När Yasmine försöker beskriva krämpor i kroppen...

Min mor brister alltid ut i skratt när jag berättar om min smärtande kropp. Inte för att jag har ont, det är ju inte särskilt kul, men hur jag beskriver min kropp som gör ont (när den gör ont). Hon tycker att mina beskrivningar är one of a kind, och att en väldigt blasé läkare som tröttnat på sitt yrke genast måste tycka arbetet blir mer intressant när jag är patient.

Ungefär så här kan det låta:

"Det känns som min kropp håller ihop med hjälp av spikar och muttrar, och just nu känner jag hur åtminstone en eller två spikar håller på att lossna. De åker ur långsamt, känns som att någon ska åka ur helt snart".

"Det känns som mina luftrör typ är en taggsvamp, med taggarna inåt"

"Det känns som om mitt inre är helt bortdomnat, jag känner inte var min mage sitter"

"Det känns som mina organ ska åka ut genom alla befintliga hål, som om tarmarna bara hänger kors och tvärs där inne"

"Det känns som min mage är ett stort hål. Vissa känner att de har ett hål i själen, jag har liksom ett hål i magen"

... det sista sade jag typ igår. Jag kan förstå vad min käre mor menar. MEN DET ÄR JU SÅ DET KÄNNS!! Kan inte beskriva det annorlunda. Det här blev ett väldigt lustigt inlägg. Kan förstå BUP's teorier om schizofreni, när jag läser mina beskrivningar. Fast jag tror det snarare handlar om min litterära förmåga som gått wild'n'crazy.

Är för tillfället dunderförkyld. Känns som att jag har ett svart moln i näsan och som om halsen sitter några meter ner. Fast det börjar bli bättre. Med hjälp av:

- vitlök. Jag stank igår kan jag säga, men hey, jag är förkyld.
- healing! Reikin kommer genast till användning.
- esperitox, eller hur det nu stavas. Förkylningspiller.
- mycket sömn.
- varma duschar/bad.
- käääääääärlek.

Hoppas på att bli frisk, helst... nyss.

Nu ska jag göra lite annat göttigött, messa med min pojkvän till exempel och skriva lite på... något.

Hälsningar från YsNYS!

<3

Nu är det vaaaaaaaarmt!!

Tråååk, femte dagen sjukling. Ont. I. Halsen. Har. Ingen. Röst.

Drog ändå till teamet i måndags för att prata med K, det blev ett bra samtal trots att min röst var svajig. Berättade om kärleken, livet, lyckan och lite förebyggande om tvången. De är bättre, men när jag är med människor jag inte vill släppa in tvången hos (för att jag vill börja om på nytt) blir det lite krig i mig, för jag är van att alltid lyda tvången. Då blir jag lite borta, lite flyktig. Pratade med K om det, som tycker att jag ska bearbeta tvångstankarna hemma ofta, istället för att göra allt för att förtränga dem borta. Gör jag det hemma, blir det inte krisigt om jag försvinner i huvudet, för då har jag ingen att ta hänsyn till. Därför ska jag försöka hemma, få bort lite tvång för varje dag. Jag har ett nytt liv nu. Tvången får inte plats.

Efter samtalet med K, var jag med på musikgruppen, trots rösten (eller bristen på röst). Började med att sjunga, det blev svagt och rossligt och jag var tvungen att lyssna på kroppen, inte ta i. Efter fikat och lite djupa samtalsämnen, bestämde jag mig för att spela piano istället, så jag spelade "Fix you", vilket gick bra. Skönt att vila stämbanden. Efteråt stannade jag i väntrummet några minuter, innan jag drog till bussen. Fick ta av mig jackan på vägen, det har blivit så jäkla varmt! Både igår och idag som jag spenderade hemma, har det varit varmt så man inte behöver ytterkläder, mer än skor. Har promenerat med mamma både idag och igår, vår vanliga vända och har känt av våren ordentligt. Eller sommaren, nästan. Det doftar sommar, och vindarna är ljumma. Jag njuter! Det känns som att hela sinnet kommer till liv. 

Såg även en film igår, som var rätt okej, och drack mycket te. Pratade med A lite för länge igår (inte för oss och våra alltid lika underbara samtal, men för rösten) så tillslut fick jag viska fram att vi måste nog lägga på. Men det var som alltid fint att få prata med henne lite, det blir man på gott humör av. Somnade halv två igår, efter att ha sett på några avsnitt på Tv3play, och sov nästan hela natten med bara några avbrott för hosta. Hade tagit hostmedicin.

Idag vaknade jag i flera omgångar, men somnade om och gick upp halv elva. Slumrade till lite i soffan efter frukosten, och vid ett gick jag och mamma ut och satte oss på altan. Var skönt att bara känna värmen från solen och vara tyst. Mer än att promenera och laga en ny vegetarisk rätt, har jag inte gjort. Imorgon ska jag försöka satsa på denna blogg, få ihop något intressant inlägg, och fokusera lite på boken. Nu ska jag skriva lite på det hemliga "projektet" och lyssna på Tori. Blir nog te och TV eller någon film efteråt.

Solig värme, från mig

Tankeverksamheten rasar, måste stoppa ändå

Är på bättringsvägen rejält nu!

Känner hur filtret i näsan löses upp, och jag känner alla dofter nästan äckligt tydligt nu. Känns märkligt, men samtidigt skönt. En vecka hann gå, och de senaste dagarna har jag hunnit med en hel del.

Har hunnit...

- skriva en låttext.
- skriva klart föreläsningen till april, komma på titel och skriva ut stödlappar.
- göra lite SafeSoul-arbete.
- skriva lite på boken.
- träna på pianospelandet.
- läsa i en bok jag tänkt läsa.
- *hemligt projekt*

Ja, en hel del i alla fall. Kommer någonvart, vilket känns super. Är lite småstressad över allt som kommer, det finns så mycket jag vill hinna med, men har insett att jag måste tagga ned.

Stor orsak: tvångstankarna håller på alla balla ur mer och mer. I söndags tog det tjugo minuter att komma ut genom dörren, och trots att det en gång i tiden tagit flera timmar, är det på väg åt fel håll. Jag ser det inte på samma sätt som omgivningen, normaliserar det för att jag vill att det ska vara normalt, att det inte ska vara så farligt. Men faktum är att det är ett hinder, och det tog att mamma skulle behöva säga det, innan det gick upp för mig. Jag måste bryta i tid. Just nu handlar det inte om att jag får ångest om jag skippar ritualerna, utan det är mer att min tankeverksamhet störtar. Jag har känslan att jag behöver tvångstänka för att hålla ihop mitt huvud, annars rasar allt. Så fort jag missat en ritual, glömmer jag bort vem jag är och varför jag är här. Det är på grund av den komplexiteten som det är svårt att bryta, men jag - måste - bryta i tid. Nu! Jag vägrar låta det bli som det var för flera år sedan.

Får se vad jag gör nu, fortsätter nog på lite nytta. Inom ett par dagar SKA jag vara frisk! Helt och hållet!
Det lite jobbigare, är att det inte går att sjunga, låter som man kraxar som en höna. Längtar efter att krassligheten släpper.

Det positiva - det är VÅR! Ja, nu är det vår enligt kalendern i alla fall, och jag kan ana att vårluften är på väg. Älskar våren, den får mitt sinne att vakna till liv. Jag känner alltid en andlig längtan på våren. När ljuset kommer känner jag på mig att det negativa kommer vända lite...

Värme och juice, Yasmine

Liten update

Halloj!

Nu har jag varit sjuk i en vecka, så jag ska fira lite en-veckas-jubileum nu hade jag tänkt :) Jajemän, allt måste firas!

Är bättre, äntligen, febern har gått ned så nu är jag mest hostig och förkyld. Förstå frustrationen när man vrålhostar varje gång någonting är roligt och man måste skratta, särskilt när man skrattar och tycker någonting är roligt väldigt ofta. Den ni! Har orkat lite mer i helgen än tidigare, har inte bara kikat på film, även fast jag gjort det med. Har hunnit med lite på föreläsningen (måste komma på en titel tills på tisdag), lite med SafeSoul och så har jag även hunnit ordna en grej. För att utveckla, kan jag lite luddigt berätta att jag skapat en väldigt anonym blogg, som jag inte kommer lämna ut här. Där jag kommer skriva om lite tuffare ämnen. Mer än så tänker jag inte säga, i alla fall inte än. Har firat pappa idag, som fyllde 50 (nahnah! sorry) i tisdags, och haft en förjeklig morgon med tvången. Och så har jag ätit thaimat.

Nu längtar jag efter att bli frisk så jag kan hitta på saker igen! Imorgon får det bli lite mer gjort med det viktiga, får passa på medan jag är hemma och tillräckligt redig i huvudet.

Nu får det bli att läsa lite, och senare sova.

Värme och SJUUUUUUUUK kärlek (ehum), Yasmine


Avslutningsvis;
Ett stort grattis till min älskade far som hade lyckan att fylla den gyllene åldern 50!
Det är få som förstår min humor så bra, och lagar så utsökt mat. Tack för att du finns <3
Då får ditt kort snart, även om det är tanken som räknas (internet skämt).

Och så drog man på sig influensan... fortfarande inte bitter, hmpf.

