Det blir bättre, så småningom

Sitter och lyssnar på Lana Del Rey's nya skiva och funderar ut vad man ska skriva...

Vet inte var jag ska börja och sluta, men har bestämt mig för att fatta mig kort.

Det är rätt tufft just nu, för att vara ärlig. Det handlar mycket om en extrem oro och katastroftankar som ofta slutar med mitt "försvar" där jag flyr med mitt medvetande. Det har hänt skrämmande ofta den senaste tiden. Tänker inte gå in för mycket på vad mina katastroftankar handlar om, men det jag kan säga är att det är jobbigt nu, och jag har inte energi att skriva i bloggen. Gör det jag orkar om dagarna, vissa dagar orkar jag en hel del - träffar vänner, hittar på saker med pojkvännen, skriver på nya låtar och tränar piano, vissa dagar vill jag helst gräva ned mig.

Det blir bättre, säkerligen, så småningom. Saker förändras förmodligen till det bättre när tiden är mogen, och visst är jag inte lika djupt nere som för några år sedan. Men samtidigt är allt bättre än hur det var då, det är ingen vits att jämföra med mina mörkaste år. Det känns jävligt nu ändå, hur illa det än var då. Även om det är bättre.

Kommer ta en paus från bloggen kan jag säga (som om jag skriver särskilt ofta ändå), kan i alla fall vara bra att meddela det så här så ni inte undrar var jag tagit vägen. En dag har jag kanske ork att skriva mer, men den dagen är inte nu.

Jag kämpar. Och det finns lyckliga stunder också, säger ingenting annat. Men jag går en del på autopilot, gör saker men försöker att stänga av känslorna för att orka med.

Jag har inte varit så öppen med detta, knappt ens för mina närmaste. Att i alla fall berätta så här mycket är ett steg som var svårt men som jag behövde ta.

Har hänt en del roliga saker också, en del jag vill berätta så småningom, men jag väntar tills jag kan förmedla de positiva känslorna rätt.

På fredag (midsommar) ska jag och älskade F till Leksand och fira, ska bli roligt! Man behöver såna roligheter när mycket känns tufft.

Igår var det 11 månader sen L gick bort. Sörjer fortfarande. Har försökt stänga av, för det är för jobbigt att ta in, fortfarande. Jag vet att det har hänt, men väljer att blunda. Saknar dig ängeln.

Väljer att avsluta här, men kan fylla ut inlägget med lite bilder jag tagit, på självaste Ysme Upp-Träd (jag alltså)...

Värme och kärlek,
Yasmine

Tack alla ni fina som finns för mig och är ett stöd, kärlek till er <3
Tack älskade F för att du lärt mig vad kärlek är, för att du är ett tindrande ljus som förgyller mitt liv <3

Uppdateringar kan behövas ibland!

Full rulle, jajemän. Yasmine, du måste ta det lugnt också. Fast det gör jag. Ibland. Försöker.

En hel del har hänt den senaste månaden, mestadels positiva saker. Har haft lite lättare att hantera vissa problem. Bland annat med hjälp av healing från E, som jag besökt tre gånger inom en kort tidsperiod. Efter varje gång har det lättat lite ett tag, särskilt med tvången. Oron över allt kommer och går, men jag har lyckats bemästra den förvånansvärt bra några gånger.

Vad jag jag då gjort på senaste? Jo...

- Träffat M1 i Bålsta, väldigt trevligt. Fick se hennes nya målningar, och så pratade vi massor.

- Fikat, shoppat och lunchat med A, länge sen vi fick så många timmar ihop. Äntligen!

- Firat min födelsedag med älskade F, släkten och familjen. Tårta, kaffe, ett par tusen rikare och blommor som stått i varje hörn. Tack ska ni ha!

- Umgåtts mycket med F, njutit av varje stund. Den 25:e firade vi ett år som par, och åt mysmiddag på kvällen. Dagen därpå firade vi genom att åka in till Stockholm; promenerade hand i hand längs vattnet, åt på en uteservering i solen, besökte ett museum (efter att ha insett att det var Stockholms kulturnatt), pussades mycket, åt på finrestaurang på kvällen och drack lite på en pub. Blev lite dragen minst sagt, hehe. Vi var hemma runt fyra på natten/morgonen och somnade trötta i varandras armar. Mys! <3

- Haft två föreläsningar, på samma dag! Den 23:e april hade jag en föreläsning för kommunpersonal tillsammans med två andra föreläsare, väldigt givande. Klockan 4 när den föreläsningen var över, fick jag dra snabbt därifrån och äta lunch, för klockan 6 skulle jag ha en föreläsning till på ÅSS (ångestsyndrom sällskapet). Väldigt fin feedback fick jag, kändes som jag gav hopp till de som kom. Alltid lika fint!

- Firat valborg så klart... På tisdagen var vi uppe sent och hade skoj på en pub i Uppsala, F, jag, K och J som kommit från Österrike + A. Väldigt kul, men vi fick typ 5 timmars sömn. För dagen därpå skulle vi upp i ottan (kändes det som) och dra till centrum för att kolla på forsränningen. Åt jordgubbar i gräset, och pratade. Sen gick jag och F till en kinakrog och åt lunch, satt där rätt länge och värmde oss. För ja, det var ju inte direkt så jättevarmt ute. Vi mötte sen upp K och J vid student-mösse-tjohejsan, köpte grillprylar i en ICA-butik och slog oss ned i ekonomikumparken för att grilla, prata och umgås. A fick sin födelsedagspresent från mig och F, rolig upplevelse ;) Vi satt där i några timmar, sen åkte jag och F till honom för att hämta jacka och förbereda oss för kvällen. I snöstorm gick vi runt halva natten och letade pubar, hamnade på en där vi drack en drink var och slutade sedan på O'connors där vi hade det jäkligt kul resten av valborg. Tack för dagen kära vänner!

- Har påbörjat behandling för tvångstankar igen, och även en terapiform som kallas "tillämpad avslappning", berättar mer om det en annan gång!

- Igår var jag, mamma och C på "en magisk dag med Terry Evans" i Lindesberg. Väldigt givande och rolig dag! För er som inte vet är Terry ett känt medium, och dagen innehöll föreläsningar, bergsmeditation, storseans och musikunderhållning. + lunch och fika! Vi var hemma strax över tio på kvällen, en lång dag blev det. Men jag fick en del insikter, många gamla insikter som kom till liv och som jag tänker dra nytta av.

Idag vaknade jag med ångest och försökte febrilt fundera ut varför, och då hörde jag Terrys ord i mitt huvud: "analysera inte känslorna, låt de bara vara där, det är när du analyserar dem som de bemästrar dig". Har ju hört det förr, vet ju om det, men behövde höra det igen. Så jag slutade analysera, "omfamnade" känslan och blev faktiskt lugnare än på länge. Så enkelt egentligen! Ska ha allt det i åtanke.

Nu bör jag strax sova, först skall det deklareras. Så jag får sätta punkt här, och skriva mer en annan dag. Men nu blev det en uppdatering i alla fall, kan få mer tid i sommar då det blir mindre föreläsningar. Nu i maj är det en föreläsning inbokad - och så ska jag försöka ta det lugnt! Försöka duger.

Peace'n'löööve

Yasmine

Kan inte längre blunda

Hej kära vänner!

Nu har ytterligare ett par veckor gått, och jag har både roliga och mindre roliga saker att berätta. Det roliga är att jag haft min föreläsning på infoteket nu, vilket gick jättebra och jag känner att jag utvecklats. Fick väldigt fin feedback och nya uppdrag tack vare att jag föreläste där. Känner att jag behärskar min nervositet mer nu också, dagarna innan. Och det är alltid givande om man kan inge människor hopp, och tro. En annan rolig sak är att jag varit på releasefesten till bandet Beat Funktion's nya skiva. Bandet jag skrev en låt till. Var där igår med älsklings-F, bästa A och hennes kille P. Supertrevligt, väldigt härlig stämning och bra konsert. Fick somna i F's armar den natten, vilket var otroligt fint efter en lång kväll.

Det mindre roliga är att vissa saker har förvärrats. Närmare bestämt mitt tvångssyndrom. Det har förvärrats ganska drastiskt. Jag har ljugit för mig själv länge, och därmed kan man säga att jag omedvetet ljugit även för andra. Har inte velat inse. Men nu tänker jag vara öppen. Jag kan inte längre blunda för att jag har ett svårt funktionshinder, även nu. Jag känner mer lycka än jag gjort någonsin i mitt liv, men just nu känner jag även mycket frustration. Har en fel-känsla i huvudet ständigt, tvivlar på allt och försöker dämpa min oro och felsignalen genom att tvångstänka. Det har alltid varit mitt sätt att hantera en inre stress. Men nu har det spårat ur.

Därför har det blivit mindre inlägg i några perioder. Och därför måste jag ibland ta en paus från allt, för att få pusta ut. Har pushat mig själv för hårt, och närstående får påminna mig om att jag ännu inte fungerar helt "normalt" (vad nu normalt är). Måste pusha mig själv ännu mindre från och med nu. Känna av signaler. Och ta tag i mina tvångstankar, och min ständiga oro över allting. I onsdags var jag ärlig mot min psykolog (istället för att prata om allt som är bra, och kanske, eventuellt, sista fem minuterna ta upp det negativa) och sade som det var. Vi ska börja behandla mina tvångstankar ännu mer nu. Jag vill verkligen bli fri! Och jag är en kämpe, så det tänker jag bli. Jag kommer fortsätta föreläsa, skriva och allt jag gör - men tänka efter en gång extra innan jag beger mig ut på nya upptåg. Känna efter, klarar jag verkligen det här nu? Nu ska jag kämpa mig loss mina tvångstankar en gång för alla. Antagligen kommer jag alltid ha tvång, men det får inte påverka till den grad det gör nu.

Våren är här i alla fall. Skönt! Nästa vecka ska jag försöka ta prover för mitt järnvärde igen, se om det kan vara något fysiskt som förvärrar. Förutom det ska jag träffa F, och bege mig till Uppsala för att sjunga.

Ta hand om er fina läsare! Jag återkommer, när jag får tid över.

Ljus till er,

Yasmine

En rolig tid, och har kunnat hantera stressen!

Jag trodde det skulle bli en extremt stressig tid, och kanske hade det blivit det om jag inte backat och tagit det lugn. Men jag har kunnat hantera läget, i alla fall stressen. Och det har hänt en del roligt!

Har spenderat tid med älskade F, tagit det lugnt hemma, umgåtts med familjen, spelat piano en hel del (det går framåt!) och haft fokus på föreläsningarna. I måndags var jag också på musikgruppen för första gången på tre veckor, roligt! Men nu ska jag berätta om min otroligt givande helg!

Har nu varit på den tredje omgången av teaterutbildningen/kursen, från fredagen till söndagen förra veckan. Måste säga - även om tre dagar är mycket och intensivt när man är stresskänslig - att det var den roligaste av de tre kurshelgerna jag varit på i vår! Vid det här laget hade man lärt känna alla deltagare väl, och kände att man funnit nya vänner. Fredagen startade klockan ett med samling (jag och två andra jag åkte med kom senare, de andra startade runt halv elva) och teaterövningar i grupp. Först lite uppvärmningsövningar. Sen följde dagen med fler teaterövningar, både med och utan manus att följa. En rolig fredag som slutade med vickning på kvällen för de som ville. Hade många roliga samtal med deltagarna!

Lördagen började klockan 8 med frukost i matsalen, sen var det samling. Dagen var rolig men intensiv, väldigt lärorik och man fick arbeta mycket med sig själv och sin förmåga till drama och uttryck. Vi körde på nästan hela tiden, med paus för fika, kaffe och mat. Många skratt blev det. Jag och S (från gruppen) pratade vidare om låtskrivarförbundet för kvinnor i Uppsala som hon är med i. Jag ska så fort läget är ännu lugnare, ta reda på mer och gå med där. Det kan leda till en hel del nya möjligheter! Efter en lång dag i Wiks kurslokaler, fick jag en stund egentid innan det var kväll. Då var det slottsvisning med en väldigt passionerad och intressant guide, man lärde sig mycket. Och jag som är medial, kände mycket energier i slottet, där det sägs spöka. Efter visningen var det vickning igen, den sista gången, och det var väldigt trevligt. God mat, mycket prat och skratt, och vacker sång och pianospel från tre kvinnor därifrån. Vi hade också pratat om att jag skulle föreläsa inför gruppen (istället för att öva själv på mitt rum) och bestämde oss för att ha det på söndagen då hela gruppen var med - istället för på kvällen som vi först tänkt. Hade också ett väldigt givande samtal på kvällen med några av deltagarna, om sådant som står mig nära.

Söndagen började också åtta, med frukost och prat i matsalen. Sedan samling i gymnastiksalen. Vi började först med övningar, då med fokus på OCD (teaterkursen heter "OCD on stage", nämnde nog det tidigare, att det är fokus på forumteater, scener ur vårt liv, som vi senare kommer använda för att informera om OCD). Efter förmiddagsfikat var det dags för mig att föreläsa, och jag var lite smått nervös. Men det gick hur bra som helst, och feedbacken gjorde mig så varm om hjärtat! Blev nog lika berörd som dem. Kanske var den bästa föreläsningen jag gjort, för att vara helt ärlig. Blev en lång diskussion efteråt, och många komplimanger. Som stärker, jag behöver höra allt det där, för att läka mig själv. Vid det laget hade ett par skådespelerskor kommit också, för att hjälpa oss med scenerna. Så efter föreläsningen fortsatte vi. En lång dag med teater och intressanta samtal, som slutade med samling i kurslokalen där vi fick höra ännu en gripande historia från en i gruppen. Avslutningsvis fick vi säga några ord om kursen, tacka vår fantastiska teaterlärare och krama varandra hejdå. Fick då också prata med B från Ananke (OCD förbundet) om ett projekt de ska ha om BDD framöver, och jag kommer vara med i det projektet. Så många nya möjligheter! Och nya möten med människor, kommer garanterat hålla kontakten med de jag kom närmast.

Jag mår för det mesta rätt bra nu. Förutom ovädret igår och idag (ja, det blev bokstavligt talat kaos igår och jag kom knappt hem, stackars mamma fick åka iväg och hämta mig då bussen till Skokloster aldrig kom, men blev fast vid Varpsund i två timmar då en buss låg på marken. Tog tid för bärgningsbilarna att få bort bussen. Ambulanser var där, och lastbilar och fordon hade åkt omkull. Fick vara hos farmor och farfar så länge, och vi kom efter många om och men hem tre timmar senare än först tänkt), känns det som våren är på väg - och det mår jag bra av. Händer mycket positivt.

MEN! Jag kan inte blunda för följande längre. Mina tvångstankar/handlingar blir allt värre, och svårare att stå emot. Jag har länge gått runt och försökt intala andra (och främst mig själv) att jag inte har några problem, att jag har "lite tvångstankar sådär bara" men sanningen är att jag fortfarande är svårt funktionshindrad. Det svider att inse, men jag fick de insikterna under teaterkursen. En positiv insikt egentligen - jag har insett att jag inte kan pressa mig själv för hårt, och att jag inte gjort det den här månaden kanske var anledningen till att jag inte bröt ihop av stress. Jag fungerar inte som alla andra.

Fast lycklig, det är jag. Lycklig på så sätt att jag ser livets alla ljusglimtar. Och känner mig för det mesta tillfreds.

