Hej kära vänner!
Nu har ytterligare ett par veckor gått, och jag har både roliga och mindre roliga saker att berätta. Det roliga är att jag haft min föreläsning på infoteket nu, vilket gick jättebra och jag känner att jag utvecklats. Fick väldigt fin feedback och nya uppdrag tack vare att jag föreläste där. Känner att jag behärskar min nervositet mer nu också, dagarna innan. Och det är alltid givande om man kan inge människor hopp, och tro. En annan rolig sak är att jag varit på releasefesten till bandet Beat Funktion's nya skiva. Bandet jag skrev en låt till. Var där igår med älsklings-F, bästa A och hennes kille P. Supertrevligt, väldigt härlig stämning och bra konsert. Fick somna i F's armar den natten, vilket var otroligt fint efter en lång kväll.
Det mindre roliga är att vissa saker har förvärrats. Närmare bestämt mitt tvångssyndrom. Det har förvärrats ganska drastiskt. Jag har ljugit för mig själv länge, och därmed kan man säga att jag omedvetet ljugit även för andra. Har inte velat inse. Men nu tänker jag vara öppen. Jag kan inte längre blunda för att jag har ett svårt funktionshinder, även nu. Jag känner mer lycka än jag gjort någonsin i mitt liv, men just nu känner jag även mycket frustration. Har en fel-känsla i huvudet ständigt, tvivlar på allt och försöker dämpa min oro och felsignalen genom att tvångstänka. Det har alltid varit mitt sätt att hantera en inre stress. Men nu har det spårat ur.
Därför har det blivit mindre inlägg i några perioder. Och därför måste jag ibland ta en paus från allt, för att få pusta ut. Har pushat mig själv för hårt, och närstående får påminna mig om att jag ännu inte fungerar helt "normalt" (vad nu normalt är). Måste pusha mig själv ännu mindre från och med nu. Känna av signaler. Och ta tag i mina tvångstankar, och min ständiga oro över allting. I onsdags var jag ärlig mot min psykolog (istället för att prata om allt som är bra, och kanske, eventuellt, sista fem minuterna ta upp det negativa) och sade som det var. Vi ska börja behandla mina tvångstankar ännu mer nu. Jag vill verkligen bli fri! Och jag är en kämpe, så det tänker jag bli. Jag kommer fortsätta föreläsa, skriva och allt jag gör - men tänka efter en gång extra innan jag beger mig ut på nya upptåg. Känna efter, klarar jag verkligen det här nu? Nu ska jag kämpa mig loss mina tvångstankar en gång för alla. Antagligen kommer jag alltid ha tvång, men det får inte påverka till den grad det gör nu.
Våren är här i alla fall. Skönt! Nästa vecka ska jag försöka ta prover för mitt järnvärde igen, se om det kan vara något fysiskt som förvärrar. Förutom det ska jag träffa F, och bege mig till Uppsala för att sjunga.
Ta hand om er fina läsare! Jag återkommer, när jag får tid över.
Ljus till er,
Yasmine
Visar inlägg med etikett Hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hälsa. Visa alla inlägg
lördag 5 april 2014
torsdag 23 januari 2014
Nu så - ett sprillans nytt inlägg!
Hej allihop!
Nu har stressen minskat betydligt, känns oerhört skönt. Känner att jag har mer tid för skrivandet nu, och har lite tankar på inlägg att skriva. Bland annat tänkte jag försöka lägga upp min fortsättning på serien angående OCD och mobbing i skolan. Men först tänkte jag berätta hur det gått sen sist!
Nyår var underbart, spenderade de sista timmarna på 2013 med F och hans vänner M, I och A. F och jag umgicks lite innan, och jag fick återigen se hur otroligt väl han hanterar när jag får stress-anfall. Blev en fin stund efter att det jobbiga lagt sig, och det visar igen hur otroligt bra han är för mig. På kvällen åt vi middag hos M och I, pratade, spelade spel och drack lite alkohol. Vid tolvslaget stod vi ute på deras balkong, och en supermysig nyårskyss blev det allt! Vi var hemma rätt sent den kvällen.
Det nya året började först bra, med sovmorgon och mys med F och en fin nyårsdag. Sedan gick det lite utför. Missade min medicin ett par dagar i rad, och ja... det gjorde saker lite värre. Om vi säger så här: vissa har en mage som producerar väldigt mycket magsyra och kan behöva hjälp för det, jag å andra sidan har en hjärna som producerar väldigt mycket tankar - och där kan medicinen hjälpa. Så på torsdagen efter nyår var tankarna i en enda röra i mitt lilla huvud och det ledde till panikattacker. Något jag inte haft på år. Fredagen därpå skulle egentligen jag möta upp F i Stockholm, men det gick inte alls. Så F kom hit och såg mig lite halvt svimfärdig när han kom in genom dörren, lyckades inte riktigt gå normalt. Tack vare kramar och fina ord, lyckades jag må bättre bara någon halvtimma efter att F stigit in i huset. Älskade F. Vi hade det mysigt den helgen.
Sen började den ordentliga dippen. Jag har svårt för det där... att berätta som det är. Vill gärna intala allt och alla (inklusive mig själv) att allt är bra jämt, att jag alltid är lycklig och tänker positivt. Men vilken människa gör det? Jag pressar ofta mig själv till fullo, vill göra precis allt jag drömmer om och gärna på en gång. Fick ett wake up-call i höstas och fick nog ett till nu. Jag kan inte ha så höga krav på mig själv. Därför berättar jag nu en (rätt) ovinklad sanning.
Från söndagen till onsdagen var jag rätt förstörd. Grät flera gånger om dagen, var orkeslös samtidigt som jag var stressad och rastlös. Kan ju nämna att jag var krasslig också, hostade och var svag i kroppen. Denna blandning av känslor fick mig att spåra ur, visste inte var jag skulle göra av mig själv. Och jag har svårt att be om hjälp och stöd, vill inte vara besvärlig. Var också väldigt nojig och började analysera helt självklara saker, fick för mig att alla mest irriterades av mig och att jag var ett stort FEL. Finaste F föreslog att han skulle komma över dagen därpå, och JAA vad jag ville det, men jobbig kände jag mig som "krävde" det. Det skulle krävas att F kom hit, öste på med fina ord och övertygade mig om att jag aldrig var i vägen, för att min känsla av att vara FEL skulle släppa. Efter den första natten ihop kände jag mig mycket bättre och insåg att man måste få be om hjälp ibland. Man klarar inte alltid allt själv, och man behöver inte vara krävande för det. Tack bästa killen min, för att du fick mig att inse det.
Efter torsdagskvällen, fredagen och hela lördagen ihop mådde jag bra mycket bättre, och sen dess har det mesta känts lugnare. Fortfarande fanns en stress efter föreläsningen, men nu är den över och den gick dessutom bra - en otrolig känsla av lättnad! Veckan innan var det förberedelser som gällde, och tränade även ett par gånger på gym vilket behövdes. Särskilt min rygg behövde det.
I helgen som var nu, var jag på teaterkurs på Wik! Det är OCD-förbundet som ordnar utbildningen, och vi som var där är antingen drabbade eller anhöriga till någon med tvångssyndrom. Otroligt givande. Åkte från F på lördagen, kvart över sju på morgonen (hua) och tog bussen från station till Wik med byte i Ramsta kyrka. Vi samlades i kurslokalen efter att vi checkat in, och började kursen med presentationer och att lära känna varann. Sen följde kursen med övningar och lekar, med en värmländsk väldigt trevlig och bra coach. Vissa övningar ledde till skratt, vissa fick det att göra ont i hjärtat. Bland annat hade vi "förtryckare-förtryckt" övningar, där den ena skulle (gestaltande, inte på riktigt) förtrycka den andra. De scenerna blev nästan jobbiga att se på. Mellan alla övningar var det fika och måltider, där vi pratade mycket om oss själva och våra svårigheter, på ett lättsamt och givande sätt. Någon kunde nämna ett tvång den hade, och några andra skrattade varmt och sade "men så där tänker ju jag med!", fast man trodde man var den enda.
På kvällen blev det vin och lite småplock, och massor av prat. Ett trevligt avslut på lördagen. Dagen därpå gjorde man sig färdig för frukost i sitt hotellrum, och åt sedan med de andra. Vi började nio på söndagen med, och den dagen lade vi stor vikt vid sketcher och scener med repliker. Även där kunde det bli tungt både att spela scenerna och se på, för det berörde verkligen på djupet. En otroligt fin och samarbetsvillig grupp hade samlats och jag är så glad att jag fick träffa alla.
När man kom hem dök även jobbiga känslor upp även om de var nyttiga, och jag grät en skvätt. Insåg nog, efter att ha blundat länge, att mina tvång fortfarande är ett svårt funktionshinder. Jag gör och kommer aldrig göra för stor grej av det, låter mig fortsätta vara lycklig och tänker aldrig bli negativ - men jag tvingades inse att det fortfarande hindrar mig, och acceptera det. Just acceptans-biten är oerhört viktig, för att kunna jobba med det. Jag behövde nog få denna insikt, för att inte fortsätta köra på i 150 och tro att jag ska klara allt "vanliga" människor klarar. Höga mål har varit lite min grej, för satsar jag högt når jag högt. Men det måste kanske finnas en balans.
Sen i måndags hade jag som sagt min föreläsning, otroligt givande var det. Och J som föreläste med mig (timmen innan) var väldigt duktig. Kändes som vi fick bra respons och det blev en diskussion efteråt som jag hoppats på. Kände mig så lättad efteråt, ringde F och mamma, och sen åkte jag hem och lagade mat. Njöt där jag stod vid spisen med värmen från plattorna - allt kändes så lugnt. I tisdags gjorde jag en diagnostisk utredning på nytt - mer om den när det är helt klart. Sen har jag varit hos F från tisdagen till onsdagen, och så hade jag musikgrupp igår. En underbar vecka!
Idag har jag varit hemma, kollat på ett mönster till en klänning jag ska sy och har kommit igång lite. Imorgon ska jag ha sånglektion och sedan spendera helgen med F. Mysigt!
Det var en "liten" uppdatering från mig! Ha det bäst ni alla.
Ljus,
Yasmine
Nu har stressen minskat betydligt, känns oerhört skönt. Känner att jag har mer tid för skrivandet nu, och har lite tankar på inlägg att skriva. Bland annat tänkte jag försöka lägga upp min fortsättning på serien angående OCD och mobbing i skolan. Men först tänkte jag berätta hur det gått sen sist!
Nyår var underbart, spenderade de sista timmarna på 2013 med F och hans vänner M, I och A. F och jag umgicks lite innan, och jag fick återigen se hur otroligt väl han hanterar när jag får stress-anfall. Blev en fin stund efter att det jobbiga lagt sig, och det visar igen hur otroligt bra han är för mig. På kvällen åt vi middag hos M och I, pratade, spelade spel och drack lite alkohol. Vid tolvslaget stod vi ute på deras balkong, och en supermysig nyårskyss blev det allt! Vi var hemma rätt sent den kvällen.
Det nya året började först bra, med sovmorgon och mys med F och en fin nyårsdag. Sedan gick det lite utför. Missade min medicin ett par dagar i rad, och ja... det gjorde saker lite värre. Om vi säger så här: vissa har en mage som producerar väldigt mycket magsyra och kan behöva hjälp för det, jag å andra sidan har en hjärna som producerar väldigt mycket tankar - och där kan medicinen hjälpa. Så på torsdagen efter nyår var tankarna i en enda röra i mitt lilla huvud och det ledde till panikattacker. Något jag inte haft på år. Fredagen därpå skulle egentligen jag möta upp F i Stockholm, men det gick inte alls. Så F kom hit och såg mig lite halvt svimfärdig när han kom in genom dörren, lyckades inte riktigt gå normalt. Tack vare kramar och fina ord, lyckades jag må bättre bara någon halvtimma efter att F stigit in i huset. Älskade F. Vi hade det mysigt den helgen.
Sen började den ordentliga dippen. Jag har svårt för det där... att berätta som det är. Vill gärna intala allt och alla (inklusive mig själv) att allt är bra jämt, att jag alltid är lycklig och tänker positivt. Men vilken människa gör det? Jag pressar ofta mig själv till fullo, vill göra precis allt jag drömmer om och gärna på en gång. Fick ett wake up-call i höstas och fick nog ett till nu. Jag kan inte ha så höga krav på mig själv. Därför berättar jag nu en (rätt) ovinklad sanning.
Från söndagen till onsdagen var jag rätt förstörd. Grät flera gånger om dagen, var orkeslös samtidigt som jag var stressad och rastlös. Kan ju nämna att jag var krasslig också, hostade och var svag i kroppen. Denna blandning av känslor fick mig att spåra ur, visste inte var jag skulle göra av mig själv. Och jag har svårt att be om hjälp och stöd, vill inte vara besvärlig. Var också väldigt nojig och började analysera helt självklara saker, fick för mig att alla mest irriterades av mig och att jag var ett stort FEL. Finaste F föreslog att han skulle komma över dagen därpå, och JAA vad jag ville det, men jobbig kände jag mig som "krävde" det. Det skulle krävas att F kom hit, öste på med fina ord och övertygade mig om att jag aldrig var i vägen, för att min känsla av att vara FEL skulle släppa. Efter den första natten ihop kände jag mig mycket bättre och insåg att man måste få be om hjälp ibland. Man klarar inte alltid allt själv, och man behöver inte vara krävande för det. Tack bästa killen min, för att du fick mig att inse det.
Efter torsdagskvällen, fredagen och hela lördagen ihop mådde jag bra mycket bättre, och sen dess har det mesta känts lugnare. Fortfarande fanns en stress efter föreläsningen, men nu är den över och den gick dessutom bra - en otrolig känsla av lättnad! Veckan innan var det förberedelser som gällde, och tränade även ett par gånger på gym vilket behövdes. Särskilt min rygg behövde det.
I helgen som var nu, var jag på teaterkurs på Wik! Det är OCD-förbundet som ordnar utbildningen, och vi som var där är antingen drabbade eller anhöriga till någon med tvångssyndrom. Otroligt givande. Åkte från F på lördagen, kvart över sju på morgonen (hua) och tog bussen från station till Wik med byte i Ramsta kyrka. Vi samlades i kurslokalen efter att vi checkat in, och började kursen med presentationer och att lära känna varann. Sen följde kursen med övningar och lekar, med en värmländsk väldigt trevlig och bra coach. Vissa övningar ledde till skratt, vissa fick det att göra ont i hjärtat. Bland annat hade vi "förtryckare-förtryckt" övningar, där den ena skulle (gestaltande, inte på riktigt) förtrycka den andra. De scenerna blev nästan jobbiga att se på. Mellan alla övningar var det fika och måltider, där vi pratade mycket om oss själva och våra svårigheter, på ett lättsamt och givande sätt. Någon kunde nämna ett tvång den hade, och några andra skrattade varmt och sade "men så där tänker ju jag med!", fast man trodde man var den enda.
På kvällen blev det vin och lite småplock, och massor av prat. Ett trevligt avslut på lördagen. Dagen därpå gjorde man sig färdig för frukost i sitt hotellrum, och åt sedan med de andra. Vi började nio på söndagen med, och den dagen lade vi stor vikt vid sketcher och scener med repliker. Även där kunde det bli tungt både att spela scenerna och se på, för det berörde verkligen på djupet. En otroligt fin och samarbetsvillig grupp hade samlats och jag är så glad att jag fick träffa alla.
När man kom hem dök även jobbiga känslor upp även om de var nyttiga, och jag grät en skvätt. Insåg nog, efter att ha blundat länge, att mina tvång fortfarande är ett svårt funktionshinder. Jag gör och kommer aldrig göra för stor grej av det, låter mig fortsätta vara lycklig och tänker aldrig bli negativ - men jag tvingades inse att det fortfarande hindrar mig, och acceptera det. Just acceptans-biten är oerhört viktig, för att kunna jobba med det. Jag behövde nog få denna insikt, för att inte fortsätta köra på i 150 och tro att jag ska klara allt "vanliga" människor klarar. Höga mål har varit lite min grej, för satsar jag högt når jag högt. Men det måste kanske finnas en balans.
Sen i måndags hade jag som sagt min föreläsning, otroligt givande var det. Och J som föreläste med mig (timmen innan) var väldigt duktig. Kändes som vi fick bra respons och det blev en diskussion efteråt som jag hoppats på. Kände mig så lättad efteråt, ringde F och mamma, och sen åkte jag hem och lagade mat. Njöt där jag stod vid spisen med värmen från plattorna - allt kändes så lugnt. I tisdags gjorde jag en diagnostisk utredning på nytt - mer om den när det är helt klart. Sen har jag varit hos F från tisdagen till onsdagen, och så hade jag musikgrupp igår. En underbar vecka!
Idag har jag varit hemma, kollat på ett mönster till en klänning jag ska sy och har kommit igång lite. Imorgon ska jag ha sånglektion och sedan spendera helgen med F. Mysigt!
Det var en "liten" uppdatering från mig! Ha det bäst ni alla.
Ljus,
Yasmine
tisdag 7 januari 2014
Behöver en liten paus igen!
Hej alla fina.
Som ni kanske vet är ett stort kvarstående problem, min enorma stresskänslighet. Har haft några tuffa dagar igen, och måste sakta ned för att inte gå in i väggen. Har en föreläsning om två veckor och bör lägga nästan all min tid på att öva + att ta det lugnt resten av tiden. Tänkte skriva detta lite kort, så ni vet varför jag kanske inte skriver på ett tag.
Nyår var väldigt fint, och fick ett underbart slut på 2013. Men 2014 började dessvärre med stress, förkylning och panikattacker. Måste prioritera min hälsa helt ett tag nu.
Ljus och kärlek till er!
Yasmine
Som ni kanske vet är ett stort kvarstående problem, min enorma stresskänslighet. Har haft några tuffa dagar igen, och måste sakta ned för att inte gå in i väggen. Har en föreläsning om två veckor och bör lägga nästan all min tid på att öva + att ta det lugnt resten av tiden. Tänkte skriva detta lite kort, så ni vet varför jag kanske inte skriver på ett tag.
Nyår var väldigt fint, och fick ett underbart slut på 2013. Men 2014 började dessvärre med stress, förkylning och panikattacker. Måste prioritera min hälsa helt ett tag nu.
Ljus och kärlek till er!
Yasmine
måndag 30 december 2013
Gott nytt år!
De senaste dagarna har jag hunnit träffa släkten på mammas sida och fira jul (igen), skrivit på boken, blivit klar med min föreläsning (själva manuset), slappat, sovit och umgåtts med familjen. Imorgon är det nyår, äntligen dags att få träffa F igen! Spendera sista dagen på detta år med F och hans vänner och bara ha kul.
Någon som känns speciellt med just nyår, är att det var natten mellan 2011 och 2012 (alltså nyårsnatten) allt vände för mig. Som jag tog beslutet att släppa taget om mitt mörka förflutna. Sen blev det bättre. I två år har saker och ting stadigt gått framåt, givetvis med några fall - men vilken resa har inte det?
Och nu får jag inviga det nya året med mitt livs kärlek. Tänk att saker och ting kunde bli så här bra. Jag är så lycklig. Jag lever, på riktigt. 2014 ska bli ett riktigt bra år det med, ännu bättre! Ser så mycket fram emot allt som kommer hända.
Så...
GOTT NYTT ÅR PÅ ER!
Nyårslöften:
- Träna mer styrka för att få bukt med ryggen.
- Skriva klart boken.
- Starta eget företag.
- Äta noll gluten så magen läker.
- Leva för dagen, vara lycklig i stunden...
- ... och leva i kärlekens tecken, varje dag!
Värme och kärlek, Yasmine
Någon som känns speciellt med just nyår, är att det var natten mellan 2011 och 2012 (alltså nyårsnatten) allt vände för mig. Som jag tog beslutet att släppa taget om mitt mörka förflutna. Sen blev det bättre. I två år har saker och ting stadigt gått framåt, givetvis med några fall - men vilken resa har inte det?
Och nu får jag inviga det nya året med mitt livs kärlek. Tänk att saker och ting kunde bli så här bra. Jag är så lycklig. Jag lever, på riktigt. 2014 ska bli ett riktigt bra år det med, ännu bättre! Ser så mycket fram emot allt som kommer hända.
Så...
GOTT NYTT ÅR PÅ ER!
 |
| Enda "bra" bilden på fyrverkerier jag kunde hitta i mina album... |
- Träna mer styrka för att få bukt med ryggen.
- Skriva klart boken.
- Starta eget företag.
- Äta noll gluten så magen läker.
- Leva för dagen, vara lycklig i stunden...
- ... och leva i kärlekens tecken, varje dag!
Värme och kärlek, Yasmine
lördag 28 december 2013
År 2013 - resumé med hjälp av en lista med frågor.
Nu är det snart nytt år! Jag tänkte på något sätt därför summera år 2013, och tänkte använda mig av en sån där lista som cirkulerat i bloggvärlden! Here we go:
1. Gjorde du något i år du aldrig gjort förut?
Ja, det gjorde jag. En hel del skulle jag tro. Något exempel då... reste utomlands med någon annan än familjen, för att ta något! Och så gick jag kurser i andlighet och medialitet.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Enda nyårslöftet var att satsa på kärleken, and well, yes I did!
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte i år.
4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, dessvärre. Saknaden gör ont <3
5. Vilka länder besökte du?
Österrike, Estland, Finland... och Sverige!
6. Är det något du saknar 2013 som du vill ha 2014?
Jag vill satsa på att börja jobba, 25-50 % åtminstone! Så ja - saknar lön, kan man väl säga. Fast lite lön drog jag in på hjärnkoll, för något jag starkt brinner för! Pluspoäng.
7. Vilket datum från 2013 kommer du alltid att minnas?
VILKA snarare. Kommer alltid minnas 23/2, 25/4, 25/12 och säkert många fler. F kommer förstå varför jag just valde dessa datum ;)
8. Vad var din största framgång 2013?
Föreläsandet så klart! Att jag börjat arbeta för hjärnkoll, och att jag lyckats hjälpa människor med mina ord. Även att jag utvecklade den andliga biten och gick väldigt givande kurser.
9. Största misstag?
Hm... vad kan det vara. Kanske att jag slösade lite väl mycket pengar på onödigheter i början av året.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förkyld/sjuk/sönderstressad fyra gånger. Ack och ve, men frisk har jag blivit efter varje gång!
11. Bästa köpet?
Hmmmm....... Biljetten till Österrike!
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Resor, fest, fika, upplevelser.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Åh ja! Har varit otroligt glad i år! Vänner, familj, upplevelser och framförallt min älskade pojkvän.
14. Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2013?
Hm... vilka skulle det vara. Säkert "wake me up" med Avicii, för den spelades så mycket. Och Kathy's song, Push play, dancing barefoot och damn you, för att jag sjöng dem så mycket. + en väldigt speciell sång jag själv skrivit till en väldigt speciell person.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
GLADARE! Så lycklig som jag varit i år har jag väl aldrig varit.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Hm... vad skulle det varit. Skrivit lite mer på boken kanske, så jag skulle kommit längre i den.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat!
18. Hur tillbringade du julen?
Med familjen, släkten och pojkvännen, den bästa julen jag haft. Åt mat, bytte julklappar och skrattade massor.
19. Blev du kär i år?
OM jag blev! <3
20. Favoritprogram på TV?
Hm... paradise hotel. Skämt åsido... vad skulle det vara... Gustavsson tre trappor eller kanske idol. Fast idol är inte så jäkla bra egentligen, men jag följde det i alla fall.
21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Hatar gör jag sällan, men jag svarar nej även om det handlade om att "enbart" ogilla.
22. Bästa boken du läste i år?
Den nionde insikten!
23. Största musikaliska upptäckten?
Tror inte jag började lyssna på något jag inte lyssnat på tidigare faktiskt. Lyssnade lite mer på Garbage och Lana Del Rey än jag gjort tidigare.
