Sex år har det gått nu. Sedan jag föll ordentligt för första gången. Idag är första dagen på sex år jag känner helhjärtat att det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Och nu, när jag känner att det kommer att bli bra, pustar alla i min närhet ut. Det är då som deras sorg och smärta väller fram. Och det är hemskt att se på.
Ja, det är väl då man ser det så tydligt.
Alla dessa år. Med tomma ögon, blodiga armar och drogad röst på akuten.
Det har varit ett helvete.
Men inte bara för mig.
Hur kan det ha varit att se på allt det där?
De har följt med mig i ambulanser, hjärtligt väntat när jag måste tvångstänka, bara en timme till. De har försökt få i mig mat med orden "du DÖR annars!" och suttit i väntrummet när jag ska in på behandlingsmottagningen. Torkat sår och hjälpt mig upp från marken, då jag helt enkelt fallit ihop. Ibland slår det mig vilken smärta jag bekostat andra. Jag har inte valt att må dåligt, ändå väljer jag nu att må bra. Att ge mitt allt för att torka deras blödande sår. Tillsammans ska vi ta oss igenom detta.
Jag finns här.
Memories will last,
I am crying for you
I am crying!
I'll give my own time,
I'll give my whole life,
I'll give my only light,
Just to heal you
I, I'll give my own time,
I'll give my whole life,
I'll give my only light
The things that we owe
Takida - the things we owe
---------------------------------------
Jag älskar er.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar