Full rulle, jajemän. Yasmine, du måste ta det lugnt också. Fast det gör jag. Ibland. Försöker.
En hel del har hänt den senaste månaden, mestadels positiva saker. Har haft lite lättare att hantera vissa problem. Bland annat med hjälp av healing från E, som jag besökt tre gånger inom en kort tidsperiod. Efter varje gång har det lättat lite ett tag, särskilt med tvången. Oron över allt kommer och går, men jag har lyckats bemästra den förvånansvärt bra några gånger.
Vad jag jag då gjort på senaste? Jo...
- Träffat M1 i Bålsta, väldigt trevligt. Fick se hennes nya målningar, och så pratade vi massor.
- Fikat, shoppat och lunchat med A, länge sen vi fick så många timmar ihop. Äntligen!
- Firat min födelsedag med älskade F, släkten och familjen. Tårta, kaffe, ett par tusen rikare och blommor som stått i varje hörn. Tack ska ni ha!
- Umgåtts mycket med F, njutit av varje stund. Den 25:e firade vi ett år som par, och åt mysmiddag på kvällen. Dagen därpå firade vi genom att åka in till Stockholm; promenerade hand i hand längs vattnet, åt på en uteservering i solen, besökte ett museum (efter att ha insett att det var Stockholms kulturnatt), pussades mycket, åt på finrestaurang på kvällen och drack lite på en pub. Blev lite dragen minst sagt, hehe. Vi var hemma runt fyra på natten/morgonen och somnade trötta i varandras armar. Mys! <3
- Haft två föreläsningar, på samma dag! Den 23:e april hade jag en föreläsning för kommunpersonal tillsammans med två andra föreläsare, väldigt givande. Klockan 4 när den föreläsningen var över, fick jag dra snabbt därifrån och äta lunch, för klockan 6 skulle jag ha en föreläsning till på ÅSS (ångestsyndrom sällskapet). Väldigt fin feedback fick jag, kändes som jag gav hopp till de som kom. Alltid lika fint!
- Firat valborg så klart... På tisdagen var vi uppe sent och hade skoj på en pub i Uppsala, F, jag, K och J som kommit från Österrike + A. Väldigt kul, men vi fick typ 5 timmars sömn. För dagen därpå skulle vi upp i ottan (kändes det som) och dra till centrum för att kolla på forsränningen. Åt jordgubbar i gräset, och pratade. Sen gick jag och F till en kinakrog och åt lunch, satt där rätt länge och värmde oss. För ja, det var ju inte direkt så jättevarmt ute. Vi mötte sen upp K och J vid student-mösse-tjohejsan, köpte grillprylar i en ICA-butik och slog oss ned i ekonomikumparken för att grilla, prata och umgås. A fick sin födelsedagspresent från mig och F, rolig upplevelse ;) Vi satt där i några timmar, sen åkte jag och F till honom för att hämta jacka och förbereda oss för kvällen. I snöstorm gick vi runt halva natten och letade pubar, hamnade på en där vi drack en drink var och slutade sedan på O'connors där vi hade det jäkligt kul resten av valborg. Tack för dagen kära vänner!
- Har påbörjat behandling för tvångstankar igen, och även en terapiform som kallas "tillämpad avslappning", berättar mer om det en annan gång!
- Igår var jag, mamma och C på "en magisk dag med Terry Evans" i Lindesberg. Väldigt givande och rolig dag! För er som inte vet är Terry ett känt medium, och dagen innehöll föreläsningar, bergsmeditation, storseans och musikunderhållning. + lunch och fika! Vi var hemma strax över tio på kvällen, en lång dag blev det. Men jag fick en del insikter, många gamla insikter som kom till liv och som jag tänker dra nytta av.
Idag vaknade jag med ångest och försökte febrilt fundera ut varför, och då hörde jag Terrys ord i mitt huvud: "analysera inte känslorna, låt de bara vara där, det är när du analyserar dem som de bemästrar dig". Har ju hört det förr, vet ju om det, men behövde höra det igen. Så jag slutade analysera, "omfamnade" känslan och blev faktiskt lugnare än på länge. Så enkelt egentligen! Ska ha allt det i åtanke.
Nu bör jag strax sova, först skall det deklareras. Så jag får sätta punkt här, och skriva mer en annan dag. Men nu blev det en uppdatering i alla fall, kan få mer tid i sommar då det blir mindre föreläsningar. Nu i maj är det en föreläsning inbokad - och så ska jag försöka ta det lugnt! Försöka duger.
Peace'n'löööve
Yasmine
Visar inlägg med etikett You and me mr OCD. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett You and me mr OCD. Visa alla inlägg
söndag 4 maj 2014
lördag 5 april 2014
Kan inte längre blunda
Hej kära vänner!
Nu har ytterligare ett par veckor gått, och jag har både roliga och mindre roliga saker att berätta. Det roliga är att jag haft min föreläsning på infoteket nu, vilket gick jättebra och jag känner att jag utvecklats. Fick väldigt fin feedback och nya uppdrag tack vare att jag föreläste där. Känner att jag behärskar min nervositet mer nu också, dagarna innan. Och det är alltid givande om man kan inge människor hopp, och tro. En annan rolig sak är att jag varit på releasefesten till bandet Beat Funktion's nya skiva. Bandet jag skrev en låt till. Var där igår med älsklings-F, bästa A och hennes kille P. Supertrevligt, väldigt härlig stämning och bra konsert. Fick somna i F's armar den natten, vilket var otroligt fint efter en lång kväll.
Det mindre roliga är att vissa saker har förvärrats. Närmare bestämt mitt tvångssyndrom. Det har förvärrats ganska drastiskt. Jag har ljugit för mig själv länge, och därmed kan man säga att jag omedvetet ljugit även för andra. Har inte velat inse. Men nu tänker jag vara öppen. Jag kan inte längre blunda för att jag har ett svårt funktionshinder, även nu. Jag känner mer lycka än jag gjort någonsin i mitt liv, men just nu känner jag även mycket frustration. Har en fel-känsla i huvudet ständigt, tvivlar på allt och försöker dämpa min oro och felsignalen genom att tvångstänka. Det har alltid varit mitt sätt att hantera en inre stress. Men nu har det spårat ur.
Därför har det blivit mindre inlägg i några perioder. Och därför måste jag ibland ta en paus från allt, för att få pusta ut. Har pushat mig själv för hårt, och närstående får påminna mig om att jag ännu inte fungerar helt "normalt" (vad nu normalt är). Måste pusha mig själv ännu mindre från och med nu. Känna av signaler. Och ta tag i mina tvångstankar, och min ständiga oro över allting. I onsdags var jag ärlig mot min psykolog (istället för att prata om allt som är bra, och kanske, eventuellt, sista fem minuterna ta upp det negativa) och sade som det var. Vi ska börja behandla mina tvångstankar ännu mer nu. Jag vill verkligen bli fri! Och jag är en kämpe, så det tänker jag bli. Jag kommer fortsätta föreläsa, skriva och allt jag gör - men tänka efter en gång extra innan jag beger mig ut på nya upptåg. Känna efter, klarar jag verkligen det här nu? Nu ska jag kämpa mig loss mina tvångstankar en gång för alla. Antagligen kommer jag alltid ha tvång, men det får inte påverka till den grad det gör nu.
Våren är här i alla fall. Skönt! Nästa vecka ska jag försöka ta prover för mitt järnvärde igen, se om det kan vara något fysiskt som förvärrar. Förutom det ska jag träffa F, och bege mig till Uppsala för att sjunga.
Ta hand om er fina läsare! Jag återkommer, när jag får tid över.
Ljus till er,
Yasmine
Nu har ytterligare ett par veckor gått, och jag har både roliga och mindre roliga saker att berätta. Det roliga är att jag haft min föreläsning på infoteket nu, vilket gick jättebra och jag känner att jag utvecklats. Fick väldigt fin feedback och nya uppdrag tack vare att jag föreläste där. Känner att jag behärskar min nervositet mer nu också, dagarna innan. Och det är alltid givande om man kan inge människor hopp, och tro. En annan rolig sak är att jag varit på releasefesten till bandet Beat Funktion's nya skiva. Bandet jag skrev en låt till. Var där igår med älsklings-F, bästa A och hennes kille P. Supertrevligt, väldigt härlig stämning och bra konsert. Fick somna i F's armar den natten, vilket var otroligt fint efter en lång kväll.
Det mindre roliga är att vissa saker har förvärrats. Närmare bestämt mitt tvångssyndrom. Det har förvärrats ganska drastiskt. Jag har ljugit för mig själv länge, och därmed kan man säga att jag omedvetet ljugit även för andra. Har inte velat inse. Men nu tänker jag vara öppen. Jag kan inte längre blunda för att jag har ett svårt funktionshinder, även nu. Jag känner mer lycka än jag gjort någonsin i mitt liv, men just nu känner jag även mycket frustration. Har en fel-känsla i huvudet ständigt, tvivlar på allt och försöker dämpa min oro och felsignalen genom att tvångstänka. Det har alltid varit mitt sätt att hantera en inre stress. Men nu har det spårat ur.
Därför har det blivit mindre inlägg i några perioder. Och därför måste jag ibland ta en paus från allt, för att få pusta ut. Har pushat mig själv för hårt, och närstående får påminna mig om att jag ännu inte fungerar helt "normalt" (vad nu normalt är). Måste pusha mig själv ännu mindre från och med nu. Känna av signaler. Och ta tag i mina tvångstankar, och min ständiga oro över allting. I onsdags var jag ärlig mot min psykolog (istället för att prata om allt som är bra, och kanske, eventuellt, sista fem minuterna ta upp det negativa) och sade som det var. Vi ska börja behandla mina tvångstankar ännu mer nu. Jag vill verkligen bli fri! Och jag är en kämpe, så det tänker jag bli. Jag kommer fortsätta föreläsa, skriva och allt jag gör - men tänka efter en gång extra innan jag beger mig ut på nya upptåg. Känna efter, klarar jag verkligen det här nu? Nu ska jag kämpa mig loss mina tvångstankar en gång för alla. Antagligen kommer jag alltid ha tvång, men det får inte påverka till den grad det gör nu.
Våren är här i alla fall. Skönt! Nästa vecka ska jag försöka ta prover för mitt järnvärde igen, se om det kan vara något fysiskt som förvärrar. Förutom det ska jag träffa F, och bege mig till Uppsala för att sjunga.
Ta hand om er fina läsare! Jag återkommer, när jag får tid över.
Ljus till er,
Yasmine
torsdag 20 mars 2014
En rolig tid, och har kunnat hantera stressen!
Jag trodde det skulle bli en extremt stressig tid, och kanske hade det blivit det om jag inte backat och tagit det lugn. Men jag har kunnat hantera läget, i alla fall stressen. Och det har hänt en del roligt!
Har spenderat tid med älskade F, tagit det lugnt hemma, umgåtts med familjen, spelat piano en hel del (det går framåt!) och haft fokus på föreläsningarna. I måndags var jag också på musikgruppen för första gången på tre veckor, roligt! Men nu ska jag berätta om min otroligt givande helg!
Har nu varit på den tredje omgången av teaterutbildningen/kursen, från fredagen till söndagen förra veckan. Måste säga - även om tre dagar är mycket och intensivt när man är stresskänslig - att det var den roligaste av de tre kurshelgerna jag varit på i vår! Vid det här laget hade man lärt känna alla deltagare väl, och kände att man funnit nya vänner. Fredagen startade klockan ett med samling (jag och två andra jag åkte med kom senare, de andra startade runt halv elva) och teaterövningar i grupp. Först lite uppvärmningsövningar. Sen följde dagen med fler teaterövningar, både med och utan manus att följa. En rolig fredag som slutade med vickning på kvällen för de som ville. Hade många roliga samtal med deltagarna!
Lördagen började klockan 8 med frukost i matsalen, sen var det samling. Dagen var rolig men intensiv, väldigt lärorik och man fick arbeta mycket med sig själv och sin förmåga till drama och uttryck. Vi körde på nästan hela tiden, med paus för fika, kaffe och mat. Många skratt blev det. Jag och S (från gruppen) pratade vidare om låtskrivarförbundet för kvinnor i Uppsala som hon är med i. Jag ska så fort läget är ännu lugnare, ta reda på mer och gå med där. Det kan leda till en hel del nya möjligheter! Efter en lång dag i Wiks kurslokaler, fick jag en stund egentid innan det var kväll. Då var det slottsvisning med en väldigt passionerad och intressant guide, man lärde sig mycket. Och jag som är medial, kände mycket energier i slottet, där det sägs spöka. Efter visningen var det vickning igen, den sista gången, och det var väldigt trevligt. God mat, mycket prat och skratt, och vacker sång och pianospel från tre kvinnor därifrån. Vi hade också pratat om att jag skulle föreläsa inför gruppen (istället för att öva själv på mitt rum) och bestämde oss för att ha det på söndagen då hela gruppen var med - istället för på kvällen som vi först tänkt. Hade också ett väldigt givande samtal på kvällen med några av deltagarna, om sådant som står mig nära.
Söndagen började också åtta, med frukost och prat i matsalen. Sedan samling i gymnastiksalen. Vi började först med övningar, då med fokus på OCD (teaterkursen heter "OCD on stage", nämnde nog det tidigare, att det är fokus på forumteater, scener ur vårt liv, som vi senare kommer använda för att informera om OCD). Efter förmiddagsfikat var det dags för mig att föreläsa, och jag var lite smått nervös. Men det gick hur bra som helst, och feedbacken gjorde mig så varm om hjärtat! Blev nog lika berörd som dem. Kanske var den bästa föreläsningen jag gjort, för att vara helt ärlig. Blev en lång diskussion efteråt, och många komplimanger. Som stärker, jag behöver höra allt det där, för att läka mig själv. Vid det laget hade ett par skådespelerskor kommit också, för att hjälpa oss med scenerna. Så efter föreläsningen fortsatte vi. En lång dag med teater och intressanta samtal, som slutade med samling i kurslokalen där vi fick höra ännu en gripande historia från en i gruppen. Avslutningsvis fick vi säga några ord om kursen, tacka vår fantastiska teaterlärare och krama varandra hejdå. Fick då också prata med B från Ananke (OCD förbundet) om ett projekt de ska ha om BDD framöver, och jag kommer vara med i det projektet. Så många nya möjligheter! Och nya möten med människor, kommer garanterat hålla kontakten med de jag kom närmast.
Jag mår för det mesta rätt bra nu. Förutom ovädret igår och idag (ja, det blev bokstavligt talat kaos igår och jag kom knappt hem, stackars mamma fick åka iväg och hämta mig då bussen till Skokloster aldrig kom, men blev fast vid Varpsund i två timmar då en buss låg på marken. Tog tid för bärgningsbilarna att få bort bussen. Ambulanser var där, och lastbilar och fordon hade åkt omkull. Fick vara hos farmor och farfar så länge, och vi kom efter många om och men hem tre timmar senare än först tänkt), känns det som våren är på väg - och det mår jag bra av. Händer mycket positivt.
MEN! Jag kan inte blunda för följande längre. Mina tvångstankar/handlingar blir allt värre, och svårare att stå emot. Jag har länge gått runt och försökt intala andra (och främst mig själv) att jag inte har några problem, att jag har "lite tvångstankar sådär bara" men sanningen är att jag fortfarande är svårt funktionshindrad. Det svider att inse, men jag fick de insikterna under teaterkursen. En positiv insikt egentligen - jag har insett att jag inte kan pressa mig själv för hårt, och att jag inte gjort det den här månaden kanske var anledningen till att jag inte bröt ihop av stress. Jag fungerar inte som alla andra.
Fast lycklig, det är jag. Lycklig på så sätt att jag ser livets alla ljusglimtar. Och känner mig för det mesta tillfreds.
Och igår hade jag min föreläsning på Katedralskolan i Uppsala. Fick fel på antalet elever, men det skulle bli lite över hundra i alla fall. Hur många exakt det var, kan jag inte svara på, men det största antalet jag haft. Föreläste med E, som jag mötte upp vid Ekonomikum efter ett buss-race (internt, förklaring får utebli), och vi gick mot skolan. Mötte upp M som vi haft kontakt med, och gick till aulan för att förbereda oss. Klockan halv tre var eleverna där, och då började jag med min föreläsning. Det gick väldigt bra tycker jag, fick med allt och jag blev nöjd med utförandet! Synd bara att ingen där hört mig tidigare och kunde jämföra med mina tidigare gånger, svårt att se en utveckling helt själv. Men det känns som att jag utvecklats. Efter att E kört sin föreläsning (som var väldigt bra!), var det frågor och sen stod vi kvar ett tag och pratade med M. Fick en supermysig stund med finaste F efteråt också, som kom in i aulan för att krama om mig. Så fint att han är med mig i alla livets viktiga moment! Nöjd över dagen, bortsett från den kaosartade hemresan.
Uppdaterar mer så snart jag kan! I helgen kommer F (så mysigt kommer det bli! <3) och nästa vecka är det föreläsning på Infoteket i Uppsala. Sen kanske jag får mer tid att blogga.
Värme och kärlek, Yasmine
Har spenderat tid med älskade F, tagit det lugnt hemma, umgåtts med familjen, spelat piano en hel del (det går framåt!) och haft fokus på föreläsningarna. I måndags var jag också på musikgruppen för första gången på tre veckor, roligt! Men nu ska jag berätta om min otroligt givande helg!
Har nu varit på den tredje omgången av teaterutbildningen/kursen, från fredagen till söndagen förra veckan. Måste säga - även om tre dagar är mycket och intensivt när man är stresskänslig - att det var den roligaste av de tre kurshelgerna jag varit på i vår! Vid det här laget hade man lärt känna alla deltagare väl, och kände att man funnit nya vänner. Fredagen startade klockan ett med samling (jag och två andra jag åkte med kom senare, de andra startade runt halv elva) och teaterövningar i grupp. Först lite uppvärmningsövningar. Sen följde dagen med fler teaterövningar, både med och utan manus att följa. En rolig fredag som slutade med vickning på kvällen för de som ville. Hade många roliga samtal med deltagarna!
Lördagen började klockan 8 med frukost i matsalen, sen var det samling. Dagen var rolig men intensiv, väldigt lärorik och man fick arbeta mycket med sig själv och sin förmåga till drama och uttryck. Vi körde på nästan hela tiden, med paus för fika, kaffe och mat. Många skratt blev det. Jag och S (från gruppen) pratade vidare om låtskrivarförbundet för kvinnor i Uppsala som hon är med i. Jag ska så fort läget är ännu lugnare, ta reda på mer och gå med där. Det kan leda till en hel del nya möjligheter! Efter en lång dag i Wiks kurslokaler, fick jag en stund egentid innan det var kväll. Då var det slottsvisning med en väldigt passionerad och intressant guide, man lärde sig mycket. Och jag som är medial, kände mycket energier i slottet, där det sägs spöka. Efter visningen var det vickning igen, den sista gången, och det var väldigt trevligt. God mat, mycket prat och skratt, och vacker sång och pianospel från tre kvinnor därifrån. Vi hade också pratat om att jag skulle föreläsa inför gruppen (istället för att öva själv på mitt rum) och bestämde oss för att ha det på söndagen då hela gruppen var med - istället för på kvällen som vi först tänkt. Hade också ett väldigt givande samtal på kvällen med några av deltagarna, om sådant som står mig nära.
Söndagen började också åtta, med frukost och prat i matsalen. Sedan samling i gymnastiksalen. Vi började först med övningar, då med fokus på OCD (teaterkursen heter "OCD on stage", nämnde nog det tidigare, att det är fokus på forumteater, scener ur vårt liv, som vi senare kommer använda för att informera om OCD). Efter förmiddagsfikat var det dags för mig att föreläsa, och jag var lite smått nervös. Men det gick hur bra som helst, och feedbacken gjorde mig så varm om hjärtat! Blev nog lika berörd som dem. Kanske var den bästa föreläsningen jag gjort, för att vara helt ärlig. Blev en lång diskussion efteråt, och många komplimanger. Som stärker, jag behöver höra allt det där, för att läka mig själv. Vid det laget hade ett par skådespelerskor kommit också, för att hjälpa oss med scenerna. Så efter föreläsningen fortsatte vi. En lång dag med teater och intressanta samtal, som slutade med samling i kurslokalen där vi fick höra ännu en gripande historia från en i gruppen. Avslutningsvis fick vi säga några ord om kursen, tacka vår fantastiska teaterlärare och krama varandra hejdå. Fick då också prata med B från Ananke (OCD förbundet) om ett projekt de ska ha om BDD framöver, och jag kommer vara med i det projektet. Så många nya möjligheter! Och nya möten med människor, kommer garanterat hålla kontakten med de jag kom närmast.
Jag mår för det mesta rätt bra nu. Förutom ovädret igår och idag (ja, det blev bokstavligt talat kaos igår och jag kom knappt hem, stackars mamma fick åka iväg och hämta mig då bussen till Skokloster aldrig kom, men blev fast vid Varpsund i två timmar då en buss låg på marken. Tog tid för bärgningsbilarna att få bort bussen. Ambulanser var där, och lastbilar och fordon hade åkt omkull. Fick vara hos farmor och farfar så länge, och vi kom efter många om och men hem tre timmar senare än först tänkt), känns det som våren är på väg - och det mår jag bra av. Händer mycket positivt.
MEN! Jag kan inte blunda för följande längre. Mina tvångstankar/handlingar blir allt värre, och svårare att stå emot. Jag har länge gått runt och försökt intala andra (och främst mig själv) att jag inte har några problem, att jag har "lite tvångstankar sådär bara" men sanningen är att jag fortfarande är svårt funktionshindrad. Det svider att inse, men jag fick de insikterna under teaterkursen. En positiv insikt egentligen - jag har insett att jag inte kan pressa mig själv för hårt, och att jag inte gjort det den här månaden kanske var anledningen till att jag inte bröt ihop av stress. Jag fungerar inte som alla andra.
Fast lycklig, det är jag. Lycklig på så sätt att jag ser livets alla ljusglimtar. Och känner mig för det mesta tillfreds.
Och igår hade jag min föreläsning på Katedralskolan i Uppsala. Fick fel på antalet elever, men det skulle bli lite över hundra i alla fall. Hur många exakt det var, kan jag inte svara på, men det största antalet jag haft. Föreläste med E, som jag mötte upp vid Ekonomikum efter ett buss-race (internt, förklaring får utebli), och vi gick mot skolan. Mötte upp M som vi haft kontakt med, och gick till aulan för att förbereda oss. Klockan halv tre var eleverna där, och då började jag med min föreläsning. Det gick väldigt bra tycker jag, fick med allt och jag blev nöjd med utförandet! Synd bara att ingen där hört mig tidigare och kunde jämföra med mina tidigare gånger, svårt att se en utveckling helt själv. Men det känns som att jag utvecklats. Efter att E kört sin föreläsning (som var väldigt bra!), var det frågor och sen stod vi kvar ett tag och pratade med M. Fick en supermysig stund med finaste F efteråt också, som kom in i aulan för att krama om mig. Så fint att han är med mig i alla livets viktiga moment! Nöjd över dagen, bortsett från den kaosartade hemresan.
Uppdaterar mer så snart jag kan! I helgen kommer F (så mysigt kommer det bli! <3) och nästa vecka är det föreläsning på Infoteket i Uppsala. Sen kanske jag får mer tid att blogga.
Värme och kärlek, Yasmine
onsdag 26 februari 2014
Kärlekens dagar!
Hej hopp!
Har mestadels haft det helt underbart sen sist.
Fredagen efter jag skrev sist åkte jag in till Uppsala för sånglektion, och så träffade jag F några timmar efteråt på en fika. Supergosigt! Vi pratade, skrattade och hade en underbar stund. Det kommer lätt stunder då man bara överöses av en så stark känsla av kärlek med honom. Det är vackert, och kryper in alldeles nära hjärtat. När jag åkt hem blev det förberedelser inför det vi då trodde skulle bli söndagen - vår ettårsdag, alltså då det var ett år sen vi träffades. Men sent på kvällen upptäckte jag att vi tagit fel på dag, att det var redan på lördagen vi skulle fira och då blev det stress! Hela lördagsmorgonen försökte jag stressa med en present till honom, innan vi båda insåg att det var bättre om vi hann ses och njuta än att stressa för att kunna dela ut våra presenter just den dagen. Stress blev det ändå med packning och att göra mig i ordning, men när jag väl åkt iväg kändes allt lugnt och pirrigt.
Var nästan lika nervös som för precis ett år sedan, då jag gick samma väg till stadsbiblioteket och ställde mig på samma plats där jag stod då. När F kom fram runt hörnet kändes det i hela kroppen och vi kramades länge. Vi gick iväg till Café Årummet där vi träffades den 22 februari 2013. Som tur var fanns det glutenfritt, så jag tog en god chokladbakelse och F en nötkaka. Vi slog oss ned och pratade och myste länge, kändes så starkt när jag satt där mitt emot min själsfrände och kollade in i hans glittrande ögon. Blev rörd av hela situationen och var alldeles knäsvag. Vi är lika nykära även efter ett år, men man märker även hur kärleken fördjupas för var dag. Min älskade ängel <3 På kvällen åt vi finmiddag med tända ljus, och på natten gick vi ut för att dricka en drink på en pub. Mysigt! Extra mysigt att somna i varandras famn på kvällen.
På söndagen tog vi det lugnt, hade många fina stunder och gosade mycket. Sov över även till dagen efter, då jag hade samtal med K och musikgrupp i Uppsala. Samtalet var givande och fick lite saker att tänka på angående behandling. Musikgruppen var lika kul som vanligt, bortsett från att jag var otroligt trött. Men fick i alla fall prata med M och A! Vänta... ett nummer på M. M nummer 8. M8. Jäkla många M jag känner.
Kom hem trött, men fick sova ut på kvällen. Dock rätt panikslagen, då kvällen blev lite tokig. Tvångstankarna spårade mer än vanligt, är inte längre van att det bli så. Fick svårt att andas och hade ett tryck över bröstet, sov därmed rätt oroligt och fick ett par sömnparalyser (kan berätta mer om min udda sömn i ett annat inlägg). Men jag vaknade i alla fall hyfsat pigg. Fast med ett tryck över bröstet, suck. När jag väl lyckats packa och göra mig i ordning, kändes det bättre så fort jag kommit utanför dörren och börjat gå till bussen. Fick en underbar dag igår med, med min kära F. Vi möttes vid biblioteket även denna dag, gick hem till honom och stannade vid McDonalds på vägen för att äta pommes frites, då jag var hungrig. Väl hos honom åt vi våfflor och pratade i timtal. Vi har många bilder både från helgen och från igår, kanske att jag kan visa senare. Väldigt mysig dag, och mysig morgon idag <3 Åkte ifrån Uppsala vid 11.
Har hunnit äta lunch med mamma och G på Gästis i Bålsta, träna på curves, duscha, äta och smsa lite. Ska strax gå och lägga mig hade jag tänkt, så jag får sova ut. Imorgon ska jag förbereda inför mina två föreläsningar i mars! Eller tre snarare, men det är två jag ska skriva manus till.
Känner mig lite stressad, men får intala mig själv att det kommer gå bra. Allt går bra tillslut, det vet jag vid det här laget.
Värme och kärlek, Yasmine
Har mestadels haft det helt underbart sen sist.
Fredagen efter jag skrev sist åkte jag in till Uppsala för sånglektion, och så träffade jag F några timmar efteråt på en fika. Supergosigt! Vi pratade, skrattade och hade en underbar stund. Det kommer lätt stunder då man bara överöses av en så stark känsla av kärlek med honom. Det är vackert, och kryper in alldeles nära hjärtat. När jag åkt hem blev det förberedelser inför det vi då trodde skulle bli söndagen - vår ettårsdag, alltså då det var ett år sen vi träffades. Men sent på kvällen upptäckte jag att vi tagit fel på dag, att det var redan på lördagen vi skulle fira och då blev det stress! Hela lördagsmorgonen försökte jag stressa med en present till honom, innan vi båda insåg att det var bättre om vi hann ses och njuta än att stressa för att kunna dela ut våra presenter just den dagen. Stress blev det ändå med packning och att göra mig i ordning, men när jag väl åkt iväg kändes allt lugnt och pirrigt.
Var nästan lika nervös som för precis ett år sedan, då jag gick samma väg till stadsbiblioteket och ställde mig på samma plats där jag stod då. När F kom fram runt hörnet kändes det i hela kroppen och vi kramades länge. Vi gick iväg till Café Årummet där vi träffades den 22 februari 2013. Som tur var fanns det glutenfritt, så jag tog en god chokladbakelse och F en nötkaka. Vi slog oss ned och pratade och myste länge, kändes så starkt när jag satt där mitt emot min själsfrände och kollade in i hans glittrande ögon. Blev rörd av hela situationen och var alldeles knäsvag. Vi är lika nykära även efter ett år, men man märker även hur kärleken fördjupas för var dag. Min älskade ängel <3 På kvällen åt vi finmiddag med tända ljus, och på natten gick vi ut för att dricka en drink på en pub. Mysigt! Extra mysigt att somna i varandras famn på kvällen.
På söndagen tog vi det lugnt, hade många fina stunder och gosade mycket. Sov över även till dagen efter, då jag hade samtal med K och musikgrupp i Uppsala. Samtalet var givande och fick lite saker att tänka på angående behandling. Musikgruppen var lika kul som vanligt, bortsett från att jag var otroligt trött. Men fick i alla fall prata med M och A! Vänta... ett nummer på M. M nummer 8. M8. Jäkla många M jag känner.
Kom hem trött, men fick sova ut på kvällen. Dock rätt panikslagen, då kvällen blev lite tokig. Tvångstankarna spårade mer än vanligt, är inte längre van att det bli så. Fick svårt att andas och hade ett tryck över bröstet, sov därmed rätt oroligt och fick ett par sömnparalyser (kan berätta mer om min udda sömn i ett annat inlägg). Men jag vaknade i alla fall hyfsat pigg. Fast med ett tryck över bröstet, suck. När jag väl lyckats packa och göra mig i ordning, kändes det bättre så fort jag kommit utanför dörren och börjat gå till bussen. Fick en underbar dag igår med, med min kära F. Vi möttes vid biblioteket även denna dag, gick hem till honom och stannade vid McDonalds på vägen för att äta pommes frites, då jag var hungrig. Väl hos honom åt vi våfflor och pratade i timtal. Vi har många bilder både från helgen och från igår, kanske att jag kan visa senare. Väldigt mysig dag, och mysig morgon idag <3 Åkte ifrån Uppsala vid 11.
Har hunnit äta lunch med mamma och G på Gästis i Bålsta, träna på curves, duscha, äta och smsa lite. Ska strax gå och lägga mig hade jag tänkt, så jag får sova ut. Imorgon ska jag förbereda inför mina två föreläsningar i mars! Eller tre snarare, men det är två jag ska skriva manus till.
Känner mig lite stressad, men får intala mig själv att det kommer gå bra. Allt går bra tillslut, det vet jag vid det här laget.
Värme och kärlek, Yasmine
tisdag 4 februari 2014
OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö, del 1 - min historia
Efter mer än ett halvår tänkte jag nu lägga in min fortsättning på serien "OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö", alltså del 1 efter inledningen. Jag länkar här till inledningen jag lade upp i somras för er som vill läsa: http://inthelandoffairys.blogspot.se/2013/07/ocd-funktionshinder-och-mobbning-bland.html
Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.
I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.
När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.
Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.
Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.
Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.
I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.
Fortsättning följer. Ta hand om er.
Yasmine
---------------------------------------
Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.
I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.
När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.
Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.
Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.
Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.
I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.
Fortsättning följer. Ta hand om er.
Yasmine
torsdag 23 januari 2014
Nu så - ett sprillans nytt inlägg!
Hej allihop!
Nu har stressen minskat betydligt, känns oerhört skönt. Känner att jag har mer tid för skrivandet nu, och har lite tankar på inlägg att skriva. Bland annat tänkte jag försöka lägga upp min fortsättning på serien angående OCD och mobbing i skolan. Men först tänkte jag berätta hur det gått sen sist!
Nyår var underbart, spenderade de sista timmarna på 2013 med F och hans vänner M, I och A. F och jag umgicks lite innan, och jag fick återigen se hur otroligt väl han hanterar när jag får stress-anfall. Blev en fin stund efter att det jobbiga lagt sig, och det visar igen hur otroligt bra han är för mig. På kvällen åt vi middag hos M och I, pratade, spelade spel och drack lite alkohol. Vid tolvslaget stod vi ute på deras balkong, och en supermysig nyårskyss blev det allt! Vi var hemma rätt sent den kvällen.
Det nya året började först bra, med sovmorgon och mys med F och en fin nyårsdag. Sedan gick det lite utför. Missade min medicin ett par dagar i rad, och ja... det gjorde saker lite värre. Om vi säger så här: vissa har en mage som producerar väldigt mycket magsyra och kan behöva hjälp för det, jag å andra sidan har en hjärna som producerar väldigt mycket tankar - och där kan medicinen hjälpa. Så på torsdagen efter nyår var tankarna i en enda röra i mitt lilla huvud och det ledde till panikattacker. Något jag inte haft på år. Fredagen därpå skulle egentligen jag möta upp F i Stockholm, men det gick inte alls. Så F kom hit och såg mig lite halvt svimfärdig när han kom in genom dörren, lyckades inte riktigt gå normalt. Tack vare kramar och fina ord, lyckades jag må bättre bara någon halvtimma efter att F stigit in i huset. Älskade F. Vi hade det mysigt den helgen.
Sen började den ordentliga dippen. Jag har svårt för det där... att berätta som det är. Vill gärna intala allt och alla (inklusive mig själv) att allt är bra jämt, att jag alltid är lycklig och tänker positivt. Men vilken människa gör det? Jag pressar ofta mig själv till fullo, vill göra precis allt jag drömmer om och gärna på en gång. Fick ett wake up-call i höstas och fick nog ett till nu. Jag kan inte ha så höga krav på mig själv. Därför berättar jag nu en (rätt) ovinklad sanning.
Från söndagen till onsdagen var jag rätt förstörd. Grät flera gånger om dagen, var orkeslös samtidigt som jag var stressad och rastlös. Kan ju nämna att jag var krasslig också, hostade och var svag i kroppen. Denna blandning av känslor fick mig att spåra ur, visste inte var jag skulle göra av mig själv. Och jag har svårt att be om hjälp och stöd, vill inte vara besvärlig. Var också väldigt nojig och började analysera helt självklara saker, fick för mig att alla mest irriterades av mig och att jag var ett stort FEL. Finaste F föreslog att han skulle komma över dagen därpå, och JAA vad jag ville det, men jobbig kände jag mig som "krävde" det. Det skulle krävas att F kom hit, öste på med fina ord och övertygade mig om att jag aldrig var i vägen, för att min känsla av att vara FEL skulle släppa. Efter den första natten ihop kände jag mig mycket bättre och insåg att man måste få be om hjälp ibland. Man klarar inte alltid allt själv, och man behöver inte vara krävande för det. Tack bästa killen min, för att du fick mig att inse det.
Efter torsdagskvällen, fredagen och hela lördagen ihop mådde jag bra mycket bättre, och sen dess har det mesta känts lugnare. Fortfarande fanns en stress efter föreläsningen, men nu är den över och den gick dessutom bra - en otrolig känsla av lättnad! Veckan innan var det förberedelser som gällde, och tränade även ett par gånger på gym vilket behövdes. Särskilt min rygg behövde det.
I helgen som var nu, var jag på teaterkurs på Wik! Det är OCD-förbundet som ordnar utbildningen, och vi som var där är antingen drabbade eller anhöriga till någon med tvångssyndrom. Otroligt givande. Åkte från F på lördagen, kvart över sju på morgonen (hua) och tog bussen från station till Wik med byte i Ramsta kyrka. Vi samlades i kurslokalen efter att vi checkat in, och började kursen med presentationer och att lära känna varann. Sen följde kursen med övningar och lekar, med en värmländsk väldigt trevlig och bra coach. Vissa övningar ledde till skratt, vissa fick det att göra ont i hjärtat. Bland annat hade vi "förtryckare-förtryckt" övningar, där den ena skulle (gestaltande, inte på riktigt) förtrycka den andra. De scenerna blev nästan jobbiga att se på. Mellan alla övningar var det fika och måltider, där vi pratade mycket om oss själva och våra svårigheter, på ett lättsamt och givande sätt. Någon kunde nämna ett tvång den hade, och några andra skrattade varmt och sade "men så där tänker ju jag med!", fast man trodde man var den enda.
På kvällen blev det vin och lite småplock, och massor av prat. Ett trevligt avslut på lördagen. Dagen därpå gjorde man sig färdig för frukost i sitt hotellrum, och åt sedan med de andra. Vi började nio på söndagen med, och den dagen lade vi stor vikt vid sketcher och scener med repliker. Även där kunde det bli tungt både att spela scenerna och se på, för det berörde verkligen på djupet. En otroligt fin och samarbetsvillig grupp hade samlats och jag är så glad att jag fick träffa alla.
När man kom hem dök även jobbiga känslor upp även om de var nyttiga, och jag grät en skvätt. Insåg nog, efter att ha blundat länge, att mina tvång fortfarande är ett svårt funktionshinder. Jag gör och kommer aldrig göra för stor grej av det, låter mig fortsätta vara lycklig och tänker aldrig bli negativ - men jag tvingades inse att det fortfarande hindrar mig, och acceptera det. Just acceptans-biten är oerhört viktig, för att kunna jobba med det. Jag behövde nog få denna insikt, för att inte fortsätta köra på i 150 och tro att jag ska klara allt "vanliga" människor klarar. Höga mål har varit lite min grej, för satsar jag högt når jag högt. Men det måste kanske finnas en balans.
Sen i måndags hade jag som sagt min föreläsning, otroligt givande var det. Och J som föreläste med mig (timmen innan) var väldigt duktig. Kändes som vi fick bra respons och det blev en diskussion efteråt som jag hoppats på. Kände mig så lättad efteråt, ringde F och mamma, och sen åkte jag hem och lagade mat. Njöt där jag stod vid spisen med värmen från plattorna - allt kändes så lugnt. I tisdags gjorde jag en diagnostisk utredning på nytt - mer om den när det är helt klart. Sen har jag varit hos F från tisdagen till onsdagen, och så hade jag musikgrupp igår. En underbar vecka!
Idag har jag varit hemma, kollat på ett mönster till en klänning jag ska sy och har kommit igång lite. Imorgon ska jag ha sånglektion och sedan spendera helgen med F. Mysigt!
Det var en "liten" uppdatering från mig! Ha det bäst ni alla.
Ljus,
Yasmine
Nu har stressen minskat betydligt, känns oerhört skönt. Känner att jag har mer tid för skrivandet nu, och har lite tankar på inlägg att skriva. Bland annat tänkte jag försöka lägga upp min fortsättning på serien angående OCD och mobbing i skolan. Men först tänkte jag berätta hur det gått sen sist!
Nyår var underbart, spenderade de sista timmarna på 2013 med F och hans vänner M, I och A. F och jag umgicks lite innan, och jag fick återigen se hur otroligt väl han hanterar när jag får stress-anfall. Blev en fin stund efter att det jobbiga lagt sig, och det visar igen hur otroligt bra han är för mig. På kvällen åt vi middag hos M och I, pratade, spelade spel och drack lite alkohol. Vid tolvslaget stod vi ute på deras balkong, och en supermysig nyårskyss blev det allt! Vi var hemma rätt sent den kvällen.
Det nya året började först bra, med sovmorgon och mys med F och en fin nyårsdag. Sedan gick det lite utför. Missade min medicin ett par dagar i rad, och ja... det gjorde saker lite värre. Om vi säger så här: vissa har en mage som producerar väldigt mycket magsyra och kan behöva hjälp för det, jag å andra sidan har en hjärna som producerar väldigt mycket tankar - och där kan medicinen hjälpa. Så på torsdagen efter nyår var tankarna i en enda röra i mitt lilla huvud och det ledde till panikattacker. Något jag inte haft på år. Fredagen därpå skulle egentligen jag möta upp F i Stockholm, men det gick inte alls. Så F kom hit och såg mig lite halvt svimfärdig när han kom in genom dörren, lyckades inte riktigt gå normalt. Tack vare kramar och fina ord, lyckades jag må bättre bara någon halvtimma efter att F stigit in i huset. Älskade F. Vi hade det mysigt den helgen.
Sen började den ordentliga dippen. Jag har svårt för det där... att berätta som det är. Vill gärna intala allt och alla (inklusive mig själv) att allt är bra jämt, att jag alltid är lycklig och tänker positivt. Men vilken människa gör det? Jag pressar ofta mig själv till fullo, vill göra precis allt jag drömmer om och gärna på en gång. Fick ett wake up-call i höstas och fick nog ett till nu. Jag kan inte ha så höga krav på mig själv. Därför berättar jag nu en (rätt) ovinklad sanning.
Från söndagen till onsdagen var jag rätt förstörd. Grät flera gånger om dagen, var orkeslös samtidigt som jag var stressad och rastlös. Kan ju nämna att jag var krasslig också, hostade och var svag i kroppen. Denna blandning av känslor fick mig att spåra ur, visste inte var jag skulle göra av mig själv. Och jag har svårt att be om hjälp och stöd, vill inte vara besvärlig. Var också väldigt nojig och började analysera helt självklara saker, fick för mig att alla mest irriterades av mig och att jag var ett stort FEL. Finaste F föreslog att han skulle komma över dagen därpå, och JAA vad jag ville det, men jobbig kände jag mig som "krävde" det. Det skulle krävas att F kom hit, öste på med fina ord och övertygade mig om att jag aldrig var i vägen, för att min känsla av att vara FEL skulle släppa. Efter den första natten ihop kände jag mig mycket bättre och insåg att man måste få be om hjälp ibland. Man klarar inte alltid allt själv, och man behöver inte vara krävande för det. Tack bästa killen min, för att du fick mig att inse det.
Efter torsdagskvällen, fredagen och hela lördagen ihop mådde jag bra mycket bättre, och sen dess har det mesta känts lugnare. Fortfarande fanns en stress efter föreläsningen, men nu är den över och den gick dessutom bra - en otrolig känsla av lättnad! Veckan innan var det förberedelser som gällde, och tränade även ett par gånger på gym vilket behövdes. Särskilt min rygg behövde det.
I helgen som var nu, var jag på teaterkurs på Wik! Det är OCD-förbundet som ordnar utbildningen, och vi som var där är antingen drabbade eller anhöriga till någon med tvångssyndrom. Otroligt givande. Åkte från F på lördagen, kvart över sju på morgonen (hua) och tog bussen från station till Wik med byte i Ramsta kyrka. Vi samlades i kurslokalen efter att vi checkat in, och började kursen med presentationer och att lära känna varann. Sen följde kursen med övningar och lekar, med en värmländsk väldigt trevlig och bra coach. Vissa övningar ledde till skratt, vissa fick det att göra ont i hjärtat. Bland annat hade vi "förtryckare-förtryckt" övningar, där den ena skulle (gestaltande, inte på riktigt) förtrycka den andra. De scenerna blev nästan jobbiga att se på. Mellan alla övningar var det fika och måltider, där vi pratade mycket om oss själva och våra svårigheter, på ett lättsamt och givande sätt. Någon kunde nämna ett tvång den hade, och några andra skrattade varmt och sade "men så där tänker ju jag med!", fast man trodde man var den enda.
På kvällen blev det vin och lite småplock, och massor av prat. Ett trevligt avslut på lördagen. Dagen därpå gjorde man sig färdig för frukost i sitt hotellrum, och åt sedan med de andra. Vi började nio på söndagen med, och den dagen lade vi stor vikt vid sketcher och scener med repliker. Även där kunde det bli tungt både att spela scenerna och se på, för det berörde verkligen på djupet. En otroligt fin och samarbetsvillig grupp hade samlats och jag är så glad att jag fick träffa alla.
När man kom hem dök även jobbiga känslor upp även om de var nyttiga, och jag grät en skvätt. Insåg nog, efter att ha blundat länge, att mina tvång fortfarande är ett svårt funktionshinder. Jag gör och kommer aldrig göra för stor grej av det, låter mig fortsätta vara lycklig och tänker aldrig bli negativ - men jag tvingades inse att det fortfarande hindrar mig, och acceptera det. Just acceptans-biten är oerhört viktig, för att kunna jobba med det. Jag behövde nog få denna insikt, för att inte fortsätta köra på i 150 och tro att jag ska klara allt "vanliga" människor klarar. Höga mål har varit lite min grej, för satsar jag högt når jag högt. Men det måste kanske finnas en balans.
Sen i måndags hade jag som sagt min föreläsning, otroligt givande var det. Och J som föreläste med mig (timmen innan) var väldigt duktig. Kändes som vi fick bra respons och det blev en diskussion efteråt som jag hoppats på. Kände mig så lättad efteråt, ringde F och mamma, och sen åkte jag hem och lagade mat. Njöt där jag stod vid spisen med värmen från plattorna - allt kändes så lugnt. I tisdags gjorde jag en diagnostisk utredning på nytt - mer om den när det är helt klart. Sen har jag varit hos F från tisdagen till onsdagen, och så hade jag musikgrupp igår. En underbar vecka!
Idag har jag varit hemma, kollat på ett mönster till en klänning jag ska sy och har kommit igång lite. Imorgon ska jag ha sånglektion och sedan spendera helgen med F. Mysigt!
Det var en "liten" uppdatering från mig! Ha det bäst ni alla.
Ljus,
Yasmine
söndag 11 augusti 2013
Med ditt ljus ska jag ta mig vidare genom livet
I onsdags var det begravning för L. Så sorgligt, så vackert, så gripande. Mamma och jag mötte upp C och N i Bro station, mamma fick komma med som stöd och för att hon träffat L ett par gånger. Vi åkte hela vägen till där kyrkan fanns, var fint att få prata med tjejerna på vägen. När vi kommit dit hälsade jag på L's pappa, sedan gick vi in i kyrkan och slog oss ned på en bänk i mitten, bakom hennes familj. Begravningsakten var så oerhört smärtsam, att se bilden på min vackra ängel väckte genast tårar till liv. Fin musik, vacker diktläsning, bra tal av prästen. När rosen skulle läggas på kistan brast det helt, och för första gången kände jag hur jag inte kunde få stopp på tårarna, inte tänkte få stopp på dem. Sorg har varit tabu för mig, men nu ville jag att tårarna skulle rinna. För att släppa fri alla känslor, det är det som hänt som är fel. Detta ska inte få ske. Men nu har det skett, och begravningen blev så definitiv, en känsla ven inuti av att det faktiskt hänt. L hade dött.
Efteråt var det minnesstund, vi åt mat, pratade lite smått och drack kaffe. Mindes L. Hann prata med hennes familj/närmsta vän innan det var slut, vilket kändes fint. Så mycket går upp för en, så många känslor väcks. När vi åkte hem var jag utmattad, en overklighetskänsla fanns kvar men kanske har jag insett nu... kanske insåg jag när rosen lades på kistan och jag förstod att kistan var hennes. Älskade vän, jag saknar dig!!
Ja... nu när det gått mer än tre veckor sedan jag skrev som vanligt, kanske jag ska berätta lite om vardagen. Omständligt att berätta om varje dag, så jag tar upp lite viktiga punkter:
- Samma dag som jag fick beskedet, innan jag kom hem, fick jag träffa F's mamma, vilket var väldigt trevligt och fint! Speciellt.
- Veckan därpå kom F till mig, sov över två nätter. Så otroligt, otroligt fint att ha honom här, känner verkligen stödet han ger mig, ser ett ljus i det mörka när vi håller om varandra. På torsdagen åkte vi till Sigtuna, himla fin stad/ort. Vi fikade på "tant brun", promenerade runt, tog kort och satt på en parkbänk och pratade och myste. Väldigt mysigt. Behövde det, när saker var och är som de är.
- Åkte till landet på fredagen med pappa + lillebror, vi släppte av F i Uppsala innan vi for vidare mot Norrskedika. En fin och lugn helg med släkten. Loppis, promenader och glass i Östhammar och Öregrund, middag med skratt som läker. En del i mig har inte vetat hur jag ska hantera allt, känt skam då jag vågar le och låta bli att tänka på det smärtsamma för ett tag, men jag vet och har fått höra av alla att det är de bra stunderna som får en att klara av de dåliga. Vi åkte hem på söndagen, vilket också kändes skönt.
- Har lunchat med A, väldigt fint. Märker vilka som verkligen finns för mig, A är en av dem. Efteråt pratade jag med K, min psykolog, vilket också var skönt.
- F hälsade på en onsdag och åt middag med mig och familjen, även min bror fick träffa honom. Speciellt och härligt! Både familjen och F står mig så nära, att sammanföra dem är så fint.
- PRIDE i helgen, ytterligare ett sätt att komma iväg och njuta av att ha kul, behövligt. F, jag, M3, J, M6, R (M6 pojkvän sedan några månader tillbaka, superkul att träffa honom!) kikade på paraden (såg Gardell, hell yes!), sedan begav vi oss (alla utom J) till en park där vi åt middag, och vidare till en pub där vi satt i flera timmar och drack öl/drinkar och pratade om intressanta ting! Härligt med människor det går att ha vettiga konversationer med. Jag och F skulle egentligen på bögklubb, men klubben öppnade 23 och vi var båda trötta, så vi drog hem med 23:nånting-tåget. Resan var rätt intressant må jag säga, det finns lustiga människor. Vi var hemma rätt sent, och somnade ännu senare.
- Dagen efter begravningen (i torsdags) träffade jag N och C igen, för trevligt prat och fika/middag hos C. Väldigt fint och mysigt att prata med dem och umgås lite. Tack fina ni!
- I måndags var det musikgrupp som drog igång igen, och i fredags var det sång. Efter sången pratade jag med K, och träffade sedan A hela dagen. Gick runt i stan, åkte hem till henne för fina pratstunder. Vi tog oss till stan till halv sju för att möta upp våra diverse pojkvänner. Kramade om F i stationshuset, sedan kilade vi till ett café och jag blev bjuden på fika! Mysigt att prata och kramas lite, innan vi gick hem till honom och myste ännu mer. En väldigt fin fredag och lördag, med mängder av kramar och fina ord. Gud så jag älskar den killen! Kom hem igår, och somnade sent.
Mitt sätt att hantera det som hänt har både bestått av att ta det lugnt, låta mig gråta och sörja. Men också att komma iväg, fortsätta med vardagen och låta L's energi hjälpa mig hantera livet som kommer efter att någon gått bort. Har fått mycket stöd, både i att trösta och i att distrahera. Vissa stunder de här veckorna har jag bara gråtit, andra har jag skrattat, känt glädje och en frid i att L slipper lida. Det har blandats och ibland bara känts overkligt, må säga att jag fått ett annat perspektiv på livet mitt i allt det smärtsamma.
Tvångstankarna blev näst intill outhärdliga ett par veckor efter, men har börjat ge med sig. Handlade om att försöka kontrollera allt annat, när något hänt som inte går att kontrollera. Just nu står jag upp, tänker kämpa för både mig och min ängel. Idag har jag kraften att fortsätta kämpa, även när något ofattbart hänt. Och fina L, jag tände ett ljus för dig igår. Jag kände både värmen från lågan, och värmen från dig. Du är föralltid saknad och älskad <3
Nu ska jag över till pappa och äta sushi, sedan kommer de kommande dagarna gå ut på att i min egen takt packa och förbereda - för på torsdag ska jag, F och en vän till honom resa till deras två vänner i Österrike! Österrike... helt otroligt. Ser fram emot det så mycket! Det känns skönt att komma iväg från allt, och dessutom med min älskade pöjk. Skriver mer innan jag åker.
Värme, ljus och kärlek, Yasmine
Efteråt var det minnesstund, vi åt mat, pratade lite smått och drack kaffe. Mindes L. Hann prata med hennes familj/närmsta vän innan det var slut, vilket kändes fint. Så mycket går upp för en, så många känslor väcks. När vi åkte hem var jag utmattad, en overklighetskänsla fanns kvar men kanske har jag insett nu... kanske insåg jag när rosen lades på kistan och jag förstod att kistan var hennes. Älskade vän, jag saknar dig!!
Ja... nu när det gått mer än tre veckor sedan jag skrev som vanligt, kanske jag ska berätta lite om vardagen. Omständligt att berätta om varje dag, så jag tar upp lite viktiga punkter:
- Samma dag som jag fick beskedet, innan jag kom hem, fick jag träffa F's mamma, vilket var väldigt trevligt och fint! Speciellt.
- Veckan därpå kom F till mig, sov över två nätter. Så otroligt, otroligt fint att ha honom här, känner verkligen stödet han ger mig, ser ett ljus i det mörka när vi håller om varandra. På torsdagen åkte vi till Sigtuna, himla fin stad/ort. Vi fikade på "tant brun", promenerade runt, tog kort och satt på en parkbänk och pratade och myste. Väldigt mysigt. Behövde det, när saker var och är som de är.
- Åkte till landet på fredagen med pappa + lillebror, vi släppte av F i Uppsala innan vi for vidare mot Norrskedika. En fin och lugn helg med släkten. Loppis, promenader och glass i Östhammar och Öregrund, middag med skratt som läker. En del i mig har inte vetat hur jag ska hantera allt, känt skam då jag vågar le och låta bli att tänka på det smärtsamma för ett tag, men jag vet och har fått höra av alla att det är de bra stunderna som får en att klara av de dåliga. Vi åkte hem på söndagen, vilket också kändes skönt.
- Har lunchat med A, väldigt fint. Märker vilka som verkligen finns för mig, A är en av dem. Efteråt pratade jag med K, min psykolog, vilket också var skönt.
- F hälsade på en onsdag och åt middag med mig och familjen, även min bror fick träffa honom. Speciellt och härligt! Både familjen och F står mig så nära, att sammanföra dem är så fint.
- PRIDE i helgen, ytterligare ett sätt att komma iväg och njuta av att ha kul, behövligt. F, jag, M3, J, M6, R (M6 pojkvän sedan några månader tillbaka, superkul att träffa honom!) kikade på paraden (såg Gardell, hell yes!), sedan begav vi oss (alla utom J) till en park där vi åt middag, och vidare till en pub där vi satt i flera timmar och drack öl/drinkar och pratade om intressanta ting! Härligt med människor det går att ha vettiga konversationer med. Jag och F skulle egentligen på bögklubb, men klubben öppnade 23 och vi var båda trötta, så vi drog hem med 23:nånting-tåget. Resan var rätt intressant må jag säga, det finns lustiga människor. Vi var hemma rätt sent, och somnade ännu senare.
- Dagen efter begravningen (i torsdags) träffade jag N och C igen, för trevligt prat och fika/middag hos C. Väldigt fint och mysigt att prata med dem och umgås lite. Tack fina ni!
- I måndags var det musikgrupp som drog igång igen, och i fredags var det sång. Efter sången pratade jag med K, och träffade sedan A hela dagen. Gick runt i stan, åkte hem till henne för fina pratstunder. Vi tog oss till stan till halv sju för att möta upp våra diverse pojkvänner. Kramade om F i stationshuset, sedan kilade vi till ett café och jag blev bjuden på fika! Mysigt att prata och kramas lite, innan vi gick hem till honom och myste ännu mer. En väldigt fin fredag och lördag, med mängder av kramar och fina ord. Gud så jag älskar den killen! Kom hem igår, och somnade sent.
Mitt sätt att hantera det som hänt har både bestått av att ta det lugnt, låta mig gråta och sörja. Men också att komma iväg, fortsätta med vardagen och låta L's energi hjälpa mig hantera livet som kommer efter att någon gått bort. Har fått mycket stöd, både i att trösta och i att distrahera. Vissa stunder de här veckorna har jag bara gråtit, andra har jag skrattat, känt glädje och en frid i att L slipper lida. Det har blandats och ibland bara känts overkligt, må säga att jag fått ett annat perspektiv på livet mitt i allt det smärtsamma.
Tvångstankarna blev näst intill outhärdliga ett par veckor efter, men har börjat ge med sig. Handlade om att försöka kontrollera allt annat, när något hänt som inte går att kontrollera. Just nu står jag upp, tänker kämpa för både mig och min ängel. Idag har jag kraften att fortsätta kämpa, även när något ofattbart hänt. Och fina L, jag tände ett ljus för dig igår. Jag kände både värmen från lågan, och värmen från dig. Du är föralltid saknad och älskad <3
Nu ska jag över till pappa och äta sushi, sedan kommer de kommande dagarna gå ut på att i min egen takt packa och förbereda - för på torsdag ska jag, F och en vän till honom resa till deras två vänner i Österrike! Österrike... helt otroligt. Ser fram emot det så mycket! Det känns skönt att komma iväg från allt, och dessutom med min älskade pöjk. Skriver mer innan jag åker.
Värme, ljus och kärlek, Yasmine
tisdag 16 juli 2013
Efter stormen kommer lugnet
Har tänkt skriva rätt många dagar, men äntligen kom ett tillfälle som kändes rätt. Har varit en liten bergochdalbana sedan i torsdags, och nu när det stabiliserat sig känns det också som något lossnat, som funnits där sedan jag var liten. Känslan av att behöva ha kontroll över allt som händer, har under en process börjat släppa mer och mer. Jag känner en frihet jag aldrig riktigt känt. Jag känner hur jag faktiskt har förmågan att bli fri, att få riktig kontroll, genom att släppa på kontrollen. Äkta kontroll är för mig att känna tillit till att allt händer av en anledning, att känna en sådan tillit att man inte behöver kontroll. Den känslan börjar sakta infinna sig.
Hade det väldigt bra hos A den större delen, sedan inträffade något rätt obehagligt. Känner inte att jag vill utveckla det hela för mycket, men man kan säga att det påverkade mig på ett andligt plan, då jag är väldigt känslig för energier. Har utvecklat ett starkare skydd sedan jag lärde mig att hantera det mediala, så det var ingen fara i det stora hela, men ett par dagar efteråt kändes det konstigt. Förutom det blev det mycket skratt och prat hos A, tycker så mycket om att umgås med henne. I fredags åkte vi in till stan några timmar innan vi skulle skilja på oss och åt lunch på Jalla, sedan kikade vi i Skoaffärer på ett par skor till mig (då mina gamla gick sönder). Fick med mig ett par sköna klack-sandaler för ett ganska billigt pris från Dinsko, vilket var behövligt. Fem i halv sju tog jag bussen hem.
I lördags och kvällen innan hade jag en märklig ångest jag inte haft på väldigt länge, och mina tankar gick inte riktigt att diskutera med. Lördagskvällen skulle spenderas i Stockholm med M3, F och två andra, och det var mer än behövligt att komma bort. Så fort jag mött upp F på centralen, försvann ångesten och jag blev så otroligt mycket lugnare. Kvällen kom att bli superlyckad! Vi var framme i Rönninge vid sju ungefär, mötte upp P vid busshållsplatsen. När alla anlänt och vi fått ned mat och grillprylar, slog vi oss ned i en bänk på en kulle där det fanns en allmän grill som (som tur var!) var ledig. Efter många om och men fick vi igång grillen. Sen blev det korv-grillning, prat och skratt till rätt sent på kvällen. Många ramla-av-stolen-roliga samtalsämnen hann vi med, innan vi bestämde oss för att gå in och värma oss. Då blev det lite film-mys i soffan med "black swan", har sett den förut och anser att den är en av mina favoritfilmer. Det hann bli ännu mer prat och skratt efteråt, innan vi bäddade sängarna och förberedde oss inför att sova. Säger inte mer om den natten än att den var rätt underhållande, sov högst fem timmar men var inte särskilt trött när vi vaknade. Vi hann med frukost (fick dock tillfälligt tillbaks mitt illamående, så jag fick bita ihop och vara hungrig, för det gick inte ner så mycket) och lite intressanta diskussioner, innan min lite jobbiga känsla från de tidigare dagarna var tillbaka. Men det gick att hantera den sista stunden innan vi skulle åka, halv fyra tog jag och älsklings-F bussen och tåget till centralen. Hann bli lite behövligt prat och gos innan vi delade på oss, och jag tog tåget till Bålsta, och bussen hem.
Igår fick mamma och jag besök av hennes vän, som också är andlig. Vi åt lunch, fikade och pratade i flera timmar om saker rörande andlighet, och jag kände verkligen min längtan efter att få börja utforska andligheten mer. Sedan i höstas har jag känt ett behov av att jorda mig, alltså lägga fokus mer på mina fysiska och mentala behov, för att stabilisera mig efter att ha varit vidöppen så länge. Men just nu, vid den här tiden, var min "bestämda tidpunkt" för att öppna upp mer igen. Det behöver alltid finnas en balans mellan det fysiska och det andliga, yin och yang, och den kommer jag behålla. Men jag känner att jag är mogen för att ta nästa steg nu i min andliga utveckling. Andligheten är och har alltid varit en stor del av mitt liv, även under perioder då jag inte "öppnar upp mig" lika ofta, det är ett sätt att leva, tänka och känna. Men mitt mål är använda min andliga förmåga till att hjälpa andra och mig själv på ett ännu högre plan. Tanken är att gå mediala och healingkurser, då healing känns som min väg att gå, och har nu i sikte att gå en reiki-kurs i höst/vinter hos mammas vän som var över. Redan efteråt kände jag hur någonting släppte inom mig, som suttit som berg så otroligt länge. Det kändes som att det som stått mellan mig livet, det jag krampaktigt hållit fast vid i alla dessa år, började smulas sönder. De två senaste veckorna har varit en process för mig, att släppa taget om mitt kontrollbehov. Mitt behov av att kontrollera livet och mig själv, för att inte gå vilse och känna att jag inte duger. När mammas vän, som nu också känns som min vän, var här - insåg jag något. Att trygghet och kontroll, är att vara medveten om att man inte kan ha kontroll. Släpper man kontrollen, blir man fri, och känner en större tillit - och större kontroll. Den insikten fick mig att sluta känna att jag behöver den här kontrollen. Jag fick höra att man inte behöver känna tvivel och oro om man litar till sin intuition, och litar på att allt sker av en mening.
Sedan igår har jag analyserat betydligt mindre. Jag har upplevt en större frihet än någonsin. Det känns ovant, och all den energi jag nu fått (som förut gick åt till att tänka) gör att jag blir rastlös, men den gör också att jag har mer tid över till att känna och till att vara. Tänk att få ha användning av all den tid som förut gick åt till att analysera och tvivla! Det hade antagligen inte gått, om jag inte haft en sådan stärkt grund, en grundtillit till mig själv och andra. Det finns en person att tacka, som är helt ovärderlig, och som dök upp i mitt liv när jag som mest behövde honom för några månader sedan. Med hjälp av honom, mig själv, mina vänner och min familj har jag insett att jag är en person med ett värde, och att mitt värde inte beror på att jag försökt uppnå någon slags perfektion. Jag har ett värde ändå. Och den vetskapen kommer jag alltid bära med mig.
Kärlek till er därute, kom ihåg att aldrig tvivla på er inre styrka. Våga känna tilltro till att ni kan, att ni förmår, och låt inte era tvivel ta över. När ni väl insett att ni faktiskt tagit er igenom ett helt liv fram tills nu, trots dagar då ni känt att ni aldrig kommer överleva, finn då insikten att ingenting är omöjligt. Så länge ni har ett liv, går det att skapa precis det liv ni vill ha. Eller behöver. Och förtjänar!
Yasmine
Hade det väldigt bra hos A den större delen, sedan inträffade något rätt obehagligt. Känner inte att jag vill utveckla det hela för mycket, men man kan säga att det påverkade mig på ett andligt plan, då jag är väldigt känslig för energier. Har utvecklat ett starkare skydd sedan jag lärde mig att hantera det mediala, så det var ingen fara i det stora hela, men ett par dagar efteråt kändes det konstigt. Förutom det blev det mycket skratt och prat hos A, tycker så mycket om att umgås med henne. I fredags åkte vi in till stan några timmar innan vi skulle skilja på oss och åt lunch på Jalla, sedan kikade vi i Skoaffärer på ett par skor till mig (då mina gamla gick sönder). Fick med mig ett par sköna klack-sandaler för ett ganska billigt pris från Dinsko, vilket var behövligt. Fem i halv sju tog jag bussen hem.
I lördags och kvällen innan hade jag en märklig ångest jag inte haft på väldigt länge, och mina tankar gick inte riktigt att diskutera med. Lördagskvällen skulle spenderas i Stockholm med M3, F och två andra, och det var mer än behövligt att komma bort. Så fort jag mött upp F på centralen, försvann ångesten och jag blev så otroligt mycket lugnare. Kvällen kom att bli superlyckad! Vi var framme i Rönninge vid sju ungefär, mötte upp P vid busshållsplatsen. När alla anlänt och vi fått ned mat och grillprylar, slog vi oss ned i en bänk på en kulle där det fanns en allmän grill som (som tur var!) var ledig. Efter många om och men fick vi igång grillen. Sen blev det korv-grillning, prat och skratt till rätt sent på kvällen. Många ramla-av-stolen-roliga samtalsämnen hann vi med, innan vi bestämde oss för att gå in och värma oss. Då blev det lite film-mys i soffan med "black swan", har sett den förut och anser att den är en av mina favoritfilmer. Det hann bli ännu mer prat och skratt efteråt, innan vi bäddade sängarna och förberedde oss inför att sova. Säger inte mer om den natten än att den var rätt underhållande, sov högst fem timmar men var inte särskilt trött när vi vaknade. Vi hann med frukost (fick dock tillfälligt tillbaks mitt illamående, så jag fick bita ihop och vara hungrig, för det gick inte ner så mycket) och lite intressanta diskussioner, innan min lite jobbiga känsla från de tidigare dagarna var tillbaka. Men det gick att hantera den sista stunden innan vi skulle åka, halv fyra tog jag och älsklings-F bussen och tåget till centralen. Hann bli lite behövligt prat och gos innan vi delade på oss, och jag tog tåget till Bålsta, och bussen hem.
Igår fick mamma och jag besök av hennes vän, som också är andlig. Vi åt lunch, fikade och pratade i flera timmar om saker rörande andlighet, och jag kände verkligen min längtan efter att få börja utforska andligheten mer. Sedan i höstas har jag känt ett behov av att jorda mig, alltså lägga fokus mer på mina fysiska och mentala behov, för att stabilisera mig efter att ha varit vidöppen så länge. Men just nu, vid den här tiden, var min "bestämda tidpunkt" för att öppna upp mer igen. Det behöver alltid finnas en balans mellan det fysiska och det andliga, yin och yang, och den kommer jag behålla. Men jag känner att jag är mogen för att ta nästa steg nu i min andliga utveckling. Andligheten är och har alltid varit en stor del av mitt liv, även under perioder då jag inte "öppnar upp mig" lika ofta, det är ett sätt att leva, tänka och känna. Men mitt mål är använda min andliga förmåga till att hjälpa andra och mig själv på ett ännu högre plan. Tanken är att gå mediala och healingkurser, då healing känns som min väg att gå, och har nu i sikte att gå en reiki-kurs i höst/vinter hos mammas vän som var över. Redan efteråt kände jag hur någonting släppte inom mig, som suttit som berg så otroligt länge. Det kändes som att det som stått mellan mig livet, det jag krampaktigt hållit fast vid i alla dessa år, började smulas sönder. De två senaste veckorna har varit en process för mig, att släppa taget om mitt kontrollbehov. Mitt behov av att kontrollera livet och mig själv, för att inte gå vilse och känna att jag inte duger. När mammas vän, som nu också känns som min vän, var här - insåg jag något. Att trygghet och kontroll, är att vara medveten om att man inte kan ha kontroll. Släpper man kontrollen, blir man fri, och känner en större tillit - och större kontroll. Den insikten fick mig att sluta känna att jag behöver den här kontrollen. Jag fick höra att man inte behöver känna tvivel och oro om man litar till sin intuition, och litar på att allt sker av en mening.
Sedan igår har jag analyserat betydligt mindre. Jag har upplevt en större frihet än någonsin. Det känns ovant, och all den energi jag nu fått (som förut gick åt till att tänka) gör att jag blir rastlös, men den gör också att jag har mer tid över till att känna och till att vara. Tänk att få ha användning av all den tid som förut gick åt till att analysera och tvivla! Det hade antagligen inte gått, om jag inte haft en sådan stärkt grund, en grundtillit till mig själv och andra. Det finns en person att tacka, som är helt ovärderlig, och som dök upp i mitt liv när jag som mest behövde honom för några månader sedan. Med hjälp av honom, mig själv, mina vänner och min familj har jag insett att jag är en person med ett värde, och att mitt värde inte beror på att jag försökt uppnå någon slags perfektion. Jag har ett värde ändå. Och den vetskapen kommer jag alltid bära med mig.
Kärlek till er därute, kom ihåg att aldrig tvivla på er inre styrka. Våga känna tilltro till att ni kan, att ni förmår, och låt inte era tvivel ta över. När ni väl insett att ni faktiskt tagit er igenom ett helt liv fram tills nu, trots dagar då ni känt att ni aldrig kommer överleva, finn då insikten att ingenting är omöjligt. Så länge ni har ett liv, går det att skapa precis det liv ni vill ha. Eller behöver. Och förtjänar!
Yasmine
måndag 8 juli 2013
OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö - inledning
Ett ämne jag brunnit för, brinner för och förmodligen alltid kommer brinna för - är utsatta barn i skolmiljö. Som jag tidigare i bloggen nämnt ett flertal gånger, är ämnet "mobbning" något jag starkt berörs av även nu, när det gått många år sedan jag själv blev mobbad. Det finns få saker som kan få mitt inre att rivas upp och mina ögon att tåras så mycket, som när jag läser en artikel om ett mobbat barn. För mig är det ingenting empatiskt som känns på ytan, utan det letar sig in så djupt att jag ibland avstår för att jag inte förmår mig att ta in det just då. I framtiden, alltså långt in i framtiden (när jag bearbetat det svåraste bitarna klart) kommer jag förmodligen ha lagt biten om psykisk ohälsa, konsekvenser av trauma såsom PTSD, självskadebeteende och ätstörningar, bakom mig. Då är min del i det arbetet klart. Då kommer mitt fokus ligga på det barn jag en gång var, kanske kommer min sista bit i att bli hel och integrerad med mitt inre barn, vara att hjälpa andra utsatta barn. Både de som utsatts för mobbning, utfrysning och de allra svåraste delarna jag gick igenom i min uppväxt. Och vägleda skolan i hur man kan hjälpa ett barn som är utsatt.
I detta tema tänker jag lägga fokus på flera punkter. Tanken väcktes inte genom att läsa om just mobbning, utan att läsa ananke (ocd-förbundets) tidning som kommer några gånger om året. Där handlade det om att i skolmiljö lida av funktionshinder (de fokuserade på, och jag kommer fokusera på OCD, eftersom det är där jag kan hämta mina erfarenheter) och hur ett barn med funktionshinder behandlas, och bör behandlas. Mycket (för att inte säga allt, eller i alla fall det mesta...) av det jag läste, hur ett barn med OCD fungerar och hur det lätt kan bli bemött, stämde på pricken med min historia. Kände ett riv av konstruktiv upprördhet, och en känsla av upprättelse när jag läste. I mitt fall hade det antagligen inte behövt gå lika långt, om skolan gripit in. Jag använder artikeln jag läste som en eventuell inspirationskälla i kommande text, men främst tänkte jag berätta om mina tankar på mitt egna sätt.
Hoppas det kan väcka en och annan tanke!
Kärlek, Yasmine
I detta tema tänker jag lägga fokus på flera punkter. Tanken väcktes inte genom att läsa om just mobbning, utan att läsa ananke (ocd-förbundets) tidning som kommer några gånger om året. Där handlade det om att i skolmiljö lida av funktionshinder (de fokuserade på, och jag kommer fokusera på OCD, eftersom det är där jag kan hämta mina erfarenheter) och hur ett barn med funktionshinder behandlas, och bör behandlas. Mycket (för att inte säga allt, eller i alla fall det mesta...) av det jag läste, hur ett barn med OCD fungerar och hur det lätt kan bli bemött, stämde på pricken med min historia. Kände ett riv av konstruktiv upprördhet, och en känsla av upprättelse när jag läste. I mitt fall hade det antagligen inte behövt gå lika långt, om skolan gripit in. Jag använder artikeln jag läste som en eventuell inspirationskälla i kommande text, men främst tänkte jag berätta om mina tankar på mitt egna sätt.
Hoppas det kan väcka en och annan tanke!
Kärlek, Yasmine
lördag 6 juli 2013
Några dagar sen sist
Nu har det gått några dagar sen sist, det har varit ett rejält kämpande med tvången, på ett bra sätt alltså. De har inte varit värre, men jag har fightat mer emot dem. Och faktiskt lyckats lite. Försökt tänka enkelt, livet kan vara enkelt om man gör det så. Inte sagt att det är enkelt att göra det enkelt, eller att livet bör vara för simpelt, men i mitt fall gör jag mina tankegångar mer komplicerade än vad de behöver vara. Jag har nu försökt göra istället för att tänka, blir det fel, går jorden under, då får det ske. Då är det meningen. Troligtvis inte. Troligtvis kommer allt vara detsamma, förutom att saker alltid händer, positiva som negativa. Skillnaden - mitt huvud får vila. Tänker när jag behöver fatta ett beslut, då kanske det krävs en analys, för det mesta en snabb sådan. Annars får tankar komma och gå, jag kommer försöka att inte gripa tag om dem, vända och vrida på dem in absurdum, veta exakt vad jag känner, göra det perfekta så jag duger. Behöver inte vara perfekt (vad är perfekt?) Sluta kontrollera. Bara vara. En fruktansvärt svår uppgift, jag är totalt ovan att bara leva utan att ha kontroll över vad jag tänker, säger och gör, men jag måste tänka; vad är det värsta som kan hända? Då får det hända. Standardordet: skitsamma! Slutar nu denna lilla textbit innan jag börjar analysera om det blev exakt rätt och riktigt. Skiter sig bloggen för att ett litet inlägg inte blev PRECIS som jag velat ha det om jag analyserat i detalj i en kvart - må så vara. Släpp nu.
(Ångesten ökar och jag känner mig totalt kaputt i huvudet när jag inte får kontroll, nu gäller det att uthärda. Jag klarar det. Det kommer att bli bättre).
I onsdags var mor, far och bror på bio, och jag följde med till Uppsala för att passa på att träffa F några timmar. Vi satt ute på en parkbänk och pratade, härligt väder var det, och så hade vi saft med oss. Berättade lite om tvången, skönt att få det ur sig. Försökte att inte analysera vad jag sagt, ville inte låta tvångstankarna störa vår dag för mycket. Och så är det bra att komma igång med kampen när man har någon bredvid sig som det är värt att kämpa för. Lyckades. Vi hann göra i ordning middag och prata ännu mer, innan det blev hemgång för mig. Torsdagen gick förbi med ännu mer träning. Så svårt. Känner mig splittrad utan kontroll. Men jag är ovan. Jag måste vänja mig med mindre kontroll, med sund kontroll. Vet mitt värde mer än jag någonsin gjort, sen kan det alltid bli bättre. Grunden är stabilare, men de automatiska dömande tankarna kommer ändå. Slutar jag analysera, får jag lita på att de tillslut kommer försvinna. Tänk mindfullness - låt de finnas där, utan att påverka. Igår träffade jag M1, var otroligt länge sen. Klarade faktiskt av att släppa kontrollen innan, lät bli att analysera varför jag inte sminkat mig eller om allt såg perfekt ut i huset. Skitsamma. Kunde faktiskt ändå fokusera, och ångesten som faktiskt inte var så stor från början, försvann helt, i alla fall beträffande det. Vi pratade, drack kaffe, satt vid datorn och såg på en hel-larvig film om häxor. Saken är den att jag ser häxor som något helt annat än det media gör av dem. På TV blir i princip all andlighet, naturreligion etc antingen överdriven och orealistisk skräckfilm, eller så blir det typ "Sabrina tonårshäxan"-varianter. Suck. Önskar de kunde göra en äkta andlig film som speglar new age eller wicca kulturen på ett bra sätt, utan fåniga repliker eller flygande exorcisten-monster. Filmen "eat, pray, love" är faktiskt den andligaste filmen jag sett, och den innehåller inte ens fenomenet "livet efter döden" om jag inte minns helt fel.
När hon åkt dök en viss jobbig känsla upp, men den tänker jag inta ta här. Lyckades tänka helt annorlunda i alla fall, efter ett prat med mamma och lite messande med F. Är så oerhört tacksam att jag har människor i min närhet som på ett konstruktivt sätt kan få mig att må bättre. Såg på en film på kvällen, sen satt jag vid datorn och läste lite intressanta artiklar bland annat, tills klockan blev sent och jag somnade bums.
Har faktiskt ett tema på gång, som jag i alla fall tänkte påbörja idag, på bloggen. Fick inspiration efter att jag läst en artikel i ananke, ocd-förbundets tidning som kommer ut med jämna mellanrum under året, för de som är medlemmar. Kommer fokusera på barn och unga i skolmiljö, när de lider av OCD eller annat funktionshinder. Ett ämne som berör mig starkt, allt kring barn i skolmiljö är ett ämne jag brinner för, med tanke på vilket helvete jag gick igenom under min skoltid. Så - snart dyker det upp lite viktigheter på bloggen!
Ta hand om er så länge!
Love,
Yasmine
(Ångesten ökar och jag känner mig totalt kaputt i huvudet när jag inte får kontroll, nu gäller det att uthärda. Jag klarar det. Det kommer att bli bättre).
I onsdags var mor, far och bror på bio, och jag följde med till Uppsala för att passa på att träffa F några timmar. Vi satt ute på en parkbänk och pratade, härligt väder var det, och så hade vi saft med oss. Berättade lite om tvången, skönt att få det ur sig. Försökte att inte analysera vad jag sagt, ville inte låta tvångstankarna störa vår dag för mycket. Och så är det bra att komma igång med kampen när man har någon bredvid sig som det är värt att kämpa för. Lyckades. Vi hann göra i ordning middag och prata ännu mer, innan det blev hemgång för mig. Torsdagen gick förbi med ännu mer träning. Så svårt. Känner mig splittrad utan kontroll. Men jag är ovan. Jag måste vänja mig med mindre kontroll, med sund kontroll. Vet mitt värde mer än jag någonsin gjort, sen kan det alltid bli bättre. Grunden är stabilare, men de automatiska dömande tankarna kommer ändå. Slutar jag analysera, får jag lita på att de tillslut kommer försvinna. Tänk mindfullness - låt de finnas där, utan att påverka. Igår träffade jag M1, var otroligt länge sen. Klarade faktiskt av att släppa kontrollen innan, lät bli att analysera varför jag inte sminkat mig eller om allt såg perfekt ut i huset. Skitsamma. Kunde faktiskt ändå fokusera, och ångesten som faktiskt inte var så stor från början, försvann helt, i alla fall beträffande det. Vi pratade, drack kaffe, satt vid datorn och såg på en hel-larvig film om häxor. Saken är den att jag ser häxor som något helt annat än det media gör av dem. På TV blir i princip all andlighet, naturreligion etc antingen överdriven och orealistisk skräckfilm, eller så blir det typ "Sabrina tonårshäxan"-varianter. Suck. Önskar de kunde göra en äkta andlig film som speglar new age eller wicca kulturen på ett bra sätt, utan fåniga repliker eller flygande exorcisten-monster. Filmen "eat, pray, love" är faktiskt den andligaste filmen jag sett, och den innehåller inte ens fenomenet "livet efter döden" om jag inte minns helt fel.
När hon åkt dök en viss jobbig känsla upp, men den tänker jag inta ta här. Lyckades tänka helt annorlunda i alla fall, efter ett prat med mamma och lite messande med F. Är så oerhört tacksam att jag har människor i min närhet som på ett konstruktivt sätt kan få mig att må bättre. Såg på en film på kvällen, sen satt jag vid datorn och läste lite intressanta artiklar bland annat, tills klockan blev sent och jag somnade bums.
Har faktiskt ett tema på gång, som jag i alla fall tänkte påbörja idag, på bloggen. Fick inspiration efter att jag läst en artikel i ananke, ocd-förbundets tidning som kommer ut med jämna mellanrum under året, för de som är medlemmar. Kommer fokusera på barn och unga i skolmiljö, när de lider av OCD eller annat funktionshinder. Ett ämne som berör mig starkt, allt kring barn i skolmiljö är ett ämne jag brinner för, med tanke på vilket helvete jag gick igenom under min skoltid. Så - snart dyker det upp lite viktigheter på bloggen!
Ta hand om er så länge!
Love,
Yasmine
tisdag 2 juli 2013
En perfekt båtresa, kärlek som växer och avslutningsvis lite jävlar anamma!
Halloj!
Nu har några dagar gått och jag tänkte passa på att berätta vad som gjorts och skett.
I fredags när jag skrivit det sista blogginlägget dök M3 upp hos Ejner Lind's. En väldigt mysig och rolig kväll med prat, tacos, healing och L-word. Vi hade många intressanta samtal och även mycket skratt, kändes skönt att få heala vilket jag inte gjort på länge, och kvällen avslutades med lite sms för min del innan jag somnade strax efter M3. M3 väckte mig klockan halv elva dagen därpå, sov en del längre en henne och visste knappt vad jag sade när hon kom in genom dörren. Tillslut kom jag upp för att joina de andra med lite frukost och prat innan M3 skulle ta bussen tillbaka. Jag tog det rätt lugnt, hann vila upp mig, packa, göra mig i ordning och bestämma tid i stan med F. Vid 16:00 anlände jag till Stockholm efter att ha fått skjuts till Bro av pappa, och tagit tåget in.
Ett kärt återseende då vi möttes vid "bögringen" jag och F, då blir man helt varm inuti. Vi kramades ett tag, sen gick vi iväg till en park och slog oss ned på en bänk. Vi hade väldigt roligt, mycket skratt, fånerier och lite irritation på att mitt hår blåste för ansiktet hela tiden. Vi gick runt vid vattnet och bara myste, innan vi bestämde oss för att åka till Värtahamnen där båten skulle gå. Vi anlände där kring halv sex om jag minns rätt, hämtade ut biljetter och slog oss ned på ett par stolar (efter att ha posat vid mumin och fått någon random människa att knäppa bilder). Blev otroligt intressanta diskussioner, är så jäkla glad att jag har en kille man kan ha vettiga och givande samtal med. Vi känns dessutom så otroligt likasinnade.
Klockan sju började folk gå ombord, och tillslut kom även vi med på. Vi lämpade av våra väskor, fixade oss och åkte upp till en annan våning för middagsbuffé. Hittills hade ett par rätt kul grejer hänt som vi skrattade mycket åt. Middagen var supermysig, rätt god mat och jäkligt gott sällskap. Vi fick sitta där till halv tio och hann prata väldigt mycket, nästan så vi glömde bort att äta. Efteråt gick vi upp på däck och tog bilder över vattnet, och på varandra förstås. + en traditionell puss-bild! Ah, så vackert. Blev en drink på däckvåningen i baren, sen gick vi ned till en annan bar där det var en illusionist på scen (DET HETER INTE TROLLKARL!!!1).
Kvällen både började och slutade underbart. Flera glas alkohol gled ned tills vi blev... som man blir. Vi dansade på det suuuuperminililla dansgolvet (partykryssning, tjosan! men det blir så roligt man gör det till), hade jäkligt kul och struntade fullständigt i bristen på människor i vår egen ålder. Vi var där rätt länge, gick upp till nästa bar ett tag, sen blev det dags för att gå till hytten. Perfekt avslut på en underbar kväll med en fantastisk kille som råkar vara min pojkvän! Vi somnade framåt fyra, i alla fall jag gjorde det.
Dagen därpå började bra med en mysig morgon och frukost framåt två. Sen blev det en liten dipp för mig, men jag hade en väldigt tröstande och stöttande människa med mig, så efter lite sömn och lite prat med honom slutade båtresan oerhört fint och bra. Är väldigt berörd och känslosam när jag tänker på att jag faktiskt mött min stora kärlek i livet, och att det känns så otroligt starkt, att jag faktiskt växt enormt som människa på kort tid tack vare det. Jag känner mig så oerhört uppskattad av någon som betyder så OTROLIGT mycket för mig, finns knappt ord att beskriva. Tack F, jag älskar dig <3
När vi kommit i land gick vi tillbaka till tunnelbanan och åkte vidare till centralen, sen blev det ett snabbt avsked och beställning på Mcdonalds innan vi skiljdes åt. Tog tåget till Bro vid halv åtta, och var hemma vid halv nio ungefär. Hann inte göra mer än det viktigaste (och lite till) innan jag somnade. Gårdagen var rätt tuff. Jag måste verkligen kämpa emot mina tvångstankar och tankeanalyser, jag tänker inte låta det gå längre. På båten gick de att hantera, men hemma släpps de lös. Igår fylldes huvudet på med så mycket tankar att de inte gick att få de rätt. Saken är, att jag inte måste få de rätt. Det är där mitt problem sitter, mitt extrema kontrollbehov över tankarna. Började fullständigt skaka och darra, gråten kom och jag skrek av ren frustration. Något jag vanligtvis -aldrig- gör, men det blev för mycket. Jag insåg att jag MÅSTE släppa tankarna, VARJE analys bör jag släppa taget om. INTE analysera varför jag ska släppa analysen och analysera hur jag ska sluta analysera (ni hör ju) utan bara släppa den förbannade jävla tankeritualen. Ångest får komma, ångest kommer att komma, jag kommer känna mig splittrad i huvudet, som om myror kryllar runt, men må så vara. Det går över. Jag har tänkt så mycket på att släppa analyserna rätt, att de blir en analys i sig. Idag har jag gjort allt för att bara släppa. Inte bry mig om vad det är för tanke, är tanken ett måste är den tvångsmässig och INGA tankar är så viktiga. Bara släpp. Mamma drog med mig på en promenad igår och vi pratade faktiskt bort tvången genom att diskutera något helt annat. Idag var jag hos K och fick ännu mer klarhet. Mamma och K säger detsamma, och jag håller med. Nu börjar kampen, jag ska släppa på kontrollen så mycket jag bara kan. Jag behöver inte vara rädd för att förlora den helt, men den ska bli sund.
Min självkänsla är bättre, men tvångstankarna och osäkerheten i mig själv har blivit ett vanemässigt beteende. Grunden är bättre, har blivit starkare, men jag måste omprogrammera mitt sätt att fungera. Jag har så mycket nu, jag har ett liv, ett VÄLDIGT fint och rikt liv, några jävla tvång ska inte få förstöra mer. Ni ska bort!!!! Amen.
Förutom samtalet med K har jag åkt bil, tränat och gjort lite nytta. Nu blir det sova, får göra fler saker på min lista imorgon.
Godnatt!
Yasmine
Nu har några dagar gått och jag tänkte passa på att berätta vad som gjorts och skett.
I fredags när jag skrivit det sista blogginlägget dök M3 upp hos Ejner Lind's. En väldigt mysig och rolig kväll med prat, tacos, healing och L-word. Vi hade många intressanta samtal och även mycket skratt, kändes skönt att få heala vilket jag inte gjort på länge, och kvällen avslutades med lite sms för min del innan jag somnade strax efter M3. M3 väckte mig klockan halv elva dagen därpå, sov en del längre en henne och visste knappt vad jag sade när hon kom in genom dörren. Tillslut kom jag upp för att joina de andra med lite frukost och prat innan M3 skulle ta bussen tillbaka. Jag tog det rätt lugnt, hann vila upp mig, packa, göra mig i ordning och bestämma tid i stan med F. Vid 16:00 anlände jag till Stockholm efter att ha fått skjuts till Bro av pappa, och tagit tåget in.
Ett kärt återseende då vi möttes vid "bögringen" jag och F, då blir man helt varm inuti. Vi kramades ett tag, sen gick vi iväg till en park och slog oss ned på en bänk. Vi hade väldigt roligt, mycket skratt, fånerier och lite irritation på att mitt hår blåste för ansiktet hela tiden. Vi gick runt vid vattnet och bara myste, innan vi bestämde oss för att åka till Värtahamnen där båten skulle gå. Vi anlände där kring halv sex om jag minns rätt, hämtade ut biljetter och slog oss ned på ett par stolar (efter att ha posat vid mumin och fått någon random människa att knäppa bilder). Blev otroligt intressanta diskussioner, är så jäkla glad att jag har en kille man kan ha vettiga och givande samtal med. Vi känns dessutom så otroligt likasinnade.
Klockan sju började folk gå ombord, och tillslut kom även vi med på. Vi lämpade av våra väskor, fixade oss och åkte upp till en annan våning för middagsbuffé. Hittills hade ett par rätt kul grejer hänt som vi skrattade mycket åt. Middagen var supermysig, rätt god mat och jäkligt gott sällskap. Vi fick sitta där till halv tio och hann prata väldigt mycket, nästan så vi glömde bort att äta. Efteråt gick vi upp på däck och tog bilder över vattnet, och på varandra förstås. + en traditionell puss-bild! Ah, så vackert. Blev en drink på däckvåningen i baren, sen gick vi ned till en annan bar där det var en illusionist på scen (DET HETER INTE TROLLKARL!!!1).
Kvällen både började och slutade underbart. Flera glas alkohol gled ned tills vi blev... som man blir. Vi dansade på det suuuuperminililla dansgolvet (partykryssning, tjosan! men det blir så roligt man gör det till), hade jäkligt kul och struntade fullständigt i bristen på människor i vår egen ålder. Vi var där rätt länge, gick upp till nästa bar ett tag, sen blev det dags för att gå till hytten. Perfekt avslut på en underbar kväll med en fantastisk kille som råkar vara min pojkvän! Vi somnade framåt fyra, i alla fall jag gjorde det.
Dagen därpå började bra med en mysig morgon och frukost framåt två. Sen blev det en liten dipp för mig, men jag hade en väldigt tröstande och stöttande människa med mig, så efter lite sömn och lite prat med honom slutade båtresan oerhört fint och bra. Är väldigt berörd och känslosam när jag tänker på att jag faktiskt mött min stora kärlek i livet, och att det känns så otroligt starkt, att jag faktiskt växt enormt som människa på kort tid tack vare det. Jag känner mig så oerhört uppskattad av någon som betyder så OTROLIGT mycket för mig, finns knappt ord att beskriva. Tack F, jag älskar dig <3
När vi kommit i land gick vi tillbaka till tunnelbanan och åkte vidare till centralen, sen blev det ett snabbt avsked och beställning på Mcdonalds innan vi skiljdes åt. Tog tåget till Bro vid halv åtta, och var hemma vid halv nio ungefär. Hann inte göra mer än det viktigaste (och lite till) innan jag somnade. Gårdagen var rätt tuff. Jag måste verkligen kämpa emot mina tvångstankar och tankeanalyser, jag tänker inte låta det gå längre. På båten gick de att hantera, men hemma släpps de lös. Igår fylldes huvudet på med så mycket tankar att de inte gick att få de rätt. Saken är, att jag inte måste få de rätt. Det är där mitt problem sitter, mitt extrema kontrollbehov över tankarna. Började fullständigt skaka och darra, gråten kom och jag skrek av ren frustration. Något jag vanligtvis -aldrig- gör, men det blev för mycket. Jag insåg att jag MÅSTE släppa tankarna, VARJE analys bör jag släppa taget om. INTE analysera varför jag ska släppa analysen och analysera hur jag ska sluta analysera (ni hör ju) utan bara släppa den förbannade jävla tankeritualen. Ångest får komma, ångest kommer att komma, jag kommer känna mig splittrad i huvudet, som om myror kryllar runt, men må så vara. Det går över. Jag har tänkt så mycket på att släppa analyserna rätt, att de blir en analys i sig. Idag har jag gjort allt för att bara släppa. Inte bry mig om vad det är för tanke, är tanken ett måste är den tvångsmässig och INGA tankar är så viktiga. Bara släpp. Mamma drog med mig på en promenad igår och vi pratade faktiskt bort tvången genom att diskutera något helt annat. Idag var jag hos K och fick ännu mer klarhet. Mamma och K säger detsamma, och jag håller med. Nu börjar kampen, jag ska släppa på kontrollen så mycket jag bara kan. Jag behöver inte vara rädd för att förlora den helt, men den ska bli sund.
Min självkänsla är bättre, men tvångstankarna och osäkerheten i mig själv har blivit ett vanemässigt beteende. Grunden är bättre, har blivit starkare, men jag måste omprogrammera mitt sätt att fungera. Jag har så mycket nu, jag har ett liv, ett VÄLDIGT fint och rikt liv, några jävla tvång ska inte få förstöra mer. Ni ska bort!!!! Amen.
Förutom samtalet med K har jag åkt bil, tränat och gjort lite nytta. Nu blir det sova, får göra fler saker på min lista imorgon.
Godnatt!
Yasmine
fredag 28 juni 2013
Att släppa kontrollen om behovet av kontroll
Igår hann jag med rätt så mycket nyttigheter! Kändes så jäkla skönt. Hann kika lite på ekonomin, betala en räkning, gymma, träna på pianospel och ordna ordentligt med hemsidan. Nu är den i princip klar, måste bara kolla en del viktiga detaljer och ändra om det behövs. Den är nu låst, men snart kommer den öppnas. Kändes otroligt skönt att få det gjort.
Igår kände jag hur jag höll på att få utbrott på mina tvångstankar. Ja, de har dessvärre förvärrats lite den senaste tiden, har jag insett nu. Antagligen för allt det nya (och positiva) som händer i mitt liv, och rädslan att förlora det. Jag gör allt för att få kontroll, och använder tankeritualer som förstör mer än hjälper. I tisdags, i samband med att min sko gick sönder, dök den så kallade "tjatrösten" upp i mitt huvud, en inre röst som dömer ut mig själv och andra. Av rädsla att det rösten säger ska stämma, analyserar jag det, hakar upp mig, kan inte släppa. Använder ritualer för att kunna släppa ritualer, det blir moment 22. Jag måste lära mig att bara släppa. Sluta analysera, sluta haka upp mig, låta tankarna försvinna, även om jag stämplar dem som "superviktiga" och "livsfarliga att släppa". Tjatrösten tillhör inte mig och det jag tycker och känner, utan är ute efter att förstöra. Jag behöver inte vara rädd att det den säger stämmer. Jag får tänka mig det värsta, att alla kommer försvinna och att jag kommer misslyckas med mig själv, kanske att jorden går under och alla dör, fine - må så hända! Då har jag i alla fall försökt att leva mitt liv kravlöst. Antagligen kommer inte dessa katastrofer inträffa, och då har jag vunnit. Jag har vunnit i vilket fall. Det är min främsta uppgift nu, att kämpa med tvångstankarna och självbilden. Mitt liv har tagit en ny vändning till det positiva, men blir jag av med dessa hinder kommer jag kunna leva mitt liv med ännu mer livskvalitet. Gjorde en andlig rening igår, och tvången har släppt lite idag. Kanske en grund att stå på för att kunna förbättra mer. Nu ska jag kämpa. Successivt och försiktigt, med balans, ska jag släppa taget om mitt kontrollbehov och känslan av att behöva vara perfekt.
Idag har jag haft piano/sånglektion, väldigt roligt! Har annars suttit på en buss och halvsovit, och kommit hem för att äta och dricka kaffe. Har packat lite inför kryssningen imorgon, och tänkte förbereda lite för ikväll. En vän (fina M3) kommer över för lite film/TV-kväll med tacos, jordgubbar eller något annat gott, och mycket prat.
Ser fram emot morgondagen supermycket också! Kryssningen blev med enbart älsklings-F, men lika mysigt och roligt det. Kommer bli sjukt roligt, hoppas bara på fint väder. Åker in imorgon för att träffa honom i Stockholm ett tag innan, sen blir det party för fulla muggar!
Hörs eventuellt på söndag, ta hand om er!
Peace, Yasmine
Igår kände jag hur jag höll på att få utbrott på mina tvångstankar. Ja, de har dessvärre förvärrats lite den senaste tiden, har jag insett nu. Antagligen för allt det nya (och positiva) som händer i mitt liv, och rädslan att förlora det. Jag gör allt för att få kontroll, och använder tankeritualer som förstör mer än hjälper. I tisdags, i samband med att min sko gick sönder, dök den så kallade "tjatrösten" upp i mitt huvud, en inre röst som dömer ut mig själv och andra. Av rädsla att det rösten säger ska stämma, analyserar jag det, hakar upp mig, kan inte släppa. Använder ritualer för att kunna släppa ritualer, det blir moment 22. Jag måste lära mig att bara släppa. Sluta analysera, sluta haka upp mig, låta tankarna försvinna, även om jag stämplar dem som "superviktiga" och "livsfarliga att släppa". Tjatrösten tillhör inte mig och det jag tycker och känner, utan är ute efter att förstöra. Jag behöver inte vara rädd att det den säger stämmer. Jag får tänka mig det värsta, att alla kommer försvinna och att jag kommer misslyckas med mig själv, kanske att jorden går under och alla dör, fine - må så hända! Då har jag i alla fall försökt att leva mitt liv kravlöst. Antagligen kommer inte dessa katastrofer inträffa, och då har jag vunnit. Jag har vunnit i vilket fall. Det är min främsta uppgift nu, att kämpa med tvångstankarna och självbilden. Mitt liv har tagit en ny vändning till det positiva, men blir jag av med dessa hinder kommer jag kunna leva mitt liv med ännu mer livskvalitet. Gjorde en andlig rening igår, och tvången har släppt lite idag. Kanske en grund att stå på för att kunna förbättra mer. Nu ska jag kämpa. Successivt och försiktigt, med balans, ska jag släppa taget om mitt kontrollbehov och känslan av att behöva vara perfekt.
Idag har jag haft piano/sånglektion, väldigt roligt! Har annars suttit på en buss och halvsovit, och kommit hem för att äta och dricka kaffe. Har packat lite inför kryssningen imorgon, och tänkte förbereda lite för ikväll. En vän (fina M3) kommer över för lite film/TV-kväll med tacos, jordgubbar eller något annat gott, och mycket prat.
Ser fram emot morgondagen supermycket också! Kryssningen blev med enbart älsklings-F, men lika mysigt och roligt det. Kommer bli sjukt roligt, hoppas bara på fint väder. Åker in imorgon för att träffa honom i Stockholm ett tag innan, sen blir det party för fulla muggar!
Hörs eventuellt på söndag, ta hand om er!
Peace, Yasmine
tisdag 25 juni 2013
Att våga känna känslor
Tidigare i livet har jag förbjudits känna känslor, med blickar, ord och handlingar. Jag tänker inte gå för djupt inpå vem, när eller hur, men kan konstatera att det har med traumatiseringen att göra. Jag förknippar särskilt känslan ilska, med skam. Sorg gentemot mitt förflutna har jag sällan tillåtit mig känna, trots att det vore onaturligt att inte känna sorg. När jag gråter har jag gråtit kontrollerat, stilla tårar som aldrig fått välla ut, utan bara sippra lite lätt. Jag har svårt att kontakta de allra starkaste känslorna. När jag lämnade utsattheten i min uppväxt, utvecklades konsekvenserna av det, i många olika former. Länge har jag tvångsmässigt analyserat och malt ned allt jag känner, gör, tänker och säger i små bitar, försökt få varje bit "rätt", "perfekt", så jag inte kvarstår utan värde. Måste göra allting rätt, för att det inte ska ske igen. Det har lett till en oerhörd påfrestning i livet, det har gått ut över maten, över sömnen, över min rörelse- och talförmåga, blivit ett självskadebeteende (för att "straffa" och göra mig mindre "patetisk"), försatt mig i tillstånd där jag lämnat mitt medvetande, etc. I en period som sträckte sig över ett och ett halvt år, gick det till den gränsen att jag stundtals varken rörde mig eller talade. När jag rörde mig gjorde jag det stelt, försiktigt, kontrollerat, sakta, och när jag väl talade kom knappt något ljud fram. För att slippa tvinga fram minnen och förbjudna känslor.
Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.
I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.
Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.
En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.
Kärlek, Yasmine
Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.
I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.
Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.
En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.
Kärlek, Yasmine
onsdag 8 maj 2013
Nu är det vaaaaaaaarmt!!
Tråååk, femte dagen sjukling. Ont. I. Halsen. Har. Ingen. Röst.
Drog ändå till teamet i måndags för att prata med K, det blev ett bra samtal trots att min röst var svajig. Berättade om kärleken, livet, lyckan och lite förebyggande om tvången. De är bättre, men när jag är med människor jag inte vill släppa in tvången hos (för att jag vill börja om på nytt) blir det lite krig i mig, för jag är van att alltid lyda tvången. Då blir jag lite borta, lite flyktig. Pratade med K om det, som tycker att jag ska bearbeta tvångstankarna hemma ofta, istället för att göra allt för att förtränga dem borta. Gör jag det hemma, blir det inte krisigt om jag försvinner i huvudet, för då har jag ingen att ta hänsyn till. Därför ska jag försöka hemma, få bort lite tvång för varje dag. Jag har ett nytt liv nu. Tvången får inte plats.
