Resumé av föreläsningen jag hade i psykiatrins hus, 4 november

Hej alla fina!

Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.

Jag i föreläsningssalen

Jag i föreläsningssalen

Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.

Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.

Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.

När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.

Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.

Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.

Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.

Värme och kärlek, Yasmine

Ps. här kommer även bilder från UNT!

Omslagsbilden

Innehåll, leva sidorna

Innehåll, leva sidorna

2 månader, du fattas oss.

Har ju egentligen inte tagit mig tid att berätta om den senaste tiden, då jag hittat på en hel del. Har nu haft en underbar helg, och helgen innan den likaså, och veckan emellan innehöll roligheter också. Tänkte ta imorgon till att berätta om allt. Ska också lägga ut Del 2 om OCD, mobbing och skola.

Idag är det den 16:e september. Det vill säga två månader utan dig älskade vän.

I många år har jag anat att något som detta skulle hända. I många år, sedan jag för första gången hörde "forgiven" med Within Temptation har jag lyssnat och tänkt, vetat att den skulle passa in någon gång. Bara vetat någonstans i bakhuvudet. Idag lyssnade jag på "forgiven" på bussen. Inte för att jag trodde att någon skulle lämna mig. Utan för att någon lämnat mig.

Vet du finaste ängel, det är så. Du är forgiven... men saknaden värker. Tänkte lägga upp låten här, precis som den är skriven, för er att ta del av.

Couldn't save you from the start

Love you so it hurts my soul

Can you forgive me for trying again?

Your silence makes me hold my breath

Time has passed you by

Oh, for so long I've tried to shield you from the world

Oh, you couldn't face the freedom on your own

Here I am left in silence

You gave up the fight

You left me behind

All that's done's forgiven

You'll always be mine

I know deep inside

All that's done's forgiven

I watched the clouds drifting away

Still the sun can't warm my face

I know it was destined to go wrong

You were looking for the great escape

To chase your demons away

Oh, for so long I've tried to shield you from the world

Oh, you couldn't face the freedom on your own

And here I am left in silence

You gave up the fight

You left me behind

All that's done's forgiven

You'll always be mine

I know deep inside

All that's done's forgiven

I've been so lost since you've gone

Why not me before you?

Why did fate deceived me?

Everything turned out so wrong

Why did you leave me in silence?

You gave up the fight

You left me behind

All that's done's forgiven

You'll always be mine

I know deep inside

All that's done's forgiven

Ljus och kärlek, Yasmine

<3

I had a vision that the colours had bled away

and I had nothing to follow

Was in a prison and my life was stuck on replay

And all my wishes were hollow

You were a beam of light

Lit up my broken sky

There was just something about you

I had a vision and it painted the world for me

And now I'm laying beside you

I don't need to wander anymore

I have found what I've been looking for

I don't need a map to know the way

I don't need a map to tell me where I'm at

Now I believe in more that I can see 

Now I can breathe again and 

I don't need a map to know the way

I don't need a map, you'll always light the path

Adam Lambert - Map

Älskade ängel, du kommer för alltid betyda ljus.

Älskade vackra ängel. Du kom in i mitt liv med ett ljus så starkt, jag kände din styrka och den fick mig att själv ana min inre kämpe. Jag kände från starten att du var speciell, inte som alla andra. Jag visste att ditt liv innebar en kamp, det gjorde mitt med, men vi båda kunde stötta varandra och påminde alltid varandra om det ljus vi såg i den andras ögon. Jag minns första gången jag träffade dig, det kändes fint att få krama om dig på riktigt, jag kände genast igen dig och de två andra vännerna på centralen i Stockholm. Du var vacker, jag minns det, känner igen bilden i mitt huvud som om det vore igår. Jag förstod att det fanns något mörkt och trasigt bakom din starka yta, jag kunde ana det i din blick när den sedan färdades iväg bort för ett ögonblick. Jag kände en direkt dragningskraft, kände att du var en vän att omfamna med både kropp och själ.

Vi hade kontakt, en speciell kontakt, ofta varje dag, och jag fick ta del av ditt liv. Att läsa hur allt mörker grep tag om ditt inre gjorde ont från första början, jag ville göra mer, jag hade velat göra mer. Jag längtade efter att få se dig igen. När vi äntligen träffades hos en vän till oss i en annan stad, tillsammans med många av våra underbara vänner, som de också lärt mig se livet ur ett annat perspektiv. Under en väldigt tuff period, fanns det alltid någon att känna styrka ifrån. Du var en av dem. Jag minns det där dygnet med glädje, och jag minns den stunden jag fick slå mig ned med dig i ett ensamt rum för att ta hand om dig i ett svårt ögonblick. Ögonblicket var ett av många. När vi pratade, fann jag en kontakt, jag kunde nästan ana din innersta själ kika fram, och plötsligt skrattade vi till. Jag såg en annorlunda vänskap, när man kanske inte sågs varje dag, kanske inte delade en vardag, men delade något så mycket djupare. Jag tror du kände likadant. Jag tror du känner likadant.

Sedan föll mörkret. Omfamnade dig, och lät inte mig ta bort det, för att själv kunna omfamna. Det fanns där, det levde i dig, men jag kunde fortfarande ana det skarpaste ljus. Jag fick höra om din kamp, din vilja att få leva, din besvikelse av att inte kunna, att inte få ta del av det ljus du sände ut till alla andra. Jag grät, många gånger. Jag ville inte förlora dig, vännen. Jag ville inte släppa taget om den här annorlunda, underbart fina vänskapen du gav mig. Jag ville inte tro att det var försent. I slutet av 2011 fick jag äntligen omfamna dig igen, jag kände hur värmen strålade genom min kropp, hur jag ville gråta av lycka att få se dig. Jag såg hur trasig och förstörd du var. Jag visste hur de som skulle hjälpa dig egentligen, de som har som arbete att ta hand om trasiga och skadade personer, skadade än mer. Tanken på det fick mig att känna en klump i halsen.

Vi stod precis framför scenen till vårt favoritband Within Temptation. Du tog min hand och log, vi sade båda att vi var så lyckliga, att ingenting skulle få förstöra den här kvällen. Våra demoner skulle inte få krypa under vårt skinn inatt, nu skulle vi bara ta in musiken och andas in den glädjande doften av lycka. Musiken började, och jag kände ett lugn sprida sig inom mig. Det mörker jag annars kände var så kompakt, tunnades ut, och jag log med hela mitt ansikte. Jag såg att du gjorde detsamma. När "Angels" spelades, vår favoritlåt, tårades mina ögon och jag såg på dig, du såg så lycklig ut, oförstörbar för en stund. Innan vi delade på oss den kvällen, kramade jag om dig två gånger, utifall att. Sedan vaknade sanningen till liv, och båda våras kamp startade på nytt.

Ett och ett halvt år gick sedan den kvällen. Jag fick ofta små meddelanden från dig där det stod att du saknade mig, att jag var en underbar vän, och det avslutades med "kärlek och ljus". Jag kände din kärlek, jag kände ditt ljus. Jag önskar du kunnat se det hos dig själv. Jag önskar du förstått hur värdefull och älskad du var. Men ditt liv tog en ny vändning. Du tog dig ur en psykiatri som förstörde, du berättade hur fri du kände dig. Hur ljuset nu skulle regera. Jag ville tro dig, och trodde dig, men tvivel fanns. Tvivel jag aldrig visade. Tvivel jag skämdes för. En del av mig visste att du skulle klara dig, du hade hittills tagit dig igenom hinder så svåra att få skulle klara det. Och du stod fortfarande upp. Du var stark, men skör, på samma gång. Trasig, men med ett starkt ljus inom dig.

