The things that we owe

Det är väl nu man ser det så tydligt.

Sex år har det gått nu. Sedan jag föll ordentligt för första gången. Idag är första dagen på sex år jag känner helhjärtat att det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Och nu, när jag känner att det kommer att bli bra, pustar alla i min närhet ut. Det är då som deras sorg och smärta väller fram. Och det är hemskt att se på.

Ja, det är väl då man ser det så tydligt.

Alla dessa år. Med tomma ögon, blodiga armar och drogad röst på akuten.
Det har varit ett helvete.
Men inte bara för mig.
Hur kan det ha varit att se på allt det där?

De har följt med mig i ambulanser, hjärtligt väntat när jag måste tvångstänka, bara en timme till. De har försökt få i mig mat med orden "du DÖR annars!" och suttit i väntrummet när jag ska in på behandlingsmottagningen. Torkat sår och hjälpt mig upp från marken, då jag helt enkelt fallit ihop. Ibland slår det mig vilken smärta jag bekostat andra. Jag har inte valt att må dåligt, ändå väljer jag nu att må bra. Att ge mitt allt för att torka deras blödande sår. Tillsammans ska vi ta oss igenom detta.

Jag finns här.

Memories will last,
I am crying for you


I am crying!


I'll give my own time,
I'll give my whole life,
I'll give my only light,
Just to heal you


I, I'll give my own time,
I'll give my whole life,
I'll give my only light


The things that we owe


Takida - the things we owe

---------------------------------------

Jag älskar er.

<3

Om kroppsideal och självkänsla

Som förre detta anorektiker har det varit en lång och hård kamp mot en bättre självkänsla. Och att plötsligt se sig själv i spegeln och väga 34 kilo mer har inte alltid varit lätt. Men det har gått successivt. 2009 var väl året då jag både blev friskförklarad från anorexia nervosa och började komma in i det igen (efter att BUP var smarta nog att lägga till en medicin med biverkningen "relativt vanlig - anorexi"), men 2010 hade jag för första gången ingen ätstörningdiagnos alls. Hela året stod jag still i vikt, gick varken upp eller ner, men min självkänsla var som den varit hela tiden - i botten.

Foto: jag, 2008 och jag, 2011

När jag var som smalast tyckte jag att jag var som störst. Spegelbilden var fullkomligt förvrängd. Trots att jag var gravt underviktig stod det en gravt överviktig tjej i spegeln som livrädd stirrade tillbaka. Jag kunde inte ta till mig det andra sade. Hur i helvete går "du dör snart av svält" ihop med "jag är den största av alla"? Idag då jag ser tillbaka på den tiden inser jag hur förvrängd min självbild, och spegeln var. 2011 lades jag in i början av mars efter ett s-försök och då fick jag en enorm höjning på en tung anti-psykos medicin som är ett rävgift beträffande viktökning. Inom loppet av ett halvår gick jag upp 20 kilo. Då jag var anorektisk var jag egentligen inte mest rädd för att äta och gå upp i vikt. Jag var rädd för att om jag skulle äta, och gå upp i vikt, skulle det aldrig ta slut. Att jag skulle förlora kontrollen. Jag såg sedan det som någon slags vanföreställning då jag blev frisk, för jag - som hade haft total kontroll på mitt matintag - kunde väl inte förlora den kontrollen? Kontroll och värde var nyckelorden i min problematik. Att förlora värdet, och kontrollen, var det som styrde allt jag gjorde. Rädslan. Så inte hade jag kunnat tro då att jag faktiskt skulle förlora kontrollen.

