måndag 31 december 2012

Gott nytt år! < : * ~ ¤ ; -

För precis ett år sedan firade jag nyår på stranden i mitt meditationsrum, medan min kropp befann sig på en pall i mitt rum. Jag fick höra att allt skulle förändras. Änglamorbror sade att jag skulle möta ljuset nästa år, bara jag släppte taget om min smärta. Vi hade under två månader innan lagt all tid på att förändra mitt tankesätt, att jag skulle ta ansvar, inte ge upp. Dagen efter nyår kändes mycket som vanligt, men jag vaknade med en ny insikt. Jag bara visste att detta år var början på något nytt. Efter två veckor hörde jag inte längre röster. Allt innerligt mörker försvann, och jag har inte skadat mig mer. Detta år har sannerligen blivit början på något nytt, och jag har blivit en ny person. Den jag är innerst inne. Jag har utvecklats och utvecklats tills jag nästan måste stoppa och hämta andan. Det har jag i vinter låtit mig göra.

Ett år senare är jag fortfarande lika lycklig och tillfreds. Och nästa år kommer vara en fortsättning på dessa känslor, jag kommer även hjälpa mina närmaste till samma insikter. Det har blivit min, vår tur, att leva. Jag tänker aldrig gå tillbaka. Så jag säger nu...

...att 2013 kommer bli ännu bättre!

Välj inte bara nyårslöften, välj en innerlig önskan att fokusera på den sista dagen på detta år. Bara du attraherar din önskning tillräckligt mycket, och låter den hända, händer det. Jag tror på er!

Och jag tror på mig. 



GOTT NYTT ÅR KÄRA BLOGGISAR!

Värme och kärlek och färgsprrrrrakande fyrverkerier, Yasmine

Ps. nu är jag nästan färdig för nyårsmiddag hos P och A, SKÅL! Ds.

söndag 30 december 2012

Kanske att jag fått ett svar, en betydande insikt - detta handlar om begreppet "komplex traumatisering"



I perioder har det funnits där, tankarna, funderingarna över hur saker blivit. Detta år har jag mer och mer sett hur pusseldelarna passar ihop, jag har förstått min livshistoria. Jag har sett mönster. Av en slump hamnade jag för ett par dagar sen på en internetsida, efter att ha googlat runt på internet. Det väcktes något inom mig. Och plötslig insåg jag ännu mer.

Jag hamnade här. Jag brukar irritera mig på allt för mycket prat och fokus på diagnoser, och gillar inte att vara "stämplad" med en diagnos, men när jag började läsa den här sidan väcktes ett ljus och jag tänkte "aha!".

Sidan är en wikipedia-skrift om "posttraumatisk psykos". Min syn på det mesta jag upplevt har varit inriktad på andlighet, men det förklarar inte allt. Det finns upplevelser och känslor jag haft under de senaste åren, jag inte vet var de kommer ifrån. Jag har löst läst och hört om dissociationer och att PTSD kan skapa röster, men då jag läste om posttraumatisk psykos (som även kan kallas "hysterisk" eller "dissociativ" psykos) var det som att läsa om mig själv.

(Det som är skrivet i kursiv text är tagit ifrån wikipedia)

Posttraumatisk psykos

En hysterisk psykos kännetecknas framför allt av att den är reaktiv: den uppkommer i direkt respons på extrem stress eller ett trauma hos personer som redan lider av ett dissociativt sätt att hantera livsproblem, det vill säga genom att olika delar av personligheten, upplevelser eller medvetandet inte kan integreras. Detta kan yttra sig i amnesitranstillståndderealisation, [...] depersonalisation och andra förändrade upplevelser av identiteten.  

För er som inte vet vad dissociation innebär kan läsa mer här, kort förklaring lyder "dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetandeminneperception och motorik". Under korta och ibland längre perioder (15 minuter - ibland 4-5 timmar) har jag tidigare helt kunnat förlora mitt medvetande och har då varit okontaktbar, stirrig och fått minnesluckor. Idag förstår jag att det varit ett mänskligt försvar som löpt amok, på grund av traumatiseringen. Jag har även haft perioder då jag haft en icke-sammanhängande och overklig bild av omgivningen (derealisation) eller mig själv (depersonalisation), vilket jag tidigare inte haft ett namn på. Det startade i samma veva som jag började förtränga traumat, vid 13 års ålder.

Vid hysterisk psykos förekommer hallucinationer. Till skillnad från schizofrena hallucinationer, är de dissociativa hallucinationerna klart präglade av tidigare trauman; genom hallucinationerna återupplever personen sina trauman. Hörselhallucinationer överväger, men också synhallucinationer förekommer (vilket sällan förekommer vid schizofreni).
En person med hysterisk psykos är social på ett sätt som schizofrena personer sällan är; den känslomässiga  avtrubbningen och bortfallet av känslomässig respons saknas, och personen är som regel känslomässigt kontaktbar stundvis, och kan i viss mån kommunicera om sina trauman. Det förekommer att personen senare glömmer de förtroenden som givits under psykosen. Vid transtillstånd brukar personen ha en stirrande blick, men när transen hävs är personen kapabel till mental närvaro.

Jag har länge undrat varför jag hört vissa röster under perioder, och förklaringen till det var schizofreni. Samtidigt kunde inte den diagnosen förklara sättet jag hörde röster på, och jag ser nu att många märkliga syner och röster är direktkopplade till traumat.

Hysteriska psykoser är kortvariga, sällan varar de längre tid än tre veckor. Dock kan psykoserna återkomma med korta intervall om livssituationen eller terapeutiska samtal framkallar dem.

Det är alltid samtal om/känslor associerade till traumat, som orsakat de värsta perioderna.

En hysterisk psykos behandlas med psykoterapi, inte med neuroleptika (vilket kan förvärra tillståndet).

I 6 år har jag tagit neuroleptika, i 3 år utan bearbetning. Har alltid undrat varför det inte bara inte hjälper utan till och med blir värre. Kanske har jag förklaringen?

------------------------------------------

Då jag läst om detta, sökte jag vidare. Som det ser ut nu har jag diagnosen PTSD/posttraumatisk stress, då det är den enda lämpliga diagnosen som finns i svensk diagnosmanual (så jag läst det). Till viss del har jag kunnat känna igen mig i den problematiken, men det har funnits känslor och upplevelser utöver detta, som jag inte kunnat placera. Och så hittade jag information om komplex PTSD. En diagnos som fångar in alla dessa obehagliga upplevelser bättre. En diagnos som ännu inte finns som diagnos i Sverige, enligt diagnoskoderna, men det diskuteras och övervägs.

Komplex traumatisering / C-PTSD

Läs wikipedia-artikel om detta här. Utdrag:

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.
Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. (Forskare) definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.
Kliniker och forskare har funnit att den nuvarande PTSD diagnosen i DSM-IV inte omfattar de mycket allvarliga psykiska symtom som uppstår när en människa utsätts för kroniska trauman. Judith Herman, professor vid Harvard, har därför föreslagit att komplex PTSD införs som diagnos i DSM. Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster anses känneteckna komplex PTSD. 

Symptom

Medvetande: dissociation, depersonalisation
Självuppfattning: skam, hjälplöshet
Uppfattningar om förövaren: kan ta form av rädsla eller sorg, men personen kan även identifiera sig med och försvara förövaren.
Relationer med andra: undvikande, personen kan isolera sig, försöka bli räddad eller återupprepa trauman genom att söka sig till nya förövare, reviktimisering
System of meaning: hopplöshet

Behandling (utdrag)

Många menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.
Läkning av komplex PTSD innebär att människan utvecklar sin förmåga att reglera känslor och trösta sig själv, att hon klarar att vara närvarande istället för att dissociera, att hon förvärvar en trygg anknytning och upplever att hon är värd att älskas och förmår att älska/skapa goda relationer. Många behöver även hjälp för att integreras, att hitta eller återerövra en plats i samhället. Både terapeut och klient behöver förbereda sig för ett maraton snarare än ett kortdistanslopp. Prognosen är emellertid god om arbetet får " ta så lång tid som det tar". Det är med andra ord viktigt att människor som lever i svåra tillstånd pga komplex traumatisering får en längre sammanhållen behandling.
Aktuella utbildningar som ges av APA lyfter fram att Komplex PTSD är ett komplext tillstånd som kräver komplex behandling. 

Jag tycker detta är väldigt, väldigt intressant, och ger mig mycket svar. Jag hamnade på en blogg med en tjej som lider av C-PTSD, som uttrycker många av mina tankar kring psykisk sjukdom. Är inte detta snarare en naturlig reaktion på en onaturlig livssituation, att utveckla dessa sorts problem? Bör det inte snarare kallas "psykisk skada"? Jag läste även att många som egentligen lider av detta, får andra diagnoser, som bland annat personlighetsstörningar och schizofreni (likt mitt fall). Jag fann ett oerhört givande forskningsprojekt angående psykos, dissociation och trauma då jag fortsatte min sökning på google, och detta vill jag också gärna dela med mig av. Dock delar jag upp dessa insikter lite, och fortsätter på del 2 så fort jag får tid. Ska även diskutera med min psykolog kring detta.

Jag börjar förstå helt och hållet hur jag fått alla diagnoser och sjukdomar hit och dit. Det är egentligen bara symptom på ett sätt att hantera en ohanterlig kris inom mig. Ett sår, jag inte fått bearbeta. Jag tänker att det inte hade blivit en sådan dans mellan liv och död, om psykiatrin förstått i tid. Men jag tänker inte älta, utan går nu vidare. Men jag vill veta vad som egentligen har varit, och det tror jag att jag börjar närma mig nu, den insikten. Snart kan jag lämna det gamla bakom mig helt, och fortsätta på min resa. Min resa mot ett liv helt utan kedjor.

Värme och kärlek, Yasmine

(Edit: inte till förvåning, läste jag att självskadebeteende även är vanligt vid denna sorts problematik, och kan ofta leda till en felaktig borderline-diagnos)


fredag 28 december 2012

När känslorna väller över

Jag är så fruktansvärt full av känslor just nu. De liksom rinner över, och jag skulle verkligen kunna skriva hur mycket som helst. Jag får börja med det lilla.

Först fylldes jag av lite ilska. Som jag tidigare tagit upp tror jag mycket av den psykisk ohälsa det finns idag, beror på sättet unga hanterar den. Det är ett ämne som pågår ganska hett här på bloggen ibland, men jag upprörs verkligen av den identifiering/romantisering som finns på internet idag. Internet är ett medel i princip alla i Sverige har tillgång till - och här visar det att det inte bara bådar gott. Utan att nämna specifika namn har jag sett bland annat tumblr-sidor där det fylls med bilder på triggande citat och bilder. Unga tjejer från olika delar av VÄRLDEN är anhängare, och beskriver sitt starta sug efter destruktivitet som sedan även den sprids som en löpeld. Skulle jag få välja, vore inte detta ens lagligt. Det är OERHÖRT många människors liv som drivs nedåt, på grund av deras sätt att trigga sig själva och varandra på. Ofta tar jag i med en diplomatisk ton på de flesta ställen, och bara de som vet hur jag tänker, läser sarkasmen mellan mina rader. Egentligen är detta något jag föraktar något så fruktansvärt, jag tycker det är... ja, patetiskt, rent utsagt. Det var svårt att skriva och inget jag brukar kunna få ur mig, men nu var jag tvungen.

Lite senare fylldes jag med ännu mer känslor, både ilska och en fullständig förtvivlan. Detta leder även in på ämnet internet, bland annat. Det finns något jag brinner för att motverka, mer än något annat i världen. Något jag om någon vet precis hur det är att uppleva, och tanken på hur mycket detta pågår i hela världen, gör mig illamående och gråtfärdig. Det handlar om mobbing. Jag såg nyss ett klipp på 15 åriga Amanda Todd från Kanada, som nyligen tagit sitt liv på grund av nätmobbing. Efter halva klippet ville jag stortjuta, så jag stängde dörren och gjorde just det. Utan att säga för mycket hände en mycket positiv sak idag, som kan bli en start på min egen kamp, mot mobbing. Kan jag göra något, är det mycket värt, för jag ser det som en livsuppgift att sprida mitt hopp. Sanningen är att många dör varje år, på grund av mobbing. Jag var inte en av dem. Jag överlevde. Därför har jag också möjligheten att ställa mig i försvar mot mobbing.

Nu måste jag sova, ska upp lite tidigare imorgon för att träffa finaste A. Men dessa två ämnen, specifikt mobbing, kommer jag ta upp mer under helgen.

Kärlek och värme, ni är inte ensamma

Yasmine

torsdag 27 december 2012

Jul hos Lind - där är saker på sitt egna lilla vis

Nu får det bli en liten kort resumé av de senaste dagarna!

I lördags var det mini-julafton hos mormor och morfar. Det var roligt att få träffa lite släkt och andra som var där, som man inte träffat på länge. Vi åt julmat, delade ut några julklappar och pratade i några timmar, sen fastnade typ häften framför teven. Senare på kvällen kilade vi de fem minuterna det tar med bilen hem, och tog det mest lugnt

I söndags lades av fokus på julklappar mer eller mindre, hann få klart allt till den övriga släkten som tur var. Mediterade på kvällen, vilket alltid ger ett väldigt lugn, som jag behövde mitt i julstressen.

I måndags var det ju som bekant julafton, som alltid spenderas ungefär likadant och lika galet! Pysslade klart allt som skulle med, julkort till diverse, och försökte hinna med lite annat som kändes viktigt. Så fort bilen rullar iväg till Bålsta och huset Lind startar årets julafton...

15:05 - Jag, mamma, pappa och Alex anländer i sista stund till farmor och farfar. Vi börjar oftast vår hälsning med någon check slogan, eller typ "glad påsk", sen tar lugnet slut i huset Lind. Kalle Anka är på TV, tomtarnas verkstad har redan börjat. I vanlig ordning är det killarna + jag med tankarna på annat håll, som kollar igenom heeeeela programmet, mest för att det "ska göras". I annan vanlig ordning kan jag precis alla repliker och mumlar automatiskt med.

16:00 - En timme efter börjar Johanna kan inte vissla eller vad den nu heter (vem ser seriöst på den!?) och vi sätter teven på ljudlöst och börjar äta den trevliga julmiddagen. Egons jul slår vi på som varje år (man väljer mellan slår på och sätter på där, båda känns lika fel. Ignorera om du inte förstod) och detta år frågade jag min farbror; "hur länge har vi lyssnat på den här?" och jag fick veta att jag egentligen inte vet hur en jul utan Egon ser ut, för den har alltid varit på, kommer alltid vara. Den enda julmusiken jag klarar av i princip, av ren traditionell mys-myskänsla och för att man lär sig att stänga av till sist. Nåväl, vid matbordet släpper alla ut sina inre barn och vi går tillbaks till något slags hysteriskt roligt dagis-stadium.

Tre nyckelord för årets skämt:
Årgången på kakan (internt)
Tartex (internt)
Yasmine och rakblad (internt)

Ja vi har lite udda humor, jag tycker att när man väl varit lite halvknasig under lång tid kan man lika gärna skämta om det, och det gör vi så gärna i min familj, särskilt jag. Livet skall tas med en nypa salt, man har inte roligare än man gör sig, etc. Ska inte gå in på detaljer ifall nu mina bloggläsare inte skulle förstå min humor och utbrista "men gud så hemskt!!!!" vilket de flesta gör om de inte hajar att det helt enkelt var ett - skämt - .

18:00 - Efter maten väntar vi på att pappa ska ha ätit upp (internt) och börjar plocka undan. Jag går på toaletten och gör 5 ritualer av tvångsmässig art, sedan är det dags för julklappsutdelning. I vanlig ordning få alla vänta på mig, då jag inte gjort klart alla julkort än (fortfarande är ett ofärdigt, men det behöver vi inte gå in på), sedan anländer jag till soffan. Vi har väldigt många traditioner i vår släkt som ska hållas, ungefär som i Svensson Svensson (VARFÖR MISSADE JAG DET JÄKLA PROGRAMMET DAGEN INNAN, DET SKAAAAA GÖRAS VARJE ÅR MEN NU HAR DE BYTT DAG, WHYYYYYY, SAD FACE, osv) förutom att i vår familj är inte traditionerna så normativa. Med risk för att göra bort mig som jag gjorde på lågstadiet när jag berättade om våra traditioner (som jag trodde aaaaalla gjorde...) håller jag dem för mig själv i år. Nu är det dags för julklappsöppning. Oftast öppnar en i taget och alla utbrister "WOOOWOWOOHOO!" när vi ser vad det innehåller, i år skrek vi bara en gång, vi är ju trots allt vuxna. Eller något.

Jag fick följande julklappisar...

- 3 böcker, två andliga och en deckare.
- Rökelser, chakrarökelser.
- 2 stenar (vilket ledde till ett internt skämt som bara häften fattade, asgarv i två minuter)
- ...

... nu undrade ni kanske varför i självaste fan jag får stenar i julklapp, men då ska jag förklara det för er;
Det var magiska new-age stenar, den ni!

- En kalender för 2013.
- Underkläder (oh-oh)
- Strumpor.
- 2 skivor.
- Strumpbyxor.
- Nattlinne.
- Parfym.
- Pengar.

För pengarna ska jag köpa en ny mobil, denna gång gärna från denna epok, och ej stenåldern.

(Edit: tomten kom inte i år, tydligen tycker inte släkten det behövs då vi slutat tro på tomten, därav gråt och besvikelse, men vi har återhämtat oss.)

19:15 Efter det var det fika och gåtor. Därav dagens andra stund av hysteriskt skratt. Ni skulle inte förstå vad vi skrattade åt om jag berättade, för det är väldigt komplicerat, men vi fick ont i magen och blev trötta = gott tecken. Efter fikat blev pappskallen (internt namn) sjuk, så vi tog det mest lugnt. Jag skickade ett ex antal sms till alla jag inte redan sagt god jul till, sen drog vi hem!

Igår och idag har jag mest försökt återhämta mig (alltså inte från julafton, mer från all stress som varit), pratat lite i telefon, packat upp julklapparna, suttit vid datorn och pysslat. Fanns några saker jag planerat in, några har jag hunnit, andra får jag ta imorgon. Man kan väl säga att jag mått rätt bra under dessa dagar, inga dippar mer än vanlig vardags-oro. Men för det mesta har jag känt mig jäkligt tillfreds med allt.

Imorgon måååste jag satsa på föreläsningen... Kanske bäst jag sussar så jag blir utvilad till imorgon.

God jul återigen, megakram! <3

Från min facebook till er mina kära tomtenissar!

























måndag 24 december 2012

God jul kära bloggvänner!


GOD JUL!

Precis hemkommen från julfirandet med Sveriges mest normala släkt, det har blivit mycket vego-mat, skratt och en jäkla massa julklappar åt höger och vänster.

Hoppas ni har haft en underbar dag, varma julkramar från polkagris-Yasmine!

Redogörelse över helgen och dagen väntar imorgon...

Kärlek & ljus! <3


fredag 21 december 2012

"Blogg söker manlig slav"...

... inte jag alltså, men tydligen har någon sökt på det för att komma in på min blogg. Ja ibland kan man ju undra vad den här bloggen handlar om egentligen......................

Sitter vid datorn (jahaaaaaaa!?) och kikar på svenska hjältar. Jag är en svensk hjälte. Jag har inte dödat alla harkrankar i världen. Bara de jag har mött. Det är en dygd, ska ni veta. Om vi ska vara lite seriösa, är det rätt fint att se alla människors mod. Nyss grät jag. Nästan.

Kilade ju iväg till självaste M3 i onsdags! Mötte upp henne på centralen och så åkte vi till hennes lägenhet i Salem. När vi snackat och lyssnat på musik (berätta för Lina, OM DU TÖRS!!!!! och så sjöng dom om en luden falukorv också. Ja, på riktigt, nostalgi från bandit-tiden) i några timmar kom J och då vart M3 trött och somnade nästan stående (blink), därmed gick hon och sussa. J och jag satt uppe till två-halv tre någon gång och pratade, sen somnade även vi.

Dagen därpå var det vi andra som var trötta, medan M3 glatt hälsade "GOD MORGON! :D *big smile*" och vi muttrade något tillbaka (typ). Det blev mycket snack, lite matlagning och flera skratt innan jag och J var tvungna att sticka. Då blev det en låååååång resa hem. Tåget gick en kvart försent, i den kvarten fick jag stå ut med en dreglande gubbe som på otydligt språk försökte få fram "du är en studerande ungdom, bra bra, måste tjäna pengar" för att jag läste mina föreläsningspapper, och "din kappa är varm" ungefär 5 gånger. Jag gav ungefär lika många svar, medan jag försökte koncentrera mig, sen (puh) drog gubben till ett annat tåg och jag fick åka. För att en kvart senare behöva kliva ur vid Jakan av okänd anledning, och komma hem med ytterligare ett tåg i Bro. När jag kom hem med mor min, hann jag snabbt prata med F och äta, sen var det haaaaaaaaaardcore pluggande i flera tim... eller vänta, jag gick och lade mig kom jag på, plugg blir effektivare efter sömn konstaterade vi.

Idag har det då istället blivit att träna på föreläsningen hela morgonen, och åka iväg till Uppsala för att redovisa inför PK. Det gick bra utifrån mina förutsättningar, diverse väldigt lite tränande, men jag fick mycket idéer från PK på vad jag kan utveckla. Hon verkade tycka att jag utvecklats och i helhet känns det som att jag är på väg. Jag blir mer och mer säker på "scen", blir mer naturlig och kommer lättare ihåg det jag vill få fram. Nu fattas det bara att finslipa lite till, skriva mer på föreläsningen och träna. Annars börjar jag tro ordentligt på mig själv, när det gäller det här arbetet. Det är oerhört skönt.

Sen jag kom hem har jag satsat mycket på julklappar, och allt till mini-julafton med mormor och morfar imorgon, är i alla fall klart. Själv har jag mått rätt bra, önskar att de sista pusselbitarna skulle falla på plats för mig och mina närmaste bara. Det är så mycket som blivit bättre, jag skulle vilja sprida mitt hopp till alla som står mig nära. Skulle lyckan sprida sig från mig till hela min omgivning och livet ville ge med sig lite, vore det mesta fulländat. Men även i de stunder mycket känns svårt och det finns smärta med i bilden, förlorar jag inte hoppet. Tror faktiskt aldrig mer jag kommer förlora hoppet. Ingenting är omöjligt.

Nu ska jag strax kika på film och dricka te eller något. Kärlek och ljus till er!

Ps. Nej, jorden har inte och kommer inte gå under. Däremot tror jag att en ny era, en ny medvetenhet har sin början idag. Världen kommer förändras. Det tror jag skarpt. Sen har människan en förmåga att tolka tecken lite halvkasst..........

----------------------------

Igår var det fyra år sedan. Fyra år sedan änglarna hämtade dig, änglamorbror. Kommer för alltid älska och sakna dig, trots att du är alldeles nära. Det är en gåva att få ha dig kvar. Men ibland hade jag önskat att det vore på ett annat sätt... <3

onsdag 19 december 2012

En timme innan jag åker...

Tjoo!

Om ungefär en timme ska jag bege mig till Stockholm för att träffa M3 och J, myskväll med film och prat. Ska bli super! Har lite lätt oro i kroppen, men nu ska jag fo-ku-se-ra på att slappna av och ha kul. Tankarna får jag ta sen. Ser fram emot att spendera morgondagen med M3 också, och så måste jag träna på föreläsningsarbetet till på fredag. Då ska jag nämligen träffa PK och redovisa halva föreläsningen. Liiite stressigt, men tränar jag mycket idag och imorgon ska det nog gå bra.

Igår var jag en sväng på teamet för att prata med K, sen spenderade jag kvällen med F. Jag lärde henne äta sushi, vilket gick skitbra (inte, haha) men jag var i alla fall mätt och belåten. Blink. Det blev julkortsutdelning under middagen, F fick ett ytterst normalt och vanligt kort i Svensson-anda. Jadå, tur att inte kortet glömdes kvar, då hade det kunnat gå illa. Jajemän. Efteråt kikade vi runt i lite affärer på stan och en bit ifrån, handlade in lite pyssel-prylar till julklappar, sen blev det stressigt. Vi pratade hela vägen till Vassunda där finaste mamma hämtade mig, sen bleva de lit' "kika dator" innan sängen åt upp mig. Sov gjorde jag rätt länge, men jäääääklar vilka drömmar jag drömde! Av cencur-skäl tänker jag inte berätta exakt vad, men obehagligt var det i alla fall. Resultat = ännu tröttare än kvällen innan. Men nu är jag relativt pigg och färdig för tjejkväll!

Bör träna lite innan jag åker, så jag får avsluta här. Återkommer imorgon!

Värme och kärlek, Ysmin

måndag 17 december 2012

I DID IT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111

Ja, herrejisses. Till att börja med kan jag försöka ursäkta mig för mina missade utlovade inlägg. Tanken var att skriva direkt medan jag hade drivkraften, men det har varit fullt upp med annat, så jag får helt enkelt skjuta på det lite. Snart så!

Jag tänkte börja berätta lite om helgen tills jag kommer till *domdomdom*.... dagen. I fredags tog jag mig till teamet för sång och besök hos K. Sången var väldigt rolig, vi övade upp rösten väldigt länge och kikade mitt röstspektrum. Min vidd inom sången helt enkelt. Det var oerhört intressant att se var jag hamnade. Att jag var åt sopranhållet visste jag redan, men fick nu även veta att jag kan sjunga väldigt höga toner och de mörka sträcker sig till två steg längre än sopraner vanligtvis brukar kunna. Jag måste ju helt klart träna för att de mer svårsjungna tonerna ska låta bra, men är på bra bit. Samtalet med K var väldigt givande, tråkigt nog minns jag inte så här flera dagar efter vad det handlade om, men jag minns att jag tyckte det var värt mycket. Handlade en del om min oerhört stärkta självkänsla, om jag minns rätt.

Efteråt tog jag mig till stan och mötte upp A, vi tog en lunch på stan och begav oss sedan hem till hennes mamma som kompade oss på piano medan vi fick öva på konsert-låtarna. Det gick väldigt bra! Oerhört roligt att få träffa de andra också. Det fick bli sleepover, en supermysig kväll med matlagning, sång och massor av prat. Vi har så mycket att prata om, och det är alltid lika roligt. Visade lite föreläsningsmaterial också, och vi gick inte och lade oss förrän vid två. Dagen därpå spenderade vi tillsammans med att äta frukost och lunch och prata massor, sen var det dags för mig att kila hem. Bussresan gick förengångsskull bra trots vädret, och väl hemma fick det bli en kväll framför TV'n med mamma. Och lite telefonsamtal + datorerande.

På söndagen var jag NERVÖS med stora bokstäver, inför dagens konsert. Halvdog några gånger och försökte göra nytta, hann i alla fall med lite (h)järnkoll. Det där lät ju kul. Hehe... he. Humor. Mediterade för att bli lugn, och jääävvvvvlar i min lilla låda - det hjälpte! Som vanligt. Blev verkligen hur lugn som helst, och somnade gott. Och så idag var dagen D här... Tränade på morgonen och hann sjunga upp lite efter duschen, förberedd, u' knoooow it. Halvdog lite till på vägen in, och ännu mer där inne. MEN! Det gick så

J-"#¤%!@-A

bra! Vi övade upp innan i någon timme, fikade och pratade, övade lite till och pratade lite till. Sen var det dags för mig, A, S, M och musikD att börja köra. Fem låtar blev det, och varje gick som på räls. Tyckte dock att jag borde sett väldigt osäker ut, men skenet kan bedra för vi fick både höra att det lät jättebra och att vi alla såg väldigt säkra ut på scen. Bra betyg, tummen upp, och jag och min luriga självbild sög åt sig allt av alla komplimanger, resultat = jag är sjukt nöjd. Det blev mat och prat efteråt ganska länge, vilket var superkul. Hela dagen blev väldigt lyckad, många skratt as usual. Nu är jag hemma, glad och klar för sängen. Har pysslat med lite julklappar och kikat på TV.

Idag mår jag så jääääkla bra ska ni veta - och jag låter stora delar av min glädje pysa ut genom era datorer med hopp om att ni ska få ta del av min eufori! Vissa dagar är bättre än andra, har dessutom fått mycket gjort och har insett att man faktiskt har tillgång till lycka om man slutar fokusera på alla nackdelar.

Nya Yasmine - ser lösningar i problem, med upptäckten om att det mesta går bättre då!

Nu skall det sovas och "hånglas med kuddarna" som en viss person brukar skriva. Tjohoo! <3

torsdag 13 december 2012

Tiden rann iväg...

Nu var det ju dags för SUPERDUPER-debatt-inlägg utan dess like, men jag måste erkänna... jag har inte hunnit! Mycket har jag hunnit idag, sova ut, äta frukost, prova kläder (jag kan ha en korsett som var 4 cm för liten, för bara några månader sen!!!) och bli glad, pyssla med (h), prata i telefon, se på TV, men... sen rann tiden ut.

Har mått väldigt bra idag och skrattat mycket, imorgon blev musiken (fan) inställd på dagen, men jag ska ändå sjunga på morgonen och träffa A för sleep-over. Alltså är jag inte hemma förrän på lördag, och då kan jag skriva.

Längtar till heldag med finisen imorgon, och på söndag blir det M3-time, wohoo. Nu är det bäst jag förbereder mig för sömn, Zzee U' <3

Ps. efter en veckas "FAN, JAG KAN JU INGENTING, VÄRDELÖS, BUHU" kan jag idag säga att jag känner mig jäkligt bra och inte ett dugg ful. Ska försööööööka fortsätta med det. Ds.

onsdag 12 december 2012

De senaste dagarna / snart blir det debatt! Andlighet kontra sekularismen

Så! Nu har det gått... 3, nästan 4 dagar av total ovisshet. För er. Med mitt liv. Tråkigt, men sant.
Det enda ni vet är att jag är bi, och har rensat garderoben. Typ.

Men!

Så här är det, i söndags tog jag det lugnt, pluggade (H)järnkoll och utförde en healing. Minns faktiskt inte så mycket mer. Eller jo, efter diverse tjafs fick jag en dipp i självkänslan, så jag stängde av lite halvt. På måndagen fanns det mycket tankar i mitt arma huvud, men efter en prat- och gråtstund med mamma i bilen på väg hem från träningen fanns det lite mer klarhet. Släpp, inse att jag duger ändå, gå vidare. Var skönt att få gå på musikgruppen på eftermiddagen. Vi sjöng först för julkonserten (rep) och sen vanliga gruppen. Fanns mycket glädje där trots allt. Jag har insett att min styrka inte ligger i hur jag mår - för jag kanske mår sämre än många innerst inne - men jag hanterar det bättre, och låter det inte påverka lika mycket. Därmed = mår jag bättre. Det gäller att finna sin inre styrka. Inte leta fel, utan rätt. Ljus i livet, och så vidare.

Efteråt bar det hemåt, och fortsatte med arbetet en hel del. Har hunnit med ganska mycket under hela veckan, även gårdagen. Det har lett till en oerhörd lättnadskänsla. Lite lustigt med känslor. För det växlar knappt, utan det är både och - samtidigt. En känsla av hopplöshet som fylls av lättnad och hopp. Jag njuter av att även hoppet finns där. Det gör inte den sura känslan lika stark. Någonstans vet jag att jag funnit mig själv (och mitt inre bi, ursäkta, bad joke). Har haft några överintelligenta samtal med F idag, och så har jag tränat, städat huset och tagit det lugnt.

Fastnade lite för vissa sidor på internet idag. Kommer hitta en dag att skriva lite angående dessa ämnen i något slags debattliknande sammanhang. Det handlar om andlighet kontra ateism. Anledningen till att jag brinner för ämnet, är för att andlighet står mig nära och att förtryck stör mig både från ett religiöst och sekulärt perspektiv. I framtiden kommer andligheten bli även en del av min vardag yrkesmässigt, och det är något som kommer uppröra och skrämma många. Ska jag på något sätt "komma ut" med min tro i samband med författandet - kommer min tro att ifrågasättas, kritiseras och provoceras. Som sagt, kommer hatas och älskas, ETCETERA. En annan anledning till att jag brinner för ämnet, är för att jag behöver förberedas. Jag är förjääääääkla rädd och nervös, och det har ibland fått mig att tvivla. Inte på min tro, men på att offentliggöra den.

Kikade på "Betnér direkt" eller vad det nu hette, kan länka imorgon, ett program på kanal5play. Betnér är som han kallar sig "hardcore-ateist" och hade bjudit in tre stycken troende, varav en var muslim och två kristna. För att ta det kort - den manliga prästen (?) fick mig att bli tokig. Däremot hade den kvinnliga prästen mycket (enligt mig) vettiga åsikter. Precis som jag tror hon att grunden i de flesta religioner är god, kärleksfull och densamme - det är människor som tolkat den snett, då det kommer till våld och förtryck i världen. Jag tror att religion liksom ateism är sunda inställningar för det mesta, beroende på vad du själv känner är din sanning. Däremot finns det både ateister och troende som beter sig märkligt och vad jag kanske skulle kunna kalla "fel", för alla är vi människor, individer. Jag blev faktiskt mer fascinerad än irriterad av att se programmet. Det vinklades väldigt mycket åt ateismen, men det gör det nästan alltid, åt det ena eller andra hållet. Däremot kan jag bli VÄLDIGT irriterad på den sarkastiska tonen och känslan av att göra "narr". (Man kan inte få allt).

MEN! Då jag efteråt läste kommentarerna till en debattartikel i Aftonbladet, skriven av Terry Evans (medium) då satt jag och rågarvade smått enerverat åt vartannat inlägg. Jag har så OERHÖRT mycket att uttrycka beträffande mina åsikter här, men jag tänkte samla det mesta till ett inlägg imorgon. Det är så mycket tankar att jag blir matt. Kontentan av de flesta kommentarer är;

"Det är väl SJÄLVKLART att det inte går att prata med spöken, som det "påstådda" mediet påstår, han sysslar ju SJÄLVLART med cold-reeeeeeeeading!"

För det första skrattar jag varje gång jag ser ordet "påstått" medium, ska nog börja säga den "påstådda" prästen också. Skämt åsido, tror man inte medialitet existerar kan jag förstå att man inte vill uttrycka det så. Men jag skrattar irriterat likförbannat. För det andra - ordet SJÄLVKLART tycker jag borde tas bort ur det svenska ordlexikonet för såna här sammanhang. Enligt mig är det inte ens självklart att ingenting är självklart. Självklart, säger vem?

Ungefär 5% av kommentarerna är (enligt mig) vettiga, en av dem fick mig att trycka på "gilla"!

Nu började jag spinna på, sparar mig till imorgon då det kommer ett dunderinlägg med (provocerande) åsikter, jajemän!

Nu ska jag fortsätta med (h)-arbetet och kika lite på TV.

Värme och kärlek, Yasmine

tisdag 11 december 2012

Nu kliver jag ur garderoben! Tredje gången gillt.

Här kommer mitt stora erkännande, avslöjande. Må kanske komma som en chock, samtidigt inte.

2007... alltså när jag var 14, hade jag nog egentligen hela livet vetat att jag kunde förälska mig i en tjej, men hade inte riktigt vågat erkänna det för mig själv. Men så berättade en ny men nära vän om att hon var bi. "Det är jag med!" flög det ur min mun, och de orden har jag aldrig ångrat.

2010... när jag var 17, hade jag helt släppt tanken på killar. Jag fick min första "riktiga" flört över internet som rann ut i sanden, men efter det bestämde jag mig för att prata med min mamma om mina funderingar. Jag behöver inte gå närmare in på hur jag uttryckte mig, men jag diskuterade med henne fram och tillbaks, kunde jag ens bli kär i en kille? Just då konstaterade jag att svaret var nej, trots att jag lämnade dörren öppen. Jag kom ut som gay och skaffade min första flickvän. Trots att jag inte stängde killar ute helt någonstans där i bakhuvudet, fanns det knappt i min värld att jag skulle kunna ha en kille. Men så kom...

... 2012 in i bilden... och jag är 20. 3 år har gått av fullkomlig gayness. Antagligen hade jag på ren vana bara tänkt på tjejer på det sättet, och kände inget behov i att lämna kill-dörren öppen. Men öppen var den ändå. Först som ren nyfikenhet. Kanske kan man prova att dejta en kille ändå? Men det skulle ske diskret, annars skulle ju omvärlden få en chock! Efter ett misslyckat försök (med en... eh, ganska oärlig kille - läskig händelse, går inte mer in på den) struntade jag fullständigt i vad omvärlden sade och började prata med killar på en dejt-mässig nivå. Och HÖR OCH HÄPNA - jag har insett att jag inte alls är gay till 100%. Inte ens i närheten. Killdörren står vidöppen, och tanken på en pojkvän känns faktiskt inte främmande alls längre. Tro nu inte att jag döljer en partner bakom ryggen, så långt har jag inte kommit, men insikten är en bra bit på väg!

Så, nu vet ni det. Slutsats: JAG ÄR BISEXUELL.

JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA, JAG FICK DET SAGT! OJ, STOR text, ja men så är läget.

Litet jävligt kul tillägg till denna garderobstömning; jag ogillar ju starkt att diskutera mediciner, men nu är jag tvungen. Jag har dragit bort en jäkla massa mediciner, och särskilt efter en kom den här insikten ordentligt. Nu tänker jag skriva till läkemedelsverket och lägga till en biverkning i bipacksedeln: homosexualitet.

Biverkning. Bi-verkning. Hehe.

Värme och kärlek till ALLA KÖN, Yasmine

söndag 9 december 2012

Här kommer jag igen med lite trevlig fakta! Det mest intressanta är skrivet med stora bokstäver... tralala

Nu är jag lite tillbaka i alla fall, tänkte skriva ett litet inlägg innan jag sover. Veckan har varit sjukt jäkla stressig, och jag har behövt ta en paus för att inte vandra in i väggen. När skrev jag sist..? Förra torsdagen, såg jag nu. Har hänt lite sen dess. På fredagen var jag på sången på morgonen, gick bra vad jag minns även om jag missade tio minuter. Efteråt åkte jag ned på stan och träffade finaste A i några timmar på Cofféehouse By George. Vi pratade och skrattade och hade det allmänt fantastiskt innan jag åkte hem, och bussresan blev lite tok. Bussen från stationen gick sent, så jag missade bussen till Skokloster, och då blev det att vänta i vårskor i en halvtimme på nästa. Men jag kom hem! På kvällen, eller snarare natten, kilade jag till papps och sov där. Blev ett par timmars konstant skrattande för mig och pappa först.

På lördagen träffade jag farmor och farfar på dagen, fikade och pratade i flera timmar. När vi kommit till pappa igen var tanken att jag skulle plugga... men med chips-ätande i bakgrunden, lite spel-ljud från lillebrors spelmaskin, TV-ljus och hög jävla musik för att dölja, gick det inte att koncentrera sig. Bestämde mig för att plugga på söndagen och måndagen, men dagen efter gjorde stressen att jag knappt kunde sitta still. Fick magkatarr, mådde illa, var tvungen att sova. Måndagen var likadan, men det blev ett break för musikgrupp. Lika underbart som alltid! Mycket musik och många skratt. Två och en halvtimmes roligheter, som lättade upp betydligt. Efter att måndagen och tisdagen gått och jag känt att jag inte KAN få ned ord på papper, bestämde jag mig för att ta hand om min kropp, och lägga prestationerna åt sidan. Det var ett väldigt, väldigt bra val.

Jag kan inte köra på i 180 och räkna med att stå på benen (problemlösningsförmåååågan går framåt, yeah) - så jag bestämde mig för att vila på onsdagen och ställa in samtalet med K och PK. Föreläsningen kan vänta, och ramlar jag ihop av stress går det ju inte så mycket bättre... Snökaos var ordet dessutom, så man kanske inte hade kommit så långt ändå. Vilken kyla! Det blev strömavbrott 5 gånger, varav en gång jag stod i duschen (...) och en var jag på nagel-fixar-huset och vittnade min manikyrist panik då vi inte fått på någon gelé (...) men naglarna blev klara, turen har visst vänt för mig också, hallelujah. Torsdagen spenderade jag heldäckad i sängen, och på kvällen mediterade jag och healade mig själv. Vilka krafter man släpper lös! Fick veta vad alla konstigheter kom ifrån, och vet att det kommer gå över inom ett par veckor. Utsättningen av vissa preparat gör min själ levande igen, men min kropp får en chock. Jag ska stå ut, det är bara så, för om ett par månader kan jag dricka sprit igen! Bara därför jag gör det, ska ni veta. Sprit, sprit, sprit. Nejdå, men det är en bonus.

Dagen efter, alltså igår (förrgår, klockan är visst 00:06), fredag, ja ni fattar, då mådde jag mycket bättre. Ingen särskild trötthet, och jag kunde äta för första gången på mer än en vecka utan att det tog emot. Väldigt rolig dag igår. Begav mig till teamet vid 10, hade sånglektion med musikD. Vi hann faktiskt med rätt mycket! Efteråt träffade jag K, och tog mig ned på stan när vi pratat färdigt. Mötte upp A på stationen, vi kilade ned till vego-restaurangen och pratade bort tid i ett par timmar. Plötsligt insåg vi att vi var tvungna att dra för att hinna till musikgruppen. Sen blev det lite pinsamt och tjohej, men det kan vi ta privat du och jag (känna sig kopplad till läsarna sådär, hehe) - asgarv så här i efterhand! Vi tog bussen till teamet, mötte upp S på vägen och kilade in i värmen. Sen var det musikgrupp i en timme, fint som alltid. A, M, S och jag tog bussen till stan tillsammans, sen väntade min tre-timmars-resa hem.

Buss nummer ett - ställde sig vid A4 (DEN SKA STÅ VID F*CKING A3!!!1) bakom två andra bussjävlar, tror du då inte fan den åker förbi de andra bussarna sen då, bort från mig??? KUL!
Buss nummer två - kom inte, too bad.
Buss nummer tre - kom inte heller, mina tår fryser ihjäl, ack så gör ock mitt hjieeerta.
Buss nummer ("#@!¤&*) fyra - aaaaaaaaaah, så fiiiin, den kom minsann, men ojdå, den gick visst inte hela vägen...

Så mamma fick köra i snökaos och hämta upp mig, MEN GLADA ÄR VI FÖR DET!!

()

Så, nästa fakta - bilfärd hem, wroom-wroom. Äta, kika på X-faktor (ALLTSÅ. Awa, visst, jättesöt tjej och allt men.... näääää, vet ni vad, ISAK är riktiga grejor det), Gustavsson 3trappor gånger TVÅ (*glad tjej*), modern family, blablabla soffpotatis, sova, Zznark.

Idag har jag promenerad med mamma, pratat med F, skrattat åt ett ex antal saker med mor min, skrivit på arbetet - och kikat på TV! Nu har det precis blivit mörkt (^^) och jag ska sovelisova. Kände precis av ett moment av total tillfredställelse (Jaja, F, det gick att skriva. Internt skämt) - nu känns allt så jäkla bra. Saker går fel, känslor av hopplöshet dyker upp - men jag står kvar! Ingenting kan slå ned mig längre. Kvar finns bara en känsla av lugn, lättnad och lycka. Jag vill uppnå så mycket - och kommer uppnå så mycket! Jag har bara inte insett det förrän nu.

Imorgon släpper jag en bomb. En stor bomb. Ett avslöjande - jag kommer berätta något om mig själv som enbart få personer vet om... Nu blev ni nyfikna va! Jamen, följ mig imorgon, så får ni veta mer. *domdom*

söndag 2 december 2012

En stressad galning måste vila

Det har inte blivit mycket skrivet alls här nu på ett tag. Anledningen varför är att jag har hur mycket som helst på G med föreläsningsarbete och en del annat - och måste nog ta ett avbrott från bloggen några dagar. Mår bra för övrigt, men min mage krampar av stress, så jag borde nog prioritera lite. Uppdatering kommer...

Ljus och kärlek, Yasmine

torsdag 29 november 2012

Ilska, sorg och glädje - jag vet hur man känner på riktigt, äntligen

Det finns många slags känslor, enligt andligheten kallas vissa "känslor" och andra "emotioner". Emotioner är känslor som inte finns i vår själ, utan i vår mänskliga kropp. Där finns avundsjuka, bitterhet, svartsjuka, hat, destruktiva känslor. Under alla mina värsta levnadsår har jag nog vandrat mellan de mest negativa känslorna, oavsett om de tillhör själen eller inte. För att stilla de allra värsta, har de trubbats av med onaturliga medel. Konstgjorda känslor. Falsk lycka. Jag vet inte ens om det är jag, som känt dem. Men de har funnits där.

Nu är jag på väg att bli normal (eller ja, haha, ni förstår begreppet). Jag har vanliga problem istället för att vara orolig på om rösterna kan få mig att ta mitt liv, eller rädsla att bli lämnad utan ett värde om jag inte står kvar på samma ställe 5 timmar till och tvångstänker. Allt sådant har suddats bort, existerar knappt. Jag släpper alla såna känslor. Istället får alla vanliga känslor plats att tränga fram. Känslor som ilska, glädje och sorg. Känslor som avtrubbats. Känslor som nu är så starka att jag knappt kan hantera dem.

Jag är SKITFÖRBANNAT arg. Jag har aldrig lärt mig att få utlopp för den känslan, för jag har trängt undan den. Totalt. Så nu kan det se rätt kul ut när jag skriker åt TV:n som vägrar byta kanal medan jag viftar som en tok med fjärrkontrollen. Hade gärna kastat en stol i golvet. Men så långt har jag inte haft mod att gå. Måste börja försiktigt. Men vilken lättnad! Att kunna bli arg, och få agera lite på det...

Jag är FÖRTVIVLAT ledsen. Hade rätt svårt att gråta förut, kunde känna någon form av ledsamhet men ögonen vägrade att producera tårar. Satt mest och knöt händerna. Nu kan jag sitta i två timmar och bara stört-tjuta, och känna innerlig sorg. Det gör ont i halsen, näsan blir blöt men samtidigt är det så skönt. Samma smärta som förut, men den kommer UT!

Jag är FNITTRANDE glad. Visst har jag väl kunnat skratta tidigare, och känna glädje, men det här är extremt. Mitt i en gråtattack efter ett utbrott, skrattar jag så tårarna rinner lite till. Allt ifrån HIHIHI och HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHA till HAHAHAHA, ja ni fattar. Allt är så hysteriskt jäkla kul ibland så jag får kämpa för att inte asgarva mitt på stan.

Sen blir jag trött, och somnar.

I tisdags åkte jag till F för att stanna över natten. Vi handlade mat, och jag kunde inte sluta skratta. Vi gick runt och försökte hitta rätt prylar, sen skrattade vi lite på vägen hem med. Kvällen innehöll matlagning, (jag blev ledsen, no shit), filmtittande (för min del, internt skämt hehe), TV, prat och sen somnade vi framåt halv ett. F åkte iväg på jobb på morgonen, så jag sov kvar i hennes hus och lagade frukost. Hann lyssna på musik, kika dator, duscha och börja sminka mig innan hon dök upp. Då blev jag ledsen (igen) och grät i en halv evighet, innan vi skrattade igen och såg på film. Efter lite mer skratt åkte jag till Vaaasssssunda med F, där mamma hämtade mig. I bilen... *fanfar* grät jag hela vägen hem, och ännu mer hemma, och lite till, sen såg vi på en film, skrattade och snark. Somnade halv elva-elva.

Idag har jag hunnit med lite i alla fall. Kontakta några viktiga personer, sovit, suttit här och gjort ett smycke. Och kikat lite på TV. Och ätit. Och nu måste jag sätta igång med föreläsningsarbetet.

Jag erkänner mitt i alla mina ståndpunkter vid att jag inte är bitter - jag kan nog innerst inne känna en viss sorg (INTE bitterhet, men sorg) över allt som varit. Ilska. Och inte bara på mig. Inte över de senaste åren lika mycket som över min uppväxt. Allt självförakt och alla lögner, allt som inte stämde. Allt jag inser nu. Att känna sig älskad och veta att man förtjänar kärlek är nytt. Väldigt nytt. Jag är ovan, oerhört ovan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den insikten, så då gråter jag. Och är arg. Och känner en himmelsk glädje över att jag hittat hem tillslut.

Jag hittade hem.

Ljus, Yasmine

tisdag 27 november 2012

Trötthet, sorg, fniss och ännu intressantare näsor

Måndag och halva tisdagen har gått.

Igår blev det träning på morgonen, dusch, lunch och en lång sväng till Uppsala. Eftermiddagen var faktiskt väldigt glädjande, var på träning inför julkonserten och fick träffa A, musikD och CO. Mycket skratt som vanligt, lite väl mycket kanske, hehe. Man kan ju inte tro att man befinner sig på dårhus ;) Skämt åsido, finns nog fler normala där än på de flesta ställen, egentligen. Vi tränade in min låt, så oerhört roligt och peppande att höra sin egen låt spelas och sjungas av fem personer! Alla är dessutom långt ifrån amatörer, väldigt duktiga människor. Att sjunga och känna den gemenskapen räddar mina måndagar, det är en sådan lättnad att få komma dit. Njuter varje sekund. Vid två började den vanliga musikgruppen, då vi sjöng lite konsert-låtar plus annat. Sjöng både själv, med stämmor av A och i grupp. På fikapausen pratade vi och drev hej vilt, min lite galna och kan-ej-sluta-skratta-sida framträds i såna stunder. Efter musikgruppen var jag full av energi, och planerade ett så kallat "häng" med A.

Resten av dagen inföll sig tröttheten, aouch. Skrattet övergick i sorg och Zznnark, men jag tillät mig sova bort några timmar istället för att försöka komma igång med arbete, tror jag behövde det. Såg på projekt-runway, pratade med M3 och F, sen blev det sova igen. Drömde en massor av helgalet i natt, så jag är inte direkt utvilad.

Jag drömde att jag satt i snön och åt köttfärssås ur en vit handduk, medan mamma försökte förhindra att jag spillde på golvet (?), nyduschad med en ful hjälm på huvudet. Och jag äter ju inte ens kött...



UPPREPNING I REPRIS!!! DET ÄR EN PIERCING JAG BÄR I MIN NÄSA!!!

Läs mer under: ångest och intressanta näsor.

Idag sov jag ut, och åkte med pappa till teamet vid 10. Pratade med K om lite interna saker + mitt nya sätt att känna (humör, "stämningsinne" = råkade säga fel och så vidare). Vi konstaterade att de sämre leder till det bättre.

Efter samtalet med K träffade jag PK och diskuterade debattinlägg, hantera nervositet inför föreläsningarna, hemsida och marknadsföring. Gav faktiskt väldigt mycket, och jag vet lite mer hur jag ska arbeta den kommande tiden. Jag och pappa åkte sedan hem, och jag bestämde med F i telefåntratten att jag ska komma över till henne i kväll och soooooova över. Mysmys! Är trött som satan (gnällgnäll, ibland får man) men lagom lugn och har packat/planerat och ordnat lite saker. Ska få ihop det sista, sen bär det av till F!

Ta hand om er, skriver mer imorgon.

Zzzz<3 / Yasmine

söndag 25 november 2012

Man får vara svag ibland

Kanske dags att visa att man är lite mänsklig. Människor runt mig och även jag är van vid det positiva synsättet och styrka i varje andetag jag tar, men ibland kan alla brista. Annars vore vi inte människor. Och det går att ha en balans då med.

Allting har rullat på, livet har lett mot mig och nya utmaningar och positiva överraskningar har kommit för varje dag. Men jag ska erkänna en sak. Jag är rädd. Livrädd. Trots livets stabilitet, kan jag inte förneka att jag som person är skör. Något som ger en känsla för kreativitet - men även för mycket smärta. Jag har en längtan i kroppen, något form av hål som vill fyllas. Kanske med kärlek och förälskelse, jag vet inte. Trots att jag har så många runt mig, vänner, familj och bekanta, känner jag mig ensam. Det är en känsla som kommer över en ibland. Inte ofta, inte jämt, men ibland. Vaknade på morgonen och kände tröttheten stiga, så jag lade mig igen. Vaknade, lika trött igen, åt frukost och satte mig vid datorn. Det är sömnighet och fysisk matthet, men framför allt en känsla av utdränering (blogspot accepterade inte den stavningen, men det skiter jag blankt i, pytsa). Tomhet. Det positiva i det hela är att det sista jag vill är att skada mig. Lockar mig inte det minsta. Avskräcker mig snarare. Tänker inte höja någon medicin heller - jag har bestämt mig för att bli av med dem helt - och där står jag kvar. Såna här tomrum kan inte fyllas med mediciner, avtrubba snarare men då är jag hellre ledsen.

Slog mig ned i köket, sade några meningar till mamma (bland annat "om jag gråter snart gör jag det för att jag vill") och sen grät jag. Inte av sorg egentligen. Kanske av förvirring, rädsla. Rädsla att förlora allt jag byggt upp. Den rädslan kommer jag kanske få leva med. Lära mig hantera. För samtidigt som den smärtar, är det en spärr. Ett hinder att falla längre. Ett sätt att kämpa. Jag är positiv som person, kommer alltid vara, men jag märker att ibland mår de mest positiva som sämst när det verkligen faller. Men man får falla. Jag får falla. Jag faller, ligger där ett tag, gråter, blir irriterad, svär högt, skrattar av nervositet, och någonstans där får jag ta att resa mig igen. Att ge upp är aldrig en lösning. Och hade jag någon gång verkligen gett upp, hade jag inte funnits här idag. I grunden vill jag leva, har alltid velat gjort. Jag älskar livet. Samtidigt har jag blivit sviken, och vid såna tillfällen vill man kanske ge upp för att hämnas på livet. Eller något. Jag vet inte. Något jag vet är att jag aldrig kommer ge upp. Det har jag lärt mig för mycket för att göra.

I fredags träffade jag A i stan och åt lunch, efter att jag varit på sången. Sången gick bra, fasen vad skönt det är att sjunga. När jag och A sedan ätit, tog vi oss hem till henne och pratade, skrattade, var lite galna, åt igen och bakade kladdkaka. Vi såg på X-faktor och Gustavsson 3trappor (humor på hög nivå), och pratade tills klockan slog halv två. Då sov vi. Tänk vad tiden går fort när vi ses. Fina du. Dagen därpå vaknade vi sent, åt frukost och pratade massor mer. Vid halv fem började jag min resa hem, på vägen kände jag någon lustig känsla i kroppen. Kanske började rädslan där. Samtidigt var det skönt, nästan som att jag var hög. Väl hemma blev det "så mycket bättre" och soooooooova. Det har varit en bergochdalbana-helg med väldigt mycket skratt och väldigt mycket gråt.

Den här gången tänker jag inte klistra på ett leende och kämpa mig upp direkt, jag behöver vila och tycka synd om mig lite grann. Det sistnämnda är jag inte så bra på, men jag har bestämt mig för att jag måste få det när svagheten knackar på. Det är inte svagt att vara svag. Alla har styrka och svagheter, båda är viktiga för att bli fulländad, tror jag.

Jag ligger på marken ett tag till, gråter och svär, sen minsann är det andra tider!

Ljus och kärlek, Yasmine

torsdag 22 november 2012

Innehållet av tre dagar, och några ord om en irritation som kommer leda till förbättring!

Tre dagar har gått utan information om mitt mångfacetterade liv på blogginen. Det har gått lite upp och lite ner och lite upp igen. Småsaker kan ge en väldig ängslan, stunder då man brister i sin säkerhet i livet. I såna moment försöker jag hitta tillbaka till känslan av styrka och konstruktiv kontroll. Låta mig falla, och resa sig igen.

Dag 1, tisdag...

Simmade 1000 längder, väldigt skönt. Svårt att minnas vad man gjort när man inte skriver om det, haha.

Irriterade mig över något jag alltid irriterar mig på när jag möter det på internet, men irritationen har blivit väldigt konstruktiv och drivande. Nu när jag vet att jag kan påverka till det bättre. Har skrivit om ämnet en rad omgångar tidigare, tänker inte gå in på det för mycket. Men ni vet kanske hur mycket triggande texter och bilder öppet uppfläkta på internet, upprör mig. Jag vet inte riktigt om personerna förstår hur negativt de påverkar andra unga tjejer. Jag blir inte triggad, inte längre. Inte det minsta faktiskt. Men jag vet hur jag tidigare, och hur andra unga tjejer, reagerar negativt på tävlingen som pågår. Hela grejen är så sjuk att jag måste sätta mig ned och andas några minuter. Det är faktiskt inte så konstigt att så många unga mår dåligt - som det ser ut idag bland unga tjejer och killar, hur de faktiskt påverkar varandra. Inte alltid, men med egna ögon ser jag att det är vanligare än man tror.

Det är bland annat detta jag vill föreläsa om. Hur vi kan undvika triggande, romantiserande och identifierande beteenden. Även då en handling inte direkt beskrivs som romantiserande, är det inte svårt att räkna ut vad det egentliga syftet är. Det är skrämmande. Vad får en ung människa med hela livet framför sig ut av att fläka ut all destruktivitet öppet och faktiskt dra ned andra i närheten? "Jag vill visa hur man inte ska göra", jo visst, sure, det fungerar ju också. När jag någon gång läste ordet "du är verkligen en förebild!!!!" skrivet av någon till någon annan, börjar jag fundera på om det är jag som är tokig. Eller... sen när är man en förebild när 9/10 som sett en text om "hur att självskada eller överdosera" sedan lägger upp en bild själva, på samma fenomen?

Blir psykiatrin den psykiatri jag vill föra fram - existerar inte detta om några år, då ingår det i behandlingen att motverka sådant beteende. På avdelningar är det ingen som protesterar om 3 tjejer sitter i ett hörn och diskuterar mediciner, sjukdom och diagnoser i syfte att porträttera sig som sjukast. Läkarna är ibland till och med värre själva. Hade jag fått önska, hade det varit en regel att det inte blir destruktivt prat. Att skada sig förbjuds och bestraffas, men när personer sitter och planerar en självskada är det ingen som rör ryggen. Jag har en viss aning om att många skulle säga emot mig här, men det är nästan så att jag tycker att man inte ska låta två inlagda personer umgås, om man ser att de främjar negativt och destruktivt prat hos den andre. Bara en tanke.

Dag 2, onsdag...

Träffade PK på teamet klockan 2, vi pratade en massor om utbildningen. Jag berättade vad vi fått lära oss och vad jag kan ta med till mitt eget arbete. Till sist pratade vi om vad som händer härnäst på våra möten, och bestämde oss för att dela upp följande 3 gånger så här:
Omgång ett - prat om färdigheter i föreläsning, hur man kan forma övningar, stenciler och powerpoint-bilder på en föreläsning, följa upp en debatterande text jag skrivit till media och lite annat.
Omgång två - första delen av föreläsningen, nu ska jag alltså ha en färdigskriven föreläsning.
Omgång tre - sista delen på den färdigskrivna föreläsningen.