Du började ett nytt liv, tog över ett namn som speglade ljuset, och allt verkade förändras. Du skrev ofta hur allt kändes bättre, i efterhand anade jag en bit tvivel i det du skrev. Då ville jag tro att inga tvivel fanns hos dig, jag ville tro att du skulle få det liv du drömt om, och jag gladdes med det hopp du kände. En känsla fanns hos mig, en känsla jag var rädd för. En känsla som bet och rev inuti, en känsla jag ville bli av med. En känsla som bar en insikt om hur det kunde sluta, hur mörkret skulle kunna bli för ihärdigt för att kunna ta sig levande ur. Jag frågade ofta hur du mådde, och du svarade aldrig på den frågan, du lät bara din värme omfamna mig och avslutade med "kärlek, styrka och ljus". Om jag bara förstått hur du led i det tysta. Hur du fortfarande kämpade. Hur du kände att ditt ljus brann ut. Jag hade gjort allt i min makt för att rädda dig, älskade vän. Men jag inser att jag inget kunde göra. Jag kunde bara ta emot ljuset, och sända samma ljus tillbaka. Hoppas att du kunde omfamna en del utav det.

I början av juni ville jag fira min födelsedag med mina vänner, och ville hoppa av lycka när du skrev att du skulle komma. Rädd att det inte skulle bli så. Rädd att aldrig mer få träffa dig. Men du stod där, vid brevlådorna nedanför backen upp till vårt hos. Du stod där, änglalik som alltid, och log när du mötte upp mig. Jag kramade om dig, ville krama om dig för alltid, för då skulle inget hända. Jag var lycklig den kvällen. Vi åt mat, fikade, pratade och åkte sedan till Stockholm för att slå oss ned vid en pub. Du verkade också lycklig. Jag hade aldrig kunnat ana. Även fast jag kunde det. En bit av din trasighet, skönjdes bakom leende ögon. Vi bestämde allihop, för att göra om det. Och för att gå på nästa konsert av Within Temptation, som vi alla lyssnade på. Jag kramade om dig snabbt men hårt den kvällen, för att sedan skiljas åt till varsitt tåg. Ditt vackra ljusa hår och din kropp som vände och gick, blev den sista bilden jag fick av dig i livet. En och en halv månad senare fanns du inte mer på jorden.

Jag kunde ana att något skett, jag kände det i hela kroppen när jag kom hem den kvällen. Jag fick en impuls att snabbt slå på datorn, gå in på Facebook. Mejl hade kommit. Jag läste ett snabbt, och gick sedan över till ditt mejl. Jag läste allt som stod i mejlet, till mig och några andra av dina vänner, de skrev saker som "hon som verkade börjat leva igen". Jag förstod genast, men satt tyst och läste vidare. Ville vara säker. Sedan stod de där orden, jag helst av allt inte velat läsa. Så tydliga, så uppenbara. Det stod att du tillslut inte orkat mer. Att du avslutat ditt liv. Älskade ängel... så många frågor väcktes. Jag bröt ihop, började skaka och gråta, ropade på min mamma som kramade om mig. Samtidigt som jag kände en sten samlas i halsen, hade en sten från bröstet lossnat. Nu hade du funnit frid. Behövde inte lida mer. Jag önskar bara att allt detta skett i livet. Om jag bara fortsatt krama dig när vi skiljdes åt sist vi sågs... kramat om dig så länge att du inte kunnat göra något. Krama dig för evigt.

Jag önskar du sett det ljus och den kärlek du gav till oss andra. Jag önskar du förstått hur värdefull du var, och är, och alltid kommer vara. Jag känner dig ofta i luften, känner ditt ljus omfamna mig som förut, och jag vet att du vill att jag ska känna det ljuset. Låta det ljuset följa med mig genom livet, kämpa, inte bara för mig, men för dig. Vi var överlevare. Nu ska jag vara din överlevare också. Jag kommer alltid ha din kärlek med mig i hjärtat, den kommer aldrig dö ut. Den kommer alltid påminna mig om en vacker, annorlunda vänskap, som aldrig kommer försvinna. För mig finns du fortfarande. Jag kan ana dig i svåra stunder, känna dig andas hos mig. Andas. När jag första gången kände att det kunde vara försent, efter att vi kramat om varandra efter att vacker musik nått våra öron, skickade jag dig en låt som handlade om att andas. "Breathe". Jag hoppas att den sången kanske väckte ett litet ljus av kärlek hos dig. Just därför, kommer den alltid betyda mycket för mig. Den låten väcker starkast känslor, låter flest tårar komma till liv.

Du var så vacker, L, inifrån och ut. Den sköraste men ljusaste människan jag känt, och jag har förstått att jag betydde mer för dig än jag förstod. Du betydde mer för mig, betyder mer för mig, än du någonsin kan ana. Jag läste för några dagar sedan det sista jag skrev till dig. Det slutade med ordet "ljus" och ett hjärta. Jag kommer minnas dig precis så. Jag vill att det är de ordet du minns också, för det speglar hur jag och många andra såg dig. "Ljus". Du var ljuset L. Du var ljuset, du var kärleken, du var hoppet, för oss andra.

Jag önskar du också sett det.

Kärlek och ljus, din vän föralltid, Yasmine

Vila i frid, älskade L.

Har inte skrivit på länge, har inte kunnat formulera ord. Har ännu inte tillräckligt för att kunna beskriva, berätta ordentligt, så jag låter detta inlägg bli kort men ändå ge en inblick i vad som hänt.

I torsdags kom det där meddelandet, det där jag fasat för, det där jag önskade aldrig skulle komma. Det stod att du inte fanns mer på jorden. Din smärta hade blivit för stark för att du skulle orka fortsätta. Jag vet att du är med mig nu, jag kommer aldrig glömma ditt ljus. Vackraste, finaste L. Jag har så mycket att säga, men jag vill hitta rätt ord, inga uttryck ger dig rättvisa. Du var en ängel i livet, nu är du en ängel i frid. Ljus och kärlek. <3

Yasmine

----------------------------------------------------------------

These tears I've criedI've cried a thousand oceansAnd if it seemsI'm floating in the darkness

Well I can't believe that I would keepKeep you from flyingAnd I would cry a thousand moreIf that's what it takes to sail you homeSail you home, sail you home

I'm aware what the rules areBut you know that I will runYou know that I will follow youOver Silbury Hill through the solar fieldYou know that I will follow you

And if I find you, will You still remember Playing at trainsOr does this li-little blue ball just fade away?Over Silbury Hill through the solar fieldYou know that I will follow you

I'm aware what the rules areBut you know that I will runYou know that I will follow you

These tears I've criedI've cried a thousand oceansAnd if it seemsI'm floating in the darkness

Well I can't believe that I wouldn't keepKeep you from flyin'So I would cry a thousand more if that's what it takesTo sail you home, sail you homeSail you home, sail...Sail you... home

See the sun

Halloj, nu är jag hemma från Uppsala och är uppäten... färdigäten, heter det kanske, och klar! För att sitta här alltså.

Helgen började på lördagen med att älskling kom med bussen vid halv fyra, så jag kilade genom skogen och hämtade honom på andra sidan. Ni skulle förstå om ni varit i Idealbyn. Vi kilade hem till mig och lyssnade på när mamma skulle förklara exaaakt hur vi skulle ta oss till när vi kokade kaffe, stängde av tvättmaskinen etc, etc. Sen blev jag hennes mamma istället, vi byter roller ibland, hönsdotter och hönsmamma. När hon åkt spenderade jag och F kvällen själva i huset. Långa intressanta diskussioner blev det, och mycket pussande. Vi lagade middag tillsammans, och drack lite vin och cider på kvällen, sen pratade vi oss igenom halva natten. Alex (lillebror) kom hem klockan elva dagen därpå, men då kilade vi in till mitt rum och sov/vilade vidare. Morgonen och dagen spenderades med käraste F, och jag försvann i min lyckobubbla. Vi har planerat lite skoj inför den kommande tiden också, roligt! Söndagen spenderades sedan lite framför datorn, lite framför TVn och lite i telefon. Det blev ett superviktigt och lättande samtal, oron angående det jag mådde dåligt över tidigare i veckan försvann helt. Kändes som en sten lossnade. Med lugnet från samtalet, och kärleken från F började denna vecka bra.

Jag tränade i morse, duschade på curves och åkte iväg till musiken. En ny tjej var med, vilket var superroligt, och som alltid skönt och kul att sjunga till instrument och prata med de andra. På bussen in kikade jag ut genom rutan och lyssnade på en låt jag alltid blir så glad av... Tänkte på allt fantastiskt som hänt, all kärlek och glädje i mitt liv, lyssnade till tonerna och kände mig totalt och helt tillfreds med livet. Låten heter "see the sun" med Dido, och den har jag lyssnat på varje vår sedan flera år tillbaka, börjar bli en liten tradition. Kopplar ihop den med lycka och sommar. Kan ju alltid slänga in den här:

Handlar lite om att hur svårt livet än är, gäller det att göra det bästa av det. Saker blir bättre, det har jag insett. Det är ju liksom det budskapet jag bland annat vill sprida.

I veckan tänkte jag skriva på boken, var så länge sen nu. Har lite mer motivation slash inspiration, vilket är så skönt. Nu tänkte jag spela lite piano, sedan får vi se. Ta hand om er, uppdaterar mer i veckan.

Kärlek,
Yasmine

Här går det snabbt!

Litet mini-inlägg innan musikgruppen!

Igår var jag iväg till en inspirationsträff med hjärnkoll, "att nå ut i media" var temat jag valde. En väldigt intressant träff, med väldigt inspirerande människor. Vi var inte många, men då var det också lättare att alla fick komma till tals. Var faktiskt lättare att ta sig dit än jag trodde, var bara att följa vägbeskrivningen lite lätt och så var man där. Kursen höll till på Tollare folkhögskola, där jag varit förut på ananke-läger.

Vi började med lunch och prat, sen rullade dagen på av sig själv. Kändes inte tråkigt en sekund. Lärde mig en hel del, både om media, de andra och mitt eget arbete, och vet lite mer hur jag ska gå tillväga. När jag varit med i media förut har jag inte riktigt haft kunskap om hur det fungerar, och det har varit svårt att få ihop rätt budskap inom tidsramen. Samtidigt ångrar jag inte det jag gjort, det har varit lärorikt det med. Men nu har jag ännu mer skinn på nesan, eller vad det nu heter.

På vägen hem spann tankarna på, och jag blir lite smått "#¤!*&%-galen på mina tankemönster. Saken är den, att jag inte analyserar något jobbigt eller känslomässigt krävande, utan jag analyserar ungefär allt. Typ "där står en stol, står stolen där? Hur många stolar har jag hemma? Är stolen vit? Hur stavas vit? Varför finns stolar? VARFÖR FINNS JAG???", snacka om att vara lite överdrivet analytisk och tänkande -.- Försöker konstatera att stoljäveln står där, varför eller hur spelar ingen roll, men tankarna rullar på av sig själva. Måste bryta i tid, för det känns både pinsamt och irriterande att stå och reflektera över hur jag klev in genom dörren och varför, när jag står och pratar med någon, frågan är i vilken ände man ska börja. Mina tankar har alltid varit lite märkliga, men någon måtta får det vara.

Förövrigt - bra helg, mycket skratt och roliga människor. I veckan är det en del inplanerat, och en del som ska planeras lite mer. Gäller att få någon lucka att andas, samtidigt som jag tycker om när allt rullar på och sker snabbt. Först ska jag bege mig till Uppsala för att träffa A och CO! Här skall det sjungas, tjohoo.

Ps. nostalgi:

 Kära Bert, du är en äkta man. Utan dig hade jag egentligen inte haft någon barndom. <3


Ps 2. Skrev jag nyss mini-inlägg..?

Här behövs lite skratt

Halloj!

Nu sitter jag på min fåtölj, min standardplats i mitt rum. Läget är under kontroll, skrev ett väääääldigt jobbigt mejl till behandlingsstället jag pratade om, så jag försöker göra helt andra saker så jag kommer bort från det där. Med andra ord - inga mer ord om det.

Igår begav jag mig till Uppsala för en trevlig fikastund, och efteråt ett hjärnkoll möte. Hela dagen gick bra, så bra att jag glömde bort att äta (...) och höll på att halvt dö av hunger och kramp och andningsproblem och hjärtrubbningar (har jag berättat att jag var en riktig drama-queen som barn? Då jag dog av hunger, DOG jag av hunger, eller smärta, eller trötthet eller vad det nu än kunde vara. Hähä). På mötet var det filmning av oss "brukare", och det kändes kul att få träffa alla igen. Många bra idéer, och intressanta konversationer. Träffade även en gammal vän från innebandyn på bussen, vilket var jätteroligt.

Förutom det, blev det slut-på-pengar-smsande och en film på kvällen. Såg "vi måste prata om Kevin" vilket är en film jag tycker porträtterar ren ondska. Handlar om en mamma som föder en son, och upptäcker från början att något med sonen inte är som det ska. När han är tonåring begår han en fruktansvärd handling, och efter år av ren psykopati, funderar mamman på om man kan älska sin son till alla odds.

En bra, men väldigt fruktansvärd film som på sätt och vis väckte jobbiga känslor. "Nej barn kan inte vara psykopater, alla barn är goda från början etc" men där kan jag tyvärr säga att jag inte håller med. Det är tabu, det pratas inte om, men jag tror (och har upplevt) att barn kan födas... ja, onda. Psykopati är intressant, och det tänker jag inte gå in på så mycket mer, för ja... Det väcker en del känslor. Men i alla fall.

Idag har jag hunnit promenera med mamma, skriva mejlet, läsa lite och skriva ett par mess. Har lite planer i veckan, så får vi se hur det blir.

Nu ska jag försöka göra/se/läsa något riktigt jäkla roligt, det behövs!

Ljus, Yasmine

-------------------------

Resumé och reklam!

Måste erkänna att jag har lite bristande fantasi då det kommer till vad jag ska skriva här just nu, men idag får det bli lite resumé och reklam!

Igår vaknade jag vid tio, gick upp och åt frukost, och slog mig ned här. Efter några timmar tänkte jag meditera och slog på någon meditations-cd, och lyssnade till en skånsk mansröst som låååångsamt förklarade att "bluuunda, andas genom näääääsan, och detta är till för att ni ska mediteeera och inte sooooova...", ungefär så mycket hörde jag innan det blev Zzzznark. Sov bort tre timmar och som vanligt hamnade jag i den omtalade sömnparalysen, dvs lillebror kom in och försökte prata, men jag kunde inte svara för jag var paralyserad trots att jag var medveten om varje ord. Alltid lika creepy, men jag har varit med om det i perioder dagligen, sedan jag gick i åttan. Drömde (*damdamdam*) konstiga drömmar också, den ni!

Resten av dagen/kvällen/början på natten, satt jag vid datorn och pratade med cyber-vänner, åt ett äpple och gick i säng vid tre. Mormor var här, då mamma var borta på någon stå-upp grej med en vän. Melodifestivalen har jag hittills knappt sett, det mest irriterande programmet i världshistorien, näst efter "på spåret" och "så ska det låta". Vet inte vad det är, men jag tål det inte. Den första killen var söt hann jag se, och så vann Seanis bananis, mer hann jag inte se. Pratade i telefon med fina J och M1 också + mediterade för lite spök-kontakt.

Idag har jag sovit (höhö), sett på en film (miffo som gick på teven) och kilat över med mamma till morfar, som fyller år imorgon. Fika, mat, skratt och trevligheter. Nu ska jag strax titta på film och sedan sova, för imorgon bär det av till Uppsala! Bland annat för ett hjärnkoll-möte.

I sjieeelen mår jag okej, men min kropp beter sig hell-udda. Rycker till i spasmer på grund av att jag är spänd och mår allmänt illa. Måste verkligen lära mig att slappna av, har nästan börjat gå på rutin och krypa ihop med musklerna. Funderar på att försöka gå på massage eller något.

Uppdaterar imorgon!

Ljus, Yasmine

-----------------------------------------------

Nu tänkte jag göra lite mer reklam för mina kära vänner på SafeSoul!
På sidan kan du läsa mer om vårt arbete vi gör för att förbättra livskvaliteten för unga drabbade, där finns även vi föreläsare med och information om oss.
Forumet är en gratis mötesplats där du kan få kontakt och stöd med andra i samma sits, där finns även vi föreläsare med för stöd och kunskap.
Ni är alltid fria att kontakta oss!

Ibland när man andas, då slinker det in luft. Tror jag.

Heeeeeeeej kära läsare!!

Nu har jag varit glad, lugn, aningen nack-spärrig, men väldigt mycket bättre i några dagar. Har egentligen inte gjort så värst mycket mer än att sitta vid datorn, men den konstanta på-flykt känslan har släppt. Och så garvar jag mig både stum, blind och döv. Det sistnämnda skulle jag i och för sig mer vilja lägga över på min mamma, och resten som hört mig. Höhö.

Känner att jag vill få ur mig lite av min positivitet också, nu när det mesta knaset sprungit iväg, om så bara för en stund är jag nöjd. Har lärt mig att njuta av de bra stunderna och ta med dessa in i de dåliga - istället för tvärtom. Det här med att ändra sitt sätt att tänka tror jag är A och O, och jag tror jag aldrig skulle kunna må så dåligt att mina tankebanor blir som förr. Har kommit för långt.

Hmmmm... ja, kan räkna upp tre saker som är roliga, för att spinna vidare på det här med gladigheten.

1.

Roliga telefonsamtal/sms. Ja, såna finns det gott om. De flesta är lite väl över-ointelligenta, lite väl knäppa och innehåller lite väl fula och konstiga ord - men det är sådant som gör livet värt att leva! Nyss skrev jag 5 konstiga saker till min mamma, medan jag var hos pappa ett hus bort, och mamma tyckte antagligen det var hysteriskt kul. Hon svarade kort och konsist, för att inte bekräfta min knäpphet. Då kan den bli lite väl utsvävande, min mamma vet hur hon ska hantera den. När hon inte är på samma humör själv, för då har vi en skylt med "stig in på egen risk" utanför dörren. Och så vidare.

2.

Evelyns videoblogg. Det var jag och mitt ex som hittade den för ett par år sedan, på SVT-humor. Alltså, egentligen är den verkligen inte rolig. Samtidigt som jag sällan skrattat så mycket, för att den är så torr och HYSTERISKT ROLIG! Älllllllllllskar människor som kan bjuda på sig själv, och driva lite med sitt ursprung/läggning/åsikter/personlighet etc. Det kan Evelyn. Jag ska gifta mig med henne när jag blir stor.

(Ja, videon var väl utvald)

3.

Metaforer.

"Jag sitter i en mörk tunnel, väggarna kryper närmre. En evighet utan tecken på avslut. Mitt hjärta slår fortare, och en känsla av rädsla kryper inpå. Allt som sker runtom mig blir suddigt, och jag blundar så rynkor bildas över mina ögonlock. Ångesten stryper mig sakta inifrån, och i mina hörselgångar sitter en gubbe som skriker åt mig, väser, vrålar, för att jag ska slippa denna känsla av vanmakt"

Ja, det är alltså jag när någon tuggar, smaskar eller sörplar. En ren jävla plåga med andra ord, gubben har jag döpt till Bertil.

Så var det med det, nu ska jag se en film och så får vi se vad som händer sen!

Värme och kärlek från en uråldrig permanent länk.
 

Lite smärta och lite ljus

Woop woop!

Ja, nu var det några dagar sedan, fick äntligen ett utrymme att skriva.

Vi börjar med det negativa för att få det avklarat.

Läget växlar, och är periodvis rätt illa. Från fredagen till igår var jag helt utanför min egen person, eller kanske snarare inifrån, och kikade ut. Ingen kontakt med varken mig själv eller världen, har fungerat per automatik. Varje dag har jag vaknat genomsvettig, helspänd och redigt borta, någon dag slutade det i tyst gråt. Drömmarna gör mig galen. Märker att någon slags inre stress strålar ut genom kroppen, vilket leder till kliande hud, värk i lungor, muskler och leder, yrsel och andningsproblem. Har inte riktigt kunnat särskilja det ena från det andra, men har en viss aning om vilka grunder måendet står på. För det första är jag mer eller mindre medicinfri vilket är ack så skönt och behövligt, och någon tung tjotahejsan vägrar jag gå tillbaks till. Däremot är barriären mellan mig och mina känslor borta, och allt jag dolt kommer fram. Trots att jag anser att jag inte bör ha mediciner i det omfånget och att det finns (mycket!) bättre sätt att hantera svårigheter, saknar min kropp något den haft i sex år, och då är det inte konstigt att kroppen ballar ur. Först vill jag vänta två veckor och se om det kan bli bättre, då min kropp vant sig.

Jag är väl medveten om att medicin inte har varit en lösning för att jag ska bli fri, utan bara för att jag ska slippa problemen en bit till. Någon gång måste jag ta itu med det, jag VÄGRAR ta mediciner hela mitt liv, det domnar bara bort, grunden finns kvar. Då kan jag lika gärna göra det nu, när jag någonstans ändå är mer mogen än jag var förut. Och nu när barriären är borta är allt mitt framför mig, och jag splittras upp och vet inte om jag ska blunda eller inte. Jag vet inte vad som är bäst. Jag satsar på en balans, titta utan att gräva, försöka leva, fungera i vardagen, framtill jag befinner mig i det stadiet där jag är redo. Jag förlitar mig på mig själv och kommer aldrig lägga ett ansvar hos någon annan, jag kan få nycklarna men måste använda dem själv. Problemet nu är att jag har 100 nycklar och vet inte vilken eller vilka jag ska välja. Det finns en tanke, en idé, ett hopp, och blir det som jag och många i min närhet vill, kan jag snart ha tillgång till dessa nycklar. Mejl ska skrivas, eventuella samtal ska ringas, frågor ska få svar. Vill inte dela med mig för mycket än, hinten jag kan ge är att jag hittat ett ställe som behandlar min typ av svårigheter. Det måste bara fungera rent praktiskt. Givetvis kommer jag fortfarande besöka teamet, och jag kommer inte ge upp och bli omhändertagen på det sättet, bara få hitta en plats som kan bearbeta det tunga jag bär på, på bästa sätt.

Jag ser egentligen inte den jag är i diagnoser och symptom, däremot är det en lättnad att förstå varför jag upplevt alla dessa former av känslor. När jag var 14 och ständigt befann mig i ett dröm-tillstånd där jag inte hade någon som helst kontakt med mig själv och omvärlden, förstod jag inte varför. Jag trodde jag var ensam, galen. Vetskapen om att många andra har upplevt detsamma, och liksom jag vandrat genom psykiatrin år efter år utan att bli sedd som annat än sjuk, gör att jag inte längre känner mig ensam och oförstådd. Det gör att jag kan förstå mig själv, hur jag fungerat. Jag har aldrig kunnat känna igen mig i alla dessa former av benämningar, det har funnits så mycket utanför dessa beskrivningar som inte haft ett namn. Nu har det, det. Och jag vet att jag kommer bli fri. Jag känner allt annat än hopplöshet. Det är bara nu, och under tiden, som allt känns förjävligt rent utsagt. Men jag försöker släppa taget om skammen och skulden över att inte kunna hantera alla problem just nu, inser att jag får "gnälla" och släppa masken, till och med vråla, skrika, gråta och självömka - bara jag inte fastnar. Har man inte haft förmågan att skrika ut sin förtvivlan i alla dessa år, är det fullkomligt legitimt att låta lite när man gråter, och inte hålla handen för munnen. Jag behöver inte bli våldsam och dramatisk, men det är okej att vråla och skrika att man är less. Det är inte farligt. Jag försöker att inse det.

Idag, just nu och många timmar tillbaka, är jag lugnare än på väldigt länge. Jag har pratat på och skrattat, lyckats äta utan kväljningar, varit produktiv och närvarande. För att berätta lite om dagarna som varit; var det sång i fredags vilket var....


ALLTSÅ HELVETE VAD DET KLIAR PÅ MIN FOT! DÖ FOTJÄVEL, DÖ DÖDEN DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.......!!!!!

Ehum, sorry.

... roligt och uppfriskande. Efter sången begav vi (me and moooom) oss ned till IKEA för att fika och köpa skor. Skor blev det, ett par hyfsat snygga stövlar! På IKEA (stammisplace foshoo') var det kul. Så kul att man fick ont. I magen. Halva bordet vände sig om. Kul för oss.

På kvällen kom finaste A för sleepover. Då blev det (A-citat) "70% skratt och 30% babbel", du får ursäkta mig min fagra mö om jag sabbade ditt citat med något påhitt. Det var så skönt mitt i allt, att få umgås med någon där vi verkligen förstår, både varandras tårar och skratt (aw, så vackert). Vi babblade och skrattade sönder oss (läs: jag skrattade sönder mig, A skrattade mycket men mer normalt. När jag skrattar nu för tiden, är det som att kräkas fram ljud tills det gör ont. Typ). Sedan sov vi.

I lördags åt vi frukost och pratade lite till, och när A gått var det gråtkalas och bortkoppling, men den biten hoppar vi. Över till måndagen.

Musikgrupp, wohoo. Igår hade vi en ny elev i klassen, det var jätteroligt att få mixtra mer med våra röster! Musiken vägrar jag sluta med, även om så mamma får dra mig dit. Fick även ett superhärligt besked från hjärnkoll - och har nu min första föreläsning bokad! Resten av dagen/kvällen/början på natten satt jag å surfa på näääätet. Då försvinner tiden kan jag säga.

Idag var det sång på morgonen och då fick jag höra väldigt lovande ord om mitt låtskrivande. Sådant är verkligen upplyftande, och jag kan faktiskt ta det till mig! Fick en tid med K efter och fick prata ut om allt som varit, och det kändes som något lättade inom mig. Sedan dess har allt känts okej, vissa stunder väldigt hoppfulla. Förutom lite ryggont känner jag en större harmoni inom mig, än de senaste tre veckorna. Nu ska jag strax sova!

Avslutning: jag såg en film i söndags, jag skojar inte, det var den vackraste filmen jag sett. Tre sekunder senare blev det "gilla" på facebook och lång eftertanke kring min nya favorit <3 Hjärta och smärta, eller något. Den hette "weekend" och handlade om två homosexuella killar som under en helg kom att påverka varandra för all framtid, jag höll på att smälta. För det första är jag ju (som ni kanske redan läst) VÄLDIGT förtjust i gay-killar, och jag har nog aldrig sett en vackrare film. Sådant som förgyller vardagen, helt enkelt.

Hade jag varit kille hade jag varit bög, så enkelt är det!

Nej nu måste jag sova, önskar er en underbar natt och morgondag!

Kärlek, Yasmine

Inspiration

Snart börjar spänning på femman (ja, är ni nyfikna får ni väl kolla själva, det är privata angelägenheter, humor etc) så jag hinner bara skriva ytterst kort.

Idag har varit en blandad dag med måendet, dagen började av vissa anledningar på botten (mer om det lämnar jag åt sidan) så jag använde flyktvägar och försvann ett tag, men återhämtade mig ändå relativt snabbt. Då jag väl stod på benen, var i nuet och hade ätit och duschat, kändes det bättre trots omkringfarande tankar - och då var det dags att fara till Uppsala för (h)järnkoll-träff!

Ett mycket givande och inspirerande möte med många nya (och gamla) ansikten! Vi diskuterade vårt arbete och lade upp lite planer, tankar och idéer för den kommande tiden. Fick mycket ny energi som jag använde till att tänka mig gladare, fick skjuts hem av Y som ändå var i Uppsala så vi pratade lite på vägen. Trevligt! När mamma hämtade upp mig på halva vägen, sprutade orden ur min mun, mundiarré deluxe, som vi brukar kalla det. Berättade om alla nya tankar och idéer och om mitt hopp inför framtiden. Jag tror verkligen alla erfarenheter jag haft kommer ta mig långt, på många olika sätt.

Väl hemma har jag ätit, haft ett väldigt intressant (=galet, knäppt, intelligensbefriat, men ack så roligt) samtal med F och fixat lite nytta. Nu ska jag som sagt se på TV och sedan sova.

Imorgon är det sång (YAAAAAY) och sleepover med A (ännu mer YAAAAAAAY) och det kommer lätta upp humöret rejält. Tack för mig, vegetarisk pastej!

/ Ysme

Ps. kika gärna in Uppsalas brukarnätverk: www.brukarnatverket.se, under "talarförmedling" och "PTSD" hittar ni mig!

Tankar och funderingar kring fallet "Nora"/behandling av självskadebeteende

Till att börja med vill jag höja långfingret åt SVTplay som är totalt OMÖJLIG, klipp-fan går ju inte ATT SE PÅ AAAAAAGRRRRRRR... Men långfingret får hållas uppe ett tag för senare användning också. :)

Det har handlat mycket om fallet "Nora" i senare nyheter, en dokumentär som sändes i två delar på P1, länkar kommer senare i inlägget. För att kortfatta det hela är "Nora" en ung tjej som levt med en misshandlande pappa under barndomen, vilket härleder till att hon hamnar i ett självskadebeteende och får kontakt med SOC och psykiatrin. Efter att ha blivit våldtagen av en man, vad jag förstår välkänd inom ämnet jämställdhetsfrågor, hamnar hon i kontakt med psykiatriker Ola Gefvert som utsätter henne för vad jag kan kalla, enorma kränkningar, bland annat genom att neka henne en kvinnlig terapeut.