Och igår hade jag min föreläsning på Katedralskolan i Uppsala. Fick fel på antalet elever, men det skulle bli lite över hundra i alla fall. Hur många exakt det var, kan jag inte svara på, men det största antalet jag haft. Föreläste med E, som jag mötte upp vid Ekonomikum efter ett buss-race (internt, förklaring får utebli), och vi gick mot skolan. Mötte upp M som vi haft kontakt med, och gick till aulan för att förbereda oss. Klockan halv tre var eleverna där, och då började jag med min föreläsning. Det gick väldigt bra tycker jag, fick med allt och jag blev nöjd med utförandet! Synd bara att ingen där hört mig tidigare och kunde jämföra med mina tidigare gånger, svårt att se en utveckling  helt själv. Men det känns som att jag utvecklats. Efter att E kört sin föreläsning (som var väldigt bra!), var det frågor och sen stod vi kvar ett tag och pratade med M. Fick en supermysig stund med finaste F efteråt också, som kom in i aulan för att krama om mig. Så fint att han är med mig i alla livets viktiga moment! Nöjd över dagen, bortsett från den kaosartade hemresan.

Uppdaterar mer så snart jag kan! I helgen kommer F (så mysigt kommer det bli! <3) och nästa vecka är det föreläsning på Infoteket i Uppsala. Sen kanske jag får mer tid att blogga.

Värme och kärlek, Yasmine

Kort uppdatering!

Hej hopp!

Nu är läget i det stressigaste laget, så det blir nog inte många inlägg i mars. Men kort uppdatering:

- Har varit på musiklektion och fått kul uppdateringar kring låten jag skrivit! Även sjungit mina egenskrivna låtar där.

- Hann träna (gym) ett par gånger förra veckan, skönt!

- Spenderade helgen med älskade F, väldigt mycket kramar, gos och sovmorgon!

- Haft min tredje föreläsning för läkarkandidater idag, gick superbra! Blev dock ett missförstånd kring vilken sal vi skulle vara i så J (den andra föreläsaren) hann inte föreläsa. Så trist. Men jag blev nöjd med min och fick bra respons. Fick dessutom ett till uppdrag i april, från en annan som är ambassadör!

- Nu är jag delvis lugn över att dagen gick bra, delvis väldigt stressad över allt som väntar. Får försöka eliminera så mycket som möjligt av alla andra måsten och fokusera på föreläsningarna, min hälsa och att umgås med de närmsta.

Det var allt jag hann skriva! Hoppas ni får en fin mars månad.

Ljus och kärlek, Yasmine

Kärlekens dagar!

Hej hopp!

Har mestadels haft det helt underbart sen sist.

Fredagen efter jag skrev sist åkte jag in till Uppsala för sånglektion, och så träffade jag F några timmar efteråt på en fika. Supergosigt! Vi pratade, skrattade och hade en underbar stund. Det kommer lätt stunder då man bara överöses av en så stark känsla av kärlek med honom. Det är vackert, och kryper in alldeles nära hjärtat. När jag åkt hem blev det förberedelser inför det vi då trodde skulle bli söndagen - vår ettårsdag, alltså då det var ett år sen vi träffades. Men sent på kvällen upptäckte jag att vi tagit fel på dag, att det var redan på lördagen vi skulle fira och då blev det stress! Hela lördagsmorgonen försökte jag stressa med en present till honom, innan vi båda insåg att det var bättre om vi hann ses och njuta än att stressa för att kunna dela ut våra presenter just den dagen. Stress blev det ändå med packning och att göra mig i ordning, men när jag väl åkt iväg kändes allt lugnt och pirrigt.

Var nästan lika nervös som för precis ett år sedan, då jag gick samma väg till stadsbiblioteket och ställde mig på samma plats där jag stod då. När F kom fram runt hörnet kändes det i hela kroppen och vi kramades länge. Vi gick iväg till Café Årummet där vi träffades den 22 februari 2013. Som tur var fanns det glutenfritt, så jag tog en god chokladbakelse och F en nötkaka. Vi slog oss ned och pratade och myste länge, kändes så starkt när jag satt där mitt emot min själsfrände och kollade in i hans glittrande ögon. Blev rörd av hela situationen och var alldeles knäsvag. Vi är lika nykära även efter ett år, men man märker även hur kärleken fördjupas för var dag. Min älskade ängel <3 På kvällen åt vi finmiddag med tända ljus, och på natten gick vi ut för att dricka en drink på en pub. Mysigt! Extra mysigt att somna i varandras famn på kvällen.

På söndagen tog vi det lugnt, hade många fina stunder och gosade mycket. Sov över även till dagen efter, då jag hade samtal med K och musikgrupp i Uppsala. Samtalet var givande och fick lite saker att tänka på angående behandling. Musikgruppen var lika kul som vanligt, bortsett från att jag var otroligt trött. Men fick i alla fall prata med M och A! Vänta... ett nummer på M. M nummer 8. M8. Jäkla många M jag känner.

Kom hem trött, men fick sova ut på kvällen. Dock rätt panikslagen, då kvällen blev lite tokig. Tvångstankarna spårade mer än vanligt, är inte längre van att det bli så. Fick svårt att andas och hade ett tryck över bröstet, sov därmed rätt oroligt och fick ett par sömnparalyser (kan berätta mer om min udda sömn i ett annat inlägg). Men jag vaknade i alla fall hyfsat pigg. Fast med ett tryck över bröstet, suck. När jag väl lyckats packa och göra mig i ordning, kändes det bättre så fort jag kommit utanför dörren och börjat gå till bussen. Fick en underbar dag igår med, med min kära F. Vi möttes vid biblioteket även denna dag, gick hem till honom och stannade vid McDonalds på vägen för att äta pommes frites, då jag var hungrig. Väl hos honom åt vi våfflor och pratade i timtal. Vi har många bilder både från helgen och från igår, kanske att jag kan visa senare. Väldigt mysig dag, och mysig morgon idag <3 Åkte ifrån Uppsala vid 11.

Har hunnit äta lunch med mamma och G på Gästis i Bålsta, träna på curves, duscha, äta och smsa lite. Ska strax gå och lägga mig hade jag tänkt, så jag får sova ut. Imorgon ska jag förbereda inför mina två föreläsningar i mars! Eller tre snarare, men det är två jag ska skriva manus till.

Känner mig lite stressad, men får intala mig själv att det kommer gå bra. Allt går bra tillslut, det vet jag vid det här laget.

Värme och kärlek, Yasmine

Tiden som gått

Nu har ännu mer tid gått, och jag har ju egentligen inte berättat om så mycket som hänt.

Har mått rätt okej de senaste veckorna, ibland riktigt bra. Har träffat M3 och pratat massor över en sleep-over. Och umgåtts mycket med älskade F, vi har haft det otroligt fint tillsammans. Mycket givande samtal, skratt och mys. Har sjungit mycket och varit på musikgruppen i Uppsala, och även kommit igång ordentligt med pianospelandet. Det går framåt! Healat lite har jag gjort också, med reiki-metoden.

Föreläsningsarbetet har gått väldigt mycket framåt. Hade min andra föreläsning för läkarkandidater den 11 februari, F mötte upp en nöjd Yasmine efteråt i psykiatrins hus. De var ganska få denna gång, men en otroligt intresserad publik. Kändes verkligen som man berättade något de kommer bära med sig, och som att de fick insikter de kan ha nytta av! Det är ju därför jag vill göra det här... Otroligt kul med beröm och fina ord. Och nu har jag fått besked om två till föreläsningar i mars. En i Infoteket, liksom den första jag hade för nästan precis ett år sen. Och den andra kommer vara för 350 (!!) psykologstuderande gymnasieelever i Uppsala! Svimmade nästan när jag fick förfrågan, men tackade ja när jag smält det hela lite. Så nu gäller det att sätta igång.