Våren 2011 gick jag som sagt okontrollerat upp i vikt, och för att ta tillbaks kontrollen började jag träna. Med samma dos på medicinen gick det inte alls, jag fortsatte öka. För att snurra tillbaks almanackan några månader, fick jag även ett bulimiskt bakslag hösten 2010. Jag hetsåt för att kompensera, och fortsatte på våren hetsäta fast jag inte kompenserade det. Det var dömt att gå som det gick. Jag fasade för att öka mer. Hatade mig själv innerligt för det hemska jag gjort, eller ja, det som i mitt huvud var hemskt. Idag ser jag på saken helt annorlunda. För det första, vikten - är inte viktig. Muskler väger mer än fett, ni vet det pratet, och vikten är mycket beroende på din kroppsform och benstomme. Och för det andra - det är svårt att tänka att inte utseendet betyder, även fast vi någonstans vet att det inte är det viktigaste - men för att vrida på det lite, har precis alla utseenden sin glans och charm. Att ha former är inte så tokigt det heller. Jag vet idag att jag inte led av anorexi pga mitt utseende. Jag led av anorexi pga min självkänsla. Jag ville styra något betydelselöst för att betyda något för mig själv. Inte för någon annan, för mig själv. Idag betyder jag något för mig själv. Det gör inte mitt utseende annorlunda - men min syn på det. Helt ärligt, jag är nöjd med mig själv idag. Jag har mina fel och brister i utseendet, precis som alla andra, men jag är inte en rakt igenom ful och avskyvärd person. Jag har bröst, rumpa och mer att ta i - så försöker jag faktiskt tänka. Jag skulle behöva tona kroppen lite och dra ned på chokladen, annars är jag både sund och nyttig. Tränar, sover och äter rätt. Efter ett tag kommer det synas på kroppen.

Kom ihåg att du faktiskt - är - vacker som du är; hur du än ser ut eller vad du har för form. Ingen är perfekt. Ingen är imperfekt. Eller som änglamorbror säger; "imperfekt betyder mänsklig". Det viktiga är det som sitter i huvudet, synen på dig själv och ditt utseende. Många blir mer "vackra" och "attraktiva" bara genom att glänsa och bära upp kroppen fint, vad du än har för kropp.

Du är vacker! Men vissa har en självbild jag skulle vilja ta en vild diskussion med...

Värme och kärlek, Yasmine

Andlig update

Kaffe, blåbärspaj, skratt och spirituellt småprat om stora saker - ungefär så har min morgon/dag sett ut. Först träning (alltid lika skönt när man går därifrån) sedan hämtade jag + mamma upp A och E. I flera timmar satt vi och pratade, en tid som flög iväg. Det är en häftig känsla när man kan berätta något, och omgivningen vet precis. Förståelse och likasinnad, känsla och bekräftelse, allt på samma gång. En känsla av att få lika mycket som man ger. Och av att vara medial på riktigt. Hela tiden utvecklas man, och alla är ens lärare. Ingen förgäves, ingenting förgäves.

Nu tänkte jag kila ned och äta vegetarisk pizza - sen har jag både det ena och andra att skriva! Äntligen väller inspirationen fram. Men man kan inte skriva allt samtidigt. Därför delar jag upp det lite.

-----------------------------------------------------

Hey but I don't care
Cause sometimes,
I said sometimes
I hear my voice
And it's been here,
Silent All These Years

Tori Amos 

Värme och kärlek, Yasmine

Solen skiner och det finns inga mandariner

Det är vår nu. Solen har kommit för att stanna, vinden är ljum och friskheten blir kontrasten mellan skuggan och solskenet. Allt blir varmare. En frusen själ börjar tina, och vintrarna framöver kan bli hårda, långa och kalla - men aldrig att jag låter mig förfrysas igen.

Foto: eeeeeh, ja, i alla fall...

Igår och idag var det träning. Jag började i min lilla oroliga värld fasa för dessa två träningar, allt som känns jobbigt (människor man kan stöta på, PTSD och så vidare) blir ett hinder i mina oroliga ögon. Men jag hade inget att bäva för. Två träningspass och det är ur vägen. Plötsligt känns allt så där bra igen. Som att ingenting negativt når mig längre.