Efter PK-samtalet, väntade jag en timme i väntrummet, och sen träffade jag K. Vi pratade lite om utbildningen vi med, om ett viktigt ämne som är ganska relevant (ligger lågt med vilket ämne) och om en heh, rolig grej som hänt efter lite omfördelade kemikalier. Kan säkert berätta mer exakt någon dag, så länge får ni undra ;)

Efteråt åkte jag och pappa hem och jag spenderade kvällen med lite andlighet och healing. Kändes bra att ha fått öppna upp kanalen lite, behövde nog det. Så jag kunde somna gott sen, men ett helt annat lugn.

Dag 3, torsdag...

Idag har jag kort och gott simmat, läst igenom boken och skickat ett viktigt mail. Boken ja, det blev lite luddigt - självbiografin alltså! Har fått ett bättre grepp om vad som behöver förändras, så nu ska jag försöka skriva upp alla delar jag vill få in i berättelsen som jag missat, skriva in mer detaljer och få klart slutet. Sen är det klart! Känns oerhört spännande, och jag vill parallellt med skrivandet utöka kontaktnät och påbörja (h)järnkoll-arbetet, troligen ger det mycket till en potentiell utgivning.

Nu tänkte jag äta något litet och borsta tänderna!

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 19 november 2012

Privat humor och lite snack om helgen

Ja men se! Här var hon igen! OTROLIGT!!!

I alla fall, har inte hunnit skriva så mycket i helgen, har varit rätt fullt upp. I lördags kilade papps och jag hem till farmor och farfar för att fika och prata (och föreläsa). Var hungrig som en get, och åt lite mackor (intressant info, etc), sedan drack vi kaffe och pratade i flera timmar. Berättade om utbildningen, privata angeläääägenheter och allmänt om livet. För er som nu var intresserade. Resten är

- hemlighetsstämplat -

Jag och min familj är väldigt privata. VÄLDIGT. Privata. Folk vet knappt var vi bor.

För att förtydliga lite innan detta släpps som ett inlägg, har jag tagit lärdom om utbildningens information om sociala medier. ALLT syns. ALLT. En gång på internet, alltid på internet och så vidare.

Det var alltså ett skämt det här med familjen privat. För er som inte förstod. Ett skämt.

Jag har konstig humor.

NU FORTSÄTTER VI! Neeeeeeeeeeeext.

*smart utfyllnad*

När vi bestämt tid med M3, hann jag föreläsa och bli filmad av farfar. De gav mig feedback och tyckte det var bra (hoppas jag, uppfattade det så i alla fall), och vid ja-vad-fan-nu-klockan-än-var, åkte jag och papps till Bro. Vi pratade igenom föreläsningen på vägen och jag fick bra konstruktiv kritik. Så nu ska jag öva på att få ihop en mer naturlig början!

Vid Bro hämtade vi upp M3, och åkte hem till mig. Lagade mat och såg på L-word hela kvällen, inklusive väldigt mycket snack som vanligt. Så mycket bättre, såg vi på också, Magnus Uggla är ju min barndomsidol. Har ett minne från min typ 5-års (?) dag, då jag dansar i vardagsrummet till hans speciella texter. Förstod nog inte hälften, men jag sjöng med i alla fall.

På söndagen hann vi vakna, äta, göra oss i ordning och se lite till på L-word (sista säsongen ever!!!), innan M3 skulle hem. Jag tog det mest lugnt resten av dagen, åt middag med pappa på kvällen och kikade på Beck. Idag tränade vi på morgonen och åkte till Uppsala (teamet) för musikgrupp och ännu mer musikgrupp. Gick faktiskt jäkligt bra idag och vi hade riktigt roligt. Pratade med A som jag ska träffa i helgen! Efter att jag kommit hem och ätit, har jag mest suttit här och kollat på TV. Pratade med F nyss!

Det har varit en väldigt bra dag, och jag är glad. Gårdagen var lite sämre, kände mig allmänt olustig och nere, men det ger bättre kontraster när det blir bättre, så det så! *positivt tänkande, hurthurt* Imorgon får det bli en hemma dag, gör nog lite smycken och skriver på boken. Det behövs såna dagar.

Nu ska jag sova! Kärlek, Yasmine

lördag 17 november 2012

Hemma från två underbara dagar med (h)järnkoll!

Nu är jag både "äntligen" och "tyvärr" redan hemma från (h)järnkoll-utbildningen. De två sista dagarna är över, och jag är numera attitydambassadör! Med andra ord, jag kan strunta i det faktum att jag är sjukskriven när jag pratar med vissa och istället säga att "ja, jag arbetar, jag är redaktör och föreläsare!". Känns grymt jävla bra, för att vara helt ärlig. Nu är det dags att förändra i världen! Nja, lite storhetsvansinne och en stor del sanning.

Anlände på zinkensdamm klockan kvart i tio i torsdags. Kramade om några kära återseenden i dörren, och lämpade av mina grejer. Sen var det dags för presentation! Vi fick samtala i hela gruppen och gå igenom viktigheter, sedan började workshop nummer ett. Jag hade valt "möta grupper/föreläsa" och fick lyssna på en föreläsning om föreläsning (^^) av en "gammal" attitydambassadör. Väldigt intressant, dock fattades det tid så vi hann inte öva alls. Kändes trist, men jag tror ledarna fick en funderare och använder kanske mer tid nästa gång. Väldigt intressant var det ändå, även workshop nummer två, - media. Vi fick berätta om våra mediavanor, där jag lustigt nog hade samlat på mig lite att berätta, men ack så nödvändig workshopen var! Jag lärde mig supermycket, om hur man på bästa sätt framställer sig i media, vad man ska tänka på och vad man ska vara försiktig med. Kändes väldigt relevant och viktigt att få ta del av hennes ord, och det blev lite skratt också.

Efter workshop och lunch och workshop igen, fikade vi, pratade mer, och mitt minne säger att vi kan ha haft någon ytterligare samling innan middagen. Mycket prat med intressanta människor med inspirerande historier man fick ta del av, och berätta om sin egen. Maten var återigen supergod och efter middagen lyssnade vi på musik av tre deltagare. Just det! Innan middagen pratade jag med föreläsare för gruppen "möta grupper" som hade tid att prata med de som ville. En timme satt vi själva i rummet, T och jag, och gick igenom min föreläsning och lät henne ge mig massor av viktiga tips och tankar. Var ett privilegium verkligen. Gick till mitt rum åtta, ringde 3 samtal, duschade, såg på TV och sov.

Nästa dag fick vi veta en hel del mer matnyttigt om hjärnkoll, vilket var väldigt nödvändigt. Vet ju på ett ungefär, men det är svårt att minnas allt, så det fick bli en uppfräschning (... heter det ens så?) uppfriskning... refresh... äsch! Ni fattar! Vi växlade vem som hade ordet, lyssnade till nationella hjälplinjen och en hel del annat. Till sist fick vi berätta en del av vår historia i grupper, och det var väldigt nyttigt. Feedback och ännu mer gripande historier. Efter lunchen var det bara ett par timmar kvar, då vi hade en sammanfattning och givetvis - fick vi veta vad som händer nu! Information om hur man går tillväga, kontaktuppgifter och helt enkelt, några avslutande ord som samtidigt blir en ny början. Vid tre kramade vi om varandra och jag och T, en superfin deltagare, gick tillsammans mot bussen, som vi tog till södra station. Vi satt på ett café och pratade om väldigt intressanta saker, utan att säga för mycket blev jag väldigt klok på vårt samtal. Dock gjorde det att jag missade tåget, men jag tog nästa fram till bro där pappa hämtade mig. I bilen fick jag berätta allt, och väl hemma åt jag middag med mamma och hennes vän. Vi hade supertrevligt! Efter några timmars TV-tittande och ett trött samtal med F, somnade jag.

Har vaknat, ätit, sovit, vaknat och gjort mig i ordning - så nu ska jag och papps åka till farmor och farfar för att fika och redovisa lite föreläsning, sen kommer M3 för sleepover. Ska bli super.

Sammantaget ett jättebra avslut på veckan, och det blev faktiskt inte jobbigt någonting på utbildningen. Bara positivt, kanske någon småsak. Jag klarar det! äntligen. Tiderna då heldagar borta blev jobbiga, är försvunna. Det är något jag verkligen ser med tacksamhet.

Ciao! <3

Yasmine

onsdag 14 november 2012

(H)järnkoll - utbildning dag 4-5!

Hinner skriva ett litet inlägg innan jag ska sova!

Igår fick de bli simning, simmade 1000 meter (ja, för att skryta lite, hehe... he). Och en jäkla massa arbete, inom föreläsningen! Gjorde några punkter på min förra lista och skrev en ny över det jag behövde göra idag. Nu är det i princip klart. Kikade även på en dokumentär på tv3play, "från helvetet och tillbaka" hette den. Handlar om tre kvinnor som varit med i 3 fruktansvärda mordhistorier - men lyckats fly. Jag grät som ett litet barn, förstår mig inte på människor i såna lägen. Det finns så mycket ondska. Dessutom har jag hört 2 av historierna när de gick på TV för flera år sen, då de blev väldigt uppmärksammade. Hade definitivt inte glömt dem.

Idag tränade vi på morgonen, jag och mor, sen åkte jag buss till Uppsala för att träffa A i ett par timmar. Vi åt vego-burgare och ostkaka (jaja, vet, det är just den dagen idag!) och pratade på som vanligt. Supertrevligt as usual! Skrattade gjorde vi med, trore' eller ej.

På kvällen har det blivit att packa, äta och plugga. Imorgon är det dags. Utbildning nummer 2! Kommer vara borta tills på fredag eftermiddag, känns så oerhört spännande. Att få utöva föreläsningen praktiskt, och att få träffa alla igen.

