Sitter och lyssnar på Lana Del Rey's nya skiva och funderar ut vad man ska skriva...
Vet inte var jag ska börja och sluta, men har bestämt mig för att fatta mig kort.
Det är rätt tufft just nu, för att vara ärlig. Det handlar mycket om en extrem oro och katastroftankar som ofta slutar med mitt "försvar" där jag flyr med mitt medvetande. Det har hänt skrämmande ofta den senaste tiden. Tänker inte gå in för mycket på vad mina katastroftankar handlar om, men det jag kan säga är att det är jobbigt nu, och jag har inte energi att skriva i bloggen. Gör det jag orkar om dagarna, vissa dagar orkar jag en hel del - träffar vänner, hittar på saker med pojkvännen, skriver på nya låtar och tränar piano, vissa dagar vill jag helst gräva ned mig.
Det blir bättre, säkerligen, så småningom. Saker förändras förmodligen till det bättre när tiden är mogen, och visst är jag inte lika djupt nere som för några år sedan. Men samtidigt är allt bättre än hur det var då, det är ingen vits att jämföra med mina mörkaste år. Det känns jävligt nu ändå, hur illa det än var då. Även om det är bättre.
Kommer ta en paus från bloggen kan jag säga (som om jag skriver särskilt ofta ändå), kan i alla fall vara bra att meddela det så här så ni inte undrar var jag tagit vägen. En dag har jag kanske ork att skriva mer, men den dagen är inte nu.
Jag kämpar. Och det finns lyckliga stunder också, säger ingenting annat. Men jag går en del på autopilot, gör saker men försöker att stänga av känslorna för att orka med.
Jag har inte varit så öppen med detta, knappt ens för mina närmaste. Att i alla fall berätta så här mycket är ett steg som var svårt men som jag behövde ta.
Har hänt en del roliga saker också, en del jag vill berätta så småningom, men jag väntar tills jag kan förmedla de positiva känslorna rätt.
På fredag (midsommar) ska jag och älskade F till Leksand och fira, ska bli roligt! Man behöver såna roligheter när mycket känns tufft.
Igår var det 11 månader sen L gick bort. Sörjer fortfarande. Har försökt stänga av, för det är för jobbigt att ta in, fortfarande. Jag vet att det har hänt, men väljer att blunda. Saknar dig ängeln.
Väljer att avsluta här, men kan fylla ut inlägget med lite bilder jag tagit, på självaste Ysme Upp-Träd (jag alltså)...
Värme och kärlek,
Yasmine
Tack alla ni fina som finns för mig och är ett stöd, kärlek till er <3 Tack älskade F för att du lärt mig vad kärlek är, för att du är ett tindrande ljus som förgyller mitt liv <3
För att förenkla resumén av den senaste veckan, gör jag en lista:
- Träffade F efter sist jag skrev, och hade sång innan. Kul att se hur man utvecklas! Jag F hade en väldigt fin helg.
- På måndagen var det dags för konsert. Vi samlades i musikrummet klockan två och repeterade, sedan var det en lång nervös väntan. En kvart innan det började dök mamma och F upp, så fint att de ville komma och lyssna. Konserten började med mig, solo, nervöst. Men det gick bra! Och vi i musikgruppen gjorde också riktigt bra ifrån oss, nöjd som bara den! Efteråt blev det julmat (glutenintoleranta jag kunde bara äta julgröt, men men) och prat vid matbordet. Runt sju drog vi oss hemåt, jag, mamma och F. F och jag fick då ett fint dygn ihop <3
- Träffade min vän F i Stockholm på onsdagen, i hennes lägenhet. Vi drack glögg, åt middag, pratade och bytte julklappar. Fick fina hudvårdsprodukter hon tillverkat själv, tack vännen! <3 Var en trevlig dag.
- Hunnit med de flesta julklapparna, de är inslagna och klara. Bara två-tre stycken till ska ordnas färdigt, idag!
- Fint dygn med F från fredagen till lördagen, många underbara samtal och gos. <3
- Fest hos J på lördagen, träffade M3 lite innan för att äta middag och prata, sen begav vi oss till J. Trevlig och rolig kväll, en del alkohol, snittar, mycket prat! Dock var både J och M3 sjuka mot kvällen, stackarna. Tack för kvällen fina ni! <3
- Pysslat med healing!