Framsteg efter framsteg. En dusch som tog 3 timmar för bara ett halvår sedan, tar tio minuter. En ritual jag alltid gjorde innan jag gick ut har en gång tagit 4-5 timmar. Idag gör jag visserligen också en ritual (svårt att hoppa från allt till inget) men den är förminskad som bara den. Tio minuter. Sedan kan jag gå ut genom dörren. Vilken frihet. Det är svårt att beskriva den klaustrofobiska känslan av handikapp när man inte kan göra en enda handling "normalt". När man inte bara kan öppna skåpet, ta ett glas och fylla det med vatten. En självklarhet. Något som tidigare innebar att någon annan fyllde ett glas och räckte fram det till mig, då det var på gränsen att jag inte kunde greppa glaset med handen. Idag är det en självklarhet. Jag tar det för givet. Och den känslan är mäktig. Jag kan gå! Jag kan äta! Jag kan röra en bok att läsa! Jag kan byta kanal på TVn! Jag kan... jag kan... leva. Jag kan faktiskt leva - och dessutom - vill jag leva!

Englagård har skickat ett nyhetsbrev med nya läger och kurser. Jag längtar. Det är så mycket jag väntar på och vill att jag nästan strider över mina egna gränser. Jag kan inte ta alla steg samtidigt, det var redan förra året jag inte klarade någonting... Men jag vill ju! Ett steg i taget bara, ta det lugnt nu. Och det ska jag... lite vilt och vågat bara.........

Fota ska jag göra. Lägga upp här, på vårvädret.

Tänk var naiv man kan vara. Hur blind man kan bli. Hur långt man kan intala sig själv att allt är som vanligt, det är okej, det är inget konstigt. När andra ser det så tydligt. Hur illa man kan bli bemött. Jag ska aldrig låta mig ta så mycket igen. Jag ska aldrig låta mig bli trampad på så. Det är slut med det. Jag har faktiskt känslor jag med, även om vissa misstrott sig det. Aldrig. Mer.

-----------------------------------------------------

Foto: det osynliga i healing

Jag läser den här boken, det osynliga i healing. Det står mycket intressant i den. Ordspråk som "en tagg i hjärtat" och "ett slag i magen" har fler bokstavliga betydelser än man tror, om man nu tror som jag. Det handlar om bland annat emotioner - känslor som inte bygger på det som kommer ifrån själen - alltså, de som grundas i vårt ego. Har du mycket svartsjuka, girighet, själviskhet och så vidare är det ofta blockeringar i solarplexus-chakrat. Chakran är energifält i vår själ, det finns sju stycken, blockeringar i dessa leder till diverse sjukdomar och själsliga hinder. Det är väldigt intressant och jag ser verkligen hur allt kan gå ihop. Mycket förklaringar. Kan berätta mycket mer om det senare!

Det här får bli en andligpsykfriskhetspepp-blogg, den ni, med smör på!

Och så har vi granntanten. Man får ta omvägar, parkera i tid och lista ut ursäkter för att slippa stå i en halvtimme och lyssna på vår favorittants gnäll. Allt är negativt. "Fint väder"  blir = "det är sopor överallt och värmen får skräpet att lukta", "du kan få en TV om du vill, vi ska ändå kasta dem!" blir inte "tack" utan "TV-fan funkar ju aldrig, baaaaaara problem, och så hemtjänsten, kommer aaaalltid försent och hör sen...", herre min skapare vad vi är positiva minsann, hrm. Ingenting är bra och det som väl är bra, finns det diverse fel i. Då blir man nöjd och glad och vill gärna småprata lite mer.....

Beskrivande smilysar:

Nils, Anton och sureputt

Ps. jag tänker bara tvångs-läsa denna text EN gång! Ja, jävlar i min lilla lådda du

Värme och kärlek, Yasmine

Nästa steg, i det märkliga livet

Foto: Y. Ejner Lind, 2012

Det är väl min fortfarande lite halvtaskiga självkänsla som sätter stopp där. Jag vill kunna finnas till, hjälpa, mer med mina texter och kanske ta bloggen ett steg till... men jag har inte vågat. Då jag lämnat ett spår på en hemsida eller blogg vet jag att läsarna blir fler, men jag förstår nog fortfarande inte riktigt vad människor menar med "dina ord betyder" - samtidigt som jag börjar göra det. Ordentligt. Nästa steg? Jo, jag är nog redo.

