag ta itu med det, jag VÄGRAR ta mediciner hela mitt liv, det domnar bara bort, grunden finns kvar. Då kan jag lika gärna göra det nu, när jag någonstans ändå är mer mogen än jag var förut. Och nu när barriären är borta är allt mitt framför mig, och jag splittras upp och vet inte om jag ska blunda eller inte. Jag vet inte vad som är bäst. Jag satsar på en balans, titta utan att gräva, försöka leva, fungera i vardagen, framtill jag befinner mig i det stadiet där jag är redo. Jag förlitar mig på mig själv och kommer aldrig lägga ett ansvar hos någon annan, jag kan få nycklarna men måste använda dem själv. Problemet nu är att jag har 100 nycklar och vet inte vilken eller vilka jag ska välja. Det finns en tanke, en idé, ett hopp, och blir det som jag och många i min närhet vill, kan jag snart ha tillgång till dessa nycklar. Mejl ska skrivas, eventuella samtal ska ringas, frågor ska få svar. Vill inte dela med mig för mycket än, hinten jag kan ge är att jag hittat ett ställe som behandlar min typ av svårigheter. Det måste bara fungera rent praktiskt. Givetvis kommer jag fortfarande besöka teamet, och jag kommer inte ge upp och bli omhändertagen på det sättet, bara få hitta en plats som kan bearbeta det tunga jag bär på, på bästa sätt.
Jag ser egentligen inte den jag är i diagnoser och symptom, däremot är det en lättnad att förstå varför jag upplevt alla dessa former av känslor. När jag var 14 och ständigt befann mig i ett dröm-tillstånd där jag inte hade någon som helst kontakt med mig själv och omvärlden, förstod jag inte varför. Jag trodde jag var ensam, galen. Vetskapen om att många andra har upplevt detsamma, och liksom jag vandrat genom psykiatrin år efter år utan att bli sedd som annat än sjuk, gör att jag inte längre känner mig ensam och oförstådd. Det gör att jag kan förstå mig själv, hur jag fungerat. Jag har aldrig kunnat känna igen mig i alla dessa former av benämningar, det har funnits så mycket utanför dessa beskrivningar som inte haft ett namn. Nu har det, det. Och jag vet att jag kommer bli fri. Jag känner allt annat än hopplöshet. Det är bara nu, och under tiden, som allt känns förjävligt rent utsagt. Men jag försöker släppa taget om skammen och skulden över att inte kunna hantera alla problem just nu, inser att jag får "gnälla" och släppa masken, till och med vråla, skrika, gråta och självömka - bara jag inte fastnar. Har man inte haft förmågan att skrika ut sin förtvivlan i alla dessa år, är det fullkomligt legitimt att låta lite när man gråter, och inte hålla handen för munnen. Jag behöver inte bli våldsam och dramatisk, men det är okej att vråla och skrika att man är less. Det är inte farligt. Jag försöker att inse det.
Idag, just nu och många timmar tillbaka, är jag lugnare än på väldigt länge. Jag har pratat på och skrattat, lyckats äta utan kväljningar, varit produktiv och närvarande. För att berätta lite om dagarna som varit; var det sång i fredags vilket var....
ALLTSÅ HELVETE VAD DET KLIAR PÅ MIN FOT! DÖ FOTJÄVEL, DÖ DÖDEN DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.......!!!!!
Ehum, sorry.
... roligt och uppfriskande. Efter sången begav vi (me and moooom) oss ned till IKEA för att fika och köpa skor. Skor blev det, ett par hyfsat snygga stövlar! På IKEA (stammisplace foshoo') var det kul. Så kul att man fick ont. I magen. Halva bordet vände sig om. Kul för oss.
På kvällen kom finaste A för sleepover. Då blev det (A-citat) "70% skratt och 30% babbel", du får ursäkta mig min fagra mö om jag sabbade ditt citat med något påhitt. Det var så skönt mitt i allt, att få umgås med någon där vi verkligen förstår, både varandras tårar och skratt (aw, så vackert). Vi babblade och skrattade sönder oss (läs: jag skrattade sönder mig, A skrattade mycket men mer normalt. När jag skrattar nu för tiden, är det som att kräkas fram ljud tills det gör ont. Typ). Sedan sov vi.
I lördags åt vi frukost och pratade lite till, och när A gått var det gråtkalas och bortkoppling, men den biten hoppar vi. Över till måndagen.
Musikgrupp, wohoo. Igår hade vi en ny elev i klassen, det var jätteroligt att få mixtra mer med våra röster! Musiken vägrar jag sluta med, även om så mamma får dra mig dit. Fick även ett superhärligt besked från hjärnkoll - och har nu min första föreläsning bokad! Resten av dagen/kvällen/början på natten satt jag å surfa på näääätet. Då försvinner tiden kan jag säga.
Idag var det sång på morgonen och då fick jag höra väldigt lovande ord om mitt låtskrivande. Sådant är verkligen upplyftande, och jag kan faktiskt ta det till mig! Fick en tid med K efter och fick prata ut om allt som varit, och det kändes som något lättade inom mig. Sedan dess har allt känts okej, vissa stunder väldigt hoppfulla. Förutom lite ryggont känner jag en större harmoni inom mig, än de senaste tre veckorna. Nu ska jag strax sova!
Avslutning: jag såg en film i söndags, jag skojar inte, det var den vackraste filmen jag sett. Tre sekunder senare blev det "gilla" på facebook och lång eftertanke kring min nya favorit <3 Hjärta och smärta, eller något. Den hette "weekend" och handlade om två homosexuella killar som under en helg kom att påverka varandra för all framtid, jag höll på att smälta. För det första är jag ju (som ni kanske redan läst) VÄLDIGT förtjust i gay-killar, och jag har nog aldrig sett en vackrare film. Sådant som förgyller vardagen, helt enkelt.
 |
| Hade jag varit kille hade jag varit bög, så enkelt är det! |
Nej nu måste jag sova, önskar er en underbar natt och morgondag!
Kärlek, Yasmine
torsdag 31 januari 2013
Inspiration
Snart börjar spänning på femman (ja, är ni nyfikna får ni väl kolla själva, det är privata angelägenheter, humor etc) så jag hinner bara skriva ytterst kort.
Idag har varit en blandad dag med måendet, dagen började av vissa anledningar på botten (mer om det lämnar jag åt sidan) så jag använde flyktvägar och försvann ett tag, men återhämtade mig ändå relativt snabbt. Då jag väl stod på benen, var i nuet och hade ätit och duschat, kändes det bättre trots omkringfarande tankar - och då var det dags att fara till Uppsala för (h)järnkoll-träff!
Ett mycket givande och inspirerande möte med många nya (och gamla) ansikten! Vi diskuterade vårt arbete och lade upp lite planer, tankar och idéer för den kommande tiden. Fick mycket ny energi som jag använde till att tänka mig gladare, fick skjuts hem av Y som ändå var i Uppsala så vi pratade lite på vägen. Trevligt! När mamma hämtade upp mig på halva vägen, sprutade orden ur min mun, mundiarré deluxe, som vi brukar kalla det. Berättade om alla nya tankar och idéer och om mitt hopp inför framtiden. Jag tror verkligen alla erfarenheter jag haft kommer ta mig långt, på många olika sätt.
Väl hemma har jag ätit, haft ett väldigt intressant (=galet, knäppt, intelligensbefriat, men ack så roligt) samtal med F och fixat lite nytta. Nu ska jag som sagt se på TV och sedan sova.
Imorgon är det sång (YAAAAAY) och sleepover med A (ännu mer YAAAAAAAY) och det kommer lätta upp humöret rejält. Tack för mig, vegetarisk pastej!
/ Ysme
Ps. kika gärna in Uppsalas brukarnätverk: www.brukarnatverket.se, under "talarförmedling" och "PTSD" hittar ni mig!
Idag har varit en blandad dag med måendet, dagen började av vissa anledningar på botten (mer om det lämnar jag åt sidan) så jag använde flyktvägar och försvann ett tag, men återhämtade mig ändå relativt snabbt. Då jag väl stod på benen, var i nuet och hade ätit och duschat, kändes det bättre trots omkringfarande tankar - och då var det dags att fara till Uppsala för (h)järnkoll-träff!
Ett mycket givande och inspirerande möte med många nya (och gamla) ansikten! Vi diskuterade vårt arbete och lade upp lite planer, tankar och idéer för den kommande tiden. Fick mycket ny energi som jag använde till att tänka mig gladare, fick skjuts hem av Y som ändå var i Uppsala så vi pratade lite på vägen. Trevligt! När mamma hämtade upp mig på halva vägen, sprutade orden ur min mun, mundiarré deluxe, som vi brukar kalla det. Berättade om alla nya tankar och idéer och om mitt hopp inför framtiden. Jag tror verkligen alla erfarenheter jag haft kommer ta mig långt, på många olika sätt.
Väl hemma har jag ätit, haft ett väldigt intressant (=galet, knäppt, intelligensbefriat, men ack så roligt) samtal med F och fixat lite nytta. Nu ska jag som sagt se på TV och sedan sova.
Imorgon är det sång (YAAAAAY) och sleepover med A (ännu mer YAAAAAAAY) och det kommer lätta upp humöret rejält. Tack för mig, vegetarisk pastej!
/ Ysme
Ps. kika gärna in Uppsalas brukarnätverk: www.brukarnatverket.se, under "talarförmedling" och "PTSD" hittar ni mig!
onsdag 30 januari 2013
Tankar och funderingar kring fallet "Nora"/behandling av självskadebeteende
Till att börja med vill jag höja långfingret åt SVTplay som är totalt OMÖJLIG, klipp-fan går ju inte ATT SE PÅ AAAAAAGRRRRRRR... Men långfingret får hållas uppe ett tag för senare användning också. :)
Det har handlat mycket om fallet "Nora" i senare nyheter, en dokumentär som sändes i två delar på P1, länkar kommer senare i inlägget. För att kortfatta det hela är "Nora" en ung tjej som levt med en misshandlande pappa under barndomen, vilket härleder till att hon hamnar i ett självskadebeteende och får kontakt med SOC och psykiatrin. Efter att ha blivit våldtagen av en man, vad jag förstår välkänd inom ämnet jämställdhetsfrågor, hamnar hon i kontakt med psykiatriker Ola Gefvert som utsätter henne för vad jag kan kalla, enorma kränkningar, bland annat genom att neka henne en kvinnlig terapeut.
Av dokumentären har jag bara lyssnat på del 1, och skulle kunna lägga ned många A4-skrifter på bara hennes bakgrundshistoria. Även i den första delen utmärker sig bristerna inom psykiatrin, då hon efter våldtäkten inte blir betrodd och redan där stämplas som "manipulativ", utan någon som tar henne på allvar. Det jag fick höra berörde och upprörde mig starkt, då jag vet hur fruktansvärt det är att inte få det som är relevant, taget på allvar. Själva våldtäkten kunde förhindrats genom att hon fått den hjälp och uppsyn hon behövt på behandlingshemmet där hon bodde, ett behandlingshem jag inte tycker att hon överhuvudtaget skulle hamnat på. Enligt en utredning och bedömning som gjordes innan, behövde hon behandling för sin PTSD, och definitivt inte bo på ett ställe med andra unga tjejer som skadar sig och triggar varandra. Att hon får LPT och tvingas låsas in, är något som för mig är obegripligt, då jag inte tror en enda traumatiserad människa blir bättre på ett sådant ställe. "Nora" behövde enligt mig få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, hemma, utefter hennes omständigheter och samtidigt få en adekvat terapi.
Det som dokumentärens efterföljande nyheter handlat om, är något jag inte förrän nu begrundat mig i, av personliga skäl. Har hittills inte hört del 2, men vet genom andra klipp och nyheter vad det handlar om. "Nora" kommer till psykiatrin och efterfrågar fullkomligt naturliga och inte alls komplicerade åtgärder, men nekas på ett fruktansvärt kränkande och onödigt sätt. För att hon skadar sig själv och har diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Ola tycker att bearbetning är onödigt, det som varit har varit och är ingenting att älta. Att få en kvinnlig terapeut måste hon "förtjäna" genom att hålla sig fri från självskador i sex månader, och förövrigt "har ingenting ens hänt, hon är bara manipulativ". Och han säger snabbt att "jag tänker inte lyssna på dig".
Det spelar för det första ingen som helst roll WHAT-SO-EVER, vilken diagnos eller problematik personen i fråga har, INGEN, ska behöva få det bemötandet. Även om hon nu vore "manipulativ" och "lögnaktig". Att få höra att man inte är värd att lyssnas på måste vara det mest kränkande man kan få höra. Hur ska hon kunna få rätt hjälp om hon inte får chansen att tala?
Innan jag spinner vidare, vill jag berätta att jag nu även sett DEBATT-avsnittet på SVT-jaghatarerjävlatrögaspelare-play. Där debatterade en kvinna som varit anhörig till en person inom psykiatrin, en person som själv varit drabbad, en kvinnlig psykiatriker, en manlig huvudläkare (?) och någon jag tror mig minnas var en psykiatriker. DEBATT väckte många tankar hos mig, och jag blev förbryllad, fascinerad och upprörd samtidigt. Det är ett väldigt svårt och komplext ämne, och frågan är om någon vet vad som är rätt och fel, då det gäller behandling av självskadande patienter. Överläkaren i DEBATT säger att dessa patienter är de svåraste - men frågan är om de verkligen är så svåra, om du verkligen lyssnar och tar deras ord till dig. Jag tror vissa delar av psykiatrin gör det svårt. Den enda vettiga åsikten jag tyckte han hade att komma med, vad det faktum att självskadande patienter sällan eller aldrig ska läggas in, vilket jag håller med om. Det är ett faktum att psykiatrin gör dessa patienter sämre, och jag tänkte vädra mina åsikter kring varför.
"Det ska inte daltas med personer som lider av borderline eller självskadebeteende". Ja och nej samtidigt. För det första är ALLA självskadande personer HELT olika individer, detta är något få inom psykiatrin förstår. Det finns inget svart eller vitt där, det är oerhört mycket nyanser emellan. Därför är det också viktigt att se till varje individs tankar och tycken. Det finns patienter som manipulerar och tycks söka efter uppmärksamhet, kanske har många av dessa diagnosen borderline; men innebär det att diagnosen borderline står för det? Eller innebär det att de som tycks manipulera får just den diagnosen? Jag tror egentligen inte att det finns direkta diagnoser. Jag tror inte att man "har" en diagnos, att man "föds" med en diagnos, utan det är en benämning på en grupp problem. Dagens psykiatri gör diagnoser så definitiva, att jag tror en diagnos kan leda till förvärrade symptom. Rent erfarenhetsmässigt har jag upplevt att 9/10 av de personer som har diagnosen borderline, blir värre av sin diagnos. Jag tror det beror på de fördomar det namnet på symptom, har. På samma sätt som jag utvecklade svårare psykotiska symptom av diagnosen schizofreni, finns en stor risk att man medvetet eller omedvetet "skapar" symptom utefter en diagnos. Man får en benämning på den man är, psykiatrin trycker på att "det här är du", och givetvis kan det då vara lätt att försöka uppfylla de symptom du tror att "du" består av. Av lättnad att ha hittat dig själv. Därför är det oerhört viktigt att psykiatrin trycker på med att du inte "är" din diagnos. Att det helt enkelt är ett namn där dina symptom passar bäst in, och att hjälpen finns lika mycket vilka kriterier du än uppfyller. Det är inte konstigt att du försöker fylla upp kriterier på en diagnos, då du inte får hjälp annars. Det handlar inte alltid om "manipulation", i den benämningen. Tankens kraft kan göra mycket, och intalar du dig tillräckligt mycket att du mår på ett visst sätt, ändras ditt mående därefter. Du mår fortfarande lika dåligt - men hade inte behövt må så, om du från början fick rätt attityd från psykiatrin.
Jag talar ofta om begreppet "att ta eget ansvar", och det kanske är detta jag syftar på då det gäller att "inte dalta". Att bli omhändertagen kan bli ett beroende, en mänsklig instinkt, därför är det viktigt att rätt sidor av dig blir omhändertagna - samtidigt som du lär dig att ta hand om dig själv. Ett hemskt öde som en inläggning inom slutenvården kan innebära, kan det bli en trygghet och en identitet, som gör att du fasthåller vid dina problem. På samma sätt en person i ett misshandelsförhållande, kan finna trygghet i det. Det måste därför finnas en balans, mellan att lära sig att ta eget ansvar, och få hjälp att hantera sina problem. Att ignorera och "inte dalta" på sättet psykiatrin ofta menar på, gör snarare att du skriker högre för att du inte alls får ett stöd. Det går att finna en balans, en koppling, mellan att ha ett stöd som tar dina känslor på allvar, och att du samtidigt får lära dig på ett ödmjukt sätt att ta ansvar och arbeta själv. Bestraffningen ignorans och vissa tvångsmetoder innebär, blir lätt också en del i vem du är, då du inte upplevs som någon annan. Du slutar inte skada dig för att du blir bestraffad, snarare tror jag de flesta fortsätter för att uppehålla den de tror att de är. Där skapas tävlingen. Psykiatrin orsakar det de försöker förhindra. Alla behöver ett lyssnande öra. De som börjar söka efter uppmärksamhet lär sig att det är det enda sättet att synas, om de blir bemötta så. Och de som inte alls är ute efter uppmärksamhet känner sig felbedömda och drar sig tillbaka, vilket skapar ännu mer ignorans från personal.
Jag står fast vid att det måste finnas en balans. Det måste finnas en ödmjukhet och icke-prestigefylld orsak till att psykiatrin inte "daltar". Det ska inte göras av förakt, utan av kärlek. Hur ska dessa personer "växa upp" om de blir behandlade som barn som inte kan tänka? Med växa upp menar jag, lära sig bli självständiga och självomhändertagande individer. Som vet att de är mer än en störning. Order "... personlighetsstörning" får mig att vilja skrika. Vem säger att det är en "störning"? Gör ordet "störning" att en person mår bättre? Kanske skulle man bara uttrycka det "känslosam personlighetstyp" för att bedöma en personlighet som kan vara till ens nackdel i vissa sammanhang, och behandla den på rätt sätt. Jag tror inte på att behandla en person som sjuk, jag tror själva sjukdomskänslan gör en person sjukare. Snarare som en lidande person i en smärtsam livssituation, som behöver rätt "nycklar" att själva kunna påverka sin situation.
Något som också störde mig enormt med Olas ord är det faktum att han tyckte att "bearbetning var onödigt". Om det tyckte jag en person i programmet som varken var drabbad, anhörig, en psykiatripersonal hade klokast åsikt. Hon tyckte rent medmänskligt att "för att komma framåt i livet behöver man göra upp med det ouppklarade i ens förflutna", minns inte riktigt hur hon uttryckte det. Ungefär som att man behöver tömma sopkorgen ibland för att det inte ska svämma över. Är det så konstigt? Behöver man ens vara insatt i psykologi/psykiatri för att förstå det? Jag som själv lider av en typ av PTSD skulle blivit förtvivlad av en sådan kommentar. "Det som har hänt har hänt", ja om det vore så väl, kanske i fall där framtiden inte har ett förflutet, men ett sådant liv existerar inte. Det är som att säga att ett ben inte behöver gipsas om det är brutet för att "att du föll har hänt, det går ändå inte att göra ogjort". Förstår ni liknelsen?
Kommentera gärna om vad ni tycker och tänker kring mitt inlägg, tar gärna emot feedback!
Värme och kärlek, Yasmine
Länkar:
Det har handlat mycket om fallet "Nora" i senare nyheter, en dokumentär som sändes i två delar på P1, länkar kommer senare i inlägget. För att kortfatta det hela är "Nora" en ung tjej som levt med en misshandlande pappa under barndomen, vilket härleder till att hon hamnar i ett självskadebeteende och får kontakt med SOC och psykiatrin. Efter att ha blivit våldtagen av en man, vad jag förstår välkänd inom ämnet jämställdhetsfrågor, hamnar hon i kontakt med psykiatriker Ola Gefvert som utsätter henne för vad jag kan kalla, enorma kränkningar, bland annat genom att neka henne en kvinnlig terapeut.
Av dokumentären har jag bara lyssnat på del 1, och skulle kunna lägga ned många A4-skrifter på bara hennes bakgrundshistoria. Även i den första delen utmärker sig bristerna inom psykiatrin, då hon efter våldtäkten inte blir betrodd och redan där stämplas som "manipulativ", utan någon som tar henne på allvar. Det jag fick höra berörde och upprörde mig starkt, då jag vet hur fruktansvärt det är att inte få det som är relevant, taget på allvar. Själva våldtäkten kunde förhindrats genom att hon fått den hjälp och uppsyn hon behövt på behandlingshemmet där hon bodde, ett behandlingshem jag inte tycker att hon överhuvudtaget skulle hamnat på. Enligt en utredning och bedömning som gjordes innan, behövde hon behandling för sin PTSD, och definitivt inte bo på ett ställe med andra unga tjejer som skadar sig och triggar varandra. Att hon får LPT och tvingas låsas in, är något som för mig är obegripligt, då jag inte tror en enda traumatiserad människa blir bättre på ett sådant ställe. "Nora" behövde enligt mig få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, hemma, utefter hennes omständigheter och samtidigt få en adekvat terapi.
Det som dokumentärens efterföljande nyheter handlat om, är något jag inte förrän nu begrundat mig i, av personliga skäl. Har hittills inte hört del 2, men vet genom andra klipp och nyheter vad det handlar om. "Nora" kommer till psykiatrin och efterfrågar fullkomligt naturliga och inte alls komplicerade åtgärder, men nekas på ett fruktansvärt kränkande och onödigt sätt. För att hon skadar sig själv och har diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Ola tycker att bearbetning är onödigt, det som varit har varit och är ingenting att älta. Att få en kvinnlig terapeut måste hon "förtjäna" genom att hålla sig fri från självskador i sex månader, och förövrigt "har ingenting ens hänt, hon är bara manipulativ". Och han säger snabbt att "jag tänker inte lyssna på dig".
Det spelar för det första ingen som helst roll WHAT-SO-EVER, vilken diagnos eller problematik personen i fråga har, INGEN, ska behöva få det bemötandet. Även om hon nu vore "manipulativ" och "lögnaktig". Att få höra att man inte är värd att lyssnas på måste vara det mest kränkande man kan få höra. Hur ska hon kunna få rätt hjälp om hon inte får chansen att tala?
Innan jag spinner vidare, vill jag berätta att jag nu även sett DEBATT-avsnittet på SVT-jaghatarerjävlatrögaspelare-play. Där debatterade en kvinna som varit anhörig till en person inom psykiatrin, en person som själv varit drabbad, en kvinnlig psykiatriker, en manlig huvudläkare (?) och någon jag tror mig minnas var en psykiatriker. DEBATT väckte många tankar hos mig, och jag blev förbryllad, fascinerad och upprörd samtidigt. Det är ett väldigt svårt och komplext ämne, och frågan är om någon vet vad som är rätt och fel, då det gäller behandling av självskadande patienter. Överläkaren i DEBATT säger att dessa patienter är de svåraste - men frågan är om de verkligen är så svåra, om du verkligen lyssnar och tar deras ord till dig. Jag tror vissa delar av psykiatrin gör det svårt. Den enda vettiga åsikten jag tyckte han hade att komma med, vad det faktum att självskadande patienter sällan eller aldrig ska läggas in, vilket jag håller med om. Det är ett faktum att psykiatrin gör dessa patienter sämre, och jag tänkte vädra mina åsikter kring varför.
"Det ska inte daltas med personer som lider av borderline eller självskadebeteende". Ja och nej samtidigt. För det första är ALLA självskadande personer HELT olika individer, detta är något få inom psykiatrin förstår. Det finns inget svart eller vitt där, det är oerhört mycket nyanser emellan. Därför är det också viktigt att se till varje individs tankar och tycken. Det finns patienter som manipulerar och tycks söka efter uppmärksamhet, kanske har många av dessa diagnosen borderline; men innebär det att diagnosen borderline står för det? Eller innebär det att de som tycks manipulera får just den diagnosen? Jag tror egentligen inte att det finns direkta diagnoser. Jag tror inte att man "har" en diagnos, att man "föds" med en diagnos, utan det är en benämning på en grupp problem. Dagens psykiatri gör diagnoser så definitiva, att jag tror en diagnos kan leda till förvärrade symptom. Rent erfarenhetsmässigt har jag upplevt att 9/10 av de personer som har diagnosen borderline, blir värre av sin diagnos. Jag tror det beror på de fördomar det namnet på symptom, har. På samma sätt som jag utvecklade svårare psykotiska symptom av diagnosen schizofreni, finns en stor risk att man medvetet eller omedvetet "skapar" symptom utefter en diagnos. Man får en benämning på den man är, psykiatrin trycker på att "det här är du", och givetvis kan det då vara lätt att försöka uppfylla de symptom du tror att "du" består av. Av lättnad att ha hittat dig själv. Därför är det oerhört viktigt att psykiatrin trycker på med att du inte "är" din diagnos. Att det helt enkelt är ett namn där dina symptom passar bäst in, och att hjälpen finns lika mycket vilka kriterier du än uppfyller. Det är inte konstigt att du försöker fylla upp kriterier på en diagnos, då du inte får hjälp annars. Det handlar inte alltid om "manipulation", i den benämningen. Tankens kraft kan göra mycket, och intalar du dig tillräckligt mycket att du mår på ett visst sätt, ändras ditt mående därefter. Du mår fortfarande lika dåligt - men hade inte behövt må så, om du från början fick rätt attityd från psykiatrin.
Jag talar ofta om begreppet "att ta eget ansvar", och det kanske är detta jag syftar på då det gäller att "inte dalta". Att bli omhändertagen kan bli ett beroende, en mänsklig instinkt, därför är det viktigt att rätt sidor av dig blir omhändertagna - samtidigt som du lär dig att ta hand om dig själv. Ett hemskt öde som en inläggning inom slutenvården kan innebära, kan det bli en trygghet och en identitet, som gör att du fasthåller vid dina problem. På samma sätt en person i ett misshandelsförhållande, kan finna trygghet i det. Det måste därför finnas en balans, mellan att lära sig att ta eget ansvar, och få hjälp att hantera sina problem. Att ignorera och "inte dalta" på sättet psykiatrin ofta menar på, gör snarare att du skriker högre för att du inte alls får ett stöd. Det går att finna en balans, en koppling, mellan att ha ett stöd som tar dina känslor på allvar, och att du samtidigt får lära dig på ett ödmjukt sätt att ta ansvar och arbeta själv. Bestraffningen ignorans och vissa tvångsmetoder innebär, blir lätt också en del i vem du är, då du inte upplevs som någon annan. Du slutar inte skada dig för att du blir bestraffad, snarare tror jag de flesta fortsätter för att uppehålla den de tror att de är. Där skapas tävlingen. Psykiatrin orsakar det de försöker förhindra. Alla behöver ett lyssnande öra. De som börjar söka efter uppmärksamhet lär sig att det är det enda sättet att synas, om de blir bemötta så. Och de som inte alls är ute efter uppmärksamhet känner sig felbedömda och drar sig tillbaka, vilket skapar ännu mer ignorans från personal.
Jag står fast vid att det måste finnas en balans. Det måste finnas en ödmjukhet och icke-prestigefylld orsak till att psykiatrin inte "daltar". Det ska inte göras av förakt, utan av kärlek. Hur ska dessa personer "växa upp" om de blir behandlade som barn som inte kan tänka? Med växa upp menar jag, lära sig bli självständiga och självomhändertagande individer. Som vet att de är mer än en störning. Order "... personlighetsstörning" får mig att vilja skrika. Vem säger att det är en "störning"? Gör ordet "störning" att en person mår bättre? Kanske skulle man bara uttrycka det "känslosam personlighetstyp" för att bedöma en personlighet som kan vara till ens nackdel i vissa sammanhang, och behandla den på rätt sätt. Jag tror inte på att behandla en person som sjuk, jag tror själva sjukdomskänslan gör en person sjukare. Snarare som en lidande person i en smärtsam livssituation, som behöver rätt "nycklar" att själva kunna påverka sin situation.
Något som också störde mig enormt med Olas ord är det faktum att han tyckte att "bearbetning var onödigt". Om det tyckte jag en person i programmet som varken var drabbad, anhörig, en psykiatripersonal hade klokast åsikt. Hon tyckte rent medmänskligt att "för att komma framåt i livet behöver man göra upp med det ouppklarade i ens förflutna", minns inte riktigt hur hon uttryckte det. Ungefär som att man behöver tömma sopkorgen ibland för att det inte ska svämma över. Är det så konstigt? Behöver man ens vara insatt i psykologi/psykiatri för att förstå det? Jag som själv lider av en typ av PTSD skulle blivit förtvivlad av en sådan kommentar. "Det som har hänt har hänt", ja om det vore så väl, kanske i fall där framtiden inte har ett förflutet, men ett sådant liv existerar inte. Det är som att säga att ett ben inte behöver gipsas om det är brutet för att "att du föll har hänt, det går ändå inte att göra ogjort". Förstår ni liknelsen?
Kommentera gärna om vad ni tycker och tänker kring mitt inlägg, tar gärna emot feedback!
Värme och kärlek, Yasmine
Länkar:
torsdag 17 januari 2013
Om: komplex traumatisering och traumabehandling
Jag har läst ytterligare ett intressant dokument angående komplex traumatisering (C-PTSD) och behandling. För varje ord jag läst, får jag ytterligare insikter, och jag förstår alltmer.
Vad jag förstår, finns det många komplext traumatiserade inom psykiatrin, som aldrig får rätt hjälp. Det är väldigt svårt att diagnostisera, särskilt med tanke på att frågan "varför" sällan ställs, istället får man svara på depressionsskattningstest och bedömning av symptom. Att bli traumatiserad på det här sättet, ger väldigt ofta stora fysiska och psykiska skador senare i livet, och många utvecklar andra kroniska besvär om de inte blir rätt behandlade från början. Det handlar om psykosomatiska besvär (värk t ex), problem med relationer (vilket ofta leder till en borderline-diagnos som inte stämmer), missbruk/självskadebeteende och ångestproblem. På grund av det stora spektrum av symptom som komplext traumatiserade personer uppvisar, är det väldigt svårt att sätta diagnos, och då blir det ofta fel diagnoser (diagnoser på psykossjukdomar och personlighetsstörningar är vanliga).
Ju tidigare traumatiseringen sker, desto sämre resultat får ofta behandlingen, och ju längre tid tar det att bli bättre. Många har burit på sina problem i flera år, ibland trots att det levt ganska "normalt", men utvecklar under tid svår ångest, depressioner eller fysiska problem. Problem man ibland inte söker hjälp för, och gör man det blir man symptombehandlad med mängder av mediciner. Ofta ser inte primärvården/psykiatrin de bakomliggande orsakerna, och många får aldrig frågan "varför". Det leder till att de inte berättar, och blir med tiden sämre. Istället ligger fokus på symptomen i sig, och inte orsaken till dem. Det finns väldigt lite kunskap om komplex traumatisering och behandlingen av det, i dagens psykiatri och vård, och den kunskapen måste vidgas! Lätt tolkas de olika symptomen som symptom av andra psykiska problem, för att de liknar varandra starkt. Än finns inte komplex PTSD som diagnos enligt diagnosmanualen, en diagnos som skulle kunna omfatta de oerhört komplexa svårigheter många lever med.
I dokumentet står det;
"de bestående ångestkänslorna, fobierna och panikkänslorna hos överlevare är inte de samma som i vanliga ångeststörningar. Överlevares somatiska symptom är inte desamma som i vanliga psykosomatiska störningar. Depression är inte densamma som vanlig depression. Och nedbrytningen av deras identitet och relationsliv är inte detsamma som i vanlig personlighetsstörning.”
I och med bristen på kunskap, blir det istället så att personer (som mig) med denna problematik istället behandlas för personlighetsstörningar, ångestsjukdomar, depressioner eller psykossjukdomar. Begreppet "dissociation" blir allt större inom dagens psykiatri, men är fortfarande alltför outforskat. I mitt fall tolkades min "flykt från verkligheten" länge som ett psykotiskt beteende, för att de kan likna varandra lite i sin natur. Dissociation beräknas vara en vanemässig reaktion efter tidigare övergrepp, när påfrestningar uppstår senare i livet. Många barn dissocierar, det som ofta händer när ett barn tycks "dagdrömma", men är vanligtvis något som sedan försvinner.
Det beskrivs ofta att en komplext traumatiserad person löper en stor risk att hamna i samma situation igen. Växlingen mellan "offer" och "förövare", "beroende" och "utsatthet" gör att personen återgår till den situation den försökt lämna. Eventuellt för att återskapa nya övergrepp, med förhoppning om att få ett bättre slut på den ursprungliga upplevelsen. Detta kan jag kort sagt relatera väldigt mycket till. Jag läser även om att isolering är väldigt vanligt, vilket i mitt fall tolkades som en symptom på schizofreni.
Det här står om den rätta behandlingen för komplex PTSD:
"Det terapeutiska arbetet bör vara fasspecifikt. I den första
fasen, stabiliseringsfasen, lägger terapeuten och patienten ramarna för
det kommande arbetet. Det trygghetsskapande arbetet och det etablerade
samarbetet med terapeuten hjälper patienten att på ett kontrollerat sätt
få kontroll över sin inre värld. Under denna fas används olika kroppsligt
förankrade metoder eller så kallade preverbala inslag för att hjälpa
patienten att lugna och reglera känslor. T ex EMDR, mindfullness och olika
former av hypnos. Metoderna måste vara tillräckligt enkla och inte väcka
traumarelaterat material. Under den andra fasen exponeras traumat där patienten
kommer i känslomässig kontakt med den ursprungliga händelsen. Patienten kommer
inte längre att behöva lägga mental energi på att trycka undan minnen och
impulser. Terapeutens följsamhet är nödvändig under den andra fasen. Det är en
process som böljar fram och tillbaka mellan stabilisering och exponering.
Den tredje fasen syftar till att hjälpa patienten att återerövra och skapa
en förmåga att vara här och nu och förstå att den traumatiska händelsen
hör till det förflutna. Inslag av sorg och förlust är påtaglig under denna fas."
INTRESSANT FAKTUM; det gjordes en studie där psykoterapeutiskt behandling (EMDR), läkemedelsbehandling (SSRI-preparat) och placebopiller jämfördes för behandling av C-PTSD. I studien visade det sig att psykoterapeutisk behandling var mer framgångsrik än läkemedelsbehandlingen, och att resultatet inte visade någon skillnad mellan SSRI-preparatet och placebobehandlingen.
Dokumentet i sig handlade främst om en studie som gjordes med 6 psykoterapeuter som inte specialiserat sig på traumabehandling. Tanken var att med hjälp av dem, se efter hur effekterna av komplex traumatisering ser ut för individen, hur terapeuterna upplevde att det var att arbeta med komplext traumatiserade och om komplext traumatiserade får den hjälp den behöver. Resultatet är väldigt intressant, och i slutet säger de intervjuade mycket av det jag själv tänkt och funderat över.
Enligt dem ligger mycket troligt ett barndomstrauma bakom många bokstavsdiagnoser. Många som söker hjälp för andra problem på t ex BUP, kan vara mer störda och handikappade av deras traumatisering. Det står att det är väldigt viktigt att tänka individuellt angående en patient, specifikt en person som utsatts för ett trauma - för där har verkligen varje person ett helt eget mönster, som inte går att jämföras. Det beskrivs mycket att det måste läggas resurser tidigare - det får inte gå så långt att man hamnar inom psykiatrin, för de människorna har gått en oerhört lång väg och blivit ännu mer traumatiserade. Resurser måste läggas från första början, redan inom primärvården (och som jag kan tänka - skolan).
