En dag ska jag visa er...

Idag var det söndag, den heliga depp-dagen. Vi börjar med nego-delen! Så slutet bliva lyckligt!

Vaknade 9 med en bula i huvudet efter gårdagens bravader, åt frukost och hade föreställt mig en ytterst produktiv dag med föreläsningsarbete och bokskrivande. Problemet var att humöret iiiiinte riktigt var på topp, någon märklig blandning av ångest-depp-irritation. Två (två, hehe, eller snarare 7) samtal med F gjorde saken lite bättre, men det gick liksom inte riktigt att få liv i glädjen. Var endaste jäkla gång det blir så fryser jag till is och blir livrädd att det är på väg ned igen. Den känslan får jag nog räkna med ett tag. Men min första tanke var att göra allt i min makt för att må bättre, jag har inte riktigt tid att må dåligt. Samtidigt - lägg dig ned, deppa, tänk negativa tankar, bryt spiralen, tänk positivt, res dig. Ibland mår man faktiskt dåligt, och det innebär ingenting mer än just det.

Så jag kollade på gamla hederliga klipp på youtube...

... och nu mår jag ett snäpp bättre. Man måste få tillåta sig att bara gräva ned sig ibland, bara man lämnar luckan till ljuset öppen. Imorgon är en ny dag, - jag får helt enkelt ställa in mig på att försöka må bättre!

---------------------------------------

Tänk... tänk den dagen jag får chansen att föreläsa för delar av psykiatrin som gjort mig illa. Som inte trott på mig. Som för den femtonde gången hävt ur sig att jag är en svårt sjuk patient som kanske, möjligtvis kan må lite bättre om några år med högsta dos på tyngsta medicinen. Jag vill verkligen visa var jag är på väg. Var jag kommer stå om några år. Hur stark jag blivit. Jag vill säga tack, för att ni gjort mig starkare, trots att det var den hårda vägen. Jag vill visa att jag inte är ett offer! Huvudet högt, blicken varm men målmedveten, rösten tydlig och publiken beredd. Ögonen får gärna leta sig till huvudpersonen, som jag vänligt men bestämt siktar in mina revanschsugna ögon på.

"Här är jag, och jag fick mitt överlevande att leda till det största av allt - ett värdigt liv." 

Känn på den du, mister "överman"...

Ljus, Yasmine