Skriver för fullt på en självbiografi nu. Jag lämnar ut långt ifrån allt och vet inte hur mycket jag kommer censurera om jag en dag skickar in den - men för min egen skull, det är terapi. Jag och musik-D har pratat om att använda min skrivarkraft till låttexter och jag är redo där med. Jag älskar att skriva. Jag får inte hållas tillbaka av något jävla självförakt, jag måste börja förstå att jag är här nu, alla tvivel får komma i andra hand. Inte tänka - bara göra - vara i nuet. Kanske har inspirationen inte varit på topp, jag har prioriterat lite galet - men nu ska jag fasen lägga krut på skrivandet!

Vad tycker ni jag ska skriva mer om? Hur ska jag utveckla bloggen?

Min SHEDO-vecka är här, jag skriver om att beröra! Läs det här. I det senaste inlägget berättar fina Emelie (redaktör och samordnare på SHEDO) om hur hon blivit berörd av sin Morfar.

Ibland slår den himlastormande förälskelsen i livet till, bara stunder av lycka att bevara, de kan dyka upp när som helst. Livet är märkligt. Det är ena sekunden nedslående livsleda för att sedan gå över i en lättnadens glädjeslag. Kanske blir man aldrig klok på livet.

"Ibland är lösningen att inte leta", citat från änglamorbror, december 2011.

Värme och kärlek, Nisse Hult

Styrka och trötthet

Det är en viss känsla av styrka i skulden, då man för första gången i tid gör något som är nödvändigt för fortsatta utveckling. En känsla av självförtroende; jag insåg det i tid, och jag slutade att vänta. Främmande, men ett stort steg i rätt riktning. Kanske blir det nu lättare nästa gång.

Jag har en mil lång planeringslista; mycket att göra under veckan. Idag och igår tog jag det mest lugnt, det var då själva fasen hur trött man kan bli, trots att jag sovit. Men ytterligare lite Citrinstensbehandling + tupplur, så blev det lite bättre. Nu är det nog dock bäst att jag går och lägger mig... 

Foto: Jag, 2007 (vet att det står 2006...)

Ops, SHEDO-vecka imorgon, har ingen blekaste aning om vad det ska handla om. Får sova på saken!

Godnatt, Yasmine

Gladddddddddddd i magggggggggen/hope you'll understand

Efter många nedstämda kvällar är jag faktiskt glad. Har hunnit med en himla massor idag; sjunga, skriva bok, skriva brev, hälsa på mormor, städa, sova (blinkblink), träna låttexter och........ ja, nyss var det ännu mer, jag glömde säkert hälften. Imorgon är det musikgrupp, längtar! Och så har vi helgen, och under den tänkte jag återuppta arbetet med min bok igen, svara på ett mail angående den och se till att den får fokus igen.

---------------------------------------------------

Foto: mina ögon, 2012

"Again and again I try 

to understand the demons inside your head, 

but the truth is you love them to death. 

Now, I know it's the last time I have tried 

to lift you up to make you fight. 

Nothing is ever easy in life. 

I can't change it if you don't have the will deep inside. 

You can blame and you can hide 

behind what is wrong and what is right. 

Life is the choices we make 

I hope you'll awake before it's too late." 

Within Temptation - the last time

/Yasmine

Herrrrrrrrrregud...

... här kommer jag igen.

Nu har helgen och ytterligare en dag gått. Helgen spenderades med 3 vänner på stan och i F's mysiga stuga. En bra helg, med mycket skratt, fina vänner, melodifestivalen (och "små" bröd, internt, osv). Mycket skedde som inte hade hänt för 3 månader sedan, jag var faktiskt borta två dagar. Men så fort man brakar ihop kommer tankarna på misslyckanden, inte nu igen och jag som trodde jag var bättre... Men det är väl inte det välkända fallet som är det relevanta, utan hur man hanterar det. Och med hjälp av jordens änglar och änglamorbrors röst i bakhuvudet reste jag mig faktiskt igen (melodifestivalen precis avgjord, osv). Ingenting är omöjligt, som en viss ung dam en gång sade. Och om jag inte uppmärksammar de negativa tankebanorna, ändrar de väldigt snart riktning. Det är förvånansvärt enkelt ändå, det här med att ändra tankesätt. Och när man väl satt bollen i rullning, går det ganska automatiskt. Inte sagt att det alltid är lätt.

Idag har jag fått sova ut på morgonen, ingen sväng med lillebror till skolan då pappa skötte det. Skönt att få vakna till ordentligt innan det ska göras något. Sedan somnade jag väl i soffan ungefär 40 minuter senare............. Men i alla fall. Promenad till mormor på eftermiddagen, vårtecken i form av en ensam tussilago och en vind som drog med sig allt inre skräp upp i skyn. Det är sådant som får en att känna livet inuti.

Mediterade nyss, en självhealing med citrinsten blåste bort det lilla mörka som plötsligt uppstod under kvällskvisten. Hade ingen lust med någonting och ångesten värkte i hjärtat, men i samma sekund som jag lät all energi sugas in i hjärtchakrat väcktes glädjen till liv igen, och nu efteråt är trötthet allt som är negativt. Får ta att lägga mig snart, ska upp tidigt imorgon ändå, och träna. Annars ska jag försöka skriva självbiografiskt imorgon, och sjunga lite.

Godnatt!

Foto: citrin

Värme och kärlek, Yasmine

... och igen, men jag reser mig upp

Det börjar med något så litet, och sedan spinner det på. Reagerar tvångsmässigt på det gamla vanliga, får panik, sätter mig i ett hörn och stirrar ut genom fönstret. Kalabalik, och så känns det som att jag sårar andra på vägen. Helt plötsligt byter paniken riktning och sedan så sitter jag och anklagar mig själv för att vara elak, korkad, dålig, onormal, knäpp och allt det andra jag intalat mig själv att jag är. Jag är ju iväg ifrån det nu. Jag har ett värde. Jag är inte värdelös, och jag har kommit långt genom att inse det. Men ibland bryts man ihop utan att kunna värja, och tårarna kommer. När allt lugnar sig går det fortare än någonsin att finna värdet i den man är, igen. Det kan gå på mekanik det där, att reagera värdelös när något inträffar, men det är även mekanik att hitta tillbaka.

Uppsala idag, musikterapi på teamet och ett par nya gympaskor. Efteråt gick vi in på city gross och en del objudna tankar kom över mig. Jag reagerade automatiskt som att det vore diktatorn (liten bokstav på dig din jävel, hähä), men om det nu var det så icke att jag gav monstret uppmärksamhet. Tidigare hade jag gjort just det, närt honom med uppmärksamhet; pratat med mamma, analyserat det, ringt teamet i värsta fall och så vidare vidare. Och som många vet fortsätter den som får uppmärksamhet. Så jag ignorerade fullständigt, tänkte att det antagligen bara är tankar, och började prata med mamma om annat. Vilket ledde till att jag glömde bort det. Jag glömde bort det. Och nu finns det inte. Diktatorn är borta, gone with the wind, och jag tänker aldrig ge honom näring igen. Aldrig.

Mer tänker jag inte skriva om honom här heller, för han finns inte.

Något annat som jag bestämt ska vara ett minne blott en dag är dessa fruktansvärda, tråkiga jävla mediciner. Mediciner för världens alla problem, det går inte att medicinera bort försvunna år eller traumatiska minnen. Jag orkar inte se dem längre. En i taget ska nu minskas, även om det ska krävas avgiftning - en vacker dag ska jag få leva i nuet, i verkligheten, i livet. Ingen dimma. Nu är det min tur.