24. Något du önskade dig och fick?
Världens bästa pojkvän, en normal mobil som inte är stenålders, kärlek, lycka och ett bättre liv.
25. Något du önskade dig och inte fick?
Njäääeeee... Önskade mig att vinna 100 tusen på lotto, men inte fick man det!
26. Årets bästa film?
Weekend!
27. Vad gjorde du på din födelsedag i år?
Firade med släkt och familj.
28. Finns det något som skulle kunnat gjort ditt år ännu bättre?
Bättre ekonomi och en korsett. Det får bli nästa år.
29. Vad fick dig att må bra?
Vänner, familj, pojkvän, känslan av att lyckas, att hjälpa människor, känna att självkänslan förbättrades, att resa och ha kul, att skratta, att skriva, att sjunga, andlighet och KÄRLEK!
30. Vem saknade du?
Saknade L så klart. Och F när man varit ifrån honom lite väl länge.
31. De bästa nya människorna du träffade?
Min kära pojkvän utan tvekan! Och så träffade jag ett par vänner jag tidigare bara haft annan kontakt med, men aldrig träffat. Och så klart alla fina människor på mediumkursen!
Så där! Det var mitt år i enkla drag. Ser otroligt mycket fram emot 2014, 2013 var ett dunderår men nästa år ska ta nya höjder! Så mycket jag vill göra, som jag drömmer om att göra, och som jag SKA göra. Nu gäller det att fundera ut ett par nyårslöften och se om de kan hållas... Återkommer när och om jag lyckats tänka ut några!
Ljus och kärlek, Ysmys <3
torsdag 12 december 2013
HEJ! Stress-stress-stress. Men jag mår bra, det gör jag!
Jag har varit rätt effektiv de senaste dagarna, beställt + tillverkat julklappar tills (citat jag skrev till F) "jultomtar sprutar ut öronen på mig", vilket känns bra. Inte det sistnämnda kanske, men det är mer en metafor, om ni inte redan listat ut det. Nu är det bara några julklappar kvar, och jag har ca 2 lediga dagar fram till jul att ordna dem på!
Men ja, det är stressigt. Den berömda julstressen. Hinner inte skriva så mycket mer än att jag mår bra, har kört tre dagar glutenfritt, ser fram emot den kommande tiden och känner mig rätt nöjd över mig själv och vad jag hunnit med.
Imorgon ska jag sjunga på teamet som jag gör på fredagar, träffa F sen och åka tillbaks till Idealis med honom. Ska bli väldigt mysigt! På söndag dyker förhoppningsvis min kära vän M3 upp, på måndag är det konsert och efteråt kommer älskade F med hem. Nervöst. Konserten alltså, att träffa F är pirrigt på ett mysigare sätt. På onsdag ska jag träffa min vän på samma bokstav, F alltså. Sen på torsdag får jag tid över till julklappsfix igen.
Och nu insåg jag precis att jag har en till grej att göra, hallelujah, måste kila!
Skriver när jag har tid, förhoppningsvis innan jul. Troligtvis innan jul.
Må så gott, kramar till er alla! <3
Men ja, det är stressigt. Den berömda julstressen. Hinner inte skriva så mycket mer än att jag mår bra, har kört tre dagar glutenfritt, ser fram emot den kommande tiden och känner mig rätt nöjd över mig själv och vad jag hunnit med.
Imorgon ska jag sjunga på teamet som jag gör på fredagar, träffa F sen och åka tillbaks till Idealis med honom. Ska bli väldigt mysigt! På söndag dyker förhoppningsvis min kära vän M3 upp, på måndag är det konsert och efteråt kommer älskade F med hem. Nervöst. Konserten alltså, att träffa F är pirrigt på ett mysigare sätt. På onsdag ska jag träffa min vän på samma bokstav, F alltså. Sen på torsdag får jag tid över till julklappsfix igen.
Och nu insåg jag precis att jag har en till grej att göra, hallelujah, måste kila!
Skriver när jag har tid, förhoppningsvis innan jul. Troligtvis innan jul.
Må så gott, kramar till er alla! <3
tisdag 10 december 2013
Känslor, kärlek och roliga besked
Nu är jag hemma efter en mysig vecka i Uppsala!
Träffade M1 i onsdags, och vi hade det väldigt bra, pratade, satt vid hennes dator och så fick jag en tidig julklapp. Jag hade haft en begynnande ångest i kroppen hela dagen, så när jag satt på bussen hem bröt den ut och det första jag gjorde när jag kom hem var att gråta och krama om mamma. Osäker på varför jag hade ångest från tisdags till torsdags, flera orsaker kanske. Mestadels var det bara en känsla, och jag försökte intala mig att känslor inte är farliga. Och istället för att strida emot känslan, få bort den till alla pris, försökte jag låta den vara där bara. Sakta rida ut den. Jag, som har en rädsla gentemot känslor, har alltid velat få bort en negativ känsla fort. Men jag inser att mitt analyserande och min överdrivna vilja att få bort en känsla snabbt, är till min nackdel. Jag förstår nu att känslor går över. De är inte farliga. Låta dem finnas där. Inte sagt att det är lätt, men jag förstår att ju mer jag tidigare försökt få bort dem, desto värre blir dem, för då blandar jag in min rädsla. Och rädslan är min värsta fiende. Jag ska försöka fortsätta göra på samma sätt, och en dag kanske jag inte längre är så rädd för känslor. Jag är på väg, men det är en bit kvar. Det viktigaste är nog att jag har insikterna, och jag fortsätter försöka tänka "skitsamma!", inte göra så stor grej över att jag är en människa med känslor.
Torsdagen fortsatte på samma spår, och lättnaden i det hela var att jag inte skulle behöva sitta hemma med mina känslor. Jag hade nämligen planer för dagen, i Uppsala. Jag åkte in till Uppsala, till psykiatrins hus, på kvällen för en "överbryggande måltid" med hjärnkoll. Tanken var att brukare (patienter) och vårdpersonal skulle få ha en dialog över en måltid, för att diskutera brukarinflytande. Vi slog oss ned i samma sal som jag föreläste i för en månad sen, och E berättade om kvällen. Vi brukare skulle sedan resa oss upp och välja ut en person som satt ned i publiken, som då var vårdpersonal. Jag kom att välja P, min gamla behandlare på BUP! En av dem som slutade behandla mig innan saker gick riktigt snett, och som jag uppskattade mycket. Vi pratade bort två timmar över en tallrik julmat, och jag fick oerhört mycket peppande ord. Han sade att det riktigt lyste om mig, och att han imponerades över min resa. Sådant man behöver höra för att påminnas. Han hade även en idé som jag tyckte lät riktigt intressant, kanske berättar om den någon gång när den blir verklighet.
Efter måltiden begav jag mig äntligen till F, och det blev ett oerhört fint möte. Kände nästan direkt hur ångesten släppte och glädjen och kärleken fyllde mig. Vi gick hem till honom och spenderade timmar med att bara hålla om varandra. Det blev en oerhört fin helg hos F. På fredagen gick jag (i snörusk, hua!) till stan för att ha sång på teamet, vilket var roligt. Om man bortser från vädret. Var tvungen att ta bussen tillbaka för att slippa förkylning, då jag inte hade någon mössa. När jag var tillbaka, blev det att stanna inne ända till söndagen, och ha film-mys, idol-mys (eller ja mys och mys, Kevin vann ju tyvärr, kanske inte lika mysigt) med julmust och choklad. Vi fick sova ut länge på morgonen och pratade massor. En semester från ångest och jobbiga känslor! Vi har sådan positiv effekt på varandra, jag och F. Älskling, tanken på dig får mig att aldrig ge upp. Du är så viktig för mig, jag trodde aldrig att kärlek kunde bli så här stark. Men det kan den, det har vi bevisat. Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, du lyser upp min värld. Jag älskar dig hjärtat. <3
I söndags kom jag hem runt halv fyra, och hade en lugn och skön kväll. Igår var jag iväg till musikgruppen, en väldigt bra musikomgång! Fick två otroligt roliga besked, för det första kommer jag delta i en teaterutbildning i vår (vilket jag kan berätta om mer när det är helt klart). Och sen fick jag veta att jag har 3 (!) föreläsningar i vår planerade redan, för läkarstudenter (vilket känns bara så fantastiskt roligt, det är ju sådana målgrupper man vill vara med att påverka!), så jag kände mig väldigt glad hela gårdagen. Fikade med A och M efteråt på Storken i Uppsala, fina samtal, mycket skratt. Tog bussen hem halv sex.
Idag ska jag leta julklappar, är ju bara två veckor kvar... Lite bråttom kanske möjligtvis eventuellt. Och så kan jag tillägga att jag har en aning om vad mina magproblem kan bero på. En tanke P hade under middagen. Gluten-intolerans. Vore inte roligt alls att behöva anpassa all mat efter det, men då kanske jag slipper göra gastroskopin. Testar glutenfritt i en vecka nu och ser om det blir bättre.
Nu ska jag messa F och leta julklappar! Ciao <3
Träffade M1 i onsdags, och vi hade det väldigt bra, pratade, satt vid hennes dator och så fick jag en tidig julklapp. Jag hade haft en begynnande ångest i kroppen hela dagen, så när jag satt på bussen hem bröt den ut och det första jag gjorde när jag kom hem var att gråta och krama om mamma. Osäker på varför jag hade ångest från tisdags till torsdags, flera orsaker kanske. Mestadels var det bara en känsla, och jag försökte intala mig att känslor inte är farliga. Och istället för att strida emot känslan, få bort den till alla pris, försökte jag låta den vara där bara. Sakta rida ut den. Jag, som har en rädsla gentemot känslor, har alltid velat få bort en negativ känsla fort. Men jag inser att mitt analyserande och min överdrivna vilja att få bort en känsla snabbt, är till min nackdel. Jag förstår nu att känslor går över. De är inte farliga. Låta dem finnas där. Inte sagt att det är lätt, men jag förstår att ju mer jag tidigare försökt få bort dem, desto värre blir dem, för då blandar jag in min rädsla. Och rädslan är min värsta fiende. Jag ska försöka fortsätta göra på samma sätt, och en dag kanske jag inte längre är så rädd för känslor. Jag är på väg, men det är en bit kvar. Det viktigaste är nog att jag har insikterna, och jag fortsätter försöka tänka "skitsamma!", inte göra så stor grej över att jag är en människa med känslor.
Torsdagen fortsatte på samma spår, och lättnaden i det hela var att jag inte skulle behöva sitta hemma med mina känslor. Jag hade nämligen planer för dagen, i Uppsala. Jag åkte in till Uppsala, till psykiatrins hus, på kvällen för en "överbryggande måltid" med hjärnkoll. Tanken var att brukare (patienter) och vårdpersonal skulle få ha en dialog över en måltid, för att diskutera brukarinflytande. Vi slog oss ned i samma sal som jag föreläste i för en månad sen, och E berättade om kvällen. Vi brukare skulle sedan resa oss upp och välja ut en person som satt ned i publiken, som då var vårdpersonal. Jag kom att välja P, min gamla behandlare på BUP! En av dem som slutade behandla mig innan saker gick riktigt snett, och som jag uppskattade mycket. Vi pratade bort två timmar över en tallrik julmat, och jag fick oerhört mycket peppande ord. Han sade att det riktigt lyste om mig, och att han imponerades över min resa. Sådant man behöver höra för att påminnas. Han hade även en idé som jag tyckte lät riktigt intressant, kanske berättar om den någon gång när den blir verklighet.
