Kanske att jag fått ett svar, en betydande insikt - detta handlar om begreppet "komplex traumatisering"

I perioder har det funnits där, tankarna, funderingarna över hur saker blivit. Detta år har jag mer och mer sett hur pusseldelarna passar ihop, jag har förstått min livshistoria. Jag har sett mönster. Av en slump hamnade jag för ett par dagar sen på en internetsida, efter att ha googlat runt på internet. Det väcktes något inom mig. Och plötslig insåg jag ännu mer.

Jag hamnade här. Jag brukar irritera mig på allt för mycket prat och fokus på diagnoser, och gillar inte att vara "stämplad" med en diagnos, men när jag började läsa den här sidan väcktes ett ljus och jag tänkte "aha!".

Sidan är en wikipedia-skrift om "posttraumatisk psykos". Min syn på det mesta jag upplevt har varit inriktad på andlighet, men det förklarar inte allt. Det finns upplevelser och känslor jag haft under de senaste åren, jag inte vet var de kommer ifrån. Jag har löst läst och hört om dissociationer och att PTSD kan skapa röster, men då jag läste om posttraumatisk psykos (som även kan kallas "hysterisk" eller "dissociativ" psykos) var det som att läsa om mig själv.

(Det som är skrivet i kursiv text är tagit ifrån wikipedia)

Posttraumatisk psykos

En hysterisk psykos kännetecknas framför allt av att den är reaktiv: den uppkommer i direkt respons på extrem stress eller ett trauma hos personer som redan lider av ett dissociativt sätt att hantera livsproblem, det vill säga genom att olika delar av personligheten, upplevelser eller medvetandet inte kan integreras. Detta kan yttra sig i amnesi, transtillstånd, derealisation, [...] depersonalisation och andra förändrade upplevelser av identiteten.  

För er som inte vet vad dissociation innebär kan läsa mer här, kort förklaring lyder "dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik". Under korta och ibland längre perioder (15 minuter - ibland 4-5 timmar) har jag tidigare helt kunnat förlora mitt medvetande och har då varit okontaktbar, stirrig och fått minnesluckor. Idag förstår jag att det varit ett mänskligt försvar som löpt amok, på grund av traumatiseringen. Jag har även haft perioder då jag haft en icke-sammanhängande och overklig bild av omgivningen (derealisation) eller mig själv (depersonalisation), vilket jag tidigare inte haft ett namn på. Det startade i samma veva som jag började förtränga traumat, vid 13 års ålder.

Vid hysterisk psykos förekommer hallucinationer. Till skillnad från schizofrena hallucinationer, är de dissociativa hallucinationerna klart präglade av tidigare trauman; genom hallucinationerna återupplever personen sina trauman. Hörselhallucinationer överväger, men också synhallucinationer förekommer (vilket sällan förekommer vid schizofreni).

En person med hysterisk psykos är social på ett sätt som schizofrena personer sällan är; den känslomässiga  avtrubbningen och bortfallet av känslomässig respons saknas, och personen är som regel känslomässigt kontaktbar stundvis, och kan i viss mån kommunicera om sina trauman. Det förekommer att personen senare glömmer de förtroenden som givits under psykosen. Vid transtillstånd brukar personen ha en stirrande blick, men när transen hävs är personen kapabel till mental närvaro.

Jag har länge undrat varför jag hört vissa röster under perioder, och förklaringen till det var schizofreni. Samtidigt kunde inte den diagnosen förklara sättet jag hörde röster på, och jag ser nu att många märkliga syner och röster är direktkopplade till traumat.

Hysteriska psykoser är kortvariga, sällan varar de längre tid än tre veckor. Dock kan psykoserna återkomma med korta intervall om livssituationen eller terapeutiska samtal framkallar dem.

Det är alltid samtal om/känslor associerade till traumat, som orsakat de värsta perioderna.

En hysterisk psykos behandlas med psykoterapi, inte med neuroleptika (vilket kan förvärra tillståndet).

I 6 år har jag tagit neuroleptika, i 3 år utan bearbetning. Har alltid undrat varför det inte bara inte hjälper utan till och med blir värre. Kanske har jag förklaringen?