- 5 månader sedan L gick över till andra sidan. Saknar dig tjejen <3
Har mått bra för det mesta, förutom några dagars dippar. Men för det mesta väldigt bra!
Och idag ska det sista i julklappsväg fixas, + skriva på föreläsningarna i vår. Kommer bli en lugn dag. Imorgon kommer F tidigt på morgonen för att fira jul med oss, så mysigt! Vi stannar hemma lite längre i år, kikar på Kalle och så, innan vi åker till farmor och farfar för julmiddag och julklappsöppning som vanligt. Kommer nog bli en superfin dag.
Skriver mer när allt juligt är klart!
-----------------------------------------------
God jul fina ni! Hoppas ni alla får ett riktigt trevligt julfirande <3
Bild från förra julen, såg lite annorlunda ut då. Lite festlig julsminkning!
Sökte igenom mina word-dokument sedan
några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter.
Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det
finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor
och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några
dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna
mellan 2008 och 2012.
Ja, dikterna var väl för det mesta långt ifrån positiva. Kanske just för att uttrycka det jag aldrig annars kände jag kunde uttrycka, det jag trodde människor skulle lämna mig för om jag uttryckte (som jag beskriver), nämligen sorg. Sorg var förbjudet i mina ögon, jag hade ingenting att sörja, att gråta för. Hade blivit förbjuden att gråta under lång tid, och tillslut var tårar skamfyllda. I den här dikten märker jag tydligt min syn på mig själv sedan tidiga år, att jag var den som behövde hålla en fasad uppe och alltid kände att jag behövdes till att trösta. Skämdes över att själv känna ett behov att tröstas, slets mellan tanken på att det även var min rätt att få tröst, att bli sedd, samtidigt som andra tankar tyckte jag var patetisk som kunde tänka så. Leendet, skrattet och konsten att skämta bort allt var mitt försvar under många år, det var lätt att skratta till när någon gav en pik, gjorde situationen mindre pinsam. Innerst inne önskade jag nog att någon kunde upptäcka att det fanns tårar bakom det där leendet. Och jag hoppades bli förlåten för det.
Sökte igenom mina word-dokument sedan några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter. Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna mellan 2008 och 2012.
Uppenbart ämne, en dikt som speglat många jobbiga känslor under hela min grundskoletid. Ämnet mobbing är det ett av de känsligaste ämnena för mig. Ätstörningar, tvång och självskadebeteende kan jag berätta och skriva om kors och tvärs utan att beröra mig riktigt när det handlar om min historia, det är inte lika skört. Men ämnet mobbing har påverkat mig mer än något annat.
Har ju egentligen inte tagit mig tid att berätta om den senaste tiden, då jag hittat på en hel del. Har nu haft en underbar helg, och helgen innan den likaså, och veckan emellan innehöll roligheter också. Tänkte ta imorgon till att berätta om allt. Ska också lägga ut Del 2 om OCD, mobbing och skola.
Idag är det den 16:e september. Det vill säga två månader utan dig älskade vän.
I många år har jag anat att något som detta skulle hända. I många år, sedan jag för första gången hörde "forgiven" med Within Temptation har jag lyssnat och tänkt, vetat att den skulle passa in någon gång. Bara vetat någonstans i bakhuvudet. Idag lyssnade jag på "forgiven" på bussen. Inte för att jag trodde att någon skulle lämna mig. Utan för att någon lämnat mig.
Vet du finaste ängel, det är så. Du är forgiven... men saknaden värker. Tänkte lägga upp låten här, precis som den är skriven, för er att ta del av.
Couldn't save you from the start
Love you so it hurts my soul
Can you forgive me for trying again?
Your silence makes me
hold my breath
Time has passed you by
Oh, for so long I've tried to shield you from the
world
Oh, you couldn't face the
freedom on your own
Here I am left in silence
You gave up the fight
You left me behind
All that's done's forgiven
You'll always be mine
I know deep inside
All that's done's
forgiven
I watched the clouds
drifting away
Still the sun can't warm
my face
I know it was destined to
go wrong
You were looking for the
great escape
To chase your demons away
Oh, for so long I've tried to shield you from the
world
Innan jag går och lägger mig för natten, ville jag bara skriva ett kort inlägg om ett ämne jag tagit upp och troligtvis kommer ta upp mer.
Idag är det suicidpreventiva dagen, och självmord är ett ämne jag berörs av.
För att jag själv haft tankarna, planerna och varit nära att mista mitt liv genom självmord.
För att jag haft människor nära med de tankarna.
För att jag nyligen mist en nära person genom självmord.
För att jag lider starkt med de som blivit kvar, efter att någon nära tagit sitt liv.
Mina tankar går till dig, älskade L.
Mina tankar går till alla er människor därute som någon gång önskat att ni inte fanns.
Till er som fortfarande går med de tankarna, ge inte upp, det finns hopp för er med, ingen människa saknar potential att överleva, leva, bli fri.
Till er som inte längre finns på jorden, för att ni inte orkade leva mer.
Till er som sörjer någon eller några som inte finns på jorden, för att dessa inte orkade leva mer.
Och till mitt liv, som inte tog slut. Något jag är evigt tacksam över.
Självmordstankar är ett övergående tillstånd. När stormen lagt sig, kommer tacksamheten.
Det går att rädda liv.
Det går att rädda ditt liv.
Kort inlägg idag, men se på fan, det tredje (!!) inlägget denna vecka!
Sen i torsdags har jag hunnit göra följande:
- Hälsa på hos G, lunch, kaffe, prat, trevligt!
- Haft ont i magen.
- TÄNKT göra nytta, och det är väl tanken som räknas... sägs det... jö!
- Haft ont i magen.
- Ätit tacos.
- ... = haft ännu mer ont i magen.
- Kikat på en film, en tysk film med ett tyskt namn, kan därmed inte återberätta namnet. Men filmen var bra, djup, tankeväckande, verklighetsbaserat och lite psykisk påfrestande då det ingick en kvinnas självmord. Den scenen hade jag helst sluppit.
- Haft ont i magen.
- Sovit.
- Vaknat och kommit ihåg att jag drömde att jag tjuvrökte, och råkade svälja cigaretten = blä.
- Tränat.
- Duschat.
- Lagat väldigt god morotssoppa, nytt recept, väldigt nöjd!
- Spelat piano.
Och nu sitter jag i min fåtölj, ska strax äta middag och småstäda lite. Klockan 19:35 står jag vid Idealbyns busshållsplats och kikar då en gul buss stannar till, släpper av en grymt snygg kille vars första bokstav är F, och då blir det kramkalas och ett helt dygn som kommer vara förträffligt underbart! Yaay <3
See you later!
<3
Ysmajne
Ps. mitt magont jag haft sedan i början av sommaren börjar bli ganska tröttsamt. Har lite teorier kring vad det beror på, då vi har magproblem i släkten. Typ gallsten och magkatarr. Snart får jag tamejfasen kika upp det, så vi får bukt med eländet! Ds. Den samme. Ysmajne. Det rimmade. Kuuul. Hejdå! :D
Får bli ett kort inlägg ikväll då jag tänkte kila i säng.
Har varit en relativt full vecka fram tills nu. Förra onsdagen blev det träning, hem och duscha och sedan åka iväg till Stockholm. Mamma skulle träffa sin jobbcoach så jag passade på att följa med för att äta lunch, fika och vara på stan medan hon pratade med coachen. Blev sushi och vaniljkaffe. Inhandlade ett par jeans som jag faktiskt behövde till hösten, första "riktiga" jeansen jag burit på säkerligen 5 år. Har i princip aldrig haft jeans de senaste åren, utan mest haft kjol/klänning. Var trevligt att få umgås lite med mamma på eftermiddagen.
På torsdagen minns jag knappt vad jag gjorde, blev säkert att göra lite nytta jag behövde. På fredagen sjöng jag på morgonen, hade mamma med mig så vi kunde äta lunch efteråt, och handla lite på City Gross innan vi åkte hem. Var mysigt. Sången gick också väldigt bra, så skönt att komma igång med den igen! Och nästa vecka är det ny lokal.
