OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö, del 1 - min historia

Efter mer än ett halvår tänkte jag nu lägga in min fortsättning på serien "OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö", alltså del 1 efter inledningen. Jag länkar här till inledningen jag lade upp i somras för er som vill läsa: http://inthelandoffairys.blogspot.se/2013/07/ocd-funktionshinder-och-mobbning-bland.html

---------------------------------------

Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.

I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.

När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.

Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.

Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.

Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.

I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.

Fortsättning följer. Ta hand om er.

Yasmine

OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö - inledning

Ett ämne jag brunnit för, brinner för och förmodligen alltid kommer brinna för - är utsatta barn i skolmiljö. Som jag tidigare i bloggen nämnt ett flertal gånger, är ämnet "mobbning" något jag starkt berörs av även nu, när det gått många år sedan jag själv blev mobbad. Det finns få saker som kan få mitt inre att rivas upp och mina ögon att tåras så mycket, som när jag läser en artikel om ett mobbat barn. För mig är det ingenting empatiskt som känns på ytan, utan det letar sig in så djupt att jag ibland avstår för att jag inte förmår mig att ta in det just då. I framtiden, alltså långt in i framtiden (när jag bearbetat det svåraste bitarna klart) kommer jag förmodligen ha lagt biten om psykisk ohälsa, konsekvenser av trauma såsom PTSD, självskadebeteende och ätstörningar, bakom mig. Då är min del i det arbetet klart. Då kommer mitt fokus ligga på det barn jag en gång var, kanske kommer min sista bit i att bli hel och integrerad med mitt inre barn, vara att hjälpa andra utsatta barn. Både de som utsatts för mobbning, utfrysning och de allra svåraste delarna jag gick igenom i min uppväxt. Och vägleda skolan i hur man kan hjälpa ett barn som är utsatt.

I detta tema tänker jag lägga fokus på flera punkter. Tanken väcktes inte genom att läsa om just mobbning, utan att läsa ananke (ocd-förbundets) tidning som kommer några gånger om året. Där handlade det om att i skolmiljö lida av funktionshinder (de fokuserade på, och jag kommer fokusera på OCD, eftersom det är där jag kan hämta mina erfarenheter) och hur ett barn med funktionshinder behandlas, och bör behandlas. Mycket (för att inte säga allt, eller i alla fall det mesta...) av det jag läste, hur ett barn med OCD fungerar och hur det lätt kan bli bemött, stämde på pricken med min historia. Kände ett riv av konstruktiv upprördhet, och en känsla av upprättelse när jag läste. I mitt fall hade det antagligen inte behövt gå lika långt, om skolan gripit in. Jag använder artikeln jag läste som en eventuell inspirationskälla i kommande text, men främst tänkte jag berätta om mina tankar på mitt egna sätt.

Hoppas det kan väcka en och annan tanke!

Kärlek, Yasmine

Att man aldrig nöjer sig (särskilt när man har facebook)

Moment 22 kan både bli roligt och ångestladdat.

Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.

Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!

------------------------------

Bortsett från det har jag hunnit en del (eheh), jag har påbörjat boken på nytt (så skönt! nu är jag igång), klurat ut ett namn till min hemsida, promenerat, pratat i telefon och lagat nya vego-rätter. Och faktiskt hunnit njuta. Imorgon ska jag till Uppsala för sång och psykologsamtal, sedan ska jag eventuellt till Stockholm och träffa M3, J och P för picknick på söder och pubhäng. Om inte strejken blir av, vill säga. Hoppas på det bästa. Nu ska jag försöka starta min hemsida!

Ta hand om er, och kom ihåg - vad som är äkta framgång är det bara du som avgör, låt inte pressen få förstöra din förmåga att njuta av det lilla i vardagen!

Ljus,

Yasmine

Utsatthet och vården, del 2 - tankar och funderingar

Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.

Det var så jag avslutade gårdagens inlägg, med min historia om "utsatthet och vården". Nu tänkte jag belysa ämnet, ur en mer allmän synvinkel. Med mina erfarenheter i åtanke, bör en vårdpersonal alltid gräva i en persons förflutna?

Jag har hört och läst, specifikt angående en händelse i USA (om jag minns rätt?) att det funnits terapeuter som utfört hypnos lite väl vind för våg. Just den specifika händelsen gick ut på att en kvinna som länge mått dåligt, börjat drömma mardrömmar om sin pappa, och att terapeuten då bestämt sig för att "gräva" i hennes förflutna genom hypnos. Efter hypnosen drar hon slutsatsen att kvinnan utsatts för sexuella övergrepp av sin far under barndomen, och att hon därför är traumatiserad. Det blir rättegång, pappan blir utpekad som en förövare. Senare kommer det fram att hypnosen antagligen gjorts på felaktig grund, och att pappan är oskyldig, men han kommer alltid ha samma stämpel och kunde efter rättegången och mediaattacker inte leva ett normalt liv. Terapeuten anmäldes, men skadan var redan skedd.

Jag tror att ett stort andel av unga (och äldre) med psykisk ohälsa, har ett trauma i bakgrunden. Ett stort mörkertal kan lida av en komplex traumatisering. Efter mycket research och egna funderingar, börjar jag ana att en del som får diagnoser som ADHD och ADD, i själva verket kan vara utsatta. Det är viktigt att upptäcka ett trauma, kanske ännu viktigare att upptäcka pågående övergrepp. Men hur långt ska man gå för att ta reda på sanningen, med risken att sanningen är felaktig, att det inte existerar en utsatthet? Jag tror främst det handlar om personkännedom. Att använda magkänsla och sunt förnuft. Att redan i skolor lägga mer resurser på psykologer och kuratorer, som frågar. Frågar, och lämnar frågan öppen, tills eleven känner att den kan svara. Att skapa mänskliga kontakter, och tillit.

När du kommer till vården, även primärvården, kartläggs dina symptom. Även bland personer som söker för fysiska besvär, kan symptomen vara psykosomatiska och bero på stress. Stress från ett övergrepp eller misshandel, t ex. Fråga nummer ett, anser jag bör vara; hur ser din nuvarande livssituation ut? Vem lever du med? Hur ser ditt sociala liv ut? Hur ser din bakgrund ut, hur var din barndom, skoltid? Bara genom dessa frågor kan många sanningar komma fram. Även inom psykiatrin, kanske särskilt inom psykiatrin, borde dessa frågor vara mer regel än undantag. Problemet är kanske, att en traumatiserad människa inte alltid vet om det. Om minnena är förträngda, hur ska sanningen komma fram? Det är en väldigt svår fråga. Var lyhörd, lyssna, se tecken. Mer kunskap om trauma bör finnas inom psykiatrin, mer lärdomar om varningssignaler och tecken på utsatthet. Och tålmodighet.

När en patient uttrycker en tidigare utsatthet i ord, bör det inte längre vara svårt. Kommer en traumatiserad människa till och med till den punkten att hon berättar, måste orden tas på allvar. Insatser måste göras fort. Ingenting försvinner bara för att man bläddrar blad och försöker gå vidare, när det gäller ett komplext trauma. Det går inte att bara "lämna bakom sig, sluta älta". En komplex traumatisering har blivit inbyggd i personens medvetenhet. Personen kanske inte ens längre känner sig själv. Hen kanske aldrig haft sig själv, överhuvudtaget. Personen behöver byggas upp, formas.

En traumatiserad människa utan trygghet, behöver trygghet i vården. Otrygghet i vården skapar en re-traumatisering. Det var det som hände mig. En splittrad människa splittras upp på nytt. När en människa traumatiseras tidigt sker ofta eller alltid en splittring. Det kan se ut på olika sätt, om man talar om ämnet dissociation, finns det något som kallas "primär", "sekundär" och "tertiär" dissociation. Utan att gå in på begreppen för mycket, kan man säga att "primär" handlar om vanlig PTSD, "nutid" och "dåtid" splittras, människans "normala" person är inte sammankopplad, integrerad, till den "känslomässiga" personen, där traumat finns. Vid "sekundär" dissociation, som vid komplex traumatisering/C-PTSD finns det flera "känslomässiga" delar av personen. Man är splittrad så att olika delar av människan får ta hand om olika känslor, därav dissociationen. Vid "tertiär" dissociation delas även den "normala" personen av den traumatiserade upp, så att flera personligheter bildas. Detta kallas dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallat "personlighetsklyvning". Vid varje form av splittring, behöver den traumatiserade "integreras", delarna behöver alltså "föras samman" till ett. (det var den enkla förklaringen, den längre kräver beskrivningar av begreppen "ANP" och "EP", men det får jag ta någon annan gång).

För att integrera en person krävs specialisthjälp, och ofta många olika former av terapier. Den allmänna psykiatrin har inte mycket kunskap om detta, och tolkar ofta traumatiseringen och dissociationen som en psykossjukdom eller personlighetsstörning. En traumatiserad person ska inte lägga all fokus, 24/7, på att integreras genom hypnos, samtalsterapi eller ständig bearbetning av minnen, utan måste också bygga upp ett liv vid sidan av. Personen behöver hjälp att bygga upp en ny självkänsla, ett liv och en plats i samhället. En plats personen kanske saknat tidigare. Därför är det också viktigt för personen att inte ständigt bli påmind om traumat, psykiatrin bör inte ta itu med en komplex traumatisering genom att varje dag be personen prata om det och tänka på det. Då skulle dissociationen ta över helt. Det gäller att skapa en balans, och framförallt en tillit (!) mellan personen och terapeuten. Hade inte min psykolog varit den hon är, hade det kanske inte fungerat. Det handlar nästan alltid om kemi och hur man kommunicerar.

När en behandling är igång, måste det finnas tålmodighet och en trygghet hos den traumatiserade, att terapeuten finns kvar. Terapeuten måste gå in i arbetet för att stanna. Kvinnan som kom fram efter föreläsningen nämnde en viktig detalj; "många gånger är det för känslomässigt påfrestande för oss inom vården, att ställa frågan, att lyssna på den tunga historia patienten bär", och det stämmer! Vem som helst är inte ämnad för arbetet. Det är FÅ tror jag, som klarar av att ta emot en sådan fruktansvärd historia, och fortsätta sitt vanliga liv vid sidan av. De som vet att de inte klarar av det, ska heller inte ta sig an arbetet, men då måste den traumatiserade kunna få hjälp från någon annan, som kan hantera den biten.

Framförallt måste vården lära sig att lyssna, och inte blunda. Våga öppna ögonen och se att det faktiskt händer fruktansvärda saker därute. Många människor befinner sig i en inre kris, på grund av ett trasigt förflutet, men det finns hopp för var och en av de människorna. Bara du vågar lyssna. Bara du vågar finnas. Det vinner ni båda på. Skulle mer pengar läggas på rätt vård, skulle färre människor behöva slösa på resurser som bara förvärrar. 

Varför inte prioritera, och prioritera rätt?

Det var mina tankegångar för idag, det kommer säkert bubbla upp fler tankar och idéer, och ämnet kommer säkert återkomma, vinklade på olika sätt.

Och till dig som är drabbad - ge inte upp. Det finns hopp för dig. När du väl hittat rätt och är beredd på den tid det kan ta, kommer vägen planas för dig och målet kommer närma sig. Vi kan alla bli hela, bara vi låter oss finna kärlek i oss själva och i livet. Bara vi vågar tro på vår inre styrka.

Värme och kärlek, Yasmine

Utsatthet och vården, del 1 - min historia

Jag funderade lite på vad för ämne jag kunde tänkas vilja ta upp här i bloggen, och listade ut en del jag inte minns jag benämnt så mycket i det här sammanhanget. Nämligen "utsatthet och vården", hur du som utsatt (oavsett om det handlar om mobbing, misshandel, sexuella övergrepp eller något annat) blir mottagen och behandlad av vården. Jag tänkte belysa detta i det här temat. Jag låter det första inlägget berätta min historia, sedan tänkte jag berätta hur jag i allmänhet uppfattar vården och deras kunskap om utsatthet och trauma.

När jag föreläst på torsdagen för tre veckor sedan, kom det fram några för att ställa frågor, eller bara tacka. En utav dem misstänker jag arbetar inom vården, då det kunde tydas så på hennes frågor. Hon undrade om man som vårdpersonal bör ställa frågan "har du varit utsatt?". Jag hade då berättat om mina erfarenheter som utsatt, och hur det bemöttes inom vården. Jag tyckte frågan var intressant, och svarade rätt generaliserande. För, är det så att du alltid bör fråga en patient, om denne blivit utsatt för något? Nu är jag fortfarande försiktig med att berätta alla bitar av min historia, här. Så småningom kan det hända att jag öppnar mig mer, men i detta inlägg kan vissa delar skrivas lite diffust, för att inte säga för mycket.

När jag fick kontakt med vården för första gången, 2006-2007, fick jag genomgå en mängd fysiologiska undersökningar. Hörsel, syn, hals, balans, hjärna och ja - det mesta, undersöktes. Tillslut fick jag frågan "är det så att du känner dig deprimerad Yasmine?" och efter ett jakande svar, skickades jag till BUP. Genast fick jag fylla i ett depressionskattningstest, och berätta om mina lite udda vanor (tvång), vilket ledde till två konstaterade diagnoser och en remiss till en neuropsykiatrisk enhet i Uppsala, som arbetar med OCD och tourettes. Vid den tiden hade jag inga minnen av något trauma, det fanns lagrat i vad som var normalt för mig, och jag hade förträngt det som var övertydliga fel i min historia. Det fanns inget att berätta, men jag fick heller ingen fråga. Vi skattade och kartlagde mina symptom, och påbörjade exponering (KBT) mot mina tvångstankar. Jag fick vara ihärdig och pådrivande med att jag ville bearbeta mobbingen (det enda jag förstod inte var "normalt"), och tillslut avvarade BUP ett tillfälle då jag fick bedöma min ångestnivå då jag tänkte på alla negativa ord jag fått höra. Inte så pedagogiskt och hjälpande med andra ord, och vi fortsatte motverka tvången, som bara blev fler.

Historian med ätstörningar och självmordstankar har jag behandlat i andra inlägg, så det tänker jag inte fokusera på. Jag tänker förflytta mig till 2009, året då jag började öppna locket till mitt förflutna. Från en dag till en annan var jag inte mig själv längre, den jag trodde jag var. Jag förstod att denne person bara var någon jag blivit, efter år av hjärntvätt och andra svåra bitar. Det enda jag kunde greppa var att jag behövde prata om det, jag kunde inte hålla det inne längre, och pratade mycket och länge med framförallt min farmor och min mamma. Jag begrep nog någonstans att det var ett trauma, även om jag inte insåg att det var ett väldigt komplext trauma. Jag tog upp det med BUP medan jag kunde, för jag visste att vetskapen om vad som hänt höll på att få mig att falla isär ännu mer. Vid den tiden led jag av vad jag nu förstår, var konsekvenserna av traumatiseringen. Jag hade periodvis svårigheter eller oförmåga att tala och röra mig, och var totalt handikappad, det fanns inget liv i mig. Och jag försvann ständigt från verkligheten, något BUP ansåg vara psykotiskt.

Hade BUP haft kunskap om dissociation, hade de nu kopplat ihop ett och ett, när jag berättade. Men jag hann inte mer än att säga att något hänt, innan de bytte ämne. Antagligen till "hur psykotisk och sjuk" jag var, eller vilken medicin vi nu skull lägga till för att minnena (eller "vanföreställningarna") skulle försvinna. Jag uppfattade deras reaktion som att mitt förflutna var en illusion, jag var fortfarande förövaren, och inget offer. Det var mitt fel. Jag utvecklade fler röster och psykotiska upplevelser, vilket ledde till att BUP gav mig starkare mediciner, mediciner som gav ännu fler symptom. Sista gången jag bad om att få bearbeta, var i november. Jag hade skrivit ett långt brev där jag förklarade, fick höra att "brevet var bra skrivet". Efter att de tryckt upp ett papper i mitt ansikte där det stod att jag led av svår paranoid schizofreni, sade min läkare orden som fick mig att trasas sönder helt. "Vad du än har varit med om, har det ingenting med din svåra psykiska störning att göra". Det var mig det var fel på. Jag var störd, sjuk. Att en av de viktigaste personerna under min uppväxt/grundskoletid, tagit ifrån mig allt jag hade och lämnat mig skadad, hade ingen betydelse. För det var mig det var fel på.

Jag har många gånger undrat vad skadan gjort med mig, om jag inte kommit till min nuvarande psykolog. Om jag hade haft ett värdigt liv med innehåll, eller om jag inte levt alls. Min kropp hade stelnat till, fryst ihop, och min röst var obefintlig. Jag har någon gång sagt att jag tog en paus från livet just då, min person var aldrig närvarande. På mitt första möte med ungdomsteamet, rabblade jag lågmält upp mina symptom som ett mantra, medan BUP log och nickade stolt. På det andra mötet var inte BUP med. Jag tog chansen, eller snarare risken, att berätta. Jag sade att något hänt i mitt liv, jag behövde bearbeta. När ungdomsteamet då tog emot mig, fick jag min första bekräftelse från vården, att jag var på riktigt. Att jag fanns. Att det gick att hjälpa mig. Att någon ville hjälpa mig. Och jag kom dit. När jag läst om komplex traumatisering/C-PTSD, förstår jag att den mottagningen omedvetet gjorde allt rätt. De gav mitt liv en mening. Eller nej, de hjälpte mig att ge mitt liv en mening. Det gav mig nycklarna att bygga upp min person. De gav mig bekräftelse på att jag fanns, att jag hade ett värde. Jag fick hjälp att hitta nya vänner, aktiviteter, en passion. Samtidigt påbörjade vi vårt arbete med att kartlägga min historia, och lät mina minnen komma. Lät minnena uttryckas i ord.

Det var vid den tiden mindre jobbigt än man kan tro. Jag släppte aldrig barriären, jag grät inte, jag skrattade ibland, jag kunde prata ganska kallt om extremt svåra saker. Samtidigt började jag leva. Det var i och med ytterligare en destruktiv relation, som jag kom i känslomässig kontakt med minnena. Då brakade det igen. Hela 2011 splittrades jag sönder, vilket ledde till att jag var nära att inte överleva, rent fysiskt. Jag kom i kontakt med den slutna vården, där jag återigen fick uppleva vårdens brist på kunskap om utsatthet och trauma. En traumatiserad människa har vanligtvis ganska givet svårt att tala om traumat, och i mitt fall krävdes det mod att berätta. När jag väl berättade att jag hade minnen som störde, avdramatiserade jag, men lämnade ett moln av desperation, ett rop på hjälp. Antingen var de blinda, eller så ville de inte se. För istället för ett lyssnande öra, fick jag ett lugnande piller eller en kort pratstund om mina symptom.

Att bara veta idag, att någon skulle lyssna om jag ville berätta, att det finns en plats att kontakta om jag behöver intensiv behandling fokuserad på traumatisering, gör att jag finner en trygghet i att leva. Att jag vågar vara hel, för någon skulle fånga upp mig om jag skulle falla. Jag har gjort ett val i att lämna traumat utanför mitt liv en period, det kan handla om månader eller till och med år, för jag kan leva med barriären jag byggt upp. Går jag inte in på mitt förflutna för mycket känslomässigt, är min yta och en bit in i min kärna, hel. Jag kan leva ett relativt normalt liv, ett värdigt liv, jag är lycklig. En dag kanske jag tvingas bearbeta, för att göra ett avslut en gång för alla, men jag är inte där än. Jag vill leva lite först. Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.

Det var den delen av detta ämne, som visar hur det såg ut i mitt fall. Men hur ser det ut numera inom vården, hur bemöts traumatiserade och tidigare utsatta? Hur bör de bemötas? I vilken omfattning kan man gräva i en persons förflutna? Jag tänkte berätta lite om mina tankar och idéer kring detta imorgon. Då kommer del 2.

Så länge, ljus till er. Ni är inte ensamma.

Yasmine

Här behövs lite skratt

Halloj!

Nu sitter jag på min fåtölj, min standardplats i mitt rum. Läget är under kontroll, skrev ett väääääldigt jobbigt mejl till behandlingsstället jag pratade om, så jag försöker göra helt andra saker så jag kommer bort från det där. Med andra ord - inga mer ord om det.

Igår begav jag mig till Uppsala för en trevlig fikastund, och efteråt ett hjärnkoll möte. Hela dagen gick bra, så bra att jag glömde bort att äta (...) och höll på att halvt dö av hunger och kramp och andningsproblem och hjärtrubbningar (har jag berättat att jag var en riktig drama-queen som barn? Då jag dog av hunger, DOG jag av hunger, eller smärta, eller trötthet eller vad det nu än kunde vara. Hähä). På mötet var det filmning av oss "brukare", och det kändes kul att få träffa alla igen. Många bra idéer, och intressanta konversationer. Träffade även en gammal vän från innebandyn på bussen, vilket var jätteroligt.

Förutom det, blev det slut-på-pengar-smsande och en film på kvällen. Såg "vi måste prata om Kevin" vilket är en film jag tycker porträtterar ren ondska. Handlar om en mamma som föder en son, och upptäcker från början att något med sonen inte är som det ska. När han är tonåring begår han en fruktansvärd handling, och efter år av ren psykopati, funderar mamman på om man kan älska sin son till alla odds.

En bra, men väldigt fruktansvärd film som på sätt och vis väckte jobbiga känslor. "Nej barn kan inte vara psykopater, alla barn är goda från början etc" men där kan jag tyvärr säga att jag inte håller med. Det är tabu, det pratas inte om, men jag tror (och har upplevt) att barn kan födas... ja, onda. Psykopati är intressant, och det tänker jag inte gå in på så mycket mer, för ja... Det väcker en del känslor. Men i alla fall.

Idag har jag hunnit promenera med mamma, skriva mejlet, läsa lite och skriva ett par mess. Har lite planer i veckan, så får vi se hur det blir.

Nu ska jag försöka göra/se/läsa något riktigt jäkla roligt, det behövs!

Ljus, Yasmine

-------------------------

Tankar och funderingar kring fallet "Nora"/behandling av självskadebeteende

Till att börja med vill jag höja långfingret åt SVTplay som är totalt OMÖJLIG, klipp-fan går ju inte ATT SE PÅ AAAAAAGRRRRRRR... Men långfingret får hållas uppe ett tag för senare användning också. :)

Det har handlat mycket om fallet "Nora" i senare nyheter, en dokumentär som sändes i två delar på P1, länkar kommer senare i inlägget. För att kortfatta det hela är "Nora" en ung tjej som levt med en misshandlande pappa under barndomen, vilket härleder till att hon hamnar i ett självskadebeteende och får kontakt med SOC och psykiatrin. Efter att ha blivit våldtagen av en man, vad jag förstår välkänd inom ämnet jämställdhetsfrågor, hamnar hon i kontakt med psykiatriker Ola Gefvert som utsätter henne för vad jag kan kalla, enorma kränkningar, bland annat genom att neka henne en kvinnlig terapeut.

Av dokumentären har jag bara lyssnat på del 1, och skulle kunna lägga ned många A4-skrifter på bara hennes bakgrundshistoria. Även i den första delen utmärker sig bristerna inom psykiatrin, då hon efter våldtäkten inte blir betrodd och redan där stämplas som "manipulativ", utan någon som tar henne på allvar. Det jag fick höra berörde och upprörde mig starkt, då jag vet hur fruktansvärt det är att inte få det som är relevant, taget på allvar. Själva våldtäkten kunde förhindrats genom att hon fått den hjälp och uppsyn hon behövt på behandlingshemmet där hon bodde, ett behandlingshem jag inte tycker att hon överhuvudtaget skulle hamnat på. Enligt en utredning och bedömning som gjordes innan, behövde hon behandling för sin PTSD, och definitivt inte bo på ett ställe med andra unga tjejer som skadar sig och triggar varandra. Att hon får LPT och tvingas låsas in, är något som för mig är obegripligt, då jag inte tror en enda traumatiserad människa blir bättre på ett sådant ställe. "Nora" behövde enligt mig få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, hemma, utefter hennes omständigheter och samtidigt få en adekvat terapi.

Det som dokumentärens efterföljande nyheter handlat om, är något jag inte förrän nu begrundat mig i, av personliga skäl. Har hittills inte hört del 2, men vet genom andra klipp och nyheter vad det handlar om. "Nora" kommer till psykiatrin och efterfrågar fullkomligt naturliga och inte alls komplicerade åtgärder, men nekas på ett fruktansvärt kränkande och onödigt sätt. För att hon skadar sig själv och har diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Ola tycker att bearbetning är onödigt, det som varit har varit och är ingenting att älta. Att få en kvinnlig terapeut måste hon "förtjäna" genom att hålla sig fri från självskador i sex månader, och förövrigt "har ingenting ens hänt, hon är bara manipulativ". Och han säger snabbt att "jag tänker inte lyssna på dig".

Det spelar för det första ingen som helst roll WHAT-SO-EVER, vilken diagnos eller problematik personen i fråga har, INGEN, ska behöva få det bemötandet.  Även om hon nu vore "manipulativ" och "lögnaktig". Att få höra att man inte är värd att lyssnas på måste vara det mest kränkande man kan få höra. Hur ska hon kunna få rätt hjälp om hon inte får chansen att tala?

Innan jag spinner vidare, vill jag berätta att jag nu även sett DEBATT-avsnittet på SVT-jaghatarerjävlatrögaspelare-play. Där debatterade en kvinna som varit anhörig till en person inom psykiatrin, en person som själv varit drabbad, en kvinnlig psykiatriker, en manlig huvudläkare (?) och någon jag tror mig minnas var en psykiatriker. DEBATT väckte många tankar hos mig, och jag blev förbryllad, fascinerad och upprörd samtidigt. Det är ett väldigt svårt och komplext ämne, och frågan är om någon vet vad som är rätt och fel, då det gäller behandling av självskadande patienter. Överläkaren i DEBATT säger att dessa patienter är de svåraste - men frågan är om de verkligen är så svåra, om du verkligen lyssnar och tar deras ord till dig. Jag tror vissa delar av psykiatrin gör det svårt. Den enda vettiga åsikten jag tyckte han hade att komma med, vad det faktum att självskadande patienter sällan eller aldrig ska läggas in, vilket jag håller med om. Det är ett faktum att psykiatrin gör dessa patienter sämre, och jag tänkte vädra mina åsikter kring varför.

"Det ska inte daltas med personer som lider av borderline eller självskadebeteende". Ja och nej samtidigt. För det första är ALLA självskadande personer HELT olika individer, detta är något få inom psykiatrin förstår. Det finns inget svart eller vitt där, det är oerhört mycket nyanser emellan. Därför är det också viktigt att se till varje individs tankar och tycken. Det finns patienter som manipulerar och tycks söka efter uppmärksamhet, kanske har många av dessa diagnosen borderline; men innebär det att diagnosen borderline står för det? Eller innebär det att de som tycks manipulera får just den diagnosen? Jag tror egentligen inte att det finns direkta diagnoser. Jag tror inte att man "har" en diagnos, att man "föds" med en diagnos, utan det är en benämning på en grupp problem. Dagens psykiatri gör diagnoser så definitiva, att jag tror en diagnos kan leda till förvärrade symptom. Rent erfarenhetsmässigt har jag upplevt att 9/10 av de personer som har diagnosen borderline, blir värre av sin diagnos. Jag tror det beror på de fördomar det namnet på symptom, har. På samma sätt som jag utvecklade svårare psykotiska symptom av diagnosen schizofreni, finns en stor risk att man medvetet eller omedvetet "skapar" symptom utefter en diagnos. Man får en benämning på den man är, psykiatrin trycker på att "det här är du", och givetvis kan det då vara lätt att försöka uppfylla de symptom du tror att "du" består av. Av lättnad att ha hittat dig själv. Därför är det oerhört viktigt att psykiatrin trycker på med att du inte "är" din diagnos. Att det helt enkelt är ett namn där dina symptom passar bäst in, och att hjälpen finns lika mycket vilka kriterier du än uppfyller. Det är inte konstigt att du försöker fylla upp kriterier på en diagnos, då du inte får hjälp annars. Det handlar inte alltid om "manipulation", i den benämningen. Tankens kraft kan göra mycket, och intalar du dig tillräckligt mycket att du mår på ett visst sätt, ändras ditt mående därefter. Du mår fortfarande lika dåligt - men hade inte behövt må så, om du från början fick rätt attityd från psykiatrin.

Jag talar ofta om begreppet "att ta eget ansvar", och det kanske är detta jag syftar på då det gäller att "inte dalta". Att bli omhändertagen kan bli ett beroende, en mänsklig instinkt, därför är det viktigt att rätt sidor av dig blir omhändertagna - samtidigt som du lär dig att ta hand om dig själv. Ett hemskt öde som en inläggning inom slutenvården kan innebära, kan det bli en trygghet och en identitet, som gör att du fasthåller vid dina problem. På samma sätt en person i ett misshandelsförhållande, kan finna trygghet i det. Det måste därför finnas en balans, mellan att lära sig att ta eget ansvar, och få hjälp att hantera sina problem. Att ignorera och "inte dalta" på sättet psykiatrin ofta menar på, gör snarare att du skriker högre för att du inte alls får ett stöd. Det går att finna en balans, en koppling, mellan att ha ett stöd som tar dina känslor på allvar, och att du samtidigt får lära dig på ett ödmjukt sätt att ta ansvar och arbeta själv. Bestraffningen ignorans och vissa tvångsmetoder innebär, blir lätt också en del i vem du är, då du inte upplevs som någon annan. Du slutar inte skada dig för att du blir bestraffad, snarare tror jag de flesta fortsätter för att uppehålla den de tror att de är. Där skapas tävlingen. Psykiatrin orsakar det de försöker förhindra. Alla behöver ett lyssnande öra. De som börjar söka efter uppmärksamhet lär sig att det är det enda sättet att synas, om de blir bemötta så. Och de som inte alls är ute efter uppmärksamhet känner sig felbedömda och drar sig tillbaka, vilket skapar ännu mer ignorans från personal.

Jag står fast vid att det måste finnas en balans. Det måste finnas en ödmjukhet och icke-prestigefylld orsak till att psykiatrin inte "daltar". Det ska inte göras av förakt, utan av kärlek. Hur ska dessa personer "växa upp" om de blir behandlade som barn som inte kan tänka? Med växa upp menar jag, lära sig bli självständiga och självomhändertagande individer. Som vet att de är mer än en störning. Order "... personlighetsstörning" får mig att vilja skrika. Vem säger att det är en "störning"? Gör ordet "störning" att en person mår bättre? Kanske skulle man bara uttrycka det "känslosam personlighetstyp" för att bedöma en personlighet som kan vara till ens nackdel i vissa sammanhang, och behandla den på rätt sätt. Jag tror inte på att behandla en person som sjuk, jag tror själva sjukdomskänslan gör en person sjukare. Snarare som en lidande person i en smärtsam livssituation, som behöver rätt "nycklar" att själva kunna påverka sin situation.

Något som också störde mig enormt med Olas ord är det faktum att han tyckte att "bearbetning var onödigt". Om det tyckte jag en person i programmet som varken var drabbad, anhörig, en psykiatripersonal hade klokast åsikt. Hon tyckte rent medmänskligt att "för att komma framåt i livet behöver man göra upp med det ouppklarade i ens förflutna", minns inte riktigt hur hon uttryckte det. Ungefär som att man behöver tömma sopkorgen ibland för att det inte ska svämma över. Är det så konstigt? Behöver man ens vara insatt i psykologi/psykiatri för att förstå det? Jag som själv lider av en typ av PTSD skulle blivit förtvivlad av en sådan kommentar. "Det som har hänt har hänt", ja om det vore så väl, kanske i fall där framtiden inte har ett förflutet, men ett sådant liv existerar inte. Det är som att säga att ett ben inte behöver gipsas om det är brutet för att "att du föll har hänt, det går ändå inte att göra ogjort". Förstår ni liknelsen?

Kommentera gärna om vad ni tycker och tänker kring mitt inlägg, tar gärna emot feedback!

Värme och kärlek, Yasmine

Länkar:

Om: komplex traumatisering och traumabehandling

Jag har läst ytterligare ett intressant dokument angående komplex traumatisering (C-PTSD) och behandling. För varje ord jag läst, får jag ytterligare insikter, och jag förstår alltmer.

Vad jag förstår, finns det många komplext traumatiserade inom psykiatrin, som aldrig får rätt hjälp. Det är väldigt svårt att diagnostisera, särskilt med tanke på att frågan "varför" sällan ställs, istället får man svara på depressionsskattningstest och bedömning av symptom. Att bli traumatiserad på det här sättet, ger väldigt ofta  stora fysiska och psykiska skador senare i livet, och många utvecklar andra kroniska besvär om de inte blir rätt behandlade från början. Det handlar om psykosomatiska besvär (värk t ex), problem med relationer (vilket ofta leder till en borderline-diagnos som inte stämmer), missbruk/självskadebeteende och ångestproblem. På grund av det stora spektrum av symptom som komplext traumatiserade personer uppvisar, är det väldigt svårt att sätta diagnos, och då blir det ofta fel diagnoser (diagnoser på psykossjukdomar och personlighetsstörningar är vanliga).