Har inte skrivit på en vecka, först på grund av en ytterst mysig och rolig helg, sen... dog det roliga, i alla fall fysiskt, då kroppen blev lite lätt mörbultad av en sjuka. I min egen lilla fantasivärld gick jag och trodde att den bara skulle hålla i sig i högst tre dagar, sen upplyste min kära moder mig om att jag inte kan veta så mycket om denna form av svårigheter, då influensan håller i sig minst en vecka, ibland två...

... där dog jag ytterligare.

Nu är det bara att göra det bästa utav saken. Har kikat på ungefär 8 filmer, druckit 17 liter saft/vatten/juice, hostat upp lungorna halvvägs några hundra gånger och spelat piano. Kan antagligen inte sjunga imorgon heller, förhoppningsvis kan jag sjunga någon gång, när mina stämband läkt ihop. Förövrigt känns allt bra (mitt i allt, ja) och tvången har faktiskt försvunnit lite i bakgrunden för att det andra tagit över. Finns något positivt i allt!

Nu ska jag försöka fila lite på en föreläsning som är inbokad, eller se en nionde film, skriver här när jag är lite piggare.

Sjuklig kärlek (eheh, vitsigt), Yasmine

Kanske att jag fått ett svar, en betydande insikt - detta handlar om begreppet "komplex traumatisering"

I perioder har det funnits där, tankarna, funderingarna över hur saker blivit. Detta år har jag mer och mer sett hur pusseldelarna passar ihop, jag har förstått min livshistoria. Jag har sett mönster. Av en slump hamnade jag för ett par dagar sen på en internetsida, efter att ha googlat runt på internet. Det väcktes något inom mig. Och plötslig insåg jag ännu mer.

Jag hamnade här. Jag brukar irritera mig på allt för mycket prat och fokus på diagnoser, och gillar inte att vara "stämplad" med en diagnos, men när jag började läsa den här sidan väcktes ett ljus och jag tänkte "aha!".

Sidan är en wikipedia-skrift om "posttraumatisk psykos". Min syn på det mesta jag upplevt har varit inriktad på andlighet, men det förklarar inte allt. Det finns upplevelser och känslor jag haft under de senaste åren, jag inte vet var de kommer ifrån. Jag har löst läst och hört om dissociationer och att PTSD kan skapa röster, men då jag läste om posttraumatisk psykos (som även kan kallas "hysterisk" eller "dissociativ" psykos) var det som att läsa om mig själv.

(Det som är skrivet i kursiv text är tagit ifrån wikipedia)

Posttraumatisk psykos

En hysterisk psykos kännetecknas framför allt av att den är reaktiv: den uppkommer i direkt respons på extrem stress eller ett trauma hos personer som redan lider av ett dissociativt sätt att hantera livsproblem, det vill säga genom att olika delar av personligheten, upplevelser eller medvetandet inte kan integreras. Detta kan yttra sig i amnesi, transtillstånd, derealisation, [...] depersonalisation och andra förändrade upplevelser av identiteten.  

För er som inte vet vad dissociation innebär kan läsa mer här, kort förklaring lyder "dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik". Under korta och ibland längre perioder (15 minuter - ibland 4-5 timmar) har jag tidigare helt kunnat förlora mitt medvetande och har då varit okontaktbar, stirrig och fått minnesluckor. Idag förstår jag att det varit ett mänskligt försvar som löpt amok, på grund av traumatiseringen. Jag har även haft perioder då jag haft en icke-sammanhängande och overklig bild av omgivningen (derealisation) eller mig själv (depersonalisation), vilket jag tidigare inte haft ett namn på. Det startade i samma veva som jag började förtränga traumat, vid 13 års ålder.

Vid hysterisk psykos förekommer hallucinationer. Till skillnad från schizofrena hallucinationer, är de dissociativa hallucinationerna klart präglade av tidigare trauman; genom hallucinationerna återupplever personen sina trauman. Hörselhallucinationer överväger, men också synhallucinationer förekommer (vilket sällan förekommer vid schizofreni).

En person med hysterisk psykos är social på ett sätt som schizofrena personer sällan är; den känslomässiga  avtrubbningen och bortfallet av känslomässig respons saknas, och personen är som regel känslomässigt kontaktbar stundvis, och kan i viss mån kommunicera om sina trauman. Det förekommer att personen senare glömmer de förtroenden som givits under psykosen. Vid transtillstånd brukar personen ha en stirrande blick, men när transen hävs är personen kapabel till mental närvaro.

Jag har länge undrat varför jag hört vissa röster under perioder, och förklaringen till det var schizofreni. Samtidigt kunde inte den diagnosen förklara sättet jag hörde röster på, och jag ser nu att många märkliga syner och röster är direktkopplade till traumat.

Hysteriska psykoser är kortvariga, sällan varar de längre tid än tre veckor. Dock kan psykoserna återkomma med korta intervall om livssituationen eller terapeutiska samtal framkallar dem.

Det är alltid samtal om/känslor associerade till traumat, som orsakat de värsta perioderna.

En hysterisk psykos behandlas med psykoterapi, inte med neuroleptika (vilket kan förvärra tillståndet).

I 6 år har jag tagit neuroleptika, i 3 år utan bearbetning. Har alltid undrat varför det inte bara inte hjälper utan till och med blir värre. Kanske har jag förklaringen?

------------------------------------------

Då jag läst om detta, sökte jag vidare. Som det ser ut nu har jag diagnosen PTSD/posttraumatisk stress, då det är den enda lämpliga diagnosen som finns i svensk diagnosmanual (så jag läst det). Till viss del har jag kunnat känna igen mig i den problematiken, men det har funnits känslor och upplevelser utöver detta, som jag inte kunnat placera. Och så hittade jag information om komplex PTSD. En diagnos som fångar in alla dessa obehagliga upplevelser bättre. En diagnos som ännu inte finns som diagnos i Sverige, enligt diagnoskoderna, men det diskuteras och övervägs.

Komplex traumatisering / C-PTSD

Läs wikipedia-artikel om detta här. Utdrag:

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. (Forskare) definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.

Kliniker och forskare har funnit att den nuvarande PTSD diagnosen i DSM-IV inte omfattar de mycket allvarliga psykiska symtom som uppstår när en människa utsätts för kroniska trauman. Judith Herman, professor vid Harvard, har därför föreslagit att komplex PTSD införs som diagnos i DSM. Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster anses känneteckna komplex PTSD. 

Symptom

Medvetande: dissociation, depersonalisation

Självuppfattning: skam, hjälplöshet

Uppfattningar om förövaren: kan ta form av rädsla eller sorg, men personen kan även identifiera sig med och försvara förövaren.

Relationer med andra: undvikande, personen kan isolera sig, försöka bli räddad eller återupprepa trauman genom att söka sig till nya förövare, reviktimisering

System of meaning: hopplöshet

Behandling (utdrag)

Många menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.

Läkning av komplex PTSD innebär att människan utvecklar sin förmåga att reglera känslor och trösta sig själv, att hon klarar att vara närvarande istället för att dissociera, att hon förvärvar en trygg anknytning och upplever att hon är värd att älskas och förmår att älska/skapa goda relationer. Många behöver även hjälp för att integreras, att hitta eller återerövra en plats i samhället. Både terapeut och klient behöver förbereda sig för ett maraton snarare än ett kortdistanslopp. Prognosen är emellertid god om arbetet får " ta så lång tid som det tar". Det är med andra ord viktigt att människor som lever i svåra tillstånd pga komplex traumatisering får en längre sammanhållen behandling.

Aktuella utbildningar som ges av APA lyfter fram att Komplex PTSD är ett komplext tillstånd som kräver komplex behandling. 

Jag tycker detta är väldigt, väldigt intressant, och ger mig mycket svar. Jag hamnade på en blogg med en tjej som lider av C-PTSD, som uttrycker många av mina tankar kring psykisk sjukdom. Är inte detta snarare en naturlig reaktion på en onaturlig livssituation, att utveckla dessa sorts problem? Bör det inte snarare kallas "psykisk skada"? Jag läste även att många som egentligen lider av detta, får andra diagnoser, som bland annat personlighetsstörningar och schizofreni (likt mitt fall). Jag fann ett oerhört givande forskningsprojekt angående psykos, dissociation och trauma då jag fortsatte min sökning på google, och detta vill jag också gärna dela med mig av. Dock delar jag upp dessa insikter lite, och fortsätter på del 2 så fort jag får tid. Ska även diskutera med min psykolog kring detta.

Jag börjar förstå helt och hållet hur jag fått alla diagnoser och sjukdomar hit och dit. Det är egentligen bara symptom på ett sätt att hantera en ohanterlig kris inom mig. Ett sår, jag inte fått bearbeta. Jag tänker att det inte hade blivit en sådan dans mellan liv och död, om psykiatrin förstått i tid. Men jag tänker inte älta, utan går nu vidare. Men jag vill veta vad som egentligen har varit, och det tror jag att jag börjar närma mig nu, den insikten. Snart kan jag lämna det gamla bakom mig helt, och fortsätta på min resa. Min resa mot ett liv helt utan kedjor.

Värme och kärlek, Yasmine

(Edit: inte till förvåning, läste jag att självskadebeteende även är vanligt vid denna sorts problematik, och kan ofta leda till en felaktig borderline-diagnos)

Jag mår illa

Man kan säga allt med en låt! Barndomsidol, oh'yeeah!

Idag sov jag rätt länge, gick upp vid 9, åt frukost sen sov jag igen. Har försökt plugga hela dagen, lite gick det, sen bleva jag trött. Igen. På tre dagar har jag alltså gjort arbete för en, pressure here I go. Vid fyra hade moster kommit, så vi fikade och jag förberedde healingsession. Healade henne i en timme, sedan kom det.