I helgen var jag på den andra teaterkursen på Wik. Otroligt fina och trevliga människor som man nu redan kände lite, kändes så kul att få göra nya teaterövningar och umgås med gruppen. Utmattad blev man, lite sömn och full rulle en hel helg, men fortfarande väldigt roligt. Ser fram emot kurs nummer tre!

Kommer ha rätt fullt upp i mars, och får se upp så jag inte får en ny svacka på grund av all stress. Gäller att prioritera nu. Vet numera mina begränsningar lite mer åtminstone.

Har ett par idéer på blogginlägg jag vill skriva, så kanske om jag hinner framöver. Kan hinta lite om att det handlar om olika tankesätt, men kanske inte på sättet ni tänker er.

Hoppas jag hinner skriva mer snart, men ta hand om er så länge!

Kramelikram, Yasmine


L, i sju månader har du nu varit över på andra sidan. Saknar dig ängeln. <3

Alla hjärtans dag!

Kärlek

Ömhet

Kyssar

Vackra ord

Glädje

Lycka

Skratt

Kramar

Allt det har dagen bestått av.

Älskade du, alla dagar är kärleksdagar för oss. Alla dagar med dig är värda att fira. Ändå är just denna dag speciell att uppleva med dig, mitt speciella hjärta. Känner mig hemma med dig. Känner ett lugn i din närhet. Känner bara en så stark, djup, innerlig kärlek som förbluffar mig - för jag trodde aldrig man kunde få ett så starkt band till någon.

Jag älskar dig <3

OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö, del 1 - min historia

Efter mer än ett halvår tänkte jag nu lägga in min fortsättning på serien "OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö", alltså del 1 efter inledningen. Jag länkar här till inledningen jag lade upp i somras för er som vill läsa: http://inthelandoffairys.blogspot.se/2013/07/ocd-funktionshinder-och-mobbning-bland.html

---------------------------------------

Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.

I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.

När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.

Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.

Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.

Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.

I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.

Fortsättning följer. Ta hand om er.

Yasmine

Nu så - ett sprillans nytt inlägg!

Hej allihop!

Nu har stressen minskat betydligt, känns oerhört skönt. Känner att jag har mer tid för skrivandet nu, och har lite tankar på inlägg att skriva. Bland annat tänkte jag försöka lägga upp min fortsättning på serien angående OCD och mobbing i skolan. Men först tänkte jag berätta hur det gått sen sist!

Nyår var underbart, spenderade de sista timmarna på 2013 med F och hans vänner M, I och A. F och jag umgicks lite innan, och jag fick återigen se hur otroligt väl han hanterar när jag får stress-anfall. Blev en fin stund efter att det jobbiga lagt sig, och det visar igen hur otroligt bra han är för mig. På kvällen åt vi middag hos M och I, pratade, spelade spel och drack lite alkohol. Vid tolvslaget stod vi ute på deras balkong, och en supermysig nyårskyss blev det allt! Vi var hemma rätt sent den kvällen.

Det nya året började först bra, med sovmorgon och mys med F och en fin nyårsdag. Sedan gick det lite utför. Missade min medicin ett par dagar i rad, och ja... det gjorde saker lite värre. Om vi säger så här: vissa har en mage som producerar väldigt mycket magsyra och kan behöva hjälp för det, jag å andra sidan har en hjärna som producerar väldigt mycket tankar - och där kan medicinen hjälpa. Så på torsdagen efter nyår var tankarna i en enda röra i mitt lilla huvud och det ledde till panikattacker. Något jag inte haft på år. Fredagen därpå skulle egentligen jag möta upp F i Stockholm, men det gick inte alls. Så F kom hit och såg mig lite halvt svimfärdig när han kom in genom dörren, lyckades inte riktigt gå normalt. Tack vare kramar och fina ord, lyckades jag må bättre bara någon halvtimma efter att F stigit in i huset. Älskade F. Vi hade det mysigt den helgen.

Sen började den ordentliga dippen. Jag har svårt för det där... att berätta som det är. Vill gärna intala allt och alla (inklusive mig själv) att allt är bra jämt, att jag alltid är lycklig och tänker positivt. Men vilken människa gör det? Jag pressar ofta mig själv till fullo, vill göra precis allt jag drömmer om och gärna på en gång. Fick ett wake up-call i höstas och fick nog ett till nu. Jag kan inte ha så höga krav på mig själv. Därför berättar jag nu en (rätt) ovinklad sanning.

Från söndagen till onsdagen var jag rätt förstörd. Grät flera gånger om dagen, var orkeslös samtidigt som jag var stressad och rastlös. Kan ju nämna att jag var krasslig också, hostade och var svag i kroppen. Denna blandning av känslor fick mig att spåra ur, visste inte var jag skulle göra av mig själv. Och jag har svårt att be om hjälp och stöd, vill inte vara besvärlig. Var också väldigt nojig och började analysera helt självklara saker, fick för mig att alla mest irriterades av mig och att jag var ett stort FEL. Finaste F föreslog att han skulle komma över dagen därpå, och JAA vad jag ville det, men jobbig kände jag mig som "krävde" det. Det skulle krävas att F kom hit, öste på med fina ord och övertygade mig om att jag aldrig var i vägen, för att min känsla av att vara FEL skulle släppa. Efter den första natten ihop kände jag mig mycket bättre och insåg att man måste få be om hjälp ibland. Man klarar inte alltid allt själv, och man behöver inte vara krävande för det. Tack bästa killen min, för att du fick mig att inse det.

Efter torsdagskvällen, fredagen och hela lördagen ihop mådde jag bra mycket bättre, och sen dess har det mesta känts lugnare. Fortfarande fanns en stress efter föreläsningen, men nu är den över och den gick dessutom bra - en otrolig känsla av lättnad! Veckan innan var det förberedelser som gällde, och tränade även ett par gånger på gym vilket behövdes. Särskilt min rygg behövde det.

I helgen som var nu, var jag på teaterkurs på Wik! Det är OCD-förbundet som ordnar utbildningen, och vi som var där är antingen drabbade eller anhöriga till någon med tvångssyndrom. Otroligt givande. Åkte från F på lördagen, kvart över sju på morgonen (hua) och tog bussen från station till Wik med byte i Ramsta kyrka. Vi samlades i kurslokalen efter att vi checkat in, och började kursen med presentationer och att lära känna varann. Sen följde kursen med övningar och lekar, med en värmländsk väldigt trevlig och bra coach. Vissa övningar ledde till skratt, vissa fick det att göra ont i hjärtat. Bland annat hade vi "förtryckare-förtryckt" övningar, där den ena skulle (gestaltande, inte på riktigt) förtrycka den andra. De scenerna blev nästan jobbiga att se på. Mellan alla övningar var det fika och måltider, där vi pratade mycket om oss själva och våra svårigheter, på ett lättsamt och givande sätt. Någon kunde nämna ett tvång den hade, och några andra skrattade varmt och sade "men så där tänker ju jag med!", fast man trodde man var den enda.

På kvällen blev det vin och lite småplock, och massor av prat. Ett trevligt avslut på lördagen. Dagen därpå gjorde man sig färdig för frukost i sitt hotellrum, och åt sedan med de andra. Vi började nio på söndagen med, och den dagen lade vi stor vikt vid sketcher och scener med repliker. Även där kunde det bli tungt både att spela scenerna och se på, för det berörde verkligen på djupet. En otroligt fin och samarbetsvillig grupp hade samlats och jag är så glad att jag fick träffa alla.

När man kom hem dök även jobbiga känslor upp även om de var nyttiga, och jag grät en skvätt. Insåg nog, efter att ha blundat länge, att mina tvång fortfarande är ett svårt funktionshinder. Jag gör och kommer aldrig göra för stor grej av det, låter mig fortsätta vara lycklig och tänker aldrig bli negativ - men jag tvingades inse att det fortfarande hindrar mig, och acceptera det. Just acceptans-biten är oerhört viktig, för att kunna jobba med det. Jag behövde nog få denna insikt, för att inte fortsätta köra på i 150 och tro att jag ska klara allt "vanliga" människor klarar. Höga mål har varit lite min grej, för satsar jag högt når jag högt. Men det måste kanske finnas en balans.

Sen i måndags hade jag som sagt min föreläsning, otroligt givande var det. Och J som föreläste med mig (timmen innan) var väldigt duktig. Kändes som vi fick bra respons och det blev en diskussion efteråt som jag hoppats på. Kände mig så lättad efteråt, ringde F och mamma, och sen åkte jag hem och lagade mat. Njöt där jag stod vid spisen med värmen från plattorna - allt kändes så lugnt. I tisdags gjorde jag en diagnostisk utredning på nytt - mer om den när det är helt klart. Sen har jag varit hos F från tisdagen till onsdagen, och så hade jag musikgrupp igår. En underbar vecka!

Idag har jag varit hemma, kollat på ett mönster till en klänning jag ska sy och har kommit igång lite. Imorgon ska jag ha sånglektion och sedan spendera helgen med F. Mysigt!

Det var en "liten" uppdatering från mig! Ha det bäst ni alla.

Ljus,
Yasmine

Behöver en liten paus igen!

Hej alla fina.

Som ni kanske vet är ett stort kvarstående problem, min enorma stresskänslighet. Har haft några tuffa dagar igen, och måste sakta ned för att inte gå in i väggen. Har en föreläsning om två veckor och bör lägga nästan all min tid på att öva + att ta det lugnt resten av tiden. Tänkte skriva detta lite kort, så ni vet varför jag kanske inte skriver på ett tag.

Nyår var väldigt fint, och fick ett underbart slut på 2013. Men 2014 började dessvärre med stress, förkylning och panikattacker. Måste prioritera min hälsa helt ett tag nu.

Ljus och kärlek till er!

Yasmine

Gott nytt år!

De senaste dagarna har jag hunnit träffa släkten på mammas sida och fira jul (igen), skrivit på boken, blivit klar med min föreläsning (själva manuset), slappat, sovit och umgåtts med familjen. Imorgon är det nyår, äntligen dags att få träffa F igen! Spendera sista dagen på detta år med F och hans vänner och bara ha kul.

Någon som känns speciellt med just nyår, är att det var natten mellan 2011 och 2012 (alltså nyårsnatten) allt vände för mig. Som jag tog beslutet att släppa taget om mitt mörka förflutna. Sen blev det bättre. I två år har saker och ting stadigt gått framåt, givetvis med några fall - men vilken resa har inte det?

Och nu får jag inviga det nya året med mitt livs kärlek. Tänk att saker och ting kunde bli så här bra. Jag är så lycklig. Jag lever, på riktigt. 2014 ska bli ett riktigt bra år det med, ännu bättre! Ser så mycket fram emot allt som kommer hända.

Så...

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

Enda "bra" bilden på fyrverkerier jag kunde hitta i mina album...

Nyårslöften:

- Träna mer styrka för att få bukt med ryggen.
- Skriva klart boken.
- Starta eget företag.
- Äta noll gluten så magen läker.
- Leva för dagen, vara lycklig i stunden...
- ... och leva i kärlekens tecken, varje dag!

Värme och kärlek, Yasmine

År 2013 - resumé med hjälp av en lista med frågor.

Nu är det snart nytt år! Jag tänkte på något sätt därför summera år 2013, och tänkte använda mig av en sån där lista som cirkulerat i bloggvärlden! Here we go:

1. Gjorde du något i år du aldrig gjort förut?

Ja, det gjorde jag. En hel del skulle jag tro. Något exempel då... reste utomlands med någon annan än familjen, för att ta något! Och så gick jag kurser i andlighet och medialitet.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Enda nyårslöftet var att satsa på kärleken, and well, yes I did! 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Inte i år.

4. Dog någon som stod dig nära?

Ja, dessvärre. Saknaden gör ont <3

5. Vilka länder besökte du?

Österrike, Estland, Finland... och Sverige!

6. Är det något du saknar 2013 som du vill ha 2014?

Jag vill satsa på att börja jobba, 25-50 % åtminstone! Så ja - saknar lön, kan man väl säga. Fast lite lön drog jag in på hjärnkoll, för något jag starkt brinner för! Pluspoäng.

7. Vilket datum från 2013 kommer du alltid att minnas?

VILKA snarare. Kommer alltid minnas 23/2, 25/4, 25/12 och säkert många fler. F kommer förstå varför jag just valde dessa datum ;)

8. Vad var din största framgång 2013?

Föreläsandet så klart! Att jag börjat arbeta för hjärnkoll, och att jag lyckats hjälpa människor med mina ord. Även att jag utvecklade den andliga biten och gick väldigt givande kurser.

9. Största misstag?

Hm... vad kan det vara. Kanske att jag slösade lite väl mycket pengar på onödigheter i början av året.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Förkyld/sjuk/sönderstressad fyra gånger. Ack och ve, men frisk har jag blivit efter varje gång!

11. Bästa köpet?

Hmmmm....... Biljetten till Österrike!

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Resor, fest, fika, upplevelser.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Åh ja! Har varit otroligt glad i år! Vänner, familj, upplevelser och framförallt min älskade pojkvän.

14. Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2013?

Hm... vilka skulle det vara. Säkert "wake me up" med Avicii, för den spelades så mycket. Och Kathy's song, Push play, dancing barefoot och damn you, för att jag sjöng dem så mycket. + en väldigt speciell sång jag själv skrivit till en väldigt speciell person.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

GLADARE! Så lycklig som jag varit i år har jag väl aldrig varit.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Hm... vad skulle det varit. Skrivit lite mer på boken kanske, så jag skulle kommit längre i den.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Stressat!

18. Hur tillbringade du julen?

Med familjen, släkten och pojkvännen, den bästa julen jag haft. Åt mat, bytte julklappar och skrattade massor.

19. Blev du kär i år?

OM jag blev! <3

20. Favoritprogram på TV?

Hm... paradise hotel. Skämt åsido... vad skulle det vara... Gustavsson tre trappor eller kanske idol. Fast idol är inte så jäkla bra egentligen, men jag följde det i alla fall.

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?

Hatar gör jag sällan, men jag svarar nej även om det handlade om att "enbart" ogilla.

22. Bästa boken du läste i år?

Den nionde insikten!

23. Största musikaliska upptäckten?

Tror inte jag började lyssna på något jag inte lyssnat på tidigare faktiskt. Lyssnade lite mer på Garbage och Lana Del Rey än jag gjort tidigare.

24. Något du önskade dig och fick?

Världens bästa pojkvän, en normal mobil som inte är stenålders, kärlek, lycka och ett bättre liv.

25. Något du önskade dig och inte fick?

Njäääeeee... Önskade mig att vinna 100 tusen på lotto, men inte fick man det!

26. Årets bästa film?

Weekend!

27. Vad gjorde du på din födelsedag i år?

Firade med släkt och familj.

28. Finns det något som skulle kunnat gjort ditt år ännu bättre?

Bättre ekonomi och en korsett. Det får bli nästa år.

29. Vad fick dig att må bra?

Vänner, familj, pojkvän, känslan av att lyckas, att hjälpa människor, känna att självkänslan förbättrades, att resa och ha kul, att skratta, att skriva, att sjunga, andlighet och KÄRLEK!

30. Vem saknade du?

Saknade L så klart. Och F när man varit ifrån honom lite väl länge.

31. De bästa nya människorna du träffade?

Min kära pojkvän utan tvekan! Och så träffade jag ett par vänner jag tidigare bara haft annan kontakt med, men aldrig träffat. Och så klart alla fina människor på mediumkursen!