Ju tidigare traumatiseringen sker, desto sämre resultat får ofta behandlingen, och ju längre tid tar det att bli bättre. Många har burit på sina problem i flera år, ibland trots att det levt ganska "normalt", men utvecklar under tid svår ångest, depressioner eller fysiska problem. Problem man ibland inte söker hjälp för, och gör man det blir man symptombehandlad med mängder av mediciner. Ofta ser inte primärvården/psykiatrin de bakomliggande orsakerna, och många får aldrig frågan "varför". Det leder till att de inte berättar, och blir med tiden sämre. Istället ligger fokus på symptomen i sig, och inte orsaken till dem. Det finns väldigt lite kunskap om komplex traumatisering och behandlingen av det, i dagens psykiatri och vård, och den kunskapen måste vidgas! Lätt tolkas de olika symptomen som symptom av andra psykiska problem, för att de liknar varandra starkt. Än finns inte komplex PTSD som diagnos enligt diagnosmanualen, en diagnos som skulle kunna omfatta de oerhört komplexa svårigheter många lever med.

I dokumentet står det;

"de bestående ångestkänslorna, fobierna och panikkänslorna hos överlevare är inte de samma som i vanliga ångeststörningar. Överlevares somatiska symptom är inte desamma som i vanliga psykosomatiska störningar. Depression är inte densamma som vanlig depression. Och nedbrytningen av deras identitet och relationsliv är inte detsamma som i vanlig personlighetsstörning.”

I och med bristen på kunskap, blir det istället så att personer (som mig) med denna problematik istället behandlas för personlighetsstörningar, ångestsjukdomar, depressioner eller psykossjukdomar. Begreppet "dissociation" blir allt större inom dagens psykiatri, men är fortfarande alltför outforskat. I mitt fall tolkades min "flykt från verkligheten" länge som ett psykotiskt beteende, för att de kan likna varandra lite i sin natur. Dissociation beräknas vara en vanemässig reaktion efter tidigare övergrepp, när påfrestningar uppstår senare i livet. Många barn dissocierar, det som ofta händer när ett barn tycks "dagdrömma", men är vanligtvis något som sedan försvinner.

Det beskrivs ofta att en komplext traumatiserad person löper en stor risk att hamna i samma situation igen. Växlingen mellan "offer" och "förövare", "beroende" och "utsatthet" gör att personen återgår till den situation den försökt lämna. Eventuellt för att återskapa nya övergrepp, med förhoppning om att få ett bättre slut på den ursprungliga upplevelsen. Detta kan jag kort sagt relatera väldigt mycket till. Jag läser även om att isolering är väldigt vanligt, vilket i mitt fall tolkades som en symptom på schizofreni.

Det här står om den rätta behandlingen för komplex PTSD:

"Det terapeutiska arbetet bör vara fasspecifikt. I den första fasen, stabiliseringsfasen, lägger terapeuten och patienten ramarna för det kommande arbetet. Det trygghetsskapande arbetet och det etablerade samarbetet med terapeuten hjälper patienten att på ett kontrollerat sätt få kontroll över sin inre värld. Under denna fas används olika kroppsligt förankrade metoder eller så kallade preverbala inslag för att hjälpa patienten att lugna och reglera känslor. T ex EMDR, mindfullness och olika former av hypnos. Metoderna måste vara tillräckligt enkla och inte väcka traumarelaterat material. Under den andra fasen exponeras traumat där patienten kommer i känslomässig kontakt med den ursprungliga händelsen. Patienten kommer inte längre att behöva lägga mental energi på att trycka undan minnen och impulser. Terapeutens följsamhet är nödvändig under den andra fasen. Det är en process som böljar fram och tillbaka mellan stabilisering och exponering. Den tredje fasen syftar till att hjälpa patienten att återerövra och skapa en förmåga att vara här och nu och förstå att den traumatiska händelsen hör till det förflutna. Inslag av sorg och förlust är påtaglig under denna fas."

INTRESSANT FAKTUM; det gjordes en studie där psykoterapeutiskt behandling (EMDR), läkemedelsbehandling (SSRI-preparat) och placebopiller jämfördes för behandling av C-PTSD. I studien visade det sig att psykoterapeutisk behandling var mer framgångsrik än läkemedelsbehandlingen, och att resultatet inte visade någon skillnad mellan SSRI-preparatet och placebobehandlingen.


Dokumentet i sig handlade främst om en studie som gjordes med 6 psykoterapeuter som inte specialiserat sig på traumabehandling. Tanken var att med hjälp av dem, se efter hur effekterna av komplex traumatisering ser ut för individen, hur terapeuterna upplevde att det var att arbeta med komplext traumatiserade och om komplext traumatiserade får den hjälp den behöver. Resultatet är väldigt intressant, och i slutet säger de intervjuade mycket av det jag själv tänkt och funderat över.

Enligt dem ligger mycket troligt ett barndomstrauma bakom många bokstavsdiagnoser. Många som söker hjälp för andra problem på t ex BUP, kan vara mer störda och handikappade av deras traumatisering. Det står att det är väldigt viktigt att tänka individuellt angående en patient, specifikt en person som utsatts för ett trauma - för där har verkligen varje person ett helt eget mönster, som inte går att jämföras. Det beskrivs mycket att det måste läggas resurser tidigare - det får inte gå så långt att man hamnar inom psykiatrin, för de människorna har gått en oerhört lång väg och blivit ännu mer traumatiserade. Resurser måste läggas från första början, redan inom primärvården (och som jag kan tänka - skolan).

Jag snor några ord från en av terapeuterna;


"Människor får inte den hjälp de behöver. Vart ska man vända sig om man kommer på att 
man varit med om något hemskt för länge sen och nu vill bearbeta det? Till en privatmottagning. Men inte till vuxenpsykiatrin, där möts du bara av skattningsformulär osv. och säger du då att du jobbar och har familj, då är du inte tillräckligt dålig för att få hjälp där. Du får kanske en sjukskrivning för värk och nedstämdhet. Min upplevelse är också att ingen har frågat dem om traumat innan de kommer hit. Många tänker nog också, att det går över, ”tiden läker alla sår”, att man inte ska riva upp något igen osv. Inom barn- och ungdomspsykiatrin talar man hellre om neuropsykiatriska sjukdomar och t ex normbrytande beteende och lägger satsningarna på olika social färdighetsprogram. Att fokusera och satsa på trauma och traumabehandling tar längre tid och kostar pengar. De som är riktigt traumatiserade blir inte botade bara för att vi använder EMDR, utan det är mycket annat vi behöver arbeta med och under lång tid."

Det är lätt, även i själva arbetet med en komplex PTSD, att vissa steg hoppas över, till exempel den fas där du skapar en trygghet till dig själv och terapeuten. Går du då direkt till exponering av traumat, kan det hända att patienten re-traumatiseras.

Jag håller VÄLDIGT mycket med i det som beskrivs i slutet; forskningen måste gå vidare, 
den kliniska erfarenheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste i större
utsträckning kompletteras med kunskap om trauma och traumabehandling.



Hänvisning till dokumentet: här.

Väldigt intressant, ett ämne jag väldigt givet kommer ta upp under många av mina föreläsningar!

DET HÄR MÅSTE KOMMA UT!

Ljus, Yasmine

Kanske att jag fått ett svar, en betydande insikt - detta handlar om begreppet "komplex traumatisering"

I perioder har det funnits där, tankarna, funderingarna över hur saker blivit. Detta år har jag mer och mer sett hur pusseldelarna passar ihop, jag har förstått min livshistoria. Jag har sett mönster. Av en slump hamnade jag för ett par dagar sen på en internetsida, efter att ha googlat runt på internet. Det väcktes något inom mig. Och plötslig insåg jag ännu mer.

Jag hamnade här. Jag brukar irritera mig på allt för mycket prat och fokus på diagnoser, och gillar inte att vara "stämplad" med en diagnos, men när jag började läsa den här sidan väcktes ett ljus och jag tänkte "aha!".

Sidan är en wikipedia-skrift om "posttraumatisk psykos". Min syn på det mesta jag upplevt har varit inriktad på andlighet, men det förklarar inte allt. Det finns upplevelser och känslor jag haft under de senaste åren, jag inte vet var de kommer ifrån. Jag har löst läst och hört om dissociationer och att PTSD kan skapa röster, men då jag läste om posttraumatisk psykos (som även kan kallas "hysterisk" eller "dissociativ" psykos) var det som att läsa om mig själv.

