Mikrofoner och självföraktsåterfall

Foto: Philips mikrofon

Ibland mitt i hela bryta-sig-fri-processen kikar lite gamla vänner från det mörkare förflutna in.
Utan att man alls vill släppa in dem, men dörren är väl kanske lite ovan. (Eller vad jag nu försökte få sagt).

Min mikrofon från CDON kom idag, i en halv evighet försökte vi få den att fungera. Billig och inte den bästa, men tillslut fungerade den hyfsat på mammas dator så vi körde lite karaoke på nätet. Det är ju kul. Det är ju nyttigt. Men så kommer prestationsångesten och i sin tur självkänslan i botten. Alla goda ord från kors och tvärs försvinner all världens väg och jag stämplar mig själv "värdelös". Jag ska ju inte, jag är ju inte värdelös. Men ibland orkar man inte hela vägen, och kanske måste det få vara så. Det som hände var att rösten blev skör då jag inte vågade ta i. Men så fort mamma gick på övervåningen kom det ut lite mer klara toner och jag sjöng med magen. Min brist på självförtroende blir paradoxalt det som får min röst att inte bära. Jag vågar inte, håller mig tillbaka. Och så blir jag arg på mig själv.

Mamma sade att jag sjöng bra när hon var där uppe, men menar hon då att jag är dålig annars? Mamma gav mig beröm och bekräftade att jag hade stark röst i vissa partier, men säger hon inte bara det? "Du har fin tröja" kommer ut "... så jag har fula byxor?". Och så blir jag arg för att jag åker tillbaks i självföraktet.

Men det är bara bakslag, inget återfall. Återfall existerar inte i min väg, du kan inte gå tillbaka, ner kan du gå, men inte bakåt. Det är mitt motto. Och jag kan faktiskt sjunga.

Nä, nu skryter du Yasmine och det går inte för sig, se vad patetisk du är nu, du kan inte alls sjunga och hör sen...

Vi skjuter självhatsmonstret imorgon, nu ska jag sova!