Jag snor några ord från en av terapeuterna;
"Människor får inte den hjälp de behöver. Vart ska man vända sig om man kommer på att
man varit med om något hemskt för länge sen och nu vill bearbeta det? Till en privatmottagning. Men inte till vuxenpsykiatrin, där möts du bara av skattningsformulär osv. och säger du då att du jobbar och har familj, då är du inte tillräckligt dålig för att få hjälp där. Du får kanske en sjukskrivning för värk och nedstämdhet. Min upplevelse är också att ingen har frågat dem om traumat innan de kommer hit. Många tänker nog också, att det går över, ”tiden läker alla sår”, att man inte ska riva upp något igen osv. Inom barn- och ungdomspsykiatrin talar man hellre om neuropsykiatriska sjukdomar och t ex normbrytande beteende och lägger satsningarna på olika social färdighetsprogram. Att fokusera och satsa på trauma och traumabehandling tar längre tid och kostar pengar. De som är riktigt traumatiserade blir inte botade bara för att vi använder EMDR, utan det är mycket annat vi behöver arbeta med och under lång tid."
Det är lätt, även i själva arbetet med en komplex PTSD, att vissa steg hoppas över, till exempel den fas där du skapar en trygghet till dig själv och terapeuten. Går du då direkt till exponering av traumat, kan det hända att patienten re-traumatiseras.
Jag håller VÄLDIGT mycket med i det som beskrivs i slutet; forskningen måste gå vidare,
den kliniska erfarenheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste i större
utsträckning kompletteras med kunskap om trauma och traumabehandling.
Hänvisning till dokumentet: här.
Väldigt intressant, ett ämne jag väldigt givet kommer ta upp under många av mina föreläsningar!
DET HÄR MÅSTE KOMMA UT!
Ljus, Yasmine
torsdag 10 januari 2013
Ständiga ritualer till endast fem på en kväll - då handlar det bara om ett annorlunda sätt att fungera som behöver annorlunda sätt att hantera!
Idag mår jag myyyyyyyyyyycket bättre och har konstruktiv energi istället för någon speedad rastlöshet.
(Däremot KLIAR DET I MITT ÖGA!!!! Gnällgnäll, osv)
Nu ska jag berätta lite om gårdagen med M3.......... jäklar vad skönt, nu har jag tvättat bort sminket. Gladd i maggen. I alla fall, åkte in vid sju igår, var framme lite över halv åtta. Mötte upp M3 vid ringen och så begav vi oss till "baravi" tror jag det hette, där spelningen skulle vara. Var jackan skulle hänga var ett mysterium, men efter många om och men satt vi vid något ledigt bord (som mot alla odds, faktiskt fanns) och lyssnade på Charlotte! Duktig tjej verkligen. Efter henne spelade ett annat band, inte riktigt min musiksmak men ett par låtar var helt okej. Plötsligt lyckades M3 se i sin mobil (som inte är stenålders, avis deluxe) att club x hade öppet, någon after-work. Så vi började leta oss dit, gick fel, gick rätt, gick fel, gick rätt - och kom fram! Dock var det ganska trist då alla var upptagna med någon musik-quiz inte vi varit med på från början, så efter någon halvtimme drog vi hemåt istället.
Konstanterande: jag stannar och behöver tvångstänka under total tystnad 5 gånger under en kväll, istället för varannan minut. Ett stort framsteg, och jag försöker att glädjas åt det framsteget, istället för att gräva ned mig över dessa 5 gånger. För tillfällena blir allt färre, och kämpar jag på vet jag att jag en dag kan vara helt fri. Så länge tänker jag på det som ett enkelt funktionshinder, eller snarare en psykisk "olikhet". Jag fungerar inte helt som andra, och behöver andra medel för att klara en kväll ute, men jag hade lika gärna kunnat ha kryckor och därmed fungera annorlunda. Visserligen syns inte detta hinder, men på samma sätt som en person med skadad fot behöver kryckor, kan jag behöva fullkomlig tystnad och 3 tankeritualer. Typ.
Vi gick och lade oss vid två ungefär, sov gott men med många drömmar (nähäää??) som vanligt. Hann få en bra pratstund med M3 i några timmar både på kvällen och morgonen, och vid halv ett gick bussen från henne. Tågresan hem gick bra, och jag träffade M (M8?) från hjärnkoll som jag pratade lite med, trevligt! Upptäckte också att det är ett hjärnkoll-möte snart, i februari.
Väl hemma har det blivit några viktiga punkter på listan, mat och skriva-ut-50-papper-från-datorn - och nu ska jag ringa finaste M2! <3
Skriver mer imorgon, efter lite sång och samtal med K, ljus till er!
Ysme
(Nej, jag kallas inte så. Eller jo, nu gör jag).
(Däremot KLIAR DET I MITT ÖGA!!!! Gnällgnäll, osv)
Nu ska jag berätta lite om gårdagen med M3.......... jäklar vad skönt, nu har jag tvättat bort sminket. Gladd i maggen. I alla fall, åkte in vid sju igår, var framme lite över halv åtta. Mötte upp M3 vid ringen och så begav vi oss till "baravi" tror jag det hette, där spelningen skulle vara. Var jackan skulle hänga var ett mysterium, men efter många om och men satt vi vid något ledigt bord (som mot alla odds, faktiskt fanns) och lyssnade på Charlotte! Duktig tjej verkligen. Efter henne spelade ett annat band, inte riktigt min musiksmak men ett par låtar var helt okej. Plötsligt lyckades M3 se i sin mobil (som inte är stenålders, avis deluxe) att club x hade öppet, någon after-work. Så vi började leta oss dit, gick fel, gick rätt, gick fel, gick rätt - och kom fram! Dock var det ganska trist då alla var upptagna med någon musik-quiz inte vi varit med på från början, så efter någon halvtimme drog vi hemåt istället.
Konstanterande: jag stannar och behöver tvångstänka under total tystnad 5 gånger under en kväll, istället för varannan minut. Ett stort framsteg, och jag försöker att glädjas åt det framsteget, istället för att gräva ned mig över dessa 5 gånger. För tillfällena blir allt färre, och kämpar jag på vet jag att jag en dag kan vara helt fri. Så länge tänker jag på det som ett enkelt funktionshinder, eller snarare en psykisk "olikhet". Jag fungerar inte helt som andra, och behöver andra medel för att klara en kväll ute, men jag hade lika gärna kunnat ha kryckor och därmed fungera annorlunda. Visserligen syns inte detta hinder, men på samma sätt som en person med skadad fot behöver kryckor, kan jag behöva fullkomlig tystnad och 3 tankeritualer. Typ.
Vi gick och lade oss vid två ungefär, sov gott men med många drömmar (nähäää??) som vanligt. Hann få en bra pratstund med M3 i några timmar både på kvällen och morgonen, och vid halv ett gick bussen från henne. Tågresan hem gick bra, och jag träffade M (M8?) från hjärnkoll som jag pratade lite med, trevligt! Upptäckte också att det är ett hjärnkoll-möte snart, i februari.
Väl hemma har det blivit några viktiga punkter på listan, mat och skriva-ut-50-papper-från-datorn - och nu ska jag ringa finaste M2! <3
Skriver mer imorgon, efter lite sång och samtal med K, ljus till er!
Ysme
(Nej, jag kallas inte så. Eller jo, nu gör jag).
måndag 7 januari 2013
Lite om dagen + TIPS I BLOGGEN!
HEJ JAG HETER YASMINE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så, nu vet ni det.
Idag känner jag att jag behöver fokusera på få viktigheter och sedan vila, så det blir ett lite kortare inlägg idag. Tränade på föreläsningen halva morgonen och så skulle jag och mor min till curves och träna. På vägen gjorde mor min en total-vurpa på isen (inte skämmas mamma, sånt händer, jag tycker om Dig för den Du är, trots att du är lite halvklantig. Bad joke, sorry) men vi överlevde, jag och min inre demon. Seriöst inlägg.se. Jag är lite halvtrött som ni kanske märker. Okej!! Nu försöker vi berätta.
Träning och dusch en timme, sen begav vi oss till teamet. Först träffade jag PK för redovisning i det nya arbetet (föreläsning), och vad skönt det var! Det går allt bättre, och jag fick mycket beröm för min utveckling. En sak kommer jag lägga till som jag börjar förstå är viktig för historian, annars är det bara att låta denna föreläsning bli någon slags grund för de andra. Så är det bara att plocka och utveckla de delar det ska handla om. Efteråt var det muuuusic med the gang, första gången för det nya året! Vi körde några nya låtar och en halvgammal i slutet. När jag fyllt på vattnet i min vattenflaska ifrån vattenkranen (intressant info), drog jag mig hemåt med min moder-chauffis.
Nu är det som sagt tänkt att jag ska ta det lugnt, så jag får avsluta här!
Men innan ni går...