(Det som är skrivet i kursiv text är tagit ifrån wikipedia)

Posttraumatisk psykos

En hysterisk psykos kännetecknas framför allt av att den är reaktiv: den uppkommer i direkt respons på extrem stress eller ett trauma hos personer som redan lider av ett dissociativt sätt att hantera livsproblem, det vill säga genom att olika delar av personligheten, upplevelser eller medvetandet inte kan integreras. Detta kan yttra sig i amnesi, transtillstånd, derealisation, [...] depersonalisation och andra förändrade upplevelser av identiteten.  

För er som inte vet vad dissociation innebär kan läsa mer här, kort förklaring lyder "dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik". Under korta och ibland längre perioder (15 minuter - ibland 4-5 timmar) har jag tidigare helt kunnat förlora mitt medvetande och har då varit okontaktbar, stirrig och fått minnesluckor. Idag förstår jag att det varit ett mänskligt försvar som löpt amok, på grund av traumatiseringen. Jag har även haft perioder då jag haft en icke-sammanhängande och overklig bild av omgivningen (derealisation) eller mig själv (depersonalisation), vilket jag tidigare inte haft ett namn på. Det startade i samma veva som jag började förtränga traumat, vid 13 års ålder.

Vid hysterisk psykos förekommer hallucinationer. Till skillnad från schizofrena hallucinationer, är de dissociativa hallucinationerna klart präglade av tidigare trauman; genom hallucinationerna återupplever personen sina trauman. Hörselhallucinationer överväger, men också synhallucinationer förekommer (vilket sällan förekommer vid schizofreni).

En person med hysterisk psykos är social på ett sätt som schizofrena personer sällan är; den känslomässiga  avtrubbningen och bortfallet av känslomässig respons saknas, och personen är som regel känslomässigt kontaktbar stundvis, och kan i viss mån kommunicera om sina trauman. Det förekommer att personen senare glömmer de förtroenden som givits under psykosen. Vid transtillstånd brukar personen ha en stirrande blick, men när transen hävs är personen kapabel till mental närvaro.

Jag har länge undrat varför jag hört vissa röster under perioder, och förklaringen till det var schizofreni. Samtidigt kunde inte den diagnosen förklara sättet jag hörde röster på, och jag ser nu att många märkliga syner och röster är direktkopplade till traumat.

Hysteriska psykoser är kortvariga, sällan varar de längre tid än tre veckor. Dock kan psykoserna återkomma med korta intervall om livssituationen eller terapeutiska samtal framkallar dem.

Det är alltid samtal om/känslor associerade till traumat, som orsakat de värsta perioderna.

En hysterisk psykos behandlas med psykoterapi, inte med neuroleptika (vilket kan förvärra tillståndet).

I 6 år har jag tagit neuroleptika, i 3 år utan bearbetning. Har alltid undrat varför det inte bara inte hjälper utan till och med blir värre. Kanske har jag förklaringen?

------------------------------------------

Då jag läst om detta, sökte jag vidare. Som det ser ut nu har jag diagnosen PTSD/posttraumatisk stress, då det är den enda lämpliga diagnosen som finns i svensk diagnosmanual (så jag läst det). Till viss del har jag kunnat känna igen mig i den problematiken, men det har funnits känslor och upplevelser utöver detta, som jag inte kunnat placera. Och så hittade jag information om komplex PTSD. En diagnos som fångar in alla dessa obehagliga upplevelser bättre. En diagnos som ännu inte finns som diagnos i Sverige, enligt diagnoskoderna, men det diskuteras och övervägs.

Komplex traumatisering / C-PTSD

Läs wikipedia-artikel om detta här. Utdrag:

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. (Forskare) definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.

Kliniker och forskare har funnit att den nuvarande PTSD diagnosen i DSM-IV inte omfattar de mycket allvarliga psykiska symtom som uppstår när en människa utsätts för kroniska trauman. Judith Herman, professor vid Harvard, har därför föreslagit att komplex PTSD införs som diagnos i DSM. Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster anses känneteckna komplex PTSD. 

Symptom

Medvetande: dissociation, depersonalisation

Självuppfattning: skam, hjälplöshet

Uppfattningar om förövaren: kan ta form av rädsla eller sorg, men personen kan även identifiera sig med och försvara förövaren.

Relationer med andra: undvikande, personen kan isolera sig, försöka bli räddad eller återupprepa trauman genom att söka sig till nya förövare, reviktimisering

System of meaning: hopplöshet

Behandling (utdrag)

Många menar att behandling av komplex PTSD ska ha ett annat fokus än behandling av PTSD. Den komplext traumatiserade människan behöver hjälp att hantera de symtom som skapar svårigheter i hennes dagliga liv. Hon behöver till exempel professionell behandling för att kunna bygga upp en inre tröstande instans för att kunna reglera känslor, hjälp att förstå och hantera de svårigheter som uppstår vid dissociation och läka dissociation, hjälp att hantera mellanmänskliga problem och läka anknytningsskador.

Läkning av komplex PTSD innebär att människan utvecklar sin förmåga att reglera känslor och trösta sig själv, att hon klarar att vara närvarande istället för att dissociera, att hon förvärvar en trygg anknytning och upplever att hon är värd att älskas och förmår att älska/skapa goda relationer. Många behöver även hjälp för att integreras, att hitta eller återerövra en plats i samhället. Både terapeut och klient behöver förbereda sig för ett maraton snarare än ett kortdistanslopp. Prognosen är emellertid god om arbetet får " ta så lång tid som det tar". Det är med andra ord viktigt att människor som lever i svåra tillstånd pga komplex traumatisering får en längre sammanhållen behandling.

Aktuella utbildningar som ges av APA lyfter fram att Komplex PTSD är ett komplext tillstånd som kräver komplex behandling. 

Jag tycker detta är väldigt, väldigt intressant, och ger mig mycket svar. Jag hamnade på en blogg med en tjej som lider av C-PTSD, som uttrycker många av mina tankar kring psykisk sjukdom. Är inte detta snarare en naturlig reaktion på en onaturlig livssituation, att utveckla dessa sorts problem? Bör det inte snarare kallas "psykisk skada"? Jag läste även att många som egentligen lider av detta, får andra diagnoser, som bland annat personlighetsstörningar och schizofreni (likt mitt fall). Jag fann ett oerhört givande forskningsprojekt angående psykos, dissociation och trauma då jag fortsatte min sökning på google, och detta vill jag också gärna dela med mig av. Dock delar jag upp dessa insikter lite, och fortsätter på del 2 så fort jag får tid. Ska även diskutera med min psykolog kring detta.

Jag börjar förstå helt och hållet hur jag fått alla diagnoser och sjukdomar hit och dit. Det är egentligen bara symptom på ett sätt att hantera en ohanterlig kris inom mig. Ett sår, jag inte fått bearbeta. Jag tänker att det inte hade blivit en sådan dans mellan liv och död, om psykiatrin förstått i tid. Men jag tänker inte älta, utan går nu vidare. Men jag vill veta vad som egentligen har varit, och det tror jag att jag börjar närma mig nu, den insikten. Snart kan jag lämna det gamla bakom mig helt, och fortsätta på min resa. Min resa mot ett liv helt utan kedjor.

Värme och kärlek, Yasmine

(Edit: inte till förvåning, läste jag att självskadebeteende även är vanligt vid denna sorts problematik, och kan ofta leda till en felaktig borderline-diagnos)

När känslorna väller över

Jag är så fruktansvärt full av känslor just nu. De liksom rinner över, och jag skulle verkligen kunna skriva hur mycket som helst. Jag får börja med det lilla.

Först fylldes jag av lite ilska. Som jag tidigare tagit upp tror jag mycket av den psykisk ohälsa det finns idag, beror på sättet unga hanterar den. Det är ett ämne som pågår ganska hett här på bloggen ibland, men jag upprörs verkligen av den identifiering/romantisering som finns på internet idag. Internet är ett medel i princip alla i Sverige har tillgång till - och här visar det att det inte bara bådar gott. Utan att nämna specifika namn har jag sett bland annat tumblr-sidor där det fylls med bilder på triggande citat och bilder. Unga tjejer från olika delar av VÄRLDEN är anhängare, och beskriver sitt starta sug efter destruktivitet som sedan även den sprids som en löpeld. Skulle jag få välja, vore inte detta ens lagligt. Det är OERHÖRT många människors liv som drivs nedåt, på grund av deras sätt att trigga sig själva och varandra på. Ofta tar jag i med en diplomatisk ton på de flesta ställen, och bara de som vet hur jag tänker, läser sarkasmen mellan mina rader. Egentligen är detta något jag föraktar något så fruktansvärt, jag tycker det är... ja, patetiskt, rent utsagt. Det var svårt att skriva och inget jag brukar kunna få ur mig, men nu var jag tvungen.