Så där! Det var mitt år i enkla drag. Ser otroligt mycket fram emot 2014, 2013 var ett dunderår men nästa år ska ta nya höjder! Så mycket jag vill göra, som jag drömmer om att göra, och som jag SKA göra. Nu gäller det att fundera ut ett par nyårslöften och se om de kan hållas... Återkommer när och om jag lyckats tänka ut några!

Ljus och kärlek, Ysmys <3

Nu är den bästa julen ever över, men gla' är jag!

Har haft en alldeles utomordentligt underbar julafton, juldag och annandag jul! Tack som frågar.

Fick sova ut i tisdags, duschade och fixade mig halvt i ordning. Sen dök älskade F upp hos mig, och vi kramades massor av gav varandra juliga pussar. Vi kikade på Kalle och jag sminkade mig och klädde på mig min röda klänning. Vid fyra drog vi till farmor och farfar, och började med att äta julmiddag. Mätt som bara den blev man. Min släkt är ju lite speciell, fast på ett bra sätt, alltid många skratt. Och helt underbart att få visa upp min pojkvän. <3

Efter maten blev det julklappsöppning, och jag fick många fina klappar av alla. En hel del pengar as well, välbehövligt. Fungerade väldigt bra med alla ihop, och jag riktigt njöt av den fina stämningen och av att få spendera julafton med F. Verkar som resten hade det bra också. Efter prat, skratt och gos med F, kikade vi på Svensson Svensson (as usual) och jag kan ungefär alla repliker. Alltid lika skoj. Mycket nöjd med kvällen, och man somnade gott på kvällen bredvid sin kära.

Jag och mitt älskade hjärta på julafton <3

Dagen efter hade jag och F lite eget julfirande där vi delade ut resten av julklapparna, fick världens finaste julklapp av honom. Väldigt fin dag, kände bara en fullständig lycka. En sån lycka jag inte trodde jag skulle få uppleva, men som F har givit mig. Det är den största gåvan av alla, att få dela livet med honom. Underbar dag, och så fick vi somna och vakna upp tillsammans en gång till. Dagen därpå åt vi frukost, och F åkte några timmar innan jag skulle till Uppsala för att träffa A. Tack älskade killen min för två helt fantastiska dagar, du ger mig all lycka och kärlek jag behöver <3

Jag och A var och shoppade på mellandagsrean när jag anlänt till Uppsala, i Gränby centrum. Fick med mig en (fake)skinnkjol och en svart kofta, väldigt bra köp! Enbart 175 kronor för båda. (Modeblogg, here we go). Sen åt vi mat när vi kommit tillbaks till henne, pratade och skrattade massor. Och så det lustiga - vi skulle ha filmkväll, bestämt sen några veckor tillbaka, och se på sällskapsresan. Som vi tänkt hyra. En film som man bara var tvungen att se, enligt A. "VA?? Har du inte sett SÄLLSKAPSRESAN???!!". Men då gick den faktiskt på TV igår, precis den delen som A ville att jag skulle se främst. Den var skoj, och så åt vi glutenfria chips och drack cola medan. Vi somnade framåt halv ett-ett.

... och så skulle jag upp 8. TRÖTT! Åkte iväg till teamet för att träffa K, väldigt bra samtal blev det. Och innan jag åkte hem, hann jag träffa F ett par timmar över lunch/fika - mysigt <3 Väldigt fin stund. Kom hem runt halv tre. Har hunnit kika min FB, äta och somna i soffan. Och kika när någon vann 500 000 på TV.

Ska nog fortsätta lite på föreläsningsarbetet ikväll, om jag orkar.

Hoppas ni haft en fin jul ni med!

Nu längtas det efter nyår, SKÅL!

/ Ysmys

HEJ! Stress-stress-stress. Men jag mår bra, det gör jag!

Jag har varit rätt effektiv de senaste dagarna, beställt + tillverkat julklappar tills (citat jag skrev till F) "jultomtar sprutar ut öronen på mig", vilket känns bra. Inte det sistnämnda kanske, men det är mer en metafor, om ni inte redan listat ut det. Nu är det bara några julklappar kvar, och jag har ca 2 lediga dagar fram till jul att ordna dem på!

Men ja, det är stressigt. Den berömda julstressen. Hinner inte skriva så mycket mer än att jag mår bra, har kört tre dagar glutenfritt, ser fram emot den kommande tiden och känner mig rätt nöjd över mig själv och vad jag hunnit med.

Imorgon ska jag sjunga på teamet som jag gör på fredagar, träffa F sen och åka tillbaks till Idealis med honom. Ska bli väldigt mysigt! På söndag dyker förhoppningsvis min kära vän M3 upp, på måndag är det konsert och efteråt kommer älskade F med hem. Nervöst. Konserten alltså, att träffa F är pirrigt på ett mysigare sätt. På onsdag ska jag träffa min vän på samma bokstav, F alltså. Sen på torsdag får jag tid över till julklappsfix igen.

Och nu insåg jag precis att jag har en till grej att göra, hallelujah, måste kila!

Skriver när jag har tid, förhoppningsvis innan jul. Troligtvis innan jul.

Må så gott, kramar till er alla! <3

Känslor, kärlek och roliga besked

Nu är jag hemma efter en mysig vecka i Uppsala!

Träffade M1 i onsdags, och vi hade det väldigt bra, pratade, satt vid hennes dator och så fick jag en tidig julklapp. Jag hade haft en begynnande ångest i kroppen hela dagen, så när jag satt på bussen hem bröt den ut och det första jag gjorde när jag kom hem var att gråta och krama om mamma. Osäker på varför jag hade ångest från tisdags till torsdags, flera orsaker kanske. Mestadels var det bara en känsla, och jag försökte intala mig att känslor inte är farliga. Och istället för att strida emot känslan, få bort den till alla pris, försökte jag låta den vara där bara. Sakta rida ut den. Jag, som har en rädsla gentemot känslor, har alltid velat få bort en negativ känsla fort. Men jag inser att mitt analyserande och min överdrivna vilja att få bort en känsla snabbt, är till min nackdel. Jag förstår nu att känslor går över. De är inte farliga. Låta dem finnas där. Inte sagt att det är lätt, men jag förstår att ju mer jag tidigare försökt få bort dem, desto värre blir dem, för då blandar jag in min rädsla. Och rädslan är min värsta fiende. Jag ska försöka fortsätta göra på samma sätt, och en dag kanske jag inte längre är så rädd för känslor. Jag är på väg, men det är en bit kvar. Det viktigaste är nog att jag har insikterna, och jag fortsätter försöka tänka "skitsamma!", inte göra så stor grej över att jag är en människa med känslor.

Torsdagen fortsatte på samma spår, och lättnaden i det hela var att jag inte skulle behöva sitta hemma med mina känslor. Jag hade nämligen planer för dagen, i Uppsala. Jag åkte in till Uppsala, till psykiatrins hus, på kvällen för en "överbryggande måltid" med hjärnkoll. Tanken var att brukare (patienter) och vårdpersonal skulle få ha en dialog över en måltid, för att diskutera brukarinflytande. Vi slog oss ned i samma sal som jag föreläste i för en månad sen, och E berättade om kvällen. Vi brukare skulle sedan resa oss upp och välja ut en person som satt ned i publiken, som då var vårdpersonal. Jag kom att välja P, min gamla behandlare på BUP! En av dem som slutade behandla mig innan saker gick riktigt snett, och som jag uppskattade mycket. Vi pratade bort två timmar över en tallrik julmat, och jag fick oerhört mycket peppande ord. Han sade att det riktigt lyste om mig, och att han imponerades över min resa. Sådant man behöver höra för att påminnas. Han hade även en idé som jag tyckte lät riktigt intressant, kanske berättar om den någon gång när den blir verklighet.

Efter måltiden begav jag mig äntligen till F, och det blev ett oerhört fint möte. Kände nästan direkt hur ångesten släppte och glädjen och kärleken fyllde mig. Vi gick hem till honom och spenderade timmar med att bara hålla om varandra. Det blev en oerhört fin helg hos F. På fredagen gick jag (i snörusk, hua!) till stan för att ha sång på teamet, vilket var roligt. Om man bortser från vädret. Var tvungen att ta bussen tillbaka för att slippa förkylning, då jag inte hade någon mössa. När jag var tillbaka, blev det att stanna inne ända till söndagen, och ha film-mys, idol-mys (eller ja mys och mys, Kevin vann ju tyvärr, kanske inte lika mysigt) med julmust och choklad. Vi fick sova ut länge på morgonen och pratade massor. En semester från ångest och jobbiga känslor! Vi har sådan positiv effekt på varandra, jag och F. Älskling, tanken på dig får mig att aldrig ge upp. Du är så viktig för mig, jag trodde aldrig att kärlek kunde bli så här stark. Men det kan den, det har vi bevisat. Jag kommer alltid ha dig i mitt hjärta, du lyser upp min värld. Jag älskar dig hjärtat. <3

I söndags kom jag hem runt halv fyra, och hade en lugn och skön kväll. Igår var jag iväg till musikgruppen, en väldigt bra musikomgång! Fick två otroligt roliga besked, för det första kommer jag delta i en teaterutbildning i vår (vilket jag kan berätta om mer när det är helt klart). Och sen fick jag veta att jag har 3 (!) föreläsningar i vår planerade redan, för läkarstudenter (vilket känns bara så fantastiskt roligt, det är ju sådana målgrupper man vill vara med att påverka!), så jag kände mig väldigt glad hela gårdagen. Fikade med A och M efteråt på Storken i Uppsala, fina samtal, mycket skratt. Tog bussen hem halv sex.

Idag ska jag leta julklappar, är ju bara två veckor kvar... Lite bråttom kanske möjligtvis eventuellt. Och så kan jag tillägga att jag har en aning om vad mina magproblem kan bero på. En tanke P hade under middagen. Gluten-intolerans. Vore inte roligt alls att behöva anpassa all mat efter det, men då kanske jag slipper göra gastroskopin. Testar glutenfritt i en vecka nu och ser om det blir bättre.

Nu ska jag messa F och leta julklappar! Ciao <3

Trevliga dagar!

Nu sitter jag tillfixad och klar, ska bara äta, sedan är det dags att bege sig till Bålsta. Först för att träffa G, mammas väninna, sen kilar jag över till M1 för att umgås med henne. Tills maten är klar, tänkte jag passa på att uppdatera lite!

Stack ju iväg till Stockholm i fredags, åkte söder om stan dit BDD-träffen skulle hållas. Mötte upp en av tjejerna, och vi gick hem till henne. Väldigt trevliga människor fick jag möta, vi åt god julmat och pratade bort tiden. Drack glögg och åt pepparkakor. När man tänkte att klockan kanske möjligtvis var 11, var den halv ett. Senare på kvällen kom en till person som stannade till fyra på natten. Mer prat blev det, sen somnade jag i sängen och kände mig allmänt tråkig, men det var ju rätt sent. Klockan halv fem gick vi alla och lade oss för att sova för natten, och jag var väldigt nöjd med kvällen.

Dagen därpå steg vi upp och åt frukost, sedan tog jag mig tillbaka till Bro när jag fixat mig färdig. Pappa hämtade mig där, och vi inhandlade lite mat på centrumet där, innan vi åkte hem. Väl hemma hann jag duscha och ta det lite lugnt, innan jag hämtade upp älskade F vid hållplatsen. Ett kärt återseende med mycket pussar. Vi åt mat med familjen, sen fick vi lite egentid, supermysigt! På kvällen drack vi vin och åt kladdkaka med exakt sju ljus på. Jag var vid det laget lite överdrivet flummig, inte så mycket för alkoholen, utan jag var rätt trött. Vi somnade i varandras armar runt ett (?), och fick sova ut lite i alla fall.

Dagen därpå gick jag upp nio för att boka ett bord på Krägga Herrgård, där vi tänkte äta lunchbuffé. Pappa arbetar där som kock, därför blev det billigare just nu. Årets andra julbord! Vid halv ett stack vi iväg med bilen och hittade rätt ganska lätt. Väldigt mysigt ställe var det, riktigt romantiskt. Vi drack först glögg i något slags allrum, sedan gick vi in till lunchrummet där det var väldigt elegant. Snacka om att man blev mätt efter två portioner, sen återstod också dessert. Men oerhört gott, riktigt fin mat om man tänker på upplägget också. Vi betalade och åkte hem runt halv fyra, och kom hem väl till att mormor och morfar dykt upp för att äta lussekatter mamma bakat. Väldigt mysigt, vi tände ett ljus för första använt och sen... dog strömmen. Och var borta i mer än fem timmar (...). Så det blev att fika till lågan av ljus, och umgås lite med F i mörkret innan vi gick mot busshållsplatsen enbart upplysta av en ficklampa och stjärnorna. Fast det lät ju rätt romantiskt, faktiskt. När jag lämnat av F efter många avskedspussar, gick jag tillbaks och försökte fördriva tiden tills strömmen var tillbaka.

I måndags var det musikgrupp, trevligt att träffa gänget igen. Vi körde på våra konsert-låtar för att öva. Många skratt blev det! Drog mig hemåt vid fyra efter att ha kramat om A och M, och fick mitt i allt ett väldigt roligt samtal. Får berätta mer om det sen. Väl hemma åt jag och tog det lugnt, pratade länge med M3 i telefon på kvällen.

Igår tränade jag faktiskt för första gången på länge, dammsög gjorde jag också. Fick ångest framåt eftermiddagen som vägrade släppa helt, men den gav med sig lite när jag satte mig vid pianot och spelade. Musik är verkligen helande, och jag är glad att jag lärt mig tekniker för att hantera ångest. Gjorde en del nytta under dagen ändå, och hade ett långt fint samtal med M2 på kvällen. Så härligt att få prata med henne igen.

Och nu sitter jag som sagt och väntar på maten som är klar om fyra minuter ungefär. Imorgon ska jag på ett event hjärnkoll håller, en middag med brukare och personal. Det ska spenderas tid med F också, och på lördag ska jag på en kurs i kosmologi och kinesisk medicin. Väldigt intressant!

Ha det fint så länge kära vänner, kramis! <3

När Yasmine försöker beskriva krämpor i kroppen...

Min mor brister alltid ut i skratt när jag berättar om min smärtande kropp. Inte för att jag har ont, det är ju inte särskilt kul, men hur jag beskriver min kropp som gör ont (när den gör ont). Hon tycker att mina beskrivningar är one of a kind, och att en väldigt blasé läkare som tröttnat på sitt yrke genast måste tycka arbetet blir mer intressant när jag är patient.

Ungefär så här kan det låta:

"Det känns som min kropp håller ihop med hjälp av spikar och muttrar, och just nu känner jag hur åtminstone en eller två spikar håller på att lossna. De åker ur långsamt, känns som att någon ska åka ur helt snart".

"Det känns som mina luftrör typ är en taggsvamp, med taggarna inåt"

"Det känns som om mitt inre är helt bortdomnat, jag känner inte var min mage sitter"

"Det känns som mina organ ska åka ut genom alla befintliga hål, som om tarmarna bara hänger kors och tvärs där inne"

"Det känns som min mage är ett stort hål. Vissa känner att de har ett hål i själen, jag har liksom ett hål i magen"

... det sista sade jag typ igår. Jag kan förstå vad min käre mor menar. MEN DET ÄR JU SÅ DET KÄNNS!! Kan inte beskriva det annorlunda. Det här blev ett väldigt lustigt inlägg. Kan förstå BUP's teorier om schizofreni, när jag läser mina beskrivningar. Fast jag tror det snarare handlar om min litterära förmåga som gått wild'n'crazy.

Är för tillfället dunderförkyld. Känns som att jag har ett svart moln i näsan och som om halsen sitter några meter ner. Fast det börjar bli bättre. Med hjälp av:

- vitlök. Jag stank igår kan jag säga, men hey, jag är förkyld.
- healing! Reikin kommer genast till användning.
- esperitox, eller hur det nu stavas. Förkylningspiller.
- mycket sömn.
- varma duschar/bad.
- käääääääärlek.

Hoppas på att bli frisk, helst... nyss.

Nu ska jag göra lite annat göttigött, messa med min pojkvän till exempel och skriva lite på... något.

Hälsningar från YsNYS!

<3

Ett litet inlägg innan läggdags, imorgon bär det av till GBG!

Hej hej hallå!

Tänkte bara skriva lite kort innan sömnen väntar.

Träffade K igår, blev ett bra samtal om känslohantering och vi ska jobba vidare med lite övningar i terapeutiskt stuk. Känns skönt. Nya, ännu bättre tider, är på väg. Nu gäller det bara att ta sig igenom det som är skrämmande, innan det blir mindre skrämmande.

Har varit hos F sen samtalet, kom hem halv sex idag. Vi har haft det supermysigt och mest gosat och sovit och pratat skojiga saker. Njuter så oerhört mycket av att vara med honom, känner mig alltid så fri, lugn och lycklig när vi är tillsammans. Tack för dagarna älsklingen <3

Imorgon blir det att stiga upp klockan 5 (!!!!!!!), göra sig i ordning och sedan går planet till Göteborg... några timmar senare, minns inte när. Vi ska hälsa på mammas vän I, gå på healingkurs och ha det bra. Ser fram emot resan supermycket!

Nu ska jag äta något litet, packa helt klart och sen sova.

Ha det bäst ni alla!

Ciao <3

Lite kort om de senaste veckorna + att hantera och sluta tämja känslor

Hej allesammans!

Nu har några veckor gått, och jag har inte uppdaterat så mycket. Trots en del stress som påverkat negativt, har även fina saker inträffat. I torsdags förra veckan fick jag äntligen träffa min fina vän A igen, och vi hade en girls-evening med prat, skratt, Sissela Kyle-DVD och mackor. Alltid lika roligt att få träffa henne. Dagen därpå hade jag sång på morgonen, vilket var härligt, och direkt efter slog jag mig ned på Bålsta-bussen där älskade F redan satt och åkte tillsammans med honom hem till Idealis. Jättemysig helg hade vi, mycket prat, kärlek, gos och skratt. Såg på Idol på kvällen, blev trött rätt tidigt och betedde mig nog lite lustigt med små fniss-attacker och prat i nattmössan. Men kul var det. Dagen därpå bestämde vi oss för att ha skrivardag, vilket dessvärre ledde till en dipp då jag kom in på känsliga ämnen med skrivandet. Tänkte utveckla den biten i slutet av detta inlägg.

Jag har även varit på kryssning med min käraste F, till Tallinn, för att fira vår halvårsdag. En otroligt fin resa! Vi åkte på torsdagen, åt finmiddag på kvällen med vin/öl. Tog oss någon drink vid baren lite senare, innan vi gick tillbaks till hytten. Dagen därpå fick vi vakna rätt tidigt för att komma i land vid tio (Estländsk tid), det var rätt kallt, mycket kallare än det var i Sverige. Vi åt buffé (eller ja, det kallades buffé, men man fick betala för allt man skulle ha separat ^^) i någon galleria, gick sedan vidare och kikade runt i Tallinn på alla byggnader och miljön där. Besökte en kyrka, gick upp på en utsiktsplats och tog massor av kort. Vi åt middag på en medeltidsrestaurang, vilket var supermysigt! Dock lite lustigt att man får frågan om man vill ha svensk mat, jag menar, det kan man väl äta i Sverige. Efter mat och mysiga samtal blev det lite stressigt till båten igen, och vi kom på i (jag skojar inte) sista sekund (!!). På kvällen hade vi en liten gåvoceremoni i kärlekens namn, och vi somnade någon gång vid tio, elva (?) med kläderna på. Vi var nog rätt trötta. Vi kom i land dagen därpå klockan tio, och då begav vi oss tillbaka till centralen. En oerhört fin resa med den bästa jag vet! Hihi, ett halvår redan, det absolut bästa halvåret någonsin. Känner bara starkare och starkare för den människan, finns inte ord för hur mycket jag älskar honom.

Nu kommer vi då till den lite kruxiga delen, som är positiv, men känns väldigt jobbig nu. Jag är i en ny fas av min utveckling framåt. En del som på något sätt blir en "breaking free" period. Efter år av övermedicinering och traumaproblematik som lett till avtrubbning, har jag börjat känna känslor igen. På riktigt. Jag är inte längre likgiltig. Jag känner glädje - då jag bara vill skratta och le. Jag känner kärlek - så starkt att jag förvånas över att man kan känna så mycket kärlek. Men jag känner också känslor som varit tabu för mig. Som jag under alla år har tämjt och kontrollerat. Nu är dessa känslor så framträdande. Det handlar om ilska och sorg. Jag har bara kunnat känna dessa känslor som ångest, och uttrycka dem i irritation. Och de senaste veckorna har jag gått runt i en förvirring, alla känslor bara åker hit och dit, blir ett blurr. Jag gråter lite titt som tätt. Ibland gråter jag utan att veta om jag egentligen är ledsen. Efter ett samtal med änglamorbror under en meditation - när jag var som allra mest förvirrad - började jag inse vad problemet är. Problemet är inte att jag känner dessa känslor, jag har all rätt att känna ilska och sorg på grund av det jag varit med om. Problemet är att jag fortfarande gör allt för att kontrollera, tämja känslorna.

Jag läser en bok nu som heter "drunkna inte i dina känslor". Den handlar om det man på senare tid börjat tala om, så kallade "HSP"-personer (highly sensitive persons), eller "starksköra" som det kallas i boken. När jag påbörjade boken blev jag oerhört medveten. Där står det att en människa med såna känslor som jag bär på, kanske inte alltid är i nytta av att veta varför känslorna kommer. Eller att få dem under kontroll. Utan istället kan man bara låta känslorna komma, "smaka" på dem, känna dem, och låt dem tona ut. Dessa känslor kommer stanna om jag inte låter de finnas där ett tag, och får ut dem. Även änglamorbror sade detta. "Låt dem komma. Det du kan göra är att dela upp dina känslor i 'Yasmine - idag' och Yasmine - i det förflutna' för att förstå om det är du idag som känner vissa känslor eller om det är barnet du var. För att få ett hum om det. Annars - känn dem, uttryck dem, släpp ut dem. Det kommer leda in dig på ytterligare ett nytt spår, som kommer göra dig ännu mer hel som människa!". Jag vet ju allt detta egentligen, jag har kämpat enormt med mina tankemönster och på många sätt är jag fri och hel som människa. Kanske är det, det allra sista, jag nu måste låta komma ut, för att stärka mig. Och göra så tvångstankarna försvinner ännu mer. Ingenting blir någonsin fullständigt, det är min resa som är viktigt, men det här är ännu ett steg på min resa.

Jag ska prata med min psykolog för att få stöd i denna bearbetning, och med eget hårt arbete och en inre styrka vet jag att det går. Det känns bara ovant och därmed skrämmande och jobbigt nu. Jag får låta det vara så. För jag kommer komma ut fridfullare på andra sidan.

Jag ska försöka låta er vara en del även på denna resa, genom att uppdatera och skriva om hela känslobiten.

Man får gråta.
Man får vara arg.
Jag har en anledning att känna dessa känslor.
Nu gäller det Yasmine -
släpp kontrollen.

Värme och kärlek, Yasmine