I helgen hade jag det riktigt bra, fram tills idag. Lördagen spenderades först med M3 i Skokloster, med massor av prat, promenader och skratt. Vi blev dock lite utmattade av allt pratande, fast inte konstigt att man hade mycket att berätta då vi inte setts på en månad. Roligt var det att träffa henne! Vid åtta hämtades älskade F upp, som stod på vägen med rosor i handen som han gav innan han kramade om mig. Åh, snacka om att man smälte, hade saknat den killen så det nästan gjorde ont. Vi spenderade kvällen ihop, och morgonen/dagen därpå. Otroligt mysigt, är så lyckligt lottad som har honom <3
Har börjat redigera bilder med ett asballt redigeringsprogram på mobilen (okej, är kanske efter, alla har väl ett sånt), här är rosorna <3
Igår träffade jag A i Uppsala, så fint att få umgås med henne! Vi åt lunch, drack smoothie, bakade bröd och pratade massvis. Finns inget stopp när vi sätter skratt- och prat-sidan till. Fylldes på med mycket energi, och hann dessutom träffa F en halvtimme ungefär, medan jag väntade på bussen. Även om det bara var mindre än en halvtimme, njöt jag oerhört av att få kramas och pussas lite vid busshållsplatsen. Kom hem vid nio ungefär.
Idag - mindre bra dag. Mycket känslor kom fram, som jag helst hade sluppit. Saker och ting har gått så fort till det bättre sedan början av 2012, och det senaste halvåret har jag för första gången i LIVET förstått vad lycka innebär. Har blivit starkare och mer hel än jag någonsin varit. Men ibland dyker rädslorna från det förgångna upp, ibland finns dagar (som med alla människor) där man behöver gråta ut och tillåta att rädslan över att mista allt det bra finns. Är så ovan vid alla dessa bra känslor, ovan att känna mig trygg, att man paradoxalt blir rädd för att känna sig så trygg. Men sakta men säkert går även det mot det bättre, måste ha tålamod. Rädslan tar inte ifrån mig att jag är så oerhört lycklig, och att jag helas allt mer.
Och så kom sorgen upp. Älskade L, du är så innerligt saknad. Vissa dagar dyker sorgen upp ordentligt, fast man annars har försökt ha en distans till det, för att överleva. Men idag var en sån dag där distansen inte gick att ha. Sorgen blev blottad framför mig, och jag grät länge. Önskar bara att det slutat annorlunda, att finaste L kunnat få det liv hon drömt om. Jag ska kämpa för dig <3
Just nu känns allt okej, har haft skoj konversationer på facebook och sett på idol, vilket väcker glada känslor. Ska försöka sova strax, så jag kan komma upp och träna imorgon.
I onsdags var det begravning för L. Så sorgligt, så vackert, så gripande. Mamma och jag mötte upp C och N i Bro station, mamma fick komma med som stöd och för att hon träffat L ett par gånger. Vi åkte hela vägen till där kyrkan fanns, var fint att få prata med tjejerna på vägen. När vi kommit dit hälsade jag på L's pappa, sedan gick vi in i kyrkan och slog oss ned på en bänk i mitten, bakom hennes familj. Begravningsakten var så oerhört smärtsam, att se bilden på min vackra ängel väckte genast tårar till liv. Fin musik, vacker diktläsning, bra tal av prästen. När rosen skulle läggas på kistan brast det helt, och för första gången kände jag hur jag inte kunde få stopp på tårarna, inte tänkte få stopp på dem. Sorg har varit tabu för mig, men nu ville jag att tårarna skulle rinna. För att släppa fri alla känslor, det är det som hänt som är fel. Detta ska inte få ske. Men nu har det skett, och begravningen blev så definitiv, en känsla ven inuti av att det faktiskt hänt. L hade dött.
Efteråt var det minnesstund, vi åt mat, pratade lite smått och drack kaffe. Mindes L. Hann prata med hennes familj/närmsta vän innan det var slut, vilket kändes fint. Så mycket går upp för en, så många känslor väcks. När vi åkte hem var jag utmattad, en overklighetskänsla fanns kvar men kanske har jag insett nu... kanske insåg jag när rosen lades på kistan och jag förstod att kistan var hennes. Älskade vän, jag saknar dig!!
Ja... nu när det gått mer än tre veckor sedan jag skrev som vanligt, kanske jag ska berätta lite om vardagen. Omständligt att berätta om varje dag, så jag tar upp lite viktiga punkter:
- Samma dag som jag fick beskedet, innan jag kom hem, fick jag träffa F's mamma, vilket var väldigt trevligt och fint! Speciellt.
- Veckan därpå kom F till mig, sov över två nätter. Så otroligt, otroligt fint att ha honom här, känner verkligen stödet han ger mig, ser ett ljus i det mörka när vi håller om varandra. På torsdagen åkte vi till Sigtuna, himla fin stad/ort. Vi fikade på "tant brun", promenerade runt, tog kort och satt på en parkbänk och pratade och myste. Väldigt mysigt. Behövde det, när saker var och är som de är.
- Åkte till landet på fredagen med pappa + lillebror, vi släppte av F i Uppsala innan vi for vidare mot Norrskedika. En fin och lugn helg med släkten. Loppis, promenader och glass i Östhammar och Öregrund, middag med skratt som läker. En del i mig har inte vetat hur jag ska hantera allt, känt skam då jag vågar le och låta bli att tänka på det smärtsamma för ett tag, men jag vet och har fått höra av alla att det är de bra stunderna som får en att klara av de dåliga. Vi åkte hem på söndagen, vilket också kändes skönt.
- Har lunchat med A, väldigt fint. Märker vilka som verkligen finns för mig, A är en av dem. Efteråt pratade jag med K, min psykolog, vilket också var skönt.
- F hälsade på en onsdag och åt middag med mig och familjen, även min bror fick träffa honom. Speciellt och härligt! Både familjen och F står mig så nära, att sammanföra dem är så fint.
- PRIDE i helgen, ytterligare ett sätt att komma iväg och njuta av att ha kul, behövligt. F, jag, M3, J, M6, R (M6 pojkvän sedan några månader tillbaka, superkul att träffa honom!) kikade på paraden (såg Gardell, hell yes!), sedan begav vi oss (alla utom J) till en park där vi åt middag, och vidare till en pub där vi satt i flera timmar och drack öl/drinkar och pratade om intressanta ting! Härligt med människor det går att ha vettiga konversationer med. Jag och F skulle egentligen på bögklubb, men klubben öppnade 23 och vi var båda trötta, så vi drog hem med 23:nånting-tåget. Resan var rätt intressant må jag säga, det finns lustiga människor. Vi var hemma rätt sent, och somnade ännu senare.
- Dagen efter begravningen (i torsdags) träffade jag N och C igen, för trevligt prat och fika/middag hos C. Väldigt fint och mysigt att prata med dem och umgås lite. Tack fina ni!
- I måndags var det musikgrupp som drog igång igen, och i fredags var det sång. Efter sången pratade jag med K, och träffade sedan A hela dagen. Gick runt i stan, åkte hem till henne för fina pratstunder. Vi tog oss till stan till halv sju för att möta upp våra diverse pojkvänner. Kramade om F i stationshuset, sedan kilade vi till ett café och jag blev bjuden på fika! Mysigt att prata och kramas lite, innan vi gick hem till honom och myste ännu mer. En väldigt fin fredag och lördag, med mängder av kramar och fina ord. Gud så jag älskar den killen! Kom hem igår, och somnade sent.
Mitt sätt att hantera det som hänt har både bestått av att ta det lugnt, låta mig gråta och sörja. Men också att komma iväg, fortsätta med vardagen och låta L's energi hjälpa mig hantera livet som kommer efter att någon gått bort. Har fått mycket stöd, både i att trösta och i att distrahera. Vissa stunder de här veckorna har jag bara gråtit, andra har jag skrattat, känt glädje och en frid i att L slipper lida. Det har blandats och ibland bara känts overkligt, må säga att jag fått ett annat perspektiv på livet mitt i allt det smärtsamma.