Av dokumentären har jag bara lyssnat på del 1, och skulle kunna lägga ned många A4-skrifter på bara hennes bakgrundshistoria. Även i den första delen utmärker sig bristerna inom psykiatrin, då hon efter våldtäkten inte blir betrodd och redan där stämplas som "manipulativ", utan någon som tar henne på allvar. Det jag fick höra berörde och upprörde mig starkt, då jag vet hur fruktansvärt det är att inte få det som är relevant, taget på allvar. Själva våldtäkten kunde förhindrats genom att hon fått den hjälp och uppsyn hon behövt på behandlingshemmet där hon bodde, ett behandlingshem jag inte tycker att hon överhuvudtaget skulle hamnat på. Enligt en utredning och bedömning som gjordes innan, behövde hon behandling för sin PTSD, och definitivt inte bo på ett ställe med andra unga tjejer som skadar sig och triggar varandra. Att hon får LPT och tvingas låsas in, är något som för mig är obegripligt, då jag inte tror en enda traumatiserad människa blir bättre på ett sådant ställe. "Nora" behövde enligt mig få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, hemma, utefter hennes omständigheter och samtidigt få en adekvat terapi.

Det som dokumentärens efterföljande nyheter handlat om, är något jag inte förrän nu begrundat mig i, av personliga skäl. Har hittills inte hört del 2, men vet genom andra klipp och nyheter vad det handlar om. "Nora" kommer till psykiatrin och efterfrågar fullkomligt naturliga och inte alls komplicerade åtgärder, men nekas på ett fruktansvärt kränkande och onödigt sätt. För att hon skadar sig själv och har diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Ola tycker att bearbetning är onödigt, det som varit har varit och är ingenting att älta. Att få en kvinnlig terapeut måste hon "förtjäna" genom att hålla sig fri från självskador i sex månader, och förövrigt "har ingenting ens hänt, hon är bara manipulativ". Och han säger snabbt att "jag tänker inte lyssna på dig".

Det spelar för det första ingen som helst roll WHAT-SO-EVER, vilken diagnos eller problematik personen i fråga har, INGEN, ska behöva få det bemötandet.  Även om hon nu vore "manipulativ" och "lögnaktig". Att få höra att man inte är värd att lyssnas på måste vara det mest kränkande man kan få höra. Hur ska hon kunna få rätt hjälp om hon inte får chansen att tala?

Innan jag spinner vidare, vill jag berätta att jag nu även sett DEBATT-avsnittet på SVT-jaghatarerjävlatrögaspelare-play. Där debatterade en kvinna som varit anhörig till en person inom psykiatrin, en person som själv varit drabbad, en kvinnlig psykiatriker, en manlig huvudläkare (?) och någon jag tror mig minnas var en psykiatriker. DEBATT väckte många tankar hos mig, och jag blev förbryllad, fascinerad och upprörd samtidigt. Det är ett väldigt svårt och komplext ämne, och frågan är om någon vet vad som är rätt och fel, då det gäller behandling av självskadande patienter. Överläkaren i DEBATT säger att dessa patienter är de svåraste - men frågan är om de verkligen är så svåra, om du verkligen lyssnar och tar deras ord till dig. Jag tror vissa delar av psykiatrin gör det svårt. Den enda vettiga åsikten jag tyckte han hade att komma med, vad det faktum att självskadande patienter sällan eller aldrig ska läggas in, vilket jag håller med om. Det är ett faktum att psykiatrin gör dessa patienter sämre, och jag tänkte vädra mina åsikter kring varför.

"Det ska inte daltas med personer som lider av borderline eller självskadebeteende". Ja och nej samtidigt. För det första är ALLA självskadande personer HELT olika individer, detta är något få inom psykiatrin förstår. Det finns inget svart eller vitt där, det är oerhört mycket nyanser emellan. Därför är det också viktigt att se till varje individs tankar och tycken. Det finns patienter som manipulerar och tycks söka efter uppmärksamhet, kanske har många av dessa diagnosen borderline; men innebär det att diagnosen borderline står för det? Eller innebär det att de som tycks manipulera får just den diagnosen? Jag tror egentligen inte att det finns direkta diagnoser. Jag tror inte att man "har" en diagnos, att man "föds" med en diagnos, utan det är en benämning på en grupp problem. Dagens psykiatri gör diagnoser så definitiva, att jag tror en diagnos kan leda till förvärrade symptom. Rent erfarenhetsmässigt har jag upplevt att 9/10 av de personer som har diagnosen borderline, blir värre av sin diagnos. Jag tror det beror på de fördomar det namnet på symptom, har. På samma sätt som jag utvecklade svårare psykotiska symptom av diagnosen schizofreni, finns en stor risk att man medvetet eller omedvetet "skapar" symptom utefter en diagnos. Man får en benämning på den man är, psykiatrin trycker på att "det här är du", och givetvis kan det då vara lätt att försöka uppfylla de symptom du tror att "du" består av. Av lättnad att ha hittat dig själv. Därför är det oerhört viktigt att psykiatrin trycker på med att du inte "är" din diagnos. Att det helt enkelt är ett namn där dina symptom passar bäst in, och att hjälpen finns lika mycket vilka kriterier du än uppfyller. Det är inte konstigt att du försöker fylla upp kriterier på en diagnos, då du inte får hjälp annars. Det handlar inte alltid om "manipulation", i den benämningen. Tankens kraft kan göra mycket, och intalar du dig tillräckligt mycket att du mår på ett visst sätt, ändras ditt mående därefter. Du mår fortfarande lika dåligt - men hade inte behövt må så, om du från början fick rätt attityd från psykiatrin.

Jag talar ofta om begreppet "att ta eget ansvar", och det kanske är detta jag syftar på då det gäller att "inte dalta". Att bli omhändertagen kan bli ett beroende, en mänsklig instinkt, därför är det viktigt att rätt sidor av dig blir omhändertagna - samtidigt som du lär dig att ta hand om dig själv. Ett hemskt öde som en inläggning inom slutenvården kan innebära, kan det bli en trygghet och en identitet, som gör att du fasthåller vid dina problem. På samma sätt en person i ett misshandelsförhållande, kan finna trygghet i det. Det måste därför finnas en balans, mellan att lära sig att ta eget ansvar, och få hjälp att hantera sina problem. Att ignorera och "inte dalta" på sättet psykiatrin ofta menar på, gör snarare att du skriker högre för att du inte alls får ett stöd. Det går att finna en balans, en koppling, mellan att ha ett stöd som tar dina känslor på allvar, och att du samtidigt får lära dig på ett ödmjukt sätt att ta ansvar och arbeta själv. Bestraffningen ignorans och vissa tvångsmetoder innebär, blir lätt också en del i vem du är, då du inte upplevs som någon annan. Du slutar inte skada dig för att du blir bestraffad, snarare tror jag de flesta fortsätter för att uppehålla den de tror att de är. Där skapas tävlingen. Psykiatrin orsakar det de försöker förhindra. Alla behöver ett lyssnande öra. De som börjar söka efter uppmärksamhet lär sig att det är det enda sättet att synas, om de blir bemötta så. Och de som inte alls är ute efter uppmärksamhet känner sig felbedömda och drar sig tillbaka, vilket skapar ännu mer ignorans från personal.

Jag står fast vid att det måste finnas en balans. Det måste finnas en ödmjukhet och icke-prestigefylld orsak till att psykiatrin inte "daltar". Det ska inte göras av förakt, utan av kärlek. Hur ska dessa personer "växa upp" om de blir behandlade som barn som inte kan tänka? Med växa upp menar jag, lära sig bli självständiga och självomhändertagande individer. Som vet att de är mer än en störning. Order "... personlighetsstörning" får mig att vilja skrika. Vem säger att det är en "störning"? Gör ordet "störning" att en person mår bättre? Kanske skulle man bara uttrycka det "känslosam personlighetstyp" för att bedöma en personlighet som kan vara till ens nackdel i vissa sammanhang, och behandla den på rätt sätt. Jag tror inte på att behandla en person som sjuk, jag tror själva sjukdomskänslan gör en person sjukare. Snarare som en lidande person i en smärtsam livssituation, som behöver rätt "nycklar" att själva kunna påverka sin situation.

