Den här novellen var en av de första jag skrev på, när jag funnit skrivandet som livslina. J, min lärare, hade räckt mig boken "skrivboken" med massor av olika övningar som jag följde som besatt. Det var i stunden J kom in på mitt möte med rektorn och BUP, och öste över mig komplimanger om mitt skrivande, som jag förstod på riktigt. Detta är mitt kall. Den här novellen är långt ifrån perfekt, och det var innan jag utvecklades på riktigt - men på skoj tänkte jag lägga upp den här för er att läsa. Den är uppdelad i två delar, del ett kommer idag. En text som betytt väldigt mycket, och delar är tagna ur mitt egna liv, men givetvis inte allt.
----------------------------------------------------------
”Det är en sak vi behöver tala om för er idag. Med stor sorg
i våra hjärtan meddelar vi att Johanna Ahlgren, som gick i nionde klass, tog
sitt liv igår eftermiddag. Det är allt
vi vet för stunden. Johannas mamma ringde imorse och Johannas närmaste vänner
har fått reda på det på annat håll. Vi vill att ni tar hand om varandra, ni som
vill får gå hem, och för dem som behöver prata är kuratorn här hela dagen.”
Sedan hör Annika ingenting mer. De flesta orden flyr ut i
tomma intet, medan ord som ”tog sitt liv” och ”Johanna” hänger kvar i luften,
stilla. Hon vet inte om hon borde reagera med tårdrypande sorg, eller med
lättnad. Hon ser på de andra. Alla utom gänget sitter i den glastäckta
datorsalen. Vissa bryter ned i gråt, några rör inte en min och en och annan
springer ut. Annika själv, ser bara på. Som genom en smutsig glasruta.
Hundratals, tusentals frågor rusar omkring i hennes huvud. Johanna är död. Nej,
det går inte. Hon kollar runt med syftet att få syn på en kamera någonstans.
Men det enda hon ser är elever och lärare med huvudet i händerna. Då det börjar
gå upp för henne att det lärarna sagt faktiskt inte är baserat på annat än ren
fakta, flyr hon ut. Hennes svarta klänning virvlar i den tryckande luften där
hon springer genom korridorerna. Hon känner sig allt annat än fri. Friheten är
en lögn, annars så skulle alla hennes väggar falla till marken.
”Kolla här, ser du?”
utbrast Johanna och mötte Annikas ögon. ”Är det du, ditt jävla kajal-äckel som
kletar ned hela mitt skåp? Det måste ju vara du. Håll ditt spöksmink för dig
själv!”. Annikas blick föll från det förstörda skåpet ned till det nyputsade
golvet. ”Det är inte jag, jag lovar” viskade Annika. ”Sure. Få hit kajalen!”
Annika sade inte emot. Det gjorde hon aldrig. Utan ett ansiktsuttryck letade
hon igenom sin Emilie the strange väska efter sin svarta kajal och med skakiga
fingrar gav hon den till Johanna. De andra i gänget slöt sig runt skåpen, och
hon kunde likvärdiga dom med ondskans tjänare, då dem hånlog mot henne. ”HÄXA”,
fick pryda Annikas skåp, skrivet med 150 kronors kajalpennan, som hon köpt för
alla sina pengar. Hon önskade sig ett uns mod i ett fint inslaget paket. Att
hon vågade. Tänk om hon kunde ställa sig upp och bli högre än allihop
tillsammans! Hon skulle vilja säga något, inte bara ta emot orden de matade
henne med. Hon skulle vilja se deras monstruösa ansikten skönja hennes figur
smalna i korridoren, liksom deras leenden. Hon ville hata dem, visa hennes
ilska gentemot dem. Men innerst inne visste hon att felet låg hos henne. Skulle
hon inte vara en sådan hemsk, avskyvärd människa, skulle de aldrig påpeka det.
Hon tog fram en servett som hon fuktade med saliv och torkade bort så mycket
som det gick av deras skapelse.