Spana in min omgjorda sida "om bloggen/bakgrundshistoria" till höger! -->
Där finner ni hela min historia, skrivet i nya, mer relevanta, ord!
Värme och kärlek och stora bokstäver, Yasmine
Så, nu vet ni det.
Idag känner jag att jag behöver fokusera på få viktigheter och sedan vila, så det blir ett lite kortare inlägg idag. Tränade på föreläsningen halva morgonen och så skulle jag och mor min till curves och träna. På vägen gjorde mor min en total-vurpa på isen (inte skämmas mamma, sånt händer, jag tycker om Dig för den Du är, trots att du är lite halvklantig. Bad joke, sorry) men vi överlevde, jag och min inre demon. Seriöst inlägg.se. Jag är lite halvtrött som ni kanske märker. Okej!! Nu försöker vi berätta.
Träning och dusch en timme, sen begav vi oss till teamet. Först träffade jag PK för redovisning i det nya arbetet (föreläsning), och vad skönt det var! Det går allt bättre, och jag fick mycket beröm för min utveckling. En sak kommer jag lägga till som jag börjar förstå är viktig för historian, annars är det bara att låta denna föreläsning bli någon slags grund för de andra. Så är det bara att plocka och utveckla de delar det ska handla om. Efteråt var det muuuusic med the gang, första gången för det nya året! Vi körde några nya låtar och en halvgammal i slutet. När jag fyllt på vattnet i min vattenflaska ifrån vattenkranen (intressant info), drog jag mig hemåt med min moder-chauffis.
Nu är det som sagt tänkt att jag ska ta det lugnt, så jag får avsluta här!
Men innan ni går...
Spana in min omgjorda sida "om bloggen/bakgrundshistoria" till höger! -->
Där finner ni hela min historia, skrivet i nya, mer relevanta, ord!
 |
| Inte alls för att jag räknar med att ni är dumma och blinda......... |
fredag 4 januari 2013
SafeSoul
För några dagar sedan fick jag ett mejl, vilket jag skrev något halvdiffust om på bloggen. Nu ska jag berätta vad mejlet handlade om.
SafeSoul är en organisation som arbetar med att förebygga bland annat mobbing, utanförskap och psykisk ohälsa. I mejlet blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa dem, genom att bli en av deras föreläsare och berätta min historia. Jag hade hela dagen haft en stark känsla i kroppen, av att jag ville vara med att stödja andra unga som är/varit utsatta - och på kvällen såg jag att jag hade ett mejl i inkorgen. Genast fattade jag intresse och har nu växlat många ord med en person från organisationen, och tackade väldigt naturligt ja. Inom kort kommer jag synas på deras hemsida; http://safesoul.se/, och vara en utan flera föreläsare, i kampen om ungas frid i samhället. Det känns som en fantastisk möjlighet.
Jag tänkte berätta lite om organisationen. Så här beskriver de själva sitt arbete;
"Safesoul är en unik mötesplats, där människor anonymt kan bli hörda och sedda oavsett bakgrund, ålder eller kön. Vi vill ge ungdomar och människor rätt information och verktyg för att kunna göra bra livsval och bidra till ett bättre samhälle, samt känna livsglädje och hopp. På SafeSoul kan man bidra med egna livserfarenheter, idéer samt stödja varandra i den mån man kan och vill."
SafeSoul har som målsättning att alla ska behandlas lika oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning, att öka förståelse och öppenhet, att bidra till gemenskap och likvärdighet i samhället. Vi vill sprida vårt budskap genom föreläsningar, workshops med mera för att öka unga människors livkvalitét.
Mer om deras arbete kan du läsa här.
Vill du och ditt företag stödja SafeSoul? Läs mer här.
Vill du besöka deras forum? Här går du in, sedan här det bara att registrera dig!
Här kan du även kontakta SafeSoul.
Uppdaterar så fort jag dyker upp som föreläsare på deras hemsida!
Värme och kärlek och TRYGGHET, Yasmine
måndag 31 december 2012
Gott nytt år! < : * ~ ¤ ; -
För precis ett år sedan firade jag nyår på stranden i mitt meditationsrum, medan min kropp befann sig på en pall i mitt rum. Jag fick höra att allt skulle förändras. Änglamorbror sade att jag skulle möta ljuset nästa år, bara jag släppte taget om min smärta. Vi hade under två månader innan lagt all tid på att förändra mitt tankesätt, att jag skulle ta ansvar, inte ge upp. Dagen efter nyår kändes mycket som vanligt, men jag vaknade med en ny insikt. Jag bara visste att detta år var början på något nytt. Efter två veckor hörde jag inte längre röster. Allt innerligt mörker försvann, och jag har inte skadat mig mer. Detta år har sannerligen blivit början på något nytt, och jag har blivit en ny person. Den jag är innerst inne. Jag har utvecklats och utvecklats tills jag nästan måste stoppa och hämta andan. Det har jag i vinter låtit mig göra.
Ett år senare är jag fortfarande lika lycklig och tillfreds. Och nästa år kommer vara en fortsättning på dessa känslor, jag kommer även hjälpa mina närmaste till samma insikter. Det har blivit min, vår tur, att leva. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Så jag säger nu...
...att 2013 kommer bli ännu bättre!
Välj inte bara nyårslöften, välj en innerlig önskan att fokusera på den sista dagen på detta år. Bara du attraherar din önskning tillräckligt mycket, och låter den hända, händer det. Jag tror på er!
Och jag tror på mig.
GOTT NYTT ÅR KÄRA BLOGGISAR!
Värme och kärlek och färgsprrrrrakande fyrverkerier, Yasmine
Ps. nu är jag nästan färdig för nyårsmiddag hos P och A, SKÅL! Ds.
Ett år senare är jag fortfarande lika lycklig och tillfreds. Och nästa år kommer vara en fortsättning på dessa känslor, jag kommer även hjälpa mina närmaste till samma insikter. Det har blivit min, vår tur, att leva. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Så jag säger nu...
...att 2013 kommer bli ännu bättre!
Välj inte bara nyårslöften, välj en innerlig önskan att fokusera på den sista dagen på detta år. Bara du attraherar din önskning tillräckligt mycket, och låter den hända, händer det. Jag tror på er!
Och jag tror på mig.
GOTT NYTT ÅR KÄRA BLOGGISAR!
Värme och kärlek och färgsprrrrrakande fyrverkerier, Yasmine
Ps. nu är jag nästan färdig för nyårsmiddag hos P och A, SKÅL! Ds.
onsdag 14 november 2012
(H)järnkoll - utbildning dag 4-5!
Hinner skriva ett litet inlägg innan jag ska sova!
Igår fick de bli simning, simmade 1000 meter (ja, för att skryta lite, hehe... he). Och en jäkla massa arbete, inom föreläsningen! Gjorde några punkter på min förra lista och skrev en ny över det jag behövde göra idag. Nu är det i princip klart. Kikade även på en dokumentär på tv3play, "från helvetet och tillbaka" hette den. Handlar om tre kvinnor som varit med i 3 fruktansvärda mordhistorier - men lyckats fly. Jag grät som ett litet barn, förstår mig inte på människor i såna lägen. Det finns så mycket ondska. Dessutom har jag hört 2 av historierna när de gick på TV för flera år sen, då de blev väldigt uppmärksammade. Hade definitivt inte glömt dem.
Idag tränade vi på morgonen, jag och mor, sen åkte jag buss till Uppsala för att träffa A i ett par timmar. Vi åt vego-burgare och ostkaka (jaja, vet, det är just den dagen idag!) och pratade på som vanligt. Supertrevligt as usual! Skrattade gjorde vi med, trore' eller ej.
På kvällen har det blivit att packa, äta och plugga. Imorgon är det dags. Utbildning nummer 2! Kommer vara borta tills på fredag eftermiddag, känns så oerhört spännande. Att få utöva föreläsningen praktiskt, och att få träffa alla igen.
Jag ger lite reklam för (H)järnkoll, och så hörs vi igen på fredag!
Kärlek, Yasmine
Igår fick de bli simning, simmade 1000 meter (ja, för att skryta lite, hehe... he). Och en jäkla massa arbete, inom föreläsningen! Gjorde några punkter på min förra lista och skrev en ny över det jag behövde göra idag. Nu är det i princip klart. Kikade även på en dokumentär på tv3play, "från helvetet och tillbaka" hette den. Handlar om tre kvinnor som varit med i 3 fruktansvärda mordhistorier - men lyckats fly. Jag grät som ett litet barn, förstår mig inte på människor i såna lägen. Det finns så mycket ondska. Dessutom har jag hört 2 av historierna när de gick på TV för flera år sen, då de blev väldigt uppmärksammade. Hade definitivt inte glömt dem.
Idag tränade vi på morgonen, jag och mor, sen åkte jag buss till Uppsala för att träffa A i ett par timmar. Vi åt vego-burgare och ostkaka (jaja, vet, det är just den dagen idag!) och pratade på som vanligt. Supertrevligt as usual! Skrattade gjorde vi med, trore' eller ej.
På kvällen har det blivit att packa, äta och plugga. Imorgon är det dags. Utbildning nummer 2! Kommer vara borta tills på fredag eftermiddag, känns så oerhört spännande. Att få utöva föreläsningen praktiskt, och att få träffa alla igen.
Jag ger lite reklam för (H)järnkoll, och så hörs vi igen på fredag!
Kärlek, Yasmine
OH YEAH!
Snart händer det!
lördag 29 september 2012
Inspiration, uppror och seger
Efter två dagars vila har jag äntligen tagit mig tid att skriva här! Puh, men jäklar vad bra jag haft det...
I tisdags åkte jag in till Stockholm på morgonen, träffade C på vägen och vi tog sällskap på resan en bit. Sen åkte jag vidare till centralen med min tunga packning, släpade den vidare till söder och slutligen zinkensdamm. Där fanns lokalerna och hotellrummen, så det blev att bära upp väskan till min hytt innan vi skulle samlas i rummet. Första dagen var det presentation så vi fick lära känna varandra, och en föreläsning. Jag klickade direkt med de flesta där, och all rädsla jag känt under dagarna innan, andades jag ut. Det kändes underbart att släppa alla minnen på utfrysning i skolmiljö, och infinna sig med att alla där ville nå mitt inre. Det var en fantastisk grupp människor, vi blev snabbt vänner. Dag 2 och dag 3 gick vi igenom många övningar, erfarenhetsberättande och föreläsningar. Halv fem slutade vi varje dag, har jag för mig, sedan var det middag, prat och sång. Vi hade TV på rummet, och den mesta maten var supergod.
Trots att det var fullt upp hela tiden, blev man aldrig uttråkad. Jag har knappt haft så roligt, och känt så mycket inspiration. Mitt huvud gick på ultraspeed och sömnen blev sådär, men jag släppte in all kunskap och rikedom i mitt lilla bullriga, psykstörda huvud. Det sista var ett skämt för er som inte förstod, eheh, det blev mycket prat om hur man uttrycker själsligt lidande, fördomar och den diskriminering som finns. Jag fick mycket förståelse, och vet väldigt mycket mer hur jag ska få fram min berättelse. Hur jag ska uttrycka, och vad (h)järnkoll står för. Det kommer bli en väldigt rolig tid, och jag känner på mig att jag har ännu mer att vänta. Sista dagen hade vi en SUPERBRA föreläsning som gav mig oerhört mycket vetskap om hur man väcker intresse, och får publiken att agera. Med oss hem hade vi en röd (h)-kasse med pärmar, böcker och häften. TACK alla som deltog, och gjorde resan så fantastisk som den blev!
Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta några dagars vila innan jag tar itu med all kunskap. Det får bli att bara smälta, vila och sedan börja arbeta. Har oerhört mycket mer kött på benen nu! Det gäller bara att jag låter mig få ta det lugnt också, och inte stressa in i det hela. På bilresan hem dog mamma och lillebrors öron, min mun liksom glappade, kan inte vara riktigt normalt det... Vet inte vad som hände, käften öppnades och stängdes och hävde ut vokaler och konsonanter i en enda röra. Tror jag behövde prata av mig lite, hähä, med risk för att förstöra omgivningens trumhinnor. .......... eller? I alla fall blev det vila både torsdag och fredag, förutom en visit till teamet igår.
Pratade med K om hela erfarenheten och det var oerhört kul att få ge utlopp för min tvångsmässiga käft ännu mer, typ. Jajemän, och så IKEA! Såg hungerspelen på kvällen, men jag somnade efter halva, så det blev att se klart idag. Lägger in denna låt av soundtracket, väldi' fin.
I tisdags åkte jag in till Stockholm på morgonen, träffade C på vägen och vi tog sällskap på resan en bit. Sen åkte jag vidare till centralen med min tunga packning, släpade den vidare till söder och slutligen zinkensdamm. Där fanns lokalerna och hotellrummen, så det blev att bära upp väskan till min hytt innan vi skulle samlas i rummet. Första dagen var det presentation så vi fick lära känna varandra, och en föreläsning. Jag klickade direkt med de flesta där, och all rädsla jag känt under dagarna innan, andades jag ut. Det kändes underbart att släppa alla minnen på utfrysning i skolmiljö, och infinna sig med att alla där ville nå mitt inre. Det var en fantastisk grupp människor, vi blev snabbt vänner. Dag 2 och dag 3 gick vi igenom många övningar, erfarenhetsberättande och föreläsningar. Halv fem slutade vi varje dag, har jag för mig, sedan var det middag, prat och sång. Vi hade TV på rummet, och den mesta maten var supergod.
Trots att det var fullt upp hela tiden, blev man aldrig uttråkad. Jag har knappt haft så roligt, och känt så mycket inspiration. Mitt huvud gick på ultraspeed och sömnen blev sådär, men jag släppte in all kunskap och rikedom i mitt lilla bullriga, psykstörda huvud. Det sista var ett skämt för er som inte förstod, eheh, det blev mycket prat om hur man uttrycker själsligt lidande, fördomar och den diskriminering som finns. Jag fick mycket förståelse, och vet väldigt mycket mer hur jag ska få fram min berättelse. Hur jag ska uttrycka, och vad (h)järnkoll står för. Det kommer bli en väldigt rolig tid, och jag känner på mig att jag har ännu mer att vänta. Sista dagen hade vi en SUPERBRA föreläsning som gav mig oerhört mycket vetskap om hur man väcker intresse, och får publiken att agera. Med oss hem hade vi en röd (h)-kasse med pärmar, böcker och häften. TACK alla som deltog, och gjorde resan så fantastisk som den blev!
Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta några dagars vila innan jag tar itu med all kunskap. Det får bli att bara smälta, vila och sedan börja arbeta. Har oerhört mycket mer kött på benen nu! Det gäller bara att jag låter mig få ta det lugnt också, och inte stressa in i det hela. På bilresan hem dog mamma och lillebrors öron, min mun liksom glappade, kan inte vara riktigt normalt det... Vet inte vad som hände, käften öppnades och stängdes och hävde ut vokaler och konsonanter i en enda röra. Tror jag behövde prata av mig lite, hähä, med risk för att förstöra omgivningens trumhinnor. .......... eller? I alla fall blev det vila både torsdag och fredag, förutom en visit till teamet igår.
Pratade med K om hela erfarenheten och det var oerhört kul att få ge utlopp för min tvångsmässiga käft ännu mer, typ. Jajemän, och så IKEA! Såg hungerspelen på kvällen, men jag somnade efter halva, så det blev att se klart idag. Lägger in denna låt av soundtracket, väldi' fin.
Idag skulle det bli utgång, men M6 och M3 blev sjuka båda två, så det får bli en annan gång! Har hunnit ta det ännu mer lugnt, och såg nyss en dokumentär om mobbing på ettan.
Bully handlar om några människors liv i USA, föräldrar till barn som mobbas, de drabbade, mobbarna och personal i skolmiljön. Det finns ingenting, ingenting som berör mig så mycket som utsatta barn. Skolan är en fruktansvärd miljö för så många, och för en del går det så långt att de inte orkar mer. Mobbing är inget att leka med alls, lärare som fint uttrycker "nä, men sådant händer minsann inte på vår skola!" vill jag gärna placera i en hög med kobajs, och jag önskar att vi kunde ta hand om varandra mer. Civilkurage för guds skull, agera människor, de flesta ser bara på. Blundar. Låter det hända. Det är inte lätt och det är ett stort steg att ta, men jag tror liv skulle kunna räddas om fler griper in. Jag skriker inuti och gråter med de barn som blir utsatta, önskar jag kunde krama om dem och säga att allt ordnar sig. Den krassa verkligheten är att det just nu sällan ordnar sig. En dag ska verkligheten kunna ljusna, och fler stiga upp ur graven och vråla "STOPP!" Dokumentären gav mig om än mer inspiration till föreläsningar. Jag vill vara en av dem som stiger upp i ljuset.
Nu ska jag skriva lite på boken, och ta det lugnt. Ta hand om er!
Värme och kärlek, Yasmine
söndag 16 september 2012
Andlighet och förmågan att stänga av en negativ känsla
Hali halå!
Helgen har svävat förbi i trötthet och i ärlighetens namn har jag inte direkt varit på topp. Har känt mig allmänt låg och ängslig, men jag har väl hanterat det rätt bra. Har skrivit tre sidor på boken, mediterat för att skriva upp bra-att-ha info i takt med behandlingen som kommer (!!), alltså lite andligt och lugnande som kan vara bra att veta när det blir som jobbigast. Har funderat på att skjuta upp behandlingen en vecka, så jag klarar utbildningen som kommer nästnästa vecka. Fick även en s.k. solbehandling, när man hämtar in solljus via visualiseringstekniker, under meditationen. Kroppen blev varmare, glädje och längtan kikade in igen för en stund. Efteråt var allt så mycket lättare att hantera, och till imorgon ska det ha verkat helt.
Gick på promenad med mamma, hämtade plommon hos mormor. Efter det kom ytterligare ett bevis på mitt sunda sätt att hantera svårigheter. Något ruckade på locket till rädslan, något litet. Lite i taget kröp fram, jag började fundera och analysera, jag blev räddare, och tillslut började jag tvivla på verkligheten. Men då kommer mina kära spök-polare på andra sidan (haha) till undsättning, och änglamorbror och P försökte få mig att förstå att det är min rädsla som är farlig, ingenting annat. Även om något negativt skulle hända, hade det hänt även utan rädsla, så rädslan var helt i onödan. P fick mig att bestämma mig, och jag tog rädslan för vad den var - en känsla. En känsla jag valde att stänga av, och nu är jag inte längre rädd. Inte jättelätt, men det går.
Jag har insett att jag mår bäst av att avdramatisera. Att förstora upp det gör, som det hörs på namnet, det större än det är. Väljer jag att inte göda och nära en känsla, får den inte bränsle att fortsätta.
På grund av tröttheten, har jag inte orkat skriva mycket här alls. Men imorgon ska jag försöka ta upp lite debatt angående andlighet.
Godnatt!
Värme och kärlek, Yasmine
Helgen har svävat förbi i trötthet och i ärlighetens namn har jag inte direkt varit på topp. Har känt mig allmänt låg och ängslig, men jag har väl hanterat det rätt bra. Har skrivit tre sidor på boken, mediterat för att skriva upp bra-att-ha info i takt med behandlingen som kommer (!!), alltså lite andligt och lugnande som kan vara bra att veta när det blir som jobbigast. Har funderat på att skjuta upp behandlingen en vecka, så jag klarar utbildningen som kommer nästnästa vecka. Fick även en s.k. solbehandling, när man hämtar in solljus via visualiseringstekniker, under meditationen. Kroppen blev varmare, glädje och längtan kikade in igen för en stund. Efteråt var allt så mycket lättare att hantera, och till imorgon ska det ha verkat helt.
Gick på promenad med mamma, hämtade plommon hos mormor. Efter det kom ytterligare ett bevis på mitt sunda sätt att hantera svårigheter. Något ruckade på locket till rädslan, något litet. Lite i taget kröp fram, jag började fundera och analysera, jag blev räddare, och tillslut började jag tvivla på verkligheten. Men då kommer mina kära spök-polare på andra sidan (haha) till undsättning, och änglamorbror och P försökte få mig att förstå att det är min rädsla som är farlig, ingenting annat. Även om något negativt skulle hända, hade det hänt även utan rädsla, så rädslan var helt i onödan. P fick mig att bestämma mig, och jag tog rädslan för vad den var - en känsla. En känsla jag valde att stänga av, och nu är jag inte längre rädd. Inte jättelätt, men det går.
Jag har insett att jag mår bäst av att avdramatisera. Att förstora upp det gör, som det hörs på namnet, det större än det är. Väljer jag att inte göda och nära en känsla, får den inte bränsle att fortsätta.
På grund av tröttheten, har jag inte orkat skriva mycket här alls. Men imorgon ska jag försöka ta upp lite debatt angående andlighet.
Godnatt!
Värme och kärlek, Yasmine
lördag 15 september 2012
På språng! Sovatröttitrött
Hej där!
Skriver ytterst kort idag då jag är väldigt, väldigt trött. Det får därför bli andligt blaha imorgon istället.
Under dagen har jag skrivit en låttext om änglamorbror, jag har skrivit tre sidor i boken, gjort två smycken, sett på film och... ja, produktiv dag men sen orkade jag inge mer.
Imorgon får bli en produktiv dag med MEN jag måste ta det lugnt också. Börjar idag med att läsa lite och sova.
Godnatt!
Bjuder på en rätt bra låt jag hittade -->--v
onsdag 12 september 2012
Ta det lugnt nu, Yasmine!
Jag har under gårdagen och idag fått mitt wakeup-call. Väckarklockan har vibrerat.
Det var något jag inte nämnde under inlägget igår, för jag insåg det inte. Under sommaren och våren har jag utvecklats något enormt. Jag har använt varje tillfälle jag kunnat till att arbeta med mig själv och livet, och jag har kommit långt! Jag har prövat mig på nya göromål, jag har tagit tag i saker och ting, jag har begett mig ut på dansgolvet, träffat väldigt mycket vänner och utövat en hel del kreativitet. Varje stund jag inte pushar mig själv, känner jag mig dålig, och har sällan tagit mig tid att sitta ned och bara vara. Många berömmer mig, men många säger också åt mig på skarpen;
Yasmine, du måste ta det lugnt!
Jag har ställt ORIMLIGA krav på mig själv. Gårdagen var ett exempel, hallå, känna sig värdelös för att man träffar en ton fel när man sjunger? Gräva ned sig i ångest för att det låter lite gnälligt i en sämre mikrofon? Nej, alltså, allvarligt! Jag måste - TA - DET - LUGNT - och det är NU!
Jag fick många tänkvärda ord av Paul, min andliga guide (nej, alltså, han går inte att se med sitt fysiska öga). Han sade att NU, när jag snart ska gå igenom en STENHÅRD behandling, går det inte för mig att gallopera på. Jag kan inte sova så få timmar, sällan vila, ösa i mig maten och bara göragöragöra. Nu gäller det för mig själv att våga sätta mig ned, lyssna på en skiva. Tända ett ljus, fantisera, visualisera. Se en film. Läsa en bok. Bara sitta på mitt feta arsle och andas! Jag går alldeles för fort fram, och jag är glad att jag insåg det nu. Annars hade det kunnat bli ett ordentligt bakslag. Min andliga sida har jag tonat ned lite, enligt E's ord att jorda mig och vara mer i nuet. Den biten har stannat ned, som tur är. Jag bör inte utvecklas för fort där. Men istället har jag åtagit mig jordiskt arbete i illfart. Jag ska meditera imorgon och få tips och idéer från mina vänner på andra sidan, inför PTSD-behandlingen. Saker jag kan göra - som att äta långsammare. Röra mig långsammare. Sova längre, vila mer. Jag måste helt enkelt ta det lugnt!
Såååååååååååå nuuuuuuuuuuuuuuu meeeeeeeeeeeeeeddeeeeeeeeeeeeeelaaaaaaaaaaaaar jaaaaaaaaaaaag häääääääärmeeeeeed aaaaaaaaaaaaaatt jaaaaaaaaaaaaaaag skaaaaaaaaaaa aaaaaaaaaaaaaaandaaaaaaaaaas.
Kääääärlek och väääääärme, Yaaasmiiiine
Det var något jag inte nämnde under inlägget igår, för jag insåg det inte. Under sommaren och våren har jag utvecklats något enormt. Jag har använt varje tillfälle jag kunnat till att arbeta med mig själv och livet, och jag har kommit långt! Jag har prövat mig på nya göromål, jag har tagit tag i saker och ting, jag har begett mig ut på dansgolvet, träffat väldigt mycket vänner och utövat en hel del kreativitet. Varje stund jag inte pushar mig själv, känner jag mig dålig, och har sällan tagit mig tid att sitta ned och bara vara. Många berömmer mig, men många säger också åt mig på skarpen;
Yasmine, du måste ta det lugnt!
Jag har ställt ORIMLIGA krav på mig själv. Gårdagen var ett exempel, hallå, känna sig värdelös för att man träffar en ton fel när man sjunger? Gräva ned sig i ångest för att det låter lite gnälligt i en sämre mikrofon? Nej, alltså, allvarligt! Jag måste - TA - DET - LUGNT - och det är NU!
Jag fick många tänkvärda ord av Paul, min andliga guide (nej, alltså, han går inte att se med sitt fysiska öga). Han sade att NU, när jag snart ska gå igenom en STENHÅRD behandling, går det inte för mig att gallopera på. Jag kan inte sova så få timmar, sällan vila, ösa i mig maten och bara göragöragöra. Nu gäller det för mig själv att våga sätta mig ned, lyssna på en skiva. Tända ett ljus, fantisera, visualisera. Se en film. Läsa en bok. Bara sitta på mitt feta arsle och andas! Jag går alldeles för fort fram, och jag är glad att jag insåg det nu. Annars hade det kunnat bli ett ordentligt bakslag. Min andliga sida har jag tonat ned lite, enligt E's ord att jorda mig och vara mer i nuet. Den biten har stannat ned, som tur är. Jag bör inte utvecklas för fort där. Men istället har jag åtagit mig jordiskt arbete i illfart. Jag ska meditera imorgon och få tips och idéer från mina vänner på andra sidan, inför PTSD-behandlingen. Saker jag kan göra - som att äta långsammare. Röra mig långsammare. Sova längre, vila mer. Jag måste helt enkelt ta det lugnt!
Såååååååååååå nuuuuuuuuuuuuuuu meeeeeeeeeeeeeeddeeeeeeeeeeeeeelaaaaaaaaaaaaar jaaaaaaaaaaaag häääääääärmeeeeeed aaaaaaaaaaaaaatt jaaaaaaaaaaaaaaag skaaaaaaaaaaa aaaaaaaaaaaaaaandaaaaaaaaaas.
 |
| ANDAS, JAG GÅR OCH FISKAR, EN TYST MINUT, eller något. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)