Efter måltiden begav jag mig äntligen till F, och det blev ett oerhört fint möte. Kände nästan direkt hur ångesten släppte och glädjen och kärleken fyllde mig. Vi gick hem till honom och spenderade timmar med att bara hålla om varandra. Det blev en oerhört fin helg hos F. På fredagen gick jag (i snörusk, hua!) till stan för att ha sång på teamet, vilket var roligt. Om man bortser från vädret. Var tvungen att ta bussen tillbaka för att slippa förkylning, då jag inte hade någon mössa. När jag var tillbaka, blev det att stanna inne ända till söndagen, och ha film-mys, idol-mys (eller ja mys och mys, Kevin vann ju tyvärr, kanske inte lika mysigt) med julmust och choklad. Vi fick sova ut länge på morgonen och pratade massor. En semester från ångest och jobbiga känslor! Vi har sådan positiv effekt på varandra, jag och F. Älskling, tanken på dig får mig att aldrig ge upp. Du är så viktig för mig, jag trodde aldrig att kärlek kunde bli så här stark. Men det kan den, det har vi bevisat. Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, du lyser upp min värld. Jag älskar dig hjärtat. <3
I söndags kom jag hem runt halv fyra, och hade en lugn och skön kväll. Igår var jag iväg till musikgruppen, en väldigt bra musikomgång! Fick två otroligt roliga besked, för det första kommer jag delta i en teaterutbildning i vår (vilket jag kan berätta om mer när det är helt klart). Och sen fick jag veta att jag har 3 (!) föreläsningar i vår planerade redan, för läkarstudenter (vilket känns bara så fantastiskt roligt, det är ju sådana målgrupper man vill vara med att påverka!), så jag kände mig väldigt glad hela gårdagen. Fikade med A och M efteråt på Storken i Uppsala, fina samtal, mycket skratt. Tog bussen hem halv sex.
Idag ska jag leta julklappar, är ju bara två veckor kvar... Lite bråttom kanske möjligtvis eventuellt. Och så kan jag tillägga att jag har en aning om vad mina magproblem kan bero på. En tanke P hade under middagen. Gluten-intolerans. Vore inte roligt alls att behöva anpassa all mat efter det, men då kanske jag slipper göra gastroskopin. Testar glutenfritt i en vecka nu och ser om det blir bättre.
Nu ska jag messa F och leta julklappar! Ciao <3
lördag 23 november 2013
När Yasmine försöker beskriva krämpor i kroppen...
Min mor brister alltid ut i skratt när jag berättar om min smärtande kropp. Inte för att jag har ont, det är ju inte särskilt kul, men hur jag beskriver min kropp som gör ont (när den gör ont). Hon tycker att mina beskrivningar är one of a kind, och att en väldigt blasé läkare som tröttnat på sitt yrke genast måste tycka arbetet blir mer intressant när jag är patient.
Ungefär så här kan det låta:
"Det känns som min kropp håller ihop med hjälp av spikar och muttrar, och just nu känner jag hur åtminstone en eller två spikar håller på att lossna. De åker ur långsamt, känns som att någon ska åka ur helt snart".
"Det känns som mina luftrör typ är en taggsvamp, med taggarna inåt"
"Det känns som om mitt inre är helt bortdomnat, jag känner inte var min mage sitter"
"Det känns som mina organ ska åka ut genom alla befintliga hål, som om tarmarna bara hänger kors och tvärs där inne"
"Det känns som min mage är ett stort hål. Vissa känner att de har ett hål i själen, jag har liksom ett hål i magen"
... det sista sade jag typ igår. Jag kan förstå vad min käre mor menar. MEN DET ÄR JU SÅ DET KÄNNS!! Kan inte beskriva det annorlunda. Det här blev ett väldigt lustigt inlägg. Kan förstå BUP's teorier om schizofreni, när jag läser mina beskrivningar. Fast jag tror det snarare handlar om min litterära förmåga som gått wild'n'crazy.
Är för tillfället dunderförkyld. Känns som att jag har ett svart moln i näsan och som om halsen sitter några meter ner. Fast det börjar bli bättre. Med hjälp av:
- vitlök. Jag stank igår kan jag säga, men hey, jag är förkyld.
- healing! Reikin kommer genast till användning.
- esperitox, eller hur det nu stavas. Förkylningspiller.
- mycket sömn.
- varma duschar/bad.
- käääääääärlek.
Hoppas på att bli frisk, helst... nyss.
Nu ska jag göra lite annat göttigött, messa med min pojkvän till exempel och skriva lite på... något.
Hälsningar från YsNYS!
<3
Ungefär så här kan det låta:
"Det känns som min kropp håller ihop med hjälp av spikar och muttrar, och just nu känner jag hur åtminstone en eller två spikar håller på att lossna. De åker ur långsamt, känns som att någon ska åka ur helt snart".
"Det känns som mina luftrör typ är en taggsvamp, med taggarna inåt"
"Det känns som om mitt inre är helt bortdomnat, jag känner inte var min mage sitter"
"Det känns som mina organ ska åka ut genom alla befintliga hål, som om tarmarna bara hänger kors och tvärs där inne"
"Det känns som min mage är ett stort hål. Vissa känner att de har ett hål i själen, jag har liksom ett hål i magen"
... det sista sade jag typ igår. Jag kan förstå vad min käre mor menar. MEN DET ÄR JU SÅ DET KÄNNS!! Kan inte beskriva det annorlunda. Det här blev ett väldigt lustigt inlägg. Kan förstå BUP's teorier om schizofreni, när jag läser mina beskrivningar. Fast jag tror det snarare handlar om min litterära förmåga som gått wild'n'crazy.
Är för tillfället dunderförkyld. Känns som att jag har ett svart moln i näsan och som om halsen sitter några meter ner. Fast det börjar bli bättre. Med hjälp av:
- vitlök. Jag stank igår kan jag säga, men hey, jag är förkyld.
- healing! Reikin kommer genast till användning.
- esperitox, eller hur det nu stavas. Förkylningspiller.
- mycket sömn.
- varma duschar/bad.
- käääääääärlek.
Hoppas på att bli frisk, helst... nyss.
Nu ska jag göra lite annat göttigött, messa med min pojkvän till exempel och skriva lite på... något.
Hälsningar från YsNYS!
<3
torsdag 7 november 2013
Resumé av föreläsningen jag hade i psykiatrins hus, 4 november
Hej alla fina!
Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.
Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.
Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.
Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.
När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.
Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.
Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.
Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.
Värme och kärlek, Yasmine
Ps. här kommer även bilder från UNT!
Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.
 |
| Jag i föreläsningssalen |
 |
| Jag i föreläsningssalen |
Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.
Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.
Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.
När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.
Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.
Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.
Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.
Värme och kärlek, Yasmine
Ps. här kommer även bilder från UNT!
 |
| Omslagsbilden |
 |
| Innehåll, leva sidorna |
 |
| Innehåll, leva sidorna |
onsdag 23 oktober 2013
Kommer förmodligen ta en liten paus i bloggandet.
Hej alla fina!
Nu är det så att mitt liv är rätt stressigt i nuläget, och har varit ett tag. Saker som hänt + många viljor och planer jag har, har tärt lite på krafterna, och jag inser att jag måste sakta ned för att inte fysiskt bryta ihop. Min kropp är lite halvt ur funktion på många plan, förmodligen stressrelaterat men jag ska försöka uppsöka läkare och kika efter. För ett par veckor sedan råkade jag ut för en enorm stressreaktion då jag fick förhöjd temperatur i kroppen, huvudvärk, frossa, mycket ångest och bara grät helgen igenom mer eller mindre. Insåg att jag inte kan köra på i samma tempo, och var tvungen att välja ut fem saker som jag kommer prioritera följande veckor. Där ingår inte bloggandet. Jag kommer fokusera på de viktigaste människorna i mitt liv, föreläsningen om två veckor, och ett par, tre andra saker. Resten får pausas.
Har hänt mycket roligt och utvecklade också. Bland annat ett jobb-uppdrag jag fick av hjärnkoll måndag-tisdag förra veckan, som gick ut på att stå vid ett bokbord på UKK i Uppsala och prata om hjärnkoll. Har också blivit intervjuad och fotad av UNT (Upsala nya tidning) för en artikel. Nya möjligheter som dyker upp oväntat, alltid ovant men väldigt spännande.
Artikeln kommer ut i UNT (pappersupplagan) nu på söndag, 27/10. Lägger upp en länk till UNT:s hemsida när artikeln läggs upp där.
Imorgon ska jag iväg på kryssning med älsklingen för att fira vår halvårsdag. Kommer bli så sjukt underbart och jag längtar massor. Tänk, ett halvår. Tiden har gått fort, men innehållit så mycket positivt och så mycket kärlek att det annars borde tagit år för allt att hända. Älskade F, du betyder så otroligt mycket att det knappt går att beskriva i ord <3
Kanske uppdaterar någon gång ibland, men skriver nog inte "på riktigt" på ett tag, bara så ni vet.
Men jag önskar er allt gott så länge!
Ljus och kärlek, Yasmine
Nu är det så att mitt liv är rätt stressigt i nuläget, och har varit ett tag. Saker som hänt + många viljor och planer jag har, har tärt lite på krafterna, och jag inser att jag måste sakta ned för att inte fysiskt bryta ihop. Min kropp är lite halvt ur funktion på många plan, förmodligen stressrelaterat men jag ska försöka uppsöka läkare och kika efter. För ett par veckor sedan råkade jag ut för en enorm stressreaktion då jag fick förhöjd temperatur i kroppen, huvudvärk, frossa, mycket ångest och bara grät helgen igenom mer eller mindre. Insåg att jag inte kan köra på i samma tempo, och var tvungen att välja ut fem saker som jag kommer prioritera följande veckor. Där ingår inte bloggandet. Jag kommer fokusera på de viktigaste människorna i mitt liv, föreläsningen om två veckor, och ett par, tre andra saker. Resten får pausas.
Har hänt mycket roligt och utvecklade också. Bland annat ett jobb-uppdrag jag fick av hjärnkoll måndag-tisdag förra veckan, som gick ut på att stå vid ett bokbord på UKK i Uppsala och prata om hjärnkoll. Har också blivit intervjuad och fotad av UNT (Upsala nya tidning) för en artikel. Nya möjligheter som dyker upp oväntat, alltid ovant men väldigt spännande.
Artikeln kommer ut i UNT (pappersupplagan) nu på söndag, 27/10. Lägger upp en länk till UNT:s hemsida när artikeln läggs upp där.
Imorgon ska jag iväg på kryssning med älsklingen för att fira vår halvårsdag. Kommer bli så sjukt underbart och jag längtar massor. Tänk, ett halvår. Tiden har gått fort, men innehållit så mycket positivt och så mycket kärlek att det annars borde tagit år för allt att hända. Älskade F, du betyder så otroligt mycket att det knappt går att beskriva i ord <3
Kanske uppdaterar någon gång ibland, men skriver nog inte "på riktigt" på ett tag, bara så ni vet.
Men jag önskar er allt gott så länge!
Ljus och kärlek, Yasmine
fredag 27 september 2013
5 månader <3
Har haft två alldeles underbara dygn, från onsdag tills idag. Åkte till Uppsala på onsdag eftermiddag och mötte upp älskade F klockan två, vi gick tillsammans hem till honom. Vi skulle fira vår 5-månaders dag med middag och mys. Tänk... 5 månader... det var 5 månader sedan i onsdags, jag åkte buss hem med ett stort leende och visste att jag funnit min kärlek. Då vi deklarerade att det var vi. Dessa 5 månader har varit så fyllda med kärlek och känslor, så oerhört positiva och helande känslor. Han har fått mig att känna mig hel. Jag kan aldrig trasas sönder igen, för jag är byggd från grunden, stadig på jorden. Jag är evigt tacksam.
Grekisk sallad, mys, prat, skratt och filmkväll blev firandet. Och en supersöt tårta F skaffat! Efter maten avslutade vi dagen med att se shutter island och somna tillsammans. Mys <3 Dagen därpå hade vi lagt åt skrivandet, en skrivardag för två. Så skönt med lite disciplin att få saker gjorda. Skrev klart hela min föreläsning, vilket var superskönt! Vi åkte även iväg till Gränby centrum för att shoppa, och fick med oss lite var. Köpte bara saker jag verkligen behövde. Mysigt var det, och härlig promenad hem. På kvällen skrev vi lite till, åt middag och kikade på The Truman show, som jag visserligen sett förut liksom filmen dagen innan, men det är två av mina favoritfilmer. Fin avslutning på kvällen, och ytterligare en natt att somna i varandras famn.
Idag steg vi upp tidigt, och jag gjorde mig i ordning för att ta bussen till min sånglektion. Gick väldigt bra där, och givande diskussioner kring *hemlighetsstämplat* ;) Tog bussen hem efteråt, och har här hemma hunnit ta det lugnt, laga middag, prata lite med M3 och kika på Idol. Imorgon ska jag upp och träna lite tidigare, och åka iväg på eftermiddagen till F. Vi ska till Stockholm och träffa min vän F och hennes kille. Vi har inte träffat den andres respektive, så det blir roligt. Ser fram emot tiden som kommer nu.
Och jag har mindre ont i min mage sedan förra helgen, och mediumkursen. Hoppas det håller i sig. Har även börjat med järntabletter i veckan för järnbristanemi, vilket jag tydligen hade. Får hoppas att de hjälper ytterligare.
Nu ska jag strax sova! Tjingeling och godnatt <3
Har haft två alldeles underbara dygn, från onsdag tills idag. Åkte till Uppsala på onsdag eftermiddag och mötte upp älskade F klockan två, vi gick tillsammans hem till honom. Vi skulle fira vår 5-månaders dag med middag och mys. Tänk... 5 månader... det var 5 månader sedan i onsdags, jag åkte buss hem med ett stort leende och visste att jag funnit min kärlek. Då vi deklarerade att det var vi. Dessa 5 månader har varit så fyllda med kärlek och känslor, så oerhört positiva och helande känslor. Han har fått mig att känna mig hel. Jag kan aldrig trasas sönder igen, för jag är byggd från grunden, stadig på jorden. Jag är evigt tacksam.
Grekisk sallad, mys, prat, skratt och filmkväll blev firandet. Och en supersöt tårta F skaffat! Efter maten avslutade vi dagen med att se shutter island och somna tillsammans. Mys <3 Dagen därpå hade vi lagt åt skrivandet, en skrivardag för två. Så skönt med lite disciplin att få saker gjorda. Skrev klart hela min föreläsning, vilket var superskönt! Vi åkte även iväg till Gränby centrum för att shoppa, och fick med oss lite var. Köpte bara saker jag verkligen behövde. Mysigt var det, och härlig promenad hem. På kvällen skrev vi lite till, åt middag och kikade på The Truman show, som jag visserligen sett förut liksom filmen dagen innan, men det är två av mina favoritfilmer. Fin avslutning på kvällen, och ytterligare en natt att somna i varandras famn.
Idag steg vi upp tidigt, och jag gjorde mig i ordning för att ta bussen till min sånglektion. Gick väldigt bra där, och givande diskussioner kring *hemlighetsstämplat* ;) Tog bussen hem efteråt, och har här hemma hunnit ta det lugnt, laga middag, prata lite med M3 och kika på Idol. Imorgon ska jag upp och träna lite tidigare, och åka iväg på eftermiddagen till F. Vi ska till Stockholm och träffa min vän F och hennes kille. Vi har inte träffat den andres respektive, så det blir roligt. Ser fram emot tiden som kommer nu.
Och jag har mindre ont i min mage sedan förra helgen, och mediumkursen. Hoppas det håller i sig. Har även börjat med järntabletter i veckan för järnbristanemi, vilket jag tydligen hade. Får hoppas att de hjälper ytterligare.
Nu ska jag strax sova! Tjingeling och godnatt <3
 |
| Bästaste F med tårta och vin. Love you <3 |
lördag 7 september 2013
Ont i maggen
Hej hopp!
Kort inlägg idag, men se på fan, det tredje (!!) inlägget denna vecka!
Sen i torsdags har jag hunnit göra följande:
- Hälsa på hos G, lunch, kaffe, prat, trevligt!
- Haft ont i magen.
- TÄNKT göra nytta, och det är väl tanken som räknas... sägs det... jö!
- Haft ont i magen.
- Ätit tacos.
- ... = haft ännu mer ont i magen.
- Kikat på en film, en tysk film med ett tyskt namn, kan därmed inte återberätta namnet. Men filmen var bra, djup, tankeväckande, verklighetsbaserat och lite psykisk påfrestande då det ingick en kvinnas självmord. Den scenen hade jag helst sluppit.
- Haft ont i magen.
- Sovit.
- Vaknat och kommit ihåg att jag drömde att jag tjuvrökte, och råkade svälja cigaretten = blä.
- Tränat.
- Duschat.
- Lagat väldigt god morotssoppa, nytt recept, väldigt nöjd!
- Spelat piano.
Och nu sitter jag i min fåtölj, ska strax äta middag och småstäda lite. Klockan 19:35 står jag vid Idealbyns busshållsplats och kikar då en gul buss stannar till, släpper av en grymt snygg kille vars första bokstav är F, och då blir det kramkalas och ett helt dygn som kommer vara förträffligt underbart! Yaay <3
See you later!
<3
Ysmajne
Ps. mitt magont jag haft sedan i början av sommaren börjar bli ganska tröttsamt. Har lite teorier kring vad det beror på, då vi har magproblem i släkten. Typ gallsten och magkatarr. Snart får jag tamejfasen kika upp det, så vi får bukt med eländet! Ds. Den samme. Ysmajne. Det rimmade. Kuuul. Hejdå! :D
Kort inlägg idag, men se på fan, det tredje (!!) inlägget denna vecka!
Sen i torsdags har jag hunnit göra följande:
- Hälsa på hos G, lunch, kaffe, prat, trevligt!
- Haft ont i magen.
- TÄNKT göra nytta, och det är väl tanken som räknas... sägs det... jö!
- Haft ont i magen.
- Ätit tacos.
- ... = haft ännu mer ont i magen.
- Kikat på en film, en tysk film med ett tyskt namn, kan därmed inte återberätta namnet. Men filmen var bra, djup, tankeväckande, verklighetsbaserat och lite psykisk påfrestande då det ingick en kvinnas självmord. Den scenen hade jag helst sluppit.
- Haft ont i magen.
- Sovit.
- Vaknat och kommit ihåg att jag drömde att jag tjuvrökte, och råkade svälja cigaretten = blä.
- Tränat.
- Duschat.
- Lagat väldigt god morotssoppa, nytt recept, väldigt nöjd!
- Spelat piano.
Och nu sitter jag i min fåtölj, ska strax äta middag och småstäda lite. Klockan 19:35 står jag vid Idealbyns busshållsplats och kikar då en gul buss stannar till, släpper av en grymt snygg kille vars första bokstav är F, och då blir det kramkalas och ett helt dygn som kommer vara förträffligt underbart! Yaay <3
See you later!
<3
Ysmajne
Ps. mitt magont jag haft sedan i början av sommaren börjar bli ganska tröttsamt. Har lite teorier kring vad det beror på, då vi har magproblem i släkten. Typ gallsten och magkatarr. Snart får jag tamejfasen kika upp det, så vi får bukt med eländet! Ds. Den samme. Ysmajne. Det rimmade. Kuuul. Hejdå! :D
torsdag 5 september 2013
Träningsvärk, ajaj ont, kan inte sitta + stunder då livet lyser mot en
Yasmine är en tjej som är väldigt nyanserad i det stora hela i sitt tänkande, men när det gäller prestationer kan hon vara lite svart-vit. Typ: "gör jag inte allt jag tänkt göra idag, kan jag lika gärna ligga i sängen hela dagen". Litet släktdrag faktiskt. Och igår blev en sådan dag. Varför? Jo...
Tränade inte särskilt mycket i sommar på mitt vanliga gym-ställe, utan träningen bestod av allt skoj som gjordes i somras. I Österrike till exempel blev det så mycket gående och konkande att jag kände hur benmusklerna faktiskt var rejält tränade när jag kom tillbaka. Efteråt började jag träna på curves igen, och har försökt klämma in 3 gånger i veckan, börjar gå ganska bra. Och när jag ändå hade kommit igång tänkte Yasmine igår, efter ett styrkepass, att nu är det minsann dags att jogga en sväng också. Så igår blev det att springa/jogga/promenera mellan turerna i någon timme eller mer efter curves-passet, och idag märkte jag att jag nog blev lite överentusiastisk... Hade varit smartare att ta det försiktigt, träna upp konditionen lite successivt och inte köra på för hårt. Konsekvens = det gör ont att gå ned för trappan och att sätta sig ned, och att resa sig upp och lite annat man behöver göra. Mamma igår: "har du så här ont idag, ska du se hur det kommer att kännas imorgon!". Mamma idag: "ja du har ont idag... men två dagar efter, då gör det som ondast!". Har blivit lite interna skämt kring det där. Men duktig har jag känt mig!
Efter träningen igår, blev det dusch och lunch. Har ett recept på en god svampsås, som det innan igår var länge sen jag gjorde. Hade väldigt mycket energi, och kom igång med både bokskriveriet + föreläsningsmaterial. Ska fortsätta ikväll.
Har också haft (väldigt positiva) muskel-käk-smärtor, då jag suttit halva kvällen igår leende och pratat med F. <3 Såna stunder känner man hur hela livet lyser mot en. Har mått betydligt bättre dessa dagar, än i tisdags.
Idag har jag fått sova ut, och har hunnit rensa min garderob. Kändes väldigt skönt!
Imorgon blir det träning igen (om mina ben tillåter...) och sedan lunch med mamma + hennes väninna G. Kommer bli väldigt trevligt. Och i helgen blir det kvalitetstid med F!
Ha det bra alla ni fina människor. Kommer lägga lite mer tid på min serie om mobbing, OCD och skola också, som jag påbörjade tidigare i somras. Nu blir det fler nyttigheter på min planeringslista!
Kramis <3
Tränade inte särskilt mycket i sommar på mitt vanliga gym-ställe, utan träningen bestod av allt skoj som gjordes i somras. I Österrike till exempel blev det så mycket gående och konkande att jag kände hur benmusklerna faktiskt var rejält tränade när jag kom tillbaka. Efteråt började jag träna på curves igen, och har försökt klämma in 3 gånger i veckan, börjar gå ganska bra. Och när jag ändå hade kommit igång tänkte Yasmine igår, efter ett styrkepass, att nu är det minsann dags att jogga en sväng också. Så igår blev det att springa/jogga/promenera mellan turerna i någon timme eller mer efter curves-passet, och idag märkte jag att jag nog blev lite överentusiastisk... Hade varit smartare att ta det försiktigt, träna upp konditionen lite successivt och inte köra på för hårt. Konsekvens = det gör ont att gå ned för trappan och att sätta sig ned, och att resa sig upp och lite annat man behöver göra. Mamma igår: "har du så här ont idag, ska du se hur det kommer att kännas imorgon!". Mamma idag: "ja du har ont idag... men två dagar efter, då gör det som ondast!". Har blivit lite interna skämt kring det där. Men duktig har jag känt mig!
Efter träningen igår, blev det dusch och lunch. Har ett recept på en god svampsås, som det innan igår var länge sen jag gjorde. Hade väldigt mycket energi, och kom igång med både bokskriveriet + föreläsningsmaterial. Ska fortsätta ikväll.
Har också haft (väldigt positiva) muskel-käk-smärtor, då jag suttit halva kvällen igår leende och pratat med F. <3 Såna stunder känner man hur hela livet lyser mot en. Har mått betydligt bättre dessa dagar, än i tisdags.
Idag har jag fått sova ut, och har hunnit rensa min garderob. Kändes väldigt skönt!
Imorgon blir det träning igen (om mina ben tillåter...) och sedan lunch med mamma + hennes väninna G. Kommer bli väldigt trevligt. Och i helgen blir det kvalitetstid med F!
Ha det bra alla ni fina människor. Kommer lägga lite mer tid på min serie om mobbing, OCD och skola också, som jag påbörjade tidigare i somras. Nu blir det fler nyttigheter på min planeringslista!
Kramis <3
tisdag 16 juli 2013
Efter stormen kommer lugnet
Har tänkt skriva rätt många dagar, men äntligen kom ett tillfälle som kändes rätt. Har varit en liten bergochdalbana sedan i torsdags, och nu när det stabiliserat sig känns det också som något lossnat, som funnits där sedan jag var liten. Känslan av att behöva ha kontroll över allt som händer, har under en process börjat släppa mer och mer. Jag känner en frihet jag aldrig riktigt känt. Jag känner hur jag faktiskt har förmågan att bli fri, att få riktig kontroll, genom att släppa på kontrollen. Äkta kontroll är för mig att känna tillit till att allt händer av en anledning, att känna en sådan tillit att man inte behöver kontroll. Den känslan börjar sakta infinna sig.
Hade det väldigt bra hos A den större delen, sedan inträffade något rätt obehagligt. Känner inte att jag vill utveckla det hela för mycket, men man kan säga att det påverkade mig på ett andligt plan, då jag är väldigt känslig för energier. Har utvecklat ett starkare skydd sedan jag lärde mig att hantera det mediala, så det var ingen fara i det stora hela, men ett par dagar efteråt kändes det konstigt. Förutom det blev det mycket skratt och prat hos A, tycker så mycket om att umgås med henne. I fredags åkte vi in till stan några timmar innan vi skulle skilja på oss och åt lunch på Jalla, sedan kikade vi i Skoaffärer på ett par skor till mig (då mina gamla gick sönder). Fick med mig ett par sköna klack-sandaler för ett ganska billigt pris från Dinsko, vilket var behövligt. Fem i halv sju tog jag bussen hem.
I lördags och kvällen innan hade jag en märklig ångest jag inte haft på väldigt länge, och mina tankar gick inte riktigt att diskutera med. Lördagskvällen skulle spenderas i Stockholm med M3, F och två andra, och det var mer än behövligt att komma bort. Så fort jag mött upp F på centralen, försvann ångesten och jag blev så otroligt mycket lugnare. Kvällen kom att bli superlyckad! Vi var framme i Rönninge vid sju ungefär, mötte upp P vid busshållsplatsen. När alla anlänt och vi fått ned mat och grillprylar, slog vi oss ned i en bänk på en kulle där det fanns en allmän grill som (som tur var!) var ledig. Efter många om och men fick vi igång grillen. Sen blev det korv-grillning, prat och skratt till rätt sent på kvällen. Många ramla-av-stolen-roliga samtalsämnen hann vi med, innan vi bestämde oss för att gå in och värma oss. Då blev det lite film-mys i soffan med "black swan", har sett den förut och anser att den är en av mina favoritfilmer. Det hann bli ännu mer prat och skratt efteråt, innan vi bäddade sängarna och förberedde oss inför att sova. Säger inte mer om den natten än att den var rätt underhållande, sov högst fem timmar men var inte särskilt trött när vi vaknade. Vi hann med frukost (fick dock tillfälligt tillbaks mitt illamående, så jag fick bita ihop och vara hungrig, för det gick inte ner så mycket) och lite intressanta diskussioner, innan min lite jobbiga känsla från de tidigare dagarna var tillbaka. Men det gick att hantera den sista stunden innan vi skulle åka, halv fyra tog jag och älsklings-F bussen och tåget till centralen. Hann bli lite behövligt prat och gos innan vi delade på oss, och jag tog tåget till Bålsta, och bussen hem.
Igår fick mamma och jag besök av hennes vän, som också är andlig. Vi åt lunch, fikade och pratade i flera timmar om saker rörande andlighet, och jag kände verkligen min längtan efter att få börja utforska andligheten mer. Sedan i höstas har jag känt ett behov av att jorda mig, alltså lägga fokus mer på mina fysiska och mentala behov, för att stabilisera mig efter att ha varit vidöppen så länge. Men just nu, vid den här tiden, var min "bestämda tidpunkt" för att öppna upp mer igen. Det behöver alltid finnas en balans mellan det fysiska och det andliga, yin och yang, och den kommer jag behålla. Men jag känner att jag är mogen för att ta nästa steg nu i min andliga utveckling. Andligheten är och har alltid varit en stor del av mitt liv, även under perioder då jag inte "öppnar upp mig" lika ofta, det är ett sätt att leva, tänka och känna. Men mitt mål är använda min andliga förmåga till att hjälpa andra och mig själv på ett ännu högre plan. Tanken är att gå mediala och healingkurser, då healing känns som min väg att gå, och har nu i sikte att gå en reiki-kurs i höst/vinter hos mammas vän som var över. Redan efteråt kände jag hur någonting släppte inom mig, som suttit som berg så otroligt länge. Det kändes som att det som stått mellan mig livet, det jag krampaktigt hållit fast vid i alla dessa år, började smulas sönder. De två senaste veckorna har varit en process för mig, att släppa taget om mitt kontrollbehov. Mitt behov av att kontrollera livet och mig själv, för att inte gå vilse och känna att jag inte duger. När mammas vän, som nu också känns som min vän, var här - insåg jag något. Att trygghet och kontroll, är att vara medveten om att man inte kan ha kontroll. Släpper man kontrollen, blir man fri, och känner en större tillit - och större kontroll. Den insikten fick mig att sluta känna att jag behöver den här kontrollen. Jag fick höra att man inte behöver känna tvivel och oro om man litar till sin intuition, och litar på att allt sker av en mening.
Sedan igår har jag analyserat betydligt mindre. Jag har upplevt en större frihet än någonsin. Det känns ovant, och all den energi jag nu fått (som förut gick åt till att tänka) gör att jag blir rastlös, men den gör också att jag har mer tid över till att känna och till att vara. Tänk att få ha användning av all den tid som förut gick åt till att analysera och tvivla! Det hade antagligen inte gått, om jag inte haft en sådan stärkt grund, en grundtillit till mig själv och andra. Det finns en person att tacka, som är helt ovärderlig, och som dök upp i mitt liv när jag som mest behövde honom för några månader sedan. Med hjälp av honom, mig själv, mina vänner och min familj har jag insett att jag är en person med ett värde, och att mitt värde inte beror på att jag försökt uppnå någon slags perfektion. Jag har ett värde ändå. Och den vetskapen kommer jag alltid bära med mig.
Kärlek till er därute, kom ihåg att aldrig tvivla på er inre styrka. Våga känna tilltro till att ni kan, att ni förmår, och låt inte era tvivel ta över. När ni väl insett att ni faktiskt tagit er igenom ett helt liv fram tills nu, trots dagar då ni känt att ni aldrig kommer överleva, finn då insikten att ingenting är omöjligt. Så länge ni har ett liv, går det att skapa precis det liv ni vill ha. Eller behöver. Och förtjänar!
Yasmine
Hade det väldigt bra hos A den större delen, sedan inträffade något rätt obehagligt. Känner inte att jag vill utveckla det hela för mycket, men man kan säga att det påverkade mig på ett andligt plan, då jag är väldigt känslig för energier. Har utvecklat ett starkare skydd sedan jag lärde mig att hantera det mediala, så det var ingen fara i det stora hela, men ett par dagar efteråt kändes det konstigt. Förutom det blev det mycket skratt och prat hos A, tycker så mycket om att umgås med henne. I fredags åkte vi in till stan några timmar innan vi skulle skilja på oss och åt lunch på Jalla, sedan kikade vi i Skoaffärer på ett par skor till mig (då mina gamla gick sönder). Fick med mig ett par sköna klack-sandaler för ett ganska billigt pris från Dinsko, vilket var behövligt. Fem i halv sju tog jag bussen hem.
I lördags och kvällen innan hade jag en märklig ångest jag inte haft på väldigt länge, och mina tankar gick inte riktigt att diskutera med. Lördagskvällen skulle spenderas i Stockholm med M3, F och två andra, och det var mer än behövligt att komma bort. Så fort jag mött upp F på centralen, försvann ångesten och jag blev så otroligt mycket lugnare. Kvällen kom att bli superlyckad! Vi var framme i Rönninge vid sju ungefär, mötte upp P vid busshållsplatsen. När alla anlänt och vi fått ned mat och grillprylar, slog vi oss ned i en bänk på en kulle där det fanns en allmän grill som (som tur var!) var ledig. Efter många om och men fick vi igång grillen. Sen blev det korv-grillning, prat och skratt till rätt sent på kvällen. Många ramla-av-stolen-roliga samtalsämnen hann vi med, innan vi bestämde oss för att gå in och värma oss. Då blev det lite film-mys i soffan med "black swan", har sett den förut och anser att den är en av mina favoritfilmer. Det hann bli ännu mer prat och skratt efteråt, innan vi bäddade sängarna och förberedde oss inför att sova. Säger inte mer om den natten än att den var rätt underhållande, sov högst fem timmar men var inte särskilt trött när vi vaknade. Vi hann med frukost (fick dock tillfälligt tillbaks mitt illamående, så jag fick bita ihop och vara hungrig, för det gick inte ner så mycket) och lite intressanta diskussioner, innan min lite jobbiga känsla från de tidigare dagarna var tillbaka. Men det gick att hantera den sista stunden innan vi skulle åka, halv fyra tog jag och älsklings-F bussen och tåget till centralen. Hann bli lite behövligt prat och gos innan vi delade på oss, och jag tog tåget till Bålsta, och bussen hem.
Igår fick mamma och jag besök av hennes vän, som också är andlig. Vi åt lunch, fikade och pratade i flera timmar om saker rörande andlighet, och jag kände verkligen min längtan efter att få börja utforska andligheten mer. Sedan i höstas har jag känt ett behov av att jorda mig, alltså lägga fokus mer på mina fysiska och mentala behov, för att stabilisera mig efter att ha varit vidöppen så länge. Men just nu, vid den här tiden, var min "bestämda tidpunkt" för att öppna upp mer igen. Det behöver alltid finnas en balans mellan det fysiska och det andliga, yin och yang, och den kommer jag behålla. Men jag känner att jag är mogen för att ta nästa steg nu i min andliga utveckling. Andligheten är och har alltid varit en stor del av mitt liv, även under perioder då jag inte "öppnar upp mig" lika ofta, det är ett sätt att leva, tänka och känna. Men mitt mål är använda min andliga förmåga till att hjälpa andra och mig själv på ett ännu högre plan. Tanken är att gå mediala och healingkurser, då healing känns som min väg att gå, och har nu i sikte att gå en reiki-kurs i höst/vinter hos mammas vän som var över. Redan efteråt kände jag hur någonting släppte inom mig, som suttit som berg så otroligt länge. Det kändes som att det som stått mellan mig livet, det jag krampaktigt hållit fast vid i alla dessa år, började smulas sönder. De två senaste veckorna har varit en process för mig, att släppa taget om mitt kontrollbehov. Mitt behov av att kontrollera livet och mig själv, för att inte gå vilse och känna att jag inte duger. När mammas vän, som nu också känns som min vän, var här - insåg jag något. Att trygghet och kontroll, är att vara medveten om att man inte kan ha kontroll. Släpper man kontrollen, blir man fri, och känner en större tillit - och större kontroll. Den insikten fick mig att sluta känna att jag behöver den här kontrollen. Jag fick höra att man inte behöver känna tvivel och oro om man litar till sin intuition, och litar på att allt sker av en mening.
Sedan igår har jag analyserat betydligt mindre. Jag har upplevt en större frihet än någonsin. Det känns ovant, och all den energi jag nu fått (som förut gick åt till att tänka) gör att jag blir rastlös, men den gör också att jag har mer tid över till att känna och till att vara. Tänk att få ha användning av all den tid som förut gick åt till att analysera och tvivla! Det hade antagligen inte gått, om jag inte haft en sådan stärkt grund, en grundtillit till mig själv och andra. Det finns en person att tacka, som är helt ovärderlig, och som dök upp i mitt liv när jag som mest behövde honom för några månader sedan. Med hjälp av honom, mig själv, mina vänner och min familj har jag insett att jag är en person med ett värde, och att mitt värde inte beror på att jag försökt uppnå någon slags perfektion. Jag har ett värde ändå. Och den vetskapen kommer jag alltid bära med mig.
Kärlek till er därute, kom ihåg att aldrig tvivla på er inre styrka. Våga känna tilltro till att ni kan, att ni förmår, och låt inte era tvivel ta över. När ni väl insett att ni faktiskt tagit er igenom ett helt liv fram tills nu, trots dagar då ni känt att ni aldrig kommer överleva, finn då insikten att ingenting är omöjligt. Så länge ni har ett liv, går det att skapa precis det liv ni vill ha. Eller behöver. Och förtjänar!
Yasmine
onsdag 15 maj 2013
Trött-dag (oj, vad intresserade ni blev nu!)
Idag har varit en total trött-och-slappa-dag. Har inte gjort mer än att sova, äta, ligga i soffan och sova där, se på TV och laga mat. Men det har nog varit behövligt. Har varit lite lättrörd idag märkte jag, tänkte på gammalt och lyssnade på en sorglig låt och fick tårar i ögonen. Trött, som sagt.
Har haft en superfin början på veckan! Åkte till älsklingen i måndags, som jag skrev då. Mer än en vecka hade gått, så det fladdrade rejält i magen av längtan när jag gick från busshållsplatsen för att möta upp honom. Vi hade ett supermysigt dygn med massvis av gos, prat och skratt. Vi åt på Lilla Asien, känt ställe från BUP-tiden, och åt sushi på kvällen. Vi pratade länge om intressanta saker, och jag upptäcker att vi är oerhört likasinnade på många plan. Efter att ha pratat mycket på kvällen, somnade vi halv-sent men sov (med ett litet avbrott vid sju på morgonen) till halv tolv. Var skönt att få sova ut. Sen köpte vi mackor som vi åt, myste och pratade lite till och hann spendera lite mer än ett dygn ihop. Hur härligt som helst! Blev lite saknad så fort jag klivit på bussen för att åka hem, vid fem.
Anlände i Idealbyn klockan halv sju, ungefär. Då blev det mat på direkten, sen satt jag en del här, pratade med mamma och kikade på TV på kvällen. Somnade innan tolv. Och så idag, som sagt, inte hunnit mycket. Kanske behövde vila upp mig, då jag inte är helt 100 än. Hostar och så fortfarande.
Imorgon blir det nog fokus på boken, om jag orkar. Resten av denna kväll ska spenderas vid datorn och framför TVn. Antagligen blir det att sova tidigt. Mår förövrigt rätt bra, ser fram emot helgen då jag, pojkvännen, A + kanske någon till, ska till Skokloster slott för guidad tur. Sedan blir det nog fika hos mig! I övermorgon ska jag sjunga för första gången på mer än en vecka, härligt!
Ta hand om er så länge, skriver eventuellt imorgon.
Ljus, Yasmine
Har haft en superfin början på veckan! Åkte till älsklingen i måndags, som jag skrev då. Mer än en vecka hade gått, så det fladdrade rejält i magen av längtan när jag gick från busshållsplatsen för att möta upp honom. Vi hade ett supermysigt dygn med massvis av gos, prat och skratt. Vi åt på Lilla Asien, känt ställe från BUP-tiden, och åt sushi på kvällen. Vi pratade länge om intressanta saker, och jag upptäcker att vi är oerhört likasinnade på många plan. Efter att ha pratat mycket på kvällen, somnade vi halv-sent men sov (med ett litet avbrott vid sju på morgonen) till halv tolv. Var skönt att få sova ut. Sen köpte vi mackor som vi åt, myste och pratade lite till och hann spendera lite mer än ett dygn ihop. Hur härligt som helst! Blev lite saknad så fort jag klivit på bussen för att åka hem, vid fem.
Anlände i Idealbyn klockan halv sju, ungefär. Då blev det mat på direkten, sen satt jag en del här, pratade med mamma och kikade på TV på kvällen. Somnade innan tolv. Och så idag, som sagt, inte hunnit mycket. Kanske behövde vila upp mig, då jag inte är helt 100 än. Hostar och så fortfarande.
Imorgon blir det nog fokus på boken, om jag orkar. Resten av denna kväll ska spenderas vid datorn och framför TVn. Antagligen blir det att sova tidigt. Mår förövrigt rätt bra, ser fram emot helgen då jag, pojkvännen, A + kanske någon till, ska till Skokloster slott för guidad tur. Sedan blir det nog fika hos mig! I övermorgon ska jag sjunga för första gången på mer än en vecka, härligt!
Ta hand om er så länge, skriver eventuellt imorgon.
Ljus, Yasmine
måndag 13 maj 2013
Nu får det bli en "på språng"-etikett!
Ja, bland kategorierna alltså, ska nämligen iväg om någon timme, och bör hinna äta och packa klart.
Har återhämtat mig relativt bra under helgen. Har blivit ett par promenader, lite vilande, mycket sms-skickande och en del TV-tittande. Och nu äntligen är jag tillräckligt bra för att påbörja mitt friska liv igen, och ska efter en vecka kila över till min älskade pojk i Uppsala - snacka om en vecka av längtan. Hoppar dock över musiken idag, tills min röst är helt återställd.
Våren är här, går snart över i sommar och jag njuter av värmen och ljuset. Känns verkligen som man kommer till liv igen. Och mitt förflutna gnager inte lika hårt.
Nu blir det en räksallad för mig och min mamma!
Vi hörs eventuellt imorgon, ta hand om er så länge.
Ljus & kärlek, Yasmine
Har återhämtat mig relativt bra under helgen. Har blivit ett par promenader, lite vilande, mycket sms-skickande och en del TV-tittande. Och nu äntligen är jag tillräckligt bra för att påbörja mitt friska liv igen, och ska efter en vecka kila över till min älskade pojk i Uppsala - snacka om en vecka av längtan. Hoppar dock över musiken idag, tills min röst är helt återställd.
Våren är här, går snart över i sommar och jag njuter av värmen och ljuset. Känns verkligen som man kommer till liv igen. Och mitt förflutna gnager inte lika hårt.
Nu blir det en räksallad för mig och min mamma!
Vi hörs eventuellt imorgon, ta hand om er så länge.
Ljus & kärlek, Yasmine
fredag 10 maj 2013
Utsatthet och vården, del 2 - tankar och funderingar
Jag kan stå ut med att det finns en del
inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som
inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick
det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som
blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.
Det var så jag avslutade gårdagens inlägg, med min historia om "utsatthet och vården". Nu tänkte jag belysa ämnet, ur en mer allmän synvinkel. Med mina erfarenheter i åtanke, bör en vårdpersonal alltid gräva i en persons förflutna?
Jag har hört och läst, specifikt angående en händelse i USA (om jag minns rätt?) att det funnits terapeuter som utfört hypnos lite väl vind för våg. Just den specifika händelsen gick ut på att en kvinna som länge mått dåligt, börjat drömma mardrömmar om sin pappa, och att terapeuten då bestämt sig för att "gräva" i hennes förflutna genom hypnos. Efter hypnosen drar hon slutsatsen att kvinnan utsatts för sexuella övergrepp av sin far under barndomen, och att hon därför är traumatiserad. Det blir rättegång, pappan blir utpekad som en förövare. Senare kommer det fram att hypnosen antagligen gjorts på felaktig grund, och att pappan är oskyldig, men han kommer alltid ha samma stämpel och kunde efter rättegången och mediaattacker inte leva ett normalt liv. Terapeuten anmäldes, men skadan var redan skedd.
Jag tror att ett stort andel av unga (och äldre) med psykisk ohälsa, har ett trauma i bakgrunden. Ett stort mörkertal kan lida av en komplex traumatisering. Efter mycket research och egna funderingar, börjar jag ana att en del som får diagnoser som ADHD och ADD, i själva verket kan vara utsatta. Det är viktigt att upptäcka ett trauma, kanske ännu viktigare att upptäcka pågående övergrepp. Men hur långt ska man gå för att ta reda på sanningen, med risken att sanningen är felaktig, att det inte existerar en utsatthet? Jag tror främst det handlar om personkännedom. Att använda magkänsla och sunt förnuft. Att redan i skolor lägga mer resurser på psykologer och kuratorer, som frågar. Frågar, och lämnar frågan öppen, tills eleven känner att den kan svara. Att skapa mänskliga kontakter, och tillit.
När du kommer till vården, även primärvården, kartläggs dina symptom. Även bland personer som söker för fysiska besvär, kan symptomen vara psykosomatiska och bero på stress. Stress från ett övergrepp eller misshandel, t ex. Fråga nummer ett, anser jag bör vara; hur ser din nuvarande livssituation ut? Vem lever du med? Hur ser ditt sociala liv ut? Hur ser din bakgrund ut, hur var din barndom, skoltid? Bara genom dessa frågor kan många sanningar komma fram. Även inom psykiatrin, kanske särskilt inom psykiatrin, borde dessa frågor vara mer regel än undantag. Problemet är kanske, att en traumatiserad människa inte alltid vet om det. Om minnena är förträngda, hur ska sanningen komma fram? Det är en väldigt svår fråga. Var lyhörd, lyssna, se tecken. Mer kunskap om trauma bör finnas inom psykiatrin, mer lärdomar om varningssignaler och tecken på utsatthet. Och tålmodighet.
När en patient uttrycker en tidigare utsatthet i ord, bör det inte längre vara svårt. Kommer en traumatiserad människa till och med till den punkten att hon berättar, måste orden tas på allvar. Insatser måste göras fort. Ingenting försvinner bara för att man bläddrar blad och försöker gå vidare, när det gäller ett komplext trauma. Det går inte att bara "lämna bakom sig, sluta älta". En komplex traumatisering har blivit inbyggd i personens medvetenhet. Personen kanske inte ens längre känner sig själv. Hen kanske aldrig haft sig själv, överhuvudtaget. Personen behöver byggas upp, formas.
En traumatiserad människa utan trygghet, behöver trygghet i vården. Otrygghet i vården skapar en re-traumatisering. Det var det som hände mig. En splittrad människa splittras upp på nytt. När en människa traumatiseras tidigt sker ofta eller alltid en splittring. Det kan se ut på olika sätt, om man talar om ämnet dissociation, finns det något som kallas "primär", "sekundär" och "tertiär" dissociation. Utan att gå in på begreppen för mycket, kan man säga att "primär" handlar om vanlig PTSD, "nutid" och "dåtid" splittras, människans "normala" person är inte sammankopplad, integrerad, till den "känslomässiga" personen, där traumat finns. Vid "sekundär" dissociation, som vid komplex traumatisering/C-PTSD finns det flera "känslomässiga" delar av personen. Man är splittrad så att olika delar av människan får ta hand om olika känslor, därav dissociationen. Vid "tertiär" dissociation delas även den "normala" personen av den traumatiserade upp, så att flera personligheter bildas. Detta kallas dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallat "personlighetsklyvning". Vid varje form av splittring, behöver den traumatiserade "integreras", delarna behöver alltså "föras samman" till ett. (det var den enkla förklaringen, den längre kräver beskrivningar av begreppen "ANP" och "EP", men det får jag ta någon annan gång).
För att integrera en person krävs specialisthjälp, och ofta många olika former av terapier. Den allmänna psykiatrin har inte mycket kunskap om detta, och tolkar ofta traumatiseringen och dissociationen som en psykossjukdom eller personlighetsstörning. En traumatiserad person ska inte lägga all fokus, 24/7, på att integreras genom hypnos, samtalsterapi eller ständig bearbetning av minnen, utan måste också bygga upp ett liv vid sidan av. Personen behöver hjälp att bygga upp en ny självkänsla, ett liv och en plats i samhället. En plats personen kanske saknat tidigare. Därför är det också viktigt för personen att inte ständigt bli påmind om traumat, psykiatrin bör inte ta itu med en komplex traumatisering genom att varje dag be personen prata om det och tänka på det. Då skulle dissociationen ta över helt. Det gäller att skapa en balans, och framförallt en tillit (!) mellan personen och terapeuten. Hade inte min psykolog varit den hon är, hade det kanske inte fungerat. Det handlar nästan alltid om kemi och hur man kommunicerar.