Nu är det min tur.

Mikrofoner och självföraktsåterfall

Foto: Philips mikrofon

Ibland mitt i hela bryta-sig-fri-processen kikar lite gamla vänner från det mörkare förflutna in.
Utan att man alls vill släppa in dem, men dörren är väl kanske lite ovan. (Eller vad jag nu försökte få sagt).

Min mikrofon från CDON kom idag, i en halv evighet försökte vi få den att fungera. Billig och inte den bästa, men tillslut fungerade den hyfsat på mammas dator så vi körde lite karaoke på nätet. Det är ju kul. Det är ju nyttigt. Men så kommer prestationsångesten och i sin tur självkänslan i botten. Alla goda ord från kors och tvärs försvinner all världens väg och jag stämplar mig själv "värdelös". Jag ska ju inte, jag är ju inte värdelös. Men ibland orkar man inte hela vägen, och kanske måste det få vara så. Det som hände var att rösten blev skör då jag inte vågade ta i. Men så fort mamma gick på övervåningen kom det ut lite mer klara toner och jag sjöng med magen. Min brist på självförtroende blir paradoxalt det som får min röst att inte bära. Jag vågar inte, håller mig tillbaka. Och så blir jag arg på mig själv.

Mamma sade att jag sjöng bra när hon var där uppe, men menar hon då att jag är dålig annars? Mamma gav mig beröm och bekräftade att jag hade stark röst i vissa partier, men säger hon inte bara det? "Du har fin tröja" kommer ut "... så jag har fula byxor?". Och så blir jag arg för att jag åker tillbaks i självföraktet.

Men det är bara bakslag, inget återfall. Återfall existerar inte i min väg, du kan inte gå tillbaka, ner kan du gå, men inte bakåt. Det är mitt motto. Och jag kan faktiskt sjunga.

Nä, nu skryter du Yasmine och det går inte för sig, se vad patetisk du är nu, du kan inte alls sjunga och hör sen...

Vi skjuter självhatsmonstret imorgon, nu ska jag sova!

Fjärilar, pusselbitar och meningen med livet.

Foto: Jag och ClipArt

Det handlar om kontraster. Det är därför det kan kännas tungt ibland.
Från botten till ännu längre är det ganska kort. Det är inte så stor skillnad mellan "dåligt" och "dåligt".
Ibland, som nu, då jag befinner mig i lyckans värld är hoppen längre... Det gör att kontrasterna märks.
Och jag kan bli rädd. Då jag känner hur jag faller. Även om det dåliga i lyckan är bättre än det bra i mörkret.
Kontraster.
Men jag ska härda ut.
Jag måste räkna med att det kommer dippar ibland. Att det alltid finns saker som kan behöva förändras.
Jag tänker inte låta rädslan slita lyckan ifrån mig.

Jag hade en vision för några dagar sen, under natten om jag minns rätt, som en dröm. Jag är inte säker när det var, kan lika gärna vara under dagtid. I alla fall fick jag se mitt liv format som ett pussel. Varje bit innehöll en del av mitt liv. Jag som bebis, jag som barn, jag som lycklig, jag som ledsen. Allt fanns där. Men en bit saknades. Som det hela tiden gjort. Det har saknats en pusselbit. Jag har inte förstått hur mitt liv hänger ihop. Men i denna vision såg jag att en fjäril flög från fjärran, bärandes på den sista pusselbiten. Som att livet fått ett mönster, en mening. Och det har det. Mitt liv har en mening, jag kan se det nu. Alla mina fasor och glädjeämnen som barn vet jag nu hur det sitter ihop med delar ur idag. Jag förstår varför jag gått igenom sådant mörker. Och pusselbitarna är på plats.

Jag vet min mening. Min mening är att leva klart livet. Jag är inte klar än.
Meningen är inte att jag ska förlora, jag är inte redo att lämna livet, hur självklart det än känts i de mörkaste stunder.

Livet har en mening, meningen är livet.