DET.

Illamåendet.

I fem timmar har jag varit allmänt spyfärdig, tyckt synd om mig själv och varit lite bitter, eftersom jag skulle träffa M3 imorgon och gå ut på kroga'. Sen kom jag ihåg att bitterhet inte ligger i min natur, så då var jag mindre bitter och tänkte...

1. Jag kanske faktiskt mår bättre imorgon.
2. Gör jag inte det, kan jag inget annat göra. Vila, tycka synd om sig själv, resa sig, hinna med lite plugg och gå ut en annan dag!

Hoppas mest på det första.

Håll nu tummarna för mig, så skriver jag eventuellt något mer intressant imorgon. Meningen med livet, och lite sånt smått.

Nu ska jag sova! Nassinass <3 / Yasmine

Inspiration, uppror och seger

Efter två dagars vila har jag äntligen tagit mig tid att skriva här! Puh, men jäklar vad bra jag haft det...

I tisdags åkte jag in till Stockholm på morgonen, träffade C på vägen och vi tog sällskap på resan en bit. Sen åkte jag vidare till centralen med min tunga packning, släpade den vidare till söder och slutligen zinkensdamm. Där fanns lokalerna och hotellrummen, så det blev att bära upp väskan till min hytt innan vi skulle samlas i rummet. Första dagen var det presentation så vi fick lära känna varandra, och en föreläsning. Jag klickade direkt med de flesta där, och all rädsla jag känt under dagarna innan, andades jag ut. Det kändes underbart att släppa alla minnen på utfrysning i skolmiljö, och infinna sig med att alla där ville nå mitt inre. Det var en fantastisk grupp människor, vi blev snabbt vänner. Dag 2 och dag 3 gick vi igenom många övningar, erfarenhetsberättande och föreläsningar. Halv fem slutade vi varje dag, har jag för mig, sedan var det middag, prat och sång. Vi hade TV på rummet, och den mesta maten var supergod.

Trots att det var fullt upp hela tiden, blev man aldrig uttråkad. Jag har knappt haft så roligt, och känt så mycket inspiration. Mitt huvud gick på ultraspeed och sömnen blev sådär, men jag släppte in all kunskap och rikedom i mitt lilla bullriga, psykstörda huvud. Det sista var ett skämt för er som inte förstod, eheh, det blev mycket prat om hur man uttrycker själsligt lidande, fördomar och den diskriminering som finns. Jag fick mycket förståelse, och vet väldigt mycket mer hur jag ska få fram min berättelse. Hur jag ska uttrycka, och vad (h)järnkoll står för. Det kommer bli en väldigt rolig tid, och jag känner på mig att jag har ännu mer att vänta. Sista dagen hade vi en SUPERBRA föreläsning som gav mig oerhört mycket vetskap om hur man väcker intresse, och får publiken att agera. Med oss hem hade vi en röd (h)-kasse med pärmar, böcker och häften. TACK alla som deltog, och gjorde resan så fantastisk som den blev!

Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta några dagars vila innan jag tar itu med all kunskap. Det får bli att bara smälta, vila och sedan börja arbeta. Har oerhört mycket mer kött på benen nu! Det gäller bara att jag låter mig få ta det lugnt också, och inte stressa in i det hela. På bilresan hem dog mamma och lillebrors öron, min mun liksom glappade, kan inte vara riktigt normalt det... Vet inte vad som hände, käften öppnades och stängdes och hävde ut vokaler och konsonanter i en enda röra. Tror jag behövde prata av mig lite, hähä, med risk för att förstöra omgivningens trumhinnor. .......... eller? I alla fall blev det vila både torsdag och fredag, förutom en visit till teamet igår.

Pratade med K om hela erfarenheten och det var oerhört kul att få ge utlopp för min tvångsmässiga käft ännu mer, typ. Jajemän, och så IKEA! Såg hungerspelen på kvällen, men jag somnade efter halva, så det blev att se klart idag. Lägger in denna låt av soundtracket, väldi' fin.

Idag skulle det bli utgång, men M6 och M3 blev sjuka båda två, så det får bli en annan gång! Har hunnit ta det ännu mer lugnt, och såg nyss en dokumentär om mobbing på ettan.

Bully handlar om några människors liv i USA, föräldrar till barn som mobbas, de drabbade, mobbarna och personal i skolmiljön. Det finns ingenting, ingenting som berör mig så mycket som utsatta barn. Skolan är en fruktansvärd miljö för så många, och för en del går det så långt att de inte orkar mer. Mobbing är inget att leka med alls, lärare som fint uttrycker "nä, men sådant händer minsann inte på vår skola!" vill jag gärna placera i en hög med kobajs, och jag önskar att vi kunde ta hand om varandra mer. Civilkurage för guds skull, agera människor, de flesta ser bara på. Blundar. Låter det hända. Det är inte lätt och det är ett stort steg att ta, men jag tror liv skulle kunna räddas om fler griper in. Jag skriker inuti och gråter med de barn som blir utsatta, önskar jag kunde krama om dem och säga att allt ordnar sig. Den krassa verkligheten är att det just nu sällan ordnar sig. En dag ska verkligheten kunna ljusna, och fler stiga upp ur graven och vråla "STOPP!" Dokumentären gav mig om än mer inspiration till föreläsningar. Jag vill vara en av dem som stiger upp i ljuset.

Nu ska jag skriva lite på boken, och ta det lugnt. Ta hand om er! 

Värme och kärlek, Yasmine

Dagens slutenvård

Råkade halka förbi det här klippet igår på URplay. "Psykakuten" är en dokumentär där vi får följa personal på S:t Görans psykakut, och se något av det mest tabubelagda ur deras synvinklar.

... jag borde inte sett det.

Irritation blandas med sorg och ångest, och jag är så innerligt tacksam att jag inte befunnit mig där på snart ett år. Första gången jag kom till BUPs psykakut var 2007. Jag mådde fruktansvärt dåligt, hade självmordstankar, matspöken och var allmänt deprimerad. Vi hade precis besökt ätstörningsenheten i delen bredvid, och min läkare skickade mig vidare till en läkare på avdelningen. Läkaren tog mig på högst allvar, förringade inga problem alls vad jag minns, men ändå tänkte jag då han inte ville lägga in mig, att jag inte var "tillräckligt sjuk". Det läkaren menade var att jag ändå verkade ha en relativt frisk attityd till sjukdomen, trots att jag var djupt nere och farligt ute. Han sade att, skulle han lägga in mig innebar det att jag kom till en sjuk miljö bland unga tjejer som hade en tävling mellan sig. Han bad mig inte låta honom ta det beslutet, och poängterade att jag skulle vara tryggare hos min mamma hemma. Jag kände det som att min hjälp rann ur händerna på mig och tyckte han gjorde fel - idag inser jag att så var inte fallet.

Ett år senare, 2008, hamnade jag på intensiven i oktober och skickades återigen till BUPs psykakut. Läkaren jag träffade mig där var beredd att lägga in mig om jag trodde det skulle hjälpa, men efter ett snack mellan honom och mamma, ändrades hans uppfattning. Han berättade om tävlingen som pågick, poängterade att personalen på avdelningen inte känner mig och förklarade att BUP-akuten främst var till för unga som inte har något annat skyddsnät. Många börjar skada sig, eller skada sig mer, på en sån avdelning. Jag var ändå beredd att ge det en chans, men tackade i sista stund nej. Idag är jag fruktansvärt glad för det. Kommande två åren var väldigt tunga och farliga, men jag hade en ansvarstagande mamma, en trygg familj och ett ständigt öga på mig. Mamma känner mig, mamma ser tecken, och kunde stoppa mig under omständigheter en personal skulle brista i sitt arbete. Det gick inte åt rätt håll, men jag behöll min sunda attityd på att jag "hade" en sjukdom, och inte "var" den sjuka Yasmine - under annan omfattning än vad många blir på avdelningar. Mamma hade läkarintyg för mig under två års tid för dygnet-runt-vård hemma, två år där jag aldrig lämnades ensam mer än korta, korta stunder. 2010 var första gången på väldigt länge som jag fick gå mellan busshållsplatsen och hem själv, ett halvår senare gick läkarintyget ut. Jag fick bygga upp min friskhet i en frisk miljö, vilket jag fasar för att jag aldrig haft annars.

Sen kom 2011. I februari gjorde jag ett allvarligt försök att lämna världen, vilket fick mig att skådespela mig ur den värsta uppmärksamheten från läkare, då jag inte ville att någon skulle förstå hur illa det varit. Medlidande och mer ord om hur sjuk jag var, tålde jag inte, och jag ville inte att mina närmaste skulle veta. Jag gjorde det mindre allvarligt än det var, och av farten ljög jag. Inte manipulativt och uttänkt, utan på ren reflex. Läkaren frågade om jag ändå kunde tänka mig att läggas in några dagar, och det värsta var att jag grep efter halmstråt, kanske kunde det hjälpa "några dagar". Men väl inne kom jag knappt ut. Det första jag fick göra var att träffa en läkare, och min första känsla var "shit... de ser mig verkligen som ett psykfall". Det gnagde i magen och minsta lilla avvikande handling jag gjorde väckte tankar hos dom om att jag hade "hallucinatoooooriska uppleeeevelser" och allt tolkades som en svår störning. (Hallå, jag behöver inte vara sjuk för att jag råkar kika lite åt sidan några sekunder, kom igen). Men mina försök att berätta övertolkades och mycket tolkades som "bristande sjukdomsinsikt". De ville ta in mig, och jag blev fast.