Tvångstankarna blev näst intill outhärdliga ett par veckor efter, men har börjat ge med sig. Handlade om att försöka kontrollera allt annat, när något hänt som inte går att kontrollera. Just nu står jag upp, tänker kämpa för både mig och min ängel. Idag har jag kraften att fortsätta kämpa, även när något ofattbart hänt. Och fina L, jag tände ett ljus för dig igår. Jag kände både värmen från lågan, och värmen från dig. Du är föralltid saknad och älskad <3
Nu ska jag över till pappa och äta sushi, sedan kommer de kommande dagarna gå ut på att i min egen takt packa och förbereda - för på torsdag ska jag, F och en vän till honom resa till deras två vänner i Österrike! Österrike... helt otroligt. Ser fram emot det så mycket! Det känns skönt att komma iväg från allt, och dessutom med min älskade pöjk. Skriver mer innan jag åker.
Älskade vackra ängel. Du kom in i mitt liv med ett ljus så starkt, jag kände din styrka och den fick mig att själv ana min inre kämpe. Jag kände från starten att du var speciell, inte som alla andra. Jag visste att ditt liv innebar en kamp, det gjorde mitt med, men vi båda kunde stötta varandra och påminde alltid varandra om det ljus vi såg i den andras ögon. Jag minns första gången jag träffade dig, det kändes fint att få krama om dig på riktigt, jag kände genast igen dig och de två andra vännerna på centralen i Stockholm. Du var vacker, jag minns det, känner igen bilden i mitt huvud som om det vore igår. Jag förstod att det fanns något mörkt och trasigt bakom din starka yta, jag kunde ana det i din blick när den sedan färdades iväg bort för ett ögonblick. Jag kände en direkt dragningskraft, kände att du var en vän att omfamna med både kropp och själ.
Vi hade kontakt, en speciell kontakt, ofta varje dag, och jag fick ta del av ditt liv. Att läsa hur allt mörker grep tag om ditt inre gjorde ont från första början, jag ville göra mer, jag hade velat göra mer. Jag längtade efter att få se dig igen. När vi äntligen träffades hos en vän till oss i en annan stad, tillsammans med många av våra underbara vänner, som de också lärt mig se livet ur ett annat perspektiv. Under en väldigt tuff period, fanns det alltid någon att känna styrka ifrån. Du var en av dem. Jag minns det där dygnet med glädje, och jag minns den stunden jag fick slå mig ned med dig i ett ensamt rum för att ta hand om dig i ett svårt ögonblick. Ögonblicket var ett av många. När vi pratade, fann jag en kontakt, jag kunde nästan ana din innersta själ kika fram, och plötsligt skrattade vi till. Jag såg en annorlunda vänskap, när man kanske inte sågs varje dag, kanske inte delade en vardag, men delade något så mycket djupare. Jag tror du kände likadant. Jag tror du känner likadant.
Sedan föll mörkret. Omfamnade dig, och lät inte mig ta bort det, för att själv kunna omfamna. Det fanns där, det levde i dig, men jag kunde fortfarande ana det skarpaste ljus. Jag fick höra om din kamp, din vilja att få leva, din besvikelse av att inte kunna, att inte få ta del av det ljus du sände ut till alla andra. Jag grät, många gånger. Jag ville inte förlora dig, vännen. Jag ville inte släppa taget om den här annorlunda, underbart fina vänskapen du gav mig. Jag ville inte tro att det var försent. I slutet av 2011 fick jag äntligen omfamna dig igen, jag kände hur värmen strålade genom min kropp, hur jag ville gråta av lycka att få se dig. Jag såg hur trasig och förstörd du var. Jag visste hur de som skulle hjälpa dig egentligen, de som har som arbete att ta hand om trasiga och skadade personer, skadade än mer. Tanken på det fick mig att känna en klump i halsen.
Vi stod precis framför scenen till vårt favoritband Within Temptation. Du tog min hand och log, vi sade båda att vi var så lyckliga, att ingenting skulle få förstöra den här kvällen. Våra demoner skulle inte få krypa under vårt skinn inatt, nu skulle vi bara ta in musiken och andas in den glädjande doften av lycka. Musiken började, och jag kände ett lugn sprida sig inom mig. Det mörker jag annars kände var så kompakt, tunnades ut, och jag log med hela mitt ansikte. Jag såg att du gjorde detsamma. När "Angels" spelades, vår favoritlåt, tårades mina ögon och jag såg på dig, du såg så lycklig ut, oförstörbar för en stund. Innan vi delade på oss den kvällen, kramade jag om dig två gånger, utifall att. Sedan vaknade sanningen till liv, och båda våras kamp startade på nytt.
Ett och ett halvt år gick sedan den kvällen. Jag fick ofta små meddelanden från dig där det stod att du saknade mig, att jag var en underbar vän, och det avslutades med "kärlek och ljus". Jag kände din kärlek, jag kände ditt ljus. Jag önskar du kunnat se det hos dig själv. Jag önskar du förstått hur värdefull och älskad du var. Men ditt liv tog en ny vändning. Du tog dig ur en psykiatri som förstörde, du berättade hur fri du kände dig. Hur ljuset nu skulle regera. Jag ville tro dig, och trodde dig, men tvivel fanns. Tvivel jag aldrig visade. Tvivel jag skämdes för. En del av mig visste att du skulle klara dig, du hade hittills tagit dig igenom hinder så svåra att få skulle klara det. Och du stod fortfarande upp. Du var stark, men skör, på samma gång. Trasig, men med ett starkt ljus inom dig.
Du började ett nytt liv, tog över ett namn som speglade ljuset, och allt verkade förändras. Du skrev ofta hur allt kändes bättre, i efterhand anade jag en bit tvivel i det du skrev. Då ville jag tro att inga tvivel fanns hos dig, jag ville tro att du skulle få det liv du drömt om, och jag gladdes med det hopp du kände. En känsla fanns hos mig, en känsla jag var rädd för. En känsla som bet och rev inuti, en känsla jag ville bli av med. En känsla som bar en insikt om hur det kunde sluta, hur mörkret skulle kunna bli för ihärdigt för att kunna ta sig levande ur. Jag frågade ofta hur du mådde, och du svarade aldrig på den frågan, du lät bara din värme omfamna mig och avslutade med "kärlek, styrka och ljus". Om jag bara förstått hur du led i det tysta. Hur du fortfarande kämpade. Hur du kände att ditt ljus brann ut. Jag hade gjort allt i min makt för att rädda dig, älskade vän. Men jag inser att jag inget kunde göra. Jag kunde bara ta emot ljuset, och sända samma ljus tillbaka. Hoppas att du kunde omfamna en del utav det.
I början av juni ville jag fira min födelsedag med mina vänner, och ville hoppa av lycka när du skrev att du skulle komma. Rädd att det inte skulle bli så. Rädd att aldrig mer få träffa dig. Men du stod där, vid brevlådorna nedanför backen upp till vårt hos. Du stod där, änglalik som alltid, och log när du mötte upp mig. Jag kramade om dig, ville krama om dig för alltid, för då skulle inget hända. Jag var lycklig den kvällen. Vi åt mat, fikade, pratade och åkte sedan till Stockholm för att slå oss ned vid en pub. Du verkade också lycklig. Jag hade aldrig kunnat ana. Även fast jag kunde det. En bit av din trasighet, skönjdes bakom leende ögon. Vi bestämde allihop, för att göra om det. Och för att gå på nästa konsert av Within Temptation, som vi alla lyssnade på. Jag kramade om dig snabbt men hårt den kvällen, för att sedan skiljas åt till varsitt tåg. Ditt vackra ljusa hår och din kropp som vände och gick, blev den sista bilden jag fick av dig i livet. En och en halv månad senare fanns du inte mer på jorden.
Jag kunde ana att något skett, jag kände det i hela kroppen när jag kom hem den kvällen. Jag fick en impuls att snabbt slå på datorn, gå in på Facebook. Mejl hade kommit. Jag läste ett snabbt, och gick sedan över till ditt mejl. Jag läste allt som stod i mejlet, till mig och några andra av dina vänner, de skrev saker som "hon som verkade börjat leva igen". Jag förstod genast, men satt tyst och läste vidare. Ville vara säker. Sedan stod de där orden, jag helst av allt inte velat läsa. Så tydliga, så uppenbara. Det stod att du tillslut inte orkat mer. Att du avslutat ditt liv. Älskade ängel... så många frågor väcktes. Jag bröt ihop, började skaka och gråta, ropade på min mamma som kramade om mig. Samtidigt som jag kände en sten samlas i halsen, hade en sten från bröstet lossnat. Nu hade du funnit frid. Behövde inte lida mer. Jag önskar bara att allt detta skett i livet. Om jag bara fortsatt krama dig när vi skiljdes åt sist vi sågs... kramat om dig så länge att du inte kunnat göra något. Krama dig för evigt.
Jag önskar du sett det ljus och den kärlek du gav till oss andra. Jag önskar du förstått hur värdefull du var, och är, och alltid kommer vara. Jag känner dig ofta i luften, känner ditt ljus omfamna mig som förut, och jag vet att du vill att jag ska känna det ljuset. Låta det ljuset följa med mig genom livet, kämpa, inte bara för mig, men för dig. Vi var överlevare. Nu ska jag vara din överlevare också. Jag kommer alltid ha din kärlek med mig i hjärtat, den kommer aldrig dö ut. Den kommer alltid påminna mig om en vacker, annorlunda vänskap, som aldrig kommer försvinna. För mig finns du fortfarande. Jag kan ana dig i svåra stunder, känna dig andas hos mig. Andas. När jag första gången kände att det kunde vara försent, efter att vi kramat om varandra efter att vacker musik nått våra öron, skickade jag dig en låt som handlade om att andas. "Breathe". Jag hoppas att den sången kanske väckte ett litet ljus av kärlek hos dig. Just därför, kommer den alltid betyda mycket för mig. Den låten väcker starkast känslor, låter flest tårar komma till liv.
Du var så vacker, L, inifrån och ut. Den sköraste men ljusaste människan jag känt, och jag har förstått att jag betydde mer för dig än jag förstod. Du betydde mer för mig, betyder mer för mig, än du någonsin kan ana. Jag läste för några dagar sedan det sista jag skrev till dig. Det slutade med ordet "ljus" och ett hjärta. Jag kommer minnas dig precis så. Jag vill att det är de ordet du minns också, för det speglar hur jag och många andra såg dig. "Ljus". Du var ljuset L. Du var ljuset, du var kärleken, du var hoppet, för oss andra.
Har inte skrivit på länge, har inte kunnat formulera ord. Har ännu inte tillräckligt för att kunna beskriva, berätta ordentligt, så jag låter detta inlägg bli kort men ändå ge en inblick i vad som hänt.
I torsdags kom det där meddelandet, det där jag fasat för, det där jag önskade aldrig skulle komma. Det stod att du inte fanns mer på jorden. Din smärta hade blivit för stark för att du skulle orka fortsätta. Jag vet att du är med mig nu, jag kommer aldrig glömma ditt ljus. Vackraste, finaste L. Jag har så mycket att säga, men jag vill hitta rätt ord, inga uttryck ger dig rättvisa. Du var en ängel i livet, nu är du en ängel i frid. Ljus och kärlek. <3 Yasmine
These tears I've criedI've cried a thousand oceansAnd if it seemsI'm floating in the darkness
Well I can't believe that I would keepKeep you from flyingAnd I would cry a thousand moreIf that's what it takes to sail you homeSail you home, sail you home
I'm aware what the rules areBut you know that I will runYou know that I will follow youOver Silbury Hill through the solar fieldYou know that I will follow you
And if I find you, will You still remember Playing at trainsOr does this li-little blue ball just fade away?Over Silbury Hill through the solar fieldYou know that I will follow you
I'm aware what the rules areBut you know that I will runYou know that I will follow you
These tears I've criedI've cried a thousand oceansAnd if it seemsI'm floating in the darkness
Well I can't believe that I wouldn't keepKeep you from flyin'So I would cry a thousand more if that's what it takesTo sail you home, sail you homeSail you home, sail...Sail you... home
.JPG)
.JPG)
.JPG)
