Nu kommer del två av rädslans fånge, del ett kan du läsa här. Nämner även här att jag skrev den för flera, flera år sedan och har utvecklas mycket sedan dess. Men den här är en av de första jag skrev; sen jag fann skrivandet på riktigt!
----------------------------------------------------------------
 |
| Foto: jag, 2008 |
Annika vaknar upp från en mardröm efter en annan. I en dröm,
får hon uppleva verklighetens hårda ord, fast med ögonen slutna. Efter den
drömmen om Johanna då hon tar sina sista kliv i livet, vaknar hon upp
genomsvettig och gråtfärdig, och minnena trillar in en efter en.
Efter skoldagen
vandrade hon de 10 minuterna hem till sitt gula radhus. Hon öppnade locket till
den smutsiga bredlådan och tog med sig posten till köket. Räkningar, reklam
och… vad var det här? Det var ett kuvert adresserat med hennes namn och ett
hjärta. Hennes eget hjärta började slå fortare och fortare och hon var tvungen
att försäkra sig om att ingen var hemma, så hon ropade. Men inget svar hördes
till det tvådelade köket där hon stod. Hon rev upp kuvertet, och fick syn på en
hårslinga, hänsynslöst ilagt någonstans i botten på det stora kuvertet. En
liten not var ilagd. ”Här får du tillbaks ditt äckliga hår, om du behöver till
någon häxbrygd, haha” . Hennes luftorgan vek sig, och tårarna föll ned på de
bleka kinderna. Hon kunde riktigt höra deras röster. Hon hörde det där skrattet
hon aldrig kommer glömma. Det kändes så nära att hon nästan kunde ta på det.
Tänk om mamma eller pappa hade upptäckt kuvertet? Tanken skrämde slag på henne.
Hon skulle aldrig mer kunnat se dem i ögonen. Hon visste vad de skulle säga. De
skulle samlas i köket, hennes mamma skulle gråta och hennes pappa skulle harkla
sig, se ned i golvet och säga; ”Annika, är det så att du blir… mobbad?”. Annika
avskydde det där ordet. Trots att dem varit elaka mot henne ända sedan Johanna
börjat i klassen i femman, hade hon aldrig vågat uttrycka det så. ”Mobbad”.
Fyllt med så mycket skam. Men hon visste att det låg så mycket sanning i det
ordet.
Annika
överväger om hon ska stanna hemma idag eller inte. Är de andra i gänget där?
Hon får en stark förnimmelse om att de kommer skylla allt på henne. Annika
reser sig upp ur den svartklädda järnsängen. Hon drar fingrarna igenom sitt
svarta mjuka hår, och gnuggar sömnen ur ögonen. Vendela, Annikas moder, är i
stresstagen under henne på nedervåningen. Porslin klingar och saker faller ned
på marken. Hon hör ett rop nedifrån.
”Annika, jag
drar nu! Vi ses ikväll, ha det så bra i skolan vännen!”
Annika
himlar med ögonen, av två anledningar. Bra är det minsta hon har det i skolan,
och idag kommer hon inte våga sig dit. Redan då hon går ned för trappan,
förstår hon något som dimper ned i hennes huvud med all sin kraft. Hon har
öppnat upp igen, det som hon förträngt så länge. Och nu kanske hon inte kan
stänga ned helt igen. Inte av oförmåga, utan av sin tro. Hon vill inte låta dem som inte tror förstöra hennes gåva. Hon
äter snabbt, klär på sig sin svarta korsett och vinröda kjol, och drar en linje
eyeliner längst sina fransrader. Runt om henne ser hon skepnader och
ljusfigurer, och istället för att blunda för dem, ler hon och säger högt ”ni
får vara här, bara ni inte skrämmer mig!” Sedan sätter hon sig på sängen, rak i
ryggen och med handflatorna uppåt. Hon blundar.
Hon sprang upp på sitt rum, runt om henne
cirkulerade skuggor och flugsvärmar. Ljusfigurer och andetag. Hon blundade för
dem, samtidigt var hon så rädd. Hon intalade sig själv att det är bara goda
energier, men samtidig visste hon att med hennes öppenhet, följer även dåliga
energier med. Och hon såg ibland inte skillnad. Hon hade med all sin kraft
försökt stänga ned under dagen, men nu gick det inte längre. Oväntade känslor
fyllde henne, andetag i nacken och varma poler. Då hon kommit upp i rummet, var
hon skyddad. Inte för andar eller änglar, men för skolans demoner. Hon visste
inte vad som var värst. Dem i skolan var inte osynliga för vanliga människor.
Det sade sig självt. Hon satte sig på sängen, rak i ryggen och med handflatorna
uppåt. Hon blundade.
Runt om
henne uppenbarar sig hennes egen värld, som existerar på den frekvens inte alla
kan uppfatta. Blommorna är inte bara vackra, även dofterna kan hon känna.
Cecilia sitter bredvid henne på det kraftfulla berget, mitt i gläntan. Peter
lyser upp likt solen, och även han platsar på hennes högra sida. Hon känner sig
inte ensam. Förtvivlan slår henne med styrka. ”Jag har svikit er” börjar hon
förklara genom tankarnas språk. ”Jag ville inte tro på er, för jag ville inte
vara annorlunda. Jag är ledsen.” Cecilia ler. Med mild röst svarar hon att
Annika har ingenting att vara ledsen över. ”Vi står vid din sida i alla lägen.
Tänk dig en mamma och en dotter. Dottern kan skrika och gasta ’jag hatar dig’,
då mamman bara vill hjälpa. Men tror du att hon menar det? Att mamman hatar sin
dotter för det?”. Annika förstår deras intention med jämförelsen. Hon känner en
lättnad. Och hon känner sig älskad.
Rädslan tar överhanden. Cecilia säger att
rädsla är den enda faran. Slutar hon bara vara rädd, kan ingenting i den andra
världen skada henne. Men nu är hon rädd. Riktigt vettskrämd. Cecilia sitter
bredvid henne på berget i det mentala rummet. Försöker lugna henne. Men
blommorna runtom dem ser vissna ut. Hon vill uppleva det vackra. Det som
Cecilia säger att hon kommer få se, bara hon lär sig hantera. Att acceptera.
Men så länge hon ser på sin gåva med rädsla, ser hon inte det vackra. För då
livnär sig dåliga energier, mänsklig ondska som stannat kvar i rummet mellan
världarna, på hennes rädsla. De suger ut hennes energi. Och de omvandlar de
vackra till mörker, och ännu mer rädsla. Hon måste lära sig att säga ifrån. Inte
bara till vilsna själar, det som kallas spöken, utan till vilsna människor på
jorden. Men nu ser hon på allt med rädsla. Till och med på sig själv.
”Det är någon som vill prata med dig” klargör Peter. Annika
rycker till. ”Vem då?” frågar hon, fast hon egentligen redan vet svaret. Peter
och Cecilia blir mer och mer otydliga, medan en annan ljusfigur gör sig
påtaglig och klar. Hon kan till en början inte urskilja några drag, men desto
närmare ljuset kommer, ju mer förstår Annika att hon hade rätt. Framför henne
där hon sitter på berget, framträder en ung tjej med cendréfärgat hår, rosiga
kinder, jeans och spetsblus. Annika häpnar. Johanna ler. Inte hånfullt, inte
slugt, utan varmt och skuldbelagt. Annika börjar på allvar tro att det bara är
en inbillning, men hennes hjärta säger något annat. ”Hej” viskar Johanna. ”Jag
är så ledsen” får hon fram. Annika tror att hon menar att hon är ledsen för att
hon lämnade de som älskar henne, men förstår snart att fallet inte bara är så.
”Varför?” frågar Annika. ”Varför lämnade du alla?” förtydligar hon. ”Jag orkade
inte mer, Annika. Jag är en hemsk människa. Allt jag gjorde mot dig, det är
oförlåtligt”. ”Johanna…” börjar Annika. ”Du är ingen hemsk människa. Hade jag
inte varit så äcklig och ful och…” Johanna stoppar henne vid den meningen.
”Inte alls, Annika. Felet låg bara hos mig. Jag hatade mig själv så mycket, att
jag lade det över dig. Du vågade vara dig själv, du hade något jag aldrig kunde
få. Det var därför du fick ta slagen”. Annika tar emot det Johanna säger. Och
det förunderligaste av allt – hon tar det till sig. Hon inser att Johanna var
en vilsen människa på vår jord. ”Johanna, har du gått emot ljuset?”. ”Nej, jag
tror inte det” svarar Johanna. Annika förstår att Johanna fortfarande är vilsen
– mitt emellan världarna. Men vad har hon kvar att göra här? ”Vill du att jag
ska framföra något till Vanna? Till din pojkvän?” frågar Annika. ”Säg till dem
att jag älskar dem” svarar Johanna. ”Och så att dem ska veta att det är jag…”
Johanna börjar skratta, ”säg att jag kommer ihåg västkustdrinken”. Annika lovar
att hon ska göra det. ”Ser du nu ljuset?”, frågar hon. ”Nej” viskar Johanna med
en förtvivlad ton. ”Annika, du får inte ta emot det dem säger. Det är inte
sant!” Annika börjar förstå, hon vet varför ljuset inte visar sig. ”Johanna, du
är förlåten” ramlar det ur hennes mun, utan att hon hinner tänka. Men hon menar
det. Och i samma stund ropar Johanna: ”Jag ser det! Fan vad ballt, jag ser
ljuset!”. Annika skrattar. En sista blick i dem blågröna ögonen, och Johanna är
borta.
Annika trampar med bestämda steg fram i korridorerna. Utan
en reflexion knackar hon på Vannas axel, och ser henne i ögonen. ”Vanna…”
börjar hon. Vanna ser förunderligt på Annika, hånfullt men chockat.
”Västkustdrinken” börjar hon. Vanna ser om möjligt mer chockad ut och frågar
”hur vet du om det?”. ”Jag har pratat med Johanna” säger hon. ”Johanna har gått
emot ljuset”. Vannas kinder fylls av tårar och den nypåsatta mascaran följer
med. De andra i gänget sluter sig runt Annika. Men de ser inte arga eller
illasinnade ut alls. De frågar, hon svarar. Annikas klump i halsen, som funnits
där under flera års tid, smulas sönder. Då hon kramar dem allihop och börjat gå
emot dörren igen hör hon en röst. ”Du klarade det” viskar en ljus röst. Det är
Johanna. Sedan dyker en till gestalt upp i hennes sinnen. Det är Cecilia. ”Det
går bara du inte är rädd” säger hon. Annika gråter, högt och genuint. Inte av
sorg. Inte av hat. Utan av att en vän till henne, som hon lärt sig att leva med
under hela sitt liv, är borta. Vännen heter rädsla. Och Annika saknar henne
inte.
Yasmine Ejner Lind, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar