Full rulle, jajemän. Yasmine, du måste ta det lugnt också. Fast det gör jag. Ibland. Försöker.
En hel del har hänt den senaste månaden, mestadels positiva saker. Har haft lite lättare att hantera vissa problem. Bland annat med hjälp av healing från E, som jag besökt tre gånger inom en kort tidsperiod. Efter varje gång har det lättat lite ett tag, särskilt med tvången. Oron över allt kommer och går, men jag har lyckats bemästra den förvånansvärt bra några gånger.
Vad jag jag då gjort på senaste? Jo...
- Träffat M1 i Bålsta, väldigt trevligt. Fick se hennes nya målningar, och så pratade vi massor.
- Fikat, shoppat och lunchat med A, länge sen vi fick så många timmar ihop. Äntligen!
- Firat min födelsedag med älskade F, släkten och familjen. Tårta, kaffe, ett par tusen rikare och blommor som stått i varje hörn. Tack ska ni ha!
- Umgåtts mycket med F, njutit av varje stund. Den 25:e firade vi ett år som par, och åt mysmiddag på kvällen. Dagen därpå firade vi genom att åka in till Stockholm; promenerade hand i hand längs vattnet, åt på en uteservering i solen, besökte ett museum (efter att ha insett att det var Stockholms kulturnatt), pussades mycket, åt på finrestaurang på kvällen och drack lite på en pub. Blev lite dragen minst sagt, hehe. Vi var hemma runt fyra på natten/morgonen och somnade trötta i varandras armar. Mys! <3
- Haft två föreläsningar, på samma dag! Den 23:e april hade jag en föreläsning för kommunpersonal tillsammans med två andra föreläsare, väldigt givande. Klockan 4 när den föreläsningen var över, fick jag dra snabbt därifrån och äta lunch, för klockan 6 skulle jag ha en föreläsning till på ÅSS (ångestsyndrom sällskapet). Väldigt fin feedback fick jag, kändes som jag gav hopp till de som kom. Alltid lika fint!
- Firat valborg så klart... På tisdagen var vi uppe sent och hade skoj på en pub i Uppsala, F, jag, K och J som kommit från Österrike + A. Väldigt kul, men vi fick typ 5 timmars sömn. För dagen därpå skulle vi upp i ottan (kändes det som) och dra till centrum för att kolla på forsränningen. Åt jordgubbar i gräset, och pratade. Sen gick jag och F till en kinakrog och åt lunch, satt där rätt länge och värmde oss. För ja, det var ju inte direkt så jättevarmt ute. Vi mötte sen upp K och J vid student-mösse-tjohejsan, köpte grillprylar i en ICA-butik och slog oss ned i ekonomikumparken för att grilla, prata och umgås. A fick sin födelsedagspresent från mig och F, rolig upplevelse ;) Vi satt där i några timmar, sen åkte jag och F till honom för att hämta jacka och förbereda oss för kvällen. I snöstorm gick vi runt halva natten och letade pubar, hamnade på en där vi drack en drink var och slutade sedan på O'connors där vi hade det jäkligt kul resten av valborg. Tack för dagen kära vänner!
- Har påbörjat behandling för tvångstankar igen, och även en terapiform som kallas "tillämpad avslappning", berättar mer om det en annan gång!
- Igår var jag, mamma och C på "en magisk dag med Terry Evans" i Lindesberg. Väldigt givande och rolig dag! För er som inte vet är Terry ett känt medium, och dagen innehöll föreläsningar, bergsmeditation, storseans och musikunderhållning. + lunch och fika! Vi var hemma strax över tio på kvällen, en lång dag blev det. Men jag fick en del insikter, många gamla insikter som kom till liv och som jag tänker dra nytta av.
Idag vaknade jag med ångest och försökte febrilt fundera ut varför, och då hörde jag Terrys ord i mitt huvud: "analysera inte känslorna, låt de bara vara där, det är när du analyserar dem som de bemästrar dig". Har ju hört det förr, vet ju om det, men behövde höra det igen. Så jag slutade analysera, "omfamnade" känslan och blev faktiskt lugnare än på länge. Så enkelt egentligen! Ska ha allt det i åtanke.
Nu bör jag strax sova, först skall det deklareras. Så jag får sätta punkt här, och skriva mer en annan dag. Men nu blev det en uppdatering i alla fall, kan få mer tid i sommar då det blir mindre föreläsningar. Nu i maj är det en föreläsning inbokad - och så ska jag försöka ta det lugnt! Försöka duger.
Peace'n'löööve
Yasmine
Visar inlägg med etikett På väg till friskheten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett På väg till friskheten. Visa alla inlägg
söndag 4 maj 2014
tisdag 10 december 2013
Känslor, kärlek och roliga besked
Nu är jag hemma efter en mysig vecka i Uppsala!
Träffade M1 i onsdags, och vi hade det väldigt bra, pratade, satt vid hennes dator och så fick jag en tidig julklapp. Jag hade haft en begynnande ångest i kroppen hela dagen, så när jag satt på bussen hem bröt den ut och det första jag gjorde när jag kom hem var att gråta och krama om mamma. Osäker på varför jag hade ångest från tisdags till torsdags, flera orsaker kanske. Mestadels var det bara en känsla, och jag försökte intala mig att känslor inte är farliga. Och istället för att strida emot känslan, få bort den till alla pris, försökte jag låta den vara där bara. Sakta rida ut den. Jag, som har en rädsla gentemot känslor, har alltid velat få bort en negativ känsla fort. Men jag inser att mitt analyserande och min överdrivna vilja att få bort en känsla snabbt, är till min nackdel. Jag förstår nu att känslor går över. De är inte farliga. Låta dem finnas där. Inte sagt att det är lätt, men jag förstår att ju mer jag tidigare försökt få bort dem, desto värre blir dem, för då blandar jag in min rädsla. Och rädslan är min värsta fiende. Jag ska försöka fortsätta göra på samma sätt, och en dag kanske jag inte längre är så rädd för känslor. Jag är på väg, men det är en bit kvar. Det viktigaste är nog att jag har insikterna, och jag fortsätter försöka tänka "skitsamma!", inte göra så stor grej över att jag är en människa med känslor.
Torsdagen fortsatte på samma spår, och lättnaden i det hela var att jag inte skulle behöva sitta hemma med mina känslor. Jag hade nämligen planer för dagen, i Uppsala. Jag åkte in till Uppsala, till psykiatrins hus, på kvällen för en "överbryggande måltid" med hjärnkoll. Tanken var att brukare (patienter) och vårdpersonal skulle få ha en dialog över en måltid, för att diskutera brukarinflytande. Vi slog oss ned i samma sal som jag föreläste i för en månad sen, och E berättade om kvällen. Vi brukare skulle sedan resa oss upp och välja ut en person som satt ned i publiken, som då var vårdpersonal. Jag kom att välja P, min gamla behandlare på BUP! En av dem som slutade behandla mig innan saker gick riktigt snett, och som jag uppskattade mycket. Vi pratade bort två timmar över en tallrik julmat, och jag fick oerhört mycket peppande ord. Han sade att det riktigt lyste om mig, och att han imponerades över min resa. Sådant man behöver höra för att påminnas. Han hade även en idé som jag tyckte lät riktigt intressant, kanske berättar om den någon gång när den blir verklighet.
Efter måltiden begav jag mig äntligen till F, och det blev ett oerhört fint möte. Kände nästan direkt hur ångesten släppte och glädjen och kärleken fyllde mig. Vi gick hem till honom och spenderade timmar med att bara hålla om varandra. Det blev en oerhört fin helg hos F. På fredagen gick jag (i snörusk, hua!) till stan för att ha sång på teamet, vilket var roligt. Om man bortser från vädret. Var tvungen att ta bussen tillbaka för att slippa förkylning, då jag inte hade någon mössa. När jag var tillbaka, blev det att stanna inne ända till söndagen, och ha film-mys, idol-mys (eller ja mys och mys, Kevin vann ju tyvärr, kanske inte lika mysigt) med julmust och choklad. Vi fick sova ut länge på morgonen och pratade massor. En semester från ångest och jobbiga känslor! Vi har sådan positiv effekt på varandra, jag och F. Älskling, tanken på dig får mig att aldrig ge upp. Du är så viktig för mig, jag trodde aldrig att kärlek kunde bli så här stark. Men det kan den, det har vi bevisat. Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, du lyser upp min värld. Jag älskar dig hjärtat. <3
I söndags kom jag hem runt halv fyra, och hade en lugn och skön kväll. Igår var jag iväg till musikgruppen, en väldigt bra musikomgång! Fick två otroligt roliga besked, för det första kommer jag delta i en teaterutbildning i vår (vilket jag kan berätta om mer när det är helt klart). Och sen fick jag veta att jag har 3 (!) föreläsningar i vår planerade redan, för läkarstudenter (vilket känns bara så fantastiskt roligt, det är ju sådana målgrupper man vill vara med att påverka!), så jag kände mig väldigt glad hela gårdagen. Fikade med A och M efteråt på Storken i Uppsala, fina samtal, mycket skratt. Tog bussen hem halv sex.
Idag ska jag leta julklappar, är ju bara två veckor kvar... Lite bråttom kanske möjligtvis eventuellt. Och så kan jag tillägga att jag har en aning om vad mina magproblem kan bero på. En tanke P hade under middagen. Gluten-intolerans. Vore inte roligt alls att behöva anpassa all mat efter det, men då kanske jag slipper göra gastroskopin. Testar glutenfritt i en vecka nu och ser om det blir bättre.
Nu ska jag messa F och leta julklappar! Ciao <3
Träffade M1 i onsdags, och vi hade det väldigt bra, pratade, satt vid hennes dator och så fick jag en tidig julklapp. Jag hade haft en begynnande ångest i kroppen hela dagen, så när jag satt på bussen hem bröt den ut och det första jag gjorde när jag kom hem var att gråta och krama om mamma. Osäker på varför jag hade ångest från tisdags till torsdags, flera orsaker kanske. Mestadels var det bara en känsla, och jag försökte intala mig att känslor inte är farliga. Och istället för att strida emot känslan, få bort den till alla pris, försökte jag låta den vara där bara. Sakta rida ut den. Jag, som har en rädsla gentemot känslor, har alltid velat få bort en negativ känsla fort. Men jag inser att mitt analyserande och min överdrivna vilja att få bort en känsla snabbt, är till min nackdel. Jag förstår nu att känslor går över. De är inte farliga. Låta dem finnas där. Inte sagt att det är lätt, men jag förstår att ju mer jag tidigare försökt få bort dem, desto värre blir dem, för då blandar jag in min rädsla. Och rädslan är min värsta fiende. Jag ska försöka fortsätta göra på samma sätt, och en dag kanske jag inte längre är så rädd för känslor. Jag är på väg, men det är en bit kvar. Det viktigaste är nog att jag har insikterna, och jag fortsätter försöka tänka "skitsamma!", inte göra så stor grej över att jag är en människa med känslor.
Torsdagen fortsatte på samma spår, och lättnaden i det hela var att jag inte skulle behöva sitta hemma med mina känslor. Jag hade nämligen planer för dagen, i Uppsala. Jag åkte in till Uppsala, till psykiatrins hus, på kvällen för en "överbryggande måltid" med hjärnkoll. Tanken var att brukare (patienter) och vårdpersonal skulle få ha en dialog över en måltid, för att diskutera brukarinflytande. Vi slog oss ned i samma sal som jag föreläste i för en månad sen, och E berättade om kvällen. Vi brukare skulle sedan resa oss upp och välja ut en person som satt ned i publiken, som då var vårdpersonal. Jag kom att välja P, min gamla behandlare på BUP! En av dem som slutade behandla mig innan saker gick riktigt snett, och som jag uppskattade mycket. Vi pratade bort två timmar över en tallrik julmat, och jag fick oerhört mycket peppande ord. Han sade att det riktigt lyste om mig, och att han imponerades över min resa. Sådant man behöver höra för att påminnas. Han hade även en idé som jag tyckte lät riktigt intressant, kanske berättar om den någon gång när den blir verklighet.
Efter måltiden begav jag mig äntligen till F, och det blev ett oerhört fint möte. Kände nästan direkt hur ångesten släppte och glädjen och kärleken fyllde mig. Vi gick hem till honom och spenderade timmar med att bara hålla om varandra. Det blev en oerhört fin helg hos F. På fredagen gick jag (i snörusk, hua!) till stan för att ha sång på teamet, vilket var roligt. Om man bortser från vädret. Var tvungen att ta bussen tillbaka för att slippa förkylning, då jag inte hade någon mössa. När jag var tillbaka, blev det att stanna inne ända till söndagen, och ha film-mys, idol-mys (eller ja mys och mys, Kevin vann ju tyvärr, kanske inte lika mysigt) med julmust och choklad. Vi fick sova ut länge på morgonen och pratade massor. En semester från ångest och jobbiga känslor! Vi har sådan positiv effekt på varandra, jag och F. Älskling, tanken på dig får mig att aldrig ge upp. Du är så viktig för mig, jag trodde aldrig att kärlek kunde bli så här stark. Men det kan den, det har vi bevisat. Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, du lyser upp min värld. Jag älskar dig hjärtat. <3
I söndags kom jag hem runt halv fyra, och hade en lugn och skön kväll. Igår var jag iväg till musikgruppen, en väldigt bra musikomgång! Fick två otroligt roliga besked, för det första kommer jag delta i en teaterutbildning i vår (vilket jag kan berätta om mer när det är helt klart). Och sen fick jag veta att jag har 3 (!) föreläsningar i vår planerade redan, för läkarstudenter (vilket känns bara så fantastiskt roligt, det är ju sådana målgrupper man vill vara med att påverka!), så jag kände mig väldigt glad hela gårdagen. Fikade med A och M efteråt på Storken i Uppsala, fina samtal, mycket skratt. Tog bussen hem halv sex.
Idag ska jag leta julklappar, är ju bara två veckor kvar... Lite bråttom kanske möjligtvis eventuellt. Och så kan jag tillägga att jag har en aning om vad mina magproblem kan bero på. En tanke P hade under middagen. Gluten-intolerans. Vore inte roligt alls att behöva anpassa all mat efter det, men då kanske jag slipper göra gastroskopin. Testar glutenfritt i en vecka nu och ser om det blir bättre.
Nu ska jag messa F och leta julklappar! Ciao <3
onsdag 4 december 2013
Trevliga dagar!
Nu sitter jag tillfixad och klar, ska bara äta, sedan är det dags att bege sig till Bålsta. Först för att träffa G, mammas väninna, sen kilar jag över till M1 för att umgås med henne. Tills maten är klar, tänkte jag passa på att uppdatera lite!
Stack ju iväg till Stockholm i fredags, åkte söder om stan dit BDD-träffen skulle hållas. Mötte upp en av tjejerna, och vi gick hem till henne. Väldigt trevliga människor fick jag möta, vi åt god julmat och pratade bort tiden. Drack glögg och åt pepparkakor. När man tänkte att klockan kanske möjligtvis var 11, var den halv ett. Senare på kvällen kom en till person som stannade till fyra på natten. Mer prat blev det, sen somnade jag i sängen och kände mig allmänt tråkig, men det var ju rätt sent. Klockan halv fem gick vi alla och lade oss för att sova för natten, och jag var väldigt nöjd med kvällen.
Dagen därpå steg vi upp och åt frukost, sedan tog jag mig tillbaka till Bro när jag fixat mig färdig. Pappa hämtade mig där, och vi inhandlade lite mat på centrumet där, innan vi åkte hem. Väl hemma hann jag duscha och ta det lite lugnt, innan jag hämtade upp älskade F vid hållplatsen. Ett kärt återseende med mycket pussar. Vi åt mat med familjen, sen fick vi lite egentid, supermysigt! På kvällen drack vi vin och åt kladdkaka med exakt sju ljus på. Jag var vid det laget lite överdrivet flummig, inte så mycket för alkoholen, utan jag var rätt trött. Vi somnade i varandras armar runt ett (?), och fick sova ut lite i alla fall.