Lite senare fylldes jag med ännu mer känslor, både ilska och en fullständig förtvivlan. Detta leder även in på ämnet internet, bland annat. Det finns något jag brinner för att motverka, mer än något annat i världen. Något jag om någon vet precis hur det är att uppleva, och tanken på hur mycket detta pågår i hela världen, gör mig illamående och gråtfärdig. Det handlar om mobbing. Jag såg nyss ett klipp på 15 åriga Amanda Todd från Kanada, som nyligen tagit sitt liv på grund av nätmobbing. Efter halva klippet ville jag stortjuta, så jag stängde dörren och gjorde just det. Utan att säga för mycket hände en mycket positiv sak idag, som kan bli en start på min egen kamp, mot mobbing. Kan jag göra något, är det mycket värt, för jag ser det som en livsuppgift att sprida mitt hopp. Sanningen är att många dör varje år, på grund av mobbing. Jag var inte en av dem. Jag överlevde. Därför har jag också möjligheten att ställa mig i försvar mot mobbing.

Nu måste jag sova, ska upp lite tidigare imorgon för att träffa finaste A. Men dessa två ämnen, specifikt mobbing, kommer jag ta upp mer under helgen.

Kärlek och värme, ni är inte ensamma

Yasmine

I DID IT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!11111

Ja, herrejisses. Till att börja med kan jag försöka ursäkta mig för mina missade utlovade inlägg. Tanken var att skriva direkt medan jag hade drivkraften, men det har varit fullt upp med annat, så jag får helt enkelt skjuta på det lite. Snart så!

Jag tänkte börja berätta lite om helgen tills jag kommer till *domdomdom*.... dagen. I fredags tog jag mig till teamet för sång och besök hos K. Sången var väldigt rolig, vi övade upp rösten väldigt länge och kikade mitt röstspektrum. Min vidd inom sången helt enkelt. Det var oerhört intressant att se var jag hamnade. Att jag var åt sopranhållet visste jag redan, men fick nu även veta att jag kan sjunga väldigt höga toner och de mörka sträcker sig till två steg längre än sopraner vanligtvis brukar kunna. Jag måste ju helt klart träna för att de mer svårsjungna tonerna ska låta bra, men är på bra bit. Samtalet med K var väldigt givande, tråkigt nog minns jag inte så här flera dagar efter vad det handlade om, men jag minns att jag tyckte det var värt mycket. Handlade en del om min oerhört stärkta självkänsla, om jag minns rätt.

Efteråt tog jag mig till stan och mötte upp A, vi tog en lunch på stan och begav oss sedan hem till hennes mamma som kompade oss på piano medan vi fick öva på konsert-låtarna. Det gick väldigt bra! Oerhört roligt att få träffa de andra också. Det fick bli sleepover, en supermysig kväll med matlagning, sång och massor av prat. Vi har så mycket att prata om, och det är alltid lika roligt. Visade lite föreläsningsmaterial också, och vi gick inte och lade oss förrän vid två. Dagen därpå spenderade vi tillsammans med att äta frukost och lunch och prata massor, sen var det dags för mig att kila hem. Bussresan gick förengångsskull bra trots vädret, och väl hemma fick det bli en kväll framför TV'n med mamma. Och lite telefonsamtal + datorerande.

På söndagen var jag NERVÖS med stora bokstäver, inför dagens konsert. Halvdog några gånger och försökte göra nytta, hann i alla fall med lite (h)järnkoll. Det där lät ju kul. Hehe... he. Humor. Mediterade för att bli lugn, och jääävvvvvlar i min lilla låda - det hjälpte! Som vanligt. Blev verkligen hur lugn som helst, och somnade gott. Och så idag var dagen D här... Tränade på morgonen och hann sjunga upp lite efter duschen, förberedd, u' knoooow it. Halvdog lite till på vägen in, och ännu mer där inne. MEN! Det gick så

J-"#¤%!@-A

bra! Vi övade upp innan i någon timme, fikade och pratade, övade lite till och pratade lite till. Sen var det dags för mig, A, S, M och musikD att börja köra. Fem låtar blev det, och varje gick som på räls. Tyckte dock att jag borde sett väldigt osäker ut, men skenet kan bedra för vi fick både höra att det lät jättebra och att vi alla såg väldigt säkra ut på scen. Bra betyg, tummen upp, och jag och min luriga självbild sög åt sig allt av alla komplimanger, resultat = jag är sjukt nöjd. Det blev mat och prat efteråt ganska länge, vilket var superkul. Hela dagen blev väldigt lyckad, många skratt as usual. Nu är jag hemma, glad och klar för sängen. Har pysslat med lite julklappar och kikat på TV.

Idag mår jag så jääääkla bra ska ni veta - och jag låter stora delar av min glädje pysa ut genom era datorer med hopp om att ni ska få ta del av min eufori! Vissa dagar är bättre än andra, har dessutom fått mycket gjort och har insett att man faktiskt har tillgång till lycka om man slutar fokusera på alla nackdelar.

Nya Yasmine - ser lösningar i problem, med upptäckten om att det mesta går bättre då!

Nu skall det sovas och "hånglas med kuddarna" som en viss person brukar skriva. Tjohoo! <3

Tiden rann iväg...

Nu var det ju dags för SUPERDUPER-debatt-inlägg utan dess like, men jag måste erkänna... jag har inte hunnit! Mycket har jag hunnit idag, sova ut, äta frukost, prova kläder (jag kan ha en korsett som var 4 cm för liten, för bara några månader sen!!!) och bli glad, pyssla med (h), prata i telefon, se på TV, men... sen rann tiden ut.

Har mått väldigt bra idag och skrattat mycket, imorgon blev musiken (fan) inställd på dagen, men jag ska ändå sjunga på morgonen och träffa A för sleep-over. Alltså är jag inte hemma förrän på lördag, och då kan jag skriva.

Längtar till heldag med finisen imorgon, och på söndag blir det M3-time, wohoo. Nu är det bäst jag förbereder mig för sömn, Zzee U' <3

Ps. efter en veckas "FAN, JAG KAN JU INGENTING, VÄRDELÖS, BUHU" kan jag idag säga att jag känner mig jäkligt bra och inte ett dugg ful. Ska försööööööka fortsätta med det. Ds.

De senaste dagarna / snart blir det debatt! Andlighet kontra sekularismen

Så! Nu har det gått... 3, nästan 4 dagar av total ovisshet. För er. Med mitt liv. Tråkigt, men sant.
Det enda ni vet är att jag är bi, och har rensat garderoben. Typ.

Men!

Så här är det, i söndags tog jag det lugnt, pluggade (H)järnkoll och utförde en healing. Minns faktiskt inte så mycket mer. Eller jo, efter diverse tjafs fick jag en dipp i självkänslan, så jag stängde av lite halvt. På måndagen fanns det mycket tankar i mitt arma huvud, men efter en prat- och gråtstund med mamma i bilen på väg hem från träningen fanns det lite mer klarhet. Släpp, inse att jag duger ändå, gå vidare. Var skönt att få gå på musikgruppen på eftermiddagen. Vi sjöng först för julkonserten (rep) och sen vanliga gruppen. Fanns mycket glädje där trots allt. Jag har insett att min styrka inte ligger i hur jag mår - för jag kanske mår sämre än många innerst inne - men jag hanterar det bättre, och låter det inte påverka lika mycket. Därmed = mår jag bättre. Det gäller att finna sin inre styrka. Inte leta fel, utan rätt. Ljus i livet, och så vidare.

Efteråt bar det hemåt, och fortsatte med arbetet en hel del. Har hunnit med ganska mycket under hela veckan, även gårdagen. Det har lett till en oerhörd lättnadskänsla. Lite lustigt med känslor. För det växlar knappt, utan det är både och - samtidigt. En känsla av hopplöshet som fylls av lättnad och hopp. Jag njuter av att även hoppet finns där. Det gör inte den sura känslan lika stark. Någonstans vet jag att jag funnit mig själv (och mitt inre bi, ursäkta, bad joke). Har haft några överintelligenta samtal med F idag, och så har jag tränat, städat huset och tagit det lugnt.