Jag ger lite reklam för (H)järnkoll, och så hörs vi igen på fredag!

Kärlek, Yasmine


OH YEAH!

Snart händer det!

måndag 12 november 2012

Jag är kär, i livet typ. Snart måste det gå att hantera.

Det har varit en rätt lång dag idag, men jag har fått mycket gjort!

Åkte till teamet och var framme 12, då jag pratade med PK. Vi började filmningen på en gång; hon satte upp kameran och jag förberedde mig inför en kort föreläsning. Hade tränat i alla fall en del, dagarna innan, men var inte alls säker på hur det skulle gå. Fanns en del jag behövde träna på tills idag. Då jag väl stod upp rullade allt på, jag kom ihåg det mesta och hade tänkt på de saker jag behövde träna mest på. Det vi konstaterade var att det enda jag behöver träna lite extra på är att vara mig själv, och vara naturlig. Det ska jag verkligen försöka tänka på. Det kommer ju också gå lättare om det är fler som sitter i publiken, då det blir mer naturligt att kika runt i rummet. PK meddelade att E, läkaren, ville att jag skulle ha en kort föreläsning på ett läkarsamtal snart, vilket känns väldigt spännande. Det går verkligen framåt det här. Och på torsdag är det dags för utbildning nummer 2!

Efteråt hade vi musikgrupp. Var lite allmänt borta då jag bara hade hela föreläsningen i huvudet, men efter ett tag gick det bättre. Vi hade en ny person med, och jag tyckte vi körde på bra med alla låtar. Det blev dock bara en timme, då musikD inte kunde stanna längre. Efteråt pratade jag med fina A, sen åkte jag och mamma till curves och tränade. Var faktiskt skönt att få komma igång med träningen igen.

Hemma har jag tagit det lugnt, ringt ett samtal till M3 (som var allmänt tröttfnissigt), duschat och ätit. Ska försöka komma igång med del 2 på boken, men det får bli efter utbildningen. Idag ska jag vila, och på tisdag och onsdag får det bli all fokus på föreläsningsträning.

Jag känner verkligen i hela mig hur den avdomnande känslan börjar försvinna helt. Jag känner verkligen alla känslor till max, vilket jag inte gjort på flera år. Jag är arg, glad, ledsen, irriterad, lycklig och kär på samma gång - vet inte i vad och vem, men känslan finns där. I livet kanske. Till en början är det svårt att hantera, men jag tror att det här blir en ny tid för mig. En tid för verkliga känslor. Känslor som kan leda till större lycka, och inre lugn.

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 10 november 2012

Först gjorde jag det här och sen gjorde jag det här och sen gjorde jag...

Hali halå!

Strax börjar "så mycket bättre" men några rader hinner jag allt skriva. Åkte till Uppsala igår, först för att sjunga. Det gick faktiskt bra, vi hann med rätt många låtar. Nästa vecka är det utbildning på fredagen, så jag hann säga att det tyvärr får bli blankt med musiken då. Efter musiken åkte jag till Uppsala för att träffa S ett tag. Vi gick en liten promenad och åt sushi, samtidigt som vi pratade. Efter ett par timmar tog jag bussen till A. Vi drack kaffe och pratade tills vi plötsligt kom på att klockan var fyra, och sista bussen hem gick kvart över fem. Men vi hann till sista! Åkte direktbuss hem och skrattade ungefär hela vägen. fniss. Vi är ju ganska bra på det, så att säga. Lite blickar hit och dit på bussen av passagerarna, men vad gör det om hundra år?

Väl hemma var vi hungriga, åt mat och satt sedan flera timmar i mitt rum och pratade. Det blev en bra pratstund om en del jobbiga ämnen, men jag tror det var bra att få ur sig allt. Tack finaste A för ditt stöd i mitt liv <3 Missade halva X-faktor men hann se Isak, dah man, som tur var. Bra som alltid. Vi pratade, skrattade och såg på TV till halv tolv, då vi kröp till kojs. För att lägga sig så tidigt var vi uppe sent idag, men vi hann prata och se på film innan A tog bussen hem. Vi såg en film om en pojke med uppenbar asperber som försökte hantera sin pappas död, supermysig. Inte för att det lät särskilt mysigt, but oh it was.

SERIÖST! Vad tråkigt jag skriver. Speglar mitt lite halvsega mående. Blir lite "först gjorde jag det och sen gjorde jag det och sen..." .Har dessvärre inte så mycket inspiration till bloggen just nu, men jag hoppas den kommer. Har en del ämnen jag vill skriva om, har haft så mycket annat bara. Man får ta en liten paus och invänta lite entusiasm eller något.

För att krydda upp detta inlägg från mega-tråkigt till bara tråkigt, lägger jag in en låt.


Det här gjorde seriöst inte inlägget bättre. GRÅTTGRÅTTGRÅTT. Jaja, nostalgi och gammal klassiker, enjoy...

/Trött_tjej92

torsdag 8 november 2012

Livet kan vara härligt trots lite seghet!

Nu är det tamejsjuttsingen dags att skriva igen! Bloggen har varit lite på standby de senaste dagarna, men jag ska försöka komma igång igen.

Igår var en total seg-dag utan dess like, Zzchnark. Blev en liten paus i min må-bra-het så att säga, allmänt orolig och trög, utan den minsta inspiration. Inte det bästa när man har hur mycket som helst att göra. Hade mest ork att veva fram och tillbaka ur olika sidor på ccccybernätet. Men jag tillät mig vila, lade mig i sängen sju och slumrade till fram och tillbaka tills klockan var tio. Då åt jag ett päron (intressant info), borstade tänderna och sov (inte), utan vevade fram och tillbaks i sängen istället, innan jag till sist lyckades somna. Drömde en himla massa sjuka saker, jorden gick under på grund av ett gift som spred sig i himlen och gjorde att alla fåglar samlades som en svart massa, och det här skulle jag alltså se i min sömnighet!!!! Inte lätt att leva inte, i alla fall inte när sover. Nevermind. Blinkblink.

Idag sov jag till 10, åt två mackor som jag inte var det minsta sugen på - men glad är jag för det! Man ska tänka positivt, etc, etc, osv. Gjorde mig i ordning och tog mig till staden Stockholm där jag träffade M... måste bli M7 i ordningen, verkar vara en populär bokstav det här. Vi letade runt efter ett café i halva stan, en trevlig promenad blev det. Till sist hittade vi ett ställe där vi slog oss ned, och pratade i flera timmar. Supertrevligt verkligen! Vi har många liknande tankegångar. Helt klart en lyckad dag, och jag lyckades till sist bli av med segheten. Hemma har jag ätit (9 timmar senare, hungrig) och gjort lite nytta.

Imorgon ska jag träffa S och hennes vän A i staden Uppsala efter min sånglektion, mys! Och så kommer A med mig hem för sleep-over. Slutsats efter två dagars seghet - livet är allt bra härligt ändå! Nu ska vi leva loppan, tjohoo. Dags för mig att borsta tänderna och lägga mig för natten.

Godnatt!

Ljus, Yasmine

tisdag 6 november 2012

Tack för att jag äntligen vill vara jag

Idag skriver jag i trötthetens och sömnighetens tecken, nog om det, ville bara förvarna!

Igår tränades det på morgonen, sedan åts det och åktes in till Uppsala för samtal med K och musikgrupp. Blev lite ändringar i schemat, men det rättades till i slutändan. Fick en fruktansvärd smärta i mitt ena öga på vägen, ett hårstrå eller något måste det varit, men fanskapet gick inte bort! Irriterande.se. Blinkade och grät hos Kiki, eller ja, ögat grät. Vi pratade om föreläsandet, och så berättade jag för första gången ordentligt om starten med Diktatorn. Hur det kändes och vad jag upplevde som liten. Mycket har det förstört, men samtidigt blev det ett försvar från en ännu mörkare verklighet, att lyssna på honom.

Efteråt var det musikgrupp, vi sjöng lite nya låtar, eller såna som de andra sjöng för länge sen. Det var roligt, bokstavligen, då jag fnittrade sönder mitt inre på fikastunden. Något har hänt, så är det bara. Jag känner känslor jag inte upplevt på väldigt länge. En märklig men härlig känsla. Efter musikgruppen pratade jag med A en stund, sen åkte vi hem. Hade helt glömt bort min nageltid, trots påminnelse, så en halvtimme innan fick jag snabba mig på. Nageltid, alltså manikyrtid, ni behöver inte vara så trögfattade, det var väl självklart vad jag menade????? Skämt åsido. Fick mina naglar gjorda på lite mer än en timme, väl hemma fick det bli lite datorsittande och mycket övande inför föreläsningsredovisningen som var idag.

Idag fick jag gå upp tidigt och åka till teamet för att filma (läskigt) min redovisning. Det är bara jag och PK (som jag nu vet börjar på K) som ska och har sett den, så den måste inte bli perfekt på något sätt, men det är en smart metod att veta vad man ska förbättra. Så jag samlade mod, ställde mig framför kameran och började föreläsa. Det gick nog bra för att vara en start, men mycket kan förbättras, och det försökte vi fundera över också när vi såg resultatet på teven. Har nedskrivet en hel del tips nu, som jag ska använda mig av i veckans fortsatta arbete. Nästa vecka ska jag öva igen, och se om jag utvecklats.

Efter samtalet med PK K handlade jag och mamma lite snabbt, sen åkte vi hem och jag har suttit här, tagit en dusch och ätit lite. Det är snart dags för SHEDO-arbetet, och jag tänkte sno en tanke härifrån att skriva om. Vad, får ni se!

Har varit en rätt bra dag, trivs med den nya mer friska och jag-aktiga känslan. Tanken på att jag snart kommer vara utan mediciner helt är en fin och väldigt bra tanke, jag längtar. Nu kommer jag komma fram. Och jag vill faktiskt vara jag, idag. Jag, och ingen annan än den jag är. Jag är tacksam för att jag äntligen känner så. Tack.

Värme och kärlek, Yasmine