Dagen därpå gick jag upp nio för att boka ett bord på Krägga Herrgård, där vi tänkte äta lunchbuffé. Pappa arbetar där som kock, därför blev det billigare just nu. Årets andra julbord! Vid halv ett stack vi iväg med bilen och hittade rätt ganska lätt. Väldigt mysigt ställe var det, riktigt romantiskt. Vi drack först glögg i något slags allrum, sedan gick vi in till lunchrummet där det var väldigt elegant. Snacka om att man blev mätt efter två portioner, sen återstod också dessert. Men oerhört gott, riktigt fin mat om man tänker på upplägget också. Vi betalade och åkte hem runt halv fyra, och kom hem väl till att mormor och morfar dykt upp för att äta lussekatter mamma bakat. Väldigt mysigt, vi tände ett ljus för första använt och sen... dog strömmen. Och var borta i mer än fem timmar (...). Så det blev att fika till lågan av ljus, och umgås lite med F i mörkret innan vi gick mot busshållsplatsen enbart upplysta av en ficklampa och stjärnorna. Fast det lät ju rätt romantiskt, faktiskt. När jag lämnat av F efter många avskedspussar, gick jag tillbaks och försökte fördriva tiden tills strömmen var tillbaka.
I måndags var det musikgrupp, trevligt att träffa gänget igen. Vi körde på våra konsert-låtar för att öva. Många skratt blev det! Drog mig hemåt vid fyra efter att ha kramat om A och M, och fick mitt i allt ett väldigt roligt samtal. Får berätta mer om det sen. Väl hemma åt jag och tog det lugnt, pratade länge med M3 i telefon på kvällen.
Igår tränade jag faktiskt för första gången på länge, dammsög gjorde jag också. Fick ångest framåt eftermiddagen som vägrade släppa helt, men den gav med sig lite när jag satte mig vid pianot och spelade. Musik är verkligen helande, och jag är glad att jag lärt mig tekniker för att hantera ångest. Gjorde en del nytta under dagen ändå, och hade ett långt fint samtal med M2 på kvällen. Så härligt att få prata med henne igen.
Och nu sitter jag som sagt och väntar på maten som är klar om fyra minuter ungefär. Imorgon ska jag på ett event hjärnkoll håller, en middag med brukare och personal. Det ska spenderas tid med F också, och på lördag ska jag på en kurs i kosmologi och kinesisk medicin. Väldigt intressant!
Ha det fint så länge kära vänner, kramis! <3
Stack ju iväg till Stockholm i fredags, åkte söder om stan dit BDD-träffen skulle hållas. Mötte upp en av tjejerna, och vi gick hem till henne. Väldigt trevliga människor fick jag möta, vi åt god julmat och pratade bort tiden. Drack glögg och åt pepparkakor. När man tänkte att klockan kanske möjligtvis var 11, var den halv ett. Senare på kvällen kom en till person som stannade till fyra på natten. Mer prat blev det, sen somnade jag i sängen och kände mig allmänt tråkig, men det var ju rätt sent. Klockan halv fem gick vi alla och lade oss för att sova för natten, och jag var väldigt nöjd med kvällen.
Dagen därpå steg vi upp och åt frukost, sedan tog jag mig tillbaka till Bro när jag fixat mig färdig. Pappa hämtade mig där, och vi inhandlade lite mat på centrumet där, innan vi åkte hem. Väl hemma hann jag duscha och ta det lite lugnt, innan jag hämtade upp älskade F vid hållplatsen. Ett kärt återseende med mycket pussar. Vi åt mat med familjen, sen fick vi lite egentid, supermysigt! På kvällen drack vi vin och åt kladdkaka med exakt sju ljus på. Jag var vid det laget lite överdrivet flummig, inte så mycket för alkoholen, utan jag var rätt trött. Vi somnade i varandras armar runt ett (?), och fick sova ut lite i alla fall.
Dagen därpå gick jag upp nio för att boka ett bord på Krägga Herrgård, där vi tänkte äta lunchbuffé. Pappa arbetar där som kock, därför blev det billigare just nu. Årets andra julbord! Vid halv ett stack vi iväg med bilen och hittade rätt ganska lätt. Väldigt mysigt ställe var det, riktigt romantiskt. Vi drack först glögg i något slags allrum, sedan gick vi in till lunchrummet där det var väldigt elegant. Snacka om att man blev mätt efter två portioner, sen återstod också dessert. Men oerhört gott, riktigt fin mat om man tänker på upplägget också. Vi betalade och åkte hem runt halv fyra, och kom hem väl till att mormor och morfar dykt upp för att äta lussekatter mamma bakat. Väldigt mysigt, vi tände ett ljus för första använt och sen... dog strömmen. Och var borta i mer än fem timmar (...). Så det blev att fika till lågan av ljus, och umgås lite med F i mörkret innan vi gick mot busshållsplatsen enbart upplysta av en ficklampa och stjärnorna. Fast det lät ju rätt romantiskt, faktiskt. När jag lämnat av F efter många avskedspussar, gick jag tillbaks och försökte fördriva tiden tills strömmen var tillbaka.
I måndags var det musikgrupp, trevligt att träffa gänget igen. Vi körde på våra konsert-låtar för att öva. Många skratt blev det! Drog mig hemåt vid fyra efter att ha kramat om A och M, och fick mitt i allt ett väldigt roligt samtal. Får berätta mer om det sen. Väl hemma åt jag och tog det lugnt, pratade länge med M3 i telefon på kvällen.
Igår tränade jag faktiskt för första gången på länge, dammsög gjorde jag också. Fick ångest framåt eftermiddagen som vägrade släppa helt, men den gav med sig lite när jag satte mig vid pianot och spelade. Musik är verkligen helande, och jag är glad att jag lärt mig tekniker för att hantera ångest. Gjorde en del nytta under dagen ändå, och hade ett långt fint samtal med M2 på kvällen. Så härligt att få prata med henne igen.
Och nu sitter jag som sagt och väntar på maten som är klar om fyra minuter ungefär. Imorgon ska jag på ett event hjärnkoll håller, en middag med brukare och personal. Det ska spenderas tid med F också, och på lördag ska jag på en kurs i kosmologi och kinesisk medicin. Väldigt intressant!
Ha det fint så länge kära vänner, kramis! <3
torsdag 14 november 2013
Ett litet inlägg innan läggdags, imorgon bär det av till GBG!
Hej hej hallå!
Tänkte bara skriva lite kort innan sömnen väntar.
Träffade K igår, blev ett bra samtal om känslohantering och vi ska jobba vidare med lite övningar i terapeutiskt stuk. Känns skönt. Nya, ännu bättre tider, är på väg. Nu gäller det bara att ta sig igenom det som är skrämmande, innan det blir mindre skrämmande.
Har varit hos F sen samtalet, kom hem halv sex idag. Vi har haft det supermysigt och mest gosat och sovit och pratat skojiga saker. Njuter så oerhört mycket av att vara med honom, känner mig alltid så fri, lugn och lycklig när vi är tillsammans. Tack för dagarna älsklingen <3
Imorgon blir det att stiga upp klockan 5 (!!!!!!!), göra sig i ordning och sedan går planet till Göteborg... några timmar senare, minns inte när. Vi ska hälsa på mammas vän I, gå på healingkurs och ha det bra. Ser fram emot resan supermycket!
Nu ska jag äta något litet, packa helt klart och sen sova.
Ha det bäst ni alla!
Ciao <3
Tänkte bara skriva lite kort innan sömnen väntar.
Träffade K igår, blev ett bra samtal om känslohantering och vi ska jobba vidare med lite övningar i terapeutiskt stuk. Känns skönt. Nya, ännu bättre tider, är på väg. Nu gäller det bara att ta sig igenom det som är skrämmande, innan det blir mindre skrämmande.
Har varit hos F sen samtalet, kom hem halv sex idag. Vi har haft det supermysigt och mest gosat och sovit och pratat skojiga saker. Njuter så oerhört mycket av att vara med honom, känner mig alltid så fri, lugn och lycklig när vi är tillsammans. Tack för dagarna älsklingen <3
Imorgon blir det att stiga upp klockan 5 (!!!!!!!), göra sig i ordning och sedan går planet till Göteborg... några timmar senare, minns inte när. Vi ska hälsa på mammas vän I, gå på healingkurs och ha det bra. Ser fram emot resan supermycket!
Nu ska jag äta något litet, packa helt klart och sen sova.
Ha det bäst ni alla!
Ciao <3
tisdag 12 november 2013
Lite kort om de senaste veckorna + att hantera och sluta tämja känslor
Hej allesammans!
Nu har några veckor gått, och jag har inte uppdaterat så mycket. Trots en del stress som påverkat negativt, har även fina saker inträffat. I torsdags förra veckan fick jag äntligen träffa min fina vän A igen, och vi hade en girls-evening med prat, skratt, Sissela Kyle-DVD och mackor. Alltid lika roligt att få träffa henne. Dagen därpå hade jag sång på morgonen, vilket var härligt, och direkt efter slog jag mig ned på Bålsta-bussen där älskade F redan satt och åkte tillsammans med honom hem till Idealis. Jättemysig helg hade vi, mycket prat, kärlek, gos och skratt. Såg på Idol på kvällen, blev trött rätt tidigt och betedde mig nog lite lustigt med små fniss-attacker och prat i nattmössan. Men kul var det. Dagen därpå bestämde vi oss för att ha skrivardag, vilket dessvärre ledde till en dipp då jag kom in på känsliga ämnen med skrivandet. Tänkte utveckla den biten i slutet av detta inlägg.
Jag har även varit på kryssning med min käraste F, till Tallinn, för att fira vår halvårsdag. En otroligt fin resa! Vi åkte på torsdagen, åt finmiddag på kvällen med vin/öl. Tog oss någon drink vid baren lite senare, innan vi gick tillbaks till hytten. Dagen därpå fick vi vakna rätt tidigt för att komma i land vid tio (Estländsk tid), det var rätt kallt, mycket kallare än det var i Sverige. Vi åt buffé (eller ja, det kallades buffé, men man fick betala för allt man skulle ha separat ^^) i någon galleria, gick sedan vidare och kikade runt i Tallinn på alla byggnader och miljön där. Besökte en kyrka, gick upp på en utsiktsplats och tog massor av kort. Vi åt middag på en medeltidsrestaurang, vilket var supermysigt! Dock lite lustigt att man får frågan om man vill ha svensk mat, jag menar, det kan man väl äta i Sverige. Efter mat och mysiga samtal blev det lite stressigt till båten igen, och vi kom på i (jag skojar inte) sista sekund (!!). På kvällen hade vi en liten gåvoceremoni i kärlekens namn, och vi somnade någon gång vid tio, elva (?) med kläderna på. Vi var nog rätt trötta. Vi kom i land dagen därpå klockan tio, och då begav vi oss tillbaka till centralen. En oerhört fin resa med den bästa jag vet! Hihi, ett halvår redan, det absolut bästa halvåret någonsin. Känner bara starkare och starkare för den människan, finns inte ord för hur mycket jag älskar honom.
Nu kommer vi då till den lite kruxiga delen, som är positiv, men känns väldigt jobbig nu. Jag är i en ny fas av min utveckling framåt. En del som på något sätt blir en "breaking free" period. Efter år av övermedicinering och traumaproblematik som lett till avtrubbning, har jag börjat känna känslor igen. På riktigt. Jag är inte längre likgiltig. Jag känner glädje - då jag bara vill skratta och le. Jag känner kärlek - så starkt att jag förvånas över att man kan känna så mycket kärlek. Men jag känner också känslor som varit tabu för mig. Som jag under alla år har tämjt och kontrollerat. Nu är dessa känslor så framträdande. Det handlar om ilska och sorg. Jag har bara kunnat känna dessa känslor som ångest, och uttrycka dem i irritation. Och de senaste veckorna har jag gått runt i en förvirring, alla känslor bara åker hit och dit, blir ett blurr. Jag gråter lite titt som tätt. Ibland gråter jag utan att veta om jag egentligen är ledsen. Efter ett samtal med änglamorbror under en meditation - när jag var som allra mest förvirrad - började jag inse vad problemet är. Problemet är inte att jag känner dessa känslor, jag har all rätt att känna ilska och sorg på grund av det jag varit med om. Problemet är att jag fortfarande gör allt för att kontrollera, tämja känslorna.
Jag läser en bok nu som heter "drunkna inte i dina känslor". Den handlar om det man på senare tid börjat tala om, så kallade "HSP"-personer (highly sensitive persons), eller "starksköra" som det kallas i boken. När jag påbörjade boken blev jag oerhört medveten. Där står det att en människa med såna känslor som jag bär på, kanske inte alltid är i nytta av att veta varför känslorna kommer. Eller att få dem under kontroll. Utan istället kan man bara låta känslorna komma, "smaka" på dem, känna dem, och låt dem tona ut. Dessa känslor kommer stanna om jag inte låter de finnas där ett tag, och får ut dem. Även änglamorbror sade detta. "Låt dem komma. Det du kan göra är att dela upp dina känslor i 'Yasmine - idag' och Yasmine - i det förflutna' för att förstå om det är du idag som känner vissa känslor eller om det är barnet du var. För att få ett hum om det. Annars - känn dem, uttryck dem, släpp ut dem. Det kommer leda in dig på ytterligare ett nytt spår, som kommer göra dig ännu mer hel som människa!". Jag vet ju allt detta egentligen, jag har kämpat enormt med mina tankemönster och på många sätt är jag fri och hel som människa. Kanske är det, det allra sista, jag nu måste låta komma ut, för att stärka mig. Och göra så tvångstankarna försvinner ännu mer. Ingenting blir någonsin fullständigt, det är min resa som är viktigt, men det här är ännu ett steg på min resa.
Jag ska prata med min psykolog för att få stöd i denna bearbetning, och med eget hårt arbete och en inre styrka vet jag att det går. Det känns bara ovant och därmed skrämmande och jobbigt nu. Jag får låta det vara så. För jag kommer komma ut fridfullare på andra sidan.
Jag ska försöka låta er vara en del även på denna resa, genom att uppdatera och skriva om hela känslobiten.
Man får gråta.
Man får vara arg.
Jag har en anledning att känna dessa känslor.
Nu gäller det Yasmine -
släpp kontrollen.
Värme och kärlek, Yasmine
Nu har några veckor gått, och jag har inte uppdaterat så mycket. Trots en del stress som påverkat negativt, har även fina saker inträffat. I torsdags förra veckan fick jag äntligen träffa min fina vän A igen, och vi hade en girls-evening med prat, skratt, Sissela Kyle-DVD och mackor. Alltid lika roligt att få träffa henne. Dagen därpå hade jag sång på morgonen, vilket var härligt, och direkt efter slog jag mig ned på Bålsta-bussen där älskade F redan satt och åkte tillsammans med honom hem till Idealis. Jättemysig helg hade vi, mycket prat, kärlek, gos och skratt. Såg på Idol på kvällen, blev trött rätt tidigt och betedde mig nog lite lustigt med små fniss-attacker och prat i nattmössan. Men kul var det. Dagen därpå bestämde vi oss för att ha skrivardag, vilket dessvärre ledde till en dipp då jag kom in på känsliga ämnen med skrivandet. Tänkte utveckla den biten i slutet av detta inlägg.
Jag har även varit på kryssning med min käraste F, till Tallinn, för att fira vår halvårsdag. En otroligt fin resa! Vi åkte på torsdagen, åt finmiddag på kvällen med vin/öl. Tog oss någon drink vid baren lite senare, innan vi gick tillbaks till hytten. Dagen därpå fick vi vakna rätt tidigt för att komma i land vid tio (Estländsk tid), det var rätt kallt, mycket kallare än det var i Sverige. Vi åt buffé (eller ja, det kallades buffé, men man fick betala för allt man skulle ha separat ^^) i någon galleria, gick sedan vidare och kikade runt i Tallinn på alla byggnader och miljön där. Besökte en kyrka, gick upp på en utsiktsplats och tog massor av kort. Vi åt middag på en medeltidsrestaurang, vilket var supermysigt! Dock lite lustigt att man får frågan om man vill ha svensk mat, jag menar, det kan man väl äta i Sverige. Efter mat och mysiga samtal blev det lite stressigt till båten igen, och vi kom på i (jag skojar inte) sista sekund (!!). På kvällen hade vi en liten gåvoceremoni i kärlekens namn, och vi somnade någon gång vid tio, elva (?) med kläderna på. Vi var nog rätt trötta. Vi kom i land dagen därpå klockan tio, och då begav vi oss tillbaka till centralen. En oerhört fin resa med den bästa jag vet! Hihi, ett halvår redan, det absolut bästa halvåret någonsin. Känner bara starkare och starkare för den människan, finns inte ord för hur mycket jag älskar honom.