Första gången var jag inne ett par veckor, i den sjuka miljön. De delade ut mediciner som godis, många gånger behövde jag inte det, men "här har du, så blir du lugn i några sekunder så vi kan dricka kaffe i fikarummet", var ungefär kontentan. Patienterna pratade ständigt om sjukdom och mediciner, jag tvingades berätta hur många symptom jag hade och varför 14 gånger om dagen, men varför jag mådde dåligt var inget viktigt. Inga permissioner trots att jag inte skadade mig, jag fick inte göra något friskt, och de sterila väggarna får mig idag att bli spyfärdig. Gökboet here I come, trots att jag inte alls är unik och har varit med om det värsta, är mina veckor där näst intill traumatiserande. Jag blev inom en vecka hospitaliserad, och när jag fick komma ut kände jag mig utanför världen. Jag blev rädd för friskheten.

Andra gången låg jag inne längre, och vården blev sämre. Nu hade jag fått en diagnos på en personlighetsstörning, och behandlades därefter. Jag klarade inte av att berätta allt, och ropade sällan på hjälp. Jag stängde in allt inom mig, för att slippa bli kallad sjuk. Men allt jag gjorde tolkades. Antingen som att jag vore svårt psykotisk och knappt hade ett huvud att tänka med, eller som att jag var manipulerande och uppmärksamhetssökande. Min psykolog och jag kunde skratta åt det samtidigt, för jag var inte den personen de framställde mig som, alls. När jag skadat mig blev jag LPT-hotad, och allt jag ville var att komma ut. Jag behövde inte deras hjälp. Insåg att jag hade kunnat bygga upp mig själv lättare hemma. De ökade mediciner och lade till för svårigheter jag inte hade, miljön och läkarna gjorde mig så sjukdomsinriktad så jag såg saker som inte fanns. "Hjälpen" gjorde mig sjuk, något jag inte var innan. För sjuk, det var så det hette. Inte drabbad eller lidande, utan sjuk, psykfall. Ingen färg på deras vita väggar, bara tomt, blankt. Till slut fick jag nog och bestämde mig för att lägga på ett pansar, och tänkte mig friskare, för mitt tankesätt hade behållit lite friskhet. Men då var jag manipulativ, och dagarna blev veckorna. Till slut kom min psykolog, och jag berättade att jag mådde bättre, men det kunde brista om jag inte fick komma därifrån. Min psykolog som känner mig, förstod att jag behövde komma ut, och fick tillslut lite vett i läkarna. Tre veckor senare fick jag komma ut, och kunde bygga upp mig själv igen.

Sista gången jag lades in var hösten 2011, september. Då låg jag inne längst. Jag hörde väldigt mycket röster och var inte särskilt redig i huvudet, tog därför beslutet att åka till akuten. Rösterna ville att jag skulle dit, då jag lättare kunde skada mig (ja, faktiskt, mycket lättare). Väl inne var allt som förut. Jag mådde väldigt dåligt och var rädd att skada mig samtidigt som jag ville det, fast jag förstod att inte jag, min själ, ville det. På avdelningen den gången gick saker längst. Jag fick bara höra hur sjuk och psykotisk och manipulativ jag var, där träffade jag läkaren som efter en självskada sade att han egentligen ville skicka hem mig så fick jag ta livet av mig hemma, för det skulle ske förr eller senare ändå. De såg inte mig. De såg min yta som färgades av deras fördomar. Hela tiden fick jag fler mediciner, tunga i starka doser, och jag kom att förakta mediciner. Samtidigt insåg jag att jag inte kunde säga ifrån. De var stränga med vad de ville. Jag fick ett preparat som de höjde farligt långt på kort tid och jag svimmade och började krampa. De upptäckte ett hjärtfel, gav mig hjärtmedicin och var beredda att åka in till intensiven, undersökte mig hela natten med kanyler och slangar och urinprov. Jag var rädd att jag skulle dö, livrädd. Vad säger de då efteråt? Jo, att anfallet berodde på ångest, och höjde lite mediciner till. Jag kunde varken prata, gå, röra mig eller tänka normalt och var en zombie. För att jag behövde det? Nej, jag behövde en bråkdel om ens det. Jag var inte sjuk på grund av det de trodde. Jag var sjuk för att jag blev stämplad som sjuk. Tillslut kom jag ut och bestämde mig för att aldrig mer åka in.

Det har jag inte gjort heller.

Med blicken på dataskärmen och dokumentären gror en irritation, en ilska, en sorg och en ångest. Jag vet att andra är med om ännu värre saker, och det gör ont i mig. Känslan av att bli så felbedömd väcker andra minnen. Minnen av att inte bli sedd. Av vilken anledning? För att hjälpa mig eller för att slippa ta itu med "det svåra fallet"? Så jävla svårt fall är jag inte, de bara gjorde på EXTREMT fel sätt.

Taget ur dokumentären: (något i stil med) "med lite seroquel kan du väl ta, det är väl en treeevlig medicin?"

PYTSA! Japaner är trevliga, mina familjemedlemmar och vänner är trevliga, men SEN NÄR blev MEDICINER det minsta trevliga?

Jag ska visa att jag kan bli fri utan deras hjälp, och jag är på JÄVLIGT god väg! kan jag ju bara be att få tala om.

Man är inte gladare än man gör sig, och man är inte sjukare än man gör sig. INGEN ska behöva bli sedd som sjuk. Som människor i nöd, möjligtvis, men inte som sjuka. Av såna ord BLIR man sjuk. Jag tycker dagens slutenvård arbetar väldigt, väldigt fel. Vi måste se individen. Mediciner och britsar gör ingen friskare, och jag tycker inte att man ska läggas in utan rimliga skäl. Eller snarare utan att vi vet att det gör personen bättre. För skada sig - det kan man göra även på en avdelning.

JAG SKA KÄMPA FÖR ETT FRISKARE SVERIGE, OCH EN FRISKARE PSYKVÅRD!

Värme, kärlek och agggggggrrrr... Yasmine

Vägskälet att välja livet - ditt viktigaste val!

Har precis tränat och känner mig SUPERNÖJD över mig själv, gårdagen, veckan, morgonen och livet. Det sprudlar i mig, hjärtat dansar tango innanför bröstet och trots regnet bevarar jag solen väl inuti. Det är vid såna här stunder man uppnår total LYCKA - och vet att allt kommer bli bättre.

För tre år sedan trodde jag att jag aldrig skulle bli bättre. Jag skulle få leva med "den svååååra psyyykiska sjukdomen" och behöva "tuuuunga preparat för din svåååååra blablabla, etcetera och så vidare, heeeeeela livet" och jag började tro på det. Jag tänkte, jaha jag lider av en kronisk sjukdom och kanske har mina uppåtdagar men i helhet kommer jag få leva med stark inre smärta och själsligt lidande. Idag vet jag bättre!

Jag är inte helt "där" än, jag har en bit kvar att gå, men resan ska bli väldigt givande den med. Jag vet idag vad jag behöver, jag vet att jag inte behöver tunga mediciner, och det handlar inte om "bristande sjukdomsinsikt för du haaar ju en så svåååååår psykisk... ja ni fattar" utan det handlar om att jag idag vet vem jag är. Jag vet vad som hjälper mig. Jag har insett att behandlingen jag fått innan ungdomsteamet och den på avdelningarna gjorde mig sjukare än jag var, och fick mig att få en bit sjukare attityd gentemot svårigheterna.

I min innersta själ ÄR jag en frisk person med sunda, friska tankar. Idag har den sidan fått framträda, tack vare att jag tog itu med mig själv. Det handlar inte om någon "störning" i hjärnan, kanske lite kemiska obalanser hit och dit, men det största låg i min självbild. Det var inget som gick att medicinera bort. Jag behövde börja älska mig själv, för att kunna älska livet. Och för att känna konstruktiv kärlek för andra.

Det mest fruktansvärda du kan göra mot en annan människa, är att förneka dennes egen person. Att slita bort personens kärlek och tillit till sig själv. Jag blev bestulen den kärleken. Och levde på bekräftelse och kärlek från andra. Alltid rädd att mista. Man mister aldrig sig själv. För att sluta vara rädd, måste du bero på dig själv. Du måste finna vem du är och vad du står för. Det har jag börjat göra. Den största kärleken är kärleken till dig själv, finner du den är mycket vunnet. Och förknippar du sig själv med en "sjuk" person, blir din attityd till livet sjuk.

Att känna äkta lycka och kärlek är en gåva. Jag har fått den gåvan. Och den gåvan kan i princip alla få. Det gäller att våga för att vinna. Livet bär på mycket risker, men vinner du kärleken till dig själv, kan kärlek till andra våga riskeras.

Jag hade ett val våren 2010, ett livsavgörande val. Jag var 18 år, total slut på energi. Psykiatrin hade givit upp hoppet, jag hade givit upp hoppet, och det fanns en svag låga kvar i mitt hjärta. Jag visste inte om vuxenpsyk var bättre när jag kom till ungdomsteamet för första gången. Jag hade ingen aning. Så livet låg i MINA händer, det var JAG som bar ansvaret, JAG som var tvungen att göra ett val. Jag kunde välja att ge upp livet helt och sluta kämpa. Det hade varit lättast, minst smärtsamt i det korta. Men när A frågade "vad behöver du hjälp med av oss?" svarade jag från hjärtat. "Jag behöver hjälp med att bearbeta trauman och stärka min självbild". Kanske var änglamorbror med när jag svarade det. Jag räckte ut handen, och fick känna en hand i min.