Fastnade lite för vissa sidor på internet idag. Kommer hitta en dag att skriva lite angående dessa ämnen i något slags debattliknande sammanhang. Det handlar om andlighet kontra ateism. Anledningen till att jag brinner för ämnet, är för att andlighet står mig nära och att förtryck stör mig både från ett religiöst och sekulärt perspektiv. I framtiden kommer andligheten bli även en del av min vardag yrkesmässigt, och det är något som kommer uppröra och skrämma många. Ska jag på något sätt "komma ut" med min tro i samband med författandet - kommer min tro att ifrågasättas, kritiseras och provoceras. Som sagt, kommer hatas och älskas, ETCETERA. En annan anledning till att jag brinner för ämnet, är för att jag behöver förberedas. Jag är förjääääääkla rädd och nervös, och det har ibland fått mig att tvivla. Inte på min tro, men på att offentliggöra den.

Kikade på "Betnér direkt" eller vad det nu hette, kan länka imorgon, ett program på kanal5play. Betnér är som han kallar sig "hardcore-ateist" och hade bjudit in tre stycken troende, varav en var muslim och två kristna. För att ta det kort - den manliga prästen (?) fick mig att bli tokig. Däremot hade den kvinnliga prästen mycket (enligt mig) vettiga åsikter. Precis som jag tror hon att grunden i de flesta religioner är god, kärleksfull och densamme - det är människor som tolkat den snett, då det kommer till våld och förtryck i världen. Jag tror att religion liksom ateism är sunda inställningar för det mesta, beroende på vad du själv känner är din sanning. Däremot finns det både ateister och troende som beter sig märkligt och vad jag kanske skulle kunna kalla "fel", för alla är vi människor, individer. Jag blev faktiskt mer fascinerad än irriterad av att se programmet. Det vinklades väldigt mycket åt ateismen, men det gör det nästan alltid, åt det ena eller andra hållet. Däremot kan jag bli VÄLDIGT irriterad på den sarkastiska tonen och känslan av att göra "narr". (Man kan inte få allt).

MEN! Då jag efteråt läste kommentarerna till en debattartikel i Aftonbladet, skriven av Terry Evans (medium) då satt jag och rågarvade smått enerverat åt vartannat inlägg. Jag har så OERHÖRT mycket att uttrycka beträffande mina åsikter här, men jag tänkte samla det mesta till ett inlägg imorgon. Det är så mycket tankar att jag blir matt. Kontentan av de flesta kommentarer är;

"Det är väl SJÄLVKLART att det inte går att prata med spöken, som det "påstådda" mediet påstår, han sysslar ju SJÄLVLART med cold-reeeeeeeeading!"

För det första skrattar jag varje gång jag ser ordet "påstått" medium, ska nog börja säga den "påstådda" prästen också. Skämt åsido, tror man inte medialitet existerar kan jag förstå att man inte vill uttrycka det så. Men jag skrattar irriterat likförbannat. För det andra - ordet SJÄLVKLART tycker jag borde tas bort ur det svenska ordlexikonet för såna här sammanhang. Enligt mig är det inte ens självklart att ingenting är självklart. Självklart, säger vem?

Ungefär 5% av kommentarerna är (enligt mig) vettiga, en av dem fick mig att trycka på "gilla"!

Nu började jag spinna på, sparar mig till imorgon då det kommer ett dunderinlägg med (provocerande) åsikter, jajemän!

Nu ska jag fortsätta med (h)-arbetet och kika lite på TV.

Värme och kärlek, Yasmine

Innehållet av tre dagar, och några ord om en irritation som kommer leda till förbättring!

Tre dagar har gått utan information om mitt mångfacetterade liv på blogginen. Det har gått lite upp och lite ner och lite upp igen. Småsaker kan ge en väldig ängslan, stunder då man brister i sin säkerhet i livet. I såna moment försöker jag hitta tillbaka till känslan av styrka och konstruktiv kontroll. Låta mig falla, och resa sig igen.

Dag 1, tisdag...

Simmade 1000 längder, väldigt skönt. Svårt att minnas vad man gjort när man inte skriver om det, haha.

Irriterade mig över något jag alltid irriterar mig på när jag möter det på internet, men irritationen har blivit väldigt konstruktiv och drivande. Nu när jag vet att jag kan påverka till det bättre. Har skrivit om ämnet en rad omgångar tidigare, tänker inte gå in på det för mycket. Men ni vet kanske hur mycket triggande texter och bilder öppet uppfläkta på internet, upprör mig. Jag vet inte riktigt om personerna förstår hur negativt de påverkar andra unga tjejer. Jag blir inte triggad, inte längre. Inte det minsta faktiskt. Men jag vet hur jag tidigare, och hur andra unga tjejer, reagerar negativt på tävlingen som pågår. Hela grejen är så sjuk att jag måste sätta mig ned och andas några minuter. Det är faktiskt inte så konstigt att så många unga mår dåligt - som det ser ut idag bland unga tjejer och killar, hur de faktiskt påverkar varandra. Inte alltid, men med egna ögon ser jag att det är vanligare än man tror.

Det är bland annat detta jag vill föreläsa om. Hur vi kan undvika triggande, romantiserande och identifierande beteenden. Även då en handling inte direkt beskrivs som romantiserande, är det inte svårt att räkna ut vad det egentliga syftet är. Det är skrämmande. Vad får en ung människa med hela livet framför sig ut av att fläka ut all destruktivitet öppet och faktiskt dra ned andra i närheten? "Jag vill visa hur man inte ska göra", jo visst, sure, det fungerar ju också. När jag någon gång läste ordet "du är verkligen en förebild!!!!" skrivet av någon till någon annan, börjar jag fundera på om det är jag som är tokig. Eller... sen när är man en förebild när 9/10 som sett en text om "hur att självskada eller överdosera" sedan lägger upp en bild själva, på samma fenomen?

Blir psykiatrin den psykiatri jag vill föra fram - existerar inte detta om några år, då ingår det i behandlingen att motverka sådant beteende. På avdelningar är det ingen som protesterar om 3 tjejer sitter i ett hörn och diskuterar mediciner, sjukdom och diagnoser i syfte att porträttera sig som sjukast. Läkarna är ibland till och med värre själva. Hade jag fått önska, hade det varit en regel att det inte blir destruktivt prat. Att skada sig förbjuds och bestraffas, men när personer sitter och planerar en självskada är det ingen som rör ryggen. Jag har en viss aning om att många skulle säga emot mig här, men det är nästan så att jag tycker att man inte ska låta två inlagda personer umgås, om man ser att de främjar negativt och destruktivt prat hos den andre. Bara en tanke.

Dag 2, onsdag...

Träffade PK på teamet klockan 2, vi pratade en massor om utbildningen. Jag berättade vad vi fått lära oss och vad jag kan ta med till mitt eget arbete. Till sist pratade vi om vad som händer härnäst på våra möten, och bestämde oss för att dela upp följande 3 gånger så här:
Omgång ett - prat om färdigheter i föreläsning, hur man kan forma övningar, stenciler och powerpoint-bilder på en föreläsning, följa upp en debatterande text jag skrivit till media och lite annat.
Omgång två - första delen av föreläsningen, nu ska jag alltså ha en färdigskriven föreläsning.
Omgång tre - sista delen på den färdigskrivna föreläsningen.

Efter PK-samtalet, väntade jag en timme i väntrummet, och sen träffade jag K. Vi pratade lite om utbildningen vi med, om ett viktigt ämne som är ganska relevant (ligger lågt med vilket ämne) och om en heh, rolig grej som hänt efter lite omfördelade kemikalier. Kan säkert berätta mer exakt någon dag, så länge får ni undra ;)

Efteråt åkte jag och pappa hem och jag spenderade kvällen med lite andlighet och healing. Kändes bra att ha fått öppna upp kanalen lite, behövde nog det. Så jag kunde somna gott sen, men ett helt annat lugn.

Dag 3, torsdag...

Idag har jag kort och gott simmat, läst igenom boken och skickat ett viktigt mail. Boken ja, det blev lite luddigt - självbiografin alltså! Har fått ett bättre grepp om vad som behöver förändras, så nu ska jag försöka skriva upp alla delar jag vill få in i berättelsen som jag missat, skriva in mer detaljer och få klart slutet. Sen är det klart! Känns oerhört spännande, och jag vill parallellt med skrivandet utöka kontaktnät och påbörja (h)järnkoll-arbetet, troligen ger det mycket till en potentiell utgivning.

Nu tänkte jag äta något litet och borsta tänderna!

Värme och kärlek, Yasmine