Efter samtalet med K, var jag med på musikgruppen, trots rösten (eller bristen på röst). Började med att sjunga, det blev svagt och rossligt och jag var tvungen att lyssna på kroppen, inte ta i. Efter fikat och lite djupa samtalsämnen, bestämde jag mig för att spela piano istället, så jag spelade "Fix you", vilket gick bra. Skönt att vila stämbanden. Efteråt stannade jag i väntrummet några minuter, innan jag drog till bussen. Fick ta av mig jackan på vägen, det har blivit så jäkla varmt! Både igår och idag som jag spenderade hemma, har det varit varmt så man inte behöver ytterkläder, mer än skor. Har promenerat med mamma både idag och igår, vår vanliga vända och har känt av våren ordentligt. Eller sommaren, nästan. Det doftar sommar, och vindarna är ljumma. Jag njuter! Det känns som att hela sinnet kommer till liv.
Såg även en film igår, som var rätt okej, och drack mycket te. Pratade med A lite för länge igår (inte för oss och våra alltid lika underbara samtal, men för rösten) så tillslut fick jag viska fram att vi måste nog lägga på. Men det var som alltid fint att få prata med henne lite, det blir man på gott humör av. Somnade halv två igår, efter att ha sett på några avsnitt på Tv3play, och sov nästan hela natten med bara några avbrott för hosta. Hade tagit hostmedicin.
Idag vaknade jag i flera omgångar, men somnade om och gick upp halv elva. Slumrade till lite i soffan efter frukosten, och vid ett gick jag och mamma ut och satte oss på altan. Var skönt att bara känna värmen från solen och vara tyst. Mer än att promenera och laga en ny vegetarisk rätt, har jag inte gjort. Imorgon ska jag försöka satsa på denna blogg, få ihop något intressant inlägg, och fokusera lite på boken. Nu ska jag skriva lite på det hemliga "projektet" och lyssna på Tori. Blir nog te och TV eller någon film efteråt.
Solig värme, från mig
torsdag 2 maj 2013
Hääärlig valborg!
Hej hallå bloggeeeeeeeeeeeeeen!
Nu har jag firat valborg hos älsklingspojkvännen, vilket jag tänkte berätta lite om nu. Kom dit i måndags efter musiken (som för övrigt var superrolig, sjöng stämmor vilket jag tyckte var väldigt svårt till en början, för öva in mig på det där!) vid fyra ungefär. En glädjande återträff kan man säga, sist vi sågs deklarerade vi ju att vi var ett par. Vi han vara hos honom i ett par timmar, kanske mindre, innan vi drog till stan för att möta upp K och M, två av F's vänner. Supertrevliga människor, vi åt pizza och snackade, sen drog vi till O'connors (tror jag det hette?) för att ta något att dricka. Vi åkte hem vid nio för att få sova ut, för på tisdagen var det upp tidigt. Hade i alla fall en jättetrevlig kväll, trots att jag var lite borta i huvudet ett tag. Kan bli så ibland, försöker och har lärt mig hantera det till en stor del.
På valborgsdagen var det upp klockan åtta efter lite mys och vakna-till i sängen, innan man var redig att stiga upp. Vi tog oss till Fyrisån och mötte upp M och K, åt jordgubbar, drack lite och pratade i väntan på att det skulle börja. Såg Ola Lustig (DÄR KOM JAG PÅ HANS JÄKLA FÖRNAMN!!) från Rix morgonzoo, wohoo kändisar och jag alltså. Vi kilade runt halva ån för att hitta bra platser och kikade lite på forsränningen tills vi frös och behövde äta. Blev lite mat och dricka i Ekonomikumparken efteråt, mys! När vi svängt hem till F för att vila upp oss ett tag, tog vi oss till universitetsbyggnaden för att kolla på någon kör, OD kallades dem, O... - drängarna-någonting. Trevligt, garvade och halvsov om vartannat. Kvällen spenderades först med K och M, hos M för att äta middag och dricka lite till. Vi spelade kort (hehe, internt), snackade och lyssnade på musik i några timmar. Sen köpte vi med oss muffins/munkar och satte oss på M's kontor, innan vi gick till Gunillaklockorna för att höra talet. Fast F och jag stod väl mest och pussades. Kvällen avslutades hos F med hans vän A, jäklar vad kul vi hade. Höll på att garva ihjäl mig ett tag. Vi somnade vid två någon gång, klart lyckad dag!
Igår hann vi sova ut lite och mysa, innan jag var tvungen att kila hemåt. Hade tid hos V för att fixa naglarna halv fyra ungefär, vilket var väldigt roligt då man fick träffa J som jag inte sett på länge. Fick naglarna fixade medan jag pratade med dem om allt möjligt. J såg på mig hur lycklig jag är, känns så bra att det syns i mina ögon. Resten av kvällen spenderades vid datorn och sovandes i sängen, var sjukt trött.
Idag har jag vilat ut, promenerat, ätit tacos, planerat lite inför helgen och så. Ska till pojkvännen efter sången imorgon, och gå på hjärnkoll-fortbildning lördag och söndag. Ska bli oerhört roligt alltihop!
Ser fram emot att prata med K på måndag och få berätta allt som händer och sker, var två veckor sen sist. Nästa vecka ska jag eventuellt fokusera lite på boken, hoppas jag får tid!
Nu ska jag ordna lite med viktigheter, och sen blir det nog sova om ett tag.
Mår fortfarande oerhört bra, och det som blir negativt ibland kan jag hantera. Lär mig hantera tvången mer och mer, bland annat, och jag märker att det blir lättare mellan varven. Jag är stark utan dem.
Jag är lycklig.
Ljus och kärlek, Yasmine
Nu har jag firat valborg hos älsklingspojkvännen, vilket jag tänkte berätta lite om nu. Kom dit i måndags efter musiken (som för övrigt var superrolig, sjöng stämmor vilket jag tyckte var väldigt svårt till en början, för öva in mig på det där!) vid fyra ungefär. En glädjande återträff kan man säga, sist vi sågs deklarerade vi ju att vi var ett par. Vi han vara hos honom i ett par timmar, kanske mindre, innan vi drog till stan för att möta upp K och M, två av F's vänner. Supertrevliga människor, vi åt pizza och snackade, sen drog vi till O'connors (tror jag det hette?) för att ta något att dricka. Vi åkte hem vid nio för att få sova ut, för på tisdagen var det upp tidigt. Hade i alla fall en jättetrevlig kväll, trots att jag var lite borta i huvudet ett tag. Kan bli så ibland, försöker och har lärt mig hantera det till en stor del.
 |
| Valborg i bilder |
På valborgsdagen var det upp klockan åtta efter lite mys och vakna-till i sängen, innan man var redig att stiga upp. Vi tog oss till Fyrisån och mötte upp M och K, åt jordgubbar, drack lite och pratade i väntan på att det skulle börja. Såg Ola Lustig (DÄR KOM JAG PÅ HANS JÄKLA FÖRNAMN!!) från Rix morgonzoo, wohoo kändisar och jag alltså. Vi kilade runt halva ån för att hitta bra platser och kikade lite på forsränningen tills vi frös och behövde äta. Blev lite mat och dricka i Ekonomikumparken efteråt, mys! När vi svängt hem till F för att vila upp oss ett tag, tog vi oss till universitetsbyggnaden för att kolla på någon kör, OD kallades dem, O... - drängarna-någonting. Trevligt, garvade och halvsov om vartannat. Kvällen spenderades först med K och M, hos M för att äta middag och dricka lite till. Vi spelade kort (hehe, internt), snackade och lyssnade på musik i några timmar. Sen köpte vi med oss muffins/munkar och satte oss på M's kontor, innan vi gick till Gunillaklockorna för att höra talet. Fast F och jag stod väl mest och pussades. Kvällen avslutades hos F med hans vän A, jäklar vad kul vi hade. Höll på att garva ihjäl mig ett tag. Vi somnade vid två någon gång, klart lyckad dag!
Igår hann vi sova ut lite och mysa, innan jag var tvungen att kila hemåt. Hade tid hos V för att fixa naglarna halv fyra ungefär, vilket var väldigt roligt då man fick träffa J som jag inte sett på länge. Fick naglarna fixade medan jag pratade med dem om allt möjligt. J såg på mig hur lycklig jag är, känns så bra att det syns i mina ögon. Resten av kvällen spenderades vid datorn och sovandes i sängen, var sjukt trött.
Idag har jag vilat ut, promenerat, ätit tacos, planerat lite inför helgen och så. Ska till pojkvännen efter sången imorgon, och gå på hjärnkoll-fortbildning lördag och söndag. Ska bli oerhört roligt alltihop!
Ser fram emot att prata med K på måndag och få berätta allt som händer och sker, var två veckor sen sist. Nästa vecka ska jag eventuellt fokusera lite på boken, hoppas jag får tid!
Nu ska jag ordna lite med viktigheter, och sen blir det nog sova om ett tag.
Mår fortfarande oerhört bra, och det som blir negativt ibland kan jag hantera. Lär mig hantera tvången mer och mer, bland annat, och jag märker att det blir lättare mellan varven. Jag är stark utan dem.
Jag är lycklig.
Ljus och kärlek, Yasmine
lördag 20 april 2013
Ibland har man allt bra trevligt
Hallå där!
Nu har ett par dagar gått sedan föreläsningen, och det känns fortfarande superbra. Har fått ännu mer beröm, vilket innebär ännu mer revansch. Har haft ett det väldigt fint igår och idag, har varit i Uppsala. Hade sång och piano igår morse, börjar lära mig mer i pianoväg. Sedan åt jag, mamma och F lunch, vilket var supermysigt. Ville hinna träffa honom innan veckan tog slut, och det hann jag! Fick en jättefin present (ska förklara varför snaaaart) + en trevlig prat och ätstund. Efteråt hade jag hjärnkoll-träff där vi spelade in ljud till filmen vi gjort. Efter massa teknikstrul fick vi ihop ett klipp, och hann dricka lite kaffe och prata också. Trevligt!
När jag var klar där, kilade jag och mötte A och åkte hem till hennes mamma. Blev en trevlig stund där med, med prat och sång, sen tog vi oss till A's place och snackade bort flera timmar. Helt plötsligt kommer vi på att vi borde äta. Det blev pannkaka, och en sväng till ICA för att hyra film, Cockpit blev det. Vi var med om jordens märkligaste grej där, nu säger jag A utan att säga B alltså, men det gick att skratta en halvtimme efter. Hrmp. Hos henne blev det film och flädercider, filmen var sjukt rolig. När vi pratat i flera timmar upptäckte vi att klockan var kvart över ett och tänkte att vi kanske borde sova.
Idag har vi hunnit sova ut, äta frukost och prata massor, tack A för en underbar start på helgen, du är en äkta vän med höga mått! Eller vad man brukar skriva. Vid halv sex var jag hemma, allmänt hungrig, var precis hos pappa och åt. Blev en hel del skratt som vanligt. Har mått väldigt bra dom här dagarna, och trots att jag yttrat mig lite om jobbiga traumaminnen, har jag inte försvunnit från mig själv eller verkligheten. Tvången börjar på sätt och vis lugna sig, jag inbillar mig det i alla fall.
Imorgon fyller jag år! 21 uuuuuunderbara vårar, halvironi fast ändock inte. Släkten kommer över imorgon för fika och firande, ska bli trevlans. Har redan fått en förskotts-maskara av mamma som ger fransar med svart volyyyyyyym. Oh-oh.
Nu när föreläsningen är över, kommer jag kunna skriva lite intressantare inlägg här, och antagligen fler, hoppas jag. Får fundera på något bra ämne jag kan ta upp.
Har ni några idéer?
Nu blir det strax sova, imorgon är det upp för att träna, städa och förbereda!
Ha en underbar natt, ciao <3
/ Yasminus
Nu har ett par dagar gått sedan föreläsningen, och det känns fortfarande superbra. Har fått ännu mer beröm, vilket innebär ännu mer revansch. Har haft ett det väldigt fint igår och idag, har varit i Uppsala. Hade sång och piano igår morse, börjar lära mig mer i pianoväg. Sedan åt jag, mamma och F lunch, vilket var supermysigt. Ville hinna träffa honom innan veckan tog slut, och det hann jag! Fick en jättefin present (ska förklara varför snaaaart) + en trevlig prat och ätstund. Efteråt hade jag hjärnkoll-träff där vi spelade in ljud till filmen vi gjort. Efter massa teknikstrul fick vi ihop ett klipp, och hann dricka lite kaffe och prata också. Trevligt!
När jag var klar där, kilade jag och mötte A och åkte hem till hennes mamma. Blev en trevlig stund där med, med prat och sång, sen tog vi oss till A's place och snackade bort flera timmar. Helt plötsligt kommer vi på att vi borde äta. Det blev pannkaka, och en sväng till ICA för att hyra film, Cockpit blev det. Vi var med om jordens märkligaste grej där, nu säger jag A utan att säga B alltså, men det gick att skratta en halvtimme efter. Hrmp. Hos henne blev det film och flädercider, filmen var sjukt rolig. När vi pratat i flera timmar upptäckte vi att klockan var kvart över ett och tänkte att vi kanske borde sova.
Idag har vi hunnit sova ut, äta frukost och prata massor, tack A för en underbar start på helgen, du är en äkta vän med höga mått! Eller vad man brukar skriva. Vid halv sex var jag hemma, allmänt hungrig, var precis hos pappa och åt. Blev en hel del skratt som vanligt. Har mått väldigt bra dom här dagarna, och trots att jag yttrat mig lite om jobbiga traumaminnen, har jag inte försvunnit från mig själv eller verkligheten. Tvången börjar på sätt och vis lugna sig, jag inbillar mig det i alla fall.
Imorgon fyller jag år! 21 uuuuuunderbara vårar, halvironi fast ändock inte. Släkten kommer över imorgon för fika och firande, ska bli trevlans. Har redan fått en förskotts-maskara av mamma som ger fransar med svart volyyyyyyym. Oh-oh.
Nu när föreläsningen är över, kommer jag kunna skriva lite intressantare inlägg här, och antagligen fler, hoppas jag. Får fundera på något bra ämne jag kan ta upp.
Har ni några idéer?
Nu blir det strax sova, imorgon är det upp för att träna, städa och förbereda!
Ha en underbar natt, ciao <3
/ Yasminus
måndag 8 april 2013
Stockholmsresa!
Nu har det gått en helg, och en del har hänt! Bara bra saker.
I lördags begav jag mig till Stockholm vid tolv, och mötte upp A och F vid ringen på centralen, som jag räknat ut stod de på varsin sida helt omedvetna om vem den andre var. Vi promenerade till Kungliga slottet och försökte hitta rätt ingång. Tillslut hamnade vi vid biljetterna till första visningen, som var platsen där alla kungar med diverse familj bodde. Mycket historia blev det, och mycket vackra rum som vi fick kika på. Den första visningen var lättast att lära in på, då man fortfarande var pigg och fokuserad. Väldigt intressant. Nästa befann sig på skattkammaren, i närheten, där vi hade en helkul guide som vi nästan blev lite halvt utskällda av, för att vi frågade om vägen. Lång historia, men den går att garva åt. Guiden gjorde halva visningen, även om mycket där var intressant också. Sista visningen var på tre kronor, då var man lite halvt död i kroppen och rätt matt, men det var ändå mysigt att gå runt där.
Efter visningarna hittade vi ett café där vi fick i oss mat, + vila lite. Vad vi skrattade åt allt möjligt, satt nog där i närmare två timmar och bara pratade. Blev en del knasiga samtalsämnen. Till sist besökte vi Ronald McDonald på station, och åt glass och ytterligare trevligheter. Vid tio i åtta kilade jag till tåget. Hade en underbar dag med två underbara människor, tack hörni! <3 Supermysigt.
Somnade innan halv elva, var DÖD med stora bokstäver, och sov ut till halv ett någonting. Alltså väldigt mycket behövlig sömn. Igår tog jag det lugnt på dagen, promenerade, fikade hos pappa och övade en hel del på kvällen (föreläsningen).
Idag begav jag mig till Uppsala för samtal med K och musikgrupp. Samtalet gick jättebra, hann ta upp några viktiga saker och uträtta en del. Musikgruppen gick också super, vi sjöng två nya låtar och hann fika en kortis. När jag kommit hem ett par timmar senare, blev det mat och viktigheter. (Intressanta ämnen märker jag, ehum).
Den mesta fokusen går åt föreläsningen och försöka leva lite emellan, så det blir inte så mycket bloggande som ni märker. Har mycket jag vill skriva om, men som jag inte hinner nu, så det får bli lite halvtråkiga resumé-inlägg tills föreläsningen är över och jag kan andas ut.
Mår väldigt bra, försöker låta alla tvångs-analyser passera iväg även om det är svårt. K och jag diskuterade behandling, och kom fram till att det nog är bäst att låta mig fortsätta bygga upp livet, och vänta med behandling/bearbetning. Jag har tid sen, och det skulle nog ta mer av mig, än ge, just nu.
Eventuellt ordnar jag lite till, annars blir det nog sova för mig, så jag orkar upp imorgon i god tid!
Ciao Bella!
<3
Yasmine
I lördags begav jag mig till Stockholm vid tolv, och mötte upp A och F vid ringen på centralen, som jag räknat ut stod de på varsin sida helt omedvetna om vem den andre var. Vi promenerade till Kungliga slottet och försökte hitta rätt ingång. Tillslut hamnade vi vid biljetterna till första visningen, som var platsen där alla kungar med diverse familj bodde. Mycket historia blev det, och mycket vackra rum som vi fick kika på. Den första visningen var lättast att lära in på, då man fortfarande var pigg och fokuserad. Väldigt intressant. Nästa befann sig på skattkammaren, i närheten, där vi hade en helkul guide som vi nästan blev lite halvt utskällda av, för att vi frågade om vägen. Lång historia, men den går att garva åt. Guiden gjorde halva visningen, även om mycket där var intressant också. Sista visningen var på tre kronor, då var man lite halvt död i kroppen och rätt matt, men det var ändå mysigt att gå runt där.
Efter visningarna hittade vi ett café där vi fick i oss mat, + vila lite. Vad vi skrattade åt allt möjligt, satt nog där i närmare två timmar och bara pratade. Blev en del knasiga samtalsämnen. Till sist besökte vi Ronald McDonald på station, och åt glass och ytterligare trevligheter. Vid tio i åtta kilade jag till tåget. Hade en underbar dag med två underbara människor, tack hörni! <3 Supermysigt.
Somnade innan halv elva, var DÖD med stora bokstäver, och sov ut till halv ett någonting. Alltså väldigt mycket behövlig sömn. Igår tog jag det lugnt på dagen, promenerade, fikade hos pappa och övade en hel del på kvällen (föreläsningen).
Idag begav jag mig till Uppsala för samtal med K och musikgrupp. Samtalet gick jättebra, hann ta upp några viktiga saker och uträtta en del. Musikgruppen gick också super, vi sjöng två nya låtar och hann fika en kortis. När jag kommit hem ett par timmar senare, blev det mat och viktigheter. (Intressanta ämnen märker jag, ehum).
Den mesta fokusen går åt föreläsningen och försöka leva lite emellan, så det blir inte så mycket bloggande som ni märker. Har mycket jag vill skriva om, men som jag inte hinner nu, så det får bli lite halvtråkiga resumé-inlägg tills föreläsningen är över och jag kan andas ut.
Mår väldigt bra, försöker låta alla tvångs-analyser passera iväg även om det är svårt. K och jag diskuterade behandling, och kom fram till att det nog är bäst att låta mig fortsätta bygga upp livet, och vänta med behandling/bearbetning. Jag har tid sen, och det skulle nog ta mer av mig, än ge, just nu.
Eventuellt ordnar jag lite till, annars blir det nog sova för mig, så jag orkar upp imorgon i god tid!
Ciao Bella!
<3
Yasmine
fredag 5 april 2013
Trevlig dag, och rött hår
Nu är våren VERKLIGEN framme! Vårkänslor ffs!
Igår blev det färgning av håret, nu är det lite mer vinrött, blev faktiskt väldigt nöjd. Tog några bilder, skickar med någon här. På eftermiddagen hann jag ringa ett viktigt samtal, innan jag, min mor och min bror bestämde oss för att ta en promenad. Utdrag ur vår promenad och diverse snack:
Jag: lillebror, vad är din politiska åsikt?
Lillebror: jag är nog emot mord. Mord är dåligt.
Min lillebror borde bli politiker med alla hans fantastiska politiska snilleblixtar! Kärlek till dig <3
Efter en jäkla massa skratt och lite väl fula ord på fel ställen, hade vi gått vårt vanliga varv och fått lite solljus.
Sen övade jag en massa på föreläsningen på kvällen! Kändes skönt att ha vevat igenom hela.
Idag gav jag mig in till Uppsala på morgonen, för musik med musikD. Väldigt roligt, hann sjunga "both sides now", ordna klart melodin till min låttext och sjunga den lite. Kändes oerhört skönt att få igång rösten. Efteråt begav jag mig till A's place, och vi åt lite mat och snackade. Blev lite kaffe och kladdkaka också! Vid tre hade hon piano, så då strosade jag runt lite i stan, köpte hårmousse, eyeliner och en kofta på myrorna (nej, det här kommer INTE bli en modeblogg). Efter en incident på stan (orkar inte rabbla upp vad som hände där, människor kan vara trångsynta kan jag ju bara säga) kilade jag och mötte A. Vi handlade lite smått, gick in på SVAVA-gallerian där man fick gratis mat. Sen blev det en sväng tillbaka till A, matlagning och bussresa hem för mig. Tur att dagens teknik går framåt, musik och sms gör bussresor mycket trevligare.
Har haft en bra dag, och ska strax sova för att orka upp imorgon. Då blir det nämligen en Stockholmsresa med väldigt fina människor! Ser supermycket fram emot det.
Har gjort lite framsteg mot tvången idag. Det som inte dödar, det härdar, eller något. Nu blir det sömn och sova och Zznark!
Ljus,
Yasmine
Igår blev det färgning av håret, nu är det lite mer vinrött, blev faktiskt väldigt nöjd. Tog några bilder, skickar med någon här. På eftermiddagen hann jag ringa ett viktigt samtal, innan jag, min mor och min bror bestämde oss för att ta en promenad. Utdrag ur vår promenad och diverse snack:
Jag: lillebror, vad är din politiska åsikt?
Lillebror: jag är nog emot mord. Mord är dåligt.
Min lillebror borde bli politiker med alla hans fantastiska politiska snilleblixtar! Kärlek till dig <3
Efter en jäkla massa skratt och lite väl fula ord på fel ställen, hade vi gått vårt vanliga varv och fått lite solljus.
Sen övade jag en massa på föreläsningen på kvällen! Kändes skönt att ha vevat igenom hela.
Idag gav jag mig in till Uppsala på morgonen, för musik med musikD. Väldigt roligt, hann sjunga "both sides now", ordna klart melodin till min låttext och sjunga den lite. Kändes oerhört skönt att få igång rösten. Efteråt begav jag mig till A's place, och vi åt lite mat och snackade. Blev lite kaffe och kladdkaka också! Vid tre hade hon piano, så då strosade jag runt lite i stan, köpte hårmousse, eyeliner och en kofta på myrorna (nej, det här kommer INTE bli en modeblogg). Efter en incident på stan (orkar inte rabbla upp vad som hände där, människor kan vara trångsynta kan jag ju bara säga) kilade jag och mötte A. Vi handlade lite smått, gick in på SVAVA-gallerian där man fick gratis mat. Sen blev det en sväng tillbaka till A, matlagning och bussresa hem för mig. Tur att dagens teknik går framåt, musik och sms gör bussresor mycket trevligare.
Har haft en bra dag, och ska strax sova för att orka upp imorgon. Då blir det nämligen en Stockholmsresa med väldigt fina människor! Ser supermycket fram emot det.
Har gjort lite framsteg mot tvången idag. Det som inte dödar, det härdar, eller något. Nu blir det sömn och sova och Zznark!
Ljus,
Yasmine
 |
| Ja, jag är inåtvriden i kroppen, ni ska se hur jag egentligen kan stå med mina fötter! Det är grejer det. |
onsdag 3 april 2013
Äntligen vår! / så "enkelt" kan man bryta tvång
Nu har dagarna drivit förbi igen, uuuuutan något skrivit, jag er hoplös.
Har hunnit med en massa nytta de senaste dagarna faktiskt, vilket känns väldigt skönt! I helgen hann jag med en hel del föreläsningsarbete, och har börjat öva som bara den. Så jag delade upp lite i övning och annat jag behövde göra, rensade bland annat garderoben! Kan ha mina gamla kläder igen, vilket känns superskönt. Blev en stor-vår-rensning, så nu är bara hälften kvar + några extra plagg.
Tänk, det är verkligen vår nu. Har tagit många promenader med mor min, och idag gick det till och med att ha vårskor/vårjacka. Har även suttit ute i solen och fått liiiite färg, inbillar mig det i alla fall. Har övat lite på sången, och ska öva ännu mer imorgon, inför fredagen (och sången). Måste öva på min egen låt också.
I måndags var jag hemma, och hann ta det lugnt lite, utöver övandet. Det är bara två veckor kvar till föreläsningen, vilket känns sjukt nervöst och pirrigt, och samtidigt väldigt spännande. Igår kilade jag in till Uppsala, glömde bort att jag kunde gå av på vägen till centralen, så då blev det att åka tillbaks med stadsbuss (suck). Men den irritationen försvann snabbt, då jag mötte upp F och vi kilade hem till honom. Stannade där till halv sju ungefär, vilket var supermysigt. En väldigt fin dag. På vägen hem försökte jag prata med A, men inte fan gick det, då bussen lät och täckningen försvann. Fick ringa henne hemma istället, och då prat-skrattade vi i två timmar. Helt otroligt vad hela dagen flög iväg, men jag somnade snabbt på kvällen, nöjd och glad.
Idag blev det promenad igen, och massor av prat med mor min. Imorgon blir det tränatränaträna, sen ser jag fram emot helgen. Fredagen spenderas i Uppsala på sång, hos K och sedan med A hos henne, och lördagen kommer spenderas i Stockholm med F, A och eventuellt några till. Kommer njuta av en liten paus från arbetet, innan jag måste sätta igång igen.
Alltså. Nu har jag något att kämpa för, att kämpa bort tvången för framförallt. Jag vill inte ha dessa hinder. Så idag kom jag till denna situation:
Jag kom i kontakt med en soppåse när vi skulle ut och gå. Därmed = behöver egentligen tvätta händerna. Istället glodde jag på min hand i två minuter och suckade, innan jag kände att; vad fan! Jag kan inte vara rädd för en soppåse hela livet. Skulle jag tvättat händerna skulle jag fått ångest för att jag drog ut på promenaden, kanske, kanske, att den här ångesten var lite värre men jag visste att den skulle försvinna. Så jag bestämde mig för att bryta av med något "extremt" (eh, ja, soppåsar kallar jag extrema) och gav fasiken i att tvätta händerna. Efter tio minuter tänkte jag mindre på det, och när promenaden var över... hade jag glömt det och tvättade inte händerna (kom jag på nu, paniiiiiiiiiiik, men nej, det var en seger!).
Nu tänker jag "bryta av" gång på gång med saker som känns väldigt svåra, för att konkret ha tränat bort tvång. Jag vill inte leva med dem mer. Så det så.
Förövrigt - mår bra, glad och tillfreds etc, lite ont i ryggen då jag sitter i fåtöljen som en hösäck. Nu sträckte jag på mig - så enkelt kan man lösa svåra problem! Tralala.
Godnatt i förskott!
<3 / Yasmine
Har hunnit med en massa nytta de senaste dagarna faktiskt, vilket känns väldigt skönt! I helgen hann jag med en hel del föreläsningsarbete, och har börjat öva som bara den. Så jag delade upp lite i övning och annat jag behövde göra, rensade bland annat garderoben! Kan ha mina gamla kläder igen, vilket känns superskönt. Blev en stor-vår-rensning, så nu är bara hälften kvar + några extra plagg.
Tänk, det är verkligen vår nu. Har tagit många promenader med mor min, och idag gick det till och med att ha vårskor/vårjacka. Har även suttit ute i solen och fått liiiite färg, inbillar mig det i alla fall. Har övat lite på sången, och ska öva ännu mer imorgon, inför fredagen (och sången). Måste öva på min egen låt också.
I måndags var jag hemma, och hann ta det lugnt lite, utöver övandet. Det är bara två veckor kvar till föreläsningen, vilket känns sjukt nervöst och pirrigt, och samtidigt väldigt spännande. Igår kilade jag in till Uppsala, glömde bort att jag kunde gå av på vägen till centralen, så då blev det att åka tillbaks med stadsbuss (suck). Men den irritationen försvann snabbt, då jag mötte upp F och vi kilade hem till honom. Stannade där till halv sju ungefär, vilket var supermysigt. En väldigt fin dag. På vägen hem försökte jag prata med A, men inte fan gick det, då bussen lät och täckningen försvann. Fick ringa henne hemma istället, och då prat-skrattade vi i två timmar. Helt otroligt vad hela dagen flög iväg, men jag somnade snabbt på kvällen, nöjd och glad.
Idag blev det promenad igen, och massor av prat med mor min. Imorgon blir det tränatränaträna, sen ser jag fram emot helgen. Fredagen spenderas i Uppsala på sång, hos K och sedan med A hos henne, och lördagen kommer spenderas i Stockholm med F, A och eventuellt några till. Kommer njuta av en liten paus från arbetet, innan jag måste sätta igång igen.
Alltså. Nu har jag något att kämpa för, att kämpa bort tvången för framförallt. Jag vill inte ha dessa hinder. Så idag kom jag till denna situation:
Jag kom i kontakt med en soppåse när vi skulle ut och gå. Därmed = behöver egentligen tvätta händerna. Istället glodde jag på min hand i två minuter och suckade, innan jag kände att; vad fan! Jag kan inte vara rädd för en soppåse hela livet. Skulle jag tvättat händerna skulle jag fått ångest för att jag drog ut på promenaden, kanske, kanske, att den här ångesten var lite värre men jag visste att den skulle försvinna. Så jag bestämde mig för att bryta av med något "extremt" (eh, ja, soppåsar kallar jag extrema) och gav fasiken i att tvätta händerna. Efter tio minuter tänkte jag mindre på det, och när promenaden var över... hade jag glömt det och tvättade inte händerna (kom jag på nu, paniiiiiiiiiiik, men nej, det var en seger!).
Nu tänker jag "bryta av" gång på gång med saker som känns väldigt svåra, för att konkret ha tränat bort tvång. Jag vill inte leva med dem mer. Så det så.
Förövrigt - mår bra, glad och tillfreds etc, lite ont i ryggen då jag sitter i fåtöljen som en hösäck. Nu sträckte jag på mig - så enkelt kan man lösa svåra problem! Tralala.
Godnatt i förskott!
<3 / Yasmine
lördag 30 mars 2013
Jag välkomnar livet
Innan jag går och lägger mig blir det en resumé över dagarna! Känns som min blogg ligger lite i lä just nu, men det är mycket som händer och mycket på gång, att det blir mest små resuméer. Får hoppas att inspiration kommer snart till något intressantare inlägg, får se om jag lyckas beröra några av "mina" ämnen.
I tisdags tog jag bussen in till Bålsta vid halv tio, för att vänta lite på min mor som fixade frillan på relax, efteråt tränade vi en snabbis och åkte hem för att duscha. Helt ärligt minns jag inte riktigt vad jag gjorde sen, lyckades dessvärre framkalla jobbiga minnen på bussen så jag var nog rätt off. Tvången ökade på, och det blev inte så mycket annat gjort än att tvångstänka. Fick mina naglar fixade på kvällen, nu är de franska (?) och glittriga.
Onsdagen blev helt perfekt, tog bussen till Uppsala vid tre och mötte upp F. Vi tog en fika på stan, pratade om allt mellan himmel och jord i flera timmar. Tiden bara flyger iväg. Sedan begav vi oss till coffehouse by George för att äta, och spenderade ytterligare ett par timmar där. Vid åtta gick dessvärre min buss hem, men jag var supernöjd över dagen. Kunde gärna stannat längre.
Under gårdagen hände inte mycket, var hemma, tog en promenad med mamma och satt ute i solen ett tag. Blev lite omplaneringar, men kvällen spenderades med familjen och hemmagjord pizza, pappa kom över och jag kunde inte sluta skratta. Ungefär så kan man sammanfatta kvällen!
Idag kom släkten över på påsk-fika, väldigt trevligt och VÄLDIGT MYCKET BABBEL! (Ingen pik, jag vet att vissa läser denna blogg, hej farmor! <3) Lite ont i öronen efteråt, men det var god paj och trevlig släkt. Har inte hunnit med det på föreläsningen jag tänkt, men imorgon tänker jag verkligen sätta igång.
Därmed bör det bli sömn alldeles strax!
För att avsluta, kan jag berätta att det mesta känns väldigt bra. Det finns hinder, och de är mest småjobbiga och jäkligt annoying, men jag får en allt större anledning att bekämpa det. Nu tänker jag verkligen göra allt för att bryta. Jag vill avsluta mina kontakter med mina hinder, och välkomna livet mer och mer. Långt har jag kommit, och ännu längre ska jag! Och jag vet att jag kommer dit.
Godnatt, massor av värme och kärlek!
Yasmine den envise
Ps. glad påsk till alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)