Där började min livs viktigaste resa. Och jag klarade det!

Mycket handlar om val. Allt består av val. Från "äppeljuice eller apelsinjuice?" till "leva eller dö?". Att välja livet är inte fegt. Det är det modigaste du kan göra. Alla mina försök att dö kan tänkas vara modiga, för "vem kan göra så mot sig själv? då måste man vara stark!". Men jag håller inte med. Att välja livet som jag gjorde, det är äkta styrka. Och alla har det valet, även om man misslyckas. Men väljer du fel misslyckas du ändå. Så vad är bäst?

Snälla, välj livet. Omfamna livet och kärleken till dig själv. Det är det viktigaste du har.

Värme och kärlek, Yasmine

Mina tankar om diagnoser

Nu tänkte jag slänga in ett inlägg om diagnoser, just för att jag kan bli rätt trött på begreppet.

Diagnoser är på sätt och vis en rätt bra uppfinning; det ger en förklaring, det leder till rätt behandling, det ger förståelse och acceptans. Men enligt mig ska diagnoser endast vara en benämning på en grupp problem - snarare än en karta över hur du ska vara. Många som får sin diagnos känner en lättnad och kan i sammanhang då problemen behöver förklaras endast säga "jag lider av..." så förstår alla. Men det har gått för långt.

2007, innan jag kom till BUP, visste jag knappt vad det fanns för själsliga sjukdomar. Jag trodde schizofreni var splittrad personlighet, och att alla med ätstörningar var gravt underviktiga. Jag hade inte varit i den världen. Men så besökte jag Enköpings BUP-enhet och fick höra att jag led av OCD och depression.

Reaktion:
- lättnad
- förvåning
- insikt
- är jag sjuk??? rädsla

Jag smakade på orden, men tog inte alls till mig att jag var sjuk. Jag sade inte till någon att jag "var sjuk" till en början, utan berättade att jag led av just tvångstankar och depression. Andras reaktioner: förståelse! Det var oerhört skönt att få ett namn på eländet. I slutet av 2007 visste jag mycket väl vad det fanns för sjukdomar, specifikt de diagnoser jag hade fått. BUP beskrev mig som sjuk, jag började kalla mig sjuk, jag föll in i en ond cirkel - och kände mig faktiskt så sjuk. Jag slets ned i en spiral där jag "blev" det sjuka. Jag gjorde ett val - valet var att omfamna sjukdomen, för det var allt jag var. Det valet är det sämsta jag någonsin gjort, och är INGET att rekommendera. Men det skulle bli värre.

Jag hade till en början inte så mycket kontakt med andra "sjuka" och de som mådde dåligt beskrev sig inte så. Jag visste fortfarande inget om vad som pågick på internet, där alla plötsligt benämnde sig själva som svårt sjuka. 2009 hade jag hört röster i 13 år utan att någon ryckt på axlarna åt det. Och jag hade förstått att jag var medial. Därför sköt jag alla tankar om schizofreni och psykoser åt sidan, det hade inte med min problematik att göra. Men psykiatrin försökte greppa efter halmstrån, då min problematik gått för långt. Jag led av väldigt svåra tvångstankar, vilket efter ett tag inte nämndes på våra samtal. KBT avslutades, medicin mot OCD minskades, och istället började jag få en felaktig behandling för psykoser. Tunga neuroleptika med farliga biverkningar som ökade min egentliga problematik (OCD och anorexi) sattes in, och namnet "psykos" skrevs in i mina journaler. BUP vände helt. Allt jag någonsin lidit av var schizofreni. Mina tvångstankar var plötsligt svåra vanföreställningar, rösterna var svåra hallucinationer och tankefällorna var tankestörningar. Jag förstod ingenting.

För att få diagnosen schizofreni ska du uppfylla vissa kriterier, och har oftast en viss mängd symptom. Psykiatrin började analysera och granska mig noggrant, och varje gång jag gjorde något "udda" frågade de; tror du att maten är förgiftad? Ser du koder? Känner du konstiga dofter? Jag svarade oftast "nej, eller... ja, i vissa fall, men..." och de tog det som ett JA, hon har de symptomen. När jag fick symptom kastade på mig började jag själv analysera. När jag kände en konstig doft, begrundade jag mig i det, och blev rädd när jag trodde att jag faktiskt hade symptomet. BUP frågade igen, jag svarade "jo, jag kände faktiskt en konstig doft härom dagen, men..." och de tog de som ett OJ, nu har symptomet förvärrats. Jag läste om schizofreni och psykoser, och omedvetet tänkte jag mer på vad symptomen innebar, och började springa ned för spiralen där jag tillslut trodde att jag kände så. Och i och med det, skapades symptom som inte behövde finnas där egentligen. Jag fick tyngre doser av medicinerna, många biverkningar VAR "hallucinationer" och jag började faktiskt uppleva psykotiska händelser. Jag fick medicinerna för att jag hade diagnoser, och inser idag att diagnosen mer eller mindre gjorde mig sjuk. Inte schizofren som de ansåg, men psykotisk och sinnesförvirrad. I slutet av 2009 stod det i mina papper. Paranoid schizofreni, en svår sådan.

Jag hade diagnosen ett halvår, med symptomen. 2010 fick jag ÄNTLIGEN komma till vuxenpsykiatrin och hamnade på min nuvarande, fantastiska mottagning. Jag berättade där som det var - jag har inte mest problem med rösterna, utan kämpar mest med tvångstankarna. Tvången som vid den tiden gjort mig rullstolsbunden utan rullstol. Jag kunde knappt förmå mig att gå eller röra mig, och stannade i rummet. På två samtal avskrevs diagnosen, och medicinerna minskades eller togs bort. Efter en månad minskade alla symptom drastiskt, och i början av sommaren var rösterna allt det "psykotiska" jag hade kvar.

2011 hade jag gjort en SCID-intervju och fick beskedet att jag har/haft 10 diagnoser totalt. De diagnoser jag fått, var tvunget att sättas då det inte kunde förklaras bättre. Jag vet och har fått acceptera att psykiatrin och dess personal inte FÅR låta bli att ställa en diagnos, för att man egentligen är medial. Även om de faktiskt tror det. Så jag lät de vara där. Min mottagning sade ALDRIG att jag VAR schizoaffektiv eller anorektisk, utan att jag LED av sjukdomarna. Detta gjorde saken lättare. Men 2011 hamnade jag på akutpsyk av andra anledningar, och lades in på en psykosavdelning. Där var jag sjuk, och det var allt jag var. De nämnde symptom, jag analyserade, jag lade märke till, jag utvecklade, jag fick mediciner och blev sjukare. Och kom under de gångerna jag var inlagd knappt ut med hot om att de kunde sätta tvångsvård. När jag kom ut blev jag snabbt bättre. Även på avdelningen, men det var när jag bestämt mig för att inte låta psykiatrin trycka ned mig. Det kunde ta flera veckor.

Jag tycker att diagnoser ska finnas, de ger rätt hjälp och stöd, och så vidare. MEN läkare måste vara TYDLIGA med att säga att man inte ÄR sin diagnos. Psykiatrin måste arbeta med sitt tänk, och sluta vara så FÖRBANNAT sjukdomsinriktade. Personer, främst unga tjejer, får tillslut en skev uppfattning om att de ÄR sin diagnos. Jag ser på internet hur vissa heter sin diagnos och försöker fylla alla kriterier. Det blir fel. Det är bara en benämning, och du behöver inte ha alla symptom. Risken finns att diagnosen tas bort, men då är det för att du helt enkelt inte lider av den sjukdomen. Samtidigt måste personer som bara uppfyller vissa kriterier också få hjälp, annars kan det hända att personerna försöker fylla upp kriterier för att få hjälp. Det blir så jävla fel. Saknas en kriterier från en diagnos och hjälpen inte finns - finns en risk att man driver det till att kriterien fylls i. Omedvetet eller medvetet. En diagnos kan också bli en slags bekräftelse på sjukdomen som kan vara farlig. Man identifierar sig lättare med en diagnos än vaga beskrivningar.

Men anorexi... eller psykos... eller cancer, är inte det sjukdomar? När det kommit så långt att ditt negativa mående nått sitt klimax, kanske ordet "sjuk" kan platsa. Men det får inte bli bestående, vem vill vara sjuk precis överallt, hela tiden? Begreppet sjuk och frisk är väldigt svårt, det är omöjligt att benämna det alldeles rätt och riktigt, men för oss drabbade är det antagligen mest sunt att vara sparsam med ordet. Bestämma själv, när blir jag sjuk i min problematik? När förtjänar jag inget bättre än att kallas sjuk? Ens tankemönster och talesspråk kan påverka ganska mycket, du kan faktiskt tänka dig friskare. Som jag skrev, är det verkligen så konstig att du blir "sjuk" av att ständigt använda dig av uttrycket?

Geni eller galenskap. Diagnoser gör också lättare genialiska drag ett tecken på en störning, snarare än en begåvning. Är du lite annorlunda, kanske pratar du lite egendomligt eller har udda intressen? Ja, men då är du ju sjuk! Du lider nämligen av... Men hallå. Tragisk nog fungerar det så i samhället. Följer du inte normen är du sjuk. Att må dåligt är en mänsklig rättighet och ett måste i livet, det behöver inte naturligtvis innebära att det är en sjukdom som ska placeras i ett fack. Det är för läkarna och personerna inom psykiatrin som ska ha ett namn att gå efter - nu har namnet blivit ett sätt att benämna ens person på.

"Jag är den tvångsmässiga Yasmine, läget?", jag är så oerhört mycket mer än så. Jag är mer än bara en psykisk sjukdom. Jag har gått från att säga "jag är sjuk" till "jag lider av en sjukdom", men snart vill jag inte uttrycka det så heller. Jag är TRÖTT på psykiatriska begrepp, TRÖTT på att höra "jag är inne i en mani" så fort en människa ska berätta att den är gladare än igår, jag är TRÖTT på ordet "personlighetsstörning" i mina journaler - min personlighet är ingen störning, JAG är ingen störning, jag är Yasmine och jag lider av... svårigheter. Inte problem. Det kan bli problem, men det är inte bara problem. Svårigheter. Jag har svårt för vissa saker på grund saker som hänt mig i livet, men det gör också att jag har lätt för annat.

Idag inser jag att jag är värd bättre än att kallas sjuk. Jag mår ibland dåligt, ibland bra, som alla människor. Kanske (eller ja, förmodligen) mår jag sämre än "normen" men fortfarande är jag samma människa, med lite andra förutsättningar bara. Jag har svårigheter som kräver hjälp. Men jag vägrar att vara mina, ja rätt fåniga, namn jag fått tilldelad av anledning att ge mig rätt hjälp och stöd. De är bara riktlinjer. OCD och depression och psykos i en salig röra, mitt i allt finns jag, och namnen kastar jag iväg. Med anledning av det tar jag bort sidan "mina diagnoser" åt höger. För att visa att alla dessa namn inte har någon större betydelse. Mina svårigheter kan ni läsa i "om bloggen/kort sjukdomshistoria" och för att det blir enklast, låter jag namnet på sidan förbli så tills vidare. Men sakta och successivt ska det försvinna, och det friska ta över.

Hej, mitt namn är Yasmine. Ingenting annat.

Dag på Ananke!

Vaknade halv 7 imorse, åkte iväg och lämnade lillebror i skolan klockan 8. 9 började sånglektionen, och jag måste säga att vi hann med mycket idag. Tränade in oss på tre låtar och tog sången upp ett snäpp, provade att sjunga till riktigt piano. Det var jätteroligt, men jag måste få kontroll på min röst även när jag tar i ordentligt från magen. Men det går framåt! Efteråt åkte jag och mamma till Jakobsberg och åt sushi, för att sedan gå till stationen. Jag hoppade på tåget till centralen och mötte upp E där. Vi tog oss tillsammans till Ananke-huset (förening som sprider kunskap och hopp om OCD, läs mer på deras hemsida här), och träffade en kvinna där. Vi träffade henne i vintras och spelade in lite av E's dokumentär som även jag var med i. Ett skolprojekt som vi hoppas bli mer. Vi visade filmen och pratade lite, och det kom fram att vi kanske ska få börja föreläsa (!!) för Ananke. De skulle höra av sig inom en månad. Känns så OERHÖRT bra, det är ju detta jag vill! Och det leder till att fler dörrar öppnas.

Jag och E hade det förövrigt skitkul, många skratt blev det. Så är det alltid med oss, för er info. Åkte hela vägen till Bålsta, vilket jag brukar ha svårt för, för att mamma lättare skulle kunna hämta upp mig. Tanken slog mig; "kan inte, jag har PTSD", sen mindes jag vad jag alltid pratar om. Inga ursäkter, jag tänkte att jag gjorde detta för mamma. När det gick hur bra som helst, förstod jag att jag även gjorde det för mig. Tankar som gör mig fri, när de alltid annars fängslat mig.

Nu ska jag skriva ett annat viktigt inlägg, see ya' soon!

/ Yasmine

Ps. för övrigt har min höft hakat upp sig så jag kan knappt gå. Får stretcha lite snart. Ds.

Sjuk? Ett överkonsumerat begrepp

Skriver ett ytterst kort inlägg idag, då jag har fruktansvärt ont i huvudet, sova blir det för mig, jetekyyl.

Idag var jag på teamet, pratade med K först. Vi pratade om familjen, dagarna som varit, intervjun, lite till och  allt annat. Blev fokus på förbättringar också, det är sådant som lyfter mig allra mest. Efteråt traskade aktivitetsgruppen runt vid domkyrkan, åt glass och kikade lite. Sedan tog vi oss till flustret, där mamma hämtade mig. När vi kom hem och burit in varorna lillebror och mamma handlat, vart det projekt runway och lite sång.

Angående förbättringar, började jag och K prata om scid-intervjun som gjorde för mer än ett och ett halvt år sedan, alltså diagnosutredningen. Vad skulle hända om den gjordes idag? Helt ärligt tror jag vi skulle kunna stryka mer än hälften av diagnoserna. Det vore en stor bekräftelse på att jag faktiskt är frisk idag. Inte helt bra, men frisk. Sjuk kan ta och slänga sig in i väggen, hejdå. Detta gör också att vi skulle kunna minska ned medicinerna, vilket är väldigt viktigt för mig just nu. Jag är ingen som vägrar mediciner för sakens skull, men jag tror knappt jag behöver hälften av vad jag får just nu. De flesta är helt onödiga och ger mig bara biverkningar. I psykiatrin kommer jag ut som ganska kontroversiell men ärligt, i det stora hela - tror jag inte på mediciner. Nej, jag tror man behöver ytterst lite om ens det, beroende så klart på varför man är sjuk. Min behandlingsmottagning är en av få mottagningar som närmar sig mina tycken, vilket känns oerhört skönt.

Och så fel BUP hade. Svårt schizofren, kommer aldrig bli frisk, kommer alltid behöva ha tunga mediciner för fjortiosjutton symptom - my ass! Jag är varken svårt schizofren eller obenägen att bli frisk, mina problem grundar sig i att jag är för öppen för verkligheten. Jag tar in allt, vilket leder till att jag blir "sjuk" för att orka. Där ligger mina problem. Sjuk är en definitionsfråga, och begreppet överkonsumeras. Det är vad jag tycker.

Just det, ytterst kort inlägg, ont i huvudet, där gick det allt undan håhååå. Nu kilar jag, kärlek,
Yasmine

LÄS INTE INLÄGGET! Ni kommer hamna i totaly rage

Idag blev det träning på morgonen, två varv och mycket blod, svett och tårar. I alla fall svett, iasch. Iasch, det var ett nytt uttryck. Jag känner annars för att slå den som kom på det först med en lång pinne! Usch, sno uttryck sådär, inte snällt. Eeeh, i alla fall. Vi tränade (nämnde jag det?), jag och min pappa brukar diskutera såna här saker. Inte träning alltså, utan då man pratar utan att komma till sak. "I torsdags var jag på... eller vänta, var det i torsdags? Det kanske var i onsdags... hm... tors, tors, tors, nä det var i tordags! Vi var på bio... vänta, det kanske var fredags...", ungefär PRECIS som jag gör nu. Eller gör jag det? nönönö.

Sorry, dålig humor.

Vi tränade, nu har jag sagt det, klart med det, punkt slut. Vi tränade... alltså... ja, vi tränade!!!!!! och sen åkte vi hem och duschade, klart för detta inlägg, ciao!

Nej nu driver jag. Usch vad jobbig jag blev. Hälften kommer säkert sluta läsa min blogg. Ni kommer missa mycket, för imorgon tänker jag bestämt inte vara jobbig! Imorgon ska jag på pride... eller vänta, PRIDE heter det, med stora bokstäver, och hör sen...

/ tröttjej_92

Vi tränade, åkte hem och duschade och sedan åt vi morotkaka. Den var god.

Jag har sjungit, kikat på TV (projekt runway och topmodel, yaay) och fotat. Och hakat upp mig på att mamma sade  "men vi har ju tagit kort på dig" så jag kände mig egocentrisk och självgod (mamma vet resten, ond cirkel osv) men det blev inga klipp i min väna arm för det, utan att jag hakade upp mig lite till och skämtade om det. Typ. Bra med galghumor! Kommer man långt på.

På kvällen kikade jag på film, systrar i jeans, och åt chips! Ano la rexia kan ta sig i baken, för nu äter jag chips hur mycket jag vill. Fast det var inte särskilt gott, så det blev mest rebelliskt mot ätstörningeeeeen. Eheh.

Imorgon ska jag åka in till schtaden klockan 1, och kika på paraden med M3 och två pojkar. Sedan blir det att lämna packning hos pojkarna, äta middag och kila på debaser och stargaydisco eller vad det nu hette. Och slutligen efterfest! Känner mig fortfarande rätt normal. Ska bli superkul och jag ber er hålla tummarna att jag klarar hela kvällen! I will, det kan ni ge er på.

Nu blir det meditation och lite te, sen sova och vila inför imorgon.

Kärlek, Yasmine

Ps. smart trick att skriva "läs inte inlägget", nu kommer detta inlägg få mest läsare, JAG ÄR SÅ BRA PÅ ATT FÅNGA UPPMÄRSAMHET, wohoooooooooooooo osv.

Ds.

Våga vara lycklig, du fixar det

En lätt euforisk vind sveper in i rummet, griper tag om de sista smutskornen i min själ och mitt hjärta, drar med all skit ut, ut ur huset, ut ur jorden för att fullkomligt lösas upp i tomma intet. Alla gångar som leder intill mitt hjärta är fria, enligt min andliga tro är mitt hjärtchakra upplöst från blockeringar. Jag har ett starkt band till varenda känsla, som jag skrev på SHEDO för ett par månader sedan "För att verkligen få känna den berusning du känner av ett innerligt skratt, måste du våga omfamna det som skrämmer dig mest. Du måste öppna dig och släppa rädslan, för att verkligen våga beröras" - och nu släpper jag in alla känslor. Jag har tillåtit mig falla, jag har tillåtit mig att gråta, jag har tillåtit mig smälla igen en visuell dörr av ren vrede. Och i och med att jag öppnar alla dörrar, lyckas jag också öppna mig för ren glädje. För lycka.


En fras som varit väldigt viktig för mig kommer jag strax skriva. Den har varit viktig, för att den är realistisk. När du befinner dig i ett tillstånd där du vågar släppa in lycka, behöver du inte alls vara "frisk" eller "bra". Om du antar att du måste vara helt fri från sjuhelvetes symptom och sjuka tankar för att kunna kalla dig lycklig, kommer du aldrig våga släppa in lycka. Tillåt dig själv att falla, det är kontrasten mellan mörker och ljus som gör ljuset så bländande. Däremot tycker jag inte du ska se mörkret som en enda väg ut - tillåter du dig själv att falla, måste du även tillåta dig att känna lycka, glädje.

Jag kan känna tårar av en klump i halsen. Tårar kan få klumpen att lösas upp - men tårar kan även rinna då väl klumpen löses upp. Det jag menar är att jag gråter. Ofta. För att jag har tillåtit mig att känna lycka och sorg. För sorg är lika viktigt som lycka, här i livet. Två rena känslor du bör känna för att kalla dig frisk. Att gråta kan vara ett tecken på själslig sjukdom - men oftast är den ett tecken på ren friskhet. Vad är en människa som ständigt är glad? Jag tänker aldrig mer ha siktet inställt på fullkomligt välmående. Att alla delar av livet jämt är i ordning. Det livet existerar inte, för någon. Att aldrig känna sorg är inte ett tecken på ett bra liv - det är snarare ett tecken på att du är död, kaputt, fini.

Jag läser ofta texter av människor som inte vågar ta steget att känna lycka. Det kan handla om tankar som "jag förtjänar inte", tankar som "jag vet inte hur man gör" eller "vem är jag om jag är lycklig?" Jag meddelar nu fullständigt genuint att jag tagit steget närmare. Steget där jag fortfarande kan känna att jag inte förtjänar, men jag accepterar den tanken och låter den få vara där. Steget där jag inser att jag aldrig kan lära känna mig själv, om jag inte även tillåter mig att känna lycka. Det gäller att lita på att du finner dig själv även i ljuset, annars kommer du aldrig ta nästa steg. Lyckan väntar på dig, men lyckan kanske inte alltid kommer rycka dit dig. Det är upp till dig att våga gå dit.

En fras som talar för äkta frihet, för realism som inte är bitter. En fras där jag meddelar att jag ser mig själv som en frisk människa som äger en viss, rätt svår problematik där jag hamnar i sjuka tillstånd. Något jag har. Jag har en sjukdom. Men jag är inte sjuk. Jag är inte "fröken OCD" eller något i den stilen, jag lider av tvångssyndrom och det är ibland väldigt dåligt, ibland rätt bra. Kontraster. Jag har varit i den värsta stormen, men det är bara efter den jag vet vad verkligt lugn innebär. Jag är tacksam. Jag kan till och med tacka dig, för utan din terror hade jag inte varit så stark som jag är idag. Så lycklig. Du visade mig vad lycka var, när du visade mig hur bokstavlig smärta var. Utan smärtan du orsakade, hade jag aldrig varit så här tacksam. Tack, för att du räddade mitt liv, när du nästan var på vippen att ta det.

Jag överlevde. Jag överlevde och lever, och kommer alltid leva, tills jag inte lever längre. Den dagen kommer jag finna äkta frid, för jag har levt. Hade jag dött någon av de här gångerna jag varit snudden inpå döden, hade jag osaligt försökt finna frid utan att lyckas. Jag är tacksam att jag inte dog. Dö kommer jag göra en dag. Men då vill jag dö med vinsten i handen. Jag vill dö med vetskapen att jag ägt livet. Jag räknar till tre.

Ett... jag vill

Två... jag vågar

Tre... jag lyckas

"Jag mår inte alltid bra, men jag är lycklig".

Ta nu steget. Räkna till tre. Du har verktygen inom dig.

Livsglitter från mig, Yasmine

Dagens sjukdomsfokuserade Sverige, psykologbesök och en traumalåda

Idag blev det ingen träning tyvärr, vaknade lite sent. Men det bar av till Uppsala vid tolv, innan fick jag ett intressant samtal, men jag lämnar det åt sidan så länge *nu blir ni nyfikna* och så vidare. Träffade K för ett bra samtal tycker jag. Vi pratade mycket om dagens vård för självskadebeteende och ätstörningar. Det gör mig så trött. Vården i sig gör personer som bara är "lite sjuka" till "väldigt sjuka". Vården i dag måste göra ett val. Det måste läggas resurser tidigare. Det går inte att ta tag i personerna när de närmar sig kulmen av sjukdomen och är färdiga att gå sönder. Dagens psykiatri är ALLDELES för sjukinriktade, all friskhet dessa tjejer (och killar) faktiskt HAR, tas bort, helt. Genom att ständigt bekräfta personernas sjukdom, blir bilden "sjukdom är allt jag har" och det skapar en dramatik inom psykiatrins väggar. Antalet stygn och dagar inlagd blir status, attityden blir sjuk, sjukare än själva problematiken. Det snackas om att förändra omgivningens attityd, men även patienternas och vårdarnas attityd måste förändras. Sjukdom får inte bli en livsstil, då går det för långt. Vi pratade idag om att det vore bra att avdramatisera sjukdom, EJ bekräfta den, göra FRISKHET till prio på samtalen - istället för att bara snacka mediciner och sjukdom. HELA TIDEN görs sjukdomen till självskadarnas värld, de får det intalat i dem att de bara är en vandrande sjukdom. Mediciner och läkarsamtal får inte bli det som prioriteras. Se på min behandlingsmottagning! Där arbetar det HÖGT med friskhet, att utveckla det friska hos patienterna, som faktiskt BLIR friskare. MÅNGA jag pratat med på behandlingsmottagningen uttalar sig om att de blivit räddade. Innan var mediciner och psykiatri allt som fanns i deras värld, de slutade tro på ett liv. Helt plötsligt kommer de till en mottagning där man erbjuds musikcoachning och dramaterapi i första hand - och det här med mediciner behövs allt mindre. Det ÄR inget liv att leva med tio mediciner på en slutenvårdsenhet. Det ska inte behöva gå så långt.

Nu babblar jag på, men jag är ytterst insatt i denna debatt och enligt mitt tycke måste det komma ut. Dagens Sverige blir allt sjukare. Vi likställer psykisk sjukdom med fysiska problem, samtidigt som bland annat vården gör det motsatta - får de flesta cancerpatient ständigt prata i timmar om deras symptom och mediciner? Får de också framtryckt i ansiktet hur hög status de skulle ha om de fick några till tumörer?

Kom gärna med egna åsikter gott folk!

Ja, jag blir upprörd. Och blir jag upprörd är det (som jag skrivit tidigare) illa.

Vi pratade även om kärlek, vänskap och mående. Vi avslutade med att plocka ett föremål ur traumalådan. Det blev en skrivbok. Jag läste igenom varje ord högt, skrattade, höll andan, fnös och K förstod varför. Allt är bara så jäkla sjukt. Jag skulle trott att allt var en hemskt dröm om jag inte hade bevis i form av lådan. Det har hänt. Något jag måste acceptera.

Något annat jag måste acceptera är att jag även mår dåligt. Jag är så inställd på ljus och friskhet att jag glömmer att negativa känslor, ångest och sorg, också ingår i friskhet. Man är inte sjuk för att man känner ångest och ledsamhet ibland. Jag får falla. Bara jag reser mig igen.

På kvällen har jag ätit jordgubbar, blåbär och läst "Skamfläck" av Caroline Engvall. Väldigt bra om tankeväckande bok om destruktivt sex, sex som självskadebeteende. Skriven efter hennes debut (?) 14 år till Salu. Ett tips!

Nu tänkte jag meditera, och läsa lite till.

Kärlek till er, Yasmine

Bara en tankeställare (romantisering och sjukdomsfokusering)

Detta inlägg är inte skrivet för att döma eller anklaga. Jag skriver detta i ren välmening med en viss grund av upprördhet och rädsla. Det är väldigt sällan jag ser en människa som dålig eller ond. I och med att jag tror på godhet, tror jag på en viss typ av ondska, men säger att jag ogillar handlingar istället för människorna som utför handlingarna. Detta är egentligen inte riktat till en eller fler personer, utan till allmänheten, däremot vet jag att det finns människor som behöver höra orden.