Nu kommer vi då till den lite kruxiga delen, som är positiv, men känns väldigt jobbig nu. Jag är i en ny fas av min utveckling framåt. En del som på något sätt blir en "breaking free" period. Efter år av övermedicinering och traumaproblematik som lett till avtrubbning, har jag börjat känna känslor igen. På riktigt. Jag är inte längre likgiltig. Jag känner glädje - då jag bara vill skratta och le. Jag känner kärlek - så starkt att jag förvånas över att man kan känna så mycket kärlek. Men jag känner också känslor som varit tabu för mig. Som jag under alla år har tämjt och kontrollerat. Nu är dessa känslor så framträdande. Det handlar om ilska och sorg. Jag har bara kunnat känna dessa känslor som ångest, och uttrycka dem i irritation. Och de senaste veckorna har jag gått runt i en förvirring, alla känslor bara åker hit och dit, blir ett blurr. Jag gråter lite titt som tätt. Ibland gråter jag utan att veta om jag egentligen är ledsen. Efter ett samtal med änglamorbror under en meditation - när jag var som allra mest förvirrad - började jag inse vad problemet är. Problemet är inte att jag känner dessa känslor, jag har all rätt att känna ilska och sorg på grund av det jag varit med om. Problemet är att jag fortfarande gör allt för att kontrollera, tämja känslorna.
Jag läser en bok nu som heter "drunkna inte i dina känslor". Den handlar om det man på senare tid börjat tala om, så kallade "HSP"-personer (highly sensitive persons), eller "starksköra" som det kallas i boken. När jag påbörjade boken blev jag oerhört medveten. Där står det att en människa med såna känslor som jag bär på, kanske inte alltid är i nytta av att veta varför känslorna kommer. Eller att få dem under kontroll. Utan istället kan man bara låta känslorna komma, "smaka" på dem, känna dem, och låt dem tona ut. Dessa känslor kommer stanna om jag inte låter de finnas där ett tag, och får ut dem. Även änglamorbror sade detta. "Låt dem komma. Det du kan göra är att dela upp dina känslor i 'Yasmine - idag' och Yasmine - i det förflutna' för att förstå om det är du idag som känner vissa känslor eller om det är barnet du var. För att få ett hum om det. Annars - känn dem, uttryck dem, släpp ut dem. Det kommer leda in dig på ytterligare ett nytt spår, som kommer göra dig ännu mer hel som människa!". Jag vet ju allt detta egentligen, jag har kämpat enormt med mina tankemönster och på många sätt är jag fri och hel som människa. Kanske är det, det allra sista, jag nu måste låta komma ut, för att stärka mig. Och göra så tvångstankarna försvinner ännu mer. Ingenting blir någonsin fullständigt, det är min resa som är viktigt, men det här är ännu ett steg på min resa.
Jag ska prata med min psykolog för att få stöd i denna bearbetning, och med eget hårt arbete och en inre styrka vet jag att det går. Det känns bara ovant och därmed skrämmande och jobbigt nu. Jag får låta det vara så. För jag kommer komma ut fridfullare på andra sidan.
Jag ska försöka låta er vara en del även på denna resa, genom att uppdatera och skriva om hela känslobiten.
Man får gråta.
Man får vara arg.
Jag har en anledning att känna dessa känslor.
Nu gäller det Yasmine -
släpp kontrollen.
Värme och kärlek, Yasmine
torsdag 7 november 2013
Resumé av föreläsningen jag hade i psykiatrins hus, 4 november
Hej alla fina!
Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.
Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.
Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.
Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.
När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.
Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.
Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.
Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.
Värme och kärlek, Yasmine
Ps. här kommer även bilder från UNT!
Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.
 |
| Jag i föreläsningssalen |
 |
| Jag i föreläsningssalen |
Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.
Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.
Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.
När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.
Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.
Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.
Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.
Värme och kärlek, Yasmine
Ps. här kommer även bilder från UNT!
 |
| Omslagsbilden |
 |
| Innehåll, leva sidorna |
 |
| Innehåll, leva sidorna |
fredag 27 september 2013
5 månader <3
Har haft två alldeles underbara dygn, från onsdag tills idag. Åkte till Uppsala på onsdag eftermiddag och mötte upp älskade F klockan två, vi gick tillsammans hem till honom. Vi skulle fira vår 5-månaders dag med middag och mys. Tänk... 5 månader... det var 5 månader sedan i onsdags, jag åkte buss hem med ett stort leende och visste att jag funnit min kärlek. Då vi deklarerade att det var vi. Dessa 5 månader har varit så fyllda med kärlek och känslor, så oerhört positiva och helande känslor. Han har fått mig att känna mig hel. Jag kan aldrig trasas sönder igen, för jag är byggd från grunden, stadig på jorden. Jag är evigt tacksam.
Grekisk sallad, mys, prat, skratt och filmkväll blev firandet. Och en supersöt tårta F skaffat! Efter maten avslutade vi dagen med att se shutter island och somna tillsammans. Mys <3 Dagen därpå hade vi lagt åt skrivandet, en skrivardag för två. Så skönt med lite disciplin att få saker gjorda. Skrev klart hela min föreläsning, vilket var superskönt! Vi åkte även iväg till Gränby centrum för att shoppa, och fick med oss lite var. Köpte bara saker jag verkligen behövde. Mysigt var det, och härlig promenad hem. På kvällen skrev vi lite till, åt middag och kikade på The Truman show, som jag visserligen sett förut liksom filmen dagen innan, men det är två av mina favoritfilmer. Fin avslutning på kvällen, och ytterligare en natt att somna i varandras famn.
Idag steg vi upp tidigt, och jag gjorde mig i ordning för att ta bussen till min sånglektion. Gick väldigt bra där, och givande diskussioner kring *hemlighetsstämplat* ;) Tog bussen hem efteråt, och har här hemma hunnit ta det lugnt, laga middag, prata lite med M3 och kika på Idol. Imorgon ska jag upp och träna lite tidigare, och åka iväg på eftermiddagen till F. Vi ska till Stockholm och träffa min vän F och hennes kille. Vi har inte träffat den andres respektive, så det blir roligt. Ser fram emot tiden som kommer nu.
Och jag har mindre ont i min mage sedan förra helgen, och mediumkursen. Hoppas det håller i sig. Har även börjat med järntabletter i veckan för järnbristanemi, vilket jag tydligen hade. Får hoppas att de hjälper ytterligare.
Nu ska jag strax sova! Tjingeling och godnatt <3
Har haft två alldeles underbara dygn, från onsdag tills idag. Åkte till Uppsala på onsdag eftermiddag och mötte upp älskade F klockan två, vi gick tillsammans hem till honom. Vi skulle fira vår 5-månaders dag med middag och mys. Tänk... 5 månader... det var 5 månader sedan i onsdags, jag åkte buss hem med ett stort leende och visste att jag funnit min kärlek. Då vi deklarerade att det var vi. Dessa 5 månader har varit så fyllda med kärlek och känslor, så oerhört positiva och helande känslor. Han har fått mig att känna mig hel. Jag kan aldrig trasas sönder igen, för jag är byggd från grunden, stadig på jorden. Jag är evigt tacksam.
Grekisk sallad, mys, prat, skratt och filmkväll blev firandet. Och en supersöt tårta F skaffat! Efter maten avslutade vi dagen med att se shutter island och somna tillsammans. Mys <3 Dagen därpå hade vi lagt åt skrivandet, en skrivardag för två. Så skönt med lite disciplin att få saker gjorda. Skrev klart hela min föreläsning, vilket var superskönt! Vi åkte även iväg till Gränby centrum för att shoppa, och fick med oss lite var. Köpte bara saker jag verkligen behövde. Mysigt var det, och härlig promenad hem. På kvällen skrev vi lite till, åt middag och kikade på The Truman show, som jag visserligen sett förut liksom filmen dagen innan, men det är två av mina favoritfilmer. Fin avslutning på kvällen, och ytterligare en natt att somna i varandras famn.
Idag steg vi upp tidigt, och jag gjorde mig i ordning för att ta bussen till min sånglektion. Gick väldigt bra där, och givande diskussioner kring *hemlighetsstämplat* ;) Tog bussen hem efteråt, och har här hemma hunnit ta det lugnt, laga middag, prata lite med M3 och kika på Idol. Imorgon ska jag upp och träna lite tidigare, och åka iväg på eftermiddagen till F. Vi ska till Stockholm och träffa min vän F och hennes kille. Vi har inte träffat den andres respektive, så det blir roligt. Ser fram emot tiden som kommer nu.
Och jag har mindre ont i min mage sedan förra helgen, och mediumkursen. Hoppas det håller i sig. Har även börjat med järntabletter i veckan för järnbristanemi, vilket jag tydligen hade. Får hoppas att de hjälper ytterligare.
Nu ska jag strax sova! Tjingeling och godnatt <3
 |
| Bästaste F med tårta och vin. Love you <3 |
tisdag 3 september 2013
Kärlek, vänner... och rädslor och sorg
Får bli ett kort inlägg ikväll då jag tänkte kila i säng.
Har varit en relativt full vecka fram tills nu. Förra onsdagen blev det träning, hem och duscha och sedan åka iväg till Stockholm. Mamma skulle träffa sin jobbcoach så jag passade på att följa med för att äta lunch, fika och vara på stan medan hon pratade med coachen. Blev sushi och vaniljkaffe. Inhandlade ett par jeans som jag faktiskt behövde till hösten, första "riktiga" jeansen jag burit på säkerligen 5 år. Har i princip aldrig haft jeans de senaste åren, utan mest haft kjol/klänning. Var trevligt att få umgås lite med mamma på eftermiddagen.
På torsdagen minns jag knappt vad jag gjorde, blev säkert att göra lite nytta jag behövde. På fredagen sjöng jag på morgonen, hade mamma med mig så vi kunde äta lunch efteråt, och handla lite på City Gross innan vi åkte hem. Var mysigt. Sången gick också väldigt bra, så skönt att komma igång med den igen! Och nästa vecka är det ny lokal.
I helgen hade jag det riktigt bra, fram tills idag. Lördagen spenderades först med M3 i Skokloster, med massor av prat, promenader och skratt. Vi blev dock lite utmattade av allt pratande, fast inte konstigt att man hade mycket att berätta då vi inte setts på en månad. Roligt var det att träffa henne! Vid åtta hämtades älskade F upp, som stod på vägen med rosor i handen som han gav innan han kramade om mig. Åh, snacka om att man smälte, hade saknat den killen så det nästan gjorde ont. Vi spenderade kvällen ihop, och morgonen/dagen därpå. Otroligt mysigt, är så lyckligt lottad som har honom <3
Igår träffade jag A i Uppsala, så fint att få umgås med henne! Vi åt lunch, drack smoothie, bakade bröd och pratade massvis. Finns inget stopp när vi sätter skratt- och prat-sidan till. Fylldes på med mycket energi, och hann dessutom träffa F en halvtimme ungefär, medan jag väntade på bussen. Även om det bara var mindre än en halvtimme, njöt jag oerhört av att få kramas och pussas lite vid busshållsplatsen. Kom hem vid nio ungefär.
Idag - mindre bra dag. Mycket känslor kom fram, som jag helst hade sluppit. Saker och ting har gått så fort till det bättre sedan början av 2012, och det senaste halvåret har jag för första gången i LIVET förstått vad lycka innebär. Har blivit starkare och mer hel än jag någonsin varit. Men ibland dyker rädslorna från det förgångna upp, ibland finns dagar (som med alla människor) där man behöver gråta ut och tillåta att rädslan över att mista allt det bra finns. Är så ovan vid alla dessa bra känslor, ovan att känna mig trygg, att man paradoxalt blir rädd för att känna sig så trygg. Men sakta men säkert går även det mot det bättre, måste ha tålamod. Rädslan tar inte ifrån mig att jag är så oerhört lycklig, och att jag helas allt mer.
Och så kom sorgen upp. Älskade L, du är så innerligt saknad. Vissa dagar dyker sorgen upp ordentligt, fast man annars har försökt ha en distans till det, för att överleva. Men idag var en sån dag där distansen inte gick att ha. Sorgen blev blottad framför mig, och jag grät länge. Önskar bara att det slutat annorlunda, att finaste L kunnat få det liv hon drömt om. Jag ska kämpa för dig <3
Just nu känns allt okej, har haft skoj konversationer på facebook och sett på idol, vilket väcker glada känslor. Ska försöka sova strax, så jag kan komma upp och träna imorgon.
Skriver mer snart, ljus och kärlek till er.
Ysme
Fler redigerade bilder:
Har varit en relativt full vecka fram tills nu. Förra onsdagen blev det träning, hem och duscha och sedan åka iväg till Stockholm. Mamma skulle träffa sin jobbcoach så jag passade på att följa med för att äta lunch, fika och vara på stan medan hon pratade med coachen. Blev sushi och vaniljkaffe. Inhandlade ett par jeans som jag faktiskt behövde till hösten, första "riktiga" jeansen jag burit på säkerligen 5 år. Har i princip aldrig haft jeans de senaste åren, utan mest haft kjol/klänning. Var trevligt att få umgås lite med mamma på eftermiddagen.
På torsdagen minns jag knappt vad jag gjorde, blev säkert att göra lite nytta jag behövde. På fredagen sjöng jag på morgonen, hade mamma med mig så vi kunde äta lunch efteråt, och handla lite på City Gross innan vi åkte hem. Var mysigt. Sången gick också väldigt bra, så skönt att komma igång med den igen! Och nästa vecka är det ny lokal.
I helgen hade jag det riktigt bra, fram tills idag. Lördagen spenderades först med M3 i Skokloster, med massor av prat, promenader och skratt. Vi blev dock lite utmattade av allt pratande, fast inte konstigt att man hade mycket att berätta då vi inte setts på en månad. Roligt var det att träffa henne! Vid åtta hämtades älskade F upp, som stod på vägen med rosor i handen som han gav innan han kramade om mig. Åh, snacka om att man smälte, hade saknat den killen så det nästan gjorde ont. Vi spenderade kvällen ihop, och morgonen/dagen därpå. Otroligt mysigt, är så lyckligt lottad som har honom <3
 |
| Har börjat redigera bilder med ett asballt redigeringsprogram på mobilen (okej, är kanske efter, alla har väl ett sånt), här är rosorna <3 |
Igår träffade jag A i Uppsala, så fint att få umgås med henne! Vi åt lunch, drack smoothie, bakade bröd och pratade massvis. Finns inget stopp när vi sätter skratt- och prat-sidan till. Fylldes på med mycket energi, och hann dessutom träffa F en halvtimme ungefär, medan jag väntade på bussen. Även om det bara var mindre än en halvtimme, njöt jag oerhört av att få kramas och pussas lite vid busshållsplatsen. Kom hem vid nio ungefär.
Idag - mindre bra dag. Mycket känslor kom fram, som jag helst hade sluppit. Saker och ting har gått så fort till det bättre sedan början av 2012, och det senaste halvåret har jag för första gången i LIVET förstått vad lycka innebär. Har blivit starkare och mer hel än jag någonsin varit. Men ibland dyker rädslorna från det förgångna upp, ibland finns dagar (som med alla människor) där man behöver gråta ut och tillåta att rädslan över att mista allt det bra finns. Är så ovan vid alla dessa bra känslor, ovan att känna mig trygg, att man paradoxalt blir rädd för att känna sig så trygg. Men sakta men säkert går även det mot det bättre, måste ha tålamod. Rädslan tar inte ifrån mig att jag är så oerhört lycklig, och att jag helas allt mer.
Och så kom sorgen upp. Älskade L, du är så innerligt saknad. Vissa dagar dyker sorgen upp ordentligt, fast man annars har försökt ha en distans till det, för att överleva. Men idag var en sån dag där distansen inte gick att ha. Sorgen blev blottad framför mig, och jag grät länge. Önskar bara att det slutat annorlunda, att finaste L kunnat få det liv hon drömt om. Jag ska kämpa för dig <3
Just nu känns allt okej, har haft skoj konversationer på facebook och sett på idol, vilket väcker glada känslor. Ska försöka sova strax, så jag kan komma upp och träna imorgon.
Skriver mer snart, ljus och kärlek till er.
Ysme
Fler redigerade bilder:
tisdag 27 augusti 2013
Lite resumé av veckan, + lite tankar kring engelskans benämning av ensamhet
Nu har det snart gått en vecka sedan resan, och jag har återfått även fysisk energi (och starka benmuskler efter allt vandrande). Direkt efter att jag och mamma lämnat Arlanda förra onsdagen, svängde vi förbi Sigtuna och tog en latte + bakelse på det bästa caféet jag någonsin fikat på. Helt utomordentligt god latte. Berättade om resan och allt vi hittade i Österrike, för mamma under vistelsen på Sigtuna. Sedan åkte vi hem, och jag spenderade dagen med att ta igen allt som hänt på internet (...). Saknade Österrike, och framförallt F enormt när jag skulle sova på kvällen, så tomt att inte ha någon bredvid sig. Men jag blev glad när jag tänkte tillbaka på det roliga vi fått uppleva i Österrike samtidigt.
I fredags sjöng jag för första gången på en och en halv vecka, hos musik-D. Vi sjöng några gamla låtar, och det gick väldigt bra, faktiskt. Trots ingen sång på ett tag. Efteråt pratade jag med K som genast sade att jag såg så pigg och frisk ut, så härligt att höra. Hon märkte hur jag sken upp när jag fick berätta allt, och lade fram flera gånger för mig hur långt jag kommit. Jag känner så själv också. Åt lunch på taco bar helt själv efteråt, tycker det är skönt att vara för sig själv ibland och bara ta det lugnt. Tycker det här med ensamhet är intressant. I engelskan finns ju de två orden "alone" och "lonely", vilket jag tycker är väldigt bra, för det speglar två olika typer av känslor. Att vara "alone" är ingenting jag har problem med, jag har spenderat mycket tid själv under livet (inte alltid in a good way, men det har i nuläget blivit något jag kan njuta av) och behöver inte känna mig ensam för det. Däremot "lonely", att känna sig ensam i världen, bortvald etc, är en känsla jag har svårare för. Och jag kan känna mig mer ensam, "lonely" i en situation med många människor. Jag kan känna mig omringad med människor, och känna mig lycklig när jag är för mig själv, för jag vet att det finns människor som älskar mig - och ett jag som respekterar mig. Liten inflikning bara. Tog mig hem på eftermiddagen, och spenderade tid hemma för att ta det lugnt, umgås med enbart pappa och lillebror (då mamma åkte iväg till Göteborg över helgen). Åt tacos, snackade och skrattade mycket.
Under lördagen åkte jag med lillebror och pappa till landet i Norrskedika (mina farföräldrars lantställe) medan de har stället kvar, det ger en dust från barndomen. Väldigt mysigt hade vi! Vi fikade, åkte iväg på loppis, besökte Öregrund för att äta glass och promenera runt, och åkte sedan tillbaka för att grilla. Vid kvart i sex tog jag bussen till Uppsala, gick på toaletten för 26 kronor (behövde verkligen gå på toaletten och nix, inte kan man låna en toalett utan att köpa något, så då köpte jag te för 26 kronor som jag... behövde toaletten för igen, smart idé!) och väntade på F en stund. När vi kramat om varandra och pratat på fiket ett tag, tog vi bussen ända till Idealbyn. Helmysig kväll med mycket prat och gos, vi somnade nog kring ett.
Glömde nämna - i fredags var det exakt ett halvår sedan jag och F träffades för första gången :') Och på söndagen var det fyra månader sedan vi blev ihop! Åh gud... tiden går fort när man har roligt, och är kär. Vi hade mycket intressanta samtal vid frukostbordet, mycket vettig kille den där F! Man skulle nästan enbart kunna bli kär i grabbens vettighet, och sen har vi ju ännu mer därtill. Vi tog mammas bil till Sigtuna (där vi var exakt en månad tidigare) och fikade på ett lite dyrare ställe (... ekonomin, utgifterna måste nog skärpas till lite) och slog oss sedan ned på en bänk vid sjön för att fira sommarslutet och att jag fått vara F's flickvän i fyra månader, superfint. När vi kommit tillbaka följde jag med F till bussen, och gick sedan själv tillbaka för att laga mat. Kvällen var lugn, minns inte riktigt vad jag gjorde.
Igår åkte jag till Uppsala för musikgrupp, mycket sjungande, skratt och prat blev det! Skoj att höra att man fått färg också ;) Tog en (billig) fika med A därefter, vi pratade bort ett par timmar, lika givande som alltid! Var hemma sju, lagade middag och pysslade lite, sedan pratade jag med M3 i 45 minuter på kvällen. Så härligt att få prata med henne lite. Somnade miss i nassen. Mitt i natten alltså, det andra var ett gammalt släktuttryck á la pappa.
Idag har jag gjort en hel del nytta! Städat huset rent med mamma, duschat + lagt ansiktsmask, betalat räkningar och lite annat nödvändigt. Skönt att få det gjort, man blev som en ny människa efter städningen. På kvällen har det kikats på idol, messats med pojkvännen, och blir strax att sova.
Skriver mer snart igen! Imorgon blir det träning för första gången på länge, i alla fall på curves. Sedan har jag lite planer hemma, får se vad jag hinner med.
Ciao! <3
Yasmine
I fredags sjöng jag för första gången på en och en halv vecka, hos musik-D. Vi sjöng några gamla låtar, och det gick väldigt bra, faktiskt. Trots ingen sång på ett tag. Efteråt pratade jag med K som genast sade att jag såg så pigg och frisk ut, så härligt att höra. Hon märkte hur jag sken upp när jag fick berätta allt, och lade fram flera gånger för mig hur långt jag kommit. Jag känner så själv också. Åt lunch på taco bar helt själv efteråt, tycker det är skönt att vara för sig själv ibland och bara ta det lugnt. Tycker det här med ensamhet är intressant. I engelskan finns ju de två orden "alone" och "lonely", vilket jag tycker är väldigt bra, för det speglar två olika typer av känslor. Att vara "alone" är ingenting jag har problem med, jag har spenderat mycket tid själv under livet (inte alltid in a good way, men det har i nuläget blivit något jag kan njuta av) och behöver inte känna mig ensam för det. Däremot "lonely", att känna sig ensam i världen, bortvald etc, är en känsla jag har svårare för. Och jag kan känna mig mer ensam, "lonely" i en situation med många människor. Jag kan känna mig omringad med människor, och känna mig lycklig när jag är för mig själv, för jag vet att det finns människor som älskar mig - och ett jag som respekterar mig. Liten inflikning bara. Tog mig hem på eftermiddagen, och spenderade tid hemma för att ta det lugnt, umgås med enbart pappa och lillebror (då mamma åkte iväg till Göteborg över helgen). Åt tacos, snackade och skrattade mycket.
Under lördagen åkte jag med lillebror och pappa till landet i Norrskedika (mina farföräldrars lantställe) medan de har stället kvar, det ger en dust från barndomen. Väldigt mysigt hade vi! Vi fikade, åkte iväg på loppis, besökte Öregrund för att äta glass och promenera runt, och åkte sedan tillbaka för att grilla. Vid kvart i sex tog jag bussen till Uppsala, gick på toaletten för 26 kronor (behövde verkligen gå på toaletten och nix, inte kan man låna en toalett utan att köpa något, så då köpte jag te för 26 kronor som jag... behövde toaletten för igen, smart idé!) och väntade på F en stund. När vi kramat om varandra och pratat på fiket ett tag, tog vi bussen ända till Idealbyn. Helmysig kväll med mycket prat och gos, vi somnade nog kring ett.
Glömde nämna - i fredags var det exakt ett halvår sedan jag och F träffades för första gången :') Och på söndagen var det fyra månader sedan vi blev ihop! Åh gud... tiden går fort när man har roligt, och är kär. Vi hade mycket intressanta samtal vid frukostbordet, mycket vettig kille den där F! Man skulle nästan enbart kunna bli kär i grabbens vettighet, och sen har vi ju ännu mer därtill. Vi tog mammas bil till Sigtuna (där vi var exakt en månad tidigare) och fikade på ett lite dyrare ställe (... ekonomin, utgifterna måste nog skärpas till lite) och slog oss sedan ned på en bänk vid sjön för att fira sommarslutet och att jag fått vara F's flickvän i fyra månader, superfint. När vi kommit tillbaka följde jag med F till bussen, och gick sedan själv tillbaka för att laga mat. Kvällen var lugn, minns inte riktigt vad jag gjorde.
Igår åkte jag till Uppsala för musikgrupp, mycket sjungande, skratt och prat blev det! Skoj att höra att man fått färg också ;) Tog en (billig) fika med A därefter, vi pratade bort ett par timmar, lika givande som alltid! Var hemma sju, lagade middag och pysslade lite, sedan pratade jag med M3 i 45 minuter på kvällen. Så härligt att få prata med henne lite. Somnade miss i nassen. Mitt i natten alltså, det andra var ett gammalt släktuttryck á la pappa.
Idag har jag gjort en hel del nytta! Städat huset rent med mamma, duschat + lagt ansiktsmask, betalat räkningar och lite annat nödvändigt. Skönt att få det gjort, man blev som en ny människa efter städningen. På kvällen har det kikats på idol, messats med pojkvännen, och blir strax att sova.
Skriver mer snart igen! Imorgon blir det träning för första gången på länge, i alla fall på curves. Sedan har jag lite planer hemma, får se vad jag hinner med.
Ciao! <3
Yasmine
tisdag 16 juli 2013
Efter stormen kommer lugnet
Har tänkt skriva rätt många dagar, men äntligen kom ett tillfälle som kändes rätt. Har varit en liten bergochdalbana sedan i torsdags, och nu när det stabiliserat sig känns det också som något lossnat, som funnits där sedan jag var liten. Känslan av att behöva ha kontroll över allt som händer, har under en process börjat släppa mer och mer. Jag känner en frihet jag aldrig riktigt känt. Jag känner hur jag faktiskt har förmågan att bli fri, att få riktig kontroll, genom att släppa på kontrollen. Äkta kontroll är för mig att känna tillit till att allt händer av en anledning, att känna en sådan tillit att man inte behöver kontroll. Den känslan börjar sakta infinna sig.
Hade det väldigt bra hos A den större delen, sedan inträffade något rätt obehagligt. Känner inte att jag vill utveckla det hela för mycket, men man kan säga att det påverkade mig på ett andligt plan, då jag är väldigt känslig för energier. Har utvecklat ett starkare skydd sedan jag lärde mig att hantera det mediala, så det var ingen fara i det stora hela, men ett par dagar efteråt kändes det konstigt. Förutom det blev det mycket skratt och prat hos A, tycker så mycket om att umgås med henne. I fredags åkte vi in till stan några timmar innan vi skulle skilja på oss och åt lunch på Jalla, sedan kikade vi i Skoaffärer på ett par skor till mig (då mina gamla gick sönder). Fick med mig ett par sköna klack-sandaler för ett ganska billigt pris från Dinsko, vilket var behövligt. Fem i halv sju tog jag bussen hem.
I lördags och kvällen innan hade jag en märklig ångest jag inte haft på väldigt länge, och mina tankar gick inte riktigt att diskutera med. Lördagskvällen skulle spenderas i Stockholm med M3, F och två andra, och det var mer än behövligt att komma bort. Så fort jag mött upp F på centralen, försvann ångesten och jag blev så otroligt mycket lugnare. Kvällen kom att bli superlyckad! Vi var framme i Rönninge vid sju ungefär, mötte upp P vid busshållsplatsen. När alla anlänt och vi fått ned mat och grillprylar, slog vi oss ned i en bänk på en kulle där det fanns en allmän grill som (som tur var!) var ledig. Efter många om och men fick vi igång grillen. Sen blev det korv-grillning, prat och skratt till rätt sent på kvällen. Många ramla-av-stolen-roliga samtalsämnen hann vi med, innan vi bestämde oss för att gå in och värma oss. Då blev det lite film-mys i soffan med "black swan", har sett den förut och anser att den är en av mina favoritfilmer. Det hann bli ännu mer prat och skratt efteråt, innan vi bäddade sängarna och förberedde oss inför att sova. Säger inte mer om den natten än att den var rätt underhållande, sov högst fem timmar men var inte särskilt trött när vi vaknade. Vi hann med frukost (fick dock tillfälligt tillbaks mitt illamående, så jag fick bita ihop och vara hungrig, för det gick inte ner så mycket) och lite intressanta diskussioner, innan min lite jobbiga känsla från de tidigare dagarna var tillbaka. Men det gick att hantera den sista stunden innan vi skulle åka, halv fyra tog jag och älsklings-F bussen och tåget till centralen. Hann bli lite behövligt prat och gos innan vi delade på oss, och jag tog tåget till Bålsta, och bussen hem.
Igår fick mamma och jag besök av hennes vän, som också är andlig. Vi åt lunch, fikade och pratade i flera timmar om saker rörande andlighet, och jag kände verkligen min längtan efter att få börja utforska andligheten mer. Sedan i höstas har jag känt ett behov av att jorda mig, alltså lägga fokus mer på mina fysiska och mentala behov, för att stabilisera mig efter att ha varit vidöppen så länge. Men just nu, vid den här tiden, var min "bestämda tidpunkt" för att öppna upp mer igen. Det behöver alltid finnas en balans mellan det fysiska och det andliga, yin och yang, och den kommer jag behålla. Men jag känner att jag är mogen för att ta nästa steg nu i min andliga utveckling. Andligheten är och har alltid varit en stor del av mitt liv, även under perioder då jag inte "öppnar upp mig" lika ofta, det är ett sätt att leva, tänka och känna. Men mitt mål är använda min andliga förmåga till att hjälpa andra och mig själv på ett ännu högre plan. Tanken är att gå mediala och healingkurser, då healing känns som min väg att gå, och har nu i sikte att gå en reiki-kurs i höst/vinter hos mammas vän som var över. Redan efteråt kände jag hur någonting släppte inom mig, som suttit som berg så otroligt länge. Det kändes som att det som stått mellan mig livet, det jag krampaktigt hållit fast vid i alla dessa år, började smulas sönder. De två senaste veckorna har varit en process för mig, att släppa taget om mitt kontrollbehov. Mitt behov av att kontrollera livet och mig själv, för att inte gå vilse och känna att jag inte duger. När mammas vän, som nu också känns som min vän, var här - insåg jag något. Att trygghet och kontroll, är att vara medveten om att man inte kan ha kontroll. Släpper man kontrollen, blir man fri, och känner en större tillit - och större kontroll. Den insikten fick mig att sluta känna att jag behöver den här kontrollen. Jag fick höra att man inte behöver känna tvivel och oro om man litar till sin intuition, och litar på att allt sker av en mening.
Sedan igår har jag analyserat betydligt mindre. Jag har upplevt en större frihet än någonsin. Det känns ovant, och all den energi jag nu fått (som förut gick åt till att tänka) gör att jag blir rastlös, men den gör också att jag har mer tid över till att känna och till att vara. Tänk att få ha användning av all den tid som förut gick åt till att analysera och tvivla! Det hade antagligen inte gått, om jag inte haft en sådan stärkt grund, en grundtillit till mig själv och andra. Det finns en person att tacka, som är helt ovärderlig, och som dök upp i mitt liv när jag som mest behövde honom för några månader sedan. Med hjälp av honom, mig själv, mina vänner och min familj har jag insett att jag är en person med ett värde, och att mitt värde inte beror på att jag försökt uppnå någon slags perfektion. Jag har ett värde ändå. Och den vetskapen kommer jag alltid bära med mig.
Kärlek till er därute, kom ihåg att aldrig tvivla på er inre styrka. Våga känna tilltro till att ni kan, att ni förmår, och låt inte era tvivel ta över. När ni väl insett att ni faktiskt tagit er igenom ett helt liv fram tills nu, trots dagar då ni känt att ni aldrig kommer överleva, finn då insikten att ingenting är omöjligt. Så länge ni har ett liv, går det att skapa precis det liv ni vill ha. Eller behöver. Och förtjänar!
Yasmine
Hade det väldigt bra hos A den större delen, sedan inträffade något rätt obehagligt. Känner inte att jag vill utveckla det hela för mycket, men man kan säga att det påverkade mig på ett andligt plan, då jag är väldigt känslig för energier. Har utvecklat ett starkare skydd sedan jag lärde mig att hantera det mediala, så det var ingen fara i det stora hela, men ett par dagar efteråt kändes det konstigt. Förutom det blev det mycket skratt och prat hos A, tycker så mycket om att umgås med henne. I fredags åkte vi in till stan några timmar innan vi skulle skilja på oss och åt lunch på Jalla, sedan kikade vi i Skoaffärer på ett par skor till mig (då mina gamla gick sönder). Fick med mig ett par sköna klack-sandaler för ett ganska billigt pris från Dinsko, vilket var behövligt. Fem i halv sju tog jag bussen hem.
I lördags och kvällen innan hade jag en märklig ångest jag inte haft på väldigt länge, och mina tankar gick inte riktigt att diskutera med. Lördagskvällen skulle spenderas i Stockholm med M3, F och två andra, och det var mer än behövligt att komma bort. Så fort jag mött upp F på centralen, försvann ångesten och jag blev så otroligt mycket lugnare. Kvällen kom att bli superlyckad! Vi var framme i Rönninge vid sju ungefär, mötte upp P vid busshållsplatsen. När alla anlänt och vi fått ned mat och grillprylar, slog vi oss ned i en bänk på en kulle där det fanns en allmän grill som (som tur var!) var ledig. Efter många om och men fick vi igång grillen. Sen blev det korv-grillning, prat och skratt till rätt sent på kvällen. Många ramla-av-stolen-roliga samtalsämnen hann vi med, innan vi bestämde oss för att gå in och värma oss. Då blev det lite film-mys i soffan med "black swan", har sett den förut och anser att den är en av mina favoritfilmer. Det hann bli ännu mer prat och skratt efteråt, innan vi bäddade sängarna och förberedde oss inför att sova. Säger inte mer om den natten än att den var rätt underhållande, sov högst fem timmar men var inte särskilt trött när vi vaknade. Vi hann med frukost (fick dock tillfälligt tillbaks mitt illamående, så jag fick bita ihop och vara hungrig, för det gick inte ner så mycket) och lite intressanta diskussioner, innan min lite jobbiga känsla från de tidigare dagarna var tillbaka. Men det gick att hantera den sista stunden innan vi skulle åka, halv fyra tog jag och älsklings-F bussen och tåget till centralen. Hann bli lite behövligt prat och gos innan vi delade på oss, och jag tog tåget till Bålsta, och bussen hem.
Igår fick mamma och jag besök av hennes vän, som också är andlig. Vi åt lunch, fikade och pratade i flera timmar om saker rörande andlighet, och jag kände verkligen min längtan efter att få börja utforska andligheten mer. Sedan i höstas har jag känt ett behov av att jorda mig, alltså lägga fokus mer på mina fysiska och mentala behov, för att stabilisera mig efter att ha varit vidöppen så länge. Men just nu, vid den här tiden, var min "bestämda tidpunkt" för att öppna upp mer igen. Det behöver alltid finnas en balans mellan det fysiska och det andliga, yin och yang, och den kommer jag behålla. Men jag känner att jag är mogen för att ta nästa steg nu i min andliga utveckling. Andligheten är och har alltid varit en stor del av mitt liv, även under perioder då jag inte "öppnar upp mig" lika ofta, det är ett sätt att leva, tänka och känna. Men mitt mål är använda min andliga förmåga till att hjälpa andra och mig själv på ett ännu högre plan. Tanken är att gå mediala och healingkurser, då healing känns som min väg att gå, och har nu i sikte att gå en reiki-kurs i höst/vinter hos mammas vän som var över. Redan efteråt kände jag hur någonting släppte inom mig, som suttit som berg så otroligt länge. Det kändes som att det som stått mellan mig livet, det jag krampaktigt hållit fast vid i alla dessa år, började smulas sönder. De två senaste veckorna har varit en process för mig, att släppa taget om mitt kontrollbehov. Mitt behov av att kontrollera livet och mig själv, för att inte gå vilse och känna att jag inte duger. När mammas vän, som nu också känns som min vän, var här - insåg jag något. Att trygghet och kontroll, är att vara medveten om att man inte kan ha kontroll. Släpper man kontrollen, blir man fri, och känner en större tillit - och större kontroll. Den insikten fick mig att sluta känna att jag behöver den här kontrollen. Jag fick höra att man inte behöver känna tvivel och oro om man litar till sin intuition, och litar på att allt sker av en mening.
Sedan igår har jag analyserat betydligt mindre. Jag har upplevt en större frihet än någonsin. Det känns ovant, och all den energi jag nu fått (som förut gick åt till att tänka) gör att jag blir rastlös, men den gör också att jag har mer tid över till att känna och till att vara. Tänk att få ha användning av all den tid som förut gick åt till att analysera och tvivla! Det hade antagligen inte gått, om jag inte haft en sådan stärkt grund, en grundtillit till mig själv och andra. Det finns en person att tacka, som är helt ovärderlig, och som dök upp i mitt liv när jag som mest behövde honom för några månader sedan. Med hjälp av honom, mig själv, mina vänner och min familj har jag insett att jag är en person med ett värde, och att mitt värde inte beror på att jag försökt uppnå någon slags perfektion. Jag har ett värde ändå. Och den vetskapen kommer jag alltid bära med mig.
Kärlek till er därute, kom ihåg att aldrig tvivla på er inre styrka. Våga känna tilltro till att ni kan, att ni förmår, och låt inte era tvivel ta över. När ni väl insett att ni faktiskt tagit er igenom ett helt liv fram tills nu, trots dagar då ni känt att ni aldrig kommer överleva, finn då insikten att ingenting är omöjligt. Så länge ni har ett liv, går det att skapa precis det liv ni vill ha. Eller behöver. Och förtjänar!
Yasmine
lördag 6 juli 2013
Några dagar sen sist
Nu har det gått några dagar sen sist, det har varit ett rejält kämpande med tvången, på ett bra sätt alltså. De har inte varit värre, men jag har fightat mer emot dem. Och faktiskt lyckats lite. Försökt tänka enkelt, livet kan vara enkelt om man gör det så. Inte sagt att det är enkelt att göra det enkelt, eller att livet bör vara för simpelt, men i mitt fall gör jag mina tankegångar mer komplicerade än vad de behöver vara. Jag har nu försökt göra istället för att tänka, blir det fel, går jorden under, då får det ske. Då är det meningen. Troligtvis inte. Troligtvis kommer allt vara detsamma, förutom att saker alltid händer, positiva som negativa. Skillnaden - mitt huvud får vila. Tänker när jag behöver fatta ett beslut, då kanske det krävs en analys, för det mesta en snabb sådan. Annars får tankar komma och gå, jag kommer försöka att inte gripa tag om dem, vända och vrida på dem in absurdum, veta exakt vad jag känner, göra det perfekta så jag duger. Behöver inte vara perfekt (vad är perfekt?) Sluta kontrollera. Bara vara. En fruktansvärt svår uppgift, jag är totalt ovan att bara leva utan att ha kontroll över vad jag tänker, säger och gör, men jag måste tänka; vad är det värsta som kan hända? Då får det hända. Standardordet: skitsamma! Slutar nu denna lilla textbit innan jag börjar analysera om det blev exakt rätt och riktigt. Skiter sig bloggen för att ett litet inlägg inte blev PRECIS som jag velat ha det om jag analyserat i detalj i en kvart - må så vara. Släpp nu.
(Ångesten ökar och jag känner mig totalt kaputt i huvudet när jag inte får kontroll, nu gäller det att uthärda. Jag klarar det. Det kommer att bli bättre).
I onsdags var mor, far och bror på bio, och jag följde med till Uppsala för att passa på att träffa F några timmar. Vi satt ute på en parkbänk och pratade, härligt väder var det, och så hade vi saft med oss. Berättade lite om tvången, skönt att få det ur sig. Försökte att inte analysera vad jag sagt, ville inte låta tvångstankarna störa vår dag för mycket. Och så är det bra att komma igång med kampen när man har någon bredvid sig som det är värt att kämpa för. Lyckades. Vi hann göra i ordning middag och prata ännu mer, innan det blev hemgång för mig. Torsdagen gick förbi med ännu mer träning. Så svårt. Känner mig splittrad utan kontroll. Men jag är ovan. Jag måste vänja mig med mindre kontroll, med sund kontroll. Vet mitt värde mer än jag någonsin gjort, sen kan det alltid bli bättre. Grunden är stabilare, men de automatiska dömande tankarna kommer ändå. Slutar jag analysera, får jag lita på att de tillslut kommer försvinna. Tänk mindfullness - låt de finnas där, utan att påverka. Igår träffade jag M1, var otroligt länge sen. Klarade faktiskt av att släppa kontrollen innan, lät bli att analysera varför jag inte sminkat mig eller om allt såg perfekt ut i huset. Skitsamma. Kunde faktiskt ändå fokusera, och ångesten som faktiskt inte var så stor från början, försvann helt, i alla fall beträffande det. Vi pratade, drack kaffe, satt vid datorn och såg på en hel-larvig film om häxor. Saken är den att jag ser häxor som något helt annat än det media gör av dem. På TV blir i princip all andlighet, naturreligion etc antingen överdriven och orealistisk skräckfilm, eller så blir det typ "Sabrina tonårshäxan"-varianter. Suck. Önskar de kunde göra en äkta andlig film som speglar new age eller wicca kulturen på ett bra sätt, utan fåniga repliker eller flygande exorcisten-monster. Filmen "eat, pray, love" är faktiskt den andligaste filmen jag sett, och den innehåller inte ens fenomenet "livet efter döden" om jag inte minns helt fel.
När hon åkt dök en viss jobbig känsla upp, men den tänker jag inta ta här. Lyckades tänka helt annorlunda i alla fall, efter ett prat med mamma och lite messande med F. Är så oerhört tacksam att jag har människor i min närhet som på ett konstruktivt sätt kan få mig att må bättre. Såg på en film på kvällen, sen satt jag vid datorn och läste lite intressanta artiklar bland annat, tills klockan blev sent och jag somnade bums.
Har faktiskt ett tema på gång, som jag i alla fall tänkte påbörja idag, på bloggen. Fick inspiration efter att jag läst en artikel i ananke, ocd-förbundets tidning som kommer ut med jämna mellanrum under året, för de som är medlemmar. Kommer fokusera på barn och unga i skolmiljö, när de lider av OCD eller annat funktionshinder. Ett ämne som berör mig starkt, allt kring barn i skolmiljö är ett ämne jag brinner för, med tanke på vilket helvete jag gick igenom under min skoltid. Så - snart dyker det upp lite viktigheter på bloggen!
Ta hand om er så länge!
Love,
Yasmine
(Ångesten ökar och jag känner mig totalt kaputt i huvudet när jag inte får kontroll, nu gäller det att uthärda. Jag klarar det. Det kommer att bli bättre).
I onsdags var mor, far och bror på bio, och jag följde med till Uppsala för att passa på att träffa F några timmar. Vi satt ute på en parkbänk och pratade, härligt väder var det, och så hade vi saft med oss. Berättade lite om tvången, skönt att få det ur sig. Försökte att inte analysera vad jag sagt, ville inte låta tvångstankarna störa vår dag för mycket. Och så är det bra att komma igång med kampen när man har någon bredvid sig som det är värt att kämpa för. Lyckades. Vi hann göra i ordning middag och prata ännu mer, innan det blev hemgång för mig. Torsdagen gick förbi med ännu mer träning. Så svårt. Känner mig splittrad utan kontroll. Men jag är ovan. Jag måste vänja mig med mindre kontroll, med sund kontroll. Vet mitt värde mer än jag någonsin gjort, sen kan det alltid bli bättre. Grunden är stabilare, men de automatiska dömande tankarna kommer ändå. Slutar jag analysera, får jag lita på att de tillslut kommer försvinna. Tänk mindfullness - låt de finnas där, utan att påverka. Igår träffade jag M1, var otroligt länge sen. Klarade faktiskt av att släppa kontrollen innan, lät bli att analysera varför jag inte sminkat mig eller om allt såg perfekt ut i huset. Skitsamma. Kunde faktiskt ändå fokusera, och ångesten som faktiskt inte var så stor från början, försvann helt, i alla fall beträffande det. Vi pratade, drack kaffe, satt vid datorn och såg på en hel-larvig film om häxor. Saken är den att jag ser häxor som något helt annat än det media gör av dem. På TV blir i princip all andlighet, naturreligion etc antingen överdriven och orealistisk skräckfilm, eller så blir det typ "Sabrina tonårshäxan"-varianter. Suck. Önskar de kunde göra en äkta andlig film som speglar new age eller wicca kulturen på ett bra sätt, utan fåniga repliker eller flygande exorcisten-monster. Filmen "eat, pray, love" är faktiskt den andligaste filmen jag sett, och den innehåller inte ens fenomenet "livet efter döden" om jag inte minns helt fel.
När hon åkt dök en viss jobbig känsla upp, men den tänker jag inta ta här. Lyckades tänka helt annorlunda i alla fall, efter ett prat med mamma och lite messande med F. Är så oerhört tacksam att jag har människor i min närhet som på ett konstruktivt sätt kan få mig att må bättre. Såg på en film på kvällen, sen satt jag vid datorn och läste lite intressanta artiklar bland annat, tills klockan blev sent och jag somnade bums.
Har faktiskt ett tema på gång, som jag i alla fall tänkte påbörja idag, på bloggen. Fick inspiration efter att jag läst en artikel i ananke, ocd-förbundets tidning som kommer ut med jämna mellanrum under året, för de som är medlemmar. Kommer fokusera på barn och unga i skolmiljö, när de lider av OCD eller annat funktionshinder. Ett ämne som berör mig starkt, allt kring barn i skolmiljö är ett ämne jag brinner för, med tanke på vilket helvete jag gick igenom under min skoltid. Så - snart dyker det upp lite viktigheter på bloggen!
Ta hand om er så länge!
Love,
Yasmine
tisdag 2 juli 2013
En perfekt båtresa, kärlek som växer och avslutningsvis lite jävlar anamma!
Halloj!
Nu har några dagar gått och jag tänkte passa på att berätta vad som gjorts och skett.
I fredags när jag skrivit det sista blogginlägget dök M3 upp hos Ejner Lind's. En väldigt mysig och rolig kväll med prat, tacos, healing och L-word. Vi hade många intressanta samtal och även mycket skratt, kändes skönt att få heala vilket jag inte gjort på länge, och kvällen avslutades med lite sms för min del innan jag somnade strax efter M3. M3 väckte mig klockan halv elva dagen därpå, sov en del längre en henne och visste knappt vad jag sade när hon kom in genom dörren. Tillslut kom jag upp för att joina de andra med lite frukost och prat innan M3 skulle ta bussen tillbaka. Jag tog det rätt lugnt, hann vila upp mig, packa, göra mig i ordning och bestämma tid i stan med F. Vid 16:00 anlände jag till Stockholm efter att ha fått skjuts till Bro av pappa, och tagit tåget in.
Ett kärt återseende då vi möttes vid "bögringen" jag och F, då blir man helt varm inuti. Vi kramades ett tag, sen gick vi iväg till en park och slog oss ned på en bänk. Vi hade väldigt roligt, mycket skratt, fånerier och lite irritation på att mitt hår blåste för ansiktet hela tiden. Vi gick runt vid vattnet och bara myste, innan vi bestämde oss för att åka till Värtahamnen där båten skulle gå. Vi anlände där kring halv sex om jag minns rätt, hämtade ut biljetter och slog oss ned på ett par stolar (efter att ha posat vid mumin och fått någon random människa att knäppa bilder). Blev otroligt intressanta diskussioner, är så jäkla glad att jag har en kille man kan ha vettiga och givande samtal med. Vi känns dessutom så otroligt likasinnade.
Klockan sju började folk gå ombord, och tillslut kom även vi med på. Vi lämpade av våra väskor, fixade oss och åkte upp till en annan våning för middagsbuffé. Hittills hade ett par rätt kul grejer hänt som vi skrattade mycket åt. Middagen var supermysig, rätt god mat och jäkligt gott sällskap. Vi fick sitta där till halv tio och hann prata väldigt mycket, nästan så vi glömde bort att äta. Efteråt gick vi upp på däck och tog bilder över vattnet, och på varandra förstås. + en traditionell puss-bild! Ah, så vackert. Blev en drink på däckvåningen i baren, sen gick vi ned till en annan bar där det var en illusionist på scen (DET HETER INTE TROLLKARL!!!1).
Kvällen både började och slutade underbart. Flera glas alkohol gled ned tills vi blev... som man blir. Vi dansade på det suuuuperminililla dansgolvet (partykryssning, tjosan! men det blir så roligt man gör det till), hade jäkligt kul och struntade fullständigt i bristen på människor i vår egen ålder. Vi var där rätt länge, gick upp till nästa bar ett tag, sen blev det dags för att gå till hytten. Perfekt avslut på en underbar kväll med en fantastisk kille som råkar vara min pojkvän! Vi somnade framåt fyra, i alla fall jag gjorde det.
Dagen därpå började bra med en mysig morgon och frukost framåt två. Sen blev det en liten dipp för mig, men jag hade en väldigt tröstande och stöttande människa med mig, så efter lite sömn och lite prat med honom slutade båtresan oerhört fint och bra. Är väldigt berörd och känslosam när jag tänker på att jag faktiskt mött min stora kärlek i livet, och att det känns så otroligt starkt, att jag faktiskt växt enormt som människa på kort tid tack vare det. Jag känner mig så oerhört uppskattad av någon som betyder så OTROLIGT mycket för mig, finns knappt ord att beskriva. Tack F, jag älskar dig <3
När vi kommit i land gick vi tillbaka till tunnelbanan och åkte vidare till centralen, sen blev det ett snabbt avsked och beställning på Mcdonalds innan vi skiljdes åt. Tog tåget till Bro vid halv åtta, och var hemma vid halv nio ungefär. Hann inte göra mer än det viktigaste (och lite till) innan jag somnade. Gårdagen var rätt tuff. Jag måste verkligen kämpa emot mina tvångstankar och tankeanalyser, jag tänker inte låta det gå längre. På båten gick de att hantera, men hemma släpps de lös. Igår fylldes huvudet på med så mycket tankar att de inte gick att få de rätt. Saken är, att jag inte måste få de rätt. Det är där mitt problem sitter, mitt extrema kontrollbehov över tankarna. Började fullständigt skaka och darra, gråten kom och jag skrek av ren frustration. Något jag vanligtvis -aldrig- gör, men det blev för mycket. Jag insåg att jag MÅSTE släppa tankarna, VARJE analys bör jag släppa taget om. INTE analysera varför jag ska släppa analysen och analysera hur jag ska sluta analysera (ni hör ju) utan bara släppa den förbannade jävla tankeritualen. Ångest får komma, ångest kommer att komma, jag kommer känna mig splittrad i huvudet, som om myror kryllar runt, men må så vara. Det går över. Jag har tänkt så mycket på att släppa analyserna rätt, att de blir en analys i sig. Idag har jag gjort allt för att bara släppa. Inte bry mig om vad det är för tanke, är tanken ett måste är den tvångsmässig och INGA tankar är så viktiga. Bara släpp. Mamma drog med mig på en promenad igår och vi pratade faktiskt bort tvången genom att diskutera något helt annat. Idag var jag hos K och fick ännu mer klarhet. Mamma och K säger detsamma, och jag håller med. Nu börjar kampen, jag ska släppa på kontrollen så mycket jag bara kan. Jag behöver inte vara rädd för att förlora den helt, men den ska bli sund.
Min självkänsla är bättre, men tvångstankarna och osäkerheten i mig själv har blivit ett vanemässigt beteende. Grunden är bättre, har blivit starkare, men jag måste omprogrammera mitt sätt att fungera. Jag har så mycket nu, jag har ett liv, ett VÄLDIGT fint och rikt liv, några jävla tvång ska inte få förstöra mer. Ni ska bort!!!! Amen.
Förutom samtalet med K har jag åkt bil, tränat och gjort lite nytta. Nu blir det sova, får göra fler saker på min lista imorgon.
Godnatt!
Yasmine
Nu har några dagar gått och jag tänkte passa på att berätta vad som gjorts och skett.
I fredags när jag skrivit det sista blogginlägget dök M3 upp hos Ejner Lind's. En väldigt mysig och rolig kväll med prat, tacos, healing och L-word. Vi hade många intressanta samtal och även mycket skratt, kändes skönt att få heala vilket jag inte gjort på länge, och kvällen avslutades med lite sms för min del innan jag somnade strax efter M3. M3 väckte mig klockan halv elva dagen därpå, sov en del längre en henne och visste knappt vad jag sade när hon kom in genom dörren. Tillslut kom jag upp för att joina de andra med lite frukost och prat innan M3 skulle ta bussen tillbaka. Jag tog det rätt lugnt, hann vila upp mig, packa, göra mig i ordning och bestämma tid i stan med F. Vid 16:00 anlände jag till Stockholm efter att ha fått skjuts till Bro av pappa, och tagit tåget in.
Ett kärt återseende då vi möttes vid "bögringen" jag och F, då blir man helt varm inuti. Vi kramades ett tag, sen gick vi iväg till en park och slog oss ned på en bänk. Vi hade väldigt roligt, mycket skratt, fånerier och lite irritation på att mitt hår blåste för ansiktet hela tiden. Vi gick runt vid vattnet och bara myste, innan vi bestämde oss för att åka till Värtahamnen där båten skulle gå. Vi anlände där kring halv sex om jag minns rätt, hämtade ut biljetter och slog oss ned på ett par stolar (efter att ha posat vid mumin och fått någon random människa att knäppa bilder). Blev otroligt intressanta diskussioner, är så jäkla glad att jag har en kille man kan ha vettiga och givande samtal med. Vi känns dessutom så otroligt likasinnade.
Klockan sju började folk gå ombord, och tillslut kom även vi med på. Vi lämpade av våra väskor, fixade oss och åkte upp till en annan våning för middagsbuffé. Hittills hade ett par rätt kul grejer hänt som vi skrattade mycket åt. Middagen var supermysig, rätt god mat och jäkligt gott sällskap. Vi fick sitta där till halv tio och hann prata väldigt mycket, nästan så vi glömde bort att äta. Efteråt gick vi upp på däck och tog bilder över vattnet, och på varandra förstås. + en traditionell puss-bild! Ah, så vackert. Blev en drink på däckvåningen i baren, sen gick vi ned till en annan bar där det var en illusionist på scen (DET HETER INTE TROLLKARL!!!1).
Kvällen både började och slutade underbart. Flera glas alkohol gled ned tills vi blev... som man blir. Vi dansade på det suuuuperminililla dansgolvet (partykryssning, tjosan! men det blir så roligt man gör det till), hade jäkligt kul och struntade fullständigt i bristen på människor i vår egen ålder. Vi var där rätt länge, gick upp till nästa bar ett tag, sen blev det dags för att gå till hytten. Perfekt avslut på en underbar kväll med en fantastisk kille som råkar vara min pojkvän! Vi somnade framåt fyra, i alla fall jag gjorde det.
Dagen därpå började bra med en mysig morgon och frukost framåt två. Sen blev det en liten dipp för mig, men jag hade en väldigt tröstande och stöttande människa med mig, så efter lite sömn och lite prat med honom slutade båtresan oerhört fint och bra. Är väldigt berörd och känslosam när jag tänker på att jag faktiskt mött min stora kärlek i livet, och att det känns så otroligt starkt, att jag faktiskt växt enormt som människa på kort tid tack vare det. Jag känner mig så oerhört uppskattad av någon som betyder så OTROLIGT mycket för mig, finns knappt ord att beskriva. Tack F, jag älskar dig <3
När vi kommit i land gick vi tillbaka till tunnelbanan och åkte vidare till centralen, sen blev det ett snabbt avsked och beställning på Mcdonalds innan vi skiljdes åt. Tog tåget till Bro vid halv åtta, och var hemma vid halv nio ungefär. Hann inte göra mer än det viktigaste (och lite till) innan jag somnade. Gårdagen var rätt tuff. Jag måste verkligen kämpa emot mina tvångstankar och tankeanalyser, jag tänker inte låta det gå längre. På båten gick de att hantera, men hemma släpps de lös. Igår fylldes huvudet på med så mycket tankar att de inte gick att få de rätt. Saken är, att jag inte måste få de rätt. Det är där mitt problem sitter, mitt extrema kontrollbehov över tankarna. Började fullständigt skaka och darra, gråten kom och jag skrek av ren frustration. Något jag vanligtvis -aldrig- gör, men det blev för mycket. Jag insåg att jag MÅSTE släppa tankarna, VARJE analys bör jag släppa taget om. INTE analysera varför jag ska släppa analysen och analysera hur jag ska sluta analysera (ni hör ju) utan bara släppa den förbannade jävla tankeritualen. Ångest får komma, ångest kommer att komma, jag kommer känna mig splittrad i huvudet, som om myror kryllar runt, men må så vara. Det går över. Jag har tänkt så mycket på att släppa analyserna rätt, att de blir en analys i sig. Idag har jag gjort allt för att bara släppa. Inte bry mig om vad det är för tanke, är tanken ett måste är den tvångsmässig och INGA tankar är så viktiga. Bara släpp. Mamma drog med mig på en promenad igår och vi pratade faktiskt bort tvången genom att diskutera något helt annat. Idag var jag hos K och fick ännu mer klarhet. Mamma och K säger detsamma, och jag håller med. Nu börjar kampen, jag ska släppa på kontrollen så mycket jag bara kan. Jag behöver inte vara rädd för att förlora den helt, men den ska bli sund.
Min självkänsla är bättre, men tvångstankarna och osäkerheten i mig själv har blivit ett vanemässigt beteende. Grunden är bättre, har blivit starkare, men jag måste omprogrammera mitt sätt att fungera. Jag har så mycket nu, jag har ett liv, ett VÄLDIGT fint och rikt liv, några jävla tvång ska inte få förstöra mer. Ni ska bort!!!! Amen.
Förutom samtalet med K har jag åkt bil, tränat och gjort lite nytta. Nu blir det sova, får göra fler saker på min lista imorgon.
Godnatt!
Yasmine
fredag 28 juni 2013
Att släppa kontrollen om behovet av kontroll
Igår hann jag med rätt så mycket nyttigheter! Kändes så jäkla skönt. Hann kika lite på ekonomin, betala en räkning, gymma, träna på pianospel och ordna ordentligt med hemsidan. Nu är den i princip klar, måste bara kolla en del viktiga detaljer och ändra om det behövs. Den är nu låst, men snart kommer den öppnas. Kändes otroligt skönt att få det gjort.
Igår kände jag hur jag höll på att få utbrott på mina tvångstankar. Ja, de har dessvärre förvärrats lite den senaste tiden, har jag insett nu. Antagligen för allt det nya (och positiva) som händer i mitt liv, och rädslan att förlora det. Jag gör allt för att få kontroll, och använder tankeritualer som förstör mer än hjälper. I tisdags, i samband med att min sko gick sönder, dök den så kallade "tjatrösten" upp i mitt huvud, en inre röst som dömer ut mig själv och andra. Av rädsla att det rösten säger ska stämma, analyserar jag det, hakar upp mig, kan inte släppa. Använder ritualer för att kunna släppa ritualer, det blir moment 22. Jag måste lära mig att bara släppa. Sluta analysera, sluta haka upp mig, låta tankarna försvinna, även om jag stämplar dem som "superviktiga" och "livsfarliga att släppa". Tjatrösten tillhör inte mig och det jag tycker och känner, utan är ute efter att förstöra. Jag behöver inte vara rädd att det den säger stämmer. Jag får tänka mig det värsta, att alla kommer försvinna och att jag kommer misslyckas med mig själv, kanske att jorden går under och alla dör, fine - må så hända! Då har jag i alla fall försökt att leva mitt liv kravlöst. Antagligen kommer inte dessa katastrofer inträffa, och då har jag vunnit. Jag har vunnit i vilket fall. Det är min främsta uppgift nu, att kämpa med tvångstankarna och självbilden. Mitt liv har tagit en ny vändning till det positiva, men blir jag av med dessa hinder kommer jag kunna leva mitt liv med ännu mer livskvalitet. Gjorde en andlig rening igår, och tvången har släppt lite idag. Kanske en grund att stå på för att kunna förbättra mer. Nu ska jag kämpa. Successivt och försiktigt, med balans, ska jag släppa taget om mitt kontrollbehov och känslan av att behöva vara perfekt.
Idag har jag haft piano/sånglektion, väldigt roligt! Har annars suttit på en buss och halvsovit, och kommit hem för att äta och dricka kaffe. Har packat lite inför kryssningen imorgon, och tänkte förbereda lite för ikväll. En vän (fina M3) kommer över för lite film/TV-kväll med tacos, jordgubbar eller något annat gott, och mycket prat.
Ser fram emot morgondagen supermycket också! Kryssningen blev med enbart älsklings-F, men lika mysigt och roligt det. Kommer bli sjukt roligt, hoppas bara på fint väder. Åker in imorgon för att träffa honom i Stockholm ett tag innan, sen blir det party för fulla muggar!
Hörs eventuellt på söndag, ta hand om er!
Peace, Yasmine
Igår kände jag hur jag höll på att få utbrott på mina tvångstankar. Ja, de har dessvärre förvärrats lite den senaste tiden, har jag insett nu. Antagligen för allt det nya (och positiva) som händer i mitt liv, och rädslan att förlora det. Jag gör allt för att få kontroll, och använder tankeritualer som förstör mer än hjälper. I tisdags, i samband med att min sko gick sönder, dök den så kallade "tjatrösten" upp i mitt huvud, en inre röst som dömer ut mig själv och andra. Av rädsla att det rösten säger ska stämma, analyserar jag det, hakar upp mig, kan inte släppa. Använder ritualer för att kunna släppa ritualer, det blir moment 22. Jag måste lära mig att bara släppa. Sluta analysera, sluta haka upp mig, låta tankarna försvinna, även om jag stämplar dem som "superviktiga" och "livsfarliga att släppa". Tjatrösten tillhör inte mig och det jag tycker och känner, utan är ute efter att förstöra. Jag behöver inte vara rädd att det den säger stämmer. Jag får tänka mig det värsta, att alla kommer försvinna och att jag kommer misslyckas med mig själv, kanske att jorden går under och alla dör, fine - må så hända! Då har jag i alla fall försökt att leva mitt liv kravlöst. Antagligen kommer inte dessa katastrofer inträffa, och då har jag vunnit. Jag har vunnit i vilket fall. Det är min främsta uppgift nu, att kämpa med tvångstankarna och självbilden. Mitt liv har tagit en ny vändning till det positiva, men blir jag av med dessa hinder kommer jag kunna leva mitt liv med ännu mer livskvalitet. Gjorde en andlig rening igår, och tvången har släppt lite idag. Kanske en grund att stå på för att kunna förbättra mer. Nu ska jag kämpa. Successivt och försiktigt, med balans, ska jag släppa taget om mitt kontrollbehov och känslan av att behöva vara perfekt.
Idag har jag haft piano/sånglektion, väldigt roligt! Har annars suttit på en buss och halvsovit, och kommit hem för att äta och dricka kaffe. Har packat lite inför kryssningen imorgon, och tänkte förbereda lite för ikväll. En vän (fina M3) kommer över för lite film/TV-kväll med tacos, jordgubbar eller något annat gott, och mycket prat.
Ser fram emot morgondagen supermycket också! Kryssningen blev med enbart älsklings-F, men lika mysigt och roligt det. Kommer bli sjukt roligt, hoppas bara på fint väder. Åker in imorgon för att träffa honom i Stockholm ett tag innan, sen blir det party för fulla muggar!
Hörs eventuellt på söndag, ta hand om er!
Peace, Yasmine
tisdag 25 juni 2013
Att våga känna känslor
Tidigare i livet har jag förbjudits känna känslor, med blickar, ord och handlingar. Jag tänker inte gå för djupt inpå vem, när eller hur, men kan konstatera att det har med traumatiseringen att göra. Jag förknippar särskilt känslan ilska, med skam. Sorg gentemot mitt förflutna har jag sällan tillåtit mig känna, trots att det vore onaturligt att inte känna sorg. När jag gråter har jag gråtit kontrollerat, stilla tårar som aldrig fått välla ut, utan bara sippra lite lätt. Jag har svårt att kontakta de allra starkaste känslorna. När jag lämnade utsattheten i min uppväxt, utvecklades konsekvenserna av det, i många olika former. Länge har jag tvångsmässigt analyserat och malt ned allt jag känner, gör, tänker och säger i små bitar, försökt få varje bit "rätt", "perfekt", så jag inte kvarstår utan värde. Måste göra allting rätt, för att det inte ska ske igen. Det har lett till en oerhörd påfrestning i livet, det har gått ut över maten, över sömnen, över min rörelse- och talförmåga, blivit ett självskadebeteende (för att "straffa" och göra mig mindre "patetisk"), försatt mig i tillstånd där jag lämnat mitt medvetande, etc. I en period som sträckte sig över ett och ett halvt år, gick det till den gränsen att jag stundtals varken rörde mig eller talade. När jag rörde mig gjorde jag det stelt, försiktigt, kontrollerat, sakta, och när jag väl talade kom knappt något ljud fram. För att slippa tvinga fram minnen och förbjudna känslor.
Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.
I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.
Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.
En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.
Kärlek, Yasmine
Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.
I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.
Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.
En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.
Kärlek, Yasmine
onsdag 19 juni 2013
Att man aldrig nöjer sig (särskilt när man har facebook)
Moment 22 kan både bli roligt och ångestladdat.
Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.
Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!
Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.
Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!
------------------------------
Bortsett från det har jag hunnit en del (eheh), jag har påbörjat boken på nytt (så skönt! nu är jag igång), klurat ut ett namn till min hemsida, promenerat, pratat i telefon och lagat nya vego-rätter. Och faktiskt hunnit njuta. Imorgon ska jag till Uppsala för sång och psykologsamtal, sedan ska jag eventuellt till Stockholm och träffa M3, J och P för picknick på söder och pubhäng. Om inte strejken blir av, vill säga. Hoppas på det bästa. Nu ska jag försöka starta min hemsida!
Ta hand om er, och kom ihåg - vad som är äkta framgång är det bara du som avgör, låt inte pressen få förstöra din förmåga att njuta av det lilla i vardagen!
Ljus,
Yasmine
måndag 17 juni 2013
See the sun
Halloj, nu är jag hemma från Uppsala och är uppäten... färdigäten, heter det kanske, och klar! För att sitta här alltså.
Helgen började på lördagen med att älskling kom med bussen vid halv fyra, så jag kilade genom skogen och hämtade honom på andra sidan. Ni skulle förstå om ni varit i Idealbyn. Vi kilade hem till mig och lyssnade på när mamma skulle förklara exaaakt hur vi skulle ta oss till när vi kokade kaffe, stängde av tvättmaskinen etc, etc. Sen blev jag hennes mamma istället, vi byter roller ibland, hönsdotter och hönsmamma. När hon åkt spenderade jag och F kvällen själva i huset. Långa intressanta diskussioner blev det, och mycket pussande. Vi lagade middag tillsammans, och drack lite vin och cider på kvällen, sen pratade vi oss igenom halva natten. Alex (lillebror) kom hem klockan elva dagen därpå, men då kilade vi in till mitt rum och sov/vilade vidare. Morgonen och dagen spenderades med käraste F, och jag försvann i min lyckobubbla. Vi har planerat lite skoj inför den kommande tiden också, roligt! Söndagen spenderades sedan lite framför datorn, lite framför TVn och lite i telefon. Det blev ett superviktigt och lättande samtal, oron angående det jag mådde dåligt över tidigare i veckan försvann helt. Kändes som en sten lossnade. Med lugnet från samtalet, och kärleken från F började denna vecka bra.
Jag tränade i morse, duschade på curves och åkte iväg till musiken. En ny tjej var med, vilket var superroligt, och som alltid skönt och kul att sjunga till instrument och prata med de andra. På bussen in kikade jag ut genom rutan och lyssnade på en låt jag alltid blir så glad av... Tänkte på allt fantastiskt som hänt, all kärlek och glädje i mitt liv, lyssnade till tonerna och kände mig totalt och helt tillfreds med livet. Låten heter "see the sun" med Dido, och den har jag lyssnat på varje vår sedan flera år tillbaka, börjar bli en liten tradition. Kopplar ihop den med lycka och sommar. Kan ju alltid slänga in den här:
Handlar lite om att hur svårt livet än är, gäller det att göra det bästa av det. Saker blir bättre, det har jag insett. Det är ju liksom det budskapet jag bland annat vill sprida.
I veckan tänkte jag skriva på boken, var så länge sen nu. Har lite mer motivation slash inspiration, vilket är så skönt. Nu tänkte jag spela lite piano, sedan får vi se. Ta hand om er, uppdaterar mer i veckan.
Kärlek,
Yasmine
Helgen började på lördagen med att älskling kom med bussen vid halv fyra, så jag kilade genom skogen och hämtade honom på andra sidan. Ni skulle förstå om ni varit i Idealbyn. Vi kilade hem till mig och lyssnade på när mamma skulle förklara exaaakt hur vi skulle ta oss till när vi kokade kaffe, stängde av tvättmaskinen etc, etc. Sen blev jag hennes mamma istället, vi byter roller ibland, hönsdotter och hönsmamma. När hon åkt spenderade jag och F kvällen själva i huset. Långa intressanta diskussioner blev det, och mycket pussande. Vi lagade middag tillsammans, och drack lite vin och cider på kvällen, sen pratade vi oss igenom halva natten. Alex (lillebror) kom hem klockan elva dagen därpå, men då kilade vi in till mitt rum och sov/vilade vidare. Morgonen och dagen spenderades med käraste F, och jag försvann i min lyckobubbla. Vi har planerat lite skoj inför den kommande tiden också, roligt! Söndagen spenderades sedan lite framför datorn, lite framför TVn och lite i telefon. Det blev ett superviktigt och lättande samtal, oron angående det jag mådde dåligt över tidigare i veckan försvann helt. Kändes som en sten lossnade. Med lugnet från samtalet, och kärleken från F började denna vecka bra.
Jag tränade i morse, duschade på curves och åkte iväg till musiken. En ny tjej var med, vilket var superroligt, och som alltid skönt och kul att sjunga till instrument och prata med de andra. På bussen in kikade jag ut genom rutan och lyssnade på en låt jag alltid blir så glad av... Tänkte på allt fantastiskt som hänt, all kärlek och glädje i mitt liv, lyssnade till tonerna och kände mig totalt och helt tillfreds med livet. Låten heter "see the sun" med Dido, och den har jag lyssnat på varje vår sedan flera år tillbaka, börjar bli en liten tradition. Kopplar ihop den med lycka och sommar. Kan ju alltid slänga in den här:
Handlar lite om att hur svårt livet än är, gäller det att göra det bästa av det. Saker blir bättre, det har jag insett. Det är ju liksom det budskapet jag bland annat vill sprida.
I veckan tänkte jag skriva på boken, var så länge sen nu. Har lite mer motivation slash inspiration, vilket är så skönt. Nu tänkte jag spela lite piano, sedan får vi se. Ta hand om er, uppdaterar mer i veckan.
Kärlek,
Yasmine
fredag 7 juni 2013
Att tänka sig stark
Med tankar kan vi skapa. Det vi skapar kan vara, eller bli. Det går att skapa sig själv, genom tankar. Att vara "positiv" eller "negativ" handlar om tankar, och inte om livssituation. Vissa har kanske lättare att välja tacksamhet, andra bitterhet, ändå är det ofta ett val. Med allt jag gått igenom hade jag kunnat ge upp livet och bli bitter. Någonstans i min skadade själ hann jag tänka; "vad gagnar det mig?". Jag fick höra att jag hade ett val. Och fanns ett val, var min uppgift att välja rätt. Och jag valde att applicera min positiva grundinställning till hela mitt tankemönster, min identitet. Påstår någon att jag är negativ, tar jag det som en pik. Benämner någon den jag är idag som ett offer, tar jag det som ett hån. Jag hör hellre "vad stark du är som tagit dig igenom allt" än "vad synd det är om dig som varit där nere". Hellre hjälte än offer. Och när jag ändrade om de tankar som tänkte "offer", var jag inte längre ett offer. De tankarna använde jag till att göra mig stark, genom att tänka att jag är stark. De två senaste dagarna har inte varit roliga, jag har stirrat rakt in i mitt förflutna, minnen jag gömt undan. Även när det inte är tydligt, gror det undermedvetet och gör mig stressad, orolig, och beredd på flykt. Förut hade jag känt att det var bekvämt att lägga mig ned, ge upp, låta mitt liv gå neråt igen. Jag tycker inte det är bekvämt idag. Jag tycker det är "jobbigt" att må dåligt, och bekvämt att resa mig och gå vidare. Kanske måste det finnas en balans, jag måste få gråta, släppa ut känslor, falla mot marken - för att sedan resa mig när jag renat mig från negativitet. Min positiva identitet hindrar mig från att ge upp, för annars skulle jag förlora mig själv. Det är min räddning. Samtidigt som ett fall inte gör mig negativ, för negativiteten sitter i hur jag hanterar det.
Idag har jag tänkt mig stark. Jag har med hela kroppen bemästrat min svaghet, genom att höja hakan och sträcka på mig när jag känner hur allt faller. Jag har påmint mig om hur långt jag kommit, att det är min styrka som tagit mig hit. Och styrka är inte att förneka problem, utan att acceptera att man ibland mår dåligt, men hanterar det rätt, konstruktivt. Mitt inre barn är ett offer för någon annans ondska, men hon växte upp till en hjälte, som räddade det viktigaste hon har - sig själv. I och med det började hon, eller jag, vi, locka till oss det positiva. Genom att visa respekt för oss själva. Genom att visa att vi förtjänar att vinna. Det går långsamt det här med att bli hel, jag gör inget aktivt arbete med en professionell behandlare. Men jag skapar mig ständigt en plats i världen, jag har börjat trösta mitt inre barn, något minst lika viktigt. Jag har en inre kritiker inom mig ständigt, men jag har skapat mig en tröstande medhjälpare också. Någon som påminner mig om min styrka, mitt värde, min plats i livet. Att vinna handlar inte om att aldrig falla, det handlar om att alltid bemöta fallen med respekt, med tröst, med kärlek, och resa sig. Ingen står alltid kvar då stormen kommer, det gäller bara att inte låta den förgöra dig. Mina tankar var min fiende i många år, nu är tankarna min räddare. Förstå att det finns ett val. Du kanske inte alltid kan välja att stå kvar. Men du kan välja sitt sätt att tänka kring det.
Idag har jag tänkt mig stark. Jag har med hela kroppen bemästrat min svaghet, genom att höja hakan och sträcka på mig när jag känner hur allt faller. Jag har påmint mig om hur långt jag kommit, att det är min styrka som tagit mig hit. Och styrka är inte att förneka problem, utan att acceptera att man ibland mår dåligt, men hanterar det rätt, konstruktivt. Mitt inre barn är ett offer för någon annans ondska, men hon växte upp till en hjälte, som räddade det viktigaste hon har - sig själv. I och med det började hon, eller jag, vi, locka till oss det positiva. Genom att visa respekt för oss själva. Genom att visa att vi förtjänar att vinna. Det går långsamt det här med att bli hel, jag gör inget aktivt arbete med en professionell behandlare. Men jag skapar mig ständigt en plats i världen, jag har börjat trösta mitt inre barn, något minst lika viktigt. Jag har en inre kritiker inom mig ständigt, men jag har skapat mig en tröstande medhjälpare också. Någon som påminner mig om min styrka, mitt värde, min plats i livet. Att vinna handlar inte om att aldrig falla, det handlar om att alltid bemöta fallen med respekt, med tröst, med kärlek, och resa sig. Ingen står alltid kvar då stormen kommer, det gäller bara att inte låta den förgöra dig. Mina tankar var min fiende i många år, nu är tankarna min räddare. Förstå att det finns ett val. Du kanske inte alltid kan välja att stå kvar. Men du kan välja sitt sätt att tänka kring det.
-------------------------------
Som sagt, två tuffa dagar. Har i alla fall hunnit promenera, sjunga hos musikD, kika på TV och fika på IKEA. Det gäller att fylla huvudet med annat. Imorgon ska jag träffa A för sleepover, DET BEHÖVER JAG! Och på söndag blir det att träffa älsklingskillen innan jag åker hem, två favoriter på samma helg. Även om jag nu har en tröst inifrån, kan man behöva positiv energi från andra, och dessa andra har jag! Tacksamhet deluxe.
Nu ska jag läsa lite, smsa och äta någon kvällsmat.
Ta hand om er! Love,
Yasmine
måndag 13 maj 2013
Nu får det bli en "på språng"-etikett!
Ja, bland kategorierna alltså, ska nämligen iväg om någon timme, och bör hinna äta och packa klart.
Har återhämtat mig relativt bra under helgen. Har blivit ett par promenader, lite vilande, mycket sms-skickande och en del TV-tittande. Och nu äntligen är jag tillräckligt bra för att påbörja mitt friska liv igen, och ska efter en vecka kila över till min älskade pojk i Uppsala - snacka om en vecka av längtan. Hoppar dock över musiken idag, tills min röst är helt återställd.
Våren är här, går snart över i sommar och jag njuter av värmen och ljuset. Känns verkligen som man kommer till liv igen. Och mitt förflutna gnager inte lika hårt.
Nu blir det en räksallad för mig och min mamma!
Vi hörs eventuellt imorgon, ta hand om er så länge.
Ljus & kärlek, Yasmine
Har återhämtat mig relativt bra under helgen. Har blivit ett par promenader, lite vilande, mycket sms-skickande och en del TV-tittande. Och nu äntligen är jag tillräckligt bra för att påbörja mitt friska liv igen, och ska efter en vecka kila över till min älskade pojk i Uppsala - snacka om en vecka av längtan. Hoppar dock över musiken idag, tills min röst är helt återställd.
Våren är här, går snart över i sommar och jag njuter av värmen och ljuset. Känns verkligen som man kommer till liv igen. Och mitt förflutna gnager inte lika hårt.
Nu blir det en räksallad för mig och min mamma!
Vi hörs eventuellt imorgon, ta hand om er så länge.
Ljus & kärlek, Yasmine
torsdag 9 maj 2013
Utsatthet och vården, del 1 - min historia
Jag funderade lite på vad för ämne jag kunde tänkas vilja ta upp här i bloggen, och listade ut en del jag inte minns jag benämnt så mycket i det här sammanhanget. Nämligen "utsatthet och vården", hur du som utsatt (oavsett om det handlar om mobbing, misshandel, sexuella övergrepp eller något annat) blir mottagen och behandlad av vården. Jag tänkte belysa detta i det här temat. Jag låter det första inlägget berätta min historia, sedan tänkte jag berätta hur jag i allmänhet uppfattar vården och deras kunskap om utsatthet och trauma.
När jag föreläst på torsdagen för tre veckor sedan, kom det fram några för att ställa frågor, eller bara tacka. En utav dem misstänker jag arbetar inom vården, då det kunde tydas så på hennes frågor. Hon undrade om man som vårdpersonal bör ställa frågan "har du varit utsatt?". Jag hade då berättat om mina erfarenheter som utsatt, och hur det bemöttes inom vården. Jag tyckte frågan var intressant, och svarade rätt generaliserande. För, är det så att du alltid bör fråga en patient, om denne blivit utsatt för något? Nu är jag fortfarande försiktig med att berätta alla bitar av min historia, här. Så småningom kan det hända att jag öppnar mig mer, men i detta inlägg kan vissa delar skrivas lite diffust, för att inte säga för mycket.
När jag fick kontakt med vården för första gången, 2006-2007, fick jag genomgå en mängd fysiologiska undersökningar. Hörsel, syn, hals, balans, hjärna och ja - det mesta, undersöktes. Tillslut fick jag frågan "är det så att du känner dig deprimerad Yasmine?" och efter ett jakande svar, skickades jag till BUP. Genast fick jag fylla i ett depressionskattningstest, och berätta om mina lite udda vanor (tvång), vilket ledde till två konstaterade diagnoser och en remiss till en neuropsykiatrisk enhet i Uppsala, som arbetar med OCD och tourettes. Vid den tiden hade jag inga minnen av något trauma, det fanns lagrat i vad som var normalt för mig, och jag hade förträngt det som var övertydliga fel i min historia. Det fanns inget att berätta, men jag fick heller ingen fråga. Vi skattade och kartlagde mina symptom, och påbörjade exponering (KBT) mot mina tvångstankar. Jag fick vara ihärdig och pådrivande med att jag ville bearbeta mobbingen (det enda jag förstod inte var "normalt"), och tillslut avvarade BUP ett tillfälle då jag fick bedöma min ångestnivå då jag tänkte på alla negativa ord jag fått höra. Inte så pedagogiskt och hjälpande med andra ord, och vi fortsatte motverka tvången, som bara blev fler.