------------------------------------------

Då jag läst om detta, sökte jag vidare. Som det ser ut nu har jag diagnosen PTSD/posttraumatisk stress, då det är den enda lämpliga diagnosen som finns i svensk diagnosmanual (så jag läst det). Till viss del har jag kunnat känna igen mig i den problematiken, men det har funnits känslor och upplevelser utöver detta, som jag inte kunnat placera. Och så hittade jag information om komplex PTSD. En diagnos som fångar in alla dessa obehagliga upplevelser bättre. En diagnos som ännu inte finns som diagnos i Sverige, enligt diagnoskoderna, men det diskuteras och övervägs.

Komplex traumatisering / C-PTSD

Läs wikipedia-artikel om detta här. Utdrag:

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. (Forskare) definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.

Kliniker och forskare har funnit att den nuvarande PTSD diagnosen i DSM-IV inte omfattar de mycket allvarliga psykiska symtom som uppstår när en människa utsätts för kroniska trauman. Judith Herman, professor vid Harvard, har därför föreslagit att komplex PTSD införs som diagnos i DSM. Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster anses känneteckna komplex PTSD. 

Symptom

Medvetande: dissociation, depersonalisation

Självuppfattning: skam, hjälplöshet

Uppfattningar om förövaren: kan ta form av rädsla eller sorg, men personen kan även identifiera sig med och försvara förövaren.

Relationer med andra: undvikande, personen kan isolera sig, försöka bli räddad eller återupprepa trauman genom att söka sig till nya förövare, reviktimisering

System of meaning: hopplöshet

Behandling (utdrag)

Många menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.

Läkning av komplex PTSD innebär att människan utvecklar sin förmåga att reglera känslor och trösta sig själv, att hon klarar att vara närvarande istället för att dissociera, att hon förvärvar en trygg anknytning och upplever att hon är värd att älskas och förmår att älska/skapa goda relationer. Många behöver även hjälp för att integreras, att hitta eller återerövra en plats i samhället. Både terapeut och klient behöver förbereda sig för ett maraton snarare än ett kortdistanslopp. Prognosen är emellertid god om arbetet får " ta så lång tid som det tar". Det är med andra ord viktigt att människor som lever i svåra tillstånd pga komplex traumatisering får en längre sammanhållen behandling.

Aktuella utbildningar som ges av APA lyfter fram att Komplex PTSD är ett komplext tillstånd som kräver komplex behandling. 

Jag tycker detta är väldigt, väldigt intressant, och ger mig mycket svar. Jag hamnade på en blogg med en tjej som lider av C-PTSD, som uttrycker många av mina tankar kring psykisk sjukdom. Är inte detta snarare en naturlig reaktion på en onaturlig livssituation, att utveckla dessa sorts problem? Bör det inte snarare kallas "psykisk skada"? Jag läste även att många som egentligen lider av detta, får andra diagnoser, som bland annat personlighetsstörningar och schizofreni (likt mitt fall). Jag fann ett oerhört givande forskningsprojekt angående psykos, dissociation och trauma då jag fortsatte min sökning på google, och detta vill jag också gärna dela med mig av. Dock delar jag upp dessa insikter lite, och fortsätter på del 2 så fort jag får tid. Ska även diskutera med min psykolog kring detta.

Jag börjar förstå helt och hållet hur jag fått alla diagnoser och sjukdomar hit och dit. Det är egentligen bara symptom på ett sätt att hantera en ohanterlig kris inom mig. Ett sår, jag inte fått bearbeta. Jag tänker att det inte hade blivit en sådan dans mellan liv och död, om psykiatrin förstått i tid. Men jag tänker inte älta, utan går nu vidare. Men jag vill veta vad som egentligen har varit, och det tror jag att jag börjar närma mig nu, den insikten. Snart kan jag lämna det gamla bakom mig helt, och fortsätta på min resa. Min resa mot ett liv helt utan kedjor.

Värme och kärlek, Yasmine

(Edit: inte till förvåning, läste jag att självskadebeteende även är vanligt vid denna sorts problematik, och kan ofta leda till en felaktig borderline-diagnos)