Något som också störde mig enormt med Olas ord är det faktum att han tyckte att "bearbetning var onödigt". Om det tyckte jag en person i programmet som varken var drabbad, anhörig, en psykiatripersonal hade klokast åsikt. Hon tyckte rent medmänskligt att "för att komma framåt i livet behöver man göra upp med det ouppklarade i ens förflutna", minns inte riktigt hur hon uttryckte det. Ungefär som att man behöver tömma sopkorgen ibland för att det inte ska svämma över. Är det så konstigt? Behöver man ens vara insatt i psykologi/psykiatri för att förstå det? Jag som själv lider av en typ av PTSD skulle blivit förtvivlad av en sådan kommentar. "Det som har hänt har hänt", ja om det vore så väl, kanske i fall där framtiden inte har ett förflutet, men ett sådant liv existerar inte. Det är som att säga att ett ben inte behöver gipsas om det är brutet för att "att du föll har hänt, det går ändå inte att göra ogjort". Förstår ni liknelsen?

Kommentera gärna om vad ni tycker och tänker kring mitt inlägg, tar gärna emot feedback!

Värme och kärlek, Yasmine

Länkar:

Om: komplex traumatisering och traumabehandling

Jag har läst ytterligare ett intressant dokument angående komplex traumatisering (C-PTSD) och behandling. För varje ord jag läst, får jag ytterligare insikter, och jag förstår alltmer.

Vad jag förstår, finns det många komplext traumatiserade inom psykiatrin, som aldrig får rätt hjälp. Det är väldigt svårt att diagnostisera, särskilt med tanke på att frågan "varför" sällan ställs, istället får man svara på depressionsskattningstest och bedömning av symptom. Att bli traumatiserad på det här sättet, ger väldigt ofta  stora fysiska och psykiska skador senare i livet, och många utvecklar andra kroniska besvär om de inte blir rätt behandlade från början. Det handlar om psykosomatiska besvär (värk t ex), problem med relationer (vilket ofta leder till en borderline-diagnos som inte stämmer), missbruk/självskadebeteende och ångestproblem. På grund av det stora spektrum av symptom som komplext traumatiserade personer uppvisar, är det väldigt svårt att sätta diagnos, och då blir det ofta fel diagnoser (diagnoser på psykossjukdomar och personlighetsstörningar är vanliga).

Ju tidigare traumatiseringen sker, desto sämre resultat får ofta behandlingen, och ju längre tid tar det att bli bättre. Många har burit på sina problem i flera år, ibland trots att det levt ganska "normalt", men utvecklar under tid svår ångest, depressioner eller fysiska problem. Problem man ibland inte söker hjälp för, och gör man det blir man symptombehandlad med mängder av mediciner. Ofta ser inte primärvården/psykiatrin de bakomliggande orsakerna, och många får aldrig frågan "varför". Det leder till att de inte berättar, och blir med tiden sämre. Istället ligger fokus på symptomen i sig, och inte orsaken till dem. Det finns väldigt lite kunskap om komplex traumatisering och behandlingen av det, i dagens psykiatri och vård, och den kunskapen måste vidgas! Lätt tolkas de olika symptomen som symptom av andra psykiska problem, för att de liknar varandra starkt. Än finns inte komplex PTSD som diagnos enligt diagnosmanualen, en diagnos som skulle kunna omfatta de oerhört komplexa svårigheter många lever med.

I dokumentet står det;

"de bestående ångestkänslorna, fobierna och panikkänslorna hos överlevare är inte de samma som i vanliga ångeststörningar. Överlevares somatiska symptom är inte desamma som i vanliga psykosomatiska störningar. Depression är inte densamma som vanlig depression. Och nedbrytningen av deras identitet och relationsliv är inte detsamma som i vanlig personlighetsstörning.”

I och med bristen på kunskap, blir det istället så att personer (som mig) med denna problematik istället behandlas för personlighetsstörningar, ångestsjukdomar, depressioner eller psykossjukdomar. Begreppet "dissociation" blir allt större inom dagens psykiatri, men är fortfarande alltför outforskat. I mitt fall tolkades min "flykt från verkligheten" länge som ett psykotiskt beteende, för att de kan likna varandra lite i sin natur. Dissociation beräknas vara en vanemässig reaktion efter tidigare övergrepp, när påfrestningar uppstår senare i livet. Många barn dissocierar, det som ofta händer när ett barn tycks "dagdrömma", men är vanligtvis något som sedan försvinner.

Det beskrivs ofta att en komplext traumatiserad person löper en stor risk att hamna i samma situation igen. Växlingen mellan "offer" och "förövare", "beroende" och "utsatthet" gör att personen återgår till den situation den försökt lämna. Eventuellt för att återskapa nya övergrepp, med förhoppning om att få ett bättre slut på den ursprungliga upplevelsen. Detta kan jag kort sagt relatera väldigt mycket till. Jag läser även om att isolering är väldigt vanligt, vilket i mitt fall tolkades som en symptom på schizofreni.

Det här står om den rätta behandlingen för komplex PTSD:

"Det terapeutiska arbetet bör vara fasspecifikt. I den första fasen, stabiliseringsfasen, lägger terapeuten och patienten ramarna för det kommande arbetet. Det trygghetsskapande arbetet och det etablerade samarbetet med terapeuten hjälper patienten att på ett kontrollerat sätt få kontroll över sin inre värld. Under denna fas används olika kroppsligt förankrade metoder eller så kallade preverbala inslag för att hjälpa patienten att lugna och reglera känslor. T ex EMDR, mindfullness och olika former av hypnos. Metoderna måste vara tillräckligt enkla och inte väcka traumarelaterat material. Under den andra fasen exponeras traumat där patienten kommer i känslomässig kontakt med den ursprungliga händelsen. Patienten kommer inte längre att behöva lägga mental energi på att trycka undan minnen och impulser. Terapeutens följsamhet är nödvändig under den andra fasen. Det är en process som böljar fram och tillbaka mellan stabilisering och exponering. Den tredje fasen syftar till att hjälpa patienten att återerövra och skapa en förmåga att vara här och nu och förstå att den traumatiska händelsen hör till det förflutna. Inslag av sorg och förlust är påtaglig under denna fas."

INTRESSANT FAKTUM; det gjordes en studie där psykoterapeutiskt behandling (EMDR), läkemedelsbehandling (SSRI-preparat) och placebopiller jämfördes för behandling av C-PTSD. I studien visade det sig att psykoterapeutisk behandling var mer framgångsrik än läkemedelsbehandlingen, och att resultatet inte visade någon skillnad mellan SSRI-preparatet och placebobehandlingen.


Dokumentet i sig handlade främst om en studie som gjordes med 6 psykoterapeuter som inte specialiserat sig på traumabehandling. Tanken var att med hjälp av dem, se efter hur effekterna av komplex traumatisering ser ut för individen, hur terapeuterna upplevde att det var att arbeta med komplext traumatiserade och om komplext traumatiserade får den hjälp den behöver. Resultatet är väldigt intressant, och i slutet säger de intervjuade mycket av det jag själv tänkt och funderat över.