Historian med ätstörningar och självmordstankar har jag behandlat i andra inlägg, så det tänker jag inte fokusera på. Jag tänker förflytta mig till 2009, året då jag började öppna locket till mitt förflutna. Från en dag till en annan var jag inte mig själv längre, den jag trodde jag var. Jag förstod att denne person bara var någon jag blivit, efter år av hjärntvätt och andra svåra bitar. Det enda jag kunde greppa var att jag behövde prata om det, jag kunde inte hålla det inne längre, och pratade mycket och länge med framförallt min farmor och min mamma. Jag begrep nog någonstans att det var ett trauma, även om jag inte insåg att det var ett väldigt komplext trauma. Jag tog upp det med BUP medan jag kunde, för jag visste att vetskapen om vad som hänt höll på att få mig att falla isär ännu mer. Vid den tiden led jag av vad jag nu förstår, var konsekvenserna av traumatiseringen. Jag hade periodvis svårigheter eller oförmåga att tala och röra mig, och var totalt handikappad, det fanns inget liv i mig. Och jag försvann ständigt från verkligheten, något BUP ansåg vara psykotiskt.
Hade BUP haft kunskap om dissociation, hade de nu kopplat ihop ett och ett, när jag berättade. Men jag hann inte mer än att säga att något hänt, innan de bytte ämne. Antagligen till "hur psykotisk och sjuk" jag var, eller vilken medicin vi nu skull lägga till för att minnena (eller "vanföreställningarna") skulle försvinna. Jag uppfattade deras reaktion som att mitt förflutna var en illusion, jag var fortfarande förövaren, och inget offer. Det var mitt fel. Jag utvecklade fler röster och psykotiska upplevelser, vilket ledde till att BUP gav mig starkare mediciner, mediciner som gav ännu fler symptom. Sista gången jag bad om att få bearbeta, var i november. Jag hade skrivit ett långt brev där jag förklarade, fick höra att "brevet var bra skrivet". Efter att de tryckt upp ett papper i mitt ansikte där det stod att jag led av svår paranoid schizofreni, sade min läkare orden som fick mig att trasas sönder helt. "Vad du än har varit med om, har det ingenting med din svåra psykiska störning att göra". Det var mig det var fel på. Jag var störd, sjuk. Att en av de viktigaste personerna under min uppväxt/grundskoletid, tagit ifrån mig allt jag hade och lämnat mig skadad, hade ingen betydelse. För det var mig det var fel på.
Jag har många gånger undrat vad skadan gjort med mig, om jag inte kommit till min nuvarande psykolog. Om jag hade haft ett värdigt liv med innehåll, eller om jag inte levt alls. Min kropp hade stelnat till, fryst ihop, och min röst var obefintlig. Jag har någon gång sagt att jag tog en paus från livet just då, min person var aldrig närvarande. På mitt första möte med ungdomsteamet, rabblade jag lågmält upp mina symptom som ett mantra, medan BUP log och nickade stolt. På det andra mötet var inte BUP med. Jag tog chansen, eller snarare risken, att berätta. Jag sade att något hänt i mitt liv, jag behövde bearbeta. När ungdomsteamet då tog emot mig, fick jag min första bekräftelse från vården, att jag var på riktigt. Att jag fanns. Att det gick att hjälpa mig. Att någon ville hjälpa mig. Och jag kom dit. När jag läst om komplex traumatisering/C-PTSD, förstår jag att den mottagningen omedvetet gjorde allt rätt. De gav mitt liv en mening. Eller nej, de hjälpte mig att ge mitt liv en mening. Det gav mig nycklarna att bygga upp min person. De gav mig bekräftelse på att jag fanns, att jag hade ett värde. Jag fick hjälp att hitta nya vänner, aktiviteter, en passion. Samtidigt påbörjade vi vårt arbete med att kartlägga min historia, och lät mina minnen komma. Lät minnena uttryckas i ord.
Det var vid den tiden mindre jobbigt än man kan tro. Jag släppte aldrig barriären, jag grät inte, jag skrattade ibland, jag kunde prata ganska kallt om extremt svåra saker. Samtidigt började jag leva. Det var i och med ytterligare en destruktiv relation, som jag kom i känslomässig kontakt med minnena. Då brakade det igen. Hela 2011 splittrades jag sönder, vilket ledde till att jag var nära att inte överleva, rent fysiskt. Jag kom i kontakt med den slutna vården, där jag återigen fick uppleva vårdens brist på kunskap om utsatthet och trauma. En traumatiserad människa har vanligtvis ganska givet svårt att tala om traumat, och i mitt fall krävdes det mod att berätta. När jag väl berättade att jag hade minnen som störde, avdramatiserade jag, men lämnade ett moln av desperation, ett rop på hjälp. Antingen var de blinda, eller så ville de inte se. För istället för ett lyssnande öra, fick jag ett lugnande piller eller en kort pratstund om mina symptom.
Att bara veta idag, att någon skulle lyssna om jag ville berätta, att det finns en plats att kontakta om jag behöver intensiv behandling fokuserad på traumatisering, gör att jag finner en trygghet i att leva. Att jag vågar vara hel, för någon skulle fånga upp mig om jag skulle falla. Jag har gjort ett val i att lämna traumat utanför mitt liv en period, det kan handla om månader eller till och med år, för jag kan leva med barriären jag byggt upp. Går jag inte in på mitt förflutna för mycket känslomässigt, är min yta och en bit in i min kärna, hel. Jag kan leva ett relativt normalt liv, ett värdigt liv, jag är lycklig. En dag kanske jag tvingas bearbeta, för att göra ett avslut en gång för alla, men jag är inte där än. Jag vill leva lite först. Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.
Det var den delen av detta ämne, som visar hur det såg ut i mitt fall. Men hur ser det ut numera inom vården, hur bemöts traumatiserade och tidigare utsatta? Hur bör de bemötas? I vilken omfattning kan man gräva i en persons förflutna? Jag tänkte berätta lite om mina tankar och idéer kring detta imorgon. Då kommer del 2.
Så länge, ljus till er. Ni är inte ensamma.
Yasmine
När jag föreläst på torsdagen för tre veckor sedan, kom det fram några för att ställa frågor, eller bara tacka. En utav dem misstänker jag arbetar inom vården, då det kunde tydas så på hennes frågor. Hon undrade om man som vårdpersonal bör ställa frågan "har du varit utsatt?". Jag hade då berättat om mina erfarenheter som utsatt, och hur det bemöttes inom vården. Jag tyckte frågan var intressant, och svarade rätt generaliserande. För, är det så att du alltid bör fråga en patient, om denne blivit utsatt för något? Nu är jag fortfarande försiktig med att berätta alla bitar av min historia, här. Så småningom kan det hända att jag öppnar mig mer, men i detta inlägg kan vissa delar skrivas lite diffust, för att inte säga för mycket.
När jag fick kontakt med vården för första gången, 2006-2007, fick jag genomgå en mängd fysiologiska undersökningar. Hörsel, syn, hals, balans, hjärna och ja - det mesta, undersöktes. Tillslut fick jag frågan "är det så att du känner dig deprimerad Yasmine?" och efter ett jakande svar, skickades jag till BUP. Genast fick jag fylla i ett depressionskattningstest, och berätta om mina lite udda vanor (tvång), vilket ledde till två konstaterade diagnoser och en remiss till en neuropsykiatrisk enhet i Uppsala, som arbetar med OCD och tourettes. Vid den tiden hade jag inga minnen av något trauma, det fanns lagrat i vad som var normalt för mig, och jag hade förträngt det som var övertydliga fel i min historia. Det fanns inget att berätta, men jag fick heller ingen fråga. Vi skattade och kartlagde mina symptom, och påbörjade exponering (KBT) mot mina tvångstankar. Jag fick vara ihärdig och pådrivande med att jag ville bearbeta mobbingen (det enda jag förstod inte var "normalt"), och tillslut avvarade BUP ett tillfälle då jag fick bedöma min ångestnivå då jag tänkte på alla negativa ord jag fått höra. Inte så pedagogiskt och hjälpande med andra ord, och vi fortsatte motverka tvången, som bara blev fler.
Historian med ätstörningar och självmordstankar har jag behandlat i andra inlägg, så det tänker jag inte fokusera på. Jag tänker förflytta mig till 2009, året då jag började öppna locket till mitt förflutna. Från en dag till en annan var jag inte mig själv längre, den jag trodde jag var. Jag förstod att denne person bara var någon jag blivit, efter år av hjärntvätt och andra svåra bitar. Det enda jag kunde greppa var att jag behövde prata om det, jag kunde inte hålla det inne längre, och pratade mycket och länge med framförallt min farmor och min mamma. Jag begrep nog någonstans att det var ett trauma, även om jag inte insåg att det var ett väldigt komplext trauma. Jag tog upp det med BUP medan jag kunde, för jag visste att vetskapen om vad som hänt höll på att få mig att falla isär ännu mer. Vid den tiden led jag av vad jag nu förstår, var konsekvenserna av traumatiseringen. Jag hade periodvis svårigheter eller oförmåga att tala och röra mig, och var totalt handikappad, det fanns inget liv i mig. Och jag försvann ständigt från verkligheten, något BUP ansåg vara psykotiskt.
Hade BUP haft kunskap om dissociation, hade de nu kopplat ihop ett och ett, när jag berättade. Men jag hann inte mer än att säga att något hänt, innan de bytte ämne. Antagligen till "hur psykotisk och sjuk" jag var, eller vilken medicin vi nu skull lägga till för att minnena (eller "vanföreställningarna") skulle försvinna. Jag uppfattade deras reaktion som att mitt förflutna var en illusion, jag var fortfarande förövaren, och inget offer. Det var mitt fel. Jag utvecklade fler röster och psykotiska upplevelser, vilket ledde till att BUP gav mig starkare mediciner, mediciner som gav ännu fler symptom. Sista gången jag bad om att få bearbeta, var i november. Jag hade skrivit ett långt brev där jag förklarade, fick höra att "brevet var bra skrivet". Efter att de tryckt upp ett papper i mitt ansikte där det stod att jag led av svår paranoid schizofreni, sade min läkare orden som fick mig att trasas sönder helt. "Vad du än har varit med om, har det ingenting med din svåra psykiska störning att göra". Det var mig det var fel på. Jag var störd, sjuk. Att en av de viktigaste personerna under min uppväxt/grundskoletid, tagit ifrån mig allt jag hade och lämnat mig skadad, hade ingen betydelse. För det var mig det var fel på.
Jag har många gånger undrat vad skadan gjort med mig, om jag inte kommit till min nuvarande psykolog. Om jag hade haft ett värdigt liv med innehåll, eller om jag inte levt alls. Min kropp hade stelnat till, fryst ihop, och min röst var obefintlig. Jag har någon gång sagt att jag tog en paus från livet just då, min person var aldrig närvarande. På mitt första möte med ungdomsteamet, rabblade jag lågmält upp mina symptom som ett mantra, medan BUP log och nickade stolt. På det andra mötet var inte BUP med. Jag tog chansen, eller snarare risken, att berätta. Jag sade att något hänt i mitt liv, jag behövde bearbeta. När ungdomsteamet då tog emot mig, fick jag min första bekräftelse från vården, att jag var på riktigt. Att jag fanns. Att det gick att hjälpa mig. Att någon ville hjälpa mig. Och jag kom dit. När jag läst om komplex traumatisering/C-PTSD, förstår jag att den mottagningen omedvetet gjorde allt rätt. De gav mitt liv en mening. Eller nej, de hjälpte mig att ge mitt liv en mening. Det gav mig nycklarna att bygga upp min person. De gav mig bekräftelse på att jag fanns, att jag hade ett värde. Jag fick hjälp att hitta nya vänner, aktiviteter, en passion. Samtidigt påbörjade vi vårt arbete med att kartlägga min historia, och lät mina minnen komma. Lät minnena uttryckas i ord.
Det var vid den tiden mindre jobbigt än man kan tro. Jag släppte aldrig barriären, jag grät inte, jag skrattade ibland, jag kunde prata ganska kallt om extremt svåra saker. Samtidigt började jag leva. Det var i och med ytterligare en destruktiv relation, som jag kom i känslomässig kontakt med minnena. Då brakade det igen. Hela 2011 splittrades jag sönder, vilket ledde till att jag var nära att inte överleva, rent fysiskt. Jag kom i kontakt med den slutna vården, där jag återigen fick uppleva vårdens brist på kunskap om utsatthet och trauma. En traumatiserad människa har vanligtvis ganska givet svårt att tala om traumat, och i mitt fall krävdes det mod att berätta. När jag väl berättade att jag hade minnen som störde, avdramatiserade jag, men lämnade ett moln av desperation, ett rop på hjälp. Antingen var de blinda, eller så ville de inte se. För istället för ett lyssnande öra, fick jag ett lugnande piller eller en kort pratstund om mina symptom.
Att bara veta idag, att någon skulle lyssna om jag ville berätta, att det finns en plats att kontakta om jag behöver intensiv behandling fokuserad på traumatisering, gör att jag finner en trygghet i att leva. Att jag vågar vara hel, för någon skulle fånga upp mig om jag skulle falla. Jag har gjort ett val i att lämna traumat utanför mitt liv en period, det kan handla om månader eller till och med år, för jag kan leva med barriären jag byggt upp. Går jag inte in på mitt förflutna för mycket känslomässigt, är min yta och en bit in i min kärna, hel. Jag kan leva ett relativt normalt liv, ett värdigt liv, jag är lycklig. En dag kanske jag tvingas bearbeta, för att göra ett avslut en gång för alla, men jag är inte där än. Jag vill leva lite först. Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.
Det var den delen av detta ämne, som visar hur det såg ut i mitt fall. Men hur ser det ut numera inom vården, hur bemöts traumatiserade och tidigare utsatta? Hur bör de bemötas? I vilken omfattning kan man gräva i en persons förflutna? Jag tänkte berätta lite om mina tankar och idéer kring detta imorgon. Då kommer del 2.
Så länge, ljus till er. Ni är inte ensamma.
Yasmine
onsdag 8 maj 2013
Nu är det vaaaaaaaarmt!!
Tråååk, femte dagen sjukling. Ont. I. Halsen. Har. Ingen. Röst.
Drog ändå till teamet i måndags för att prata med K, det blev ett bra samtal trots att min röst var svajig. Berättade om kärleken, livet, lyckan och lite förebyggande om tvången. De är bättre, men när jag är med människor jag inte vill släppa in tvången hos (för att jag vill börja om på nytt) blir det lite krig i mig, för jag är van att alltid lyda tvången. Då blir jag lite borta, lite flyktig. Pratade med K om det, som tycker att jag ska bearbeta tvångstankarna hemma ofta, istället för att göra allt för att förtränga dem borta. Gör jag det hemma, blir det inte krisigt om jag försvinner i huvudet, för då har jag ingen att ta hänsyn till. Därför ska jag försöka hemma, få bort lite tvång för varje dag. Jag har ett nytt liv nu. Tvången får inte plats.
Efter samtalet med K, var jag med på musikgruppen, trots rösten (eller bristen på röst). Började med att sjunga, det blev svagt och rossligt och jag var tvungen att lyssna på kroppen, inte ta i. Efter fikat och lite djupa samtalsämnen, bestämde jag mig för att spela piano istället, så jag spelade "Fix you", vilket gick bra. Skönt att vila stämbanden. Efteråt stannade jag i väntrummet några minuter, innan jag drog till bussen. Fick ta av mig jackan på vägen, det har blivit så jäkla varmt! Både igår och idag som jag spenderade hemma, har det varit varmt så man inte behöver ytterkläder, mer än skor. Har promenerat med mamma både idag och igår, vår vanliga vända och har känt av våren ordentligt. Eller sommaren, nästan. Det doftar sommar, och vindarna är ljumma. Jag njuter! Det känns som att hela sinnet kommer till liv.
Såg även en film igår, som var rätt okej, och drack mycket te. Pratade med A lite för länge igår (inte för oss och våra alltid lika underbara samtal, men för rösten) så tillslut fick jag viska fram att vi måste nog lägga på. Men det var som alltid fint att få prata med henne lite, det blir man på gott humör av. Somnade halv två igår, efter att ha sett på några avsnitt på Tv3play, och sov nästan hela natten med bara några avbrott för hosta. Hade tagit hostmedicin.
Idag vaknade jag i flera omgångar, men somnade om och gick upp halv elva. Slumrade till lite i soffan efter frukosten, och vid ett gick jag och mamma ut och satte oss på altan. Var skönt att bara känna värmen från solen och vara tyst. Mer än att promenera och laga en ny vegetarisk rätt, har jag inte gjort. Imorgon ska jag försöka satsa på denna blogg, få ihop något intressant inlägg, och fokusera lite på boken. Nu ska jag skriva lite på det hemliga "projektet" och lyssna på Tori. Blir nog te och TV eller någon film efteråt.
Solig värme, från mig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)