Annika stoppar ned sina fötter i dem svarta kängorna, sedan
beger hon sig iväg från skolans område. Hon tar fram sin Ipod och bläddrar
mellan låtarna. Hon känner hur Amy’s röst tränger in i hennes hörselgångar och
de lindrar hennes förvirring. Hon springer mellan stenar och snår medan musiken
dunkar i hennes huvud, i takt med hennes puls. Hon känner kylan framträda, men
att hon glömt sin jacka, gör henne ingenting. Kylan domnar bort hennes
splittrade känslor. Hennes känslocenter klyvs itu. Människan som lagt hennes
liv längst ned på havets kalla botten, är inte längre på vår jord. Hon känner
en evig lättnad, men samtidigt en rädsla. Hennes tro gör sig plötsligt påmind.
Hennes innersta hemlighet, uppenbarar sig. Och nu, mitt i ingenstans, tar hon
emot den med öppna armar. Johanna är inte
vid liv, men det är hennes själ. Cecilia känner Annikas välkomnande och
Cecilia gör sig hörd för första gången på länge.
Lunch, det absolut
värsta på hela skoldagen. Det var där hennes ensamhet var blottad, inför alla
åskådare. Hon gick sist ut från lektionssalen och gick sakta igenom
människofyllda korridorer. Hon kände allas blickar i ryggen, och hennes hjärta
dundrade av skam. Hennes skyddsängel Cecilia viskade ”inte ska du skämmas, min
vän”, men hon trängde undan henne, upprepade ”du finns inte, du finns inte, du
finns inte”. Hon visste att hon ljög sig själv rakt upp i ansiktet, men just nu
vill hon inte veta av. Det kändes som en torr öken i halsen, och hon fick svårt
att svälja. Hennes nerver var på spänn, och hennes kropp domnade bort i samma
stund som svimningskänslan gjorde sig uppenbar.”Får inte falla, måste ta mig
dit”. Hon gick igenom vad hon skulle säga om någon frågade varför hon satt
själv, som varje gång. Så patetisk, vem skulle se henne? Då hon hämtat en halv
potatis och lite kycklingröra hände det som inte fick hända. Alla bord visade
sig vara upptagna. Hon gick mellan borden, och noterade att en efter en lade
dem en väska eller tröja på stolarna bredvid sig för att det inte skulle finnas
någon plats åt henne. Och för att med en handling klargöra att ”du passar inte
in här”. Som om hon tänkt sätta sig där ens, hon vet deras regler. Hon bestämde
sig för att slå sig ned hos sina lärare, som vinkat dit henne. Dom började
prata med henne om skolan, och hon viskade av känslan att någon kunde höra
annars. Plötsligt ser hon någon i ögonvrån, och på det cendréfärgade håret
förstod hon vem det var. ”Häxan har visst börjar smöra för lärarna” hörde hon
någon viska i hennes öra, då lärarna vid hennes bord var så inne på geografi
och bråk att de inte hörde. Hon kände tårarna bränna under sina ögonlock då hon
gick tillbaks för att få uppleva ännu en rast av hånfulla kommentarer och isande
blickar.
Hon slår igen dörren, och andas djupt i några sekunder innan
hon ställer ifrån sig väskan med en duns, och springer upp på sitt rum. Hon
slår sig ned på det vinröda överkastet och känner tankarnas kraftiga vals dansa
i sitt huvud. Johanna är död. Hon har
begått självmord. Varför? Hon hade ju allt. Hon förtjänade inte sitt öde. Det
borde varit jag, jag hade ett skäl. Varför? Just det ordet är närvarande i
hela hennes kropp och sinne. Varför? Hon måste prata med Cecilia. Hon sade;
aldrig mer. Hon vill inte höra eller se något mer som andra inte ser. Hon vet
konsekvenserna. Men nu måste hon. Hon stänger igen sin dörr, plockar bort
teckningspapper på sängen, släcker lampan efter att hon tänt ljus och rökelse i
rummet. Hon sätter sig rak i ryggen, med handflatorna uppåt, och blundar. Hon
visualiserar sin vinröda ros, som blivit en symbol för henne, och föreställer
sig hur den öppnas, blad för blad. Då den är helt öppen tänker hon sig ljuset,
likt en sol genom molnen, lysa genom växten. Nu har hon öppnat upp sitt tredje
öga, ögat som ser det som finns bortom vår jord. Hon anländer till sitt mentala
rum, ett rum hon bara kan uppleva med sitt sjätte sinne, ett rum som kan tyckas
bara existera i hennes huvud. Men hon vet att tankens kraft är mäktig. Hon tittar
runt, utan att hennes fysiska kropp rör på sig. Hon ser träden välkomna henne.