Det är få som lyckas uppehålla en positiv fasad i alla väder. Att vara positiv jämt kan innebära en undergång för personer som alltid ler utåt. Jag är som person positiv, men är heller inte alltid den positiva Yasmine med livsglädje. Jag tror på balans. Yin och yang, allt kräver motpoler. För att visa det ytterst ljusa i livet, behövs en kontrast. Min blogg skulle inte ha ett djup om jag ständigt var hurtig – ingen realism, för livet ser inte ut så. Mitt liv har varit rent utsagt fruktansvärt, och jag förvånas själv över min positivitet. Många undrar hur jag överhuvudtaget kan le. Alla har inte den förmågan - jag har inte alltid heller den förmågan - men jag har valt att inte bli bitter.

Jag har länge fasat över den sjukdomsfokuserade gruppen människor på internet (precis som jag skrev här.). Det handlar om (främst) unga tjejer, som utmålat och poetiskt beskriver deras oerhört kassa mående i triggande former med hopplöshet, självmordstankar och självskador. Hade det stannat i harmlösa ord och kortfattningar hade jag inte blivit lika skrämd, men nu handlar det om beskrivningar av självskador på romantiserande och oerhört utmålade sätt. Verktyg beskrivs och hopsätts med romantiska ord, som om dessa hemska beteenden vore något att glorifiera. Det handlar om blottande bilder på sönderskurna armar, sjukhusarmband, britsar och droppställningar. Diagnoser blir användarnamn, mediciner fläks ut i exakta doser och ständiga poem där mörker beskrivs i vackra fraser och svåra psykiatriska ord. Inte ofta kommer ett svårt hot med antingen kryptiska utlägg eller helt enkelt, kortfattat; ”jag orkar inte mer, nu tar jag livet av mig, farväl”.

Bilder läggs ut, bilder kommenteras. Allt omfattar sjukdom och psykiatri, varje dag, hela tiden. Men om det nu är så? kan man tänka. Vad ska jag annars skriva? Där finns en sanning. Men det som händer, är att man skapar en ond cirkel. Är det allt du skriver, kan det å andra sidan BLI allt du är. Går det då inte att vända cirkeln, göra den ljus? Alla "lögner" där du uttrycker hur mycket liv som ändå finns BLIR en sanning. Sanningen kan vara, att det blir vad du gör det till. Med tankar kan du göra mycket. Du kan tänka dig lugnare. Du kan tänka dig till ångest. Om det är dina tankar som driver dig till självskador, kan då inte tankar även hindra dig ibland? Det är svårt, det tar tid, men det går. Och det är i slutändan värt det. Annars fastnar man.

Självklart har vi som mår dåligt inget att skämmas över! Fördomar om psykisk ohälsa är många – och dessa ska vi utrota! Däremot måste vi som bloggar tänka på att det även finns folk som läser, och trots att det är en sanning, finns det bättre sätt att hantera sanningen på. Du skriver det inte i en dold dagbok, utan blottat och öppet för världen att läsa. Även för psykolog och människor som kan hantera den brutala sanningen, och blir klokare på det. Men de som ser texterna som beskriver självskador och bilder på nysydda ärr, är även de som är där du var för några år sedan. De som precis har börjat. De som ser bilderna, tänker "jag har inte lika många ärr, ingen kommer ta mig seriöst" och två minuter senare gör några nya sår. De som kanske sitter där du är om några år. Om du visste att du kunde stoppa det från att hända, skulle du göra det då? Faktum är, att du kan det.

Jag kan förmoda att det finns de som tänker på sin egen vinst, men faktum är att de inte heller vinner på det. Jag har sett kommentarer på bilderna som säger ”så mycket skar jag mig också igår”, vilket mycket väl kan leda till att du planerar en ännu värre självskada nästa gång. Om möjligt kan kommentarerna säga ”vad mycket du skurit dig vännen, tycker synd om dig” vilket ger dig något som kallas ”medlidande”.  Jag känner också med dessa personer, även om jag tycker deras beteende kan vara skrämmande. Inte ”lider med” utan ”känner med”.  Unga som gamla med psykisk ohälsa behöver MEDKÄNNANDE, inte MEDLIDANDE. Medlidande prisar lidandet. Empati kan faktiskt ge en kick, vilket är rätt i dess rätta sammanhang. Men om kickarna gör att personen uppehåller sin sjukdom, sitt lidande, är det då det personen behöver?

Målet som det verkar är pepp och friskhet. Men målet som det är, må vara ännu starkare mörker. Allt blir motsägelsefullt och ord som ”kämpa, du klarar det” blir utan substans då nästa fras lyder ”jag mår också så dåligt så jag vill ta mitt liv”. När hot förekommer, blir jag faktiskt upprörd. Samtidigt tänker jag, dessa personer kanske inte kan hjälpa det? Och det kan stämma, men precis som att min lillebror med högfungerande autism måste lära sig sociala koder, kanske dessa personer måste lära in ett annat beteende. För att kunna må bättre, och hjälpa jämlikar. Kan jag vara en av de som öppnar unga tjejer och killars ögon, om så bara lite, är det så jag vill göra. Detta måste stoppas i tid. Och för all del – sjukvårdspersonal som uppehåller detta!

Psykiatrin behandlar sjukdom. Inget konstigt? Men om vi istället skulle få det att se ut så här: psykiatrin behandlar friskhet. Det är "sjuka" personer som kommer in. Men friska människor är så de bör komma ut. Om vi istället skulle öka det friska... istället för att minska det sjuka? Genom att uppehålla, bekräfta, sjukdom - sätter vi bara ett namn på det. Ett namn som ska ge behandling, men i många fall ger det bara mediciner som hjälper i några månader och sedan förstör. I papper skrivs uttryckligen "svårt sjuk patient" och personen som i själva verket skulle behöva benämnas "frisk med en sjukdom" får en bekräftelse på att - ja, jag är svårt sjuk. Börjar försöka passa in i det begreppet, även när den blir bättre. Vågar inte bli bättre, för då kanske den inte får hjälp. Håller krampaktigt kvar vid sjukdom. Tillslut försvinner allt friskt, och då är det redan försent. Självklart ska det tas på allvar, med sjukdom! Men det kan göras på olika sätt. Framhäv friskhet utan att förneka sjukdom. Blunda inte för mörkret - men prioritera det inte! Balansera sjukdomssnack med friskhetssnack. Balans - yin och yang.

Jag har tidigare inte vågat uttrycka såna här åsikter. Men jag känner att det är rätt i tiden nu. Jag vill väcka andras ögon, ge en tankeställare, påverka till det positiva. Det är detta jag vill föreläsa om. Och då det kommer ur Yasmine, 20 år, före detta självskadare med stor erfarenhet av psykisk ohälsa – är det inget dömande utan en tanke!

Vad tycker ni? 

Tack!
Ljus och friskhet, Yasmine

Tema: självkänsla

... eller?

Som sagt - tänkte jag denna vecka skriva lite om självkänsla!

Att som ung tjej idag få en bra känsla, är väldigt svårt. Allt tryck från vänner, skola och familj, prestationskrav och måsten - är ingen bra grund för en bra självkänsla. Det är få unga tjejer (och killar) som är helt nöjda med sig själva, och detta får konsekvenser.

När jag var yngre, visste jag inte så mycket om andras självkänsla. Alla antog kanske att självförakt inte var ett problem hos andra. Det största kravet kanske var kravet - att vara självsäker, vilket blir något paradoxalt. Jag tänkte inte att självbilden var ett problem för mig heller, hade mer eller mindre accepterat att jag var mindre värd. Och plötsligt så var jag i sjukdomens klor, och självföraktet blev ett faktum. Självföraktet fick mig att tvångstänka dagarna i ändå, det fick mig att svälta mig tills döden närmade sig, det gjorde mig svårt deprimerad och benägen till daglig ångest. Vid den tiden visste jag inte varför, jag visste bara att mitt självförakt var farligt. Kanske var jag ett extremt exempel, men på senare tid har jag märkt hur oerhört många unga människor som har en fruktansvärt skev självbild. Självbilden ligger i grund för mycket, och det är kanske inte konstigt att självskade- och ätstörningsproblematik ökar. Ska det behöva vara så här?

Du ska...
... se bra ut
... ha rätt kläder, smink och frisyr
... må bra, vara glad och positiv
... ha bra betyg och god arbetsförmåga
... ha många vänner och en bra familj
... vara smal, näst inpå underviktig
... leva gott och vara populär, ha hög status

Och uppnår du inte detta, vad händer då? Då spelar ingenting roll. Då görs livet till svartvitt, och har du inte allt detta - sjunker du hellre till botten och väljer destruktiva problemlösningar. Allt du strävar efter är perfektion, och för många kan det sluta som det slutade med mig. Hur undviker man det här? Det är ett väldigt svårt samhällsproblem som måste förändras.

Jag tänkte göra detta till ett "tema" (hej jag härmar min egen redaktörsblogg, shedo osv), tema: självkänsla.

Här tänkte jag skriva...

• Dagbok, där jag varje dag skriver vad för tankar om mig själv jag haft, 3 bra saker med mig själv under dagen och 3 dåliga!
• Hur jag förbättrade min självkänsla
• Länkar, media
• Vad jag har för positiva, samt negativa egenskaper
• Vad jag har att säga ER!
• Pepp, pepp, pepp
• Övningar, tips och idéer
• Hur det är (idag)/hur det borde vara (hur jag vill att det ska vara)
• Och lite till!

Återkommer senare med dagbok...

Skriv gärna era tankar/insikter!

Värme och kärlek, Yasmine