Enligt dem ligger mycket troligt ett barndomstrauma bakom många bokstavsdiagnoser. Många som söker hjälp för andra problem på t ex BUP, kan vara mer störda och handikappade av deras traumatisering. Det står att det är väldigt viktigt att tänka individuellt angående en patient, specifikt en person som utsatts för ett trauma - för där har verkligen varje person ett helt eget mönster, som inte går att jämföras. Det beskrivs mycket att det måste läggas resurser tidigare - det får inte gå så långt att man hamnar inom psykiatrin, för de människorna har gått en oerhört lång väg och blivit ännu mer traumatiserade. Resurser måste läggas från första början, redan inom primärvården (och som jag kan tänka - skolan).

Jag snor några ord från en av terapeuterna;


"Människor får inte den hjälp de behöver. Vart ska man vända sig om man kommer på att 
man varit med om något hemskt för länge sen och nu vill bearbeta det? Till en privatmottagning. Men inte till vuxenpsykiatrin, där möts du bara av skattningsformulär osv. och säger du då att du jobbar och har familj, då är du inte tillräckligt dålig för att få hjälp där. Du får kanske en sjukskrivning för värk och nedstämdhet. Min upplevelse är också att ingen har frågat dem om traumat innan de kommer hit. Många tänker nog också, att det går över, ”tiden läker alla sår”, att man inte ska riva upp något igen osv. Inom barn- och ungdomspsykiatrin talar man hellre om neuropsykiatriska sjukdomar och t ex normbrytande beteende och lägger satsningarna på olika social färdighetsprogram. Att fokusera och satsa på trauma och traumabehandling tar längre tid och kostar pengar. De som är riktigt traumatiserade blir inte botade bara för att vi använder EMDR, utan det är mycket annat vi behöver arbeta med och under lång tid."

Det är lätt, även i själva arbetet med en komplex PTSD, att vissa steg hoppas över, till exempel den fas där du skapar en trygghet till dig själv och terapeuten. Går du då direkt till exponering av traumat, kan det hända att patienten re-traumatiseras.

Jag håller VÄLDIGT mycket med i det som beskrivs i slutet; forskningen måste gå vidare, 
den kliniska erfarenheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste i större
utsträckning kompletteras med kunskap om trauma och traumabehandling.



Hänvisning till dokumentet: här.

Väldigt intressant, ett ämne jag väldigt givet kommer ta upp under många av mina föreläsningar!

DET HÄR MÅSTE KOMMA UT!

Ljus, Yasmine

Listen now and understand, it's our melody!

Life is my light and liberty

And I shine when I wanna shine

Make their faces crack

There's no turnin back.

Let's GO!

Well I was walkin for some time

When I came across this sign

Sayin "who are you and where are you from? "

We don't like when visitors come.

"No Trespassing" that's what it said

At least that's what I could read.

No Trespassers? Yeah, my ass!

Wait till ya get a load of me!

Börja tro på dig själv, vi kan, vi med!

De senaste dagarna! / när det går som bäst kan det förflutna bli som tyngst

Hej där!

Nu är det kanske dags att berätta lite om hur allt går i vardagen!

I onsdags var det träningsdags igen, hur skönt som helst att ha kommit igång med det.

Rolig nyhet (mamma för blunda nu för hon har redan hört mig tjata om detta tusen gånger):
Min svullenhet efter medicinerna har på riktigt börjat försvinna, och jag ser redan mycket mindre ut. Känns hur skönt som helst. Svälta och banta gör jag ALDRIG igen, men jag börjar gå mot ett mer "sunt" utseende, då det som varit fyllt med vätska börjar minska. Med lite fortsatt träning känns det som att jag snart kommer bli mycket mer nöjd med min kropp, vilket känns super!

Efter träningen begav vi oss till Uppsala för att jag skulle träffa K. Det fanns några grejer jag verkligen ville ta upp, och jag tror vi hann prata om det mesta. För det första nämnde jag något jag och mamma pratat om på vägen dit; nämligen att jag skulle kunna skriva ett brev till BUP med mina upplevelser, för att andra ska slippa hamna i samma sits där jag var. Ett vänligt, konstruktivt brev, så de inte gör om samma misstag igen, och jag får lite upprättelse. Det tyckte K också var bra. Berättade även lite om SafeSoul, vad som hänt sen sist - och så pratade vi mycket om det jag funderat kring posttraumatisk- eller dissociativ psykos. Det verkade vara ett väldigt intressant ämne, och det känns skönt att ha hittat den informationen. K och jag inser bara mer och mer att det är komplex PTSD det handlar om.

Efteråt åkte vi hem, och för min del blev det mycket arbete kring föreläsningen. Gjorde säkert något mer, men minns inte vad. Just det! Skrev ju på den nya låten, och själva texten är klar. En dag ska ni få höra resultatet!

Dagen därpå träffade jag F i staden Stockholm, för lite omkringvandrande, lunch och fika. Var supertrevligt och vi hann prata en del, sen gjorde smärtan i F's knä att vi inte kunde gå så mycket mer. Själv fick jag FRUKTANSVÄRT ont i min kära mage (när jag har mensvärk... då har jag MENSVÄRK, och det är inte lindrigt kan jag säga) så vid tre drog jag mig hemåt. Hemma blev det hjärnkoll-föreläsningsarbete igen, heeeela kvällen.

Igår och i fredags var jag hemma mest, förutom morgonträning. Har hunnit göra hur mycket nytta som helst! Mail som skulle skrivas, arbetet för SafeSoul (presentation bland annat, länkar den i detta inlägg!), något SHEDO-mejl, sidor jag planerade kika in och allt hjärnkoll-arbete. Det har varit hela sista delen av föreläsningen som jag skulle träna på, och nu är allt som finns kvar till imorgon att köra igenom hela föreläsningen en gång till! Alla smådelar har jag redan framfört. Känns skönt, men stressigt.

Det är mycket intressanta texter jag hittat på internet, två bloggar jag fördjupat mig i mycket, och gråtit över en del. Tänker inte säga för mycket av vissa anledningar, men jag känner igen mig en hel del i tankesättet bloggarna beskriver över deras upplevelser. Samtidigt som det smärtar, gör ont och känns så outhärdligt äkta, ger det mig en förklaring. Ett svar. Och jag är inte ensam, långt ifrån ensam. Jag har förstått det nu.

Har även gått med i ett forum för bland annat PTSD, och liknande problem.

Det finns ju lite smått och gott och ganska mycket jag velat och vill skriva om, fast jag inte hunnit. Texten om andlighet har jag knappt påbörjat ("knappt", har inte påbörjat, punkt. Erkänner), vill få ner mer funderingar kring mobbing, romantisering och PTSD som jag tänkt få ned på pränt. Får helt enkelt ta en sak i taget. Kommer ha lite mer tid nästa vecka, efter att jag redovisat min föreläsning för PK imorgon.

Idag har jag gjort ungefär samma sak, efter att jag vaknat till efter sömnen, typ 3 timmar senare. Drömmer fruktansvärt mycket just nu, och kommer i princip ihåg allt. Känner mig inte så utsövd. För det mesta känns allt så jäkla bra, alla uppdrag jag fått till mig gör mig nervös, pirrig och superglad. Samtidigt finns det en risk med att gräva för mycket i sitt inre. Att föreläsa känns inte så svårt rent praktiskt, snarare känslomässigt. Det kommer bli tufft. Jag kommer bli mer hel, men samtidigt kommer det göra ont. Finns en känsla av ångest inom mig som tillkommit idag, av allt skrivande och upprivande. Men jag vill verkligen detta. Det är värt det, och jag ångrar inte en sekund att jag gav mig kast med det.

Här kommer presentationen!

(Tror du kan klicka för större bild!)

Här är länken till SafeSoul's föreläsare.

Nu ska jag fortsätta med arbetet!

Värme och kärlek, Yasmine