Blommorna som omringar henne är av alla dess färger. Ovanför henne ser hon
molnen sluta sig runt skogen, och fåglarna kvittrar högljutt till varandra. Hon
känner sig som hemma, hon är trygg. Då uppenbarar sig en gestalt framför henne,
en välkänd gestalt. Cecilia är hennes namn, och är hennes skyddsängel. Hon har
även en andlig vägledare, en guide. Han heter Peter. Peter visar sig som en
ljusfigur, bredvid Cecilia. Hon ställer den frågan som hon ställt sig själv
gång på gång. ”Varför?”. Hon vet att det är en fråga varken Peter eller Cecilia
kan svara på. Cecilia sätter sig bredvid henne på klippan hon slagit sig ned
på. Hon tittar Annika i ögonen, och tar hennes hand. Annika känner hur även
hennes fysiska hand fylls med små kittlingar och värme. Hon är varm.
”Vad fan glor du på?”.
Elise stod i dörröppningen till storsalen och mötte hennes blick då Annika
letade efter ett bra ställe att gömma sig på. Men hon hann inte, för då kom hela
gänget och omringade henne. ”Kolla hennes hår, det liksom är slickat kring
hennes ansikte” började Elise, ungefär som att hon vore ett djur i en bur på
zoo. ”Haha, det döljer i alla fall hennes fula ansikte” fortsatte Vanna. Det
var de tre, med Johanna på toppen. De andra runt omkring var tystnadens
fångar, som tyckte, tyckte inte. Annika kom att tänka på ett citat som stod i
någon bok på biblioteket. ”Det är inte de onda människornas ondska som är det
farliga, utan de goda människornas tystnad”. Annika hade inte vågat ta till sig
det. För hon visste att de goda tyckte. De tyckte likadant som hela världen
runt henne. Hon förstod bara inte varför de måste upprepa det för henne, hon
visste redan. Och så kom slagen. En rak höger, ett slag i magen, utan att de
för dens skull gjorde hennes kropp illa. Slagen var orden som kom från varje
håll, ”vet du vad jag lyssnade på för låt igår, då jag kom att tänka på dig?
’Du vet väl att du är värdelös’.” ”Fula äckel, fattar du att du skämmer ut hela
vår klass?”. Men det räckte inte. Elise tog tag i hennes hår, och ryckte bort
en tuss. ”Fy fan Elise, hur kan du ta i henne?”, ”jag får duscha några timmar
de kommande dagarna, och använda stålull, men det var det värt!”. Annika krympte i mitten av dem. Plötsligt
blev alla ord ett surr, och Annika föll ihop på marken av trötthet och
förtvivlan. ”Förlåt” viskade hon. ”Förlåt för vadå?” frågade Johanna hotfullt. Precis
då Annika försökte hitta de rätta bokstäverna, såg hon matteläraren i ögonvrån
som sade till dem andra att ”nu börjar lektionen flickor! Hämta era böcker.”
Annika reste sig långsamt upp, och gick och hämtade sina böcker i skåpet där
”HÄXA” fortfarande syntes tydligt.
Annika öppnar ögonen. Det är lika övermäktigt varje gång,
att inta sin fysiska position. Hon känner något vått under ögonen, och förstår
att det är tårar. Energierna trängs i hennes rum, men dem börjar tunnas ut då
hon låter kronbladen på rosen slutas igen. Hon reser sig upp i sängen, går ned
för trappan och sätter på te vatten. Hela dagen vandrar hon runt i någon slags
dimma, där hon varken vet in eller ut. Den enda tanken som är riktig och klar i
hennes huvud är; ”Johanna är död”.
-----------------------------------------------------
To be continued...
Yasmine Ejner Lind