När en behandling är igång, måste det finnas tålmodighet och en trygghet hos den traumatiserade, att terapeuten finns kvar. Terapeuten måste gå in i arbetet för att stanna. Kvinnan som kom fram efter föreläsningen nämnde en viktig detalj; "många gånger är det för känslomässigt påfrestande för oss inom vården, att ställa frågan, att lyssna på den tunga historia patienten bär", och det stämmer! Vem som helst är inte ämnad för arbetet. Det är FÅ tror jag, som klarar av att ta emot en sådan fruktansvärd historia, och fortsätta sitt vanliga liv vid sidan av. De som vet att de inte klarar av det, ska heller inte ta sig an arbetet, men då måste den traumatiserade kunna få hjälp från någon annan, som kan hantera den biten.
Framförallt måste vården lära sig att lyssna, och inte blunda. Våga öppna ögonen och se att det faktiskt händer fruktansvärda saker därute. Många människor befinner sig i en inre kris, på grund av ett trasigt förflutet, men det finns hopp för var och en av de människorna. Bara du vågar lyssna. Bara du vågar finnas. Det vinner ni båda på. Skulle mer pengar läggas på rätt vård, skulle färre människor behöva slösa på resurser som bara förvärrar.
Varför inte prioritera, och prioritera rätt?
Det var mina tankegångar för idag, det kommer säkert bubbla upp fler tankar och idéer, och ämnet kommer säkert återkomma, vinklade på olika sätt.
Och till dig som är drabbad - ge inte upp. Det finns hopp för dig. När du väl hittat rätt och är beredd på den tid det kan ta, kommer vägen planas för dig och målet kommer närma sig. Vi kan alla bli hela, bara vi låter oss finna kärlek i oss själva och i livet. Bara vi vågar tro på vår inre styrka.
Värme och kärlek, Yasmine
onsdag 8 maj 2013
Nu är det vaaaaaaaarmt!!
Tråååk, femte dagen sjukling. Ont. I. Halsen. Har. Ingen. Röst.
Drog ändå till teamet i måndags för att prata med K, det blev ett bra samtal trots att min röst var svajig. Berättade om kärleken, livet, lyckan och lite förebyggande om tvången. De är bättre, men när jag är med människor jag inte vill släppa in tvången hos (för att jag vill börja om på nytt) blir det lite krig i mig, för jag är van att alltid lyda tvången. Då blir jag lite borta, lite flyktig. Pratade med K om det, som tycker att jag ska bearbeta tvångstankarna hemma ofta, istället för att göra allt för att förtränga dem borta. Gör jag det hemma, blir det inte krisigt om jag försvinner i huvudet, för då har jag ingen att ta hänsyn till. Därför ska jag försöka hemma, få bort lite tvång för varje dag. Jag har ett nytt liv nu. Tvången får inte plats.
Efter samtalet med K, var jag med på musikgruppen, trots rösten (eller bristen på röst). Började med att sjunga, det blev svagt och rossligt och jag var tvungen att lyssna på kroppen, inte ta i. Efter fikat och lite djupa samtalsämnen, bestämde jag mig för att spela piano istället, så jag spelade "Fix you", vilket gick bra. Skönt att vila stämbanden. Efteråt stannade jag i väntrummet några minuter, innan jag drog till bussen. Fick ta av mig jackan på vägen, det har blivit så jäkla varmt! Både igår och idag som jag spenderade hemma, har det varit varmt så man inte behöver ytterkläder, mer än skor. Har promenerat med mamma både idag och igår, vår vanliga vända och har känt av våren ordentligt. Eller sommaren, nästan. Det doftar sommar, och vindarna är ljumma. Jag njuter! Det känns som att hela sinnet kommer till liv.
Såg även en film igår, som var rätt okej, och drack mycket te. Pratade med A lite för länge igår (inte för oss och våra alltid lika underbara samtal, men för rösten) så tillslut fick jag viska fram att vi måste nog lägga på. Men det var som alltid fint att få prata med henne lite, det blir man på gott humör av. Somnade halv två igår, efter att ha sett på några avsnitt på Tv3play, och sov nästan hela natten med bara några avbrott för hosta. Hade tagit hostmedicin.
Idag vaknade jag i flera omgångar, men somnade om och gick upp halv elva. Slumrade till lite i soffan efter frukosten, och vid ett gick jag och mamma ut och satte oss på altan. Var skönt att bara känna värmen från solen och vara tyst. Mer än att promenera och laga en ny vegetarisk rätt, har jag inte gjort. Imorgon ska jag försöka satsa på denna blogg, få ihop något intressant inlägg, och fokusera lite på boken. Nu ska jag skriva lite på det hemliga "projektet" och lyssna på Tori. Blir nog te och TV eller någon film efteråt.
Solig värme, från mig
söndag 5 maj 2013
Lite ont i halsen, och lite pojkväns- och hjärnkolls-tid
Var hemma idag med en halvkrasslig hals, superusch. Ville på hjärnkoll-fortbildningen egentligen, även idag. Ska försöka komma iväg till K imorgon i alla fall, eventuellt på musikgruppen också.
Mamma är i Malmö för att hälsa på en vän, så jag har haft huset för mig själv sen jag kom hem igår. Hon åkte i fredags. Jag drog iväg till Uppsala till tre då, för att sjunga hos musikD. Vi körde mest Lana D-R låtar, vilket är roligt. Sen gick jag till station för att möta upp min F, vi hade en helmysig dag på stan. Gick till en uteservering och satt där i flera timmar och myste, pratade och skrattade som bara den. Humor alltså, har svårt att sluta garva ibland. Sen gick vi till honom för att äta, efter att vi varit på Uppsala musik och kongress-huset (eller vad det nu heter, rätt kul i alla fall, hade aldrig varit där tidigare). Vi åt pannkakor med sylt, och sen hade vi det mysigt och trevligt hela kvällen. Det blev sova vid elva ungefär, eftersom jag skulle upp tidigt morgonen därpå.
Vaknade vid halv sju, och gjorde mig i ordning efter lite morgon-mys. Tog bussen vid tjugo över åtta från studentstaden, och åkte in till stan för att sedan gå till psykiatrins hus. Det blev en rolig dag, även om jag var lite trött och rastlös mot slutet. Vi pratade om hjärnkoll, att sätta gränser när det gäller bland annat media, lite övningar och en inspirationsföreläsning mot slutet med Magnus Krepper (skådespelare). Vi åt lite lunch och fikade emellanåt, så då hann man prata med de andra lite. Trevligt! Vid fem i fyra tog jag bussen hem, och anlände i Idealbyn halv sex drygt. Åt middag hos pappa, och somnade väldigt tidigt. Redan från morgonen på lördagen kände jag av halsen, sen blev det nästan bara värre. Så när jag vaknade imorse hann jag gå upp och äta frukost, innan jag bestämde mig för att hålla mig hemma.
Mår för övrigt bra, och villvillvill verkligen få igång lite intressanta inlägg på bloggen mer än "jag-är-så-kär-och-lycklig-hurthurt-wiiiiiiiiiiie", även om jag älskar att skriva sånt också. Har kvar lite ämnen från förut som jag vill skriva om, får försöka skaffa tid åt det.
Nu ska jag sova tänkte jag, ska upp hyfsat tidigt imorgon. Blir borsta tänderna och messa lite först!
Ljus och kärlek, Yasmine
söndag 28 april 2013
Sväng till Stockholm
Nu har mycket annat trevligt tagit upp tiden, så jag har fortfarande inte hunnit få fart på bloggen. Men det kommer, kära vänner. Skriver ett litet inlägg innan veckan början, då det kommer bli fullt schema!
I fredags var jag inne i Uppsala en sväng på morgonen för att sjunga. Vi körde "Ride" och "Damn you" med Lana Del Rey. Efteråt åkte jag och mamma en snabbis till stammisplacet IKEA för att äta, och så kikade jag i lite klädbutiker medan mamma handlade. Köpte en vit spetsklänning som jag tänkte ha på valborg! När jag kom hem blev det lite mat och packande, för vid fem åkte jag in till Stockholm och M3. Vi åt lite pannkakor när jag kom dit, och för en gångs skull åt jag utan att må illa. M3 kom med den smarta teorin att min vegeterianism (?) gjort att jag fått någon brist, typ B12, att det kan vara därför jag mår illa. Vi har köpt hem massa vitaminer, så ska jag ringa vårdcentralen någon dag. Men i alla fall så åkte jag och M3 till nedre delen av Fryshuset (fick jag veta senare) för att se på hennes kombos band "Fall of emotions" när de spelade på Emergenza. De var klart bäst av alla band! Vi hade väldigt kul, träffade hennes vän P där och kikade på några band och snackade. Vid tolv drog vi hem, och jag somnade två.
Blev riktig sovmorgon igår, skönt. När jag ätit och duschat, gick jag och M3 ned till tåget (tänkte att det vore skönt med en vårpromenad) och jag åkte in till stan för att träffa F (min vän F alltså, hon får bli F och andra F får heta pojkvän numera). Var kul att få se henne efter så lång tid! Vi handlade lite åt henne, och slog oss ned på ett café ett tag. Vid 4 drog jag hem, har haft två superbra dagar! Igår kväll när jag kommit hem, tog jag och mamma en kvällspromenad, vilket var skönt. Idag har jag tagit det lugnt, gjort lite måsten, tränat och promenerat. Åt nyss tacos med familjen, även pappa.
Imorgon ska jag in till Uppsala för musikgrupp först, sen ska jag stanna hos pojkvännen i två dagar! Myyyyys! Det kommer bli skitkul med lite valborgsfirande hos min kära. Får köra en resumé när jag kommer hem på onsdag!
Mår superbra, är uppe i det blå fortfarande. Har dessutom kunnat äta rätt bra idag.
Nu ska jag ordna lite packning, ciao! <3
Ha en suuuuuperbra valborg!
I fredags var jag inne i Uppsala en sväng på morgonen för att sjunga. Vi körde "Ride" och "Damn you" med Lana Del Rey. Efteråt åkte jag och mamma en snabbis till stammisplacet IKEA för att äta, och så kikade jag i lite klädbutiker medan mamma handlade. Köpte en vit spetsklänning som jag tänkte ha på valborg! När jag kom hem blev det lite mat och packande, för vid fem åkte jag in till Stockholm och M3. Vi åt lite pannkakor när jag kom dit, och för en gångs skull åt jag utan att må illa. M3 kom med den smarta teorin att min vegeterianism (?) gjort att jag fått någon brist, typ B12, att det kan vara därför jag mår illa. Vi har köpt hem massa vitaminer, så ska jag ringa vårdcentralen någon dag. Men i alla fall så åkte jag och M3 till nedre delen av Fryshuset (fick jag veta senare) för att se på hennes kombos band "Fall of emotions" när de spelade på Emergenza. De var klart bäst av alla band! Vi hade väldigt kul, träffade hennes vän P där och kikade på några band och snackade. Vid tolv drog vi hem, och jag somnade två.
Blev riktig sovmorgon igår, skönt. När jag ätit och duschat, gick jag och M3 ned till tåget (tänkte att det vore skönt med en vårpromenad) och jag åkte in till stan för att träffa F (min vän F alltså, hon får bli F och andra F får heta pojkvän numera). Var kul att få se henne efter så lång tid! Vi handlade lite åt henne, och slog oss ned på ett café ett tag. Vid 4 drog jag hem, har haft två superbra dagar! Igår kväll när jag kommit hem, tog jag och mamma en kvällspromenad, vilket var skönt. Idag har jag tagit det lugnt, gjort lite måsten, tränat och promenerat. Åt nyss tacos med familjen, även pappa.
Imorgon ska jag in till Uppsala för musikgrupp först, sen ska jag stanna hos pojkvännen i två dagar! Myyyyys! Det kommer bli skitkul med lite valborgsfirande hos min kära. Får köra en resumé när jag kommer hem på onsdag!
Mår superbra, är uppe i det blå fortfarande. Har dessutom kunnat äta rätt bra idag.
Nu ska jag ordna lite packning, ciao! <3
Ha en suuuuuperbra valborg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)