Visionen ska bli en skapelse av min kreativa sida, ett litet projekt!

Värme och kärlek, Yasmine

Ingenting är omöjligt, våren är på väg

God dag!

Dagen är utanför fylld med gnistrande frost, ändå känner man i själ och sinne att våren är på väg. Och jag längtar, mer än någonsin. I samma stund mörkret vände i Sverige, vändes mörkret inuti mig också. Som ett tecken på att det kommer gå väl.

Jag -10

Idag är det min SHEDO-vecka, detta inlägg skrevs igår. Min berättelse om hur jag tillslut vågade säga nej, temat är just "konsten att säga nej". Idag tänkte jag skriva ett eller ett par bokrecensioner om människor som vågade säga nej, och även lite annat, bland annat tips och idéer som kan underlätta.

Åh, jag har så mycket att skriva, så mycket att få ur mig. Jag börjar förstå att lilla jag har en hel historia erfarenheter som nu börjar kunna skrivas med ljus underton. Det finns så mycket jag vill göra, och mycket är nu möjligt tack vare min och K's hårda arbete med min självkänsla. Det har lett till att jag genuint kan framföra att jag faktiskt är någon, jag också. Självföraktet har verkligen varit ett hinder, hindrat mig från att njuta av stunder där jag står i centrum.

Här har jag funnit ett forum att berätta min resa. Den som förut ledde in till helvetet, leder nu någon helt annanstans.

Jag vill utveckla sången!
Jag vill publicera redan skrivna och kommande böcker!
Jag vill föreläsa!
Jag vill resa!
Jag vill utveckla konsten!
Jag vill utveckla medialiteten!
Jag vill utveckla skrivandet och finna nya skapar-vägar!
Jag vill upptäcka den värld som förut var dold...
... jag vill leva!

Jag har nästan börjat missbruka de orden, men utan några som helst biverkningar bortsett från slitningar på frasen. När jag väl helt ärligt kan säga något som ska komma att ändra min värld - är orden guld värda och jag nämner de helst i så många sammanhang som möjligt. För att faktiskt hålla kvar vid orden. Och för att visa andra att det går.

Jag har verkligen varit på botten, så djupt att jag nästan fysiskt försvunnit.
Ändå är jag här idag. På väg till toppen.

Jag vill belysa allt mörker som finns i världen som vi måste greppa tag om och hjälpas åt att förinta.
Jag vill även omfamna ljuset, lägga min hand på din axel,
och säga att,
det löser dig.

Standardfras, mig och mamma - alla år -

Värme och kärlek, Yasmine

Ett litet tillägg!

Foto: från facebook

... det är Self Injury Awareness Day idag - följ med i kampen mot självskadebeteende!

Play with fire no more

Foto: Y. Ejner Lind -12

Inte en endaste liten fjuttesjälvskada på tre månader - yäääääääy. Mer ska det bli. Alldeles riktigt mycket mer.
Det konstruktiva börjar ta plats.
Och det finns en del som faktiskt har ersatt självskadandet och även de djävulska pillrena.

- Sjunga (det börjar faktiskt gå bra nu!)
- Meditera (något mer lugnande finns inte)
- Prata med betydelsefulla
- Skriva
- Ta ett bad
- Kreativiteeeeet

En del som sagt. Enda biverkningarna där är väl för mycket indragen luft, tid, skrivkramp och... russinfingrar. Men vad är det?

-----------------------------------------------------

Häromkring förra året var jag mindre konstruktiv och livsbejakande.

Känns som igår och för hundra år sen på samma gång.

Började dra och slita i livet lite, och jag är så oerhört glad idag att jag överlevde.

"Du hade jävligt tur" sade en med vit rock, men

nej

Jag tror inte det handlade om tur

Det var inte meningen att mitt liv skulle ta slut

Det visste änglamorbror

Utan honom skrikandes vid min sida, hade jag inte vaknat upp

Idag väljer jag livet.

... och livet verkar välja mig med.

Värme och kärlek till livet, Yasmine